Vänstern, Syrien och USA.

Imorgon onsdag kommer USA:s president till Sverige. På ett stort antal ställen i landet ordnas möten, protester och demonstrationer med anledning av detta. Här i Uppsala på Stora torget från kl. 17.

Det finns många saker att protestera mot. Och det finns många saker man skulle önska att den svenska regeringen skulle ta upp (men knappast kommer göra) i sina samtal med Obama. Det gäller sådant som den vidriga fängelsehålan Guantanamo, USA:s spioneri på hela världen, drönarattacker, blockaden mot Kuba eller stödet till diverse reaktionära krafter i såväl Latinamerika som andra delar av världen, den bakåtsträvande klimatpolitiken, m.m.

Om allt detta är de flesta inom vänstern (och då menar jag inte bara vänsterpartiet) överens. Men det som skaver och splittrar är synen på utvecklingen i Syrien där 100.000 människor dödats och två miljoner är på flykt. Jag har från första början tyckt att det var väldigt svårt både att orientera sig om konflikten rent faktamässigt och att se vad vi mer konkret kan göra i solidaritet med det plågade syriska folket. Debattläget består av två ytterligheter. Å ena sidan de som säger sig vilja försvara Syrien som stat (och därmed mer eller mindre klart uttalat uttrycker stöd till Assad-regimen). Å andra sidan de som säger sig försvara revolutionen/upproret, där bedömningen av de politiska krafterna ofta känns mycket optimistisk (för en mer pessimistisk bild se t.ex. denna artikel av Syrien-experten Aron Lund). Tonen mellan de bägge lägren är oftast hätsk – man beskyller varandra för att vara diktaturkramare respektive agenter för imperialismen och liknande. Det lockar inte direkt till ett deltagande.

Jag tycker inte det kan råda något tvivel om att Assad-regimen är en vidrig diktatur, delvis liknande Saddam Husseins regim i Irak. En regim som förtjänar att störtas av folket. Att vara helt tydlig på den punkten tror jag är helt avgörande för att man ska framstå som trovärdig som fredsivrare. Bland dem som säger sig försvara Syrien finns förvisso sådana som öppet försvarar Assad-regimen. Men de flesta inom vänstern gör det inte på ett så tydligt sätt. Däremot kan man formulera sig på ett sätt som man knappast skulle ha gjort om andra diktatorer. Jag läser t.ex. i senaste numret av veckotidningen Flamman en artikel av Henning S Rubin där han bland annat skriver:

Man beskyllde redan i ett tidigt skede den syriska regeringen för ett antal brott och massakrer, utan att alltid bry sig om att kunna bevisa anklagelserna.

Det kan ju låta sansat och rimligt men föreställ er samma mening om Chiles diktator Pinochet:

Man beskyllde redan i ett tidigt skede den chilenska regeringen under Pinochet för ett antal brott och massakrer, utan att alltid bry sig om att kunna bevisa anklagelserna.

Jag tror inte någon skulle ha uttryckt sig så. Och jag tror att det tyvärr säger något.

Det får inte finnas någon tvekan när det gäller den syriska regimens karaktär eller om att en kamp för demokrati och sociala reformer inte går att föra utan en samtidig kamp mot denna regim. Samtidigt tror jag att det i motståndet mot regimen finns krafter som kan vara minst lika repressiva eller reaktionära som Assad-regimen fast på andra sätt. Precis så som vi sett i Iran efter shahen, Irak efter Saddam Hussein eller i Egypten efter Mubarak. Men motståndet utgör inte någon enhetlig rörelse. Och naturligtvis finns det också delar av motståndet som består både av sekulära demokrater och även revolutionära socialister men jag tror inte att de utgör någon stark kraft. Dessutom tycks det som om de extremt reaktionära islamisternas militära inflytande med stöd utifrån har ökat.

Men nu hotar USA med att bestraffa Syrien. Inte p.g.a. de 100.000 döda eller de två miljoner som drivits på flykt utan för att regimen, liksom Saddam gjorde mot kurderna i Irak (Halabja), använder giftgas mot sitt eget folk. Jag kan inte se att något gott kan komma av en sådan attack mot Syrien. De erfarenheter vi har av sådana attacker, interventioner eller ockupationer från USA mot t.ex. Serbien, Afghanistan eller Irak talar inte för det.

Men här förvånar mig (för att uttrycka det milt) den andra sidan i den polariserade vänsterdebatten om Syrien på samma sätt. Så här uttrycker sig till exempel Håkan Blomqvist i denna veckas nummer av veckotidningen Internationalen:

Vi varken beklagar eller jublar om kryssningsmissiler detonerar i diktaturens maktcentra. Vi konstaterar.

Att normalt funtade människor inte jublar när en stormakt med den mest utvecklade förmågan att slå ihjäl och förstöra skickar kryssningsmissiler för att döda och förstöra är en sak som man kan hålla med om. Men att man inte heller ”beklagar” det?!

När USA på våren 2003 sa att man skulle angripa Irak (ja man sa ju inte det utan att det handlade om Saddam Hussein) så demonstrerade jag tillsammans med miljontals människor runt om i världen mot detta. Jag tycker fortfarande att det var rätt. Irak ockuperades och Saddam försvann till slut. Men inte som ett resultat av folkets kamp och till ett oerhört pris i form av förstörelse och mänskligt lidande. Dessutom tror jag inte att något har blivit bättre i Irak.

Jag demonstrerade då för att jag inte trodde att USA värnade om det irakiska folket (lika lite som jag nu tror att de bryr sig om syrierna) och för att jag inte trodde på det kliniska kriget. Lika lite som USA bara träffade ”Saddam-diktaturens maktcentrum” utan också de alldeles oskyldiga, lika lite tror jag att amerikanska kryssningsmissiler bara kommer träffa något giftlager eller Assad och hans närmaste.

Men vad vet jag?

I alla fall tycker jag att det är helt rätt att demonstrera mot Obama imorgon.

Intressant?

Andra bloggar om Syrien

Uppsala

Ordning härskar i Kairo.

Det har inte stått så mycket om utvecklingen i Egypten och Syrien på den här bloggen. Därför är jag glad över att publicera en artikel av min vän Peter Widén, socialist och metallarbetare från Eskilstuna. Han diskuterar problemet med ”fiendens fiende” och arbetarrörelsens förhållande till militären och islamisterna, liksom nyttan av gamla och samlade erfarenheter från arbetarrörelsens historia.

Bloggadm. PEPPRAT RÖDGRÖNT

Ordning härskar i Kairo.

Om någon för två år sedan – när händelserna på Tahrirtorget gav oss sådan inspiration och sådana förhoppningar –  hade höjt ett varnande finger och sagt: ”Men allt kan rullas tillbaka, segern är inte säkrad”, vad skulle vi ha svarat då?

Antagligen något i stil med: ”Naturligtvis kan en kontrarevolutionär motoffensiv komma. Många misstag kan också komma att begås”. Men om någon då bett oss att skissera ett värsta scenario hade vi knappast kunnat presentera en mardröm liknande den vi nu upplever i Egypten. 

När militären meddelade att Mursi avsatts och anti-Mursidemonstranterna bröt ut i jubel och skickade upp fyrverkerier var vi säkert många framför TV-apparaterna som kände att nu håller något på att gå åt helvete.

De massdemonstrationer som fällde Mubarak beskrevs ju gång på gång av al Jazeeras journalister som ”people from all walks of life”. Människor ur alla samhällsklasser alltså. Frågan var naturligtvis; vilka krafter kan komma att ta ledningen. När jag i diskussioner på min arbetsplats möttes med pessimistiska förutsägelser om islamistiska riktningar som framtida vinnare tillbakavisade jag faran. Jag påpekade den sekulära dominansen på Tahrirtorget och det glädjande i att islamisterna (moderata såväl som extrema) var offside.  Detta är en vändpunkt för Mellanöstern sa jag.

Min optimism var för stor. Jag hade underskattat hur djupt Muslimska Brödraskapet var rotat.

När i presidentvalets andra omgång Brödraskapets Mursi stod mot en Mubarakman valde många inom det liberala, sekulära och vänsterfältet att rösta på Mursi. För att blockera vägen för den gamla regimens kandidat. Man röstade på fiendens fiende. Denna vänsterns förbannelse.

Några dagar efter att Mursi hade störtats hörde jag på svensk radio en intervju med en balettlärare. Hon menade att hennes studenter skulle glädjas när de återkom till den nya terminen. Den rörelse som stämplade balett som synd hade inte längre regeringsmakten. Hon hade naturligtvis rätt i sin kritik mot det Muslimska Brödraskapets reaktionära positioner i en rad frågor. Men hon hade naturligtvis fel i sitt välkomnande av kuppen.  Den rörelse som hade regeringsmakten hade den inte av en slump. Muslimska Brödraskapet är en socialkonservativ rörelse. Liksom Hamas och Hizbollah. Det är rörelser som står för förtryckande traditionella och fundamentalistiska ståndpunkter. Men som också stått för social verksamhet och fungerat som en trygghet i ett samhälle där staten lämnar de fattiga åt sitt öde.  Som dessutom profilerat sig i opposition till sionism och imperialism. Socialister måste se denna sammansatta karaktär hos dessa rörelser.  Det betyder att inte ha några illusioner, inte uppmana till röstning på Muslimska Brödraskapet i brist på alternativ. Men det innebär också att se dessa rörelsers stora folkliga förankring (också bland de mest fattiga) och inse att det stöd de har är ett resultat av åratal av socialt och politiskt arbete. Med andra ord; rörelser som inte bara kan tänkas bort eller fösas åt sidan. Ska en sekulär demokratisk vänster vinna de folkmassor som idag stöder Muslimska Brödraskapet krävs ett hårt och tålmodigt arbete. Beredskap att i konkreta sociala frågor arbeta tillsammans med Muslimska Brödraskapets anhängare. Utan att för ett ögonblick kapitulera för de reaktionära sidorna hos rörelsen.

När Muslimska Brödraskapets regering öppnade för vad många tyckte vara en islamisk stat och dessutom inte gjorde något åt de allt värre sociala problemen började människor mobilisera mot den. I dessa protester fanns sekulär medelklass som med rätta krävde moderniseringar och åtskillnad mellan stat och religion. Där fanns fattiga som krävde bröd, arbete och social trygghet. Med rätta. Men där fanns också Mubarakanhängare som såg sin chans till revansch. När Mursi vägrade avgå och demonstranterna krävde hans avgång utan kompromisser fanns naturligtvis inga andra möjligheter att få honom avsatt än militärens ingripande. Många av de vänstermänniskor som hälsade militärkuppen med glädje hade säkert röstat på Mursi. Nu stödde de fiendens fiende en gång till! Fast spegelvänt!

Vänstern har lidit bankrutt. Hur ska man kunna vända sig till de människor som idag beskjuts, arresteras, torteras och förtrycks och vinna dem för samarbete och enhet? När man stött militärdiktaturens blodiga förtryck! Man lämnar faktiskt över försvaret av demokratiska rättigheter till Muslimska Brödraskapet. Det är helt otroligt!

Vad skulle man ha kunnat göra i mobiliseringarna mot Mursi-regimen? Man skulle ha kunnat krävt nyval. Ett nyval skulle inte resulterat i en regering för och av arbetare och bönder. Men ett demokratiskt val skulle ha kunnat fösa undan Muslimska Brödraskapet.  Och vänstern skulle kunnat fortsätta med att formera ett verkligt alternativ. Revolutionsprocessen skulle kunnat rulla vidare. Nu är den död.

Men det finns mer lärdomar att dra genom studier av den Egyptiska tragedin.

Karl Marx

När den arabiska våren bröt ut talades det om revolution genom sociala medier, twitter-revolution o.s.v.  Gamla sätt att organisera var passé. Det var via smartphones som samhällsförändringarna skulle komma. Nu var i och för sig sådana tankar redan i svang tidigare. Även här i Europa. Gärna kombinerade med hån mot äldre former att organisera människor. Och på många håll förakt mot ”gamla gubbar med skägg”. Marx, Trotskij, Castro m.fl. får man förmoda.

Nu visade det sig ju i Egypten att det var den organisation som jobbat med tålmodigt organiserande av folk som kammade hem valet, nämligen Muslimska Brödraskapet.  Och det visade sig att kunskap i Twittring och Facebook-uppkoppling inte kan ersätta lärdomar från arbetarrörelsen och andra rörelser för befrielse. De lärdomar som decennier av folklig kamp och organisering har gett oss (och som ibland

Rosa Luxemburg

förmedlats och sammanfattats av gamla gubbar med skägg och gamla tanter som Rosa Luxemburg). Bara ett fåtal mindre organisationer som står på marxistisk grund har med dessa erfarenheter i bagaget inte fallit i fällan att stödja militärkuppen

Låt mig inte missuppfattas. De nya tekniska landvinningarna ger oss nya möjligheter till kommunikation och information. Självklart ändras former och förutsättningar. Men de kan inte ersätta tålmodigt organiserande. Av fysiska människor i den fysiska verkligheten. Och utan arbetarorganisationer där marxismen har ett starkt inflytande kommer inte klasskampen att kunna gå framåt.

Vi arbetare måste tro på oss själva. Även i en situation där vi inte själva kan ta makten får vi inte falla för tanken att stödja ”det mindre onda” i det borgerliga lägret. Inte alliera oss med fiendens fiende. Inte stödja demokraterna mot republikanerna i USA. Inte Kina mot USA i den internationella politiken. Inte stödja USA-imperialismens kanonbåtspolitik mot Assadregimen. I fallet Syrien finns det ju spegelvänt också vänsterkrafter som stöder Assadregimen utifrån ”fiendens fiende är min vän-logiken”.

I dessa tider där arbetarklassen är extremt svag är frestelsen att stöda ”det mindre onda” naturligtvis också extremt stor. Icke desto mindre måste vår linje vara att organisera oss oberoende av och i kamp mot alla borgerliga politiska krafter.  DET är en historisk lärdom.

Peter Widén

Intressant?

Media: SvD, AB, Fria Tider

Blogg: Amnesty

World Social Forum 2013 i Tunis

World Social Forum samlades för första gången i Porto Alegre i Brasilien 2001. WSF är en bred, partipolitiskt oberoende samling av rörelser runt om på klotet som bland annat samlats bakom parollen ”En annan värld är möjlig” . De kämpar mot och är kritiska mot olika uttryck för den internationella kapitalismen. Häromveckan samlades flera tiotusen människor i WSF i Tunis.

Om detta har det inte skrivits mycket i svensk press. Ett positivt undantag är Fria tidningen där Per Björklund bland annat skriver från forumet:

Avenue Mohammed V i centrala Tunis är fylld till brädden med människor. Sång och dans blandas med slagord för Palestina och hyllningar till den mördade tunisiska vänsterledaren Choukry Belaid. Minst 30 000 har samlats för att inviga World social forum med en marsch under parollen ”värdighet” – lånad från upproret mot Ben Alis regim i december 2010.

Precis som när Tunisiens diktator Ben Ali föll tvingas många av deltagarna nypa sig i armen för att försäkra sig om att det är på riktigt: europeiska fackföreningar, sydamerikanska bondeorganisationer och vänsterorganisationer från hela arabvärlden tågar verkligen sida vid sida i en fredlig manifestation i ett land där diktatur rått sedan 1950-talet. Nyheten att regimen i grannlandet Algeriet förbjudit en delegation av fackliga aktivister och oppositionella att resa till forumet blir en skarp påminnelse om att Tunisiens nyvunna frihet än så länge är ett undantag – som långtifrån kan tas för givet.

Från Uppsala deltog aktivistveteranen Azril Bacal.

På måndag den 15 april mellan kl. 18 – 20 kommer han att berätta om sina upplevelser från WSF 2013

på Biotopia, Vasagatan 4 i Uppsala.

Intressant?

Uppsala

Apropå ABF Stockholm: Att diskutera om Syrien.

Jag ser i tidningar och på nätet att Fredrik Malm (folkpartiet) har haft synpunkter på det socialistiska forum som organiserades på ABF-huset i Stockholm i den gångna helgen. I en artikel i Aftonbladet uppmärksammade han att Socialistiskt forum bland de olika programpunkterna hade med ett seminarium under rubriken ”Syrien: Lögner, utländsk inblandning och brott mot folkrätten” som arrangerades av nätverket ”Syriensolidaritet”. Enligt Malm är denna förening ”ett rent och skärt stödnätverk för Syriens diktator Bashar al-Assad och hans regim”. Malms artikel ledde till att mötet stoppades på ABF. Studieombudsmannen Göran Eriksson förklarade att man ”inte varit tillräckligt uppmärksamma på vad föreningen Syriensolidaritet står för” och att man inte vill ” ha något att göra med uppenbarligen öppna anhängare till den hänsynslösa diktaturregimen i Damaskus”.

Jag tittar på hemsidan för föreningen Syriensolidaritet. Där står att konstituerandet av föreningen ”är en viktig händelse i arbetet med att motverka det pågående kriget mot Syrien”.

Frågan är ju då vilken sorts krig det är som pågår i Syrien. Föreningen ser det alltså enbart som ett krig utifrån och ingenting annat. Jag tvivlar inte på de uppgifter som finns om att både Saudiarabien och västmakter ingriper i inbördeskriget, men det förändrar inte att det måste beskrivas som ett inbördeskrig orsakat av regimens förtryck. Att kalla ett inbördeskrig för ett krig ”mot Syrien” är ju definitivt att ta ställning för regimen.

I stadgarna skriver föreningen att man ska ”verka för solidaritet med det syriska folket och dess rätt att demokratiskt utforma sin framtid fritt från militära påtryckningar från USA/Nato och dess allierade”. Det låter ju bra att man är för det syriska folkets rätt att demokratiskt utforma sin framtid.  Men i en situation där det är den nuvarande regimen som hindrar denna rätt för folket så blir talet om hotet från USA minst sagt märkligt. Naturligtvis finns ett sådant hot också. Det ska man inte bortse från. Men för närvarande hindras folkets demokratiska rättigheter av den allt våldsammare Assad-regimen. Att blunda för detta och bara tala om hotet från USA blir i sina konsekvenser att ställa sig på regimens sida. Att man också ger en falsk bild av regimen framgår i ett referat från ett annat möte om Syrien på ABF-huset där man sätter citationstecken runt ”blodiga regimen”. Jag var liksom många andra aktiv i den fredsrörelse som växte fram innan och i början av USA:s invasion och ockupation av Irak 2003. En sak som jag då uppfattade som oerhört viktig var att inte för ett ögonblick förneka den ruttna karaktären på Saddam Husseins regim – inte sätta några citationstecken av tvivel om dess förtryckande karaktär – det hade spelat krigsivrarna i händerna och diskrediterat fredsrörelsen. Däremot anser jag fortfarande att USA:s störtande av Saddam varken var rättfärdigt eller skapade ett bättre Irak.

Bashar al-Assads regim är en hänsynslös diktatur i likhet med andra regimer i denna region. Motstånd för demokratisk förändring mot en sådan regim är självfallet berättigat och det fruktansvärda våld som utövas måste naturligtvis fördömas. Ändå har jag länge, alltför länge, tyckt att frågan om vilka som ska stödjas och hur är svår. Att det alltid är rätt att göra uppror mot förtryck betyder inte att man alltid kan stödja alla upprorsmakare utan att syna dem. De senaste decenniernas historia innehåller alltför många bittra erfarenheter och besvikelser för att bara ge carte blanche till alla uppror. Det var rätt att 1975 stödja utdrivandet av USA ur det Kambodja som man bombat med 2 miljoner ton bomber. Men de röda khmerernas välde var något som till slut bara ett fåtal inom vänstern stödde. Det var rätt att störta shahen Reza Pavlavis  regim i Iran 1979 men kraften i upproret kom att tas över av och omvandlas till Khomeinis religiösa diktatur. Det var rätt att motsätta sig Sovjets inmarsch och krig i Afghanistan under 1980-talet men de krigsherrar och senare Talibanerna som tog över var inte värda något stöd. Med detta i bagaget har jag på liknande sätt själv länge känt en tveksamhet i förhållande till dem som tagit till vapen i Syrien.

Den nuvarande oförmågan, tystnaden, förvirringen och inaktiviteten i Sverige i förhållande till blodbadet i Syrien är plågsam och jag känner mig själv som en del av denna förvirring. Frågan om hur lösningen ser ut för Syrien och vad vi kan göra i solidaritet måste diskuteras inom vänstern. Inte minst för att jag tror att vi är många som inte är så tvärsäkra om ”den rätta linjen”. Men det finns också andra skäl. Det ena skälet är att viktiga skillnader i synsätt finns både mellan och inom olika delar av vänstern, framförallt inom vänsterpartiet. Det andra skälet att ha denna diskussion inom vänstern är det faktum att man kan förvänta sig en mer kritisk hållning till västliga ingripanden för att ”bomba fram demokrati” än då man diskuterar med folkpartister av Fredrik Malms typ.

Media: Flamman,

Bloggat: Anders Romelsjö på Jinge, Svensson, Kildén&Åsman

Läs andra bloggar om Syrien

Intressant?

Israeliska ledare talar om utplåning men människor över hela världen protesterar.

Israel fortsätter sina attacker mot Gaza.

Jag berättade igår hur den israeliska militären släpper ner flygblad till befolkningen i Gaza och varnar dem från att befinna sig i närheten av personer inom Hamas eller Hamas byggnader. De försöker framställa det som om de gör urskillning i sitt dödande och förstörande. När huset till en ”vanlig familj” bombas sönder och samman så säger militären att det är av misstag; ett tekniskt fel.

Detta hyckleri är naturligtvis motbjudande. Men när man läser de uppriktiga meningarna från andra ledande personer i Israel så inser man att det finns det som är ännu värre.

Vi har t.ex. den israeliske inrikesministern Eli Yishai som  i lördags skrev på en blogg hos den israeliska tidningen Haaretz att målet med operationen är att sända Gaza åter till medeltiden. Och i Jerusalem Post kritiserar Gilad Sharon (son till den förre premiärministern Ariel Sharon) den israeliska militärens påstådda önskan om att undvika skador på oskyldiga.  I en artikel som uttrycker ledarredaktionens uppfattning skriver han:

Önskan att förhindra skador på oskyldiga civila i Gaza kommer slutligen att leda till att man skadar verkligt oskyldiga: invånarna i södra Israel. Invånarna i Gaza är inte oskyldiga, de valde Hamas. Gazaborna är inte gisslan, de valde detta fritt och måste leva med konsekvenserna.
Vi måste utplåna hela kvarter i Gaza. Utplåna hela Gaza. Amerikanerna slutade inte med Hiroshima – japanerna kapitulerade inte tillräckligt snabbt, så de slog ut  Nagasaki också.
Det bör inte vara el i Gaza, ingen bensin eller fordon i rörelse, ingenting. Då skulle de verkligen kräva eldupphör.
Om detta skulle ske, skulle bilderna från Gaza vara obehagliga – men segern skulle vara snabb och livet för våra soldater och civila skonas.

Samtidigt demonstrerade hundratals människor på Habimatorget i Tel Aviv mot det intensifierade Gazakriget. På många platser över hela världen demonstrerade människor mot detta krig. Även i Sverige. Här i Uppsala demonstrerade hundratals människor i lördags med mycket kort varsel mot kriget. Du kan se denna demonstration på det här YouTube-klippet.

Media: SvD, Helsingborgs Dagblad, DN, Aftonbladet

Intressant?

Uppsala

Bloggat: Jonas Sjöstedt

Annarkia

Läs andra bloggar om Israel

Gå och se filmen Källan!

På den föreningsdrivna Fyris-biografen här i Uppsala kan man ofta se bra film av den typ som av någon anledning inte går på SF-monopolets biografer. Många gånger är det filmer som kommer från länder utanför Europa.

Igår kväll såg jag filmen Källan (La Source de femmes) av den franska regissören Radu Mihaileanu. Det är en film som jag verkligen vill rekommendera. Den visas också på Folkets Bios biografer runt om i Sverige. Det är en både allvarlig, rolig, sorglig och berörande film som ger inblickar i en för oss på många sätt mycket annorlunda värld.

Handlingen utspelar sig i en liten bergsby någonstans i Nordafrika där kvinnorna tröttnar på att släpa vatten utan något stöd från sina män. Deras vapen blir detsamma som i Aristofanes klassiska komedi Lysistrate: kärleksstrejk. Och denna film handlar verkligen också om kärlek i dess olika former, liksom om brist på kärlek.

Som i alla kamper mellan olika grupper är enheten mellan de nedtryckta (i detta fallet kvinnorna) en stor svårighet. Några går i spetsen, som huvudpersonen Leila (spelad av Leila Bekhti) och mor Gevär (hon heter så),  medan andra tvekar, är rädda eller direkt fientliga. Och en av Leilas medsystrar formulerar här en allmän insikt, nämligen att ”det är lättare att vara rebell när man är privilegierad”. Leilas privilegium är att hon har en man som respekterar och älskar henne, även om också han har svårt att stå emot trycket från de gängse värderingarna, familjen eller de andra männen i byn. Man ser också hur enheten ger styrka till dessa kvinnor men att de då också möts av mycket starkare motstånd.

Intressant är också hur filmen skildrar en strid, inte för eller mot islam, utan inom islam. Till exempel den berörande scen där Leila diskuterar tolkningen av koranen med byns imam. Liksom i alla religioner finns i islam både en etik och ett kärleksbudskap. Men där finns också liksom i alla andra religioner de människor (oftast män) som vinner makt och pengar med religionens hjälp. Och flera gånger i filmen ser man de små penningpaketen som lämnas fram bredvid den heliga boken, men som imamen i den sista scenen då vägrar att ta emot.

Musiken är ett starkt inslag i filmen och sången fungerar ofta som ett verktyg för att föra fram ett budskap som i den komiska scenen då kvinnorna dansar och sjunger för en grupp oförstående turister.

Kanske är vi i väst som ser denna film också lite grann som dessa turister, så att vi inte kan ta till oss och förstå allt i filmen, jag vet inte. Men jag tror i alla fall att det är en film som kan bidra till en ökad förståelse för vår likhet som människor på denna jord. Dessutom kan du skratta och beröras en stund på bio. Gå och se Källan!

Uppsala

Media: SvD, Aftonbladet, GP, DN, Expressen

Intressant?

De våldsamma protesterna i Mellanöstern.

Återigen har reaktionära antimuslimska provokatörer lyckats med att tillsammans med lika reaktionära ledare för fundamentalister inom islam få ut människor på gatorna för att demonstrera utanför ambassader för profetens heder. Denna gång handlar provokationen om en film på YouTube som kränker profeten. I bland annat Kairo, Jemen, Irak, Iran, Tunisien och Libyen har människor demonstrerat våldsamt utanför de amerikanska ambassaderna. I Bengazi i Libyen attackerades USA:s ambassad  av tungt beväpnad islamistisk milis och flera människor dödades, bland dem USA ambassadör Chris Stevens.

Jag läser på Jonas Sjöstedts blogg att han var personlig vän till Chris Stevens som enligt Sjöstedt var ”en kännare och vän av arabvärlden, pratade flytande arabiska och han var en mycket progressiv amerikan.”

På något sätt känns detta att en både oskyldig (till den kränkande handlingen) och dessutom progressiv amerikan dödades som en extra sorglig ironi. För i denna strid är det bara de bakåtsträvande krafterna i bägge lägren som har något att vinna. Kampen för mänsklig frigörelse i form av demokratisering och ökad social rättvisa tar inte ett enda steg framåt, tvärtom!

Att ta avstånd från denna typ av våld är både lätt och självklart. Samtidigt är det viktigt att understryka det som Per Björklund skriver i Fria Tidningen att:

för den absoluta majoriteten av troende muslimer framstår de våldsamma reaktionerna som lika obegripliga och irrationella som för sekulära västerlänningar. Sociala medier flödade över av avståndstaganden och i Libyen hölls spontana motdemonstrationer i Tripoli och Benghazi. Till och med islamistiska aktivister uttryckte frustration över att en amatörmässig film – som enligt vissa uppgifter kanske inte ens existerar – väcker större reaktioner än de dagliga rapporterna om nya massakrer i Syrien.

Detta understryks i en artikel i Los Angeles Times den 12 september som återger några syriska twittrares åsikter:

The only thing that seems to mobilize the Arab street is a movie, a cartoon or an insult, but not the pool of blood in Syria,

Syrians are quite pissed off at those who protested the Mohammad movie and not Assad’s shelling of mosques.”

You killed an American Ambassador for a silly film but people are dying on the streets, women are being raped, Palestine is gone.

Men det finns också några andra saker som man kan fundera over:

  1. Varje gång som medborgare från USA eller Europa dör så blir den måttstock för olika människors värde som används så uppenbar. Framförallt är detta tydligt i USA.  Glenn Greenwald skriver mycket bra om detta i Guardian 12 september:

 Det är svårt att inte lägga märke till, och störas av de vitt skilda reaktionerna när oskyldiga amerikaner dödas, i motsats till när det är amerikaner som utför dödandet av oskyldiga. All ilska och fördömanden av dessa mord i Benghazi är fullt motiverade, men man skulle önska att åtminstone en bråkdel av detta raseri skulle uttryckas när USA dödar oskyldiga män, kvinnor och barn i den muslimska världen, som det ofta gör. Istället ignoreras dessa dödsfall, eller i bästa fall motiveras de med amoraliska byråkratiska fraser (”collateral damage”) eller självrättfärdigande klichéer (”krig är helvete”), som amerikanerna har utbildats i att recitera.
Det är förståeligt att det meningslösa dödandet av en ambassadör är större nyheter än det meningslösa dödandet av en okänd, obskyr yemenitiska eller några pakistanska barn. Men det är allt annat än förståeligt att betrakta det förra som mer tragiskt än det senare. Samtidigt går det inte att förneka att samma människor som idag mest högljutt fördömer morden i Benghazi är snabba och ivriga att hitta motiveringar när dödandet av oskyldiga görs av den egna regeringen, i stället för att riktas mot den.

2. Vilka är då skyldiga till våldet? Vilka som står bakom provokationen tycks ännu inte helt klart, även om det pratas om kristna kopter i USA. Jan Hjärpe skriver på Newsmill om hur dessa provokationer mot islam leder och kommer att leda till våld.  När det gäller vilka grupper som står bakom våldet mot de amerikanska ambassaderna har det talats om salafister. Oavsett detta så växer våldet ur en viss tankevärld.  Den propaganda för reaktionära tolkningar av Islam som sprids i den här delen av världen via tv-kanaler, välgörenhetsorganisationer och moskéer och de ledare som upprätthåller ideologin har naturligtvis ett stort ansvar. Men utan pengar skulle inte denna propaganda vara lika effektiv. För dessa pengar står USA:s allierade SaudiaArabien. Precis som i fallet med talibanerna som USA en gång i tiden stödde mot ryssarna i Afghanistan så tycks det Frankensteinska monstret idag åter vändas mot USA självt.

3. Har USA någon ytterligare skuld till det som sker?Ja det tror jag definitivt att man kan hävda. USA har sedan decennier backat upp flera av de diktaturer som folken nu reser sig mot. Man har hela tiden stöttat och försvarat Israel övergrepp mot det palestinska folket. Man har angripit och intervenerat i Afghanistan och Irak och bedriver luftkrig med förarlösa plan, s.k. drönare, i Pakistan, Somalia och Jemen. Naturligtvis finns det på grund av detta en stor motvilja mot USA som kan utnyttjas av olika krafter, idag framförallt olika typer av religiösa extremister. Nathalie Besér skriver om detta på SVTDebatt 13 september att ”Ilskan mot USA, även i Libyen som är arabvärldens mest proamerikanska land, ligger hela tiden under ytan.”

 

Media:  Aftonbladet 1, Aftonbladet 2 ,

Aftonbladet3

Fria tidningen

SvD1, SvD2, Expressen, DN

Bloggat: Jonas Sjöstedt, Från Kairo till världen, Röda Malmö, Annarkia

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: