Lite sifferfunderingar och en undersökning.

Det är några sifferuppgifter när det gäller det brittiska valet som skaver i min skalle. Antingen är det så att det är något som jag inte förstår eller så har en hel del som skrivit om valet fel när det gäller detta.

På en mängd ställen återkommer uppgiften att valresultatet för Labour är det sämsta sedan 1935. Jag skrev om detta i den föregående bloggen. Om vi ser till totalt antal angivna röster för partiet eller procentuell andel av rösterna så finns det andra val närmare i tiden med sämre resultat. Jag nämnde valen 2015, 2010, 1987 och 1983. Men de som pratar om och upprepar detta med att vi måste gå till år 1935 för att hitta ett liknande resultat kanske avser antalet uppnådda mandat? Stämmer det då?

Storbritannien har ju ett system där bara en vinner i varje valkrets. Det innebär att det kan bli ganska stora skillnader mellan det procentuella valresultatet och andelen i parlamentet. År 1935 bestod underhuset i det brittiska parlamentet av 615 ledamöter istället för som nu av 650. Det året fick Labour 8,3 miljoner röster och 154 mandat (källa: Arbeidernes leksikon). De fick alltså ungefär 25% av ledamöterna. I valet nu 2019 fick Labour 203 av de 650 mandaten. Det är ungefär 31%. Alltså går det fortfarande inte att förstå påståendet om det sämsta resultatet sedan 1935. Någon annan som förstår hur de tänkt?

En graf från FourNews över skillnaden mellan Labours procent av alla röster och procent i parlamentet under en längre period, kan ni se här:

Tories överrepresenterade

Tories får nu 364 av parlamentets 650 platser. Det innebär att de får 56% av alla platser i parlamentet trots att de ”bara” fick 43,6% av alla röster. De gynnades av det brittiska systemet i detta val. Labour däremot fick ungefär 31% av platserna i parlamentet men 32,3% av alla röster. Jag ser att Birger Schlaug skriver om detta på sin blogg att:

Med demokratiskt valsystem, det vill säga proportionellt med utjämningsmandat som i Sverige, hade förmodligen Corbyn blivit premiärminister. Labour och Liberalerna fick nämligen fler röster än Johnson och därmed kunnat bilda regering.

Det stämmer rent siffermässigt men frågan är väl vilken politik som i så fall hade kommit ut av detta förutom en till folkomröstning. För efter det hade knappast Labours socialdemokratiska program för omställning kunnat genomföras tillsammans med Liberaldemokraterna.

 

Vilka röstade på vad?

Jag såg en intressant undersökning från valdagen av den brittiske val-forskaren Ashcroft (han kallar sig av någon anledning Lord Ashcroft). Han hade intervjuat 13 000 personer om deras röstande. Här är några saker från undersökningen ifall ni inte läser vidare i länken själva:

  • Labour hade ett större stöd bland kvinnor (36%) än totalt. Tories hade ett mindre stöd bland kvinnor (42%) än totalt.
  • Labour hade ett större stöd bland yngre väljare. I åldersgruppen 18 – 24 år stöddes de av 57%, i åldersgruppen 25 -34 år av 55 %. Även i gruppen 35 – 44 hade Labour ett större stöd än Tories: 45% jmf med 30%. Tories var däremot störst bland äldre. De hade 49% i gruppen 55 – 64 år och 62% bland 65+.

Hur medier spelar SD:s musikspelare – exemplet TT

Om Nobelstiftelsens årliga middag kan man ha olika åsikter, både vad gäller själva det exklusiva elitupplägget och när det gäller vilka som bjuds in. Det går också att ha synpunkter på själva Nobelstiftelsen och dem som de väljer till prismottagare. Men jag ska inte ha några synpunkter om det här.

Däremot tycker jag att Nobelstiftelsens styrelse har tagit åtminstone ETT bra ställningstagande. Det gäller ett parti som man för tio år sedan valde att inte bjuda in till middagen. Så här uttryckte man det:

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Partiets bakgrund i högerextremism och företrädarnas agerande i nuet visar på en bristande respekt för den grundläggande principen om att alla människor är lika värda och rättigheter – oavsett hudfärg, härkomst eller religion.

Det hedrar också Nobelstiftelsen att man inte ändrat denna uppfattning. SD har putsat lite i det yttre skalet och ändrat vissa ståndpunkter, men i grunden har inte partiet förändrats. Därför borde inte heller detta vara någon stor nyhet. Men det som istället händer är att medierna (som alltför ofta) väljer att ställa frågor som om detta vore ett väldigt konstigt beslut och därmed spela SD:s spel. Det börjar med att någon på TT ställer frågan till Nobelstiftelsens styrelse så här:

TT: Går det  inte att utveckla resonemanget ändå, med tanke på att partiet i de flesta mätningar är jämnstora med Socialdemokraterna?

Den journalist som ställde den här frågan anser alltså på fullt allvar att karaktären på ett parti och hur vi ska bedöma det är beroende av hur många som stödjer det. Det är ju hårresande. SD är numera inte ett nationalsocialistiskt parti, men de tillhör historiskt sett samma tradition av bruna rörelser som det tyska NSDAP. Denna rörelse består idag förutom av rena nazister idag framförallt av partier och ledare runt om i världen som har dessa ”enkla lösningar”, siktar på utvalda syndabockar med mindre värde än andra människor och i olika grad är ett hot mot den demokrati som vi känner till. På motsvarande sätt skulle en sådan journalist ha tyckt att man skulle bedöma karaktären på NSDAP annorlunda år 1928 då de fick 2,6 % i ett val och 1930 då de ökat till 18,3 %. Och naturligtvis fanns det sådana journalister i Sverige även då som ändrade sin uppfattning om Hitlers parti vartefter som det stärktes.

Det sorgliga är att TT:s idiotiska fråga mångfaldigas av andra som till exempel SVT och Aftonbladet. Det är svårt att längre bara se detta som dum obetänksamhet. Det börjar snarare bli ett mönster som när en journalist på TV:s Agenda lyckas framkalla en ”skandal” vid en intervju med statsministern genom att försöka pressa denne att koppla ihop gängkriminaliteten med invandringen. Löfven var inte skicklig där, men han vägrade kliva ner i rasistgropen. För detta blev han utskälld av medier och den alltmer samlade och aggressiva högern.

Jag börjar undra om det håller på att hända samma sak som hände efter att TV-programmet Robinsson trots kritik etablerade sig som lördagsunderhållning. Därefter blev det som fritt fram för s.k. förnedrings-TV. På samma sätt tycks något ha hänt i sättet att behandla SD. I vår uppochnedvända värld är SD inte ens tacksamma och om de får mer makt kommer de knappast gynna fria medier.

Vem har du förtroende för?

Ofta känns det som om det har blivit inflation i opinionsundersökningar, till exempel om vad folk antas komma att rösta på. Jag vet inte om det finns några undersökningar om ifall och i vilken grad sådana offentliga redovisningar påverkar det faktiska röstandet. Risken finns. Och på goda grunder går de att ifrågasätta. Men de konstigaste undersökningarna tycker jag ändå är dessa som sägs mäta folks förtroende för de olika partiledarna.

Tillitsfull

Jag läste någonstans att dessa undersökningar har funnits i cirka 30 år, men blivit vanligare de senaste 15 åren. Det finns flera dåliga eller konstiga saker med dessa undersökningar där det sägs att de olika partiledarna har ett förtroende som kan mätas i procent:

  1. Det bidrar till att göra politiken mer ytlig och personfixerad, något som i sin tur försämrar den faktiska demokratin och gynnar olika typer av demagoger.
  2. När vi röstar får vi bara rösta på ett parti. Summan av de angivna (och icke angivna) rösterna blir då 100 procent. Men i dessa undersökningar får man uppenbarligen ”rösta på” eller uttrycka sitt förtroende för ett flertal partiers ledare. Ta till exempel den senaste mätningen från demoskop i juni 2019. Summan av alla procenten blir 254 procent. Sannolikt gynnar detta de fem borgerliga partierna (m+kd+sd+l+c) mera då de i högre utsträckning kan ha förtroende för ett flertal andra närstående partier. Eller hur kan man annars förklara att dessa borgerliga partiledare oftast får siffror som är mycket högre än sina partiers stöd. I den senaste här får ledarna för sd+kd+m+c+l tillsammans 150 procent medan ledarna för s+mp+v bara får 88 (jag har bara räknat det ena språkröret för mp).
  3. Men sen är det själva det här ordet. Vad lägger folk i betydelsen av ordet förtroende? Själv skulle jag ha mycket svårt att svara på frågan. Jag röstar på ett parti, inte på en ledare, även om jag kan tycka att olika ledare är mer eller mindre skickliga i att företräda sitt parti. Jag kan få olika intryck av olika partiledare. Jag kan känna att den ena skulle det vara helt ok att dricka en kopp kaffe med, medan en annan skulle irritera mig så att jag hellre gick någon annanstans. Sånt har bara delvis med politik att göra. Men förtroende och tillit?

    Fötroende?

    Det finns ju de som jag uppfattar som direkt lögnaktiga och ohederliga (har skrivit om några här på bloggen). Dem har jag naturligtvis inte något förtroende alls för. Men det finns ibland politiker i partier som jag inte röstar på som jag – utan att veta tillräckligt om dem – ändå upplever som hederliga. De argumenterar utifrån en annan ideologi, men på ett sammanhängande, principiellt och ärligt sätt. Men kan jag ens egentligen ha förtroende för dem om jag ser att den politik som de genomför leder till så dåliga konsekvenser? nja…

Nej, låt oss strunta i dessa fåniga undersökningar och hoppas att de försvinner.

Eller vad tänker du?

 

Om torskar i Thailand

Joakim Medin är en modig utrikesjournalist som bland annat gjort reportage från och skrivit böcker om Syrien, Rojava och Ungern. I somras infiltrerade han olika miljöer med svenska, manliga sexköpare i Thailand. Syftet var att avslöja mekanismerna och värderingarna bakom männens sexuella utnyttjanden av kvinnor i prostitutionsindustrin.

Medin wallraffade som sexköpare under nära en månad, på uppdrag av Schyst resande, ett nätverk för hållbar turism. I en nysläppt och uppmärksammad rapport från Schyst resande beskriver Medin en neonupplyst värld av fattigdom, ensamhet, alkohol, mytbildningar och snedvridna strukturer. Ett flertal av de svenska männen hade en längtan efter traditionella könsroller och dominans. Samtliga män gav också uttryck för rasistiska åsikter, etnisk chauvinism eller andra negativa tankar om invandringspolitiken och muslimer i Sverige.

Imorgon ordnas ett möte i Uppsala med Joakim Medin där han berättar om sitt undercoverarbete i Thailand. Om de olika svenska män han stötte på i Thailand, om varför det inte går att beskriva den ”typiske sexköparen”, om normaliseringen av prostitutionen från många ”vanliga” turister – samt om hur detta påverkar både kvinnosynen och politiken i Sverige.

 

Mötet är på onsdag den 31 oktober kl. 18:15 – 20:30

Missionskyrkan i Uppsala, S:t Olofsgatan 40

 

Joakim Medins rapport går att ladda ner från Schyst resandes webbsida.

 

Läs också Frida Boisens krönika i Expressen med anledning av Joakims reportage

 

Uppsala

Indoktrineringen…

För snart 50 år sedan kom boken Indoktrineringen i Sverige, skriven av författaren Göran Palm. Jag plockade ut boken ur bokhyllan häromdagen, tittade igenom den och funderade över den i förhållande till vår tid.

Själva ordet indoktrinering kan ju betyda lite olika saker, men det handlar om idémässig påverkan. Ordet används inte så ofta numera i Sverige. Ändå finns fenomenet kvar. Det diskuteras också, fast på ett ganska annorlunda sätt.

Som Palm skrev så ”finns inga samhällen där indoktrinering saknas…..men i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som ….opartisk eller objektiv”.

Och den bedrivs ”uppifrån och ner i samhället, från det makthavande eller opinionsbildande fåtalet till det mer eller mindre maktlösa flertalet”.

Han tillägger: ”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur stark och omfattande indoktrineringen är”.

Boken som kom ut 1968 skrevs i en mycket annorlunda tid och i ett Sverige som skiljde sig från dagens samhälle på många sätt. I boken undersöks många olika uttryck, former och platser för indoktrineringen, som skolan, televisionen, pressen, rättsväsendet eller forskningen. En del av exemplen är naturligtvis inte lika aktuella längre när det gäller konkreta detaljer. Men Palms metod och slutsatser känns ofta fortfarande giltiga. Till exempel undersökte Palm klassbegreppet och påpekade att ”den kanske viktigaste formen av klassindoktrinering ” är ”den som får oss att glömma att klasser och klassmotsättningar finns”.

Boken avslutas med orden:

Vi har alla sedan länge blivit förda bakom ljuset. Vi blir alla, varje dag och varje timme, förda bakom ljuset.

 

Indoktrineringen idag

År 1968 fanns det förvisso ett nyvaket ifrågasättande av många etablerade sanningar. Inom vissa områden var detta uppvaknande brett och ledde också till samhällsförändringar. Det gällde till exempel sådant som handlade om kvinnors och barns rättigheter. Men inom andra områden där det skedde en radikalisering var den  knappast utbredd bland stora grupper. Jag tror inte man kan säga att några större grupper kände sig ”förda bakom ljuset”.

I vår tid verkar däremot denna känsla av att bli förda bakom ljuset ha ökat kraftigt. Misstron mot tidigare auktoriteter verkar ha ökat. Ofta har denna känsla vridits åt ett annat håll än 1968. Den utnyttjas av krafter som kritiserar samhället från helt andra utgångspunkter än Palms socialistiska. Med utvecklingen av det som kallas sociala medier på internet har allt fler människor vänt sig bort från etablerade medier. Tyvärr innebär detta i många fall att de skaffar sig ännu mindre av faktiska kunskaper om verkligheten, ja att de till och med tar till sig helt falska nyheter. Dessutom får de på köpet värderingar som sprider hat mellan människor.

Det finns all anledning idag att bekämpa nätets troll och hatbubblor. Och det är sant att seriös journalistik är viktigt. Men låt oss inte för den skull göra etablerade (borgerliga) medier bättre än de är. Genom att välja vad som ska skildras av verkligheten och genom sättet att beskriva det som sker är de naturligtvis nu som tidigare långt ifrån objektiva. Den husbondens-röst-journalistik som ser på världen med USA:s ögon liksom den osakliga rysskräcken har också stärkts i dessa medier. Dessutom har den högerextrema vågen också påverkat etablerade medier och deras sätt att skildra världen.

 

Extremhögerns indoktrinering

Extremhögern har ju varit framgångsrik på många sätt. Främst kanske genom att de lyckats påverka den dominerande bilden av hur samhället ser ut och vad som händer. Idag har många av dess synsätt och beskrivningar blivit en del av den dominerande borgerliga indoktrineringen.

Den högerextrema rörelsen brukar indelas i tre delar: den parlamentariska (SD), nätkrigarna som inte bara består av ensamma galningar utan är en mycket etablerad, välorganiserad och penningstark verksamhet samt gatukrigarna (de öppna nazisterna). Jag skulle vilja lägga till en ytterligare grupp. En grupp som inte direkt är ansluten till den högerextrema rörelsen men surfar med och bidrar till att stärka den. Den gruppen kan vi kalla de intellektuella opportunisterna. Det är personer med tillgång till utrymme inom etablerade medier. De beskriver sig själva med olika politiska etiketter. En del har snabbt men tydligt förflyttat sig politiskt ut mot högerkanten. Andra kallar sig liberaler, socialdemokrater eller till och med vänster. Men det som förenar dem är att de på sina olika sätt bidrar till den högerextrema rörelsens beskrivning av hur samhället ser ut och de problem vi står inför. En sak som förenat dem har varit talet om ”åsiktskorridoren”, ett ganska lustigt uttryck när det används av människor som verkar ha obegränsad tillgång till etablerade medier för att sprida sina tankar. I deras fall har detta varit ett sätt att förflytta gränserna för det som anses sant eller anständigt. De har lyckats med detta och gett den högerextrema rörelsen hjälp att etablera sin syn bland de etablerade sanningarna.

 

”Den fria debattens ghetton”

Göran Palm 1968

En sak som Palm beskrev i sin bok var något som han kallade ”den fria debattens ghetton”. Med det menade han ”spalter, parker, krogar och klubbar där vem som helst kan ge sig på samhällets makthavare utan att samhällets makthavare bryr sig ett dugg om det”. Som han också skriver: ”endast i maktlösheten är yttrandefriheten obegränsad”.

Han tog upp den extrema skillnaden mellan ledarsidan, debattsidan eller kultursidan och insändarna. Där beskrev han den klassmässiga och avgrundsdjupa skillnaden i behandling av dem som skriver på debatt/kultursidan och dem som skriver insändare. En klyfta och en skillnad som i alla avseenden består, där de med fina titlar behandlas respektfullt och får betalt för sina åsikter medan insändarskribenten får finna sig i både att bli nedstruken och refuserad utan förklaring. I ett komiskt stycke gör Palm ett tankeexperiment där författaren Pär Lagerkvist och armeraren Per Lagerqvist skickar in varsitt inlägg om Mellanöstern och förväxlas. Hans slutsats:

Tillbaka till det normala

När personer med titlar inkommer med ett debattinlägg blir de behandlade just som personer, som individer med namn och självrespekt, med rätt att ta del i den allmänna diskussionen, med rätt att tala till punkt utan att bli avbrutna och med rätt till en förklaring när de avbryts eller avvisas. När vanligt folk inkommer med ett debattinlägg…..blir de behandlade just som folk – som typer, representanter, röster……

 

Facebook och sociala medier

Skönheten finns på gatan

Kanske kan man säga att det som Palm beskrev när det gäller dessa ”den fria debattens ghetton” åtminstone delvis förändrats med utvecklingen av de sociala medierna. Men det är knappast de från vänster kritiska rösterna som stärkts av detta. Facebook, bloggar och twitter återspeglar de dominerande strömningarna i vår tid, mycket yta och mycket reaktionärt snack. För en gammal socialist är det ofta en ganska sorglig  värld att besöka. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha sett ut och vad det inneburit ifall internet och de sociala medierna kommit fram under slutet av 1960-talet i en tid då en av de radikala parollerna var ”Fantasin till makten”.

 

 

Intressant?

 

Johan Rudström (UNT) och vinstuttagen

Ibland stöter man på argument som får en att häpna. I dagens UNT hittar jag ett sådant hos ledarskribenten Johan Rudström. Bakgrunden är att Ilmar Reepalu – regeringens utredare om vinst i välfärden –  igår lämnade sitt slutbetänkande. Liksom andra borgerliga ledarskribenter och politiker angriper Rudström alla förslag till vinstbegränsningar inom välfärden. Ett av Rudströms grepp är det här:

I fjol redovisade kommunerna och landstingen ett överskott på 25 miljarder kronor, 10 miljarder mer än året innan. Betyder det att många kommuner börjat ta ut övervinster? Nej, alla är ense om att överskott är nödvändigt för att ha råd med investeringar, för att långsiktigt trygga verksamheten och ha en buffert som klarar kostnadsvariationer för till exempel löner och räntor. Det gäller både offentliga och privata verksamheter.

Uppenbarligen har inte Rudström förstått vad kritiken mot vinstuttag handlar om. Överskott och vinst är ju inte samma sak.

Inom den gemensamma sektorn borde det inte vara ett mål att gå med överskott. Pengarna som via skatten tilldelats sektorn ska ju användas. Det ska gå jämnt upp. Men att en verksamhet gör ett plus-resultat efter avskrivningar, alltså att den går med överskott är inte detsamma som vinstuttag. Inom den gemensamma välfärden utan vinstuttag försvinner inte någon del av överskottet.

                   Vinstuttag når inte välfärden

Med vinstutdelning är det en annan sak. Överskott kan ju användas på olika sätt. Vid vinstutdelning används inte pengarna till det som de var avsedda för utan blir istället privat vinst. I de värsta fallen försvinner pengarna också ut ur landet till olika skatteparadis.

Både vinstdrivna och icke vinstdrivna verksamheter inom välfärden betalas med samma skattepengar. Pengar som försvinner ut som vinstutdelning är förlorade pengar för hela välfärdssektorn. De är förlorade pengar även då de försvinner ut från en verksamhet där brukarna/kunderna är nöjda. Dessa pengar skulle ju ha kunnat användas någonstans där behoven var större.

Nu är det ju också så att vinsten kan döljas för en tid. Riskkapitalister gör det genom att köpa upp andra verksamheter och expandera för att därefter sälja och ta ut vinsten. John Bauer-koncernens konkurs var ett sådant lärorikt och avskräckande exempel.

Men att pengar försvinner bort från det de var avsedda för är inte det enda problemet med vinstuttag inom välfärden. Ett annat stort problem är att det påverkar välfärdens inriktning. Med vinst blir bara de lönsamma kunderna intressanta. De privata alternativen drar till sig de ”duktiga” eleverna från studievana hem, de pigga gamlingarna och friska människor i gynnade områden. De är helt enkelt mer lönsamma. På det viset bidrar privatiseringarna också till en ökad segregering.

Detta är, i korthet, problemen med vinstuttag. Det har inte någonting att göra med frågan om överskott.

Att kommuner och landsting –jag upprepar – inte borde gå med överskott i en tid när sjukvården blöder är en annan sak. Pengarna behövs där omedelbart!

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

En debatt som fortsatt…i Uppsala – och lästips till den

skarmklippDen 10 januari skrev jag en blogg om Rysslands förhållande till Sverige. I samband med andra frågor och på slutet tog jag upp den rapport som Martin Kragh och Sebastian Åsberg skrev för Utrikespolitiska Institutet lagom till konferensen Folk och Försvar. Rapporten behandlade spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Men den gick dessutom längre då den pekade ut Aftonbladet Kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut tre personer som medarbetat på Aftonbladet Kultur som agenter för Kreml. En av dem som pekades ut var den politiske flyktingen Aleksej Sachnin. För författarna var det tydligen inte begripligt att någon kan vara mot både regeringen i Ryssland och regeringen i Ukraina, varför de använde det senare för att bevisa anknytning till Putin. Dessutom använde de som källor för detta utpekande den numera ökände SD-mytomanen ”Egor Putilov”.

Rapporten fick mycket kritik från olika håll. Bland annat sågades den av Rysslandskännaren Stig Fredriksson. Chefen för Utrikespolitiska Institutet uttalade redan efter några dagar att det inte var en publikation från institutet, vilket ju låter märkligt men inte kunde tolkas som annat än en sorts avståndstagande. Dessutom kommer Martin Kragh utredas för oredlighet i forskning.

Man skulle alltså kunna förvänta sig att anhängarna till tankarna bakom denna rapport skulle ligga lågt ett tag. Ungefär som när Kajsa Ekis Ekman häromdagen i ett helt annat ämne skriver att ”när högern tystnat då vet man att de gjort bort sig”.

Men det finns några som ändå inte ger sig. De har väl sina speciella skäl som närstående kollegor till Kragh. I en debattartikel i lokaltidningen UNT skrev tio kollegor till Martin Kragh vid universitetet här i Uppsala i förra veckan ett personligt försvar för honom och den rapport han skrivit. Rubriken är: ”Oriktigt, falskt, grundlöst”. En av undertecknarna är professor Li-Bennich Björkman som ganska ofta skriver ledare i lokaltidningen UNT utifrån ett tydligt borgerligt perspektiv på världen men med ett inte alltför imponerande innehåll.

Kragh och Åsberg pekade alltså ut Aftonbladets Kulturredaktion som spridare av Kreml-propaganda. De pekade dessutom ut den politiske flyktingen Aleksej Sachnin för att vara anhängare till Putin. Det är naturligtvis både allvarligt och kännbart. Det bidrar inte heller till att förbättra debattklimatet i frågor som rör Nato, Ukraina och liknande frågor. Men för Björkman och hennes nio kollegor är detta inte upprörande. Istället är det tvärtom Kragh som är den drabbade på grund av den kritik som han utsatts för: ”konsekvenserna för personen och forskaren Martin Kragh har redan varit kännbara”, skriver de. Att Kragh och Åsberg både utfört dålig och tydligt politiserad ”vetenskap” och inte heller på minsta sätt varit försiktiga med orden finns det inget av i deras artikel. Istället utbrister de i fetstil: ”Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?Ja, man kan ju undra….

Fem lästips!

Åsa Linderborg skrev ett snabbt och kort svar till Uppsalaforskarnas debattartikel. Även journalisten Emma Lundström har skrivit en kort kommentar. En mer utförlig artikel som sakligt bemöter Uppsalaforskarna men tyvärr bara publicerades på nätet är skriven av forskaren och tidigare senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Tom Andersson. En mycket omfattande och grundlig genomgång har också gjorts av professor Lars Drake i två artiklar på Synapze del 1 och del 2.

Uppsala

Intressant?

 

Öppen blogg till Stig-Björn Ljunggren

Hej Stig-Björn Ljunggren!words

Med anledning av den blogg som jag skrev om den s.k. åsiktskorridoren har du utvecklat några tankar i bloggens kommentarsfält. Jag märker att det behövs mer utrymme för denna diskussion. Dessutom kanske den kan vara intressant att ta del av för andra. Därför svarar jag nu på dina kommentarer här. De som inte läst dessa kommentarer uppmanar jag att läsa dem innan ni fortsätter att läsa här.

Om att förhålla sig till åsikterna hos Janouch

Janouch intervjuas i tjeckisk TV och utvecklar sina tankar om Sverige idag. Bilden av Sverige är en del av en diskussion om vart vi vill gå. Hur vi anser att det är hänger ihop med hur vi vill att det ska vara/bli.

Janouch försöker etablera sin bild av landet Sverige. Kampen om denna bild är en kamp om olika vägval som vi står inför. Att de som vill ha en utveckling åt SD:s håll i sammanhanget använder ordet ”åsiktskorridor” är en del av taktiken för att stärka eller etablera den egna bilden som ”sanningen”.

Men du säger Stig-Björn Ljunggren, att du inte har försvarat Janouchs åsikter. Du vill bara bidra till att ”vårda ett bra samtalsklimat”. Den omedelbara frågan då är ju: på vilket sätt har Janouch bidragit till ett bra samtalsklimat?

En person som ger en mycket skruvad och icke sanningsenlig bild av situationen i Sverige – en bild som överensstämmer med den bild som SD med svans torgfört sedan länge – och dessutom talar om att beväpna sig (läs när det gäller den saken Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Expressen) bidrar väl inte precis till ”ett bra samtalsklimat”? När Janouch då föga förvånande blir kritiserad och angripen för de åsikter som hon uttryckt, reagerar hon genom att tala om bokbål. Ägaren till en liten barnbokhandel i Uppsala reagerar i besvikelse över det som Janouch uttryckt. Hon säger offentligt  att hon inte längre kommer sälja Janouchs böcker i sin bokhandel. Då kallar Janouch bokhandeln för ”fascistisk”. Den svans som alltid följer denna typ av debatter kommer in på scenen. Ägaren blir utsatt för grova hot och hatiska angrepp både på nätet och i bokhandeln.

I denna situation ingriper då några personer som – med Ljunggrens egen term om sig själv – tillhör ”kommentariatet”. De säger inte något kritiskt om Janouchs uttalanden i Tjeckien, hennes grova angrepp på bokhandelsägaren i Uppsala eller det faktum att den mer eller mindre organiserade svansen till SD känt sig uppmuntrade och grovt hotat ägaren till bokhandeln. Nej, istället pratar de om ”åsiktskorridoren” och om att Janouch har blivit illa behandlad. Ursäkta, men för mig framstår inte detta som varken ärligt eller speciellt modigt. Att du inte ser någon ”tydlig demarkationslinje av antagonistisk karaktär i Sverige idag” blir här begripligt för mig. Men om det finns någon demarkationslinje som verkligen borde kunna upplevas som ”antagonistisk” idag så är det väl den som handlar om gränsen mot extremhögern och dess demagogi. Kanske är det också den som du avser med ”framväxten av den ”demokratur”, en folkligt stödd auktoritär makt” som du anser kan göra att det blir ”antagonistiskt”? Är det alltså först när extremhögern tagit makten som de ska betraktas som våra antagonister?

Om själva korridorbegreppet

Stig-Björn Ljunggren håller med om att det ” finns ett problem med att diskutera diskussionen snarare än att diskutera sakfrågorna” men vill ändå fortsätta använda ordet ”åsiktskorridor” som en ”bra metafor” även om alla metaforer samtidigt ”riskerar att låsa fast tanken.”

Jag tycker att det är en mycket dålig metafor, speciellt på det sätt som den har etablerats av extremhögern och dess tillskyndare eller nyttiga idioter. De har delvis lyckats med att ”låsa fast tanken” vid denna enda korridor där man ”inte får” tycka eller säga vad man vill. För mig är sättet att använda begreppet ”åsiktskorridor” i fallet Janouch ett avskräckande exempel.

I verkligheten pågår en ständig kamp om bilden av verkligheten på en mängd områden, inom olika grupper och inom en mängd frågor. De som dominerar debatten eller bilden av verkligheten på varje område och inom varje fråga kan naturligtvis alltid beskyllas för att upprätthålla en korridor. En del korridorer kan vi gilla, andra kan vi ogilla. Jag gillar till exempel att de flesta människor inte accepterar öppen rasism och att vi i denna mening har en sorts korridor i denna fråga. Jag ogillar att man inte kan ifrågasätta regimen i Ukraina och påtala det högerextrema inflytandet där utan att bli beskylld för att vara anhängare till Putin. Men jag tycker att det vore fjantigt och ynkligt att beklaga sig över detta i form av prat om korridor istället för att ge sig in i diskussionen om sakfrågorna.

Men det finns också ”korridorer” som de flesta av oss inte har tillträde till alls. De flesta av oss tillhör varken ”kommentariatet” eller äger några dominerande medier. Det finns också ”korridorer” som vi inte ens vill tillhöra, men där vi utifrån kan betrakta förflyttningar. Utifrån kan vi till exempel betrakta den moderata korridor där det förut inte var möjligt att säga att man kunde samarbeta med SD, men där det nu verkar vara det. Den debatt som Janouch, du och Lotta Gröning deltar i har säkert en  del inverkan på detta.

Alla dessa olika ”korridorer” gör begreppet oanvändbart för seriösa diskussioner. Det generella sättet att tala om korridoren i bestämd form har också framförallt blivit extremhögerns begrepp. Att använda det istället för att diskutera sakfrågorna innebär att legitimera extremhögern. Det har inte heller någonting alls med samtalsklimat att göra.

Uppsala

Intressant?

Åsiktskorridoren?

korridorEtt ord som börjat dyka upp allt oftare de senaste åren är ordet ”åsiktskorridor”. Jag vet inte vem eller vilka som myntade uttrycket eller hur länge det använts. Det kanske någon språkforskande läsare skulle kunna bidra till att reda ut?

Men är det ett ord som bidrar till att öka vår förståelse? De som använder ordet menar ungefär att det finns vissa saker som ”man inte får säga i det här landet”. Eller att om man säger dem så får man problem. Jag läser t.ex. statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren som fortfarande kallar sig själv ”s-märkt”. Han skriver apropå debatten om Katerina Janouchs uttalanden för tjeckisk TV:

För det första gäller det att inte säga något som går utanför åsiktskorridoren och som strider mot den allmänna meningen om du inte är beredd att betala ett pris. Risken är stor att det leder fram till fördömelse och att framtida möjligheter att få uttala din mening minskar. 

Är det på det viset i landet Sverige? I en viss mening stämmer det inte alls. Du kan säga nästan vad som helst utan några konsekvenser så länge det du säger inte bryter mot lagen. Du kan bli dömd för hets mot folkgrupp eller förtal till exempel. Men nog känns det som om gränserna för vad som kan sägas utan att leda till åtal, har vidgats betydligt, även i detta avseende, under de senaste åren. Däremot är det säkert sant att det är försvårande för olika typer av karriärer att uttrycka åsikter som inte gillas av dem som befinner sig högre upp i hierarkin. I denna mening finns det alltid en sorts ”åsiktskorridor” i alla typer av företag eller organisationer.

Vad är ok att säga?

Vi kan alltså yttra oss och säga vår mening. Genom det som kallas sociala medier kan vi  numera nå fler med våra tankar än vad som tidigare var möjligt. Jag kan nå andra människor med hjälp av denna blogg till exempel. I en viss mening finns det naturligtvis en sorts ”åsiktskorridor” även för sådant här vanligt prat, facebook-skrivande eller bloggande. Det finns i alla samhällen och alltid en dominerande och i huvudsak gemensam uppfattning om vad som är sant, anständigt eller ok att säga. Att uttrycka antisemitism kan inte bara vara åtalbart beroende på hur det formuleras, det är också något som ogillas av de flesta människor i Sverige idag. Och tack och lov för det. Det finns alltid åsikter som betraktas som avskyvärda och hamnar utanför något som man skulle kunna kalla en ”åsiktskorridor”.

Men det är inte detta ganska självklara som de som använder uttrycket är ute efter. Talet om denna korridor syftar istället till att flytta korridoren så att en del av sådant som de flesta har tyckt vara avskyvärt blir acceptabelt. Därför är det inte förvånande att det främst är på den högerextrema kanten som uttrycket blivit populärt. Att debattörer som Ljunggren eller Dahlberg och Marteus på Expressen vill hjälpa till här, är kanske lite mer anmärkningsvärt.

Den ”fysiska åsiktskorridoren”

Vem har störst megafon?

Vem har störst megafon?

I en mer direkt fysisk mening finns det ju en åsiktskorridor som inte är beroende av vad de flesta av oss tycker är ok att säga. Den handlar istället om faktiska maktförhållanden. Jag tänker då på det faktum att de som verkligen når ut med sina åsikter till många människor är de som äger, dominerar eller har tillgång till de etablerade medierna. För mycket av diskussionen om ”åsiktskorridoren” förs ju bland de människor som alla själva befinner sig i den privilegierade sitsen att kunna få ut sina åsikter via Expressen, DN eller TV. Vänstern och arbetarrörelsen har här alltid varit i ett underläge när det gäller dessa rent fysiska möjligheter att nå ut. Och tyvärr har det förvärrats på många sätt.

Exemplet Janouch

När Katerina Janouch uttalat sig för tjeckisk TV om Sverige fick hon kritik för det som hon sagt. Diskussionen i sakfrågan lämnar jag därhän här. Men vad jag kunnat se har hon i olika medier kunna bemöta sina kritiker. Se till exempel Mediebrusets genomgång. Men Janouch anser att hennes yttrandefrihet har kränkts. Tillsammans med Marcus Birro börjar hon prata om bokbål och får eldunderstöd av Ljunggren som tar henne i försvar och talar om ”åsiktskorridoren”. Ägaren till Läslusen –  en liten barnbokhandel här i Uppsala – blir rikskänd i sammanhanget. Hon ogillar det Janouch uttryckt och bestämmer sig för att ta bort hennes böcker från sin bokhandel. Det retar upp Janouch så mycket så att hon kallar bokhandeln ”fascistisk”. janouchAtt Janouch i skrift kallar denna bokhandlare något så kränkande visar väl också att hennes gränser för yttrandefrihet och ren anständighet är mycket vida. Några som kanske inte skulle känna sig kränkta av att själva få denna etikett ger också eldunderstöd till Janouch, men på sitt eget typiska sätt. Ägaren till bokhandeln har utsatts för hat och grova hot. Så ser bilden ofta ut när ”korridoren” ska flyttas högerut. ”Intellektuella” som byter position får stöd av andra och till sist även av det fysiska våldet i sin kamp för att ”försvara yttrandefriheten”. Men varför måste dessa ynkliga typer, som naturligtvis avsvär sig varje samröre med sina mer grovkorniga och fysiska anhängare, alltid göra sig själva till någon sorts offer för åsiktsförtryck, istället för att bara slåss öppet för sina egna åsikter? De har ju till skillnad från de flesta andra mycket god tillgång till medierna.

Låt oss jämföra med ett helt annat exempel.

Exemplet Utrikespolitiska institutets rapport

I en rapport från Utrikespolitiska institutet (UI) berättas om spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Man riktade i sammanhanget också mycket kritik mot Aftonbladet Kultur för att bidra till denna spridning. De påstod att AB Kultur är ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut Aleksey Sachnin, en politisk flykting från Ryssland som Putin-agent. Dessa påståenden har bemötts på olika och mycket övertygande sätt av både Martin Aagard och Åsa Linderborg samt den utpekade Aleksey Sachnin i en mycket läsvärd artikel. Stig Fredriksson skriver i en mycket saklig artikel i SvD skriver att:

…det är en mycket allvarlig anklagelse att hävda att AB:s kultursidor är det viktigaste proryska språkröret i Sverige, och rapportförfattarnas bevisning är inte övertygande. 

Chefen för UI har nu också tagit sin hand från rapporten.

Denna diskussion är ju också en sorts diskussion om ”korridoren”. Författarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg gjorde vad de kunde för att bevara och förstärka en sorts åsiktsdominans (korridor) som redan finns när det gäller synen på Nato eller regimen i Ukraina. Denna syn handlar om att kritik mot Nato-anslutning bara är ett uttryck för sympati med Putin och att på samma sätt kritik mot de högerextrema krafterna i Ukraina (ja att ens nämna dem) är ett bevis för att man sympatiserar med Putin eller annekteringen av Krim.

Men angreppet slogs tillbaka. Sakligt och metodiskt. Det innebär inte att den dominerande bilden är satt i allvarlig gungning. Men de värsta övertrampen och uppenbara lögnerna kommer kanske dröja ett tag igen. Heder åt dem som inte vikt ner sig i denna debatt. Det  gläder mig också att de inte i likhet med de ynkliga högertyperna börjat beklaga sig över åsiktsförtryck eller korridorer. De har istället gått direkt till sakfrågorna.

Uppsala

Intressant?

 

Vem håller vems hand?

Alltför ofta känns den offentliga politiska debatten i Sverige så futtig. Efter ett gediget journalistiskt arbete av ett flertal journalister avslöjades Panamaskandalen. Under några dagar behandlades den mycket viktiga frågan om ett enormt skattesmitande i de stora medierna. Sen var den borta. Under den senaste veckan har det varit krisen i Miljöpartiet som helt dominerat. Denna kris handlar om viktiga frågor som att MP i regeringsställning går tvärt emot sitt eget program. Mycket sorgligt ifall man som jag tyckte att de hade rätt i dessa frågor som de nu sviker. Men krisen har också handlat om miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yasri Khan, deras anknytning till olika reaktionära krafter samt frågan om att skaka hand. Här känns debatten både futtig, förenklad och full av hyckleri.

I riksdagsdebatten kunde vi under veckan höra moderatledaren säga att statsministern borde ”ta avstånd från extremism och försvara svenska värderingar”. Låt oss fundera över denna formulering. Moderatledaren använder det svepande uttrycket ”extremism”.  Det som verkar vara bevisat nu är att både Kaplan och Khan haft kontakter med reaktionära krafter som religiösa fundamentalister, högerextrema turkiska rörelser samt inte minst den nuvarande turkiska regimen under Erdogan.erdogan Det är ganska oklart om moderatledaren räknar in alla dessa reaktionärer under beteckningen ”extremism”. Men dessa kontakter är naturligtvis förfärliga och att ta avstånd är inte nog. Alla kort på bordet och kamp mot dessa reaktionärer behövs. Men det finns en sak som stör. Kontakten med Erdogan är ju inte något som bara Kaplan och Khan kan beskyllas för. Hela EU har skakat ordentligt hand med Erdogan och gett honom en massa pengar för att han ska ta hand om det flyktingproblem som EU inte vill ta hand om. EU betalar Erdogan för att vara en buffert mot de människor som flyr och vill till Europa. Samtidigt blundar man som ytterligare motprestation för att Erdogans regim massakrerar både demokratin och det kurdiska folket i Turkiet. Hyckleriet kan inte bli värre.erdogan o eu Hur kan man ha mage att kritisera två politikers samröre med Erdogan utan att samtidigt kritisera att Sverige och hela EU har ett sådant samröre?

Moderatledaren pratar också om ”svenska värderingar”. Det handlar då om värderingar kring kvinnors rättigheter. När hon på detta sätt talar om ”svenska värderingar” som något statiskt, självklart givet, som delas av alla (svenskar) och som existerar utan någon föregående eller pågående kamp, så gör hon det på samma sätt som SD när de pratar om ”svensk kultur”. Moderaterna har knappast befunnit sig på de barrikader som lett till förändring och framgång för jämställdhet och kvinnors rättigheter i samhället. De är fortfarande en konservativ kraft i förhållande till viktiga kvinnokrav. Moderatledaren är helt enkelt inte trovärdig ett enda dugg.

Men hur svarar då statsministern i debatten. Frågan om samröret med olika reaktionärer glider han undan. Sen säger han: ”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”. Den första meningen är faktiskt rätt fånig. Det finns väl inget land där man inte hälsar på varandra, på något sätt. Sen slår han fast att i Sverige tar man både kvinnor och män i handen. Tänk att en statsminister ska behöva stå och uttala en sådan sak i Sveriges riksdag. Lustigt nog är stilexperten Magdalena Ribbing av en annan uppfattning. Hon tycker inte heller att det är självklart att detta att inte ta i hand måste tolkas som bristande respekt. Nu verkar detta med att inte ta i hand bland muslimer vara ganska ovanligt. Cecilia Uddén intervjuar t.ex. män i Kairo för Sveriges Radio. Få av dem säger att de inte tar kvinnor i hand.

När det gäller denna ganska lilla fråga – i sammanhanget av samröre med Erdogan och andra reaktionärer – så hittar jag betydligt vettigare åsikter på flera borgerliga tidningar ledarsidor. Tove Lifvendahl skriver t.ex. i SvD bland annat:

Diskussionen om handslaget illustrerar dessvärre något som också snart tycks vara svensk norm: oförmågan att skilja ut olika dimensioner i frågor, oviljan att problematisera, de intellektuella genvägarna. Så kan just nu många tvärsäkert utropa facit i handslagsfrågan: ”i Sverige behandlar vi kvinnor och män lika!” Men det gör vi ju inte. 

I en sansad ton utreder moderaten Lifvendahl några olika dimensioner av frågan på ett sätt som befinner sig sjömil från den moderata partiledaren. Läs själv.

Även DN:s ledarredaktion behandlar frågan på ett betydligt vettigare sätt än Kinberg-Batra och Löfven eller de nu vettskrämda MP-språkrören. Man reser t.ex. den rimliga frågan: ”Vill Miljöpartiet verkligen tvinga muslimska kvinnor att vidröra män, även om det strider mot deras religiösa övertygelse?

Man skriver också att handskakning ”är en religiös/traditionell praxis som bara kan sägas ha en ytterst marginell påverkan på någon annans frihet.” Och:

I Sverige vill alltså statsministern numera bestämma hur två människor ska bete sig när de träffas. Frågan är om det är fler personliga ritualer som ska regleras på högsta politiska nivå eller om det bara gäller sådana som direkt påverkar Stefan Löfvens regeringsunderlag.

Om det vanliga handskakandet skrev alltså både SvD och DN enligt min mening mer vettigt och nyanserat än ledande politiker. Men om det som borde upplevas som ”elefanten i rummet”, nämligen hela etablissemangets ruttna samröre med Erdoganregimen skrivs det inte varken i DN, SvD eller på så många andra ställen.

Så låt oss försöka minnas när denna debatt har blåst över vem som höll vems hand och varför. Alltför många i Sverige håller Erdogans hand. Det är det värsta. I övrigt borde vi inte göra stor sak av handskakandet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Miljöpartiet

%d bloggare gillar detta: