Hädelser och hets

Det finns en känd affisch från 1967. Jag tänker på ett screentryck av konstnären Carl Johan De Geer. Där ser man en brinnande svensk flagga med ett könsord på och uppmaningen att ”skända flaggan”. Jag har aldrig gillat den. Inte för att jag har så mycket till övers för den svenska flaggan utan mer för att jag tyckte att affischen var rätt fånig. Dessutom tänker jag att den typen av provokationer knappast bidrar till att övertyga någon. Den är möjligen bara kul för dem som vill visa sin ”radikalism” på detta vis.

Däremot tycker jag att De Geer borde haft frihet att utan inskränkningar göra denna affisch. Det var fel av staten att beslagta och bränna affischerna liksom att döma De Geer till böter. Den lagstiftning som gjorde det förbjudet att ”skymfa den svenska flaggan” avskaffades också 1970. Det skedde genom samma riksdagsbeslut som upphävde strafflagens och tryckfrihetsförordningens förbud mot ”skymfandet av det heliga i religiös mening”. Det som kallas hädelse.

Jag har skrivit om religionsfrihet som både en rättighet till (att få utöva) och en rättighet från (alltså att få slippa) religion. Jag har också skrivit om rätten att få häda, till exempel i en kommentar till en konflikt i moderaterna för fyra år sedan. Jag ska inte upprepa det här.

Pionjären Axel Danielsson dömdes till 22 månaders fängelse för ”hädelse av Gud”.

I början av 1900-talet var den svenska kyrkan en både samhällsbevarande och mycket mäktig institution. De som hädade eller satte sig upp mot denna institution tog stora personliga risker. De sparkade nerifrån upp mot makten och fick betala för det.

Idag är mycket annorlunda. Det finns inte (sedan 1970) några förbud mot hädelse och den svenska kyrkan är varken statskyrka eller speciellt mäktig. Dessutom finns idag inom kyrkan många företrädare för en helt annan samhällssyn än i den gamla kyrkan.

En annan skillnad är att dagens hädare oftast, med några få undantag (kan just nu bara komma på Elisabeth Ohlsson Wallin), har en helt annan agenda, en annan slagriktning. Deras sätt att utnyttja friheten att yttra sig om, eller på andra sätt förhålla sig till religion, är helt annorlunda. De flesta av dem sparkar neråt mot dem som redan på olika sätt är misstänkliggjorda, hopklumpade (av andra) och utsatta för fördomar. Islamofobin är idag den moderna rasismens och nationalkonservatismens främsta uttryck. När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Tyska studenter bränner insamlade ”otyska” skrifter och böcker i Berlin 11 maj 1933

Jag håller därför med de kristna kyrkoledare som den 13 september i ett gemensamt uttalande skriver att ”bränna böcker är barbariskt”. Bokbål var ju något som praktiserades av de tyska nationalsocialisterna. Och deras moderna arvtagare följer även i detta avseende i deras fotspår.

Kyrkoledarna menar även att den här typen av  medvetna kränkningar ”innebär ett allvarligt hot mot människors rätt till tro och religionsutövning”. Om brännandet av en Koran hade varit en helt isolerad händelse tror jag inte att jag skulle hålla med kyrkoledarna om detta. Men som jag skrev ovan så måste den ses som en del i en reaktionär offensiv där islam som religion och muslimer som grupp pekas ut och angrips på en mängd olika sätt. För nationalsocialisterna var det judarna som var syndabockar. För deras moderna efterföljare är det muslimerna. Därför är koranbränningen avsedd att vara inte bara provocerande utan också hotfull. Även om den senaste (?) i Rinkeby hade något mer löjeväckande än hotfullt över sig, vilket beskrivs av Andreas Magnusson i en artikel i Magasinet Para§raf.

Hållningen hos Uppsala Nya Tidning

Dagstidningen UNT här i Uppsala är officiellt liberal men under den senaste tiden har man kunnat se samma typ av glidning högerut som tidigare skett på till exempel Göteborgsposten. Igår söndag skrev den relativt nya ledarskribenten Emma Jaenson om dessa frågor under rubriken: ”Tassa inte på tå kring religionskritiken”. Hon resonerar där om skillnaden mellan vad som är lagligt hån mot religion och det som är hot och våld. En del av hennes allmänna resonemang kan jag hålla med om. Men det är uppenbart att Jaenson har en helt annan bild av den svenska verkligheten. Hon kritiserar till exempel kyrkoledarnas uttalande och menar att koranbränningen visserligen kan fördömas, det är ”fritt fram i ett fritt samhälle”, men utan att tydligt själv fördöma detta. Och hon tycker inte att det är ett hot mot folks rätt att tro. Att Jaenson har en helt annan verklighetssyn där den tilltagande islamofobin och hetsen från höger blir osynlig märks när hon på ett annat ställe skriver: ”I dag tycks dessvärre Sverige och västvärlden bli alltmer nervösa kring ifrågasättanden av religiösa uttryck, framför allt vad gäller islam…”

Att i den samhällssituation som vi har kalla en koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller beskriva det som att några (Sverige/Västvärlden?) ”blir nervösa” av den typen av regisserade angrepp är bara möjligt för någon som inte ser hela hotbilden eller rent av själv accepterar hoten.

Förändringarna inom eller bort från liberalismen inom borgerligheten illustreras av ett citat från UNT i december 2013 av den tidigare ledarskribenten Maria Ripenberg. Hon skrev:

Det är ingen hemlighet att kampen mot rasism, islamofobi, antisemitism och antiziganism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde slukar mycket av mitt engagemang som liberal ledarskribent.

När det gäller Jaenson tror jag knappast att hon skulle använda ett ord som islamofobi. Hon ser helt enkelt inte det fenomenet.

Emma Jaenson och klasskampen

Läs och fundera över denna mening:

”Sannolikt finns en stor grupp väljare som har känt sig nödgade att rösta SD i brist på annat.”

Vad tänker du om någon som säger så? En person som säger att många kan ”känna sig nödsakade”, alltså tvungna, att rösta på ett visst parti ” i brist på annat” uttrycker väl därmed en viss förståelse för det partiet? Att det är ett val som är ganska rimligt. Vi vet att en del människor ibland väljer att rösta på något parti som ligger nära de egna åsikterna fastän de egentligen föredrar ett annat. Men här talar vi alltså om SD, ett odemokratiskt och allt annat än vanligt parti.

Det känns ganska märkligt att läsa detta som en ingress till en ledare i den officiellt liberala Uppsalatidningen UNT. Den nyligen bortgångne ledarskribenten Håkan Holmberg höll alltid en tydlig, principiell och kunnig rågång mot SD. I en liten skrift med namnet ”Den farliga mångfalden” visade han t.ex. att SD var ett parti med rötter hos antidemokratiska tänkare. Men nu är det alltså andra tongångar på UNT:s ledarsida.

Nu skriver ju inte ledarskribenten Emma Jaenson exakt så som i citatet ovan. Före ordet väljare i meningen står det ”vänster”. Det är alltså bland dem som Jaenson kallar ”vänsterväljare” som hon hittar dessa som hon menar känt sig tvungna att rösta på SD. Men ändrar det på det märkliga i hennes resonemang? Nej, inte såvitt jag kan se. Dessutom kan man fråga sig vad hon menar med ”vänsterväljare”? Enligt valundersökningar kom de flesta nya väljarna till SD 2018 från M och S, men bara en mycket liten del från V.

Jaenson tycks dessutom anse att valet av SD är ännu rimligare ifall en person är arbetare eller uppfattar sig själv som vänster. För hon skriver:

För den arbetare som vill lägga en röst till vänster har dock dagens vänsterpartier lämnat ett avgrundsdjupt hål efter sig.

Det här greppet är inte nytt, Emma Jaenson som fått sin skribentutbildning hos Timbro har lånat det från en del andra borgerliga skribenter. Karin Pihl, ledaskribent på Expressen skrev redan 2016 att stora delar av vänstern ”tappat klassanalysen helt”. Adam Cwejman skrev på liknande sätt i Göteborgsposten samma år att vänstern ”omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur”. Jaenson själv har som rubrik: ”När klasskampen blivit klassförakt”.

När människor som alltid konsekvent gått emot all rörelse och alla typer av krav som handlar om social rättvisa och nedbrytning av klassklyftor börjar låtsas som om de vore anhängare av klasskamp nerifrån så är det svårt att veta om man ska skratta eller förbanna deras falskhet.

Jaenson säger att ”klassisk vänsterpolitik” (som hon inte alls preciserar eller ger exempel på) inte längre finns ”representerad i rikspolitiken idag”. I hennes egna skriverier har jag aldrig märkt av ett uns av någon sådan ”vänsterpolitik” varken ”klassisk” eller ”modern”. Det är lika falskt som då Heberlein – på sin vandring högerut och efter valet av Trump – skrev om denne att han ”återupprättade dem som makten i åratal ignorerat”. På liknande sätt skriver Jaenson att ”Många ur dagens vänster föraktar arbetarmännen”. Det vore dumt att förneka att det inte kan finnas uttryck för ”klassförakt” – och då talar vi här om förakt neråt inte om det förakt som är lätt att känna inför olika uttryck för överklassens beteende – även bland människor som själva betraktar sig som vänster. Annat vore konstigt i ett klassamhälle. På samma sätt som dåliga attityder mot kvinnor kan finnas även bland dem som kallar sig feminister. Men att det skulle finnas ett utbrett förakt mot det Jaenson kallar ”arbetarmännen” är däremot helt enkelt inte sant. Däremot har det inom vissa delar av vänstern funnits kvar en gammaldags patriarkal bild av arbetarklassen från den tid då kvinnorna skulle vänta med sina krav. Dessutom ser dagens arbetarklass där undersköterskan är vanligare än metallarbetaren annorlunda ut än för ett antal decennier sedan. Men inget av detta handlar om något förakt för män i arbetarklassen.

Men Jaenson är inte bara i gott sällskap med vanliga borgerliga demagoger. Även en ökande grupp av intellektuella och skribenter som har kallat sig eller fortfarande kallar sig själva vänster, socialister eller kommunister har använt det här greppet. Det som förenar dem är istället att de alla närmat sig SD:s och  nationalkonservatismens sätt att tänka. Jag har skrivit om dem förut *. Och med näsa för det ruttna hittar Jaenson även de små lokalpartier med bakgrund i vänstern som tagit till sig den mer ”nationella klasspolitiken”. Du kan läsa om dem i en artikel i Arbetaren skriven av Toivo Jokkala. Naturligtvis gillar Jaenson dessa nationalistiska vänsterpartier som hon kallar  partier ”med mer traditionell klassretorik”.

Jag minns en artikel i UNT där Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap och medarbetare på ledarsidan för åtta år sedan kommenterade valet av Jonas Sjöstedt till ny partiledare för V. Hon tyckte där att han borde avstå från ”klasskampsretoriken”. Mycket har hänt i Sverige på åtta år. Det liberala partiet ligger under riksdagsspärren och såväl den socialdemokratiska som den borgerliga politiken har gått åt höger. Även UNT:s ledarsida har förändrats efter Holmbergs och Ripenbergs tid som redaktörer. En lägre nivå och mer reaktionärt innehåll för att sammanfatta. I denna tid skriver Timbro-utbildade skribenter att vänstern borde bedriva klasskamp och klassretorik. Det är verkligen förvirringens och förvirrarnas tid.

*Se denna länk eller denna länk

Lite sifferfunderingar och en undersökning.

Det är några sifferuppgifter när det gäller det brittiska valet som skaver i min skalle. Antingen är det så att det är något som jag inte förstår eller så har en hel del som skrivit om valet fel när det gäller detta.

På en mängd ställen återkommer uppgiften att valresultatet för Labour är det sämsta sedan 1935. Jag skrev om detta i den föregående bloggen. Om vi ser till totalt antal angivna röster för partiet eller procentuell andel av rösterna så finns det andra val närmare i tiden med sämre resultat. Jag nämnde valen 2015, 2010, 1987 och 1983. Men de som pratar om och upprepar detta med att vi måste gå till år 1935 för att hitta ett liknande resultat kanske avser antalet uppnådda mandat? Stämmer det då?

Storbritannien har ju ett system där bara en vinner i varje valkrets. Det innebär att det kan bli ganska stora skillnader mellan det procentuella valresultatet och andelen i parlamentet. År 1935 bestod underhuset i det brittiska parlamentet av 615 ledamöter istället för som nu av 650. Det året fick Labour 8,3 miljoner röster och 154 mandat (källa: Arbeidernes leksikon). De fick alltså ungefär 25% av ledamöterna. I valet nu 2019 fick Labour 203 av de 650 mandaten. Det är ungefär 31%. Även om 31% av mandaten i parlamentet är betydligt bättre än mandattilldelningen i valet 1935 så verkar det som om det stämmer att man inte fått så dålig utdelning i parlamentet sedan 1935, även om det var ungefär lika dåligt 1983. Men rent röstmässigt – mätt i antal röstande och deras andel av alla röstande – så är det inte riktigt att se valet som en katastrof. Och definitivt inte som ett historiskt dåligt resultat.

En graf från FourNews över skillnaden mellan Labours procent av alla röster och procent i parlamentet under en längre period, kan ni se här:

Tories överrepresenterade

Tories får nu 364 av parlamentets 650 platser. Det innebär att de får 56% av alla platser i parlamentet trots att de ”bara” fick 43,6% av alla röster. De gynnades av det brittiska systemet i detta val. Labour däremot fick ungefär 31% av platserna i parlamentet men 32,3% av alla röster. Jag ser att Birger Schlaug skriver om detta på sin blogg att:

Med demokratiskt valsystem, det vill säga proportionellt med utjämningsmandat som i Sverige, hade förmodligen Corbyn blivit premiärminister. Labour och Liberalerna fick nämligen fler röster än Johnson och därmed kunnat bilda regering.

Det stämmer rent siffermässigt men frågan är väl vilken politik som i så fall hade kommit ut av detta förutom en till folkomröstning. För efter det hade knappast Labours socialdemokratiska program för omställning kunnat genomföras tillsammans med Liberaldemokraterna.

 

Vilka röstade på vad?

Jag såg en intressant undersökning från valdagen av den brittiske val-forskaren Ashcroft (han kallar sig av någon anledning Lord Ashcroft). Han hade intervjuat 13 000 personer om deras röstande. Här är några saker från undersökningen ifall ni inte läser vidare i länken själva:

  • Labour hade ett större stöd bland kvinnor (36%) än totalt. Tories hade ett mindre stöd bland kvinnor (42%) än totalt.
  • Labour hade ett större stöd bland yngre väljare. I åldersgruppen 18 – 24 år stöddes de av 57%, i åldersgruppen 25 -34 år av 55 %. Även i gruppen 35 – 44 hade Labour ett större stöd än Tories: 45% jmf med 30%. Tories var däremot störst bland äldre. De hade 49% i gruppen 55 – 64 år och 62% bland 65+.

Hur medier spelar SD:s musikspelare – exemplet TT

Om Nobelstiftelsens årliga middag kan man ha olika åsikter, både vad gäller själva det exklusiva elitupplägget och när det gäller vilka som bjuds in. Det går också att ha synpunkter på själva Nobelstiftelsen och dem som de väljer till prismottagare. Men jag ska inte ha några synpunkter om det här.

Däremot tycker jag att Nobelstiftelsens styrelse har tagit åtminstone ETT bra ställningstagande. Det gäller ett parti som man för tio år sedan valde att inte bjuda in till middagen. Så här uttryckte man det:

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Partiets bakgrund i högerextremism och företrädarnas agerande i nuet visar på en bristande respekt för den grundläggande principen om att alla människor är lika värda och rättigheter – oavsett hudfärg, härkomst eller religion.

Det hedrar också Nobelstiftelsen att man inte ändrat denna uppfattning. SD har putsat lite i det yttre skalet och ändrat vissa ståndpunkter, men i grunden har inte partiet förändrats. Därför borde inte heller detta vara någon stor nyhet. Men det som istället händer är att medierna (som alltför ofta) väljer att ställa frågor som om detta vore ett väldigt konstigt beslut och därmed spela SD:s spel. Det börjar med att någon på TT ställer frågan till Nobelstiftelsens styrelse så här:

TT: Går det  inte att utveckla resonemanget ändå, med tanke på att partiet i de flesta mätningar är jämnstora med Socialdemokraterna?

Den journalist som ställde den här frågan anser alltså på fullt allvar att karaktären på ett parti och hur vi ska bedöma det är beroende av hur många som stödjer det. Det är ju hårresande. SD är numera inte ett nationalsocialistiskt parti, men de tillhör historiskt sett samma tradition av bruna rörelser som det tyska NSDAP. Denna rörelse består idag förutom av rena nazister idag framförallt av partier och ledare runt om i världen som har dessa ”enkla lösningar”, siktar på utvalda syndabockar med mindre värde än andra människor och i olika grad är ett hot mot den demokrati som vi känner till. På motsvarande sätt skulle en sådan journalist ha tyckt att man skulle bedöma karaktären på NSDAP annorlunda år 1928 då de fick 2,6 % i ett val och 1930 då de ökat till 18,3 %. Och naturligtvis fanns det sådana journalister i Sverige även då som ändrade sin uppfattning om Hitlers parti vartefter som det stärktes.

Det sorgliga är att TT:s idiotiska fråga mångfaldigas av andra som till exempel SVT och Aftonbladet. Det är svårt att längre bara se detta som dum obetänksamhet. Det börjar snarare bli ett mönster som när en journalist på TV:s Agenda lyckas framkalla en ”skandal” vid en intervju med statsministern genom att försöka pressa denne att koppla ihop gängkriminaliteten med invandringen. Löfven var inte skicklig där, men han vägrade kliva ner i rasistgropen. För detta blev han utskälld av medier och den alltmer samlade och aggressiva högern.

Jag börjar undra om det håller på att hända samma sak som hände efter att TV-programmet Robinsson trots kritik etablerade sig som lördagsunderhållning. Därefter blev det som fritt fram för s.k. förnedrings-TV. På samma sätt tycks något ha hänt i sättet att behandla SD. I vår uppochnedvända värld är SD inte ens tacksamma och om de får mer makt kommer de knappast gynna fria medier.

Vem har du förtroende för?

Ofta känns det som om det har blivit inflation i opinionsundersökningar, till exempel om vad folk antas komma att rösta på. Jag vet inte om det finns några undersökningar om ifall och i vilken grad sådana offentliga redovisningar påverkar det faktiska röstandet. Risken finns. Och på goda grunder går de att ifrågasätta. Men de konstigaste undersökningarna tycker jag ändå är dessa som sägs mäta folks förtroende för de olika partiledarna.

Tillitsfull

Jag läste någonstans att dessa undersökningar har funnits i cirka 30 år, men blivit vanligare de senaste 15 åren. Det finns flera dåliga eller konstiga saker med dessa undersökningar där det sägs att de olika partiledarna har ett förtroende som kan mätas i procent:

  1. Det bidrar till att göra politiken mer ytlig och personfixerad, något som i sin tur försämrar den faktiska demokratin och gynnar olika typer av demagoger.
  2. När vi röstar får vi bara rösta på ett parti. Summan av de angivna (och icke angivna) rösterna blir då 100 procent. Men i dessa undersökningar får man uppenbarligen ”rösta på” eller uttrycka sitt förtroende för ett flertal partiers ledare. Ta till exempel den senaste mätningen från demoskop i juni 2019. Summan av alla procenten blir 254 procent. Sannolikt gynnar detta de fem borgerliga partierna (m+kd+sd+l+c) mera då de i högre utsträckning kan ha förtroende för ett flertal andra närstående partier. Eller hur kan man annars förklara att dessa borgerliga partiledare oftast får siffror som är mycket högre än sina partiers stöd. I den senaste här får ledarna för sd+kd+m+c+l tillsammans 150 procent medan ledarna för s+mp+v bara får 88 (jag har bara räknat det ena språkröret för mp).
  3. Men sen är det själva det här ordet. Vad lägger folk i betydelsen av ordet förtroende? Själv skulle jag ha mycket svårt att svara på frågan. Jag röstar på ett parti, inte på en ledare, även om jag kan tycka att olika ledare är mer eller mindre skickliga i att företräda sitt parti. Jag kan få olika intryck av olika partiledare. Jag kan känna att den ena skulle det vara helt ok att dricka en kopp kaffe med, medan en annan skulle irritera mig så att jag hellre gick någon annanstans. Sånt har bara delvis med politik att göra. Men förtroende och tillit?

    Fötroende?

    Det finns ju de som jag uppfattar som direkt lögnaktiga och ohederliga (har skrivit om några här på bloggen). Dem har jag naturligtvis inte något förtroende alls för. Men det finns ibland politiker i partier som jag inte röstar på som jag – utan att veta tillräckligt om dem – ändå upplever som hederliga. De argumenterar utifrån en annan ideologi, men på ett sammanhängande, principiellt och ärligt sätt. Men kan jag ens egentligen ha förtroende för dem om jag ser att den politik som de genomför leder till så dåliga konsekvenser? nja…

Nej, låt oss strunta i dessa fåniga undersökningar och hoppas att de försvinner.

Eller vad tänker du?

 

Om torskar i Thailand

Joakim Medin är en modig utrikesjournalist som bland annat gjort reportage från och skrivit böcker om Syrien, Rojava och Ungern. I somras infiltrerade han olika miljöer med svenska, manliga sexköpare i Thailand. Syftet var att avslöja mekanismerna och värderingarna bakom männens sexuella utnyttjanden av kvinnor i prostitutionsindustrin.

Medin wallraffade som sexköpare under nära en månad, på uppdrag av Schyst resande, ett nätverk för hållbar turism. I en nysläppt och uppmärksammad rapport från Schyst resande beskriver Medin en neonupplyst värld av fattigdom, ensamhet, alkohol, mytbildningar och snedvridna strukturer. Ett flertal av de svenska männen hade en längtan efter traditionella könsroller och dominans. Samtliga män gav också uttryck för rasistiska åsikter, etnisk chauvinism eller andra negativa tankar om invandringspolitiken och muslimer i Sverige.

Imorgon ordnas ett möte i Uppsala med Joakim Medin där han berättar om sitt undercoverarbete i Thailand. Om de olika svenska män han stötte på i Thailand, om varför det inte går att beskriva den ”typiske sexköparen”, om normaliseringen av prostitutionen från många ”vanliga” turister – samt om hur detta påverkar både kvinnosynen och politiken i Sverige.

 

Mötet är på onsdag den 31 oktober kl. 18:15 – 20:30

Missionskyrkan i Uppsala, S:t Olofsgatan 40

 

Joakim Medins rapport går att ladda ner från Schyst resandes webbsida.

 

Läs också Frida Boisens krönika i Expressen med anledning av Joakims reportage

 

Uppsala

Indoktrineringen…

För snart 50 år sedan kom boken Indoktrineringen i Sverige, skriven av författaren Göran Palm. Jag plockade ut boken ur bokhyllan häromdagen, tittade igenom den och funderade över den i förhållande till vår tid.

Själva ordet indoktrinering kan ju betyda lite olika saker, men det handlar om idémässig påverkan. Ordet används inte så ofta numera i Sverige. Ändå finns fenomenet kvar. Det diskuteras också, fast på ett ganska annorlunda sätt.

Som Palm skrev så ”finns inga samhällen där indoktrinering saknas…..men i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som ….opartisk eller objektiv”.

Och den bedrivs ”uppifrån och ner i samhället, från det makthavande eller opinionsbildande fåtalet till det mer eller mindre maktlösa flertalet”.

Han tillägger: ”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur stark och omfattande indoktrineringen är”.

Boken som kom ut 1968 skrevs i en mycket annorlunda tid och i ett Sverige som skiljde sig från dagens samhälle på många sätt. I boken undersöks många olika uttryck, former och platser för indoktrineringen, som skolan, televisionen, pressen, rättsväsendet eller forskningen. En del av exemplen är naturligtvis inte lika aktuella längre när det gäller konkreta detaljer. Men Palms metod och slutsatser känns ofta fortfarande giltiga. Till exempel undersökte Palm klassbegreppet och påpekade att ”den kanske viktigaste formen av klassindoktrinering ” är ”den som får oss att glömma att klasser och klassmotsättningar finns”.

Boken avslutas med orden:

Vi har alla sedan länge blivit förda bakom ljuset. Vi blir alla, varje dag och varje timme, förda bakom ljuset.

 

Indoktrineringen idag

År 1968 fanns det förvisso ett nyvaket ifrågasättande av många etablerade sanningar. Inom vissa områden var detta uppvaknande brett och ledde också till samhällsförändringar. Det gällde till exempel sådant som handlade om kvinnors och barns rättigheter. Men inom andra områden där det skedde en radikalisering var den  knappast utbredd bland stora grupper. Jag tror inte man kan säga att några större grupper kände sig ”förda bakom ljuset”.

I vår tid verkar däremot denna känsla av att bli förda bakom ljuset ha ökat kraftigt. Misstron mot tidigare auktoriteter verkar ha ökat. Ofta har denna känsla vridits åt ett annat håll än 1968. Den utnyttjas av krafter som kritiserar samhället från helt andra utgångspunkter än Palms socialistiska. Med utvecklingen av det som kallas sociala medier på internet har allt fler människor vänt sig bort från etablerade medier. Tyvärr innebär detta i många fall att de skaffar sig ännu mindre av faktiska kunskaper om verkligheten, ja att de till och med tar till sig helt falska nyheter. Dessutom får de på köpet värderingar som sprider hat mellan människor.

Det finns all anledning idag att bekämpa nätets troll och hatbubblor. Och det är sant att seriös journalistik är viktigt. Men låt oss inte för den skull göra etablerade (borgerliga) medier bättre än de är. Genom att välja vad som ska skildras av verkligheten och genom sättet att beskriva det som sker är de naturligtvis nu som tidigare långt ifrån objektiva. Den husbondens-röst-journalistik som ser på världen med USA:s ögon liksom den osakliga rysskräcken har också stärkts i dessa medier. Dessutom har den högerextrema vågen också påverkat etablerade medier och deras sätt att skildra världen.

 

Extremhögerns indoktrinering

Extremhögern har ju varit framgångsrik på många sätt. Främst kanske genom att de lyckats påverka den dominerande bilden av hur samhället ser ut och vad som händer. Idag har många av dess synsätt och beskrivningar blivit en del av den dominerande borgerliga indoktrineringen.

Den högerextrema rörelsen brukar indelas i tre delar: den parlamentariska (SD), nätkrigarna som inte bara består av ensamma galningar utan är en mycket etablerad, välorganiserad och penningstark verksamhet samt gatukrigarna (de öppna nazisterna). Jag skulle vilja lägga till en ytterligare grupp. En grupp som inte direkt är ansluten till den högerextrema rörelsen men surfar med och bidrar till att stärka den. Den gruppen kan vi kalla de intellektuella opportunisterna. Det är personer med tillgång till utrymme inom etablerade medier. De beskriver sig själva med olika politiska etiketter. En del har snabbt men tydligt förflyttat sig politiskt ut mot högerkanten. Andra kallar sig liberaler, socialdemokrater eller till och med vänster. Men det som förenar dem är att de på sina olika sätt bidrar till den högerextrema rörelsens beskrivning av hur samhället ser ut och de problem vi står inför. En sak som förenat dem har varit talet om ”åsiktskorridoren”, ett ganska lustigt uttryck när det används av människor som verkar ha obegränsad tillgång till etablerade medier för att sprida sina tankar. I deras fall har detta varit ett sätt att förflytta gränserna för det som anses sant eller anständigt. De har lyckats med detta och gett den högerextrema rörelsen hjälp att etablera sin syn bland de etablerade sanningarna.

 

”Den fria debattens ghetton”

Göran Palm 1968

En sak som Palm beskrev i sin bok var något som han kallade ”den fria debattens ghetton”. Med det menade han ”spalter, parker, krogar och klubbar där vem som helst kan ge sig på samhällets makthavare utan att samhällets makthavare bryr sig ett dugg om det”. Som han också skriver: ”endast i maktlösheten är yttrandefriheten obegränsad”.

Han tog upp den extrema skillnaden mellan ledarsidan, debattsidan eller kultursidan och insändarna. Där beskrev han den klassmässiga och avgrundsdjupa skillnaden i behandling av dem som skriver på debatt/kultursidan och dem som skriver insändare. En klyfta och en skillnad som i alla avseenden består, där de med fina titlar behandlas respektfullt och får betalt för sina åsikter medan insändarskribenten får finna sig i både att bli nedstruken och refuserad utan förklaring. I ett komiskt stycke gör Palm ett tankeexperiment där författaren Pär Lagerkvist och armeraren Per Lagerqvist skickar in varsitt inlägg om Mellanöstern och förväxlas. Hans slutsats:

Tillbaka till det normala

När personer med titlar inkommer med ett debattinlägg blir de behandlade just som personer, som individer med namn och självrespekt, med rätt att ta del i den allmänna diskussionen, med rätt att tala till punkt utan att bli avbrutna och med rätt till en förklaring när de avbryts eller avvisas. När vanligt folk inkommer med ett debattinlägg…..blir de behandlade just som folk – som typer, representanter, röster……

 

Facebook och sociala medier

Skönheten finns på gatan

Kanske kan man säga att det som Palm beskrev när det gäller dessa ”den fria debattens ghetton” åtminstone delvis förändrats med utvecklingen av de sociala medierna. Men det är knappast de från vänster kritiska rösterna som stärkts av detta. Facebook, bloggar och twitter återspeglar de dominerande strömningarna i vår tid, mycket yta och mycket reaktionärt snack. För en gammal socialist är det ofta en ganska sorglig  värld att besöka. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha sett ut och vad det inneburit ifall internet och de sociala medierna kommit fram under slutet av 1960-talet i en tid då en av de radikala parollerna var ”Fantasin till makten”.

 

 

Intressant?

 

Johan Rudström (UNT) och vinstuttagen

Ibland stöter man på argument som får en att häpna. I dagens UNT hittar jag ett sådant hos ledarskribenten Johan Rudström. Bakgrunden är att Ilmar Reepalu – regeringens utredare om vinst i välfärden –  igår lämnade sitt slutbetänkande. Liksom andra borgerliga ledarskribenter och politiker angriper Rudström alla förslag till vinstbegränsningar inom välfärden. Ett av Rudströms grepp är det här:

I fjol redovisade kommunerna och landstingen ett överskott på 25 miljarder kronor, 10 miljarder mer än året innan. Betyder det att många kommuner börjat ta ut övervinster? Nej, alla är ense om att överskott är nödvändigt för att ha råd med investeringar, för att långsiktigt trygga verksamheten och ha en buffert som klarar kostnadsvariationer för till exempel löner och räntor. Det gäller både offentliga och privata verksamheter.

Uppenbarligen har inte Rudström förstått vad kritiken mot vinstuttag handlar om. Överskott och vinst är ju inte samma sak.

Inom den gemensamma sektorn borde det inte vara ett mål att gå med överskott. Pengarna som via skatten tilldelats sektorn ska ju användas. Det ska gå jämnt upp. Men att en verksamhet gör ett plus-resultat efter avskrivningar, alltså att den går med överskott är inte detsamma som vinstuttag. Inom den gemensamma välfärden utan vinstuttag försvinner inte någon del av överskottet.

                   Vinstuttag når inte välfärden

Med vinstutdelning är det en annan sak. Överskott kan ju användas på olika sätt. Vid vinstutdelning används inte pengarna till det som de var avsedda för utan blir istället privat vinst. I de värsta fallen försvinner pengarna också ut ur landet till olika skatteparadis.

Både vinstdrivna och icke vinstdrivna verksamheter inom välfärden betalas med samma skattepengar. Pengar som försvinner ut som vinstutdelning är förlorade pengar för hela välfärdssektorn. De är förlorade pengar även då de försvinner ut från en verksamhet där brukarna/kunderna är nöjda. Dessa pengar skulle ju ha kunnat användas någonstans där behoven var större.

Nu är det ju också så att vinsten kan döljas för en tid. Riskkapitalister gör det genom att köpa upp andra verksamheter och expandera för att därefter sälja och ta ut vinsten. John Bauer-koncernens konkurs var ett sådant lärorikt och avskräckande exempel.

Men att pengar försvinner bort från det de var avsedda för är inte det enda problemet med vinstuttag inom välfärden. Ett annat stort problem är att det påverkar välfärdens inriktning. Med vinst blir bara de lönsamma kunderna intressanta. De privata alternativen drar till sig de ”duktiga” eleverna från studievana hem, de pigga gamlingarna och friska människor i gynnade områden. De är helt enkelt mer lönsamma. På det viset bidrar privatiseringarna också till en ökad segregering.

Detta är, i korthet, problemen med vinstuttag. Det har inte någonting att göra med frågan om överskott.

Att kommuner och landsting –jag upprepar – inte borde gå med överskott i en tid när sjukvården blöder är en annan sak. Pengarna behövs där omedelbart!

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

En debatt som fortsatt…i Uppsala – och lästips till den

skarmklippDen 10 januari skrev jag en blogg om Rysslands förhållande till Sverige. I samband med andra frågor och på slutet tog jag upp den rapport som Martin Kragh och Sebastian Åsberg skrev för Utrikespolitiska Institutet lagom till konferensen Folk och Försvar. Rapporten behandlade spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Men den gick dessutom längre då den pekade ut Aftonbladet Kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut tre personer som medarbetat på Aftonbladet Kultur som agenter för Kreml. En av dem som pekades ut var den politiske flyktingen Aleksej Sachnin. För författarna var det tydligen inte begripligt att någon kan vara mot både regeringen i Ryssland och regeringen i Ukraina, varför de använde det senare för att bevisa anknytning till Putin. Dessutom använde de som källor för detta utpekande den numera ökände SD-mytomanen ”Egor Putilov”.

Rapporten fick mycket kritik från olika håll. Bland annat sågades den av Rysslandskännaren Stig Fredriksson. Chefen för Utrikespolitiska Institutet uttalade redan efter några dagar att det inte var en publikation från institutet, vilket ju låter märkligt men inte kunde tolkas som annat än en sorts avståndstagande. Dessutom kommer Martin Kragh utredas för oredlighet i forskning.

Man skulle alltså kunna förvänta sig att anhängarna till tankarna bakom denna rapport skulle ligga lågt ett tag. Ungefär som när Kajsa Ekis Ekman häromdagen i ett helt annat ämne skriver att ”när högern tystnat då vet man att de gjort bort sig”.

Men det finns några som ändå inte ger sig. De har väl sina speciella skäl som närstående kollegor till Kragh. I en debattartikel i lokaltidningen UNT skrev tio kollegor till Martin Kragh vid universitetet här i Uppsala i förra veckan ett personligt försvar för honom och den rapport han skrivit. Rubriken är: ”Oriktigt, falskt, grundlöst”. En av undertecknarna är professor Li-Bennich Björkman som ganska ofta skriver ledare i lokaltidningen UNT utifrån ett tydligt borgerligt perspektiv på världen men med ett inte alltför imponerande innehåll.

Kragh och Åsberg pekade alltså ut Aftonbladets Kulturredaktion som spridare av Kreml-propaganda. De pekade dessutom ut den politiske flyktingen Aleksej Sachnin för att vara anhängare till Putin. Det är naturligtvis både allvarligt och kännbart. Det bidrar inte heller till att förbättra debattklimatet i frågor som rör Nato, Ukraina och liknande frågor. Men för Björkman och hennes nio kollegor är detta inte upprörande. Istället är det tvärtom Kragh som är den drabbade på grund av den kritik som han utsatts för: ”konsekvenserna för personen och forskaren Martin Kragh har redan varit kännbara”, skriver de. Att Kragh och Åsberg både utfört dålig och tydligt politiserad ”vetenskap” och inte heller på minsta sätt varit försiktiga med orden finns det inget av i deras artikel. Istället utbrister de i fetstil: ”Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?Ja, man kan ju undra….

Fem lästips!

Åsa Linderborg skrev ett snabbt och kort svar till Uppsalaforskarnas debattartikel. Även journalisten Emma Lundström har skrivit en kort kommentar. En mer utförlig artikel som sakligt bemöter Uppsalaforskarna men tyvärr bara publicerades på nätet är skriven av forskaren och tidigare senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Tom Andersson. En mycket omfattande och grundlig genomgång har också gjorts av professor Lars Drake i två artiklar på Synapze del 1 och del 2.

Uppsala

Intressant?

 

Öppen blogg till Stig-Björn Ljunggren

Hej Stig-Björn Ljunggren!words

Med anledning av den blogg som jag skrev om den s.k. åsiktskorridoren har du utvecklat några tankar i bloggens kommentarsfält. Jag märker att det behövs mer utrymme för denna diskussion. Dessutom kanske den kan vara intressant att ta del av för andra. Därför svarar jag nu på dina kommentarer här. De som inte läst dessa kommentarer uppmanar jag att läsa dem innan ni fortsätter att läsa här.

Om att förhålla sig till åsikterna hos Janouch

Janouch intervjuas i tjeckisk TV och utvecklar sina tankar om Sverige idag. Bilden av Sverige är en del av en diskussion om vart vi vill gå. Hur vi anser att det är hänger ihop med hur vi vill att det ska vara/bli.

Janouch försöker etablera sin bild av landet Sverige. Kampen om denna bild är en kamp om olika vägval som vi står inför. Att de som vill ha en utveckling åt SD:s håll i sammanhanget använder ordet ”åsiktskorridor” är en del av taktiken för att stärka eller etablera den egna bilden som ”sanningen”.

Men du säger Stig-Björn Ljunggren, att du inte har försvarat Janouchs åsikter. Du vill bara bidra till att ”vårda ett bra samtalsklimat”. Den omedelbara frågan då är ju: på vilket sätt har Janouch bidragit till ett bra samtalsklimat?

En person som ger en mycket skruvad och icke sanningsenlig bild av situationen i Sverige – en bild som överensstämmer med den bild som SD med svans torgfört sedan länge – och dessutom talar om att beväpna sig (läs när det gäller den saken Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Expressen) bidrar väl inte precis till ”ett bra samtalsklimat”? När Janouch då föga förvånande blir kritiserad och angripen för de åsikter som hon uttryckt, reagerar hon genom att tala om bokbål. Ägaren till en liten barnbokhandel i Uppsala reagerar i besvikelse över det som Janouch uttryckt. Hon säger offentligt  att hon inte längre kommer sälja Janouchs böcker i sin bokhandel. Då kallar Janouch bokhandeln för ”fascistisk”. Den svans som alltid följer denna typ av debatter kommer in på scenen. Ägaren blir utsatt för grova hot och hatiska angrepp både på nätet och i bokhandeln.

I denna situation ingriper då några personer som – med Ljunggrens egen term om sig själv – tillhör ”kommentariatet”. De säger inte något kritiskt om Janouchs uttalanden i Tjeckien, hennes grova angrepp på bokhandelsägaren i Uppsala eller det faktum att den mer eller mindre organiserade svansen till SD känt sig uppmuntrade och grovt hotat ägaren till bokhandeln. Nej, istället pratar de om ”åsiktskorridoren” och om att Janouch har blivit illa behandlad. Ursäkta, men för mig framstår inte detta som varken ärligt eller speciellt modigt. Att du inte ser någon ”tydlig demarkationslinje av antagonistisk karaktär i Sverige idag” blir här begripligt för mig. Men om det finns någon demarkationslinje som verkligen borde kunna upplevas som ”antagonistisk” idag så är det väl den som handlar om gränsen mot extremhögern och dess demagogi. Kanske är det också den som du avser med ”framväxten av den ”demokratur”, en folkligt stödd auktoritär makt” som du anser kan göra att det blir ”antagonistiskt”? Är det alltså först när extremhögern tagit makten som de ska betraktas som våra antagonister?

Om själva korridorbegreppet

Stig-Björn Ljunggren håller med om att det ” finns ett problem med att diskutera diskussionen snarare än att diskutera sakfrågorna” men vill ändå fortsätta använda ordet ”åsiktskorridor” som en ”bra metafor” även om alla metaforer samtidigt ”riskerar att låsa fast tanken.”

Jag tycker att det är en mycket dålig metafor, speciellt på det sätt som den har etablerats av extremhögern och dess tillskyndare eller nyttiga idioter. De har delvis lyckats med att ”låsa fast tanken” vid denna enda korridor där man ”inte får” tycka eller säga vad man vill. För mig är sättet att använda begreppet ”åsiktskorridor” i fallet Janouch ett avskräckande exempel.

I verkligheten pågår en ständig kamp om bilden av verkligheten på en mängd områden, inom olika grupper och inom en mängd frågor. De som dominerar debatten eller bilden av verkligheten på varje område och inom varje fråga kan naturligtvis alltid beskyllas för att upprätthålla en korridor. En del korridorer kan vi gilla, andra kan vi ogilla. Jag gillar till exempel att de flesta människor inte accepterar öppen rasism och att vi i denna mening har en sorts korridor i denna fråga. Jag ogillar att man inte kan ifrågasätta regimen i Ukraina och påtala det högerextrema inflytandet där utan att bli beskylld för att vara anhängare till Putin. Men jag tycker att det vore fjantigt och ynkligt att beklaga sig över detta i form av prat om korridor istället för att ge sig in i diskussionen om sakfrågorna.

Men det finns också ”korridorer” som de flesta av oss inte har tillträde till alls. De flesta av oss tillhör varken ”kommentariatet” eller äger några dominerande medier. Det finns också ”korridorer” som vi inte ens vill tillhöra, men där vi utifrån kan betrakta förflyttningar. Utifrån kan vi till exempel betrakta den moderata korridor där det förut inte var möjligt att säga att man kunde samarbeta med SD, men där det nu verkar vara det. Den debatt som Janouch, du och Lotta Gröning deltar i har säkert en  del inverkan på detta.

Alla dessa olika ”korridorer” gör begreppet oanvändbart för seriösa diskussioner. Det generella sättet att tala om korridoren i bestämd form har också framförallt blivit extremhögerns begrepp. Att använda det istället för att diskutera sakfrågorna innebär att legitimera extremhögern. Det har inte heller någonting alls med samtalsklimat att göra.

Uppsala

Intressant?

%d bloggare gillar detta: