Tid för eftertankar när shoppandet minskar…

Vi måste som bransch inse att smutskastningen av reklamen är ett hot mot kapitalismen, mot pressfriheten, mot våra elementära former av underhållning och mot våra barns framtid”

Jack Myers – 1993*

“Vi lever i shoppandets tidsålder” sa en gång Susan Sontag. Och precis som med så många andra förhållanden i samhället så blir även detta så tydligt nu under coronakrisen. ”Shoppandet” minskar, det köps och konsumeras mindre. Och precis som med andra saker som blir så mycket mer tydliga än vanligt – till exempel att annars ”osynliga” yrkesgrupper plötsligt blir synliga och framstår som precis så samhällsviktiga som de alltid varit – så ger det en möjlighet att fundera över sakernas tillstånd. Till exempel vad vi egentligen behöver och vad vi kanske inte alls behöver. Det är naturligtvis inte någon enkel fråga. Det finns ju helt grundläggande behov som mat, rent vatten, ett hem eller kläder att skyla och skydda sig med. Vi har också grundläggande behov av omvårdnad, omsorg, utbildning och så vidare. Men utöver sådana grundläggande behov är det inte så lätt att säga vad vi ”egentligen” behöver.

Det finns i alla fall en anledning att ändå fundera över det av minst två skäl. Det ena är att vi genom produktionen och transporterna av alla dessa konsumtionsvaror tar ut allt för mycket av jordens resurser och överskrider gränser som på sikt hotar inte bara andra arter och växter utan också oss själva som mänsklighet. Det andra skälet är att eftersom jordens resurser inte är oändliga så måste vi hitta sätt att både ta ut och fördela det som jorden ger på ett annat sätt. Rättvisare och med hänsyn till naturens gränser. Det innebär att inte all produktion och konsumtion är rimlig. Vi måste helt enkelt hitta sätt prioritera på ett annat sätt.

Nu är det ju så att mycket som inte är omedelbara grundbehov ”shoppas” på andra ställen än i affärer eller ens via nätet. Vapen köps till exempel i huvudsak av stater. Enligt Sipri ökade världens totala militärutgifter år 2019 till 1917 miljarder dollar, vilket är den största årliga utgiftsökningen sedan 2010. Jag tror inte att vårt behov av trygghet, frihet och fred ökade på grund av denna gigantiska vapenkonsumtion. Jag ska inte fullfölja det tankespåret här och denna gång. Men att det i sig innebär ett enormt uttag av resurser och miljöförstöring är däremot uppenbart oavsett vad vi tycker om vapenproduktionen.

Men åter till den mer vanliga konsumtionen, den som nu minskar inom en mängd områden. Ett sätt att fundera över vår konsumtion är att titta på de kostnader som används just bara för att få oss att konsumera.

Efter att under en lång följd av år ständigt ha ökat så passerade kostnaderna för reklam i Sverige 80 miljarder år 2018. Enligt IRM (institutet för reklam- och mediestatistik) så var de totala kostnaderna år 2019 drygt 81 miljarder. Den största delen är numera inom internet med nästan 24 miljarder. De 81 miljarder som användes på reklam kan jämföras med statens utgifter för ”hälsovård, sjukvård och social omsorg” som samma år uppgick till 79,6 miljarder.

Ulf Peder Olrog
Kom och köp konserverad gröt

Strömmen av reklam som möter oss har ökat enormt under ett antal decennier. Den tränger in på alla möjliga områden där den tidigare inte fanns. Skogen eller kyrkorummen är väl fortfarande fredade så länge vi inte plockar fram mobilen. Men annars är det idag väldigt få ställen där vi kan undgå reklamen. Den görs också av skickliga och talangfulla yrkesgrupper som har stora kunskaper om hur vi fungerar som människor. Naturligtvis är den därför också effektiv. Alla dessa pengar skulle inte användas om de inte ”betalade sig” genom att driva upp konsumtionen. Som Ulf Peder Olrog skaldade så  går ”allting att sälja med mördande reklam”. Men ytterst betalas reklamen naturligtvis av alla som konsumerar varorna.

Samtidigt som reklamen trängt sig fram på bred front görs det ibland försök att dämpa, begränsa eller inom något område förbjuda reklam. Senast handlade det om den spelreklam som driver många människor i elände.  Men låt oss tänka tanken att i stort sett all reklam stoppades. Då skulle det bli betydligt tydligare att se vad det var som vi egentligen inte behövde men konsumerade just bara därför att vi påverkats av reklam. Precis som Jack Myers, i citatet ovan, så är det många borgerliga som tycker att detta vore ett hemskt ingrepp. Jag tycker att det skulle vara befriande. Dessutom vore det ett av många viktiga steg mot ett sätt att leva som inte undergräver den jord vi står och lever på. Men Myers har väl rätt att det vore ett angrepp på kapitalismen, för saker och ting hänger ju ihop.

 

*Jack Myers (mediaekonom och ordförande i Media Advisory Group) i boken: ”Adbashing: Surviving the Attacks on Advertising” – 1993, s. 277

 

Spridda tankar och lästips om Corona-pandemin

Nu måste vi vara solidariska och tänka efter.

Statsepidemiolog Anders Tegnell (TT 19 mars)

Den period vi nu går igenom väcker många tankar och reaktioner. Som ofta i liknande situationer framkallar det både goda och dåliga sidor hos oss människor. Vi ser både hamstrande egoism och solidarisk medmänsklig hjälpsamhet. Jag tror ändå att för de flesta är det tydligt att det är det senare som måste dominera ifall vi ska klara det här på ett bra sätt. Vi hör oftare än på länge även det gamla ordet solidaritet.

Hur denna pandemi ska bekämpas finns det olika uppfattningar om även bland dem som är kunniga inom området. Experter och forskare vet ännu inte tillräckligt om detta virus. Och inom detta vetenskapsfält går det naturligtvis inte heller att enkelt slå fast allting med hundraprocentig säkerhet. Så är det ju inom många vetenskapliga områden. Därför tycker jag att vi andra som inte är sak-kunniga bör vara försiktiga med att tro eller tycka saker, speciellt om tyckandena inte ens är baserade på forskning och vetenskap.

Naturligtvis utmärker sig de högernationella mest när det gäller den här typen av tyckande. Till exempel SD-ledaren Åkesson som den 11/3 yttrade att ”En regering som bara förlitar sig expertkunskaper inger inget förtroende”. Det här passar väl in deras världsbild som ju aldrig någonsin bygger på forskning och vetenskap.

Jag tycker, liksom de flesta människor, att den isolering från varandra som åtgärderna i kampen mot viruset leder till, känns tråkiga. Men jag accepterar dem och inordnar mig. I denna situation och i förhållande till dessa myndigheter ser jag inget annat alternativ än att lita på dem. Åtminstone inte så länge det är de smittskyddskunniga som leder det hela. Däremot tycker jag att Martin Aagård i Aftonbladet väcker en viktig diskussion kring detta. Han menar att det samtidigt visar hur skör demokratin är och att den som vill avskaffa den alltid kommer att ha något att skylla på:

Den må ha skötts fel eller rätt, men kampen mot coronaviruset är en manual till hur man krossar samhällsgemenskapen…….Tror ni inte, efter tjugo års krig mot terrorismen, att det inte alltid går att skrapa fram ett hot mot rikets säkerhet som motiverar exakt samma drakoniska åtgärder?

Andra tankar och några lästips

Men den nuvarande pandemin och vårt sätt att som samhälle förhålla oss väcker också många andra tankar. Här vill jag komma med några lästips från andra som jag tycker skrivit bra om detta.

Hjältar i denna tid

Ett problem som blivit än mer tydligt än det redan var innan är problemet med det ”slimmade samhället”. Nedrustningen av sjukvården (och även andra typer av omsorg och solidarisk hjälp till behövande) gör det naturligtvis svårare att möta en pandemi. En del av denna nedrustning har varit att man fört in systemet ”Just in Time” från industrin (där det kom först) till välfärdssektorn. Det är ett system som innebär att man minimerar lagren för att istället göra inköp när man har omedelbart behov av en artikel. Peter Widén beskriver detta system och dess följder mycket bra i web-tidningen eFolket.

Göran Greider beskriver också detta bra i en ledare i Dagens ETC (förmodligen låst för icke-prenumeranter). Han citerar sajten Ekonomifakta, som drivs av Svenskt Näringsliv. Där definieras begreppet överkapacitet så här:

När företagen har för stora anläggningar och för många anställda i förhållande till efterfrågan råder överskottskapacitet.

Men det är ju just en sådan ”överkapacitet” som vi skulle behöva nu. Som Greider skriver:

Den pandemi som nu rullar genom världen och åtminstone för tillfället utsett Europa till sitt kärnområde kommer i bästa fall att lära oss en stor läxa. Den läxan säger oss att ”överkapacitet” på många centrala samhällsområden är något eftersträvansvärt.

Vi står nu inför ett akut och stort behov av intensivvårdsplatser. Viktor Pressfeldt skriver i en artikel i GP om detta:

År 1993 hade Sverige 4300 intensivvårdsplatser med respirator. I dag, när vi genomlever den värsta pandemin på hundra år, har vi under 600. Detta är resultatet av 30 års nyliberala reformer….

Vi har också problemet med LOV som tvingar regionerna att anlita värdelösa bluffbolag som Apotekstjänst för distributionen av  sjukvårdsartiklar till sjukvården. Det ledde under hösten till ett kaos som ännu inte är över. Martin Klepke skriver bra om detta i Arbetet.

Det har också varit lika intressant som motbjudande att ta del av högerns piruetter i dessa frågor. Efter att de avskaffat Apoteksmonopolet och tagit bort beredskapsansvaret kan vi nu läsa att moderatledaren säger att bristen på grundläggande sjukvårdsmaterial är ”oacceptabelt” och att det behövs ”nationell lagerhållning”.

Andreas Magnusson tar upp denna opportunism och falskhet samt en del andra viktiga tankar i tidskriften Para§raf:

Ingen tror att Corona-viruset bäst bekämpas via den smidiga KRY-appen och huvudvärkstabletter i mataffären. Nu är det staten som ska lösa allt. Den minimala staten ska plötsligt vara maximal.

Han avslutar: ”Mer än någonsin behöver vi inse att den enes död också är den andres död”.

Isolerade i Rom applåderar sjukvårdens hjältar

En annan viktig lärdom under den nuvarande perioden är att det visst finns pengar. Men som Johan Ehrenberg skriver i ETC: ”Det handlar om vem man sänder dem till”. Riksbanken ger nu bankerna 500 miljarder kronor utan ränta för att, som man säger, stötta företagen. Beslutet över vilka företag som ska få detta stöd i form av lån och vilka som inte ska få det, lämnas helt till de privata bankerna.

Dessutom satsar regeringen 300 miljarder för att motverka negativa konsekvenser för jobb och ekonomi i coronavirusets spår. För mig är det då svårt att inte tänka på det överhängande hot mot hela mänskligheten som klimatkrisen är. Mot dess ”negativa konsekvenser” borde för längesedan liknande summor ha satsats för att ställa om hela samhället till fossilfrihet.

När det mesta ställs in och stannar så är det tyvärr ändå en del slösaktiga verksamheter som fortgår eller som kommer att genomföras. Ett sådant exempel är militärövningen Aurora. Krigsmakten kan säkert ge bidrag i bekämpandet av viruset. Här utanför Uppsala på Ärnafältet sätter man till exempel nu upp ett fältsjukhus för att bidra. Men man tycks inte tveka om att genomföra denna stora militärövning tillsammans med Nato. Den ska pågå mellan 11 maj och 4 juni och berör hela landet men i synnerhet Skåne och Blekinge. Kostnaden är enligt krigsmakten 660 miljoner kronor. Fredsaktivisterna Kerstin Dahlberg och Jea Jonsson skriver i ETC om detta:

Nato kan inte försvara oss mot den pandemi som nu är fienden. Det är dags att regeringen ställer in den stora Aurora-övningen i Sverige. Satsa pengarna på att smittskyddsarbete och beredskap istället… Det vore rimligt och högst försvarbart att även ställa in Aurora 2020 och förbjuda Nato-ländernas militärer från olika nationer att ta sig in över Sveriges gränser. De pengar som sparas på detta kan med fördel användas till att bygga upp det beredskapslager som vi länge saknat och som nu med full tydlighet visar sig behövas. Lägg pengarna där i stället för att satsa dem på dyrbara bomber som på sekunder skjuts ut i havet och hamnar i vattnet utanför vår kust.

En kristdemokrat som hjälplöst sanningsvittne

Det känns bra att vi nu säkrat en fortsatt kostnadseffektiv distribution av våra upphandlade sjukvårdsprodukter

Inköpschef Petter Karlsson i pressmeddelande från Region Uppsala, 10 januari 2019

Den 1 oktober tog Apotekstjänst över distributionen av sjukvårdsartiklar till sjukvården i Mellansverige, regionerna Uppsala, Örebro, Västmanland, Dalarna och Sörmland. Resultatet har blivit kaos, sjukhus i stabsläge och inställda operationer. Det finns ingen säker prognos för när problemen kommer att vara över. Och igår lämnade den verkställande direktören för Apotekstjänst, Tomas Hilmo, sin tjänst. Lite som en kapten som hoppar i livbåten före alla andra.

Upphandlingen gjordes av Varuförsörjningen i Uppsala (tjänstemannachef Petter Karlsson). Den styrs av politiker från de fem regionerna i en nämnd:  Varuförsörjningsnämnden. Innan dess hade nämnden anlitat företaget Mediq i 18 år, ett företag som enligt Varuförsörjningen skött uppdraget utan problem. Men i den senaste upphandlingen vann Apotekstjänst AB med ett anbud som var 14 miljoner kronor billigare. Chefen Petter Karlsson säger om detta till Dagens Medicin:

Det är lagen om offentlig upphandling som styr. Och Apotekstjänst var ekonomiskt mest fördelaktiga. Sedan fanns det andra parametrar som spelade in, men de kommer jag inte ihåg just nu.

Företaget Apotekstjänst ägs av familjen Versteegh som  förra året tog ut 20 miljoner kronor i utdelning. Enligt en artikel i Expressen gjorde företaget då en rörelsevinst på 52 miljoner kronor. Av dessa pengar gick tio miljoner kronor till att täcka mångmiljonförluster i ett annat bolag i koncernen: Bonver Entertainment Group AB som sysslade med ”service- och dagligvaruhandel såsom glass, kaffe, filmuthyrning mm”.   I april i år bytte bolaget namn till Gåshaga Kafferosteri, ”ett rosteri på Lidingö där företag kan beställa en egen kaffeblandning till sitt kontor”. Känns inte så betryggande, eller hur?

Behcet Barsom KD

På Aktuellt igår intervjuades ordföranden i varuförsörjningsnämnden Kristdemokraten Behcet Barsom som skött upphandlingen. Han lyckas inte direkt förklara situationen. Dessutom säger han –  som alltså är ordförande – att han ”inte varit personligt involverad i upphandlingen”, vilket ju låter både förvånande och oroande för en utomstående. Han är påfallande försiktig med att rikta någon kritik mot Apotekstjänst. Men liksom tjänstemannachefen Petter Karlsson säger han att ”det är LOU som styr”. Reportern frågar då: ”Menar du att det här är problemet, att det är själva lagstiftningen inte upphandlingen?” varpå Behcet Barsom svarar:

”Ja, delvis skulle jag vilja säga, om jag har en leverantör som hållit på under många år och levererat som den ska göra så vore det mycket enklare… eh.. kanske att förlänga ett sånt avtal än att göra en upphandling men nu säger lagen att man måste.”

Kan en politikers hjälplöshet uttryckas mer tydligt?

Uppenbarligen har Varuförsörjningen gjort en värdelös upphandling. Det måste vara svårt att påstå något annat med facit i hand. Men grunden för detta är det idiotiska system som kallas Lagen Om Offentlig Upphandling, en av nyliberalismens framgångar från början av 1990-talet. En lag som antogs första gången 1992 och därefter byggts ut med nya beslut 2007 och 2016. En lag som leder till dessa katastrofala och absurda konsekvenser borde naturligtvis avskaffas.

”Premiumlägenheter” sa vd:n

Enligt Boverket rapporterade 243 av Sveriges 290 kommuner att de hade bostadsbrist 2018. Ändå har det byggts mycket under senare år, inte minst här i Uppsala. Men nu tycks det som om takten i byggandet minskar trots att det skulle behöva byggas mer. Enligt Sveriges Byggindustrier påbörjades 55 000 nybyggnationer 2018  men prognosen för 2019 är 46 000.

Det som egentligen mest efterfrågas är billiga bostäder och hyresrätter, framförallt tvåor och treor. Här i Uppsala är det också ofta svårt för studenter att få tag i en bostad. Men det är någonting med det här med marknaden som inte fungerar. Då menar jag inte bara det att jag – precis som med till exempel mediciner – inte tycker att en lägenhet bör betraktas som en vara vilken som helst. Det är också det att marknaden så uppenbart inte möter den verkliga  efterfrågan, alltså den som människor uttrycker även om det kanske inte sker via deras plånböcker.

Här i Uppsala har vi ett aktuellt exempel på problemet. I årsskiftet 2016/2017 stängde First Hotel Linné sin verksamhet i det så kallade Klosettpalatset på Skolgatan i Uppsala. Fastigheten köptes för 185 miljoner kronor av Fastighetsbolaget Tobin properties.  På 6 000 kvadratmeter skulle bolaget bygga ett hundratal mindre lägenheter. Men nu var det ju det här med marknaden. Tänkte bolaget bygga billiga hyresrätter till exempel för studenter i Uppsala? Nej, det skulle istället bli ”attraktiva lägenheter”. Så här uttryckte sig den dåvarande vd:n Erik Karlin* när det gällde vilken typ av lägenheter det handlade om:

Vissa vill kalla våra lägenheter för lyxlägenheter, men jag skulle kanske kalla det premiumlägenheter. Vi tror att lägenheterna passar en modern storstadsmänniska.

Dessa ”moderna storstadsmänniskor” finns nog. Men uppenbarligen hade de redan hittat sina ”premiumlägenheter” någon annanstans. De många bostadssökande, som kanske inte tillhör kategorin ”moderna storstadsmänniskor”, utan bara helt enkelt behövde någonstans att bo, har däremot, om de gått förbi fastigheten under de senaste åren, kunnat se ett tomt och alltmer förfallet hus. Några bostäder har det däremot inte blivit. Istället har huset stått tomt i två år.

Häromdagen uttalade sig den nye vd:n Mathias Wallestam till lokalnyheterna om detta. Även han talade om att de ville bygga ”attraktiva bostäder” men, som han uttryckte det:  ”sen ändrades marknaden”. Och därför var det nu ”ett tag kvar innan marknaden är tillbaka till de nivåer och de förutsättningar som vi vill att det ska vara”. Alltså: eftersom de inte fick de vinster som de ville ha så fick huset istället stå tomt och förfalla. De inväntar de ”moderna stadsmänniskor” som söker dyra ”premiumlägenheter”. Under tiden väntar hundra personer som skulle ha behövt en liten lägenhet i en kö någonstans.

Det är någonting med marknaden…..

Uppsala

*Erik Karlin fick sen i september 2018  sparken och lämnade ”med omedelbar verkan”.

Medicin – en vara som andra?

Jag hör på radion att försäljningen av de svenska landslagströjorna nått sådana nivåer inför kvartsfinalen på lördag att de helt tagit slut. Så är det på en marknad. En vara kan ta slut. En sådan brist kanske gör en och annan lite besviken. Men det är ändå inte livsavgörande. Heja kan vi göra ändå.

Betydligt allvarligare och värre är det för de 100 000-tals personer som behöver olika viktiga mediciner, men nu inte får tag på dem. Brist på kortisontabletter har till exempel under året drabbat många personer med allergier. Och 440 000 människor med sköldkörtelproblem, främst kvinnor, har inte kunnat få tag på medicinen Levaxin. Det drabbar dem som lider av sjukdomen hypotyreos direkt genom trötthet och nedstämdhet. De kan också drabbas av viktökning, minnessvårigheter, ont i leder och muskler samt långsam hjärtrytm. Men det värsta hörde jag om på radio häromdagen. Det gäller de ungefär 100 000 svenskar som har grön starr. De ögondroppar som de är beroende av är slut hos leverantören och kan vara i lager igen först i slutet av denna månad (juli). Att inte få behandling kan leda till att de blir helt blinda.

En del av ett välfärdssamhälle är att vi gör skillnad på sådana varor som landslagströjor och livsviktiga saker som mediciner. Det är därför vi har beslut om att via skattsedeln åtminstone delvis subventionera det senare.

När livsviktiga mediciner plötsligt är slut så är det ett uttryck för att marknaden inte fungerar. Åtminstone inte ifall vi tycker att alla som behöver dessa mediciner ska ha tillgång till dem. Jag tänker att sådant som medicin över huvud taget inte borde distribueras via en marknad. Detta gäller speciellt när staten har minskat sin egen makt samtidigt som ett antal stora läkemedelsföretag har ökat sin.

1970 ökade staten sitt inflytande över distributionen av mediciner genom att förstatliga apoteken. Det var under flera decennier ett välfungerande system. Men 2009 privatiserades apoteken. Det har inte – trots vad som sagts –  ökat möjligheten att få tag i mediciner, tvärtom. Det har istället blivit svårare att få tag på receptbelagda mediciner. Dessutom har priserna stigit samtidigt som vinster hos de nu privatiserade apoteken slussats till skatteparadis.

Under början av 1970-talet, då apoteken förstatligades, krävde det socialdemokratiska ungdomsförbundet att även läkemedelsindustrin skulle förstatligas. Det var ett krav som tyvärr inte genomfördes. Istället har svenska läkemedelsföretag försvunnit utomlands. Läkemedelsbolagens makt har ökat och de har samtidigt ökat sina budgetar för reklam/marknadsföring på bekostnad av forskningen. Gunnar Birgegård, professor emeritus vid Uppsala universitet säger till Aftonbladet:

Det är en bisarr situation att vi inte längre någonstans i världen har läkemedelsutveckling utan profitkrav. Det gör att utvecklingen snedvrides mot läkemedel som kan förväntas ge de största vinsterna och bort från fattiga människors och fattiga länders folksjukdomar.

 

Jag är övertygad om att den hemska situation som vi har nu med viktiga mediciner som tar slut har att göra med en utveckling där det politiska inflytandet minskat och företagens makt ökat. Eftersom det är en internationell marknad med multinationella företag så räcker det inte med att (åter) öka det statliga inflytandet i Sverige. Men det borde ändå vara ett viktigt och avgörande steg. Om det finns några läsare som är mer insatta i dessa frågor som yrkesverksamma eller som drabbade brukare, vore jag tacksam ifall ni hörde av er med tankar i detta ämne.

När Uppsala kommun blev en marknad

Två viktiga förutsättningar för de moderna välfärdsstaterna var framväxten av arbetarrörelsen och demokratins genombrott. Välfärdsstatens framväxt ledde i sin tur inte bara till en enorm utveckling av levnads- och arbetsförhållandena för den stora majoriteten som aldrig tidigare upplevt detta utan kanske framförallt till en förändring av maktförhållanden i samhället. Underdånigheten minskade mot olika överheter i samhället. Välfärdsstaten genomförde inte det som varit arbetarrörelsens uttalade mål om att också erövra den ekonomiska demokratin. Men den skapade ändå samhällen där arbetarklassen och folkflertalet kunde känna en frihet och trygghet som aldrig tidigare existerat.

Som alla, som studerat historien kring detta vet, så vände denna utveckling i början av 1980-talet. En politisk och ideologisk offensiv från kapitalsidan som gått under benämningen nyliberalism påbörjades då över hela jorden. Den genomfördes i alla länder på såväl nationell som lokal nivå. Och självfallet riktade den sig också mot både arbetarrörelsen och demokratin.

En viktig rapport                                                 uakommun

Hur denna offensiv yttrat sig inom vår kommun, Uppsala, beskrivs i en lysande rapport utgiven av ARENA IDÉ. Rapporten heter: ”När kommunen blev en marknad – Trettio år med new public management i Uppsala kommun” och är skriven av Lars Nelander. Rapporten borde vara obligatorisk läsning för varje kommunpolitiker i Uppsala. För alla Uppsalabor som bryr sig om hur vi använder våra gemensamma resurser och vill försöka förstå vad som hänt är den också viktig att ta del av.

Nelander är inte någon utomstående betraktare. Han arbetade 36 år i Uppsala kommun  (mellan åren 1971 och 2012). Det är en period då tre mycket omfattande omorganisationer skett (1985, 1993, 2003). Dessutom har:

..en lång rad större och mindre omorganisationer och organisatoriska förändringar genomförts. De har i stor utsträckning genomförts över huvudet på medborgarna, de kommunanställda och flertalet förtroendevalda. Eftersom varje omorganisation föregås och följs av långvariga och komplicerade omställningsprocesser, har kommunen sedan 80-talets mitt i praktiken befunnit sig i en mer eller mindre kontinuerlig omorganisation.

Under denna omställningsperiod har Nelander alltså arbetat i kommunen. Först inom den kommunala  barnomsorgen, senare som föreståndare för en  dygnet-runt-institution för ungdomar med psykosocial  problematik och slutligen som utredare och projektledare inom den kommunala administrationen. På ”uppdragskontoret” för barn, ungdom och arbetsmarknad (UAK) kunde han ”på nära håll följa det politiska förverkligandet av den nya uppdrags-och åtagandemodellen”. Han har alltså en gedigen erfarenhet och en stor kunskapsbas. Han delar med sig av såväl personliga minnesbilder som skarpsinniga analyser och välformulerade beskrivningar.

Nelander går tillbaka ända till 1971 då Uppsala Kommun bildades genom en sammanslagning av Uppsala stad och landskommunerna Almunge, Björklinge, Bälinge, Norra Hagunda och Vattholma, samt delar ur Knutby landskommun (Bladåker, Faringe och Knutby). Men framförallt beskriver han utvecklingen från mitten av 1980-talet då:

…begrepp som individuell lönesättning, bolagisering, målstyrning, beställar–utförar-modell, resultatansvar och avknoppning kom smygande in i den kommunala verksamheten.  Idéerna lanserades i kommunen av trosvissa tjänstemän och konsulter som nödvändiga sätt att öka effektiviteten och möta förväntade framtida kostnadsökningar.

Ja även ett mängd nya ord: ”en ny sorts affärs-, reklam- och nonsensspråk” smög sig in i det kommunala språkbruket.

Ny kommunallag och svårförenliga styrmodeller

Då den nya kommunallagen trädde i kraft i januari 1992 innebar den ett stort steg mot ökad marknadsanpassning av den kommunala verksamheten. Att detta på intet vis innebar någon minskad byråkrati visar Nelander med att:

…. den gamla kommunallagen innehöll 86 paragrafer, den nya 248. Skälet till det var att målstyrningstänkandet byggde på stark kontroll, som krävde många regler och paragrafer.

Detta var också samtidigt som staten successivt började lägga över ansvar för välfärdssystemet på de ekonomiskt utsatta kommunerna. Det skedde genom:

  • kommunaliseringen av skolan 1991.
  • Ädelreformen 1992, som gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade.
  • Lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS) 1994.
  • Psykiatrireformen 1995.[9] Statsbidragen till kommunerna ökade inte i takt med det ökade ansvaret, men kommunerna fick större frihet att hantera de krympande bidragen genom att huvuddelen av dem, från att ha varit specialdestinerade, blev generella.

Som Nelander skriver så tvingades kommunerna ”ta ett allt större ansvar för välfärden med allt mindre pengar, samtidigt som de förväntades ha kontroll över ekonomin”.

Nelander beskriver hur Kommunen ungefär samtidigt skapade en kommundelsorganisation med fjorton kommundelsnämnder (1986) och en beställar–utförar-modell (1992) där det ”på en och samma lilla kommundelsförvaltning skulle …. finnas parter och motparter i affärsliknande förhållanden”. Den senare (marknadsmodellen) konkurrerade ut den (demokratiska) kommundelsmodellen som alltså avskaffades 2002:

Därmed avgjordes kampen mellan kommundelssystemet

 Lars Nelander

Lars Nelander

och marknadsideologin, ”två svårförenliga idéer som mer eller mindre samexisterat sedan 1985″.

Skrämmande inblick

”Många av dem som i likhet med mig arbetat längst ner (längst ut?) i den kommunala verksamheten i Uppsala har säkert ofta undrat över kommunens ekonomi. Hur kan kostnaderna vara högre i vår kommun än i många jämförbara trots att vi i den egentliga verksamheten inte har mer utan ofta lägre resurser? En liten vink om var vi skulle kunna söka kostnader får man när man läser Nelanders beskrivning av arbetet vid UAK, där ett femtiotal förmodligen högavlönade tjänstemän var anställda:

Under de nio år jag arbetade på kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad pågick en kontinuerlig process av möten och konferenser, till stor del förlagd till kursgårdar och konferensanläggningar, för att försöka komma underfund med hur kontorets uppdrag skulle hanteras. Trots ett ständigt diskuterande och mycket anlitande av utomstående konsulter gick det inget vidare. Å ena sidan härskade en kortsiktig alltmera affärsmässig logik som innebar att vi skulle ge producenterna sektorsvisa uppdrag för att tillgodose behov hos medborgarna för så lite pengar som möjligt. Å andra sidan fanns idéer om att vi skulle arbeta planmässigt, förebyggande och långsiktigt och ”alltid” utgå ifrån medborgarnas behov, vilket krävde att vi också hade god kännedom om hur deras behov kunde tillgodoses. I själva verket befann sig kontoret i en permanent kris, klämt mellan oförenliga uppdrag.

Kontoret hade minimal kontakt både med medborgarna och med de anställda i verksamheterna.

I stället för levande och löpande kontakter fick kontor och nämnder mest tillrättalagd och formaliserad information, i en allt större mängd skriftliga dokument, planer, program, kryllande av högtflygande, abstrakta, ofta till intet förpliktigande mål och visioner, i de flesta fallen formulerade på avstånd från medborgarna och den vardagliga praktiken.….. Väldigt mycket tid och resurser användes därför för att hantera problemen internt och hålla i gång processer för att legitimera kontorets existens.

Utvärderingen som försvann

Några forskare vid Örebro Universitet utförde en utvärdering för att undersöka omorganisationens följder (Montin m.fl. 2007 0ch 2008). Det  ”var den första riktiga utvärderingen sedan de kommunala experimenten med olika styr- och organisationsmodeller drogs i gång någon gång vid mitten av 80-talet.

Intressant här är t.ex. de enkäter som skickades ut vid byrakratitvå tillfällen, 2004 och 2006. De visar på en slående skillnad i förtroende beroende på var man befinner sig i den kommunala hierarkin:

 När det gäller förtroende för den politiska ledningen så säger sig 80 procent av cheferna på den högsta chefsnivån ha det. Bland de lägsta cheferna är förtroendet bara 26 procent och bland personalen i förskola och skola bara sex procent.

När det gäller förtroendet för kommunens tjänstemannaledning så är det 65 procent bland högre chefer, 45 procent bland kommunala tjänstemän men bara 13 procent bland medarbetare från förskola och skola.

Örebroutredningen pågick i fyra år och kostade fyra miljoner att genomföra.

Men då kommunstyrelsen tog ”initiativ till en ny organisationsöversyn under ledning av stadsdirektören Kenneth Holmstedt… försvann (den) bland en rad olika frågor som hade ganska lite med varandra att göra. Den stora utvärdering som ……reducerades till några förslag om ”förbättringsområden”, presenterade i ett svårbegripligt dokument där kritiken mot styrmodellen nu var borttrollad.”

Genomgående tycks förmågan och möjligheterna till kritiskt tänkande ha varit begränsade:

Ett synsätt som har varit vida spritt i kommunen är att man, när det uppstått problem, ska se framåt, ”tänka positivt” och inte leta efter syndabockar. Sett ur en annan synvinkel kan det översättas med att vi inte bör analysera uppkomna problem, vara positiva till den förhärskande ideologin och låta de ansvariga slippa konfronteras med resultaten.

Det nyliberala experimentets kostnader

Nelander menar att samtidigt som det inte är så lätt att mäta det så har experimentet ”utan tvekan lett till mycket stora kostnader”. Han räknar upp sådant som ”kostnaderna för omflyttningar av verksamheter och personal, ombyggnad av lokaler, produktionsbortfall, kommunala projekt som dragit ut på tiden eller inte kunnat genomföras, personalstrider om makt, positioner och organisatorisk tillhörighet och negativa återverkningar på personalens engagemang och tillit till den kommunala organisationen”.

Men det finns andra kostnader också. Hit räknar Nelander de ”ökade transaktionskostnader som blir en följd av New Public Management-reformerna, bl.a. genom den uppdelning av organisationer i mindre enheter som brukar genomföras. De uppstår i form av interna organisatoriska kostnader, styrkostnader, granskningskostnader och de administrativa kostnader som uppstår när medborgare görs till kunder i ett marknadsliknande system inom de offentliga verksamheterna.”

En stor kostnad här är det ”utvärderingsmonster” (som är en följd av s.k. mål- och resultatstyrning) och som ”kostar allt mer pengar att föda, som tar stora personella resurser i anspråk och stjäl tid och pengar från andra aktiviteter”.

Minskad demokrati och mer tjänstemannastyre

Jag inledde med att skriva att demokratins genomförande var den ena förutsättningen för utvecklingen av välfärdsstaten. Det är då logiskt att nedmonterandet av välfärdsstaten går hand i hand med minskat demokratiskt inflytande:

I en kommun som redan i hög grad var styrd av tjänstemän tappade politikerna ytterligare mark till förmån för, framför allt de högre, tjänstemännen i kommunen. Våren 2009 fördes en debatt i Upsala Nya Tidning där en rad lokala politiker, från olika politiska utgångspunkter, var tämligen överens om att makten i kommunen har flyttats från folkvalda till tjänstemän på ett sätt som lett till att folkstyret urholkats och ersatts av ett system där förvaltningschefer allt mer tagit över styrningen av kommunen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, nyliberalism, Uppsala, demokrati

Kinberg Batras ”kvalitetsargument” missar helheten.

Medan skattepengar fortsätter att rinna ut ur välfärden – och ofta försvinna vidare till olika skatteparadis – så fortsätter den konstiga diskussionen om olika sätt att reglera och kontrollera, men inte stoppa vinstuttagen ur välfärden. Nu har moderaterna gjort ett utspel i vinstfrågan.

På en presskonferens för några dagar sedan sa Anna Kinberg Batra att man ”måste agera skarpare mot de som inte levererar god välfärd”. Moderaterna lägger framen modell som innebär att staten ska kunna säga nej till vinstuttag från privata välfärdsverksamheter om kvaliteten inte är tillräckligt hög.”

SD säger att de instämmer och kommer stödja moderaterna i detta. Civilminister Shekarabi tycker å sin sida att det är bra att ”moderaterna nu erkänner problematiken” men att ”det betyder ingenting om det här bara är ett retoriskt utspel som inte följs av konkreta åtgärder”. Men att ”erkänna” att det finns verksamheter som tar ut vinst som driver en ovärdig verksamhet handlar väl bara om att erkänna fakta. Dessutom missar det att se till helheten.

För oss som är emot vinster i välfärden är de moderata argumenten naturligtvis inte imponerande. Vi tycker ju att alla pengar som går till välfärden ska stanna där. Det gäller även om just den verksamheten inte är dålig. Varenda krona som tas ut i vinst skulle ju ha kunnat användas till att göra något bättre i välfärden. Och i dagens alltmer luggslitna välfärdsverksamheter så är det lätt att se att varenda krona behövs.

Men det här kvalitets-argumentet har en annan brist. Och det är att man inte ser till helheten.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större.

Låt oss ta skolområdet som exempel. Här har friskolorna bidragit till att dränera de kommunala skolorna på resurser. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Många föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. Dessa föräldrar till elever som har mindre behov av stöd väljer i högre utsträckning friskolor för sina barn. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Verksamheten blir där billigare. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Och med mindre resurser än de skulle haft utan friskolans existens. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

Därför är det s.k. kvalitets-argumentet otillräckligt.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, skolanmoderaterna

Att ge bort en järnväg i 40 år

Tänk dig att du ingår i en sorts samfällighet med några andra människor. Tänk dig att ni behöver en väg till er samfällighet. Tillsammans med en utomstående privatperson anlägger ni denna väg. Samfälligheten betalar en större del av kostnaderna. Den utomstående privatpersonen går också in med pengar, men en del av de pengarna lånar han förmånligt av er samfällighet. När vägen är klar så får den utomstående privatpersonen som betalning ensamrätt till att använda vägen. Alla ni andra får dessutom betala för att färdas på vägen. Efter en tid säljer den utomstående privatpersonen rätten till vägen till en annan utomstående privatperson. Denne höjer priset för att färdas på vägen så att många inom samfälligheten inte tycker att de har råd att använda den. Den utomstående privatpersonen tjänar stora belopp, han fuskar dessutom undan lånet.

Hur kunde ni i samfälligheten göra en så dålig affär?

Mer klassiskt tågrån

Mer klassiskt tågrån

Det här låter ju jättekonstigt eller hur? Men är det inte ungefär så det gått till med Arlanda Express och Arlanda-banan? Den har nu åter skapat rubriker efter nya kraftiga höjningar av biljettpriset.

Från Stockholm till Arlanda betalar man 280 kronor för att resa den ganska korta sträckan på 45 km. Från Uppsala till Arlanda höjdes priset för den ännu kortare sträckan från och med tisdag denna vecka till 180 kronor med reskassa och 201 kronor med förköp. Ganska saftigt med tanke på att en bussresa från Uppsala till Arlanda kostar 60 respektive 81 kronor.

Detta har nu blivit så utmanande att till och med olika borgerliga politiker börjar tala om förstatligande genom återköp (Harald Klomp – KD) eller omförhandling (Kristoffer Tamson – M).

Men hur kunde det bli så här?

Det är inte helt lätt att förstå i alla sina detaljer och kanske haltar min tänkta berättelse ovan delvis. Men nog kan man med säkerhet säga att det är ett (bland många andra) exempel på idiotin när man har som överordnad ideologi att privatisera oavsett vad resultatet blir.

Ungefär så här har det gått till:

1994 börjar Arlandabanan byggas. Finansieringen sker genom något som kallas OPS (offentlig-privat-samverkan). Tanken är att samhället ska spara pengar genom att samverka med ett privat företag som får betalt senare genom till exempel intäkter. I det här fallet gick staten in med 6,8 miljarder. Det privata företaget A-train gick in med 4,2 miljarder. Men av dessa 4,2 miljarder fick A-train genom Riksgälden låna 1 miljard av staten. Om detta lån skriver Riksgälden:

Lånet är utformat så att de totala återbetalningarna till staten som helhet från A-Train AB kan bli både högre eller lägre än lånets storlek. Både storleken och tidpunkten för återbetalningen beror på A-Trains ekonomiska resultat och hur stora utdelningar de gör till sina ägare.

Med tanke på de ökande kunskaper vi numera har om dessa företags möjligheter att trixa med ”resultat och utdelningar” så lät ju inte detta så hoppingivande för skattebetalarna/samhället. Det visar sig också senare att oron var befogad.

A-train som driver Arlanda Express får 1995 ensamrätt på trafiken i 40 år och får dessutom rätt att ta ut avgift från andra tågoperatörer på banan i 45 år. Som man själva säger på sin hemsida så bedrivs verksamheten ”helt och hållet på marknadsmässig grund”. Något som tågresenärerna nu alltså börjar känna av.

När det gäller ägandet är det lite krångligare. A-train bildades av ett konsortium som bestod av de tre svenska bolagen NCC, SIAB och Vattenfall (!) samt de två brittiska GEC Alstom och John Mowlem. A-train har i sin tur under åren hunnit med en del olika ägare. 2004 togs man över av den australiensiska riskkapitalfonden MacQuire via ett annat företag: MEIF Stockholm AB.

2011 visar det sig att A-Train gör rekordvinst men genom avancerad skatteplanering inte betalar någon skatt alls i Sverige utan istället får tillbaka ränteutgifter på delar av det ursprungliga lånet.

2015 säljer så MacQuire samtliga aktier i MEIF Stockholm AB till Portare Acquisition AB och blir därmed ägare till A-train. Våren 2016 tog aktieägarna ut en vinst på 237 miljoner.

Nu är vi där vi är med ett avtal som leasar ut järnvägen till de privata företag som för tillfället finner det lönsamt att driva A-train. Med hutlösa biljettpriser som gör att folk väljer bilen eller bussen istället för tåget. En förlust för de flesta. Och en förlust för klimatet. Men uppenbarligen en god vinst för de privata ägarna. Ingen är heller glad utom aktieägarna. Bertil Kinnunen (s) ordförande i kollektivtrafiknämnden i Uppsala läns landsting säger att det blir för dyrt att köpa A-train. Han vet inte vad lösningen kan vara ”men något måste göras”.

Ja, det är som socialisten, volvoarbetaren och debattören Lars Henriksson så väl uttrycker det i en artikel i GP om privatiseringen av Apoteken:

I teorin är det grundläggande för demokratin att det går att ändra en politik som gått snett. Men det sluga med privatiseringar är att det är som att knäcka ägg, lätt att göra men svårt att ångra.

Låt oss åtminstone dra några slutsatser av detta.

Min egen slutsats är för det första att det måste räcka nu. Min andra slutsats eller fundering är att situationen har blivit så extrem att om vi lyckas bygga upp ett tillräckligt stöd parlamentariskt (och!) utomparlamentariskt för att vända utvecklingen så är det snarare konfiskering än återköp som borde vara metoden. Vad tycker du?

Intressant?

Läsa andra bloggar om välfärden, privatiseringar

BOSTAD – en rättighet inte en vara, men hur?

Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna

 Olof Palme

Idag är alla medvetna om den stora bostadsbristen i Sverige. Här i Uppsala hör vi kanske främst om problemen med studentbostäder, nu i samband med att studenterna kommer till staden igen. Men problemet är omfattande i alla storstadsregioner. Enligt Boverket behöver det byggas minst 88 000 bostäder per år fram till 2020. Förra året blev bara 34 600 bostäder färdiga.

Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggande enl SCBbostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet, men även i jämförelse med början av 1990-talet. Det finns idag enligt Boverket 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1 miljon bostadsrätter och resterande 1,9 miljoner i huvudsak ägda småhus.

Förutom att byggandet av nya lägenheter har minskat kraftigt och köerna till bostäder (bland annat som en följd av detta) blivit längre så har politiken på området förändrats. Eller kanske snarare abdikerat. Det politiska ingripandet på bostadsmarknaden har minskat mycket. Detta har enligt de två forskarna Lind och Lundström gått så långt så att ”Sverige de senaste två decennierna successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden; inblandning från staten sker i betydligt lägre grad i Sverige än i Storbritannien och i USA – marknadsliberalismens hemland”.

Samma sak togs förra året upp av Maria Linder från Hyresgästföreningen i en artikel i Dagens Samhälle:

Hyresgästföreningen har med hjälp av Ernst & Young undersökt statligt stöd för byggande i sex länder inom EU. Slutsatsen i rapporten är entydig. Samtliga undersökta länder; Frankrike, Österrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland, har – till skillnad från Sverige – olika former av statliga stöd för att stimulera produktion av hyresrätter och en tydlig statlig bostadspolitik

Men trots detta hör vi ständigt från den borgerliga kanten att problemet med bostadsbristen beror på för mycket statligt ingripande, för mycket regleringar och krångel och för lite fri marknad. Ja nu senast var det även några s-studenter vid Handelshögskolan som förde fram dessa argument. I en debattartikel i DN skrev de bland annat att ”Teorin säger att om hyrorna hålls för låga med hjälp av regleringar uppstår brist på hyresrätter”. Jag är ganska säker på att s-studenterna inte skulle hitta många hyresgäster som tycker att deras hyror är för låga, men det har naturligtvis ingenting med den här teorin att göra. I enlighet med teorin vill de därför ha ”en friare prissättning på hyresrätter”. Samtidigt säger de sig vara ”väl medvetna om att utbudssidan präglas av ofullständig konkurrens och att bostäder har en särskild roll i människors liv”. På något sätt tycker jag formuleringen ”särskild roll” är avslöjande för några som ska beskriva en av de mest grundläggande behov vi har: behovet av ett hem. En rätt som är inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.

Så vi har alltså en marknad för bostäder som inskränks på ett negativt sätt av bristande konkurrens mellan dem som bygger bostäder. Alltså en brist inom marknaden själv. Däremot inskränks marknaden mindre av politiska ingripanden idag än på den tid då det verkligen byggdes mycket. Trots det vill alltså olika borgerliga debattörer och även en del socialdemokrater ytterligare minska det politiska ingripandet i bostadsmarknaden. Det är en logik som inte är lätt att förstå.

I DN har man den senaste tiden kunnat läsa några intressanta undersökande artiklar om bostadsmarknaden. Till exempel visar man att talet om krångel som en följd av överklaganden och olika regelverk är mycket överdrivet. Göran Cars, professor i samhällsplanering på KTH säger till exempel:

Det finns vissa kommuner och områden där detaljplaner systematiskt överklagas, men i de flesta fall går det bara rakt igenom – inga bekymmer.

Under 2015  var det 73 procent av detaljplanerna och 96 procent av bygglovsbesluten som inte alls var föremål för överklagande. Cars menar också att i de fall där överklaganden förekommer är denna tid samtidigt en begränsad del av byggkedjan. Överklaganden av detaljplaner hade till exempel en genomsnittlig tidsåtgång på åtta månader, vilket motsvarar cirka 7 procent av byggkedjan. Utslaget för alla bostäder motsvarar den genomsnittliga tiden enbart två månader.

Något som däremot visas i artiklarna i DN är att den långsamma byggnadstakten beror på byggherrarna själva. Deras verksamhet är ju som det ofta heter nu för tiden ”affärsmässig”. De vill tjäna så mycket som möjligt på sin verksamhet. Men för att hålla uppe priset på varan bostäder är det ju inte bra om det kommer ut för många bostäder på en gång på marknaden. Ökad tillgång kan ju riskera att sänka priset. Därför ser man medvetet till bygga bostäder etappvis så att priserna på marknaden kan hållas uppe. DN-artiklarna visar att det går till på det viset:

DN:s uppgiftslämnare uppger att företagen har kapacitet att bygga snabbare, men att de avvaktar av marknadsskäl.

För att få ordentlig fart på byggandet, framförallt av hyresrätter, behövs liknande satsningar som under miljonprogrammet (1965 – 1974). Men då duger det uppenbarligen inte att lita till marknaden. Vad som ska göras istället är som vanligt svårare att säga bland annat därför att alla typer av lösningar som ingriper mot marknaden har misskrediterats under så lång tid.fettmehyresrätt

Ett sätt kan naturligtvis vara att inte direkt ingripa mot marknaden utan istället försöka stimulera och styra den till att verkligen börja leverera. Det är väl ungefär det som Jonas Sjöstedt förde fram i ett tal häromdagen. Det handlar då om att utnyttja det faktum att det just nu är mycket billigt för staten att låna pengar. Då kan staten låna upp pengar för att sedan erbjuda förmånliga statliga lån till dem som bygger.

Men om man –  i likhet med det som uttrycktes av Palme ovan – anser att det ”finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna” så borde det också handla om att ta en större samhällelig kontroll både över finansieringen, byggandet och ägandet inom bostadssektorn. Det i sin tur kräver naturligtvis en hel del andra åtgärder och omständigheter. Hur detta skulle kunna se ut tar jag gärna emot synpunkter på från läsare som är aktiva eller engagerade inom bostadspolitiken.

Det handlar om att utveckla en politik i bostadsfrågan som inte bara förbättrar för många människor i det korta perspektivet utan som också ”synliggör och angriper existerande maktförhållanden”.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostadsfrågan

Läs också inlägg  1 och 2 i bostadsfrågan av Nooshi Dadgostar från GP

Det statliga Boverkets ideologi

Häromkvällen kunde man på SVT se och höra det statliga Boverkets analytiker Bengt Hansson uttala sig om bostadsbristen. I korthet menade han att den inte går att bygga bort. Egentligen har vi inte någon bostadsbrist menade Hansson.”Boendetätheten” har nämligen varit ungefär densamma sedan början av 1990-talet: 2,1 invånare per lägenhet. Men boendet är mycket ojämnt fördelat. Hanssons lösning är att vi måste få marknaden att fungera t.ex. genom att införa marknadshyror.

Jag blev nyfiken och kollade Boverkets hemsida där man kunde hitta en längre rapport från 2012: Bostadsbristen ur ett marknadsperspektiv.

Det är en intressant rapport med mycket statistik från hela landet och viktiga fakta. Man kan till exempel få reda på att bostadsbyggandet ”… under de senaste fem åren legat på ca 25 000 lägenheter per år jämfört med ca 50 000 lägenheter under början av 1990-talet” eller att ”Det finns 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1,0 miljoner är bostadsrätter och 1,9 miljoner är ägda lägenheter som nästan enbart är småhus”.

Men avgörande med rapporten är inte det utan själva utgångspunkten. Den är densamma som hos Bengt Hansson. Det är ett synsätt som med rapportens egna ord är ”det marknadsmässiga sättet att analysera bostadsbristen”. Boverkets analytiker ifrågasätter själva begreppet bostadsbrist så som de flesta av oss uppfattar det. Så här skriver man:

Inte för någon annan vara eller tjänst, med undantag för mat, talar vi om brist. Vi hör exempelvis aldrig någon beklaga sig över att det är brist på kläder eller bilar.

Och:

Från ett marknadsmässigt perspektiv väljer konsumenten hur mycket bostad hon eller han vill konsumera utifrån sina egna preferenser, inkomst, boendekostnad och priset på annan konsumtion. Konsumenten väljer bästa möjliga boende givet sina behov och förutsättningar….. Ett annat perspektiv är det paternalistiska eller politiska synsättet som innebär att våra politiker, som representanter för oss väljare, bestämmer vad som är en acceptabel boendestandard.

Att ett statligt verk så tydligt tar ställning politiskt för en borgerlig ideologi och politik så att man kallar politiska ingripanden för ”paternalism”, borde kanske inte förvåna i en tid när hela det politiska fältet flyttats åt höger. Men man kan ifrågasätta det.

Den statliga och politiskt beslutade myndigheten tar alltså som sin utgångspunkt direkt avstånd från det de kallar det ”politiska synsättet”. De menar att en bostad är som vilken annan vara som helst och det är lika konstigt att tala om brist på bostäder utifrån behov som att tala om brist på bilar. Alla de unga som inte kan flytta hemifrån, flyttar runt hos kompisar eller bor i andra hand och alla som är trångbodda och skulle behöva större lägenhet har enligt Boverkets synsätt valt detta ” utifrån sina egna preferenser, inkomst, boendekostnad och priset på annan konsumtion”. Att du bor på en soffa hos en kompis är bara ”ditt bästa möjliga boende”.

Enligt deras synsätt uppstår bostadsbrist bara ”när det inte finns bostäder som svarar mot individers preferenser och ekonomiska möjligheter”. Brist finns alltså bara i förhållande till människor som har pengar nog att efterfråga eller vilja köpa en viss vara. Att det kan finnas människor som skulle behöva en bostad men inte har råd, har liksom inte med saken att göra.

Finns det då inte något som kan betraktas som grundläggande mänskliga behov? Boverkets analytiker medger ju själva att vi brukar tala om brist på mat. Det måste väl ha att göra med att vi betraktar detta som ett grundläggande mänskligt behov? De flesta av oss tycker inte att någon ska behöva svälta. Vi pratar inte om en svältande människas ”preferens” för att äta sig mätt. Inte heller tycker vi att den ska begränsas av de ekonomiska möjligheterna. Däremot vet de flesta av oss att alltför många människor på vår jord har det så.

Men är inte också ett hem just ett sådant grundläggande mänskligt behov? Jo, naturligtvis. Därför finns rätten till bostad också med i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§25) som stadgar rätten till ”….mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”.

Därför tycker jag att Boverket har helt fel i själva sin utgångspunkt. Det marknadsmässiga tänket lämpar sig inte för områden som handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Inte om vi vill ha en bostadspolitik som värnar om hela befolkningen. Olof Palme uttryckte det en gång så att ”Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna”. Den tanken står sig.

Så nog behöver det byggas. Och det behöver byggas ordentligt. När satsningarna från miljonprogrammet (1965-1974) åberopas i dessa diskussioner brukar det hävdas att vi inte har råd med det. Det skulle kosta för mycket. Statliga satsningar av det slag som skulle behövas för att få igång ett massivt byggande handlar naturligtvis om mycket stora belopp. Men våra samlade tillgångar är idag mycket större än under åren för miljonprogrammet. Däremot är de annorlunda fördelade. Mer finns i privata händer och mer hos de allra rikaste. En nödvändig och omfattande satsning på bostadsbyggande måste därför också innebära massiva omfördelningar tillbaka från det privata till det offentliga och från de allra rikaste i samhället.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostäder, bostadsbyggande, hyreshöjningar

Läs också: Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2

%d bloggare gillar detta: