En dag att glädjas åt en seger!

En röst mot diktaturen

Idag är en dag att glädjas över en seger. Med 55,87%  mot 44,13% vann vänsterkandidaten Gabriel Boric i natt mot högerkandidaten José Antonio Kast i den andra och avgörande omgången av presidentvalet i Chile.

För många av oss som är tillräckligt gamla för att minnas militärkuppen i Chile den 11 september 1973 har detta valresultat från igår natt en speciell betydelse. Vi minns den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende. Vi minns den brutala militärkuppen och diktaturen under Pinochet. Vi mötte många flyktingar från Chile och vi fick vänner som vi lärde oss nya saker av.

Som Naomi Klein beskriver i boken Chockdoktrinen så var Chile det första landet i världen som utsattes för det som kom att kallas det nyliberala experimentet. Ekonomer som utbildats vid universitetet i Chicago (los Chicago boys) under Milton Friedman fick fria händer att med hjälp av diktaturens stövel genomdriva detta. Det är därför demonstranter i Chile sagt att ”i Chile började och dör nyliberalismen”.

Vänstersegern faller inte från himmelen. Den är ett resultat av folklig kamp och rörelse. Boric själv blev känd som en ledare för studentprotesterna mot det privatiserade utbildningsväsendet för tio år sedan. Bland avgörande faktorer bakom segern är framför allt den stora folkliga revolten under oktober 2019. Då startade också den process som ledde till folkomröstningen i oktober 2020 för att ersätta Pinochets författning och valet i april 2021 av ledamöter till en konstitutionell församling som ska föreslå en ny författning.

Förhoppningsvis är vänstersegern en del av en ny trend där vinden vänt då vi den senaste tiden sett andra exempel på framgångar för vänstern i Latinamerikanska länder.

Boric kommer från ett parti som heter Frente Amplio som i sin tur ingår i vänsteralliansen Apruebo Dignidad. Olle Svenning menar i Aftonbladet att:

Borics politik kan till en del beskrivas som socialdemokratisk. Den vill återskapa den sociala välfärden, ge alla rätt till vård och utbildning och eliminera de privatiseringar som skapat ett närmast ojämförligt brutalt klassamhälle.

Svenning påpekar också att beskrivningen av presidentvalet ”som en kamp mellan två extremer, en till höger, en till vänster” är helt skamlös. Högerkandidaten Kast ”och hela hans familjeklan är kopplad till tysk nazism och Pinochetstöd. Hans valkampanj handlade om att bekämpa invandring, att bygga diken runt Chile. Det följde Donald Trumps exempel. Kast prövade också brasilianske Bolsonaros politik: kamp mot feminism, motstånd till varje form av abort, också för våldtagna. Hån mot homosexuella, en gay-diktatur hotade”.

Svenning påpekar också en annan sak som kan vara av betydelse för svenska förhållanden. Mauricio Rojas –  medlem i det svenska Liberalerna – ”har med all energi kämpat för José Antonio Kast”. Ett av flera exempel på att partinamnet alltmer liknar falsk varudeklaration?

I sitt segertal i huvudstaden Santiago sa Boric att ”Tiden som väntar oss kommer att bli svår”. Han har säkert rätt i detta, inte minst med tanke på historien. Men låt oss ändå, liksom många chilenare, vara glada idag.

Vaccin och solidaritet

Vi är nu många i Sverige som går och väntar på att få bli vaccinerade mot covid. Hur organiseringen av detta sköts, till exempel i region Stockholm, är vi många som undrar över. Ändå känner nog de flesta av oss en sorts förtröstan i att vi kommer bli vaccinerade inom en inte alltför lång tid. Men hur ser det ut i världen?

I februari skrev jag en blogg om ”det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna.” och att det inte bara var omoraliskt utan också dumt ”eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt”. Eller som det uttrycks av Världshälso-organisationen WHO: ”With a fast-moving pandemic, no one is safe, unless everyone is safe”.

I en artikel i Läkare utan gränsers fina tidskrift ”Direkt” (nr 1/2021) går det att läsa mer om detta.

Där framgår bland annat att ”länder med totalt 16 procent av världens befolkning har köpt 60 procent av tillgängligt vaccin”. Och att ”priset på de vaccin som ställts till låginkomst-ländernas förfogande hittills varit betydligt högre än vad EU och andra rikare länder får betala”.

I artikeln citeras Matti Sällberg, professor på Karolinska institutet, som i SVT:s Ekonomibyrån i januari sagt att: ”Klart att några blir rika på vaccinet och jag hoppas verkligen det. Det är ju ett tecken på att det fungerar”.

Mot detta synsätt ställer artikelförfattaren frågan:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Det är minst sagt rimliga frågor. Men det stora problemet med att privata kapitalägare kan bli så rika på medicin – trots att samhället och skattebetalarna varit med och gjort produkterna möjliga – är ändå inte främst deras vinster, utan vad vinstdriften leder till. Det finns en fördelningsmekanism inrättad av WHO som heter Covax. Enligt den skulle alla anslutna länder få tillgång till vaccin. Tillgången skulle ske efter behov inte efter resurser. Men det är ju uppenbart att när produktionen av medicin domineras av ett antal stora företag med maximal vinst som mål så sker inte tilldelningen efter behov.

Pieter-Jan van Eggermont som är humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser påpekar att bolagen blir rika för att de lyckas förhandla fram ”särskilt förmånliga avtal och privilegier”.

Kate Elder, vaccinexpert på Läkare Utan Gränser understryker också att ”den här pandemin är inte över innan den är över för alla, överallt”. Hon vädjar därför till läkemedelsbolagen:

För att säkerställa att alla får tillgång till vaccinen måste läkemedelsbolagen göra det rätta och inte sätta ett orimligt pris på sina produkter. De borde inte sko sig på den här pandemin. De borde inte heller ta patent på de verktyg som behövs i kampen mot covid-19 utan tillåta produktion av mer prisvärda varianter av vaccinen.

Tyvärr tror jag inte att de stora läkemedelsbolagen frivilligt bryter med sin egen vinstlogik. För detta krävs nog inget annat än att tillverkningen och kontrollen tas över av samhällena, socialiseras ”helt enkelt”.

Istället för vinst som överordnat mål

Det finns definitivt olika grader av egoism hos olika rika länder och EU är inte värst. Men själv känner jag bara till ett enda land i världen som bryter med den kapitalistiska logiken och utformar såväl sjukvård som medicinförsäljning utifrån solidariska principer. Det är Kuba. Om du är en sådan som direkt studsar till när du läser att jag framhåller Kuba så vill jag dels hänvisa till en blogg som jag skrev när Fidel Castro hade dött (Castro, demokratin och Kuba) som resonerar lite mer generellt om Kuba. Men jag vill också hänvisa till en nyutkommen bok skriven av Louise Österlin: Kubas läkare – ut till världens alla hörn. Den berättar ingående om alla delar av Kubas framgångar på sjukvårdsområdet framförallt om den solidariska internationalismen med läkar- och sjukvårdsbrigader som reser ut i världen. 2019 var antalet läkare i Kuba 97 202. Av dessa arbetade 28 729 läkare ute i tjänst i 59 andra länder.

I boken beskrivs bland mycket annat hur Kuba började utveckla sin bioteknologi på 1990-talet och att deras produktion av vaccin, mediciner och andra farmaceutiska produkter idag är en av de snabbast expanderande i hela världen. För kubanska medborgare innebär det att det finns mediciner som antingen är gratis eller mycket billiga. Och till fattiga länder säljer Kuba i solidarisk anda dessa produkter till mycket låga priser. När det gäller export till rika länder tar Kuba däremot betalt utifrån marknaden och får på detta vis in välbehövliga pengar till statskassan som kan användas inom den egna hälsovården. De gör alltså tvärtom mot de ”prismekanismer” som beskrevs ovan i tidskriften Direkt.

Som enda Latinamerikanska land har Kuba också utvecklat vaccin mot covid vilket du kan läsa om i en artikel av Helen Yaffe.

Beställ boken ”Kubas läkare – ut till världens alla hörn” från svensk-kubanska föreningens butik. Boken är på 248 sidor, rikt illustrerad med foton och kartor. Pris 120 kronor plus porto.

Venezuela 2019

Det som vi nu för tiden matas med av de dominerande medierna känns alltmer ensidigt och ytligt i många frågor. Främst gäller det kanske i de utrikespolitiska frågorna, frågor där det stora landet borta i väst fortfarande håller i taktpinnen, trots en av de galnaste presidenter som detta land har haft.

Många saker upprepas ständigt utan att ifrågasättas eller på ett seriöst sätt förklaras. Det senaste exemplet är det som den svenska regeringen och de dominerande medierna säger om Venezuela. Vår utrikesminister ger sitt stöd till en person som utropat sig själv till president (och fått stöd av USA) mot den valde presidenten. Hon slår fast att ”Det var inte fria och rättvisa val. Det har EU konstaterat för länge sedan.”  Därför tycker regeringen att det var ”viktigt att markera”. Jag har inte någonstans sett att regeringen eller andra som hävdar detta förklarat eller visat på vilket sätt det senaste presidentvalet var odemokratiskt eller på vilket sätt ett stöd till USA-marionetten Guaidó skulle bidra till att förbättra situationen i det plågade Venezuela. Därför rekommenderar jag denna artikel skriven av Örjan Appelqvist i The Transnational: Venezuela, demokratin och folkrätten. Klicka, läs och ta in en alternativ analys som till skillnad från det vi matas med förklaras med hänvisning till fakta och källor.

En annan klargörande artikel om detta kuppförsök som jag rekommenderar till läsning är en artikel av Rolf Bergqvist: ”Kuppförsöket i Venezuela” från tidningen Internationalen.

Att fira ett folkmord eller urfolkens dag

Klockan två på morgonen den 12 oktober upptäcker Rodrigo de Triana, utkik på Pinta, något som i månskenet ser ut som en vit klippa, och ropar ”Tierra! Tierra!” Land! Land! Kapten Pinzon kontrollerar att det verkligen är land man ser, låter avfyra ett kanonskott som man kommit överens om och minskar segelytan för att låta flaggskeppet komma upp i jämnhöjd. När Santa Maria närmar sig ropar eskaderchefen över de skummande vågorna: Senor Martin Alonso, ni har verkligen hittat land!  ”Femtusen marvedis till er som belöning!…..

Så beskriver Samuel Eliot Morison –  i sin bok ”Christopher Columbus, Mariner” –  ankomsten till den plats som de kallade Hispaniola och senare har ansetts vara San Salvador. Detta har kommit att kallas ”upptäckten av Amerika” och firas fortfarande runtom på hela den amerikanska kontinenten.

Christofer Columbus eller Cristóbal Colón, som var den högste chefen för denna seglats, landsteg från fartyget Santa Maria, det största av de tre fartygen. Han mötte då de människor som för flera tusen år sedan hade invandrat och upptäckt denna kontinent.  Han blev förvånad över invånarnas vänskapliga uppträdande:

Så snart de hade fått förtroende för oss, kom de alla, män och kvinnor, så att ingen, stor eller liten, höll sig undan, och alla förde med sig något att äta eller dricka, saker som de erbjöd oss med stor älskvärdhet….Jag har inte kunnat utröna om de ägde privat egendom, men det tycktes mig att alla fick sin del av allt som någon hade, särskilt när det gällde livsmedel.

Deras uppträdande fyllde Columbus med glädje, ”men det var inte en vänskaplig glädje” skriver Kenneth Neill Cameron i boken ”Människan och samhället”:

Under nära ett år sysselsatte sig bröderna Columbus med att underkuva och organisera folket på Hispaniola för att pressa fram så mycket guld som möjligt. Flera små fort byggdes i det inre av ön och beväpnade soldater sändes ut för att tvinga infödingarna att leverera vissa mängder guld, vid hot att annars bli dödade….En folkräkning 1508 visade att omkring 60 000 av en befolkning som 1492 uppskattades till omkring 250 000 fortfarande levde, men då hade Bahamas och Kuba hemsökts för att skaffa fler slavar. Femtio år senare hade antalet infödda minskat till 500. Den grymma politik som inletts av Columbus och som fortsattes av hans efterföljare resulterade i ett totalt folkmord.

Denna bild av Columbus gärning har också betonats av senare forskning. Columbus och hans efterföljare påbörjade ett gigantiskt folkmord och plundringståg på den amerikanska kontinenten. Eduardo Galeano berättar i boken ”Latinamerikas öppna ådror” att Mexiko före Columbus invasion hade en befolkning mellan 30 och 37,5 miljoner invånare, den andinska regionen ungefär lika många och Centralamerika mellan 10 och 13 miljoner. 150 år senare var dessa människor, azteker, mayas, inkas och andra, reducerade till en spillra på endast 3,5 miljoner.

Trots detta firas Columbusdagen i USA och Spanien varje år den 12 oktober. Det är ett av många uttryck för att det är erövrarnas perspektiv som har fortsatt att dominera. Men den möts också av motstånd både på den amerikanska kontinenten och i andra delar av världen. Istället för att fira 500 år av folkmord uppmärksammas den 12 oktober som Ursprungsfolkens dag. Se denna video från Latinamerikagrupperna i Sverige om detta.

Intressant?

Läs andra bloggar om Latinamerika

Harald Edelstam hedras i Uppsala

Vi människor präglas av vår position i samhället och det vi arbetar med. En sorglig sida av det är att även människor som börjar med goda avsikter ofta förändras och korrumperas när de får makt eller en högre position.

Men det finns ibland också människor som helt motsäger detta. Personer som trots att de kommer från gynnade bakgrunder och har möjlighet att leva privilegierade liv bryter mot omgivningens krav. Som istället för att flyta med riskerar både sin position och sitt liv för att hjälpa andra.

I arbetarrörelsens och vänsterns historia finns det flera sådana personer. Men det finns också exempel från andra områden och andra delar av samhället. De flesta känner till exempel till Raoul Wallenberg, en  person med hög position som offrade sitt eget liv när han räddade många judar undan förintelsen. Färre känner till en annan adelsman, diplomaten Harald Edelstam, som också var en sådan person.

Harald Edelstam föddes 1913. Han var son till kammarherre Fabian Edelstam. Han gick som ung på militärhögskolan Karlberg i Stockholm, utbildade sig till jurist och rekryterades till utrikesdepartementet 1939. Därefter verkade han som diplomat. Edelstams mod och känsla för utsatta visades redan under andra världskriget när han som diplomat i Tyskland 1941 knöt kontakter med anti-nazister och i Norge 1942 -1944 hjälpte motståndsrörelsen. Det var då han fick namnet Svarta Nejlikan. Men mest känd är nog Edelstam för sina insatser i Chile för 44 år sedan då general Pinochet hade störtat den folkvalde presidenten Allende och han via den svenska ambassaden hjälpte människor att fly från en säker död. Edelstam dog 1989.

Den som vill veta mer om Edelstams insatser i Chile kan se filmen Svarta Nejlikan där skådespelaren Michael Nyqvist gestaltar Edelstam eller läsa boken ”Svarta nejlikan, Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion” av Mats Fors (Prisma).

Här i Uppsala har Namngivningsnämnden på initiativ från Vänsterpartiet beslutat att hedra minnet av Harald Edelstam genom att namnge en plats efter Harald Edelstam. Den 10 april i år beslutade Namngivningsnämnden ge gången mellan järnvägen och Godsmagasinet namnet Harald Edelstams gång.

Måndag den 11 september är det 44 år sedan den USA-stödda militärkuppen i Chile. Denna dag hedras minnet av Harald Edelstam genom invigningen av den plats som nu får hans namn (se bild och pil). Det blir tal av Chiles ambassadör och lokala politiker samt latinamerikansk musik.

Invigningen sker på platsen mellan klockan 11:30 – 12:30

 

 

Uppsala

Intressant?

Venezuela 2017

Vad händer i Venezuela? På nyheterna kan man höra om våldsamma kravaller, om dödande och om en alltmer diktatorisk regim……..På Aktuellt säger Bert Sundström att ”oppositionen haft fog för sina misstankar” att valet till konstituerande församling varit ett steg mot ”införandet av diktatur”. På borgerliga ledarsidor hör vi samma tal och uppmaningar om att ”ingripa”.

Detta sätt att tala om Venezuela är inte nytt. Liberaler och högermänniskor har allt sedan Hugo Chavez blev president 1998 talat om Venezuela som en diktatur och Chavez som diktator, trots att han valts och valdes ett flertal gånger i demokratiska och internationellt kontrollerade val. Men har de rätt denna gång?

Även inom vänstern i Sverige hörs nu dessa tongångar. Häromdagen kunde vi läsa en artikel av Lars Palmgren i ETC som helt sågade ”chavismen”.

Jag har tidigare skrivit positivt om Chavez och utvecklingen i Venezuela. Men under senare år har jag inte skrivit om Venezuela. Uppenbarligen har mycket förändrats. Frågan är om det trots all propaganda (för och emot) och förenklad och USA-styrd nyhetsförmedling går att se vad som är huvudfrågan för oss som är vänster i Sverige, långt bort från Venezuela.

 

Vad uppnådde Chavismen?

Det var 1998 som Hugo Chavez valdes till president i demokratiska val där han fick 56,2 procent av rösterna. Fram till sin död 2013 omvaldes han ett flertal gånger med betryggande majoritet. Han vann också några folkomröstningar och förlorade en folkomröstning under sin tid som president. Internationella bedömare som Carter Center bedömde valen som demokratiskt korrekta.

Tidigare hade de rika tagit allt av oljeinkomsterna. Under dessa år använde regeringen istället oljepengarna till att minska fattigdomen och klyftorna. Analfabetismen utrotades, utbildning blev gratis från dagis till universitet, barnadödlighet och undernäring minskade, sjukvården blev fri och antalet läkare per innevånare steg. Jord som tillhört storgodsägare men legat i träda delades ut till bönder. Trots att Venezuela fortfarande var ett motsägelsefullt land med enorma problem så växte hoppet bland de fattiga i samhället. Detta tror jag stämmer och är viktigt att inte glömma.

 

Krisen

2014 gick landet in i en lågkonjunktur. Den förvärrades av det sjunkande oljepriset. Oljan är den helt dominerande exportinkomsten och har tyvärr till och med blivit ännu mer dominerande. Naturligtvis har detta slagit hårt mot de förbättringar för de fattiga som uppnåddes tidigare. Sjukvården och andra delar av välfärden har hamnat i en kris. Men det är nog också så att olika brister och fel inom den ”chavistiska” rörelsen blivit alltmer tydliga under den nuvarande krisen. Den omfattande korruptionen där delar av den nya maktens människor skor sig är en sådan sak, som verkar trovärdigt belagd.

Men vad som väl också blivit tydligt är att varken Chavez eller Maduro på något avgörande sätt ingripit mot den ekonomiska härskarklassen och – bortsett från oljeinkomsterna – omfördelat tillgångarna i samhället. Istället fortsatte man att i huvudsak lita till oljeinkomsterna för att genomföra välfärdsåtgärder. Fattigdomen ökar nu igen men de rika har inte drabbats eller tvingats avstå.

Efter några år som president började Chavez tala om socialism. Men några avgörande steg för att omvandla samhället i socialistisk riktning har inte tagits. Därför finns också en mycket stark kapitalistklass som både kan sabotera samhället genom sin ekonomiska makt och föra ut stora belopp till andra länder.

 

Att inte se det verkliga hotet

Regeringen i Venezuela och de delar av staten som den har kontroll över kan säkert kritiseras för odemokratiska övergrepp och metoder. Men för att den kritiken ska bli rättvis måste den också ses i sitt sammanhang.

En sak som är märklig med rapporteringen från Venezuela är det sätt som oppositionen och dess protester beskrivs på. I likhet med högern och överklassen i flera andra Latinamerikanska länder är den venezolanska högern varken främmande för våld eller odemokratiska metoder. Den har också starka band till den store grannen i norr, en koppling som alltför många gånger drabbat folken i Latinamerika. Demonstranternas våldsamhet har varit av en typ som nästan får det ”svarta blocket” vid G20-mötet att framstå som fredliga. När Palmgren skriver att han har lite svårt att förstå vilka som skulle kunna göra en kupp mot regeringen så verkar det för mig som om han är blind för denna höger. År 2002 skedde ju också en sådan USA-stödd kupp mot Chavez. Den varade i 47 timmar men misslyckades tack vare en stark folklig mobilisering till stöd för den demokratiskt valde presidenten. Jag har aldrig hört några svenska borgerliga politiker kritisera denna kupp, sina politiska vänner som deltog i kuppförsöket eller USA som stödde det.

Så här på avstånd kan vi ha olika åsikter om Maduros regering och den politik man för. Det verkar (som jag redan sagt) helt klart att det finns omfattande problem både med korruption och med brist på demokrati. Det är också helt avgörande att man inte lyckats minska beroendet av inkomsterna från oljeexporten och att man har att förhålla sig till en uppretad och fortfarande mäktig kapitalistklass vars makt inte beskurits på något avgörande sätt. Men detta kan jag – oavsett om det är rätt eller fel – tycka utan att det har någon större betydelse. Dessa frågor kan bara lösas av en verklig folkrörelse i Venezuela.

Vad som däremot har betydelse är det verkliga hot som finns från Venezuelas höger tillsammans med USA. Detta hot tror jag är mycket reellt och inget vi kan bortse från. Palmgren gör i sin artikel en stor sak av att Maduro inte är en Allende. Men Venezuelas höger har alltför mycket gemensamt med den chilenska höger som slöt upp bakom Pinochet. Om de tar makten så kan vi ge upp alla tankar på både social rättvisa och demokrati för en lång tid. Därför måste vi framförallt argumentera mot dem inom svensk borgerlighet som talar för ingripanden. Dessa ”ingripanden” har vi sett för många av under alltför lång tid av historien.

Intressant?

Läs andra bloggar om Venezuela

Castro, demokratin och Kuba

Fidel Castro ska begravas i Santiago de Cuba i morgon söndag klockan 7.00 lokal tid.

Reaktionerna på Castros död har varit de man kunde förvänta sig i svensk press och bland ”västliga ledare”. Och jag kan inte låta bli att tänka att det är en slående skillnad mot när en annan 90-åring gick ur tiden för bara ett år sedan. I januari 2015 dog Kung Abdullah av Saudiarabien. Jag kan inte minnas att han då i varje artikel benämndes diktator eller envåldshärskare, inte heller att man mest pratade om allt dåligt som finns i Saudiarabien.

När kung Abdullah dog twittrade USA:s utrikesminister John Kerry att ”Kung Abdullah var en man med visdom och visioner. USA har förlorat en vän och kungadömet Saudiarabien, Mellanöstern och världen en aktad ledare.

Vår egen statsminister förmedlade sitt

Olof Palme med Castro i Havanna 1975

Olof Palme med Castro i Havanna 1975

djupaste deltagande” och till ”Saudiarabiens folk” riktade han sina ”uppriktiga kondoleanser”. Regeringen tvekade inte heller att både skicka kungen och näringslivsminister Damberg för att uttrycka detta deltagande på begravningen i Saudiarabien.

Men när Kuba och Fidel Castro beskrivs i TV, Radio eller dominerande press så finns det inte en tillstymmelse till något positivt att säga. Kontrasten mot reaktionerna i en stor del av Latinamerika, Asien eller Afrika är enorm. I många av dessa länder uppfattas Kuba som ett litet land som stått upp för sin självständighet mot USA och dess ständiga försök att kväsa landet eller mörda dess ledare, ett land som militärt stödde befrielsekampen mot apartheid i södra Afrika (varför Mandela hade en speciell relation till Kuba, se länk)mandela, som gett en enorm humanitär hjälp till andra länder (sjuttio tusen läkare och hälsoarbetare till mer än hundra länder och katastrofzoner), som hjälpt andra länder att bekämpa analfabetismen och i praktiken upprätthållit drömmen om social rättvisa i världen.

Är det bristen på demokrati som gör att man hatar Kuba?

Enligt våra kommentatorer är Kuba en diktatur. Detta tycks vara väldigt lätt att slå fast. När det gäller Saudiarabien har många ledande kommentatorer en betydligt mer ”nyanserad” syn. Under skandalerna 2012 kunde vi till exempel höra försvarsministern Enström (m) säga att vår regering inte ”delar världens länder i demokratier eller diktaturer”.

Med Kuba är det däremot väldigt lätt. Men så har vi heller inte några lönsamma affärer med Kuba.

Och jag tror att det är kring ekonomi som skon klämmer. Det är inte framförallt för att de anser att det saknas demokrati som olika borgare hatar Kuba. Det är för att kapitalismen inte är det dominerande systemet på Kuba. För att kubanerna har utmanat det ekonomiska systemet. Svenska medier förmedlar istället en bild av Kuba som kommer från USA.

Demokratiska problem i USA

I USA som anses vara en demokrati har som alla vet presidentval nyss genomförts. Där består demokratin bland annat i att man får rösta på två högerkandidater som båda tillhör den härskande klassen. Och när det för en gångs skull fanns en kandidat som talade för någon form av rättvisa och mot de rika (Sanders) så gjorde det demokratiska partiets ledning allt för att få bort honom och lyckades också naturligtvis med det. I detta val i USA är det av många anledningar svårt att rösta och många utestängs från eller hindras rentav från att göra det. Eller så upplever man det så meningslöst så att man helt enkelt låter bli. Bara halva befolkningen röstar faktiskt. Det finns mycket mer att säga om demokratin i USA. Men borde vi inte kunna vara överens om att den åtminstone har enorma brister och att frågan om demokrati- diktatur inte är så svartvit som den ofta framställs?

I detta stora land med mycket bristfällig demokrati har alla regeringar sedan 1959 försökt störta regimen på Kuba genom blockad, militära angrepp, attentat, stöd till regimkritiker, hundratals mordförsök, propaganda osv. Regeringarna och deras eftersägare i Sverige säger att det handlat om att införa demokrati. Hur kan någon tro på det? USA hade inte några problem med Batista som styrde Kuba fram till revolutionen 1959. Kuba var under Batista ett land där den amerikanska maffian och nordamerikanska företag styrde och ställde som de ville. I Latinamerika har USA också under flera decennier alltid stött motsatsen till demokrati genom mer eller mindre öppet stöd till militärkupper eller reaktionärt våld. De som blundat och blundar för detta har inte någon som helst trovärdighet när de predikar demokrati för Kuba.

Demokrati

Demokrati betyder folkstyre och förutsätter en mängd olika rättigheter. Men hur dessa rättigheter fungerar beror också på andra saker som har med graden av social rättvisa att göra. För att yttrandefrihet ska bli reell krävs det till exempel att alla är läskunniga. Men även om alla är läskunniga så är det i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor en enorm skillnad på vilka möjligheter man har att utnyttja yttrandefriheten. Det amerikanska presidentvalet, där penningstarka grupper styrde över orden som spreds, visar på ett tydligt sätt på problemen här. För att utvidga demokratin krävs att demokratin och politiken också gäller inom ekonomin. Vi måste alltså tillsammans ta makten över ekonomin från det lilla fåtal som nu styr över så mycket i våra liv. På så sätt kan demokratin utvecklas. Utvecklingen av välfärdsstaterna var ett steg framåt här. Bakslagen och nedmonteringen av välfärdsstaten har därför också inneburit bakslag för demokratin.

Det socialistiska projektet måste också handla om att utveckla demokratin. Ingrepp mot kapitalmakten är en möjlighet för att utveckla demokratin. Men demokratin är å andra sidan en förutsättning för att denna makt över kapitalet ska fungera till nytta för folkmajoriteten och inte bli kapad av nya maktgrupper. Socialism och demokrati förutsätter alltså varandra ömsesidigt.

Demokratiska problem på Kuba

Batistaregimens våldsapparat störtades av en gerillaarmégerilla ledd av Fidel Castro, hans bror Raul, Che Guevara  med flera. Efter att revolutionen segrat skapades en sorts gräsrotsdemokratiska organ som kallades Kommittéerna för Revolutionens Försvar (CDR) i varje kvarter. Men mellan dessa organ och den centrala makten som utgjordes av gerillaledarna fanns ett tomrum. Senare har detta rättats till och man har ett valsystem ända upp till parlamentet. Men det är bara personval samtidigt som det bara finns ett politiskt parti som har den ”ledande rollen”.

Det beroende till Sovjet som utvecklades har naturligtvis haft många baksidor. Förutom att de byråkratiska metoderna för ekonomisk styrning som togs över ställde till mycket negativt och gjorde det mycket svårt att ställa om när Sovjet brakade ihop så påverkades säkert också graden av demokrati.

Naturligtvis kan demokrati ta sig olika former. Men jag tror ändå att pluralism, möjlighet att sammansluta olika tankeriktningar i partier och rätten att rösta på olika partier är en mycket viktig del av demokrati. Därför ser jag detta som en brist på Kuba. Men samtidigt tycker jag att vi måste förhålla oss till denna brist på ett rättvist sätt:

  1. Om vi så enkelt stoppar in Kuba i diktaturlådan så borde vi också – om vi ärligt jämför – se mycket väsentliga skillnader mot andra länder i den lådan. Jämför livet för en rättslös immigrantarbetare i Saudiarabien med livet för en kubansk arbetare med få konsumtionsvaror men tillgång till fri sjukvård och utbildning av hög kvalitet. Vi borde också se att många av de länder vi kallar demokratier också har väsentliga problem med demokratin om vi inte bara ser till formella rättigheter.
  2. Vi borde också betänka under vilken situation den kubanska regimen har verkat. Hur lätt är det att upprätthålla en välfungerande demokrati när man ständigt befinner sig i en krigsliknande situation med en mäktig granne? oppositionHur enkelt är det att erkänna oppositionspartier som legitima när man vet att de stöttas ekonomiskt och är lierade med denna fientliga granne och dessutom själva inte tvekat att använda våld mot regimen och landet vid ett flertal tillfällen? Demokrati i en skyttegrav har sina problem.

Kuba efter Fidel Castro

Kuba är ett litet fattigt land som tidigare varit formell koloni till Spanien och sedan reell till USA, men som hittills klarat att försvara sin självständighet. Man har lyckats upprätthålla ett samhälle där visserligen mycket saknas – precis som i de flesta av jordens länder – men där klyftorna mellan människor inte är så stora. Trots de stora problemen med blockaden från USA (som fortfarande pågår) och sviterna efter sammanbrottet för handeln med Sovjet på 1990-talet har man lyckats värna en sjukvård och utbildning av hög kvalitet för alla. Samtidigt har man också lyckats med att hjälpa människor över hela världen vid naturkatastrofer och epidemier. folkAtt man också skapat ett samhälle som till skillnad från omgivande länder i regionen lyckats undvika dödsfall vid de återkommande orkanerna är ytterligare en sak att framhålla, men som ständigt förtigs i svenska medier. Kort sagt: för den som bryr sig om social rättvisa finns det mycket att försvara på Kuba. Men naturligtvis också mycket att kritisera och förändra. Vilka förändringar vi kommer se framöver vet ingen. Jag hoppas att Kuba ska lyckas med att både utveckla demokratin och stå emot trycket att släppa in kapitalet och marknadskrafterna utan kontroll. Och jag hoppas att kubanerna ska få sköta detta själva inom sitt eget land utan ”hjälp från den stora grannen i norr”.

Intressant?

Läs andra bloggar om Kuba,  Fidel Castro

Gå och se ”Till och med regnet”.

Till och med regnet (2010)

Spelfilm från 2010 i latinamerikansk sättning med bl.a. Luis Tosar och Gael García Bernal.


Icíar Bollaíns prisbelönta film om ett spanskt filmteam som ska göra en kontroversiell film om Columbus och de spanska erövrarnas förtryck av den inhemska befolkningen i Latinamerika. Filmteamet hamnar mitt i lokalbefolkningens kamp för att inte vattentillgångarna ska privatiseras. Många intressanta paralleller med hur de själva behandlar dagens invånare. En stark historia berättad ur ett annorlunda perspektiv.

Lördag 13/4          kl 12.00        Fri entré
Bokcafé Projektil,         Svartbäcksg. 26 (ingång mot Fyrisån)

Uppsala

Intressant?

I Venezuela sörjer man Chavez.

Hugo Chavez är död. I Venezuela sörjer människor som fått ett bättre liv under Chavez presidentperiod öppet på gatorna.

Här i Sverige låter det annorlunda från TT-notiser med i huvudsak negativa, vinklade eller direkt felaktiga omdömen eller som från vår utrikesminister Carl Bildt som säger att Venezuela ”måste få ett tydligt och trovärdigt demokratiskt styre

När det gäller demokratin så finns det säkert saker att kritisera i Venezuela liksom i alla länder. Men för det första så har Chavez vunnit i en mängd demokratiska val och snacket om den ofria pressen är direkt osanning då de allra flesta medier i Venezuela är privatägda och mer eller mindre aktivt bekämpar regeringen.  Dessutom blir proportionerna så konstiga om man jämför med inlägg från Bildts kollega försvarsministern angående demokrati i Saudiarabien. Högern verkar alltid bli mest intresserad av demokratifrågan då de rikas privilegier eller äganderätten till stora företag hotas.

I en ideal värld skulle vi inte vara så beroende av olika ledare. Men även i de mest demokratiska system eller organisationer har ledare av olika slag en mer eller mindre stor betydelse. Utan tvivel var Chavez en ovanligt betydelsefull och viktig ledare i kampen för ett mer rättvist Latinamerika. Jag hoppas bara att han inte var för viktig. Förhoppningsvis kommer de rörelser som byggts upp och stått bakom honom fortsätta denna kamp, få fram nya ledare och stärka demokratin.

Relaterade inlägg:

Hugo Chavez

Det är inte bara börsen som går framåt i Venezuela

Saudiarabien är definitivt ett ovanligt ruttet äpple men annars är demokratifrågan lite mer komplicerad

Skulle försvarsministerns slirande kunna leda till en fördjupad diskussion om demokrati.

Media: AB1, AB2, SvD, Expressen, GP, DN1, DN2

The Nation

Bloggat:  Svensson, Annarkia

Läs andra bloggar om Venezuela

Intressant?

En dag för kärlek eller…?

Idag den 14 februari står det Valentin i almanackan. Det sägs att han var ett helgon som gett upphov till det som numera kallas Alla hjärtans dag i Sverige. Vem Valentin själv var tycks ganska oklart. Tydligen är det åtminstone tre olika personer med det namnet som dog martyrdöden på 200- eller 300-talet. Och vägen fram till den tradition som mycket sent etablerades i Sverige är knappast klar och spikrak. Men så är det ju ofta med traditioner. Och eftersom kommersialismen idag är mycket starkare än religionen så har möjligheten att sälja nog varit den starkaste drivkraften för att rota denna tradition i Sverige under de senaste decennierna.

Själv känner jag mig inte alls berörd av denna tradition. Jag har inte några synpunkter på dem som gillar den. Men ändå finns det som så ofta ett problem även här. Att vara generös är ju sympatiskt. Och vi kopplar ofta olika tillfällen till fest med gåvor av olika slag. Tyvärr är det ju så att vår konsumtion – alltså den i de rika länderna – oftast har en baksida. Så är det även här. På Alla hjärtans dag säljs över 4 miljoner rosor i Sverige. Min vän Carmen Blanco säger på facebook :

Tyvärr associerar jag ”Sankt Valentin” till de urusla arbetsförhållanden, giftiga ämnen och den ökade stress som mina vänner som arbetar i blomsterplantagerna bl.a i Ecuador får uppleva strax innan den 14:e för att kunna leverera blommorna i tid.

Och miljökämpen Simon Rosén (i samband med Ojnarekampen utnämnd till Uppsalas främste aktivist av Uppsala Fria) skriver (också på FB):

För ett år sen var jag i Ecuador och bodde i en by med småbrukare där de flesta behövde jobba på rosplantager. Paradoxalt att de gåvor som vi i väst ger till varandra som en symbol för kärlek, är något som, för att vi köper dem, förstör för andra människors liv på andra sidan jorden… För att kärleken ska vara helhjärtad måste den vara gränslös. En kärleksgåva som förstör för en annan säger emot sig själv. Det måste finnas bättre sätt att visa kärlek!

 

Intressant?

Uppsala

Media: AB, Expressen

%d bloggare gillar detta: