Än en gång om det dödliga våldet

Häromdagen skrev jag några olika tankar om våldsbrottsligheten. I sammanhanget skrev jag att det är viktigt att inte (varken i detta eller andra sammanhang) låta sig dras med i överdrivna och osanna verklighetsbeskrivningar. Det existerande våldet är illa nog som det är. Men har det ökat eller förändrats?

Jag skrev att enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har ”antalet fall av dödligt våld” under perioden 2007 – 2016 inte ökat. Stämmer verkligen detta? Och vad hände 2017?

tabell 1

Om vi går till BRÅ:s statistik minskade faktiskt det totala dödliga våldet i Sverige från början av 1990-talet (se tabell1).

 

 

 

BRÅ skriver om detta i Rapport 2015:24:

I relation till befolkningsutvecklingen har därför antalet offer för dödligt våld minskat med närmare en tredjedel från början av 1990-talet till början av 2010-talet. I absoluta tal blev i snitt 80 personer per år offer för dödligt våld åren 2010–2014, att jämföra med i snitt 95 personer åren 2000–2004 och i snitt 107 personer åren 1990–1994.

tabell 2

Inte ens det dödliga våldet med skjutvapen ökade enligt BRÅ från 1990-talet och fram till 2014 (se tabell 2) Som tabellen visar blev fler män (linjärt) men färre kvinnor offer för detta dödliga våld med skjutvapen.

tabell 3

Det dödliga våldet har inte bara förändrats vad gäller vilka som är de främsta offren. Det handlar också om andra typer av vapen än tidigare, en annan typ av kriminalitet, en förändring mot storstäderna (se tabell 3)och mot vissa områden där.

 

 

 

BRÅ skriver:

I storstadslänen har antalet och andelen fall som skett inom ramen för kriminella konflikter där illegala enhandsvapen (pistoler, revolvrar) har använts ökat kontinuerligt. Samtidigt har antalet och andelen fall som rör andra sammanhang än kriminella konflikter (exempelvis partnervåld), som sker utanför storstadslänen och med legala jaktvapen och andra tvåhandsvapen minskat påtagligt.

…..

…kriminella konflikter i storstadslänen kommit att stå för närmare hälften av alla fall av dödligt våld med skjutvapen i Sverige i början av 2010-talet, jämfört med knappt 20 procent i början av 1990-talet

……

En påtagligt hög andel av det dödliga skjutvapenvåldet skedde också i storstadslänens socialt mest utsatta områden (URBAN-områden), där de boendes socio-ekonomiska resurser är väsentligt lägre än bland befolkningen i snitt.

……

En succesivt ökad förekomst av illegala enhandsvapen i Sverige kan vara en möjlig förklaring till att det dödliga skjutvapenvåldet inom ramen för kriminella konflikter i storstadslänen har ökat.

 

Alltså: under flera decennier har vi inte haft någon total ökning av dödligt våld. Däremot förändrades detta våld. Användande av legala jaktvapen vid dödsskjutningar minskade. Färre kvinnor drabbades. Våldet förflyttades mot storstäderna. Det var mer gängkriminellt våld med illegala handeldvapen i fattiga förorter. Fler män drabbades.

         tabell 4, SVT+BRÅ

Under 2016 minskade faktiskt även antalet dödsskjutningar något efter att ha ökat under ett antal år. Men under 2017 ökade detta våld kraftigt då 42 personer sköts ihjäl (se tabell 4).

Jag har sett andra siffror i tidningarna gällande anmälda fall av dödsskjutningar. Men siffrorna och statistiken ovan tycker jag verkar trovärdig.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om brott, kriminalitet

 

 

Brott och straff – polis, militär och mammor ….

Den senaste tiden har det på olika platser i Sverige skett flera hemska och avskyvärda våldsbrott. Det var därför kanske inte förvånande att just brott och straff stod i fokus under årets första partiledardebatt. Det spekuleras i om detta kommer vara en av valrörelsens huvudfrågor. Det sägs då också att detta är något som kommer gynna den politiska högersidan. Kanske är det så. På samma sätt som högerextremismen gynnas och får näring från dem som använder våld i islams namn så kan hela högersidan utnyttja den kriminalitet som finns i fattiga förorter till att stärka sig och få sina olika verklighetsbilder bekräftade.

Vi på vänstersidan får inte låta dem ha monopol på dessa frågor. Men våra svar måste med nödvändighet bli andra än deras.

 

Att sätta in militär

Ådalen 1931

De flesta politiker och även moderaterna avvisar tanken på att använda militär i kampen mot de kriminella. Tack och lov är (ännu) sd ensamma om denna vidriga tanke där krigsmetoder ska användas i bostadsområden. För arbetarrörelsens ledare borde det vara en ren ryggmärgsreflex att avvisa sådana lösningar. Tyvärr hade inte vår statsminister denna ryggmärgsreflex när han fick en direkt fråga om detta. Det ledde till en av onsdagens större nyheter. Detta är naturligtvis mycket illa. Men jag tycker också vi bör fundera över hur journalistkåren fungerar i det här fallet och många andra fall. Hur man spelar med sd, medvetet eller omedvetet. Statsministern svarade mycket illa. Men det var inte han själv som väckte frågan utan journalisten, varefter det övriga journalistdrevet hängde på. Att en journalist inom ledande medier över huvud taget tänker tanken att ställa en fråga om denna extrema ”lösning” som bara omfattas av de högerextrema, det säger väl också en del om tankeläget i dagens Sverige? Finns det inte någon gräns för vilka galna frågor som kan ställas?

 

Hur är det faktiska läget?

Det som hänt är hemskt och mycket allvarligt. Men en viktig sak från vänstersidan tycks faktiskt bli att stå för någon sorts sans och balans när det gäller beskrivningen av läget i Sverige som helhet. Det verkar finnas fler vapen i omlopp. Dessa har kommit ut på marknaden efter krigen i f.d. Jugoslavien. Det har skett dödsskjutningar och sprängdåd mot såväl polis som privatpersoner. Detta är illa nog. Men den beskrivning som ges från högerkanten låter emellanåt som ekon av Trumps beskrivning av kriminaliteten i Sverige. Att bekämpa det kriminella våldet är oerhört viktigt och en fråga om solidaritet med de fattigaste i samhället som är de som främst drabbas. Människor i rika förorter (som numera inte ens kallas förorter) utsätts ju inte i samma grad för denna typ av brottslighet. Att människor i dessa rika områden ägnar sig åt en annan typ av kriminalitet som drabbar hela det övriga samhället är en annan sak. Men det kommer vi inte höra varken Kristersson eller Åkesson skrika om.

Men när det gäller det kriminella våldet måste vi se proportionerna och inte bidra till en allmän hysteri. Rädslan för brott och våld kan ofta vara ett lika stort problem som den faktiska förekomsten av våld, det finns det många undersökningar som visar. Vi bör inte spä på den rädslan mer än nödvändigt.

Under den senaste tioårsperioden (2007−2016) har (enligt Brottsförebyggande rådet – BRÅ) antalet fall av dödligt våld varierat mellan 68 och 112 fall årligen, utan någon tydlig trend. År 2016 var det 106 fall. Av dessa skedde 28 procent med hjälp av skjutvapen. För 2017 har jag inte hittat någon statistik.

 

Vad beror våldsbrotten på?

Vi måste ställa oss frågan om orsakerna till den här typen av våld. Förklaringarna hänger naturligtvis ihop med synen på lösningarna. Då räcker det inte med att bara titta på Sverige här och nu. Vi bör gå bakåt och vi bör göra internationella jämförelser. En sak som vi inte kommer undan då är hur det ser ut i samhället, framförallt när det gäller klyftorna mellan rika och fattiga. Wilkinsson och Picket skriver i sin bok Jämlikhetsanden att:

Ojämlikhetens inverkan på våld är till och med bättre fastställd och accepterad än de andra verkningar av ojämlikhet som vi diskuterar i vår bok.   

(Jämlikhetsanden, s. 144)

Wilkinsson och Picket jämför i sin bok sambandet mellan graden av jämlikhet i olika länder och olika förhållanden som till exempel förekomsten av våld. I den här tabellen visar de sambandet med antalet mord per miljon invånare och år. Sambandet mellan klyftor i samhället och antalet mord framgår tydligt. Finland liksom Singapore sticker ut. Finland genom att ha ett högt antal mord trots ett i förhållande till världen ganska jämlikt samhälle. Singapore genom att ligga lågt i mordstatistiken trots stora klyftor. Förklaringar till detta kan vara hög andel vapen i hushåll i Finland och låg andel i Singapore.

Det land som sticker ut mest i statistiken är USA, som både är ett samhälle med stora klyftor och mycket våld. Om vi följer logiken i den nuvarande debatten mellan partierna, där det sker en tävlan om att vara tuffast och ställa krav på hårdast straff, så skulle det ligga nära till hands att tro att USA är ett samhälle med låga sanktioner mot kriminalitet. Men så är det inte. Straffen för olika brott är mångdubbelt hårdare i USA än i de flesta industriländer. USA har dessutom det högsta antalet fångar per invånare i hela världen. Där sitter 666 av 100 000 invånare i fängelse. Det kan jämföras med de Nordiska länderna där mellan 53 och 76 personer per 100 000 sitter inne.

Med detta vill jag inte säga att alla typer av förslag om ökade straff som nu kommer är felaktiga. Det finns ju till exempel nya typer av brott, som dem mot blåljuspersonal, som inte fanns förut. Även förslagen om straffskärpning vid vapeninnehav är naturligtvis bra. Jag vill inte heller säga att det inte behövs mer muskler mot kriminella gäng på kort sikt. Men däremot tycker jag det är viktigt att se att de grundläggande lösningarna inte handlar om mer våld och sanktioner från statens sida.

Över hela världen är de flesta som begår dessa våldsbrott unga män i tonåren eller runt 20. Vilka är då dessa unga män? Jo, enligt Wilkinsson och Picket är det ”…unga män på samhällets botten, vilka förlorat alla statusmarkörer och tvingats för att kämpa för att ’bevara ansiktet’ ”. Det är dessa unga män som i dagens värld blir soldater för IS och liknande grupper eller rekryteras till ”vanlig” kriminalitet. Förutsättningen är att vi har ett samhälle där alltför många befinner sig på och känner att de är på samhällets botten. Utan att med kraft bekämpa dessa klyftor och denna hopplöshet kan vi aldrig lyckas i kampen mot den våldsamma kriminaliteten.

 

Men polisen då?

Naturligtvis har polisen också en oerhört viktig roll. Naturligtvis behöver polisen precis som många andra delar av offentlig verksamhet förstärkas. Men från vänsterkanten bör vi nog också titta på hur resurserna används. Hur man prioriterar och vilka metoder som används. Under en lång tid skedde en utveckling där polisen kom allt längre bort från vanliga människor. Närpoliser försvann. Mellan 1994 och 2004 försvann också över 100 polisstationer i landet. En förutsättning för att polisen ska lyckas i fattiga förorter är, tror jag, att närvaron inte bara sker i bilar på utryckning eller spaning, utan att det finns lokala polisstationer och närpoliser som kan bygga upp relationer och nätverk med olika delar av människorna på orten. En annan sak som vi borde titta mer på är också vilken typ av brott och vilka brottsoffer som prioriteras. Klassamhället syns även i detta avseende. Här måste resurserna styras om. Människor i fattiga förorter ska kunna lita på att få hjälp lika mycket som de rika.

 

Lokala rörelser mot kriminaliteten

En gammal och grundläggande tanke i arbetarrörelsens barndom var den om att arbetarna måste befria sig själva. Att det därför var viktigt, ja rent av avgörande med egen aktivitet och organisering. Det är en tanke som tappats bort eller rent av trampats ner på vägen både här i Sverige och i de s.k. realsocialistiska experimenten. Men den är fortfarande lika viktig. När de som bor i fattiga förorter själva tillsammans börjar bekämpa brottsligheten då finns det hopp. Då behövs också allt stöd från andra. Alla sådana initiativ och exempel är oerhört viktiga att stödja och delta i. Här i Uppsala i stadsdelarna Gottsunda/Valsätra har vi sedan en tid ett sådant positivt exempel. De kallar sig Gottsunda Mammorna. De bildades efter de senaste bilbränderna den 23 november 2017. De agerade då mänskliga sköldar mellan ungdomar och räddningspersonal när det blev stenkastning. Sen började de kvällsvandra och har fått både ett stort stöd och stor sympati. De har fått hjälp av både privatpersoner och lokala företag, men ännu (?) inte av kommunen. Med hjälp av stödet har de nu en lokal på Bandstolsvägen i Valsätra. De arbetar för att bygga upp förtroende och har en stor respekt (i ordets verkliga betydelse) bland unga människor på orten. Arbetet är långsiktigt och syftar till att skapa trygghet i stadsdelen. En del på orten och även polisen menar att de redan sett resultat i form av mer lugn.

Naturligtvis kan de inte bekämpa de grövsta och mest våldsamma kriminella. Men de kan hindra våld från dessas svans och kanske också bidra till att minska rekryteringen.

Dessa initiativ kan inte heller ensamma bekämpa kriminalitet och våld. Men myndigheterna kan knappast heller klara det utan att liknande rörelser bland orternas befolkningar byggs upp.

 

Uppsala

Intressant?

Läs också Greider: Erkänn problemen eller bloggaren Svensson som ofta skriver  om kriminalitet.

Besök Gottsunda Mammornas Facebooksida

Läs andra bloggar om brott, kriminalitet

Hur kan man förstå lagen?

skarmklippJag läser i dagens tidning (UNT) om en man i Skåne som döms till fängelse i sex månader.  Han döms enligt en lag som antogs 2010 som bland annat handlar om ”straff för offentlig uppmaning..” I den lagen står det att ”den som i ett meddelande till allmänheten uppmanar eller annars söker förleda till särskilt allvarlig brottslighet döms till fängelse i högst två år”. I den här mannens fall handlar det enligt UNT om att han på facebook uppmanat andra att skänka pengar till IS. Det hjälpte inte mannen att han sa att det som han skrivit var ”på skämt

Varför skriver jag då om detta. Ja, inte för att jag på något sätt vänder mig emot denna dom. Det är allvarligt att uppmana till hat och våldshandlingar. Det bör naturligtvis också kunna bestraffas.

Men lagar eller – snarare deras tillämpning –  är ofta inte lätta att förstå. För i samma tidning kan jag också läsa om tre andra hatpredikanter. De är inte IS-anhängare utan hör hemma på den extrema högerkanten: Martin Birro, Ann Heberlein och Katerina Janouch. I en intressant artikel av den liberala ledarskribenten Maria Ripenberg – vars skriverier jag ofta uppskattar – återger hon några saker som de skrivit på nätet.

Heberlein skrev alltså nyligen på twitter ordagrannt: ”nä hörni – är det inte dags för en statskupp”. För detta fick hon 320 likes. Hon förklarade senare att det var avsett som ironi och jag tänker då på mannen ovan som ”skämtade” om stöd till IS.

Janouch har på twitter backat upp ett gäng högerextremister som förra året drog genom Stockholms innerstad för att misshandla människor med nordafrikanskt utseende. På twitter skrev hon sen: ”Är det inbördeskrig mot det marockanska gatuslöddret på g?”

Det jag undrar nu är om någon lagkunnig läsare kan förklara de avgörande skillnaderna här. Varför bedöms inte dessa uttalanden i offentligheten som straffbara? Eller är det bara så enkelt att vi helt enkelt inte är lika inför lagen?

Det riktigt ironiska som Ripenbergs utmärkta artikel handlar om är att Heberlein och Janouch just fått i uppdrag att sitta i en expertkommitté som ska stoppa våldtäkterna ombord på Viking Lines färjor. Birro som brukar hetsa mot det han kallar ”kulturens inavlade babianer”  har fått en egen liveblogg på svt.se. Ojämnt faller lotterna, men inte beror det på ”ödet”.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om lagar, brottslighet, straff

%d bloggare gillar detta: