Pete Seeger, evigt ung.

Jag läser att Pete Seeger har dött. Han blev 94 år gammal. Ett för en människa långt liv. Och jag tror i hans fall att man kan säga att det var rikt, både vad gäller det han gav och det han fick.

Jag varken kan eller ska tillägga något om hans liv som redan stått på andra ställen. För den som vill veta en del om eller uppleva  delar hans liv rekommenderar jag filmen The Power of Song från 2007.

Bara något lite personligt. Jag kan inte heller påstå att jag följt hans ”karriär” – ett ord som känns extra fel i hans fall. Sista gången jag såg honom var på TV, när han sjöng med Bruce Springsteen för Obama inför den hoppfulla första presidentvalskampanjen. Jag kände mig då inte övertygad om att Obama skulle kunna infria särskilt mycket av de stora förhoppningar som han väckte och satte i rörelse. Snarare tvärtom. Men jag är inte heller glad över att jag tror att jag ”fick rätt”. Trots detta berörde den enorma rörelsen och dess känslor av hopp också mig. Inte minst berörde mig Pete Seegers med fleras framförande av sången This Land Is Your Land gjord av Petes vän Woody Guthrie.

När jag började lära mig spela gitarr någon gång vid 14-15 års ålder var ett häfte med nordamerikansk folkmusik, American Favorite Ballads sammanställt av Pete Seeger, till mycket stor hjälp. På den tiden (1960-talet) var det inte lika lätt att få tag på eller höra musik från andra delar av världen som nu. Det dröjde också ganska länge innan jag själv hörde Pete och andra nordamerikanska musiker framföra dessa låtar. Till min glädje tyckte jag då att jag hade förstått melodierna någorlunda bra, att de åtminstone liknade de fullödiga versionerna. Sedan dess har hans musik alltid funnits där för mig och jag har alltid på något sätt återvänt till den.

När man gillar en artist så kan det ju finnas flera skäl. När det gäller Pete så är det ju som socialist och krigsmotståndare lätt att tycka om honom för hans konsekventa och livslånga engagemang. Men det finns också det där subjektiva i upplevelsen. Man kan konstatera att någon sjunger si eller så och spelar sitt instrument på en viss nivå och med viss teknik. Men det finns också det här med upplevelsen av den känsla som förmedlas, hur man grips av framförandet. Pete Seeger var en sådan artist som grep mig vid framförandet av egna och andras sånger. I filmen som jag rekommenderar ovan säger Pete ungefär så här när historien kommit fram till medborgarrättsrörelsen på 1960-talet:

En del säger att musik är bara ett försök att göra livet lättare att leva.

Det är sant i en viss mening, det hjälper dig att överleva dina problem. ……..

Men ibland hjälper musiken dig också att förstå dina problem. Och (som man kunde se med medborgarrättsrörelsen) så finns det musik som också kan hjälpa dig att göra något åt dina problem.

Det finns en ganska sen inspelning där en redan gammal Pete Seeger framför Bob Dylans sång Forever Young. Jag tycker inte att det är en jättebra version musikaliskt. Men även här berörs man av Petes framförande. Och ”evigt ung” känns som en mycket bra beskrivning av personen Pete Seeger. Han blev 94 år. För oss alla är det så att det vi vet om att leva vidare handlar om hur vi andra minns de döda. Jag tror att Pete Seeger kommer leva och minnas länge.

Media: SvD, AB

En sång om och för miljön av Pete Seeger

Intressant?

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Jacke – rolig, bra och klok!

Jacke Sjödin är en mycket uppskattad lokal ”underhållare” i Uppsala. Han är en humorist som också har den där fina medkänslan och humanismen som en organisk del i sin humor. 

Varje vecka på söndagar kan man läsa ett roligt och ofta både uppiggande och värmande kåseri av Jacke i UNT. Den här söndagen har han en fin och tänkvärd betraktelse (tyvärr inte på nätet) som tar sin utgångspunkt i en berättelse om hans egen farfar som för egen hand grävde ett 450 långt och två meter djupt dike för vattenledningen till huset.

I sammanhanget skriver han också en klok och välformulerad sak om arbete:

Idag råder det relativt stor arbetslöshet, inte minst bland unga. Men det råder ingen brist på arbete som borde utföras. Det råder bara brist på arbete som någon är beredd att betala för. Inom äldreomsorgen till exempel finns det hur mycket arbete som helst att utföra……

Precis så! Marknaden kan lösa en del, men inte allt. När det finns uppgifter som borde utföras för att inte marknaden kan organisera det  (ingen vill betala)  då borde det vara en sak för demokratin, för politiken, för samhället –  eller vad vi nu vill kalla det – att besluta om att omfördela resurser genom skatter eller på andra sätt så att vi tillsammans på demokratisk väg ser till att det som behövs också blir gjort. Det handlar om politik. En annan politik. Vänsterpolitik.

Intressant

Uppsala

Argument för republik.

I lördags kväll sändes på SVT Özz Nûjens soloshow Dålig stämning. Personligen gillade jag den skarpt. Rolig, vass, stundtals grov men också mycket berörande och klok.

Showen inleds med att man får se Sveriges kung tala i drygt sex minuter inför ett stort medieuppbåd. Anledningen till

maktens megafoner

uppbådet är egentligen de uppgifter som framkom i boken ”Den motvillige monarken” men om detta säger monarken inte mycket. Istället pratar han på utan att avbrytas eller utsättas för några som helst frågor från medierna. Jag vet inte om de som gillar kungahuset som princip känner sig glada och stolta när de ser detta. Jag har svårt att tro det.

Å andra sidan har bedömningen av monarken inte så mycket att göra med argumenten för republik heller. Jag menar att för oss som är för republik så borde det inte spela någon roll hur monarken framstår. Motståndet mot monarki handlar ju om principer, till exempel en sådan modern och demokratisk princip som att folk ska väljas till och inte ärva ämbeten.

Men ett annat argument mot monarkin handlar om det som den gör med oss ”undersåtar”. Att vi blir inställsamma, fjäskande och okritiska.  Det är nämligen det som man inte kan låta bli att tänka om alla de journalister som underdånigt sträcker fram sina mikrofoner medan monarken pratar på. Vart tog det journalistiska uppdraget vägen? Detta understryker också Özz med humorns hjälp senare i showen.

Om du inte såg showen så kan du ha en och halv timme framför dig med bra underhållning av en av Sveriges kungar inom stand-up.

Intressant?

Andra bloggar om monarkin.

Förortshat och förortsilska

Journalisten och författaren Johanna Langhorst anser att det blivit standard att ”sammankoppla alla samhällets avigsidor med vissa bostadsområden och dess innevånare”. Hon menar att det är en verklighetsbeskrivning som döljer rashat och klasshat. För att kunna bekämpa detta vill hon ge det ett namn. Hon kallar detta för förortshat. Om det har hon skrivit en bok med samma namn: FÖRORTSHAT (Ordfront). Det är en arg och mycket personlig bok. Ibland är detta mycket personliga sätt att skriva en styrka i boken. Men emellanåt tycker jag att den är lite för personlig, alltså personlig utan att tillföra något viktigt till ämnet, så att boken tappar fokus. Boken hade inte förlorat på att vara lite tunnare. Men som helhet tycker jag att Johanna Langhorst har mycket att säga som är viktigt även om det sagts förut av andra och i andra sammanhang, och även om jag, som framgår här på slutet, har en del kritiska tankar om hennes bok.

Boken är i huvudsak en uppgörelse med begreppet och själva bilden av förorten. Men den innehåller också mycket annat, som olika beskrivningar av de ökande klassklyftorna i samhället som bland annat visar sig i hur och var vi bor. Langhorst vill ge en motbild till allt det negativa där 70 procent av artiklarna om Tensta handlar om våld och kriminalitet medan bara 17 procent har positiva teman. Hon kritiserar rasismen och det rasistiska greppet att koppla problem med just människor som har invandrat, att se det som en fråga om nationell bakgrund istället för sociala förhållanden.

Hon argumenterar hårt mot dem som ser själva husen och områdenas planering som orsak till olika problem. Jag instämmer i hennes argumentation och perspektiv. Jag delar också känslan inför den obehagliga (klasshatande) attityden hos flera av dem som beskriver problemen på det här sättet. Men när hon argumenterar mot den onyanserade bilden av miljonprogramsområdena tenderar hon att själv bli onyanserad åt andra hållet. Hon försvarar miljonprogramshusen och skriver att: ”Alla som vet något om bostadshus vet att de allra flesta miljonprogramshus är mycket väl byggda”. Det kanske är sant, men det finns nyanser som försvinner här tycker jag. Johanna Langhorst bodde själv med sin familj i Tensta i 17 år. Hon bodde på två olika ställen i SKB:s (kooperativa bostadsrätters) två områden i Tensta. Och dessa gårdar tyckte i alla fall jag hörde till de trivsammaste i området under de 20 år då jag hade anknytning till Tensta genom eget närboende (Husby, Akalla) vänner, döttrar och jobb på en närliggande skola. Jag gillade själv Tensta, men nog finns det delar av Tensta som inte är så trevligt byggda eller planerade.

Langhorst går till olika vetenskapliga källor för att slå hål på olika på myter. T.ex. berättar hon om ”den största vetenskapliga undersökningen hittills om utrikes födda och deras livssituation i Sverige” av Carl Le Grand vid Stockholms universitet, där man bland annat får veta att:

  • Invandrare från Latinamerika, Asien och Afrika har i snitt högre utbildning än infödda svenskar. Sju av tio invandrare från Latinamerika och sex av tio från Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken här i Sverige.
  • Muslimerna är i minoritet även bland invandrare från Afrika och Mellanöstern och den muslimska religiositeten tycks minska.

Och hon hänvisar till Nihad Bunar som säger att 90 procent av Sveriges invandrare inte bor i de områden som beskrivs som ”invandrartäta och socialt utsatta”.

Langhorst angriper det vidriga uttrycket ”utanförskapet” som Alliansen myntade inför valet 2006: ”Med hjälp av det kunde man börja formulera förortsföraktet på ett nytt sätt”. Så sant! Och tyvärr har ordvalet även trängt in i arbetarrörelsen och vänstern.

Jag gillar också när Langhorst påpekar att valfrihet inte är detsamma som frihet och att ”demokrati för att bli mer än ett ord” kräver ett ”någorlunda jämlikt” samhälle, liksom att vägen dit inte kan handla om s.k. klassresor (det har jag själv skrivit om här på denna blogg). Denna grundliga och radikala kritik känns bra inte minst när jag denna dag läser ett inlägg i Aftonbladet av Livets Ordaren och kristdemokraten från Uppsala, Ebba Busch.

En annan viktig vinkel är den som handlar om våld och kriminalitet, nämligen att det är så få som står för detta i områdena. Langhorst pratar om sitt Tensta där det var ungefär 30 män i 20-årsåldern som stod för det mesta av våld och kriminalitet. Detta är ju något som känns igen från andra liknande områden. Langhorst menar att det aldrig skulle accepteras i ett välsituerat område, typ Danderyd, att så få personer får ställa till det för alla andra. Där tror jag hon har rätt. Liksom i att det gäller att ta tag i problemen i tid och det behövs både resurser och gemensam planering i samhället för att åstadkomma detta. Däremot tror jag att hon underskattar svårigheterna när hon säger att det skulle ha varit lätt. Men naturligtvis vore det möjligt.

En sak som däremot är svårare att förstå är det förakt som Langhorst själv uttrycker för människor i andra förorter. Om Hässelby gård skriver hon till exempel att det var ett område ”där det bodde massor av omöjliga människor”. Hon kallar dem rent av ”en hel by full av Quasimodos”. Är inte DET OCKSÅ att uttrycka klassförakt nedåt?! Det här, tycker jag, är en svaghet med Langhorsts bok, som känns svårbegriplig och lite sorglig. För tillsammans med vilka ska förortshat, klassklyftor och segregation brytas?  Ja, att det inte är tillsammans med de privilegierade förortshatarna inom eliten, det framgår klart av Langhorsts bok. Men allianser måste ju skapas mellan de många som har så mycket att vinna på ett sådant samhälle som Langhorst drömmer om i sin bok. Det underlättas inte om man ser på andra fattiga som ”Quasimodos”. Inte heller om man som Langhorst tror att ”förortshatarna utgör majoriteten i samhället”. Där tror jag också att hon har fel i sak. Men om man dessutom tror som Langhorst att ”segregationen gynnar för många” då känns det ju riktigt kört. Om man inte tror att tror att de flesta av oss skulle tjäna på och må bättre av att leva i ett mer jämlikt, mer demokratiskt, icke-rasistiskt och feministiskt samhälle, måste man verkligen undra vilka som ska kunna åstadkomma detta, på demokratisk väg.

Jag tror inte att varken de rasistiska arbetarna eller de lågutbildade manliga kvinnohatarna utgör en majoritet. Men de finns. Deras åsikter och attityder är ett uttryck för en av många splittringar som kan och måste upphävas på vägen mot ett bättre samhälle. Istället för att kämpa mot de rikas privilegier sparkar rasisten nedåt. Samma sak gör de rädda och kvinnohatiska männen. Men vi skulle ha så mycket mer att vinna på att enas och sparka uppåt istället för nedåt. Detta allians-tänk uttrycks för övrigt bra i ett inlägg i Aftonbladet av Jari Söyrinki .

PS: Långt efter att jag skrev denna blogg läser jag en mycket saklig och kritisk artikel om boken Förortshat av Dick Urban Vestbro i tidningen Flamman. Rekommenderas. Han är sakkunnig på flera av de områden som behandlas.

Media: Aftonbladet, SvD, DN

Aftonbladet2

Bloggat: Svensson

Intressant?

Andra bloggar om förorten

Uppsalapoet om Al Nakba

Häromdagen den 15 maj var det Al Nakbadagen till minne av att det var 65 år sedan den stora katastrofen för det palestinska folket. Bildandet av den israeliska staten 1948 drevs i sin tur fram av katastrofen för det judiska folket i Europa: Förintelsen.

För 80 år sedan tog nazisterna makten i Tyskland. Den 30 januari 1933 utnämnde president von Hindenburg Adolf Hitler till rikskansler  och den 23 mars samma år gav den tyska riksdagen Hitler diktatoriska fullmakter.

President von Hindenburg utnämner Adolf Hitler till rikskansler 30 januari 1933

Katastrofen för det judiska folket, det nazistiska folkmordet, förintelsen, bidrog i sin tur till att stärka det sionistiska projektet om ett judiskt hemland i Palestina.

Som den judiske historikern Isaac Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.

Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord. Häromdagen den 15 maj var det Al Nakbadagen till minne av att det var 65 år sedan den stora katastrofen för det palestinska folket.

Om detta finns det mycket att läsa för den som vill, till exempel på Palestinagruppernas hemsida. Jag vill här bara uppmärksamma en modern och kulturell gestaltning av Al Nakba av den unge Uppsalapoeten Amer Sarsour, tredje generationens flykting från Palestina. Lyssna på den här!

Uppsala

Intressant?

Media: DN, Fria Tidningen

Bloggat: Jinges Bilderblogg, Sejtrajcic Universum

Jonas Sjöstedt

Bilder från Al Nakba

Läs också: Om att minnas förintelsen

Läs andra bloggar om Palestina, Förintelsen

Gå och se ”Till och med regnet”.

Till och med regnet (2010)

Spelfilm från 2010 i latinamerikansk sättning med bl.a. Luis Tosar och Gael García Bernal.


Icíar Bollaíns prisbelönta film om ett spanskt filmteam som ska göra en kontroversiell film om Columbus och de spanska erövrarnas förtryck av den inhemska befolkningen i Latinamerika. Filmteamet hamnar mitt i lokalbefolkningens kamp för att inte vattentillgångarna ska privatiseras. Många intressanta paralleller med hur de själva behandlar dagens invånare. En stark historia berättad ur ett annorlunda perspektiv.

Lördag 13/4          kl 12.00        Fri entré
Bokcafé Projektil,         Svartbäcksg. 26 (ingång mot Fyrisån)

Uppsala

Intressant?

Affischkonst från 1960 och -70-talet i Uppsala.

Nu på fredag 22 mars kl 16 är det vernissage på bokcafé Projektil.  Det är Uppsalakonstnären Adriaan Honcoop som ställer ut ett urval av politiska affischer från 1960- och 70-talet. Adriaan Honcoop

Passa på att se bildkonst som handens verk från denna tid innan datorerna.

För dig som inte var född då eller för dig som vill minnas hur det kunde vara.

Om du inte kan komma till vernissagen så kommer bilderna att vara kvar en tid och du kan kombinera det med en trevlig fika.

Öppettider på Projektil: Torsdag 12:00-19:00, fredag 15:00-19:00, lördag 12:00-18:00 och ibland även andra tider (se kalendariet på hemsidan.)

Uppsala

Intressant?

 

 

 

En dag för kärlek eller…?

Idag den 14 februari står det Valentin i almanackan. Det sägs att han var ett helgon som gett upphov till det som numera kallas Alla hjärtans dag i Sverige. Vem Valentin själv var tycks ganska oklart. Tydligen är det åtminstone tre olika personer med det namnet som dog martyrdöden på 200- eller 300-talet. Och vägen fram till den tradition som mycket sent etablerades i Sverige är knappast klar och spikrak. Men så är det ju ofta med traditioner. Och eftersom kommersialismen idag är mycket starkare än religionen så har möjligheten att sälja nog varit den starkaste drivkraften för att rota denna tradition i Sverige under de senaste decennierna.

Själv känner jag mig inte alls berörd av denna tradition. Jag har inte några synpunkter på dem som gillar den. Men ändå finns det som så ofta ett problem även här. Att vara generös är ju sympatiskt. Och vi kopplar ofta olika tillfällen till fest med gåvor av olika slag. Tyvärr är det ju så att vår konsumtion – alltså den i de rika länderna – oftast har en baksida. Så är det även här. På Alla hjärtans dag säljs över 4 miljoner rosor i Sverige. Min vän Carmen Blanco säger på facebook :

Tyvärr associerar jag ”Sankt Valentin” till de urusla arbetsförhållanden, giftiga ämnen och den ökade stress som mina vänner som arbetar i blomsterplantagerna bl.a i Ecuador får uppleva strax innan den 14:e för att kunna leverera blommorna i tid.

Och miljökämpen Simon Rosén (i samband med Ojnarekampen utnämnd till Uppsalas främste aktivist av Uppsala Fria) skriver (också på FB):

För ett år sen var jag i Ecuador och bodde i en by med småbrukare där de flesta behövde jobba på rosplantager. Paradoxalt att de gåvor som vi i väst ger till varandra som en symbol för kärlek, är något som, för att vi köper dem, förstör för andra människors liv på andra sidan jorden… För att kärleken ska vara helhjärtad måste den vara gränslös. En kärleksgåva som förstör för en annan säger emot sig själv. Det måste finnas bättre sätt att visa kärlek!

 

Intressant?

Uppsala

Media: AB, Expressen

Uppsalas socialistiska bokcafé har hittat ny lokal!

Den 4 september skrev jag här på bloggen under rubriken Uppsalas bokcafé mot nya lokaler om att den socialistiska kulturföreningen Projektil – som sedan april drivit bokcafé i centrum – var tvungna att lämna sina lokaler:

..inte på grund av att föreningen Projektil som drivit bokcaféet fått ekonomiska problem – vad jag förstått så går det tvärtom riktigt bra – utan därför att deras värd gått i konkurs. Föreningen hade ett andrahandskontrakt och tyvärr får man inte omvandla detta till ett förstahandskontrakt med den egentliga fastighetsägaren.

Men redan nu kan man stolt starta om i en ny fin och centralt belägen lokal på Svartbäcksgatan 26 här i Uppsala. Nu på lördag 10 november kl. 14 är det invigning av de nya lokalerna. Som man skriver på sin hemsida:

Kulturföreningen Projektil har hittat hem igen. Nu på lördag inviger vi vår nya lokal på Svartbäcksgatan 26, med ingång från Fyrisåns sida. På andra våningen i ett grönt hus med röd dörr finns vårt nya café – större, bättre, snyggare än den gamla.

Och dagen därpå står Projektil för mat och fika på Socialistiskt forum på Ungdomens hus från kl. 12.

 

Uppsala

Intressant?

<span>%d</span> bloggare gillar detta: