Ska vi vara glada och stolta över att militärflyget kommer åter till Ärna?

Ärna är ett område i norra Uppsala, fem km från Domkyrkan (se bilden). År 1944 inrättades där Upplands flygflottilj (F16). Men år 2003 avvecklades de två flygdivisionerna och Ärna avvecklades som militär flygplats. Under 15 års tid bedrev då istället företaget Uppsala Airport en kampanj för få starta civilt flyg på Ärna. Det möttes under åren av många protester från miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen och Klimataktion samt boende i området. Kritiken av flygplatsen handlade om  miljökonsekvenser i form av buller, ökat utsläpp av växthusgaser och övriga miljöskadliga effekter. Och den 8 juni 2018 gav företaget Uppsala Airport upp planerna på att starta en civil flygplats.

På senare år har flygplatsen varit aktuell i samband med utsläppen av PFAS i dricksvattnet i Uppsala, där Kommunen driver en process mot försvarsmakten.

Men nu ska Sverige åter rusta upp krigsmakten och som en följd av det återetableras flygflottiljen F16 på Ärna. I den lokala dagstidningen UNT kunde vi häromveckan läsa en debattartikel där tre socialdemokrater uttrycker sin glädje över detta. Under rubriken: ”Vi är stolta över att F16 återetableras” skriver statsminister Löfven, försvarsminister Hultqvist och kommunstyrelsens ordförande Pelling  om att Sverige ökat anslagen till krigsmakten med 25 procent mellan 2015 – 2020. Det beror enligt dem på ”den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i vår del av Europa”. Därför kommer vi nu ha en flottilj som är ”inriktad mot skarpa insatser”  och skapar samtidigt ”förutsättningar för en tillväxt inom flygvapnet”.

Om detta tycker jag att det finns en hel del att säga. Några som gör det bra är Lars Drake och Jacob Johnson, båda medlemmar i organisationen Nej till Nato här i Uppsala. De skrev en replik till de tre socialdemokraternas artikel i UNT. Men den ansvariga debattredaktören tog inte in artikeln. Tyvärr är jag inte förvånad. Men det är en bra artikel och med författarnas tillåtelse så återger jag den här:

Problematisk flygflottilj och svensk säkerhetspolitik

Det var tre stolta män – statsminister Löfven, försvarsminister Hultqvist och kommunalrådet Pelling – som i torsdagens UNT fullt ut ställde sig bakom återinvigningen av flygflottiljen F16 belägen omedelbart norr om Uppsalas stadsbebyggelse.

De stora problem som flygflottiljen innebär för Uppsala kommun och dess invånare omnämndes inte. Säkerhetshotet att ha ett militärt mål beläget så nära en stor befolkningskoncentration, buller och utsläpp av växthusgaser m.m. (i okänd omfattning), blockerande av en stor stadsnära areal vilket förhindrar alternativ samhällsnyttig verksamhet och hot mot Uppsala grundvattentäkt för att nämna de kanske viktigaste problemen. Det var symptomatiskt att hyllningen till flygflottiljen skedde under pågående rättslig konflikt mellan kommunen genom dess bolag Uppsala Vatten och Avfall och Försvarsmakten om förorening av kommunens viktigaste vattentäkt genom utsläpp av PFAS förorenat brandskum från F16.

Återetableringen av F16 är en konsekvens av propositionen Totalförsvaret 2021–2025 som riksdagens antog i december förra året. Vi anser att den pekade ut en felaktig och farlig väg för den svenska säkerhetspolitiken de kommande åren genom sin ensidiga Natoanpassning och i praktiken övergivande av den svenska alliansfriheten.  

Regeringen med försvarsminister Peter Hultqvist i spetsen pekade i propositionen som en sentida Karl XII ut Ryssland som ensamt ansvarigt för ett påstått försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde. Argument som upprepas i torsdagens debattinlägg. Däremot tas inte Natos upprustning och utvidgning i Östeuropa upp.  Enligt den senaste årsboken från Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) var Natoländernas militärutgifter 2020 ca 1000 miljarder dollar att jämföras med Rysslands 65 miljarder dollar. Bara de tre västeuropeiska staterna Tyskland, Frankrike och Storbritannien lägger varje år ut mer än dubbelt så mycket som Ryssland på det militära. Även om man jämför faktisk militär kapacitet är NATO överlägset Ryssland. Vi delar inte regeringens hotbild utan anser att det fortfarande är osannolikt att ett enskilt militärt angrepp skulle riktas mot Sverige. Den uppfattningen stöds av ett flertal säkerhetsexperter, till exempel, Hans Blix med flera i Nato-utredningen Sverige, NATO och Säkerheten.

2019 kostade den militära delen av totalförsvaret 55 miljarder och den civila delen 4,7 miljarder. 2023 beräknas kostnaderna för den militära delen öka till 77 miljarder, en ökning med 40% medan den civila delen beräknas öka till 5,0 miljarder, en ökning med ca 6 %. Vi anser att denna prioritering är felaktig. Den civila delen av totalförsvaret måste få en större andel tillsammans med fredsfrämjande åtgärder. Sverige måste återuppta sitt arbete med avspänning i stället för att ställa upp på ena sidan i dagens stormaktskonflikt.

Jacob Johnson och Lars Drake Nej till Nato   i Uppsala

Novus, klimatet och en knepig fråga

År 2020 kom Novus med en rapport om ”svenskarnas relation till klimatfrågan”. Den visade att 66 % är mycket oroliga för klimatförändringarna men att samtidigt 49 % ”tror att deras livskvalitet kommer att påverkas positivt av att Sverige har som mål att bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer”. 

Nyligen släppte Novus en ny uppföljande rapport. Vad säger då denna rapport?

Till att börja med att gruppen ”förnekare”, alltså de som inte tror att det finns något samband mellan klimatfrågan och mänsklig aktivitet, är liten numera, de utgör bara 4 %. Till dessa kommer ytterligare 5 % som anser att sambandet ”delvis inte” stämmer. Men 90 % anser att det ”helt eller delvis” stämmer (51 % helt).

Som jag tror att de flesta klimataktivister konstaterat sedan flera år, så behöver vi inte längre lägga kraft på att övertyga den lilla gruppen av vetenskaps-förnekare.

Men hur är det då med alla oss andra? När det gäller vad vi kan göra som individer så anser 53 procent av det svenska folket:

att de lever mer miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige. Endast 10 procent av allmänheten svarar att de lever mindre miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige.

Som rapporten konstaterar så får denna positiva självskattning negativa konsekvenser när det gäller att göra mer för att bidra till minskade utsläpp. Den blir ett ”argument för att inte utöka sitt engagemang”.

Men hur ser vi då på möjligheterna? Här menar rapporten att de flesta är ”klimatpessimister”:

Vi tror inte att varken FN eller Sverige klarar att uppnå klimatmålen i tid.

När det gäller Sveriges möjligheter så är det 51 % som tvivlar i olika grad och när det gäller FN:s mål om 1,5 grader så är det ännu fler som tvivlar.

Om det stämmer så låter det naturligtvis allvarligt. Den som inte tror att något är möjligt kommer med mindre sannolikhet försöka bidra till att det uppnås. Eller är det så? Egentligen tycker jag att den här frågan är rätt knepig att förhålla sig till och svara på.

Jag funderar på hur jag själv skulle svara på frågan. Jag är ju å ena sidan övertygad om att det skulle vara möjligt att förändra världen i en sådan riktning så att vi kan tackla klimat- och miljökrisen. Men jag ser att motkrafterna är mycket starka och tvivlar ofta på att vi kommer lyckas nå de nödvändiga målen. Det betyder inte att jag för den skull ger upp. Det enda som är ett säkert resultat av att ge upp är ju att vi inte lyckas. Men jag skulle ha svårt att svara på frågan om ”hur troligt det är att vi ska lyckas”, så som den är formulerad.

Nej, ifall de krafter som nu dominerar politiken och styr över näringslivet får fortsätta att styra.

JA, ifall vi kan pressa tillbaka högern och ta en demokratisk kontroll över klimatomställningen.

Men här har vi samtidigt en intressant, fast knappast förvånansvärd, skillnad inom befolkningen. De som röstar på den högra sidan (SD och M) är mycket mer pessimistiska. Som framgår av bilden från Novus så anser inte de som röstar höger (tydligast vad gäller SD) att politiken kan göra något.

Den pessimistiska synen på människorna, våra förmågor och möjligheter, har alltid varit något som utmärker de konservativa. Att förändra Sverige och hela världen till en fossilfri plats hänger därför inte bara ihop med kunskaper om klimatkrisen utan också om att stärka den rödgröna ideologin i Sverige och hela världen. Ja vi kan!

Släpp cementen loss – det är höst…

Igår röstade en enig riksdag för regeringens undantagslag gällande Cementas kalkbrytning på Gotland. Riksdagen sa ja till regeringens förslag om tillfälliga ändringar i miljöbalken. Genom denna lagändring ”blir det möjligt för regeringen att pröva en ansökan om förlängt tillstånd för kalkstensbrytning”.

Även Vänsterpartiet inordnade sig i ledet och underordnade sig den utpressning som handlar om risk för inställt byggande och arbetslöshet. Det handlar då om att man menar att sådant som bostadsbyggandet, gruvdriften och stora infrastrukturprojekt hotas om Cementas anläggning i Slite skulle stängas. Det går också att uttrycka detta som att vi då måste acceptera  att riskera att förstöra grundvattnet på Gotland för jobbens och produktionens skull.

Sen är ju inte heller cementproduktionen oproblematisk.  Det handlar om klimatkrisen och utsläppen av koldioxid. Vi måste få ner koldioxid-utsläppen från den nuvarande cementproduktionen. Är då detta riksdagsbeslut ett nödvändigt avsteg på vägen mot nollutsläpp eller hindrar det rentav ett påskyndande av lösningar?

Bakgrunden

Det tyska företaget Heidelberg Cement Group är en av världens största byggmaterialproducenter. De äger Cementa i Slite på Gotland. Där har en cementfabrik som bryter kalk (med olika ägare) funnits sedan länge.

På Gotland finns redan nu problem med grundvattnet. En risk med fortsatt och utvidgad kalkbrytning är större problem genom saltvatteninträngning. År 2011 beviljades Cementa tillstånd för tio års fortsatt brytning av kalksten vid Slite. Men trots krav från olika myndigheter så har inte Cementa kunnat säkerställa att deras kalkbrytning inte påverkar grundvattnet. Därför godkände inte Mark- och miljööverdomstolen fortsatt brytning. Det i sin tur ledde fram till den lag som beviljade undantag från miljölag och som  antogs av riksdagen.

Förutom att Cementas produktion hotar grundvattnet på Gotland så är cementproduktion en av de stora utsläpparna av koldioxid. En granskning från SVT häromdagen visar att 15 storföretag i Sverige står för 25 procent av de svenska utsläppen. Sveriges tre största utsläppare är SSAB, Cementa och Preem. Totalt står cementtillverkning för omkring 4 procent av de svenska utsläppen.

En klassisk motsättning

Är det inte egentligen nästan alltid så att miljökrav krockar med ”utvecklingen”, ”tillväxten”, produktionen eller jobben? Åtminstone på kort sikt. Och kort sikt är det som för det mesta gäller i vårt system.

Vi har alltså miljöproblem som vattenbrist eller en allt mer upphettad jord vilka hotar vår existens. Å andra sidan har vi ett ekonomiskt system som vilar tungt på stål, betong och bensin. Eller som SVT-journalisten Lagerström uttryckte det i en artikel nyligen: ”Stål, betong och bensin har skapat det moderna samhället”.

Vi vet numera att det är nödvändigt att bryta loss från detta och skapa ett fossilfritt samhälle utan utsläpp av växthusgaser och utan det orimliga uttag av jordens resurser och eko-system som sker nu.

De flesta vet också att vägen framåt inte är enkel. Vi har både det mäktiga fossilkapitalet mot oss samt styrande och fega politiker som också ser kortsiktigt på problemen. Men dessutom är inte vägen framåt rak. Även klimatsatsningar på vind- och solkraft eller järnvägar kräver resurser och bidrar till utsläpp, samtidigt som tiden för att vända utvecklingen är kort.

Så vilka avvägningar är rimliga och nödvändiga när det gäller cementproduktionen? Det handlar då, tror jag, bland annat om:

  • Alternativ till cement, alltså en helt eller delvis annan produktion.
  • Ifrågasättande av en del av de projekt som använder cement.
  • Skyddande av jobben och anställningstryggheten.

Alternativ till cement

Cement används som bindemedel i betong. Den utgör 14 % av betongen men fungerar som ett sorts klister när grus, sten, vatten och cement blandas. Den ger betongen dess hållfasthet. Finns det då några alternativ till kalk i cement?

Katarina Malaga, forskare inom cement och betong vid forskningsinstitutet Rise i Göteborg menar att det inte helt går att ersätta kalksten. Men att den ”kan kompletteras med andra material”. Hon menar att lera ”har rätt egenskaper och finns i tillräckliga mängder”. Jämfört med den traditionella kalkstenen ger leran inte upphov till några koldioxidutsläpp.

Holger Wallbaum – professor i hållbart byggande inom arkitektur och samhällsbyggnadsteknik på Chalmers – är inne på samma tankebana. Han säger till SVT att  ett cementstopp skulle kunna tvinga fram en ”påskyndning” av omställningen till alternativa byggmaterial. De han nämner är ”hybridlösningar” och användande av trä i byggproduktionen.

I  facktidningen Byggnadsarbetaren hittar jag en artikel där man menar att ”slaggsten från stålproduktion kan delvis ersätta kalksten från Gotland”. Masugnsslaggen som är en avfallsprodukt vid stålproduktion har också cementliknande egenskaper. I Oxelösund  har Swecem startat en produktionsanläggning  för sådan tillverkning med slagg som hämtas från SSAB på orten. Utsläppen av CO2 minskar med detta från 700-900 kg per ton till 20 – 40 kg.

Det pågår också forskning i USA där man blandar sand, bakterier och näringsrikt vatten, ett slags bakterieproducerat ”lim” i stället för cement. I blandningen skapas kristaller som binder samman sandkornen på samma sätt som cement.

Det går naturligtvis också att på många områden ersätta cement genom att bygga i trä, något som ju redan sker, men som skulle behöva öka. Björn Elmbrant skrev om detta i Dagens Arena att ”det visat sig att stommar av trä limmade med ett nytt sorts lim är lika starka som de i betong” och att det vid renoveringar ”går att återvinna den betong som sitter i väggar och golv och ersätta den med trästommar. Detta gör att utsläppen av koldioxid minskar med 90 procent”.

Att ifrågasätta det cementen används till

Åtgärder mot klimatkrisen handlar om att utveckla alternativ för sådana material vi använder idag. Men det måste också handla om att ifrågasätta vad vi faktiskt producerar. Jag tror helt enkelt inte att vi bara kan ”satsa” oss ut ur klimatkrisen eftersom vinsterna av satsningarna i form av minskade utsläpp kommer på längre sikt, samtidigt som vi nu har en kort och begränsad tid att vända utvecklingen. Därför måste vi också hitta sätt att dra ner och helt enkelt sluta med en del produktion.

När det sagts att produktionen hotas av cementbrist så har ett exempel varit vägprojektet Förbifart Stockholm. Detta ur många aspekter miljöfientliga projekt borde inte användas som en förevändning. Tvärtom är det just ett exempel på sådant som vi måste bort ifrån.

Så förutom att utveckla alternativ till cement genom nya bindemedel i betong och ökat användande av trä så måste vi också grundligt ifrågasätta olika typer av cement- och penningslukande projekt ifall vi tar miljö- och klimatkrisen på det allvar som är nödvändigt för att vi ska lyckas.

Jobben

Om produktionen i Slite på Gotland skulle upphöra därför att miljön sätts i första rummet så går det inte att strunta i dem som arbetar på Cementa. Det måste vara en självklarhet för miljörörelsen att de som arbetar inom industrier som måste ställa om på grund av klimatkrisen inte ska drabbas av detta. På samma sätt som staten måste ta ledningen i omställningen och inte lita bara till marknaden, så måste staten också garantera tryggheten för dem som arbetar inom dessa industrier. Den typen av stora penningbelopp har gått att få fram vid andra kriser som vid finanskrisen (då bankerna räddades) eller nu senast under pandemin. Klimatkrisen som är en mycket allvarligare och för mänskligheten avgörande kris kräver den typen av insatser för att vi ska klara oss.

Riksdagens beslut eller något annat…?

Jag kan i detta fall förstå en del av de politiker som fattade beslutet att böja sig för Cementa och för ägarna inom byggnadsindustrin. De flesta av riksdagens politiker är ju sådana som alltid främst ser till ägarintresset i samhället, av dem förväntar jag mig ingenting. Men bland dem som sätter vanliga löntagares intressen främst så fanns naturligtvis denna rädsla för att bli beskyllda för att riskera jobben eller det nödvändiga bostadsbyggandet.

Ändå tror jag att de valde fel. Man har böjt sig för Cementa utan att ha fått svar på frågan om vilka konsekvenser brytningen kan få för miljön eller grundvattnet. Det ger samtidigt signaler både om att miljö- och klimatkrisen ändå inte är så allvarlig och nödvändig att lösa på kort sikt och att storföretag alltid får som de vill. Kanske skulle ett ”cementstopp” – som professor Holger Wallbaum sa i den citerade SVT-artikeln ovan – istället vara ett sätt att få fart på den nödvändiga omställningen. Han sa:

Vi tappar arbetstillfällen men det ökar också potentialen för nya lösningar. Om politikerna skulle stödja omställningsprocessen skulle vi inte drabbas så mycket av inställda infrastrukturprocesser och infrastrukturprojekt”.

För att återigen jämföra med pandemikrisen där vi kunde se hur snabbt det gick att få fram vacciner så kanske en kombination av press i form av miljökrav och stöd för omställning vore bättre här, istället för detta underordnande. Då bör vi också till detta lägga en politik för omställningsprocessen som skyddar de anställda.

Eller som den också ovan citerade SVT-journalisten Lagerström sa angående politikens förhållande till industrin och klimatutsläppen: ”morötter och marknad tycks inte räcka”.

Ett problem är också att Cementa nästan har monopol på tillverkningen i Sverige. Ett sådant monopol på en så viktig produkt borde ägas och stå under samhällets kontroll istället för under ett privat utländskt jätteföretag.

Läs också:

Ett program för att vända utvecklingen

Så börjar vi då på ett nytt år och tänker och hoppas att det måste bli bättre. De flesta tänker väl på att vi ska kunna tränga tillbaka pandemin med hjälp av omfattande vaccineringar. Och på många sätt känns det som en förutsättning för så mycket annat. För att vi ska kunna komma ut tillsammans och ta strid. Pandemin avslöjade ju de anhopade problemen med nedrustad välfärd. Och klimatkrisen blev inte mindre. Angreppen på fackliga rättigheter fortsatte….och så vidare.

Därför kändes det bra när jag dagen innan Nyårsafton nåddes av ett mejl med ett budskap från Välfärdsalliansen i Stockholm. Välfärdsalliansen är en sammanslutning av många olika organisationer. Förutom organisationen Gemensam Välfärd består alliansen av Hyresgästföreningen region Stockholm, olika fackliga organisationer som Seko Stockholm, Norra Järva stadsdelsråd, Klimataktion, Rädda hyresrätterna, m.fl.

De kallar sitt upprop för ”Nyårslöfte” men det är mer av ett program för handling som välformulerat ringar in de viktigaste frågorna att bygga rörelse och ta strid kring under kommande år.

Så här skriver de:

Klockan ringer ut för 2020 – ett riktigt ruggigt år med coronapandemi, klimatförsämring och trumpism plus hot mot anställningsskydd, rätten till en bostad och social trygghet här. Så låt oss göra det som väntar bakom hörnet till Vändpunkternas år. Här är Välfärdsalliansens nyårslöfte – låt oss bli många som avger det! För ett Godare Nytt 2021!

NYÅRSLÖFTET :

FÖR VÄLFÄRD, TRYGGHET OCH KLIMATRÄTTVISA

Den värsta faran heter inte pandemi, klimatkris eller högerfara – den stavas uppgivenhet. Vanmakt inför ett dödligt virus och en samhällsutveckling åt fel håll med ökade klyftor, minskad trygghet och klimatförsämring hotar med förlamning – och viljelös anpassning.

Men det är vi människor som själva och tillsammans avgör vårt öde. Så låt oss mitt i den mörkaste månaden avge ett gemensamt nyårslöfte:

Nej, vi tänker inte passivt acceptera, ge upp och foga oss! Tvärtom, de väldiga utmaningarna från pandemin, klimatförsämringen och välfärdskrisen sporrar oss att hålla hoppet och möjligheterna levande. Tillsammans kan vi hejda tillbakagången och bana andra vägar.

Välfärdsalliansen som bildades våren 2019 av hyresgäster, fackföreningsfolk, välfärdsförsvarare och klimataktivister vill göra 2021 till vändpunkternas år.

FÖRSVARA ANSTÄLLNINGSTRYGGHETEN

Vi försvarar anställningstryggheten trots januariavtal och eftergifter. Hur kan ett fullgott anställningsskydd försvagas när just osäkra timanställningar har bidragit till smittspridning på äldreboenden? Den statliga Coronakommissionen underströk i sin första rapport betydelsen av fasta anställningar och trygghet för personalen som en viktig förutsättning för smittsäkrare omsorg.

När permitteringar och varsel drabbar jobben på bred front i pandemins spår behöver vi stärkt anställningsskydd, inte försvagat.

Välfärdsalliansen står för det fackliga försvaret av anställningstryggheten mot Svenskt Näringslivs, borgerlighetens och januariavtalets strävan att försämra den.

FÖRSVARA RÄTTEN TILL BOSTAD MOT MARKNADSHYROR

Vi försvarar rätten till en bra bostad med rimlig hyra mot alla försök att införa marknadshyror. Trångboddhet, tillfällighetsboende, vräkningar och hemlöshet drabbar inte bara människor genom knapphet och sociala svårigheter. Pandemin har också visat på hälsoriskerna när rekommendationer om fysisk distans och skydd av äldre inte kan efterlevas.

Istället för att öppna upp för marknadshyror genom ”fri hyressättning” i nyproduktion och därmed hyreshöjningar för alla, krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för hyresgäströrelsens försvar av rätten till ett gott hem med rimlig hyra mot fastighetskapitalets och januariavtalets strävan efter marknadshyror.

FÖRSVARA EN JÄMLIK VÄLFÄRD UTAN VINSTINTRESSEN

Sveriges svårigheter att skydda de äldre mot Coronasmittan handlar om långvarig försummelse av många regeringar, visar Coronakommissionen. Privatiseringar, uppsplittring, marknadsstyrning (NPM), avsaknad av smittskyddsutrustning, av läkare, sjuksköterskor och fasta personalstyrkor har bidragit. Liknande svagheter uppvisas från andra verksamheter, som på de vinstdrivna skolkoncernernas och den upphandlade spårtrafikens områden.

Istället för att gå vidare längs privatiseringar och marknadsutsättning krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för välfärdsfackens, brukarnas och samhällets behov av en jämlik, gemensam och demokratiskt styrd välfärd för människors behov inte företagsvinsternas.

FÖRSVARA EN RÄTTVIS KLIMATOMSTÄLLNING

Pandemikrisen med dess följder för så många människors liv, behoven av att ta solidariskt ansvar mot smittspridningen plus de stora kraven på stat och myndigheter att stötta samhällsekonomin och enskilda, organisera smittskydd och massvaccinering säger något om vad som krävs inför den ännu större utmaningen, klimatkrisen. Behovet av snabb, grön omställning kräver hela samhällets förändringsarbete, från vardagens levnadssätt till det övergripande – produktion, transporter, teknikutveckling, infrastruktur, boenden.

Här finns inget utrymme för ”låt-gå”-politik och kortsynt jakt på fördelar eller vinster. Klimatomställning är vår gemensamma överlevnadsfråga.

Välfärdsalliansen gör gemensam sak med klimatrörelsens deklaration av Klimatnödläge och krav på omställning av samhället till balans med naturen. Tillsammans med klimataktivismen vill vi bidra till att återstarta samhället på en grund av jämlik gemenskap och ekologiskt ansvar.

LÅT OSS GÖRA 2021 TILL VÄNDPUNKTERNAS ÅR

Erika Bjerström och ”flygandets problematik”

Jag tror att de flesta av oss tycker illa om folk som tränger sig före i en kö. Vi kan säkert ibland släppa fram någon som ber om det. Men en som trängs utan att säga något det gillar vi inte. Om en som trängs dessutom skulle försvara sig med att ”ja, men det var ju bara jag som trängde mig, så det gjorde väl inte så mycket”, så skulle de flesta av oss nog inte acceptera det. Systemet med kö bygger ju just på att vi alla upprätthåller det.

Om vi vet att det finns begränsade resurser av något som alla behöver så kan nog också de flesta av oss inse att det är bättre att ransonera än att några ska kapa åt sig. Ibland uppstår till exempel vattenbrist på vissa ställen, även i vårt land. Visst finns det då sådana som fortsätter att fylla sin swimmingpool. Men jag tror att de flesta egentligen förstår att alla gynnas av att vi ransonerar. Om istället alltfler i detta läge skaffar och fyller på en pool så skulle, tror jag, också de flesta av oss inse att det inte håller. Att vi måste stoppa det beteendet på något sätt, ifall vi ska kunna garantera vatten till allas grundbehov.

Varför pratar jag då om detta? Jo häromkvällen tittade jag på Aktuellt där Erika Bjerström tog upp aktuella uppgifter om klimatkrisen. Hon menade att ”pandemin har visat att det inte är flygandet som är klimatkrisens stora problematik”. Hennes argumentation gick ut på att trots att mer än hälften av världens flygplan stannade på marken under 2020 så var den globala utsläppsminskningen bara sex procent.

Det är sant att det finns andra och mycket större källor till utsläpp än flyget. Industrier, fossilt producerad värme och elektricitet samt jord- och skogsbruk står för 70% (21% + 25% + 24%) av alla jordens växthusgaser. Transporter som flyget är en del av svarar för 14%. Flyget ensamt står för 4 – 5 % om vi räknar in det som kallas för höghöjdseffekten.

Har då Bjerström – och andra som hävdar samma sak – rätt när de säger att ett minskat flygande inte har så stor betydelse? Nej det tror jag inte. Klimatkrisen är så allvarlig att alla minskningar är viktiga. Men det är framförallt när vi tittar på vilka som flyger och hur mycket de flyger som det blir mer uppenbart att vi inte kan utelämna flyget. Det är ju en mycket liten del av jordens befolkning som står för en väldigt stor del av flygandet. Ungefär en procent (1%) av jordens befolkning flyger så mycket att  de står för mer än hälften av de totala utsläppen av koldioxid från passagerarflyg.  Den stora majoriteten av människor i världen flyger aldrig. Det var bara 11 % som flög över huvud taget år 2018. Av dessa var det ungefär fyra procent (4%) som flög internationellt.

I Sverige var det många som flög innan pandemin. Och flygandet har ökat väldigt mycket under de senaste decennierna. Men det är fortfarande även i Sverige många som aldrig flyger medan å andra sidan en liten grupp flyger extremt mycket.

Så istället för att säga att flyget ”bara” står för 4 – 5 % av växthusgaserna så borde vi tänka att det är så trots att en så liten del av mänskligheten orsakar detta.

Och då vill jag återvända till mina jämförelser ovan om beteendet i en kö eller i förhållande till att ransonera vatten under en torka. Vi kan inte låta ett beteende som bidrar till klimatkrisen fortsätta bara för att det är en liten del av mänskligheten som gör det. Om beteendet hos den enda procenten skulle vara norm så inser nog alla hur allvarligt det skulle bli. Men det gäller även många av dem som tillhör den något större gruppen på fyra eller elva procent.

Det är dags att ”sluta fylla swimmingpoolen”.

Kunskapen, åtgärderna och ”kommandobryggan”

Om halten koldioxid fortsätter att öka i atmosfären kommer detta sannolikt leda till stigande temperaturer. Det finns inga tvivel om att skadorna på miljön kommer att bli allvarliga.”

(Ur ”Robinson-rapporten” från 1968)

Att den ökade halten av växthusgaser i atmosfären leder till ökade temperaturer har varit känt sedan länge. Att detta är mycket allvarligt för livet på jorden blir alltmer uppenbart. Vi vet också att detta hänger ihop med den ökade användningen av fossila bränslen. Utvecklingen vad gäller energiförbrukning och olika energislag ser ut så här enligt IEA:

 

 

 

År 2014 såg fördelningen mellan energislagen ut så här:

Det brukar sägas att det handlar om ”människans” användning av fossila bränslen. Och det är ju sant. Vi människor konsumerar, transporterar, förflyttar oss och så vidare, med hjälp av fossila bränslen på ett sätt som vi inte gjort tidigare i vår arts historia. Det handlar om en förändring under de senaste 200 åren ungefär. Och det har skett en enorm ökning speciellt under de senaste årtiondena. Samtidigt döljer detta tal om ”människan” i allmänhet en del viktiga förhållanden, till exempel att vårt uttag av fossil energi (liksom alla sorters uttag ur jorden) är mycket ojämnt fördelat mellan oss människor. Det skymmer också att vi människor ingår i system för produktion och konsumtion där några få av oss har ett mycket större inflytande än andra.

Alla är vi konsumenter. Och som konsumenter ingår vi alla i fossildrivna system. Men när det gäller inflytandet över dessa fossildrivna system så är skillnaderna mycket stora. För det som konsumeras har först producerats. Och här är det några få men väldigt stora och mäktiga bolag som dominerar produktionen. Enligt en forskarrapport i Nature från september 2019 står 100 kol-, olje- och gasbolag för omkring 70 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Forskarnas genomgång visade också att bara tio bolag står för 72 procent av världens oljereserver. Lika många står för 51 procent av världens gasreserver. Tio bolag står också för över 30 procent av världens cementtillverkning, en industri som beräknas orsaka omkring 8 procent av koldioxidutsläppen globalt. Carl Folke, forskare, chef för Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi i Stockholm och en av studiens huvudförfattare sa till Ny Teknik att:

Ägarkoncentrationen är häpnadsväckande hög, men det innebär också att det finns en enorm möjlighet att snabbt ställa om. De här företagen kan forma planetens framtid.

Carl Folke hade verkligen rätt i detta. Den höga ägarkoncentrationen gör att möjligheten till en samordnad och snabb omställning borde vara mycket stor från den ”kommandobrygga” som styr dessa bolag. Men tyvärr så visar fakta från ”kommandobryggan” att viljan knappast funnits där. Kunskapen har man haft men man har gjort allt för att dölja eller motarbeta den. De mest kända exemplen handlar om de stora oljebolagen.

Carroll Muffett

Carroll Muffett, advokat och ledare för miljöorganisationen CIEL, Center for International Evironmental Law, hävdar till exempel att oljeindustrin har känt till sambandet mellan ökad koldioxidhalt i atmosfären och ett varmare klimat ända sedan 1950-talet, men gjort allt för att dölj detta och istället sprida desinformation. Muffett hänvisar till “Brannonrapporten” från 1957 samt “Robinson-rapporten” från 1968. Ett citat från den senare rapporten läste du i inledningen till den här artikeln. ”Brannonrapporten” finansierades av Exxon Mobil och ”Robinson-rapporten” av USA:s oljeindustri. Andra exempel på att oljeindustrin känt till sambanden mellan fossila bränslen, växthusgaser och förändrat klimat kan du till exempel hitta hos Laestadius (Klimatet och omställningen s. 67 – 68, Boréa 2018).

Makthavarna på ”kommandobryggan” kände alltså till fakta. Men istället för att föra ut kunskapen gjorde de allt för att dölja den och istället desinformera. Till detta har de haft enorma resurser. Förutom desinformation och stöd till s.k. klimatskeptiker har de också ägnat sig åt en omfattande lobbyverksamhet för att påverka politiska makthavare.

Grönvaskande

Enligt den amerikanska affärstidningen Forbes använder de fem största olje- och gasbolagen varje år ungefär 200 miljoner dollar (1,9 miljarder kronor) på lobbying för att kontrollera, fördröja eller stoppa bindande klimatåtaganden. Dessutom lägger de 195 miljoner dollar på ”varumärkesbyggande verksamhet” som syftar till att skapa en bild av att de stöder arbetet mot klimatförändringarna.

Jag har tidigare skrivit om den rapport som visade att de fem största olje- och gasföretagen – BP, Shell, Chevron, ExxonMobil och Total – mellan år 2010 och 2018 använde minst 2,7 miljarder kronor till lobbyverksamhet i EU för att påverka klimatpolitiken. Detta sysselsatte 200 lobbyister i Bryssel. Dessa lobbyister höll 327 möten med EU: s högsta tjänstemän mellan 2014 och 2018. Alltså mer än ett möte per vecka.

Förvisso formar de stora multinationella bolagen ”planetens framtid”, för att citera forskaren Carl Folke. Men inte på något positivt sätt. Tvärtom. Och kraven på åtgärder för omställning till en fossilfri värld krockar naturligtvis med intressena hos dem som har makten i och över de stora bolagen. En miljö- och klimatrörelse som menar allvar kan därför inte acceptera de gränser som sätts upp av dessa bolag eller deras språkrör inom politiken. Avvecklingen måste ske och den måste ske utan hänsyn till fossilindustrins makthavare. Detta är och kommer vara den avgörande skiljelinjen mellan en klimatrörelse som menar allvar och olika typer av ”grönmaskerade” politiker och opinionsbildare.

Naturligtvis vore det allra mest effektiva och snabba sättet för omvandling att styra den från de ungefär hundra ”kommandobryggorna”. Som framgår av det jag skrivit ovan så tror jag inte att det kommer ske med de regimer som nu befinner sig där. Det kan bara ske genom en demokratisk kontroll över dessa bolag, som sätter hänsyn till klimat, miljö och rättvis fördelning före vinst för några få här och nu. Hur en sådan demokratisk kontroll ska kunna upprättas på global nivå finns det väl inte någon varken inom klimatrörelsen eller inom världens olika vänsterrörelser som har ett svar på. Men visst vore det den mest effektiva åtgärden för omställning?

Tid för eftertankar när shoppandet minskar…

Vi måste som bransch inse att smutskastningen av reklamen är ett hot mot kapitalismen, mot pressfriheten, mot våra elementära former av underhållning och mot våra barns framtid”

Jack Myers – 1993*

“Vi lever i shoppandets tidsålder” sa en gång Susan Sontag. Och precis som med så många andra förhållanden i samhället så blir även detta så tydligt nu under coronakrisen. ”Shoppandet” minskar, det köps och konsumeras mindre. Och precis som med andra saker som blir så mycket mer tydliga än vanligt – till exempel att annars ”osynliga” yrkesgrupper plötsligt blir synliga och framstår som precis så samhällsviktiga som de alltid varit – så ger det en möjlighet att fundera över sakernas tillstånd. Till exempel vad vi egentligen behöver och vad vi kanske inte alls behöver. Det är naturligtvis inte någon enkel fråga. Det finns ju helt grundläggande behov som mat, rent vatten, ett hem eller kläder att skyla och skydda sig med. Vi har också grundläggande behov av omvårdnad, omsorg, utbildning och så vidare. Men utöver sådana grundläggande behov är det inte så lätt att säga vad vi ”egentligen” behöver.

Det finns i alla fall en anledning att ändå fundera över det av minst två skäl. Det ena är att vi genom produktionen och transporterna av alla dessa konsumtionsvaror tar ut allt för mycket av jordens resurser och överskrider gränser som på sikt hotar inte bara andra arter och växter utan också oss själva som mänsklighet. Det andra skälet är att eftersom jordens resurser inte är oändliga så måste vi hitta sätt att både ta ut och fördela det som jorden ger på ett annat sätt. Rättvisare och med hänsyn till naturens gränser. Det innebär att inte all produktion och konsumtion är rimlig. Vi måste helt enkelt hitta sätt prioritera på ett annat sätt.

Nu är det ju så att mycket som inte är omedelbara grundbehov ”shoppas” på andra ställen än i affärer eller ens via nätet. Vapen köps till exempel i huvudsak av stater. Enligt Sipri ökade världens totala militärutgifter år 2019 till 1917 miljarder dollar, vilket är den största årliga utgiftsökningen sedan 2010. Jag tror inte att vårt behov av trygghet, frihet och fred ökade på grund av denna gigantiska vapenkonsumtion. Jag ska inte fullfölja det tankespåret här och denna gång. Men att det i sig innebär ett enormt uttag av resurser och miljöförstöring är däremot uppenbart oavsett vad vi tycker om vapenproduktionen.

Men åter till den mer vanliga konsumtionen, den som nu minskar inom en mängd områden. Ett sätt att fundera över vår konsumtion är att titta på de kostnader som används just bara för att få oss att konsumera.

Efter att under en lång följd av år ständigt ha ökat så passerade kostnaderna för reklam i Sverige 80 miljarder år 2018. Enligt IRM (institutet för reklam- och mediestatistik) så var de totala kostnaderna år 2019 drygt 81 miljarder. Den största delen är numera inom internet med nästan 24 miljarder. De 81 miljarder som användes på reklam kan jämföras med statens utgifter för ”hälsovård, sjukvård och social omsorg” som samma år uppgick till 79,6 miljarder.

Ulf Peder Olrog
Kom och köp konserverad gröt

Strömmen av reklam som möter oss har ökat enormt under ett antal decennier. Den tränger in på alla möjliga områden där den tidigare inte fanns. Skogen eller kyrkorummen är väl fortfarande fredade så länge vi inte plockar fram mobilen. Men annars är det idag väldigt få ställen där vi kan undgå reklamen. Den görs också av skickliga och talangfulla yrkesgrupper som har stora kunskaper om hur vi fungerar som människor. Naturligtvis är den därför också effektiv. Alla dessa pengar skulle inte användas om de inte ”betalade sig” genom att driva upp konsumtionen. Som Ulf Peder Olrog skaldade så  går ”allting att sälja med mördande reklam”. Men ytterst betalas reklamen naturligtvis av alla som konsumerar varorna.

Samtidigt som reklamen trängt sig fram på bred front görs det ibland försök att dämpa, begränsa eller inom något område förbjuda reklam. Senast handlade det om den spelreklam som driver många människor i elände.  Men låt oss tänka tanken att i stort sett all reklam stoppades. Då skulle det bli betydligt tydligare att se vad det var som vi egentligen inte behövde men konsumerade just bara därför att vi påverkats av reklam. Precis som Jack Myers, i citatet ovan, så är det många borgerliga som tycker att detta vore ett hemskt ingrepp. Jag tycker att det skulle vara befriande. Dessutom vore det ett av många viktiga steg mot ett sätt att leva som inte undergräver den jord vi står och lever på. Men Myers har väl rätt att det vore ett angrepp på kapitalismen, för saker och ting hänger ju ihop.

 

*Jack Myers (mediaekonom och ordförande i Media Advisory Group) i boken: ”Adbashing: Surviving the Attacks on Advertising” – 1993, s. 277

 

Förnyelsebart är framtiden

Storskaliga investeringar för att främja utveckling, spridning och integrering av klimatvänlig teknik – som solenergi, vindkraft, vätgas, batteriteknik och koldioxidinfångning – bör vara en central del av regeringarnas planer, för det kommer både att stimulera ekonomin och skynda på omställningen till förnyelsebara energikällor.

Fatih Birol, ordförande för IEA

    Fatih Birol

IEA (International energy agency) är ju inte någon liten ideell miljöorganisation utan en del av samarbetet inom OECD och Fatih Birol är inte heller någon ”gräsrot” utan dessutom ledande inom World Economic Forum. När sådana gubbar säger bra saker brukar jag inte normalt sett känna stort förtroende för dem. Oavsett om den attityden är dum eller krasst realistisk så har det i alla fall en betydelse att och när dessa personer med makt säger sådana saker som här ovan. Det återspeglar förhållanden och styrkerelationer som gör att man – till exempel i detta fall – kan hoppas på att de elaka president-clownernas inflytande snart ska vara över. Birol sa också nyligen detta:

De kraftigt sjunkande oljepriserna är en utmärkt möjlighet för länderna att sänka eller ta bort subventioneringar av fossila bränslen. I dag uppgår dessa subventioner till omkring 400 miljarder dollar, och drygt 40 procent av dem handlar om att göra oljeprodukter billigare.”

Fatih Birol yttrar sig mot bakgrund av en ny rapport från Internationella energiorganisationen IEA. Den visar att världen inte har upplevt en så här omfattande nedgång på energimarknaden sedan andra världskriget. När man analyserar hur pandemin och den globala nedstängningen påverkar energikonsumtionen så framkommer också en del intressant för framtiden och i relation till klimatkrisen.

För drygt två veckor sedan skrev jag i en blogg att ”Precis som vi har vi sett vid tidigare kriser så minskar utsläppen. Det hände under 1970-talets oljekriser, det hände i samband med sammanbrottet för det ekonomiska systemet i Sovjetunionen under början av 1990-talet, det hände vid finanskrisen 2008 och det händer nu. Men i ännu mycket större omfattning”.

Men IEA:s beräkningar visar på en möjligtvis ännu större minskning av utsläppen än de källor jag då refererade till. De två fortfarande helt dominerande energislagen kol och olja är de som minskar mest. Kol med 8 procent jämfört med första kvartalet år 2019 och olja med 5 procent. Det gör att IEA beräknar att de globala CO2-utsläppen kommer minska med 8 procent under detta år 2020.

Uppmuntrande är att enligt rapporten så ökar däremot efterfrågan på el från förnyelsebara energikällor. En förklaring till det är att produktionskostnaderna är låga när anläggningarna för förnyelsebart väl är på plats.

Ja det förnyelsebara representerar verkligen framtiden och den möjlighet vi har som mänsklighet att fortsätta på ett drägligt sätt här på jorden. Det fossila och dess hejdukar är däremot just bara något fossilt (av latinets fossus, ”uppgrävd” och i alla dess betydelser)

Vad är det som hotar oss?

Ja vad är det som hotar oss idag?

Det största hotet mot oss alla – alla människor på jorden – är naturligtvis klimatkrisen. Här hotar så omfattande förändringar av betingelserna för våra liv på jorden att det kan vara svårt att ta in. Men det är verkligt. Det pågår nu och det är bråttom om vi ska kunna stoppa utvecklingen. Detta borde orsaka djärva planer och satsningar från styrande politiker på en krigsliknande nivå. Men ändå är det inte så. Vi har de elaka clownerna som styr till exempel i USA eller Brasilien. De både förnekar problemen och bidrar aktivt till att förvärra dem. Men även svenska och europeiska politiker, som ändå erkänner problemen, lyckas inte alls möta problemen på den nivå som de faktiskt är.

Ett annat stort hot är hotet mot demokratin så som vi känner den sedan ungefär 100 år. Det är hotet från de högernationella som överallt i världen flyttar fram sina positioner. Jag ska inte här resonera kring orsakerna till högernationalismens framgångar eller varför vi inte lyckats stoppa dess tillväxt. Jag vill bara här ta upp det som ett annat stort och akut hot. Det finns både inom varje enskilt land och som en global rörelse över hela världen.

Ett tredje stort hot är den kombination av nedriven välfärd och återkomsten av ett tydligare klassamhälle med superrika som drar ifrån och alltfler fattiga på botten som lämnas i sticket, som vi ser såväl i Sverige som i resten av världen. Även här skulle det behövas omfattande satsningar och radikala omfördelningar för att ta itu med problemen. Men vi ser inte något av detta från dem som nu styr.

Och om dessa tre stora hot talades det inte alls när elit och krigsmakt möttes i Sälen för att ha konferens och berätta om det som det verkligen ska satsas på. Jag vet att de som samlades egentligen kallar sig för Folk och Försvar men jag tycker att den etiketten alltmer börjar likna Orwell-språk. Det var knappast ”folket” som samlades där i Sälen.

Hotet i Sälen

Den elit som samlades i Sälen talade alltså varken om hotet från klimatkrisen, hotet mot demokratin eller om hotet från ett samhälle som slits isär. Nej där talades bara om hotet från främmande makt. Och för att möta detta hot finns det resurser. Resurser vi annars inte varken hör talas om eller ser till. Enligt ministern med ansvar för krigsmakten kommer man nu göra en satsning på denna krigsmakt ”som saknar motsvarighet sedan 1950-talets början”. Att moderatledaren trots detta ville ha ytterligare miljarder förvånar ju inte. Det tillhör det politiska spelet. Men uppenbarligen är de alla överens om att pengarna både behövs och ska och kan fixas fram.

Innan jag resonerar om ifall det hot som de talar om verkligen är så allvarligt som de hävdar så vill jag alltså åtminstone försöka ställa dem i relation till de tre hot som jag nämnde ovan. Hur kan det vara så att enigheten om hotet från främmande makt och nödvändigheten av att få fram enorma resurser för att möta det hotet är så oerhört mycket större än när det gäller de tre hot som jag nämnde? Borde det inte vara rimligt att se liknande satsningar eller helst ännu större åtminstone i förhållande till klimathotet?

 

Är Sverige som nation mer militärt hotat än tidigare?

Sedan ett antal år – och framförallt efter att Ryssland 2014 annekterade Krim och Sevastopol – har talet om hotet från Ryssland trappats upp. Det har skett som ett sorts förspel till dessa ökade anslag till krigsmakten.

Att regeringen i Ryssland är obehaglig på olika sätt och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande militärt hot mot Sverige. Det är därmed inte heller självklart att vi ska rusta upp, knyta oss närmare till Nato eller till och med gå med i Nato. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som talar om hot från Ryssland och upprustning inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Men vi som varken vill knytas till Ryssland eller USA, som inte heller tror på den militära logiken (om att hot möts bäst med hot) måste ändå kräva mer av vapenskramlarna.

Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra länder automatiskt skulle innebära att Sverige som nation också är hotad  så kan man undra varför detta aldrig har hänt under USA:s alla militära ingripanden runt om i världen. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning (från Nato) som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön som tydligt riktar sig mot Ryssland. Men för den som inte vill ansluta Sverige till varken det ena eller det andra militärblocket borde det vara något att fundera över.

Om vi ser till faktiska militära kostnader eller upprustning så tycker jag inte heller att det stärker bilden om hotet från Ryssland. USA plus Natoländerna Storbritannien, Frankrike, och Tyskland har tillsammans en militärbudget som är 12,6 gånger större än Rysslands. 2017 satsade USA 604 miljarder dollar på krigsmakten. 2019 hade detta ökat till 649 miljarder. Ryssland satsade  59 miljarder 2017 och ökade 2019 till 61,4 miljarder. USA rustade alltså upp för ytterligare 45 miljarder samtidigt som Ryssland ökade med 2,4 miljarder. Vad man än tänker om Ryssland så är det uppenbarligen inte värst när det gäller militär upprustning.

Ett försök till bevis för en rysk upptrappning är förekomsten av ryska u-båtar i svenska vatten. Hur det ligger till med den saken vet inte jag. Däremot vet jag att bevisen varit klena eller rent av bluff. Nu, samtidigt men inte samordnat med Sälenkonferensen, avslöjades det ganska (o?)passande att det senaste ”intrånget” som det var mycket rabalder om 2014 visade sig vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Läs f.ö. Göran Greiders ledare i ETC om detta och om krigsmaktens försök att stoppa avslöjandet.

Det talas också om ryska (och andra) cyberattacker mot Sverige. Men här finns ett stort mått av hyckleri. Redan för några år sedan avslöjades det i The New York Review of Books att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte heller till fred och avspänning.

Nej vad vi behöver nu är varken falska hotbilder eller ökat vapenskrammel och upprustning. Vad som istället skulle behövas var att vårt land tog täten i kampen mot klimathot, högernationalism och ökande klyftor. Att vi gick i täten för nedrustning av det militära och istället satsade massiva resurser för omställningen till ett fossilfritt samhälle, för upprustning av välfärden och demokratin.

 

Att söka hopp i en mörk tid

Jag såg i måndags ett meningsutbyte på TV-Aktuellt om det svåra läget för kommuner och landsting(regioner). Enligt inslaget innan räknade 8 av 10 kommuner med ”besparingar”.  ”Besparingar” det är det konstiga uttrycket som i stort sett alla använder när man talar om att den offentliga eller gemensamma sektorn drar ned på kostnaderna för att inte gå med underskott. Att jag tycker det är ett konstigt uttryck beror på att jag inte tror att någon enskild människa eller familj som drar ned på utgifterna för att få lönen att räcka till brukar se det som ett sparande. Sparande är ju något som man kan unna sig när lönen är större än de nödvändiga utgifterna. Att däremot krympa sina nödvändiga utgifter tycker jag inte borde heta något annat än nedskärningar. Men nu var det inte egentligen det jag skulle skriva om här. Så åter till TV-aktuellt.

Efter inslaget om kommunernas nedskärningar –  exemplifierat med nedläggningar i kommunen Bengtsfors – blev det så debatt mellan den socialdemokratiska civilministern Lena Micko och den moderata ordföranden för Sveriges kommuner och landsting (SKL) Anders Knape. Att lyssna på denna debatt var lika märkligt som det samtidigt var ett uttryck för det förvirrande politiska läge vi har i Sverige idag. Här kunde vi höra moderaten säga det som borde vara den naturliga vänsterståndpunkten nämligen att ”staten måste sätta till mer resurser” och att de budgeterade 5 miljarderna inte räcker (ett egentligen helt objektivt faktum). Den socialdemokratiska ministern höll visserligen efter några frågerundor med om att det inte räckte och att ….”det kommer att behövas mer” men kunde inte precisera varken hur mycket som kommer tillföras från staten eller när det kommer att ske.

Den kris inom socialdemokratin som bland annat yttrar sig i de lägsta opinionssiffrorna någonsin blev knappast mindre av den här typen av framträdande. Det parti som var den främsta ingenjören för att bygga den moderna välfärdsstaten framstår i en sådan debatt som de främsta i att riva sitt eget bygge.

Men naturligtvis bör vi även syna högerns kort. Moderaterna är ju också ett parti med problem, vilket märks i olika typer av desperata och oseriösa utspel. Hur ligger det till med deras stöd till kommunerna? De föreslår ytterligare 2,5 miljarder utöver regeringens 5 miljarder. Om detta kan man säga att det inte heller löser problemen. Men framförallt bör man titta på hur de tänker sig att finansiera det. Den ekonomisk-politiske talespersonen Svantesson har tidigare talat om ”tuffa prioriteringar” utan att närmare precisera. Att de behöver ”prioritera” kan man ju förstå att de vill eftersom de samtidigt vill sänka skatten med 32 miljarder. Nu säger Svantesson att ”exempelvis” biståndet kan skäras ner. Dessutom vill man höja momsen framförallt på livsmedel och dra ned på ersättningar som sjukförsäkringen och a-kassan. Det som de säger sig vilja tillföra kommunerna kommer alltså att betalas av sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare (då kostnaden för mat utgör en större del av låginkomsttagares inkomst).

Alternativen här ser alltså ut på detta vis:

en s-regering som (om den alls ser vad som håller på att hända i den välfärd som kommuner och regioner ska upprätthålla med otillräckliga resurser) inte har några hoppingivande svar alls

ELLER

en höger som tillför lite mer men gör det på bekostnad av dem som har det sämst i vårt land och på bekostnad av solidariteten med människor som har det ännu sämre i fattiga länder.

 

Hoppet kommer västerifrån

I detta läge vill jag hålla med Ulrika Lindahl i Dagens ETC 27 november som säger: ” GÖR som Labour gör nu i Storbritannien. Våga allt. Visa att det är möjligt.”

         Hans fel!

Hon tipsar till exempel om en liten film från Labour som både avslöjar en rasistisk politiker och vilka som vi egentligen ska anklaga. Enkel och tydlig. Med ett budskap som jag skulle önska att svensk socialdemokrati kunde stå upp för. Se den på Youtube.

Lindahl berättar också om den rödgröna satsning Labour går till val på som bland annat innebär att man vill satsa över 1 000 miljarder i svenska kronor per år på investeringar i offentlig sektor. Något som ska finansieras genom omfördelande skatt. Och vidare:

Den innehåller förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. 150 000 nya bostäder per år. Klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. Höjda anslag till sjukvården. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030.

Ja, det är verkligen ett uppiggande program som Labour nu går till val på den 12 december. Jag har bara läst en del av det ganska omfattande programmet. Men jag tycker att det verkar finnas mycket att hämta och inspireras av både för socialdemokratin och för vänsterpartiet i Sverige. Bara dessa rader ur Jeremy Corbyns inledning till programmet höjer blicken på ett sätt som är lika nödvändigt i förhållande till läget som det samtidigt just nu saknas svensk politisk debatt:

Labour kommer att skriva om reglerna för ekonomin, så att det fungerar för alla. Vi kommer att bygga om våra offentliga tjänster, genom att beskatta de som är överst för att ordentligt finansiera de tjänster vi alla är beroende av.

Vi kommer att lansera det största investeringsprogrammet i modern tid för att finansiera jobb och branscher i framtiden, så att ingen hålls tillbaka och ingen gemenskap lämnas kvar. Det här är ett fullt kostnadsfinansierat program för att uppgradera vår ekonomi och omvandla vårt land.

Eller attityden i dessa rader senare i programmet om att tackla klimatkrisen:

Bara 100 företag globalt ansvarar för huvuddelen av koldioxidutsläppen. Vi kommer inte att vara rädda för att ta itu med denna hänsynslösa förstörelse från företagen sida genom att ta oss an de kraftfulla intressen som orsakar klimatförändringarna. Vi kommer att ändra de kriterier som ett företag måste uppfylla för att vara noterade på London Stock Exchange så att alla företag som inte bidrar till att hantera klimat- och miljökrisen avnoteras.

Släpp in ljuset från väster. Läs Labours program.

 

 

PS: Om du tycker engelska är knepigt så går det faktiskt att förstå ganska mycket genom att använda till exempel google translate, google översätt  eller likande.

%d bloggare gillar detta: