Om inte vi så dom….

Alternativet att inte bygga ut skulle inte betyda att vi räddar världen, utan bara att någon annan producerar samma produkter…

Peter Abrahamsson vd för Preem

 

Det är ju en unken klimatnationalism* som egentligen Sveriges klimatmål beror på…

Martin Kinnunen (SD) i Aktuellt 17 juni

 

När de som länge förnekade klimatkrisen inte längre kunde göra det så övergick de till en ny argumentation. Antingen ska vi inte göra något i Sverige för att det är en så liten del av världens totala utsläpp som vi påverkar. Eller så ska vi – som i citaten ovan – inte göra något, därför att om inte vi använder mer fossil för att förvärra klimatkrisen, så gör några andra det.

Tänk dig att den lilla lokala knarkhandlaren på orten skulle säga att ”vadå? om jag slutade sälja knark så skulle ju bara några andra ta över min marknad”. Det är inte ett argument som de flesta laglydiga medborgare skulle acceptera. Knark är ju olagligt och vi vill minska dess konsumtion och alla de problem med våld och annat som finns i dess kölvatten.

Varför får inte jag fuska när så många andra…

Du, som är en laglydig medborgare, tycker kanske att det här är en hårresande jämförelse? Det kan tyckas så. Men det kanske bland annat beror på att vi lever i ett samhälle där det är respektabelt att både sälja vapen (så länge de inte når lokala gäng i vårt eget land) och föröda vår jord med fortsatt ökad fossilproduktion. Däremot inte att sälja knark. Men även om du tycker jämförelsen av produkter och dess förmedlare är horribel så försök se till själva kärnan. Det här med att ”ifall inte vi gör det där så gör någon annan det”.

Jag tycker att argumentet om att ”ifall inte vi så några andra”, är ett mycket dåligt argument. Det är helt enkelt ett omoraliskt argument. Ett samhälle där medborgarna resonerar så på många områden är ett samhälle i sönderfall. Om inte jag fuskar på jobbet, om inte jag smiter från skatt, om inte jag kör för fort osv osv… Så varför acceptera det på ett område där det verkligen är nödvändigt att vi gör annorlunda, både vi och andra?

En påminnelse från förra sommaren…

Men det är också i grunden en mycket pessimistisk tanke att några aldrig kan gå före,  göra rätt och därmed på sikt dra med sig andra. Nej istället ska vi vänta. Och detta sista: att vänta, är ju helt orimligt ifall vi tar till oss de kunskaper som vetenskapen nu ger oss om allvaret i klimatkrisen. Det är bråttom. Världen passerade just 415 miljondelar koldioxid i atmosfären. Samtidigt har forskarvärlden sagt oss att vi måste stabilisera denna nivå till 350 miljondelar om vi ska kunna hålla temperaturökningen under 1,5 grader.

Vad som händer om vi går före vet vi inte. Men det ger möjligheter. Det pekar framåt och kan vara en uppmuntran och stimulans till andra att göra samma sak. Däremot vet vi att ifall vi gör ingenting, fortsätter som förut, eller som i detta fall, gör värre, så kommer vi bara bidra till att spä på klimatkatastrofen.

 

PREEM

Att jag tänker på det här beror naturligtvis på Preem. Det är ett företag som verkar i Sverige men ägs sedan 1994 av miljardären Mohammed al-Amoudi via sitt brittisk-svenska holdingbolag Corral Petroleum Holdings AB. Preem raffinerar sammanlagt ca 18 miljoner ton råolja per år.

För ungefär en månad sedan fick företaget klartecken för att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Konsekvenserna skulle bli en ökning av utsläppen av växthusgaser från 1,7 miljoner ton per år till 3,4 miljoner ton. Även om Preem hävdar (och det kan vara så) att svavelhalten i produkterna sänks för att klara skärpta miljökrav så blir resultatet i så fall ändå en gigantisk utsläppsökning av växthusgaser. Det skulle göra Preem till den enskilt största utsläpparen av växthusgaser i Sverige med 17 procent av dagens totala utsläpp från all industri i Sverige.

Nu har hotet om detta tillfälligt stoppats genom ett beslut från Mark- och miljööverdomstolen om att pröva Preems tillstånd för att bygga ut. Man får vara glad för det lilla, men knappast lugn. Ett skäl till det är att Mark- och miljööverdomstolen tydligen inte alls behandlar frågan om växthusgaserna och klimatet. Kajsa Ekis Ekman skriver om detta i Metro:

I sin dom talar Mark- och miljödomstolen mycket om buller. Om utsläpp i närområdet av svavel och kväve. Om hur fartygstrafiken skulle påverkas, om fiskar och fransfladdermöss. Om koldioxid sägs ingenting. Bara i förbifarten nämns att utsläppen kommer att fördubblas, men att ”bolaget deltar i olika forskningsprogram för att ligga i frontlinjen för nya tekniker”. Det är som om klimatfrågan inte fanns. Hur är det möjligt?

Å ena sidan har vi alltså en ny miljölag, ett klimatpolitiskt ramverk och ett klimatpolitiskt råd – å andra sidan business as usual.

Ett annat skäl att känna sig orolig är att jag inte litar på regeringen, inte ens på den del av regeringen som utgörs av Miljöpartiet. För det här borde vara en politisk fråga som ska upp på regeringens bord. I alltför många viktiga frågor har MP antingen vikt ner sig eller blivit överkörda av S (Bromma, Vattenfall, Arlanda…). Nu borde gränsen vara nådd.

Ändå måste vi som ser dessa problem försöka att påverka och sätta press genom klimat- och miljörörelsen och på andra sätt. Om du inte redan skrivit på uppropet mot Preems utbyggnad i Lysekil så gör det nu och här (klicka på länken).

 

* Sen kan jag inte låta bli att tycka att det är en minnesvärd komik när SD:s Kinnunen talar om unken nationalism….fast då när det gäller klimatet.

Bevara, begränsa eller avskaffa?

Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurk­kapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.

Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.

Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.

Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.

Tankar om kapitalismen

Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.

Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.

Olika argument

Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:

Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)

Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.

Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.

Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.

Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet  måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.

Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.

 

Borgarklassens diskreta charm?

Från 1970-tals-filmen ”Borgarklassens diskreta charm” av Bunuel

I augusti 2018 skrev jag om en extrem opinionsmätning som visade att moderaterna och sd tillsammans hade stöd av 75 procent. Det var från en undersökning av väljarsympatierna bland läsarna av tidningen Connoisseur.  Det är en mycket exklusiv tidning för utvalda. Den som får magasinet Connoisseur tillhör enligt tidningen själv ”den halva procent av Sveriges befolkning som har en högre inkomst än 2.0 miljoner kronor per år.” Det är alltså en del av den svenska överklassen det handlar om. Det var inom denna slutna och starkt segregerade grupp som stödet för ytterhögern var så stort.

I artikeln skrev jag bland annat:

Överklassen är mycket klassmedveten. De är visserligen avskilda och isolerade i sina parallellsamhällen som Danderyd och andra orter, men dumma är de inte. De förstår vilka partier som tjänar deras intressen: främst moderaterna och SD.

Bland oss andra är det sämre ställt med denna klassmedvetenhet. Ett sätt (bland flera) att ändra på det kan vara att försöka sprida minst lika mycket kunskap om de allra rikaste som om de fattigaste i samhället. För att sluta sparka på någon fattig, som alltför många hänger med på idag, måste blicken höjas så att vi ser de rika lika mycket.

Vänd sökljuset. Öka kunskapen om överklassen!

Med denna tanke i huvudet återvände jag idag till Connoisseur. Jag läser där om en annan läsarundersökning som de gjort. De skriver:

Under nära 20 år har vi gjort årliga undersökningar till dem i Sverige med absolut högst inkomst. Vi är de enda som har direkt access till dessa individer vilket ger oss en unik möjlighet att kartlägga och skaffa kunskap om denna svårnådda målgrupp. Nedan finner du diverse fakta som du kan ha nytta av i ditt marknadsföringsarbete.

Nu är jag ju inte intresserad av marknadsföring och har knappast heller något att erbjuda till ”denna svårnådda målgrupp”. Men kanske kan vi ändå hitta någon intressant kunskap om gruppen? Döm själva.

 

Till att börja med: vilka är de?

Gruppen tjänar alltså minst 2 miljoner per år. 64 procent inom gruppen äger helt eller delvis ett eller flera bolag. 82 procent av dem har investeringar i aktiefonder och 55 procent har investeringar i fastigheter. Det tycks vara de främsta inkomstkällorna. 52 procent är också företagare och 25 procent är chefer inom privata företag. 51 % bor i Stockholm, men bara 14 procent i (till exempel) Göteborg.

Intressen?

Vad har de då för intressen enligt Connoisseurs undersökning? Här har individerna fått ge flera svar varför summan av procenten för de olika svaren inte blir 100 utan bara visar hur många som uppgett detta intresse.

Det största intresset tycks vara ”resor”. Hela 41 procent anger det. Flygresandet är också omfattande. 26 procent reser 6 – 10 gånger med flyg per år. 27 procent gör mellan 10 till 30 flygresor per år och 13 procent reser mer än 30 gånger per år. Det här tycker i alla fall jag är intressant i förhållande till klimatfrågan eller diskussion om flygskatt eller andra försök till begränsning av flygandet.

Det näst största intresset som anges har också en relation till klimatfrågan. Av någon anledning så anger nämligen 36 procent att deras intresse är ”bilar” i plural. Exakt hur detta intresse för bilar yttrar sig framgår inte. Det går ju att tänka sig olika sätt. Att meka med dem kanske inte är så framträdande?  Men intresset tar sig i alla fall uttryck i att gruppen äger fler bilar än de flesta. 66 procent äger nämligen 2 – 5 eller fler bilar.

Det intresse som hamnar på tredje plats tycker jag kanske tyder på en viss inskränkthet inom gruppen, 29 procent anger att deras intresse är ”kapitalförvaltning/privatekonomi”. Men det är klart att det som gör att man är en av de rikaste och vill fortsätta vara det, kan göra det intressant.

Sådana intressen som ”vin” (20 procent), ”golf” (19 procent) eller ”restaurangbesök” (19 procent) finns också med på listan. Men några typer av kulturella intressen som att läsa böcker, lyssna på musik eller själv vara skapande på något sätt, finns inte alls med på listan. Inte heller ett sådant intresse som att vistas i naturen finns med. Kanske säger det också något?

 

Boende och läsande

Naturligtvis bor man bra inom den här gruppen. Alltså bra för sig själva. Om det är bra för samhället eller naturen eller tillgången till bostad åt alla, det är en annan sak. 68 procent äger i alla fall 2 – 4 eller flera bostäder.

Att de mest lästa tidningarna inom gruppen är DI Weekend (44 procent) och SvD (42 procent), kanske inte förvånar. Men att fler (28 procent) läser Aftonbladet än Veckans Affärer (20 procent) förvånade i alla fall mig.

 

För att sammanfatta och generalisera

Den svenska överklassen bor i Stockholm men äger ett flertal bostäder. De är företagare eller chefer inom privata företag. Inkomster från aktier och fastigheter tycks vara de viktigaste inkomstkällorna. De framstår som ganska inskränkta i sina ”intressen” och är uppenbara miljömarodörer med tunga fotavtryck i form av ett omfattande flygåkande och en stor bilpark.

Det tycks finnas starka skäl att bryta upp deras instängda och segregerade värld (av innanförskap?) och öppna upp för ett modernt miljötänk och mer kultur.

Bankerna, brottsligheten och makten över jordens ödesfrågor.

Den senaste tiden har vi varje dag kunnat ta del av nya turer i skandalerna kring Swedbanks kriminella penningtvättande. Alla över hela det politiska fältet tar avstånd och talar om vikten av förtroende. Men så värst många konkreta förslag som visar hur vi som samhälle skulle kunna hindra denna typ av kriminalitet har jag inte sett. Ändå är detta bara ett av många exempel på problemen med bankerna i dagens Sverige och dagens värld.

Tankesmedjan Katalys kom i mars ut med en mycket intressant rapport om bankerna. Den synar bland annat detta med att penningskapandet förändrats. Tidigare var det riksbanken som hade kontroll över detta. Men idag är det främst de privata bankerna som skapar pengar genom sin långivning. De har ett direkt intresse av detta eftersom deras vinster ökar ju mer pengar de skapar och lånar ut.

I rapporten beskrivs den enorma makt som detta ger bankerna:

Bankerna bestämmer vem som får låna och bestämmer därmed vem som får genomföra sina projekt eller inte. De styr därmed vilken riktning samhället ska utvecklas åt. Bankerna bestämmer om långsiktiga, ekologiska och sociala projekt får pengar eller inte. De styr till och med i viss mån om stater ska få genomföra viktiga sociala reformer eller inte. Allt står i skuggan av bankernas avkastningskrav.

Och:

Privata banker kan när som helst stänga ner hela Sveriges ekonomiska liv genom en tangenttryckning. Att överlämna skapandet, driften och kontrollen av en så central samhällelig infrastruktur som svenska kronor till vinstdrivande företag är oansvarigt och odemokratiskt. Den som har kontroll över pengaskapandet har också kontroll över samhället.

Ett exempel på detta, men i global skala, visas i en annan rapport (Banking on Climate Change – FOSSIL FUEL FINANCE REPORT CARD 2019 ) där flera olika miljögrupper granskar bankernas roll för att upprätthålla och till och med förstärka fossilsamhället. De har spårat finansieringen för 1800 företag ”som deltar i att extrahera, transportera, bränna eller lagra fossila bränslen eller fossilgenererad elektricitet”.

                           Klicka på bilden för att se större och tydligare.

Rapporten synar 33 globala banker och visar att de sedan Parisavtalet 2016 har bidragit till att finansiera fossila och negativt klimatförändrande projekt för 1,96 biljoner dollar.

Föga förvånande är de banker som investerat mest i fossila projekt alla baserade i USA: JPMorgan Chase, Wells Fargo, Citi och Bank of America. De följs av Royal Bank of Canada, Barclays i Europa, Japans MUFG , TD Bank, Scotiabank och Mizuho. Värst av dem alla är alltså JPMorgan Chase som ensamma står för 10 procent av fossilfinansieringen bland de 33 bankerna.

Rapporten konstaterar också att det finansiella stödet till fossilt bränsle har ökat, inte krympt varje år efter Parisavtalet. Med 612 miljarder dollar för fossila projekt 2016, 646 miljarder dollar 2017 och 654 miljarder dollar 2018.

Bankerna har en avgörande makt. De styrs av några få människor med en galet stor makt. Det snedvrider samhällsutvecklingen på en mängd olika sätt och bidrar till att stärka hotet om återkommande ekonomiska kriser som drabbar hela samhällen. När det gäller den ödesfråga som klimatfrågan är för hela mänskligheten blir denna makt hos bankerna ännu mer viktig att förhålla sig till. Vi måste ju som många organisationer redan kräver divestera, alltså avveckla stödet till klimatförstörande verksamhet, inte fortsätta att investera i användningen av fossil. Det räcker inte längre att stå utanför bankernas styrelserum och kräva bättring. Det är dags för demokratin att kliva in och ta över.

Fel av mig om procenten – än en gång om statistiken.

I mitt förra blogginlägg tog jag upp en argumentation från moderaternas EU-parlamentariker Christopher Fjellner. Han talade om att EU bara står för nio procent av världens utsläpp. Jag vände mig emot hans sätt att använda detta som ett argument för att inte göra mer (så mycket mera behöver ju göras!).

Men jag ifrågasatte också själva siffran. Jag tror inte att Fjellners siffra bygger på de konsumtionsbaserade utsläppen som jag anser också måste räknas in. Men jag använde en annan siffra från Chancel&Piketty: 19 procent. Men dessa 19 procent är inte utsläppen från hela EU, från alla dess medborgare.

Tack vare en uppmärksam läsare (Ulf Flodin) som undrade över procentsiffrorna i en kommentar, insåg jag mitt misstag och har nu rättat det i det föregående blogginlägget. Men för säkerhets skull förklarar jag det även här.

Chancel&Piketty skriver s. 9:

Global CO2e emissions remain highly concentrated to-day: top 10% emitters contribute to 45% of global emissions, while bottom 50% contribute to 13% of global emissions. Top 10% emitters live on all continents, with one third of them from emerging countries (Figure E.1).

Alltså de tio procenten (de allra rikaste) I hela världen står för 45 procent av de totala konsumtionsbaserade utsläppen. Medan de 50 procent fattigaste står för 13 procent och de i mitten för 42 procent.

Av de rikaste tio procenten och största utsläpparna kommer 19 procent från EU. Vilket framgår av denna bild från Chancel&Piketty s. 10

Jag tror alltså fortfarande att Fjellners siffra för EU är i underkant, men har inte ännu lyckats hitta några sådana siffror för hela EU som inberäknar de konsumtionsbaserade utsläppen som producerats utanför EU. Kanske någon annan läsare kan bidra med detta?

Men rätt ska vara rätt. Tack Ulf Flodin!

Bara nio procent?

Jag lyssnade för några dagar sedan på en debatt i radion mellan tre svenska EU-politiker: Jytte Guteland (s), Christopher Fjellner (m) och Peter Lundgren (sd). Det var ganska beklämmande att lyssna på. Efter att EU-kommentatorn Susanne Palme berättat att de ”rödgrönrosa” partierna är de som i praktiken gått längst för att göra något alls åt utsläppen av växthusgaser, fick vi höra de två högerpolitikerna rada upp argument för att inte göra mer.

Lundgren som representerar det parti som länge helt förnekat existensen av klimatförändringarna kallade åtgärderna för ”plakatpolitik” och ville ha en ”mer balanserad approach” där man ”måste låta tekniken ha en möjlighet att hänga med”. Han summerade detta resonemang med att säga att nollutsläpp ”det kommer aldrig att ske”. Så talar en som förnekat problemen, förvirrat debatten och nu fortfarande inte egentligen tagit in hur allvarlig situationen är.

Fjellner

Fjellner höll å sin sida med Lundgren om att det blir ”plakatpolitik” med skarpare krav ”eftersom EU och Sverige redan gör mest”. Sen säger han ett flertal gånger att EU bara står för nio procent av världens koldioxidutsläpp. Att det (därför) spelar så liten roll om inte resten av världen följer med. Att det därför är viktigast att istället ”inspirera” resten av världen att följa med.

Det här argumentet med ”de nio procenten” har legat kvar och skavt i mitt huvud i några dagar. Dels för att det är ett så väldigt dåligt argument, men också för att jag undrade om det verkligen stämde i sak.

Låt mig börja med det sista. Jag vet inte vilken källa Fjellner utgår från. Förmodligen räknar han som många andra förmodligen inte alls in utsläppen från de konsumtionsvaror som produceras i länder utanför Europa, men konsumeras här.

Chancel Piketty har undersökt de konsumtionsbaserade utsläppen på individnivå. De rikaste tio procenten av individerna i hela världen släpper ut hela 45 procent av alla utsläpp. Bland dessa 10 procent max-utsläppare lever 19 procent inom EU. (Carbon and Inequality: from Kyoto to Paris, Lucas Chancel & Thomas Piketty, s. 9-10).

Den genomsnittlige svensken bidrar årligen med drygt 11 ton CO2-utsläpp, varav 3,8 ton inom landet och 6,8 ton i andra länder samt 0,9 ton från resor och internationella transporter(Laestadius: Klimatet & omställningen s. 63). De rika har en större utsläpps-andel än de med lägre inkomster men detta är alltså ett genomsnitt.

Men Sveriges befolkning utgör ju bara 1,3 promille av världens hela befolkning. Med Fjellners sätt att resonera så är ju det så futtigt att det verkar meningslöst att bry sig. Eller? När börjar det i så fall bli meningsfullt att bry sig? Är det bara meningsfullt i Nordamerika som släpper ut 40 procent, men där USA under den nuvarande regimen förnekar problemen och dessutom bidrar till att förvärra dem? Det märkliga med Fjellners argumentation är att han inte rakt ut säger att vi inte ska göra något. Han förnekar inte problemen. Det han säger är att vi inte kan eller ska göra mer än vad som görs just nu, eftersom det finns andra som är så mycket värre.

Naturligtvis finns det alltid gränser för hur långt vi som individer eller grupper av människor är beredda att gå för att göra rätt. Naturligtvis har denna vilja att göra rätt ett samband med vad andra gör. Det är bland annat därför som rättvisa är en så viktig del av en verklig omställning.

Låt mig göra en enkel jämförelse, till exempel med vanlig nedskräpning. Om du bor på en plats som är väldigt skräpig så kan det säkert bidra till att motivationen för att motverka nedskräpningen blir lägre hos många individer. Ändå är ju det dumt. Och om du är någon sorts ledare, som ser och erkänner nedskräpningen, så kan det definitivt inte vara ett bra argument att vi ska låta bli att göra vad vi kan. Om du å andra sidan bor någonstans där det är mindre skräpigt så skulle väl ingen heller där tycka att vi inte ska göra vad vi kan för att hålla rent och göra det ännu finare, eftersom det finns så mycket skräpigare platser?

Fjellners argument är helt enkelt undanflykter. Så håller de på, han och hans kompisar, med undanflykter eller prat om allt annat än klimatfrågan. De värsta av dem har till och med mage att håna de unga människor som, utan att ha svar på alla frågor om hur (vem har det?!) kräver att de som är ledare och politiker behandlar klimatfrågan som den avgörande fråga för mänskligheten som den är.

Fjellner pratade om att ”inspirera” resten av världen. Om det går också att säga två saker. För det första att det bästa sättet att inspirera andra alltid varit och är att själv gå före. För det andra att det är lätt att tappa verklighetssynen när det talas om minskningar i procent. Även om mycket positivt också har hänt till exempel i Sverige, så är 11 ton per person både långt över den nivå som de flesta människor i världen ligger på och långt över den nivå som är tolerabel ifall människor på jorden ska lyckas med att uppnå de uppställda klimatmålen.

Hoppingivande klimatmarscher runt om i världen

Vi vet att kolet måste stanna i jorden. Vi vet att tiden är begränsad. Denna gigantiska uppgift som mänskligheten står inför känns för många av oss ofta hopplös. Det finns många anledningar till det. Dels naturligtvis att så lite görs i förhållande till det som borde göras även av de makthavare som vet vad som gäller. Men också att mäktiga män runtom i världen rent av förnekar problemen och gör vad de kan för att förvärra dem. Dessutom kan det, för de flesta av oss som är människor

Berlin 25 januari

utan makt, kännas svårt att veta vad vi kan göra eller att veta betydelsen av det vi faktiskt gör. Och ensam är inte stark. Det gäller ifråga om alla stora förändringar. Vi måste bli, vara och känna att vi är många. Så kan vi lyckas.

Samtidigt måste det alltid börja någonstans med enskildas initiativ. Ibland kan oväntade aktioner, organisationer eller enskilda personer bidra till genombrott när det gäller att få igång större rörelser.

I september visade den unga Greta Thunberg med sin skolstrejk ett sådant exempel. Sedan dess manifesteras det varje fredag runtom i Sveriges städer. Initiativet har också (enligt Klimataktion) spridit sig till 32 andra länder runtom på jorden. I november manifesterade till exempel tusentals unga människor i olika städer i Australien. I Tyskland demonstrerade ungefär 30 000 ungdomar runtom i landet för några veckor sedan. Bara i Berlin samlades i fredags ungefär 10 000 och i söndags samlades uppskattningsvis 70 – 80 tusen i Bryssel.

Bryssel söndag 27 januari

Man gjorde det ”för att framför EU-parlamentets fasad visa sin avsky för det politiska etablissemangets totala handlingsförlamning emot klimathotet”, som Le Soir skrev. Det var så många som färdades på olika tåg in till staden att alla inte ens hann fram i tid för manifestationens start. Det var då dessutom den fjärde klimatmarschen under de senaste tre veckorna. Samma dag demonstrerade även 80 tusen människor för klimatet i Frankrike enligt Commondreams. Och insamlingen L´Affaire de Siecle har i Frankrike hittills samlat in 2,1 miljoner namn och siktar på tre miljoner.

Ungdomen visar vägen och det är deras framtid det gäller.

 

Julkonsumtion, klimatfrågan, ETC och Johan Ehrenberg

Årets julhandel beräknas åter slå rekord läser jag på Supermiljöbloggen. I år når den nästan upp till 80 miljarder kronor. Detta har räknats ut av utredningsinstitutet HUI research som ägs av branschorganisationen Svensk Handel. Men det som på Supermiljöbloggen har rubriken ”Mardrömsprognosen” beskrivs på HUI Research bara som att ”det kommer att bli ytterligare en god jul för de svenska konsumenterna”. Att de skriver så förvånar mig inte. De tillhör de krafter i samhället som ser all sorts tillväxt och ökad konsumtion som något positivt oavsett dess innehåll och oavsett dess konsekvenser för vår miljö och för klimatet. Själv har jag ju en annan syn. För sex år sedan citerade jag klimataktivisten George Monbiot här på bloggen. Då inför julen 2012 skrev jag om hur julhandeln som höll på att passera 65 miljarder föröder vår jord.

Jag tänker på detta då jag häromdagen fick Dagens ETC:s bilaga som utlovar att den

Pryl från katalogen

”kommer att rädda liv”. Jag bläddrar igenom bilagan som uppmanar mig till olika typer av konsumtion. Visserligen sådant som är en del av klimatomställningen men också sådant som faktiskt bara bidrar till en ökad konsumtion, om än med en viss grön touch. ETC är ju mer av företag än av rörelse och detta är en del av en helhet som också innehåller många bra projekt och framförallt en möjlighet för intressanta rödgröna skribenter att få skriva och nå en ganska stor publik. Men också detta alltså.

Anledningen till att jag funderar över detta beror också på några ledarartiklar av Johan Ehrenberg i Dagens ETC där han utvecklar en kritisk uppfattning i förhållande till andra klimatkämpar som George Monbiot eller Birger Schlaug, eller kanske egentligen i förhållande till huvudfåran inom de olika aktivistiska rörelserna mot klimatkatastrofen.

Vi vet att tiden är begränsad. Fakta om vad som kommer hända ifall vi inte i tid stoppar utvinningen av fossila bränslen är lika skrämmande som de är grundade på övertygande vetenskap. Vi vet idag att de största företagen i världen som grundar sig på fossila bränslen har haft denna kunskap i många år. Men istället för att göra någonting åt detta och ställa om satsade de stora summor pengar på lobbyverksamhet och lurendrejeri för att kunna fortsätta ostörda. Vi ser också idag att fascistliknande typer som Trump eller Bolsonaro fullständigt förnekar vetenskapen i klimatfrågan. De gör allt för att öka förstörelsen av vår jord. Det är som om de siktade på att inte bara bli vår tids fascister utan också på att genomföra vår tids förintelse via klimatet.

Men alla vi andra då? Alltfler av oss förstår och en del drar slutsatser av egna upplevelser, antingen det handlar om översvämningar eller förödande bränder. Men ändå lyckas vi på något sätt inte riktigt förstå eller se hur vi ska hitta en väg ut. Dessa frågor har diskuterats mycket inom klimatrörelsen. Hur gör vi klimatfrågan till den överordnade och för mänskligheten helt avgörande fråga det är? En diskussion har handlat om hur vi målar upp eller tänker oss perspektivet. Alltså inte perspektivet av att låta allt fortsätta som nu. Vart det perspektivet leder är lättare att se, även om det kan vara svårt att ta till sig. Utan hur det samhälle kommer vara där vi inte använder fossila bränslen och inte lever så att vi använder oss av fyra jordklot.

Det har sagts att det är svårt att vinna människor för ett perspektiv som handlar om försakelse. Därför har en del försökt hitta ett sätt att argumentera som visar på det positiva, hur ett fossilfritt samhälle skulle kunna vara bättre att leva i på många sätt. Jag tror att detta är bra och att det kan stämma på många sätt när vi visar på det bisarra i det högproducerande samhälle där vi bara springer fortare och fortare för att konsumera ännu mera och samtidigt skapar bisarra uttryck som ”livspusslet”. Men jag tror inte att det kan vara det enda sättet. För dem som vant sig vid att flygande är någonting lika naturligt som billigt kan det naturligtvis komma att upplevas som en ”förlust” att avstå från det. Ändå är det nödvändigt. Jag tror alltså inte att det bara går att måla upp en bild där allt kommer upplevas som bättre. Men det är viktigt att också göra det.

En som är mycket skicklig på att beskriva dessa ljusa perspektiv är ETC:s grundare och skapare Johan Ehrenberg. Han är ju överhuvudtaget en mycket skicklig och pedagogisk skribent. I två ledarartiklar i Dagens ETC den 2 och 9 november målar han upp den ljusa framtid där vi lever i ett fossilfritt samhälle. Han tar i den första artikeln upp en mängd områden där vi måste leva på ett annat sätt men där han menar att det inte kommer att bli, eller behöva upplevas som, sämre. Flera av de saker som Ehrenberg tar upp är bra även om jag till exempel kan tycka att ”en flygresa vartannat år utanför EU” låter som en väl optimistisk gissning. En del är sådant som definitivt måste ske och en del är sådant som ingår i Ehrenbergs egen agenda. Artikeln avslutas med: ”Hot går inte hem. Framtiden är ljus.” Tanken är alltså, som jag förstår det, att hotet om klimatkatastrof inte är mobiliserande.

I ledaren den 9 november går Ehrenberg vidare på detta spår och argumenterar mot att ”jorden är begränsad”. Han skriver: ”Jorden är inte ett slutet system, jorden får nämligen närmast oändlig energi alldeles gratis varje sekund från solen”. Där för argumenterar han för ”mer mat, mer varor”.

Jag har två funderingar kring detta.

När det gäller energin så har vi ju inte löst frågan om att ersätta den fossila energin med den oändliga energin från solen. Vi vet inte ens ifall vi hinner göra det inom den tid vi har på oss. Det överordnade målet måste vara att det fossila stannar i jorden. Den förnyelsebara energin måste byggas ut så att den kan ersätta den fossila. Under förutsättning att inte klimat-fascisterna raserat allt innan dess handlar det om en övergångsperiod vars längd ingen kan veta något om nu. Under denna övergångsperiod kan jag inte tänka mig annat än att kraftiga ransoneringar och nedskärningar av energiförbrukningen måste till. För mig verkar det som om Ehrenberg undviker detta problem.

Frågan om den begränsade jorden handlar som jag uppfattat det inte främst om energi utan om hur mycket vi tar ut av vår jord, det som har kommit att kallas fotavtryck. Att här tala om att jorden är ”obegränsad” och blåsa på om ”mer varor” tycker jag är oansvarigt även om avsikterna är goda.

Jag håller alltså inte med om det Ehrenberg skrivit. Främst tror jag att han har fel i sak. Det leder till ett sätt att beskriva perspektivet som kan ha en del pedagogiska poänger och är fint skrivet men som ändå inte blir trovärdigt. Jag tror visst att det går att visa på många fördelar med ett fossilfritt och mer energisnålt samhälle. Men det går inte att trolla bort katastrofperspektivet. I förhållande till det så tror jag på dem inom klimatrörelsen som gjort jämförelser med situationen i USA eller England under andra världskriget då hela samhället mobiliserades mot det upplevda hotet från nazi-Tyskland. Klimathotet måste bli lika ”verkligt” för en majoritet av människor. Därför tror jag att det är nödvändigt både att försöka mobilisera mot det faktiska hotet och att beskriva de positiva saker som också skulle uppstå i ett framtida fossilfritt samhälle.

Brasilien inför avgrunden

Här är en kommentar inför den andra omgången i valet i Brasilien nu på söndag 28 oktober, skriven av Örjan Appelqvist, som jag fått lov att publicera här:

 

En kommentar inför Brasiliens ödesval

Jair Bolsonaro

Bara tre dagar återstår till att den sociala katastrofen i Brasilien är ett faktum.
Om tre dagar kommer med all sannolikhet Jair Bolsonaro ha valts till Brasiliens nye president. En högerextremist som ser militärdiktaturens blodiga år som ett föredöme och som när han bidrog till att Dilma Rousseff ,Brasiliens mest rättrådiga president, avsattes hyllade överste Carlos Ustra. Den militär som var personligen ansvarig för tortyren av Rousseff under diktaturen mörka år.
Brasilien får en president som ser alla reformer för de allra fattigaste i Brasilien som en uppmaning till lättja, som säger upp Parisavtalet om begränsning växthuseffekterna och som öppnar Amazonas för exploatering och folkfördrivning.
Och ändå: för några månader sedan var Lula, Brasiliens förre president, den som skyhögt ledde i opinionsmätningarna.

Hur har denna omsvängning varit möjlig?

För det första måste vi ses att omsvängningen möjliggjorde av grundläggande svagheter i Arbetarpartiets strategi.

Lula

Lulas idé var att förbättra för de fattigaste utan att röra eliternas makt. Utan att ifrågasätta mediestrukturen eller finansministeriets nyliberala dogmer.
Den lyckades delvis. Genom program som Zero Fame och Bolsa Familia och genom höjda minimilöner kunde tiotals miljoner brasilianska familjer lyftas ur total fattigdom, de kunde för första gången bli medlemmar i samhället – inte bara namnlösa tusenden, liksom hundarna i favelas. De kunde äntligen tänka framtid för sina barn.

Det var egentligen ett mirakel att Lula blev vald i Braslien, detta land som kanske har världens största klyftor. Landets hade frigjort sig ur en femtonårig period av hård militärdiktatur – men var fortfarande inte demokratisk rättstat i västeuropeisk bemärkelse. Inga tortyrgeneraler hade ställt till svars. Den militär och den domarkår som genomdrivit militärdiktaturen satt kvar i orubbat bo. De partier som tilläts verka var präglade av Brasiliens koloniala arv: det var godsägarkontrollerade partier som styrde ”sina” delstater oinskränkt.
Korruptionen var allmänt förhärskande inom det politiska systemet. Klassklyftor med en överklass värre förskansad än kolonialväldena.
Poliskåren präglas än idag av en otrolig brutalitet: femton personer om dagen dödas i polisoperationer.
Visserligen blev Lula vald till president, men han hade ingen majoritet i den brasilianska kongressen. Han måste därför förhandla sig fram till uppgörelser med olika korrupta småpartier. Så småningom drogs olika politiker i PT med i detta spel men i huvudsak handlade korruptionsaffärerna om andra partier.

En annan svaghet i Lulas strategi var att överklassens mediamonopol aldrig ifrågasattes. 8 familjer äger 80% av pressen och dominerar TV-utbudet totalt. Och det är media som driver trivialiseringen till sin yttersta spets och som med sensationsjournalistik hela tiden angripit alla sociala reformer och drivit krav på ”lag och ordning” i alla situationer.
Och därvidlag har de hjälp att de enorma klassklyftorna som i storstädernas favelas funnit en grogrund för en omfattande kriminell ekonomi.
Lag och ordning är i för sig lovvärda önskemål, men när handhavandet av dessa lämnas i händerna på en poliskår som hyllar traditionerna från militärdiktaturens dagar och dagligen utan rättegång avrättar småtjuvar och gatubarn blir civilbefolkningen knappast beskyddad, snarare offer för uppgörelser mellan olika våldsverkare.
Medan de fattiga i favelas har att uthärda de militärt inriktade insatserna och hoppas att de själva inte ska hamna i skottlinjen så tar medelklassen sin tillflykt till sina avspärrande bostadsområden och vänder sig till högerpolitiker för att känna trygghet.

Dilma Rousseff

Dilma Rousseff hade vid sitt tillträde på grund av fallande råvarupriser mindre ekonomiska marginaler för en fortsatt reformpolitik och insåg samtidigt behovet att ta itu med den röta som korruptionen utgjorde, och som spritt sig även till regeringspartiet.
Hon tog därför initiativet till krafttag mot korruptionen via operationer som Java Lato, biltvätten. Dess början var lovande – åklagarämbetet kunde åtala ett stort antal politiker och ha ännu fler under undersökning. Ett antal senatorer stod inför hotet av fängelsedomar.
Men det var då det visade sig vilken hydra korruptionen är – och hur dess samspel med ett likaledes korrupt medie-etablissemang var förödande.
Med en oförarglig bokslutsdispostion som förevändning lyckades högerpartierna starta en process för att avsätta den folkvalda presidenten – och med hjälp av korruptionsanklagade senatorer få en majoritet att avsätta henne! (Det var i det sammanhanget som Bolsonaro tillägnade överste Carlos Ustra äran av denna seger.) Till bilden hör att såväl senatens dåvarande ordförande som Michael Temer, den vicepresident som ersatte Rousseff nu står under åtal för korruption. En anklagelse som aldrig riktats mot Dilma Rousseff.
Med Rousseff ur vägen var vägen fri för högern: en ohämmad nyliberal åtstramnings- och omfördelningspolitik blev följden. Temer blev snabbt en hjärtligt avskydd president – endast 5% av honom stödde enligt senaste opinions undersökningar. Detta trots att han fått en välvillig behandling i media.
Inför det kommande presidentvalet måste medie-etablissemanget därför söka sig en
ny riddare, obefläckad av korruptionsskandaler. Men eftersom alla tillgängliga högerpolitiker varit inblandade i det korrupta systemet fanns det ingen som kom i närheten av Lulas popularitetssiffror.
Det var här Brasiliens avgrundsdjupa klassklyftor åter gjorde sig gällande. Domstolsapparaten är en de institutioner som helt präglas av den ”djupa statens” klassförakt och som sett Arbetarpartiets maktställning som en förolämpning. Genom att anklaga Lula för att personligen ha skott sig genom att av ett byggföretag ha fått en lägenhet kunde Lula ställas inför rätta, dömas. Därigenom kunde den mest folkkäre politikern förhindras att ställa upp i presidentvalet. För att bedöma rimligheten i åtalet kan nämnas att det saknas varje belägg för att någonsin haft tillgång till denna lägenhet och att bevisningen uteslutande bygger på ett vittnesmål från en korruptionsåtalad person som i utbyte mot sitt angiveri fått en avsevärd strafflindring. Utan varje påtaglig bevisning kunde en domstol därigenom döma honom till ett långvarigt fängelsestraff, förvägra honom en resningsansökan, spärra in honom och utestänga honom från deltagande presidentvalet!
Och sedan hade medie-etablissemanget funnit en ny kandidat att ställa sig bakom: Jair Bolsonaro. Från början var det få som trodde att denne utkantsfigur i Brasiliansk politik på allvar skulle kunna göra sig gällande, så extrema var hans åsikter. Att så öppet som han hylla militärdiktaturen, uttrycka sitt förakt för sociala opinionsrörelser, förespråka ”hårda tag” mot fattigbönder och vilja ge storgodsägare och exploatörer i Amazonas fria händer: det var ändå synpunkter som även städernas ”civiliserade” överklass ryggade för.
Men till sitt stöd hade han en mäktig institution: den evangeliska rörelsen. När den kastade in sina pastorer i ett helhjärtat stöd för Bolsonaro steg hans opinionssiffror. För någon månad sedan blev han den ledande kandidaten. Stödet var dock bara drygt 30 %, alltså långt ifrån majoritetsställning. PT hade undertiden lanserat Fernando Haddad som ersättare för Lula.
Valet såg för en månad sedan ut som att bli en öppen affär. Men den sista veckan innan första valuppgången hände något: röststödet för Bolsonario ökade med tio procent! I en diskussion i den franska mediesajten Mediapart pekade historikern Maud Chirio på två faktorer: WhatsApp och O Globo.
Eftersom den är helt gratis är WhatsApp den mest använda kommunikationskanalen i Brasilien. Med hjälp av all information om kundprofiler har dataföretag kunnat identifiera alla potentiellt övertalningsbara väljare. De översköljdes dagarna innan av miljontals budskap där Haddad och hans vicepresident tillskrevs ett antal lögnaktiga påståenden och utmålades som allmänt depraverade och korrupta. Meddelanden som inte var allmänt tillgängliga och därför inte kunde bemötas. Men som hade effekt.
Till detta kom att det ”liberala medie-etablissemanget” på upploppet bestämde sig för att helhjärtat stödja den kandidat som hade bäst förutsättningar att besegra Arbetarpartiets kandidat.

Det försprång som Bolsonaro etablerat är i princip ointagligt och eftersom Bolsonaro vägrar att ställa upp i någon debatt som han inte själv kan styra så får Haddad aldrig någon möjlighet att bemöta lögnpropagandan ge väljarna en rimlig bild skillnaderna mellan de två politiska alternativen.

Valet kommer utan tvivel att störta Brasilien ner i en avgrund. En stor andel av de femton miljoner som sedan seklets början lyfts ut fattigdom kommer att återförpassas till samhällets utmarker . De livskraftiga sociala rörelserna bland jordlösa bönder, bostadslösa, fackföreningsaktiva kommer säkert att protestera – men mötas av naket våld. Såväl från ordinarie poliskår som från beväpnade ”medborgargarden”.

Det som är på väg att ske är en tragisk påminnelse hur tätt förbundna sociala och ekologiska frågor är: med Bolsonaro vid makten är fältet öppet för de krafter som vill jaga bort indianer ur Amazonas urskogar och skövla dessa jordens lungor. ”Världssamfundets” ekologiska strävanden står handfallna inför girighetens triumf.

Det är också en plågsam varningsklocka när det gäller våra demokratiska möjligheters skörhet överhuvudtaget. Vi hoppades att internet skulle bredda vägen för ett fördjupad demokratiskt deltagande: nu visar det sig att ”sociala medier” helt överflyglats av krafter som med industriella metoder och sofistikerade algoritmer kan dränka det offentliga samtalet med illvilligt förtal de ömtåliga dagar då medborgarnas röster för en gångs skull ha betydelse.

Örjan Appelqvist

Räcker marknaden för att lösa klimatfrågan?

Marknadsbaserade åtgärder kommer inte att räcka – inte ens höga priser på fossila bränslen. Det måste finnas en övergripande vision och nära samordnade planer. Annars är en snabb omvandling på systemnivå mot globala hållbarhetsmål otänkbar.

 

Detta är inte ord från någon radikal miljögrupp eller något vänsterparti. Det är ord hämtade ur en kommande rapport från FN: ”Global Sustainable Development Report 2019”. Rapporten omnämns i en artikel i Veckans Affärer (VA). Jag har däremot inte sett att den omnämnts i andra svenska medier. Den borde annars få många som intresserar sig för miljö, klimat och samhälle att höja på ögonbrynen. Artikeln i VA har rubriken: ”Marknadskrafterna dödar planeten – dags för nytt ekonomiskt system.” Åsikten att vi måste ”omvärdera det ekonomiska systemet för att hinna agera i tid” är väl inte något som normalt uppskattas av de typiska läsarna av Veckans Affärer?

De 15 forskarna bakom rapporten utsågs bland över 60 experter inom natur- och samhällsvetenskap som nominerats till FN:s generalsekreterare. I presentationen av rapporten skriver man att den ”utgör resultatet av en pågående dialog mellan forskare på alla relevanta områden om hållbar utveckling över hela världen.”

Rapporten slår alltså fast att vi redan har nått långt bortom den fysiska gränserna för vad vår planet klarar av. Men det är i kapitlet ”Transformation: The Economy” som forskarna även drar slutsatser om vilka ekonomiska och politiska förutsättningar som krävs i våra samhällen för att åstadkomma en verklig omställning. Man behandlar omställningar som behöver göras när det gäller transporter, mat, boende. Därefter menar rapporten att det tydligt framgår, av de åtgärder som de tar upp på dessa områden, ”att stark politisk styrning krävs” (”strong political governance is required to accomplish the key Transitions”).

Forskarna avvisar marknadsmetoden att prissätta och låta utsläpparna betala i förhållande till sina utsläpp av koldioxidutsläpp som en otillräcklig lösning:

Som ett politiskt verktyg saknar  prissättning på koldioxid det avgörande elementet att kunna samordna en mängd olika ekonomiska aktörer mot ett gemensamt mål. Enskilda aktörer skulle ha incitament att minska koldioxidutsläppen, men de skulle fortfarande konkurrera genom sin egen affärslogik, det skulle inte finnas något sätt för att säkerställa att någon affärslogik skulle stödja övergången till hållbarhet på en systemnivå.

Dessutom har det under de senaste åren varit extremt svårt att lösa nästan allting med så stor inverkan på internationell nivå.

Forskarna menar att den mest sannolika möjligheten till att initiera omställning till hållbarhet vore att ”en grupp av progressiva stater tog ledningen”. Det skulle då kräva ”ett ekonomiskt tänkande som möjliggör stora offentliga investeringsprogram å ena sidan och stark reglering och skydd för miljön å andra sidan.”

Det här är ju tankar som låter bra för en ekosocialist som jag. Det går att se – ja, jag tycker det är alltmer uppenbart –  att det nuvarande ekonomiska systemet står hindrande i vägen för en omställning….. Men den åsikten får inte misstolkas. Den betyder inte att vi ska vänta med de åtgärder som är nödvändiga nu i väntan på den stora systemförändringen. Det betyder att vi måste kämpa för alla typer av åtgärder, även de som kolliderar med kapitalismens logik. Det betyder att öka politikens inflytande över ekonomin. Och det betyder att åtgärderna visar framåt mot en annan typ av ekonomi.

%d bloggare gillar detta: