Vad är det som hotar oss?

Ja vad är det som hotar oss idag?

Det största hotet mot oss alla – alla människor på jorden – är naturligtvis klimatkrisen. Här hotar så omfattande förändringar av betingelserna för våra liv på jorden att det kan vara svårt att ta in. Men det är verkligt. Det pågår nu och det är bråttom om vi ska kunna stoppa utvecklingen. Detta borde orsaka djärva planer och satsningar från styrande politiker på en krigsliknande nivå. Men ändå är det inte så. Vi har de elaka clownerna som styr till exempel i USA eller Brasilien. De både förnekar problemen och bidrar aktivt till att förvärra dem. Men även svenska och europeiska politiker, som ändå erkänner problemen, lyckas inte alls möta problemen på den nivå som de faktiskt är.

Ett annat stort hot är hotet mot demokratin så som vi känner den sedan ungefär 100 år. Det är hotet från de högernationella som överallt i världen flyttar fram sina positioner. Jag ska inte här resonera kring orsakerna till högernationalismens framgångar eller varför vi inte lyckats stoppa dess tillväxt. Jag vill bara här ta upp det som ett annat stort och akut hot. Det finns både inom varje enskilt land och som en global rörelse över hela världen.

Ett tredje stort hot är den kombination av nedriven välfärd och återkomsten av ett tydligare klassamhälle med superrika som drar ifrån och alltfler fattiga på botten som lämnas i sticket, som vi ser såväl i Sverige som i resten av världen. Även här skulle det behövas omfattande satsningar och radikala omfördelningar för att ta itu med problemen. Men vi ser inte något av detta från dem som nu styr.

Och om dessa tre stora hot talades det inte alls när elit och krigsmakt möttes i Sälen för att ha konferens och berätta om det som det verkligen ska satsas på. Jag vet att de som samlades egentligen kallar sig för Folk och Försvar men jag tycker att den etiketten alltmer börjar likna Orwell-språk. Det var knappast ”folket” som samlades där i Sälen.

Hotet i Sälen

Den elit som samlades i Sälen talade alltså varken om hotet från klimatkrisen, hotet mot demokratin eller om hotet från ett samhälle som slits isär. Nej där talades bara om hotet från främmande makt. Och för att möta detta hot finns det resurser. Resurser vi annars inte varken hör talas om eller ser till. Enligt ministern med ansvar för krigsmakten kommer man nu göra en satsning på denna krigsmakt ”som saknar motsvarighet sedan 1950-talets början”. Att moderatledaren trots detta ville ha ytterligare miljarder förvånar ju inte. Det tillhör det politiska spelet. Men uppenbarligen är de alla överens om att pengarna både behövs och ska och kan fixas fram.

Innan jag resonerar om ifall det hot som de talar om verkligen är så allvarligt som de hävdar så vill jag alltså åtminstone försöka ställa dem i relation till de tre hot som jag nämnde ovan. Hur kan det vara så att enigheten om hotet från främmande makt och nödvändigheten av att få fram enorma resurser för att möta det hotet är så oerhört mycket större än när det gäller de tre hot som jag nämnde? Borde det inte vara rimligt att se liknande satsningar eller helst ännu större åtminstone i förhållande till klimathotet?

 

Är Sverige som nation mer militärt hotat än tidigare?

Sedan ett antal år – och framförallt efter att Ryssland 2014 annekterade Krim och Sevastopol – har talet om hotet från Ryssland trappats upp. Det har skett som ett sorts förspel till dessa ökade anslag till krigsmakten.

Att regeringen i Ryssland är obehaglig på olika sätt och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande militärt hot mot Sverige. Det är därmed inte heller självklart att vi ska rusta upp, knyta oss närmare till Nato eller till och med gå med i Nato. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som talar om hot från Ryssland och upprustning inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Men vi som varken vill knytas till Ryssland eller USA, som inte heller tror på den militära logiken (om att hot möts bäst med hot) måste ändå kräva mer av vapenskramlarna.

Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra länder automatiskt skulle innebära att Sverige som nation också är hotad  så kan man undra varför detta aldrig har hänt under USA:s alla militära ingripanden runt om i världen. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning (från Nato) som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön som tydligt riktar sig mot Ryssland. Men för den som inte vill ansluta Sverige till varken det ena eller det andra militärblocket borde det vara något att fundera över.

Om vi ser till faktiska militära kostnader eller upprustning så tycker jag inte heller att det stärker bilden om hotet från Ryssland. USA plus Natoländerna Storbritannien, Frankrike, och Tyskland har tillsammans en militärbudget som är 12,6 gånger större än Rysslands. 2017 satsade USA 604 miljarder dollar på krigsmakten. 2019 hade detta ökat till 649 miljarder. Ryssland satsade  59 miljarder 2017 och ökade 2019 till 61,4 miljarder. USA rustade alltså upp för ytterligare 45 miljarder samtidigt som Ryssland ökade med 2,4 miljarder. Vad man än tänker om Ryssland så är det uppenbarligen inte värst när det gäller militär upprustning.

Ett försök till bevis för en rysk upptrappning är förekomsten av ryska u-båtar i svenska vatten. Hur det ligger till med den saken vet inte jag. Däremot vet jag att bevisen varit klena eller rent av bluff. Nu, samtidigt men inte samordnat med Sälenkonferensen, avslöjades det ganska (o?)passande att det senaste ”intrånget” som det var mycket rabalder om 2014 visade sig vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Läs f.ö. Göran Greiders ledare i ETC om detta och om krigsmaktens försök att stoppa avslöjandet.

Det talas också om ryska (och andra) cyberattacker mot Sverige. Men här finns ett stort mått av hyckleri. Redan för några år sedan avslöjades det i The New York Review of Books att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte heller till fred och avspänning.

Nej vad vi behöver nu är varken falska hotbilder eller ökat vapenskrammel och upprustning. Vad som istället skulle behövas var att vårt land tog täten i kampen mot klimathot, högernationalism och ökande klyftor. Att vi gick i täten för nedrustning av det militära och istället satsade massiva resurser för omställningen till ett fossilfritt samhälle, för upprustning av välfärden och demokratin.

 

Att söka hopp i en mörk tid

Jag såg i måndags ett meningsutbyte på TV-Aktuellt om det svåra läget för kommuner och landsting(regioner). Enligt inslaget innan räknade 8 av 10 kommuner med ”besparingar”.  ”Besparingar” det är det konstiga uttrycket som i stort sett alla använder när man talar om att den offentliga eller gemensamma sektorn drar ned på kostnaderna för att inte gå med underskott. Att jag tycker det är ett konstigt uttryck beror på att jag inte tror att någon enskild människa eller familj som drar ned på utgifterna för att få lönen att räcka till brukar se det som ett sparande. Sparande är ju något som man kan unna sig när lönen är större än de nödvändiga utgifterna. Att däremot krympa sina nödvändiga utgifter tycker jag inte borde heta något annat än nedskärningar. Men nu var det inte egentligen det jag skulle skriva om här. Så åter till TV-aktuellt.

Efter inslaget om kommunernas nedskärningar –  exemplifierat med nedläggningar i kommunen Bengtsfors – blev det så debatt mellan den socialdemokratiska civilministern Lena Micko och den moderata ordföranden för Sveriges kommuner och landsting (SKL) Anders Knape. Att lyssna på denna debatt var lika märkligt som det samtidigt var ett uttryck för det förvirrande politiska läge vi har i Sverige idag. Här kunde vi höra moderaten säga det som borde vara den naturliga vänsterståndpunkten nämligen att ”staten måste sätta till mer resurser” och att de budgeterade 5 miljarderna inte räcker (ett egentligen helt objektivt faktum). Den socialdemokratiska ministern höll visserligen efter några frågerundor med om att det inte räckte och att ….”det kommer att behövas mer” men kunde inte precisera varken hur mycket som kommer tillföras från staten eller när det kommer att ske.

Den kris inom socialdemokratin som bland annat yttrar sig i de lägsta opinionssiffrorna någonsin blev knappast mindre av den här typen av framträdande. Det parti som var den främsta ingenjören för att bygga den moderna välfärdsstaten framstår i en sådan debatt som de främsta i att riva sitt eget bygge.

Men naturligtvis bör vi även syna högerns kort. Moderaterna är ju också ett parti med problem, vilket märks i olika typer av desperata och oseriösa utspel. Hur ligger det till med deras stöd till kommunerna? De föreslår ytterligare 2,5 miljarder utöver regeringens 5 miljarder. Om detta kan man säga att det inte heller löser problemen. Men framförallt bör man titta på hur de tänker sig att finansiera det. Den ekonomisk-politiske talespersonen Svantesson har tidigare talat om ”tuffa prioriteringar” utan att närmare precisera. Att de behöver ”prioritera” kan man ju förstå att de vill eftersom de samtidigt vill sänka skatten med 32 miljarder. Nu säger Svantesson att ”exempelvis” biståndet kan skäras ner. Dessutom vill man höja momsen framförallt på livsmedel och dra ned på ersättningar som sjukförsäkringen och a-kassan. Det som de säger sig vilja tillföra kommunerna kommer alltså att betalas av sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare (då kostnaden för mat utgör en större del av låginkomsttagares inkomst).

Alternativen här ser alltså ut på detta vis:

en s-regering som (om den alls ser vad som håller på att hända i den välfärd som kommuner och regioner ska upprätthålla med otillräckliga resurser) inte har några hoppingivande svar alls

ELLER

en höger som tillför lite mer men gör det på bekostnad av dem som har det sämst i vårt land och på bekostnad av solidariteten med människor som har det ännu sämre i fattiga länder.

 

Hoppet kommer västerifrån

I detta läge vill jag hålla med Ulrika Lindahl i Dagens ETC 27 november som säger: ” GÖR som Labour gör nu i Storbritannien. Våga allt. Visa att det är möjligt.”

         Hans fel!

Hon tipsar till exempel om en liten film från Labour som både avslöjar en rasistisk politiker och vilka som vi egentligen ska anklaga. Enkel och tydlig. Med ett budskap som jag skulle önska att svensk socialdemokrati kunde stå upp för. Se den på Youtube.

Lindahl berättar också om den rödgröna satsning Labour går till val på som bland annat innebär att man vill satsa över 1 000 miljarder i svenska kronor per år på investeringar i offentlig sektor. Något som ska finansieras genom omfördelande skatt. Och vidare:

Den innehåller förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. 150 000 nya bostäder per år. Klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. Höjda anslag till sjukvården. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030.

Ja, det är verkligen ett uppiggande program som Labour nu går till val på den 12 december. Jag har bara läst en del av det ganska omfattande programmet. Men jag tycker att det verkar finnas mycket att hämta och inspireras av både för socialdemokratin och för vänsterpartiet i Sverige. Bara dessa rader ur Jeremy Corbyns inledning till programmet höjer blicken på ett sätt som är lika nödvändigt i förhållande till läget som det samtidigt just nu saknas svensk politisk debatt:

Labour kommer att skriva om reglerna för ekonomin, så att det fungerar för alla. Vi kommer att bygga om våra offentliga tjänster, genom att beskatta de som är överst för att ordentligt finansiera de tjänster vi alla är beroende av.

Vi kommer att lansera det största investeringsprogrammet i modern tid för att finansiera jobb och branscher i framtiden, så att ingen hålls tillbaka och ingen gemenskap lämnas kvar. Det här är ett fullt kostnadsfinansierat program för att uppgradera vår ekonomi och omvandla vårt land.

Eller attityden i dessa rader senare i programmet om att tackla klimatkrisen:

Bara 100 företag globalt ansvarar för huvuddelen av koldioxidutsläppen. Vi kommer inte att vara rädda för att ta itu med denna hänsynslösa förstörelse från företagen sida genom att ta oss an de kraftfulla intressen som orsakar klimatförändringarna. Vi kommer att ändra de kriterier som ett företag måste uppfylla för att vara noterade på London Stock Exchange så att alla företag som inte bidrar till att hantera klimat- och miljökrisen avnoteras.

Släpp in ljuset från väster. Läs Labours program.

 

 

PS: Om du tycker engelska är knepigt så går det faktiskt att förstå ganska mycket genom att använda till exempel google translate, google översätt  eller likande.

Klimatet och fossillobbyn

Vi vet att fossilanvändningen och den ökade mängden växthusgaser är orsaken till klimatkrisen. Vi vet att vi därför måste få ett stopp på fossilanvändningen. Det är fullt möjligt men det kräver en enorm och kanske delvis ofattbar omställning. Argument och förslag till lösningar finns och vetenskapen är övertygande. Men i den värld vi känner till har aldrig enbart kunskap och kloka argument varit nog. Det märks när vi stöter på de materiella intressena. Intressen som är starkare än förnuft och argument.

Ett exempel på dessa materiella intressen kan man läsa om i en aktuell rapport: “Big Oil and gas buying influence in Brussels” som tagits fram av bland andra Jordens Vänner och Greenpeace.

Rapporten berättar om att de fem största olje- och gasföretagen – BP, Shell, Chevron, ExxonMobil och Total – mellan år 2010 och 2018 har använt minst 2,7 miljarder kronor till lobbyverksamhet i EU för att påverka klimatpolitiken. De sysselsätter 200 lobbyister i Bryssel. Dessa lobbyister har hållit 327 möten med EU: s högsta tjänstemän sedan 2014. Alltså mer än ett möte per vecka.

Eftersom vinsten för dessa företag fortsatt att växa till över 796 miljarder kronor är 2018 så kan man nog anta att lobbyverksamheten varit väl använda pengar. Dessutom sker påverkan utan insyn och utåt kan företagen som numera sällan öppet framstår som ”klimatförnekare” framstå som om de vore med på den nödvändiga omvandlingen. Men för alla som undrar varför omvandlingen går så långsamt så finns nog en del av svaret här.

När intressen och makt på detta sätt är starkare än förnuft och argument så måste vi naturligtvis förutom kunskap och argument också använda den makt vi har. Förutom fortsatt mobilisering av den globala klimatrörelsen i alla dess delar och mångfald så handlar det om att värna demokratin mot de mäktiga fossilgrupperna. Även en sådan bristfällig form av demokrati som EU är. Rapportens avslutande krav handlar om ett sådant värnande:

  • Installera en brandvägg för att få slut på fossilindustrins tillgång till beslutsfattande: inga lobbymöten; inga platser i expert- och rådgivande organ; ingen roll i statliga forskningsorgan.
  • Undvik beslutsfattarnas intressekonflikter: ingen roterande dörr mellan offentliga kontor och fossilindustrin; inga branschjobb eller placeringar; ingen anställning av branschkonsulter.
  • Gör slut på förmånsbehandlingen av fossilbränsleindustrin: inget deltagande i klimatförhandlingar; ingen plats på regeringens delegationer till internationella förhandlingar eller handelsuppdrag; inga fler subventioner eller incitament.
  • Avvisa partnerskap med fossilbränsleindustrin: ingen sponsring eller partnerskap; inga gemensamma plattformar med branschrepresentanter; inget värdskap eller deltagande i branschevenemang; inga parti- eller kandidatdonationer.

 

Om inte vi så dom….

Alternativet att inte bygga ut skulle inte betyda att vi räddar världen, utan bara att någon annan producerar samma produkter…

Peter Abrahamsson vd för Preem

 

Det är ju en unken klimatnationalism* som egentligen Sveriges klimatmål beror på…

Martin Kinnunen (SD) i Aktuellt 17 juni

 

När de som länge förnekade klimatkrisen inte längre kunde göra det så övergick de till en ny argumentation. Antingen ska vi inte göra något i Sverige för att det är en så liten del av världens totala utsläpp som vi påverkar. Eller så ska vi – som i citaten ovan – inte göra något, därför att om inte vi använder mer fossil för att förvärra klimatkrisen, så gör några andra det.

Tänk dig att den lilla lokala knarkhandlaren på orten skulle säga att ”vadå? om jag slutade sälja knark så skulle ju bara några andra ta över min marknad”. Det är inte ett argument som de flesta laglydiga medborgare skulle acceptera. Knark är ju olagligt och vi vill minska dess konsumtion och alla de problem med våld och annat som finns i dess kölvatten.

Varför får inte jag fuska när så många andra…

Du, som är en laglydig medborgare, tycker kanske att det här är en hårresande jämförelse? Det kan tyckas så. Men det kanske bland annat beror på att vi lever i ett samhälle där det är respektabelt att både sälja vapen (så länge de inte når lokala gäng i vårt eget land) och föröda vår jord med fortsatt ökad fossilproduktion. Däremot inte att sälja knark. Men även om du tycker jämförelsen av produkter och dess förmedlare är horribel så försök se till själva kärnan. Det här med att ”ifall inte vi gör det där så gör någon annan det”.

Jag tycker att argumentet om att ”ifall inte vi så några andra”, är ett mycket dåligt argument. Det är helt enkelt ett omoraliskt argument. Ett samhälle där medborgarna resonerar så på många områden är ett samhälle i sönderfall. Om inte jag fuskar på jobbet, om inte jag smiter från skatt, om inte jag kör för fort osv osv… Så varför acceptera det på ett område där det verkligen är nödvändigt att vi gör annorlunda, både vi och andra?

En påminnelse från förra sommaren…

Men det är också i grunden en mycket pessimistisk tanke att några aldrig kan gå före,  göra rätt och därmed på sikt dra med sig andra. Nej istället ska vi vänta. Och detta sista: att vänta, är ju helt orimligt ifall vi tar till oss de kunskaper som vetenskapen nu ger oss om allvaret i klimatkrisen. Det är bråttom. Världen passerade just 415 miljondelar koldioxid i atmosfären. Samtidigt har forskarvärlden sagt oss att vi måste stabilisera denna nivå till 350 miljondelar om vi ska kunna hålla temperaturökningen under 1,5 grader.

Vad som händer om vi går före vet vi inte. Men det ger möjligheter. Det pekar framåt och kan vara en uppmuntran och stimulans till andra att göra samma sak. Däremot vet vi att ifall vi gör ingenting, fortsätter som förut, eller som i detta fall, gör värre, så kommer vi bara bidra till att spä på klimatkatastrofen.

 

PREEM

Att jag tänker på det här beror naturligtvis på Preem. Det är ett företag som verkar i Sverige men ägs sedan 1994 av miljardären Mohammed al-Amoudi via sitt brittisk-svenska holdingbolag Corral Petroleum Holdings AB. Preem raffinerar sammanlagt ca 18 miljoner ton råolja per år.

För ungefär en månad sedan fick företaget klartecken för att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Konsekvenserna skulle bli en ökning av utsläppen av växthusgaser från 1,7 miljoner ton per år till 3,4 miljoner ton. Även om Preem hävdar (och det kan vara så) att svavelhalten i produkterna sänks för att klara skärpta miljökrav så blir resultatet i så fall ändå en gigantisk utsläppsökning av växthusgaser. Det skulle göra Preem till den enskilt största utsläpparen av växthusgaser i Sverige med 17 procent av dagens totala utsläpp från all industri i Sverige.

Nu har hotet om detta tillfälligt stoppats genom ett beslut från Mark- och miljööverdomstolen om att pröva Preems tillstånd för att bygga ut. Man får vara glad för det lilla, men knappast lugn. Ett skäl till det är att Mark- och miljööverdomstolen tydligen inte alls behandlar frågan om växthusgaserna och klimatet. Kajsa Ekis Ekman skriver om detta i Metro:

I sin dom talar Mark- och miljödomstolen mycket om buller. Om utsläpp i närområdet av svavel och kväve. Om hur fartygstrafiken skulle påverkas, om fiskar och fransfladdermöss. Om koldioxid sägs ingenting. Bara i förbifarten nämns att utsläppen kommer att fördubblas, men att ”bolaget deltar i olika forskningsprogram för att ligga i frontlinjen för nya tekniker”. Det är som om klimatfrågan inte fanns. Hur är det möjligt?

Å ena sidan har vi alltså en ny miljölag, ett klimatpolitiskt ramverk och ett klimatpolitiskt råd – å andra sidan business as usual.

Ett annat skäl att känna sig orolig är att jag inte litar på regeringen, inte ens på den del av regeringen som utgörs av Miljöpartiet. För det här borde vara en politisk fråga som ska upp på regeringens bord. I alltför många viktiga frågor har MP antingen vikt ner sig eller blivit överkörda av S (Bromma, Vattenfall, Arlanda…). Nu borde gränsen vara nådd.

Ändå måste vi som ser dessa problem försöka att påverka och sätta press genom klimat- och miljörörelsen och på andra sätt. Om du inte redan skrivit på uppropet mot Preems utbyggnad i Lysekil så gör det nu och här (klicka på länken).

 

* Sen kan jag inte låta bli att tycka att det är en minnesvärd komik när SD:s Kinnunen talar om unken nationalism….fast då när det gäller klimatet.

Bevara, begränsa eller avskaffa?

Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurk­kapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.

Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.

Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.

Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.

Tankar om kapitalismen

Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.

Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.

Olika argument

Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:

Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)

Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.

Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.

Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.

Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet  måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.

Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.

 

Borgarklassens diskreta charm?

Från 1970-tals-filmen ”Borgarklassens diskreta charm” av Bunuel

I augusti 2018 skrev jag om en extrem opinionsmätning som visade att moderaterna och sd tillsammans hade stöd av 75 procent. Det var från en undersökning av väljarsympatierna bland läsarna av tidningen Connoisseur.  Det är en mycket exklusiv tidning för utvalda. Den som får magasinet Connoisseur tillhör enligt tidningen själv ”den halva procent av Sveriges befolkning som har en högre inkomst än 2.0 miljoner kronor per år.” Det är alltså en del av den svenska överklassen det handlar om. Det var inom denna slutna och starkt segregerade grupp som stödet för ytterhögern var så stort.

I artikeln skrev jag bland annat:

Överklassen är mycket klassmedveten. De är visserligen avskilda och isolerade i sina parallellsamhällen som Danderyd och andra orter, men dumma är de inte. De förstår vilka partier som tjänar deras intressen: främst moderaterna och SD.

Bland oss andra är det sämre ställt med denna klassmedvetenhet. Ett sätt (bland flera) att ändra på det kan vara att försöka sprida minst lika mycket kunskap om de allra rikaste som om de fattigaste i samhället. För att sluta sparka på någon fattig, som alltför många hänger med på idag, måste blicken höjas så att vi ser de rika lika mycket.

Vänd sökljuset. Öka kunskapen om överklassen!

Med denna tanke i huvudet återvände jag idag till Connoisseur. Jag läser där om en annan läsarundersökning som de gjort. De skriver:

Under nära 20 år har vi gjort årliga undersökningar till dem i Sverige med absolut högst inkomst. Vi är de enda som har direkt access till dessa individer vilket ger oss en unik möjlighet att kartlägga och skaffa kunskap om denna svårnådda målgrupp. Nedan finner du diverse fakta som du kan ha nytta av i ditt marknadsföringsarbete.

Nu är jag ju inte intresserad av marknadsföring och har knappast heller något att erbjuda till ”denna svårnådda målgrupp”. Men kanske kan vi ändå hitta någon intressant kunskap om gruppen? Döm själva.

 

Till att börja med: vilka är de?

Gruppen tjänar alltså minst 2 miljoner per år. 64 procent inom gruppen äger helt eller delvis ett eller flera bolag. 82 procent av dem har investeringar i aktiefonder och 55 procent har investeringar i fastigheter. Det tycks vara de främsta inkomstkällorna. 52 procent är också företagare och 25 procent är chefer inom privata företag. 51 % bor i Stockholm, men bara 14 procent i (till exempel) Göteborg.

Intressen?

Vad har de då för intressen enligt Connoisseurs undersökning? Här har individerna fått ge flera svar varför summan av procenten för de olika svaren inte blir 100 utan bara visar hur många som uppgett detta intresse.

Det största intresset tycks vara ”resor”. Hela 41 procent anger det. Flygresandet är också omfattande. 26 procent reser 6 – 10 gånger med flyg per år. 27 procent gör mellan 10 till 30 flygresor per år och 13 procent reser mer än 30 gånger per år. Det här tycker i alla fall jag är intressant i förhållande till klimatfrågan eller diskussion om flygskatt eller andra försök till begränsning av flygandet.

Det näst största intresset som anges har också en relation till klimatfrågan. Av någon anledning så anger nämligen 36 procent att deras intresse är ”bilar” i plural. Exakt hur detta intresse för bilar yttrar sig framgår inte. Det går ju att tänka sig olika sätt. Att meka med dem kanske inte är så framträdande?  Men intresset tar sig i alla fall uttryck i att gruppen äger fler bilar än de flesta. 66 procent äger nämligen 2 – 5 eller fler bilar.

Det intresse som hamnar på tredje plats tycker jag kanske tyder på en viss inskränkthet inom gruppen, 29 procent anger att deras intresse är ”kapitalförvaltning/privatekonomi”. Men det är klart att det som gör att man är en av de rikaste och vill fortsätta vara det, kan göra det intressant.

Sådana intressen som ”vin” (20 procent), ”golf” (19 procent) eller ”restaurangbesök” (19 procent) finns också med på listan. Men några typer av kulturella intressen som att läsa böcker, lyssna på musik eller själv vara skapande på något sätt, finns inte alls med på listan. Inte heller ett sådant intresse som att vistas i naturen finns med. Kanske säger det också något?

 

Boende och läsande

Naturligtvis bor man bra inom den här gruppen. Alltså bra för sig själva. Om det är bra för samhället eller naturen eller tillgången till bostad åt alla, det är en annan sak. 68 procent äger i alla fall 2 – 4 eller flera bostäder.

Att de mest lästa tidningarna inom gruppen är DI Weekend (44 procent) och SvD (42 procent), kanske inte förvånar. Men att fler (28 procent) läser Aftonbladet än Veckans Affärer (20 procent) förvånade i alla fall mig.

 

För att sammanfatta och generalisera

Den svenska överklassen bor i Stockholm men äger ett flertal bostäder. De är företagare eller chefer inom privata företag. Inkomster från aktier och fastigheter tycks vara de viktigaste inkomstkällorna. De framstår som ganska inskränkta i sina ”intressen” och är uppenbara miljömarodörer med tunga fotavtryck i form av ett omfattande flygåkande och en stor bilpark.

Det tycks finnas starka skäl att bryta upp deras instängda och segregerade värld (av innanförskap?) och öppna upp för ett modernt miljötänk och mer kultur.

Bankerna, brottsligheten och makten över jordens ödesfrågor.

Den senaste tiden har vi varje dag kunnat ta del av nya turer i skandalerna kring Swedbanks kriminella penningtvättande. Alla över hela det politiska fältet tar avstånd och talar om vikten av förtroende. Men så värst många konkreta förslag som visar hur vi som samhälle skulle kunna hindra denna typ av kriminalitet har jag inte sett. Ändå är detta bara ett av många exempel på problemen med bankerna i dagens Sverige och dagens värld.

Tankesmedjan Katalys kom i mars ut med en mycket intressant rapport om bankerna. Den synar bland annat detta med att penningskapandet förändrats. Tidigare var det riksbanken som hade kontroll över detta. Men idag är det främst de privata bankerna som skapar pengar genom sin långivning. De har ett direkt intresse av detta eftersom deras vinster ökar ju mer pengar de skapar och lånar ut.

I rapporten beskrivs den enorma makt som detta ger bankerna:

Bankerna bestämmer vem som får låna och bestämmer därmed vem som får genomföra sina projekt eller inte. De styr därmed vilken riktning samhället ska utvecklas åt. Bankerna bestämmer om långsiktiga, ekologiska och sociala projekt får pengar eller inte. De styr till och med i viss mån om stater ska få genomföra viktiga sociala reformer eller inte. Allt står i skuggan av bankernas avkastningskrav.

Och:

Privata banker kan när som helst stänga ner hela Sveriges ekonomiska liv genom en tangenttryckning. Att överlämna skapandet, driften och kontrollen av en så central samhällelig infrastruktur som svenska kronor till vinstdrivande företag är oansvarigt och odemokratiskt. Den som har kontroll över pengaskapandet har också kontroll över samhället.

Ett exempel på detta, men i global skala, visas i en annan rapport (Banking on Climate Change – FOSSIL FUEL FINANCE REPORT CARD 2019 ) där flera olika miljögrupper granskar bankernas roll för att upprätthålla och till och med förstärka fossilsamhället. De har spårat finansieringen för 1800 företag ”som deltar i att extrahera, transportera, bränna eller lagra fossila bränslen eller fossilgenererad elektricitet”.

                           Klicka på bilden för att se större och tydligare.

Rapporten synar 33 globala banker och visar att de sedan Parisavtalet 2016 har bidragit till att finansiera fossila och negativt klimatförändrande projekt för 1,96 biljoner dollar.

Föga förvånande är de banker som investerat mest i fossila projekt alla baserade i USA: JPMorgan Chase, Wells Fargo, Citi och Bank of America. De följs av Royal Bank of Canada, Barclays i Europa, Japans MUFG , TD Bank, Scotiabank och Mizuho. Värst av dem alla är alltså JPMorgan Chase som ensamma står för 10 procent av fossilfinansieringen bland de 33 bankerna.

Rapporten konstaterar också att det finansiella stödet till fossilt bränsle har ökat, inte krympt varje år efter Parisavtalet. Med 612 miljarder dollar för fossila projekt 2016, 646 miljarder dollar 2017 och 654 miljarder dollar 2018.

Bankerna har en avgörande makt. De styrs av några få människor med en galet stor makt. Det snedvrider samhällsutvecklingen på en mängd olika sätt och bidrar till att stärka hotet om återkommande ekonomiska kriser som drabbar hela samhällen. När det gäller den ödesfråga som klimatfrågan är för hela mänskligheten blir denna makt hos bankerna ännu mer viktig att förhålla sig till. Vi måste ju som många organisationer redan kräver divestera, alltså avveckla stödet till klimatförstörande verksamhet, inte fortsätta att investera i användningen av fossil. Det räcker inte längre att stå utanför bankernas styrelserum och kräva bättring. Det är dags för demokratin att kliva in och ta över.

Fel av mig om procenten – än en gång om statistiken.

I mitt förra blogginlägg tog jag upp en argumentation från moderaternas EU-parlamentariker Christopher Fjellner. Han talade om att EU bara står för nio procent av världens utsläpp. Jag vände mig emot hans sätt att använda detta som ett argument för att inte göra mer (så mycket mera behöver ju göras!).

Men jag ifrågasatte också själva siffran. Jag tror inte att Fjellners siffra bygger på de konsumtionsbaserade utsläppen som jag anser också måste räknas in. Men jag använde en annan siffra från Chancel&Piketty: 19 procent. Men dessa 19 procent är inte utsläppen från hela EU, från alla dess medborgare.

Tack vare en uppmärksam läsare (Ulf Flodin) som undrade över procentsiffrorna i en kommentar, insåg jag mitt misstag och har nu rättat det i det föregående blogginlägget. Men för säkerhets skull förklarar jag det även här.

Chancel&Piketty skriver s. 9:

Global CO2e emissions remain highly concentrated to-day: top 10% emitters contribute to 45% of global emissions, while bottom 50% contribute to 13% of global emissions. Top 10% emitters live on all continents, with one third of them from emerging countries (Figure E.1).

Alltså de tio procenten (de allra rikaste) I hela världen står för 45 procent av de totala konsumtionsbaserade utsläppen. Medan de 50 procent fattigaste står för 13 procent och de i mitten för 42 procent.

Av de rikaste tio procenten och största utsläpparna kommer 19 procent från EU. Vilket framgår av denna bild från Chancel&Piketty s. 10

Jag tror alltså fortfarande att Fjellners siffra för EU är i underkant, men har inte ännu lyckats hitta några sådana siffror för hela EU som inberäknar de konsumtionsbaserade utsläppen som producerats utanför EU. Kanske någon annan läsare kan bidra med detta?

Men rätt ska vara rätt. Tack Ulf Flodin!

Bara nio procent?

Jag lyssnade för några dagar sedan på en debatt i radion mellan tre svenska EU-politiker: Jytte Guteland (s), Christopher Fjellner (m) och Peter Lundgren (sd). Det var ganska beklämmande att lyssna på. Efter att EU-kommentatorn Susanne Palme berättat att de ”rödgrönrosa” partierna är de som i praktiken gått längst för att göra något alls åt utsläppen av växthusgaser, fick vi höra de två högerpolitikerna rada upp argument för att inte göra mer.

Lundgren som representerar det parti som länge helt förnekat existensen av klimatförändringarna kallade åtgärderna för ”plakatpolitik” och ville ha en ”mer balanserad approach” där man ”måste låta tekniken ha en möjlighet att hänga med”. Han summerade detta resonemang med att säga att nollutsläpp ”det kommer aldrig att ske”. Så talar en som förnekat problemen, förvirrat debatten och nu fortfarande inte egentligen tagit in hur allvarlig situationen är.

Fjellner

Fjellner höll å sin sida med Lundgren om att det blir ”plakatpolitik” med skarpare krav ”eftersom EU och Sverige redan gör mest”. Sen säger han ett flertal gånger att EU bara står för nio procent av världens koldioxidutsläpp. Att det (därför) spelar så liten roll om inte resten av världen följer med. Att det därför är viktigast att istället ”inspirera” resten av världen att följa med.

Det här argumentet med ”de nio procenten” har legat kvar och skavt i mitt huvud i några dagar. Dels för att det är ett så väldigt dåligt argument, men också för att jag undrade om det verkligen stämde i sak.

Låt mig börja med det sista. Jag vet inte vilken källa Fjellner utgår från. Förmodligen räknar han som många andra förmodligen inte alls in utsläppen från de konsumtionsvaror som produceras i länder utanför Europa, men konsumeras här.

Chancel Piketty har undersökt de konsumtionsbaserade utsläppen på individnivå. De rikaste tio procenten av individerna i hela världen släpper ut hela 45 procent av alla utsläpp. Bland dessa 10 procent max-utsläppare lever 19 procent inom EU. (Carbon and Inequality: from Kyoto to Paris, Lucas Chancel & Thomas Piketty, s. 9-10).

Den genomsnittlige svensken bidrar årligen med drygt 11 ton CO2-utsläpp, varav 3,8 ton inom landet och 6,8 ton i andra länder samt 0,9 ton från resor och internationella transporter(Laestadius: Klimatet & omställningen s. 63). De rika har en större utsläpps-andel än de med lägre inkomster men detta är alltså ett genomsnitt.

Men Sveriges befolkning utgör ju bara 1,3 promille av världens hela befolkning. Med Fjellners sätt att resonera så är ju det så futtigt att det verkar meningslöst att bry sig. Eller? När börjar det i så fall bli meningsfullt att bry sig? Är det bara meningsfullt i Nordamerika som släpper ut 40 procent, men där USA under den nuvarande regimen förnekar problemen och dessutom bidrar till att förvärra dem? Det märkliga med Fjellners argumentation är att han inte rakt ut säger att vi inte ska göra något. Han förnekar inte problemen. Det han säger är att vi inte kan eller ska göra mer än vad som görs just nu, eftersom det finns andra som är så mycket värre.

Naturligtvis finns det alltid gränser för hur långt vi som individer eller grupper av människor är beredda att gå för att göra rätt. Naturligtvis har denna vilja att göra rätt ett samband med vad andra gör. Det är bland annat därför som rättvisa är en så viktig del av en verklig omställning.

Låt mig göra en enkel jämförelse, till exempel med vanlig nedskräpning. Om du bor på en plats som är väldigt skräpig så kan det säkert bidra till att motivationen för att motverka nedskräpningen blir lägre hos många individer. Ändå är ju det dumt. Och om du är någon sorts ledare, som ser och erkänner nedskräpningen, så kan det definitivt inte vara ett bra argument att vi ska låta bli att göra vad vi kan. Om du å andra sidan bor någonstans där det är mindre skräpigt så skulle väl ingen heller där tycka att vi inte ska göra vad vi kan för att hålla rent och göra det ännu finare, eftersom det finns så mycket skräpigare platser?

Fjellners argument är helt enkelt undanflykter. Så håller de på, han och hans kompisar, med undanflykter eller prat om allt annat än klimatfrågan. De värsta av dem har till och med mage att håna de unga människor som, utan att ha svar på alla frågor om hur (vem har det?!) kräver att de som är ledare och politiker behandlar klimatfrågan som den avgörande fråga för mänskligheten som den är.

Fjellner pratade om att ”inspirera” resten av världen. Om det går också att säga två saker. För det första att det bästa sättet att inspirera andra alltid varit och är att själv gå före. För det andra att det är lätt att tappa verklighetssynen när det talas om minskningar i procent. Även om mycket positivt också har hänt till exempel i Sverige, så är 11 ton per person både långt över den nivå som de flesta människor i världen ligger på och långt över den nivå som är tolerabel ifall människor på jorden ska lyckas med att uppnå de uppställda klimatmålen.

Hoppingivande klimatmarscher runt om i världen

Vi vet att kolet måste stanna i jorden. Vi vet att tiden är begränsad. Denna gigantiska uppgift som mänskligheten står inför känns för många av oss ofta hopplös. Det finns många anledningar till det. Dels naturligtvis att så lite görs i förhållande till det som borde göras även av de makthavare som vet vad som gäller. Men också att mäktiga män runtom i världen rent av förnekar problemen och gör vad de kan för att förvärra dem. Dessutom kan det, för de flesta av oss som är människor

Berlin 25 januari

utan makt, kännas svårt att veta vad vi kan göra eller att veta betydelsen av det vi faktiskt gör. Och ensam är inte stark. Det gäller ifråga om alla stora förändringar. Vi måste bli, vara och känna att vi är många. Så kan vi lyckas.

Samtidigt måste det alltid börja någonstans med enskildas initiativ. Ibland kan oväntade aktioner, organisationer eller enskilda personer bidra till genombrott när det gäller att få igång större rörelser.

I september visade den unga Greta Thunberg med sin skolstrejk ett sådant exempel. Sedan dess manifesteras det varje fredag runtom i Sveriges städer. Initiativet har också (enligt Klimataktion) spridit sig till 32 andra länder runtom på jorden. I november manifesterade till exempel tusentals unga människor i olika städer i Australien. I Tyskland demonstrerade ungefär 30 000 ungdomar runtom i landet för några veckor sedan. Bara i Berlin samlades i fredags ungefär 10 000 och i söndags samlades uppskattningsvis 70 – 80 tusen i Bryssel.

Bryssel söndag 27 januari

Man gjorde det ”för att framför EU-parlamentets fasad visa sin avsky för det politiska etablissemangets totala handlingsförlamning emot klimathotet”, som Le Soir skrev. Det var så många som färdades på olika tåg in till staden att alla inte ens hann fram i tid för manifestationens start. Det var då dessutom den fjärde klimatmarschen under de senaste tre veckorna. Samma dag demonstrerade även 80 tusen människor för klimatet i Frankrike enligt Commondreams. Och insamlingen L´Affaire de Siecle har i Frankrike hittills samlat in 2,1 miljoner namn och siktar på tre miljoner.

Ungdomen visar vägen och det är deras framtid det gäller.

 

%d bloggare gillar detta: