Grön tillväxt?

Tillväxt är ett substitut för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt finns det hopp, och det gör stora inkomstskillnader tolerabla.

Henry Wallich

 

Detta gamla citat från den tysk-amerikanske ekonomen Henry Wallich (1914 – 1988) uttrycker på ett koncentrerat sätt de tankar som dominerar hos de flesta politiker och ledande beslutsfattare idag.

De kan, på sitt sätt, tala om faktiska och ökande sociala klyftor. De kan även tala om hotet från klimatförändringar orsakade av utsläpp av växthusgaser. De kan till och med ibland  tala om problemen med de mänskliga fotavtryck som är så ojämnt fördelade på jorden men sammantagna innebär att vi konsumerar mer resurser än det enda jordklot vi har.

Allt detta tycks de kunna se och tala om. Bara inte den heliga tillväxten ifrågasätts. Alla lösningar måste ske inom ramen för denna tillväxt.

I somras kunde man i tidskriften Nature läsa en rapport om den sannolika ökningen av den globala temperaturen. Under rubriken ”Lägre än två graders uppvärmning till år 2010 osannolikt” skrev fem forskare bland annat:

Det sannolika intervallet för global temperaturökning är 2,0-4,9 ° C, med en median på 3,2 ° C och 5% (1%) chans att det blir mindre än 2 ° C (1,5 ° C). Befolkningstillväxten är inte en viktig bidragande faktor. Vår modell är inte ett ”business as usual”-scenario, utan bygger snarare på data som redan visar effekten av politiskt beslutade utsläppsminskningar. Att uppnå målet om mindre än 1,5 ° C uppvärmning kräver att koldioxidhalten sjunker mycket snabbare än under senare tid.

 

Innehållet i dessa knastertorra siffror är mycket allvarligt. Ökningar med 2-4,9 grader under 2000-talet kommer ha mycket stora konsekvenser för livet på jorden. Det handlar om extrema väder, om översvämningar, om torka, om svält, hot mot tillgången på dricksvatten, om tilltagande flyktingströmmar, risk för hälsan när insekter och sjukdomar sprider sig, för att nämna några saker. En del av dessa konsekvenser ser vi dessutom redan nu.

Det sker en hel del för att utveckla ren energi och för att öka effektiviteten när det gäller användandet av energi. Problemet med de åtgärder som genomförts och genomförs för att minska utsläppen av växthusgaser är att de hela tiden äts upp av en ökande produktion, denna tillväxt. För de minskningar av användandet av fossila bränslen som skulle behövas räcker det inte med dessa åtgärder under den tid vi har på oss.

När jag i den senaste partiledardebatten på TV lyssnade till Fridolin och Lööf (som framställer sig som  ”gröna politiker”) så var det så uppenbart att de inte har ett sådant perspektiv. Lööf med sitt tal om ”miljöbilar” och biobränsle i flygplanens tankar – men absolut inte flygskatt –  illustrerar det tydligt. Men även hos Fridolin finns denna rädsla att konfrontera allvaret i situationen. När han fick frågan om ifall vi måste ändra vårt sätt att leva svarade han inte att vi måste det och att det kräver drastiska åtgärder utan att ” det kommer att ändras” som om det skulle komma att ske automatiskt som en fridfull process styrd av ny teknik och helt utan konflikter.

Antropologen, författaren och The Guardian-medarbetaren Jason Hickel använder sig –  i en intressant artikel i P2P Foundation – av citatet från Henry Wallich ovan. Han skriver:

Om tillväxten är ett substitut för jämlikhet, kan jämlikhet vara ett substitut för tillväxt. Genom att dela det vi redan har rättvisare kan vi göra ytterligare ekonomisk tillväxt onödig. 

I grunden håller jag med om detta. Hickel utvecklar sin tanke bland annat så här:

Åtstramning betyder att skära i sociala utgifter och minska skatter för de rika ………Detta har förkrossande konsekvenser för vanliga människors liv. ”Nej-till-tillväxt” kräver däremot att man skär ner de rikas överdrivna excesser, omfördelar befintliga resurser och investerar i sociala nyttigheter – universell hälso- och sjukvård, utbildning, prisvärda bostäder etc. Hela poängen är att upprätthålla och till och med förbättra människors välbefinnande utan att behöva oändlig ekonomisk expansion.

……… Faktum är att det inte ens betyder att vi måste sluta producera och konsumera nya saker. Det betyder bara att vi måste minska mängden nya saker som vi producerar och konsumerar varje år. 

Detta är vad vi måste uppnå. Men att komma dit – till ett sådant samhälle – kräver ett enormt arbete. Först och främst naturligtvis i att här och nu övertyga fler människor om detta perspektiv. Men också – och ännu mera –  i den konfrontation som är oundviklig med de ekonomiska makthavare i världen som är knutna till det nuvarande sättet att producera. Ekonomiska makthavare som tycks beredda att till varje pris upprätthålla detta produktionssätt och sin egen makt, oavsett konsekvenserna för mänskligheten och kommande generationer. Att uppnå en ekonomi utan tvånget om tillväxt är knappast möjligt utan att ifrågasätta ägandet och styrningen av ekonomin.

Uppgifterna är enorma. Men någon annan väg finns inte.

Intressant?

Läs andra bloggar om miljön, klimatet, klimatfrågan, 

tillväxt

Översvämningar och extrema väder

Så nås vi åter av nyheter om översvämningskatastrofer från olika delar av världen. Mest hör vi som vanligt om katastrofen i Texas där 30 personer hittills beräknas ha dött. Lite mindre hör vi om de ungefär samtidiga översvämningarna i Indien, Bangladesh och Nepal där fler än 1200 människor dött hittills och där t.ex. halva den indiska delstaten Uttar Pradesh med 220 miljoner invånare är översvämmad. Så ser vår nyhetsförmedling ut och det säger också något om vår värld.

Vatten är ju, som alla vet, livsavgörande för oss människor. Men både torka och översvämningar hotar vår existens. Med den stigande temperaturen på jorden (som orsakas av de ökade koldioxidutsläppen) så får vi allt mer av olika typer av extrema väder. Extrema värmeböljor och torka på vissa delar av jorden och extrema regn och översvämningar på andra delar. Naturligtvis har både extrema värmeböljor och extrema regnstormar och översvämningar funnits tidigare. Men det som flera forskare på området menar är att den nuvarande uppvärmningen förstärker dessa fenomen och därmed drabbar oss hårdare än tidigare.

USA har både drabbats av extrem torka och översvämningar. Mot bakgrund av dessa katastrofer är det inte bara  sorgligt – eftersom hela världen drabbas av fortsatt fossilpolitik – utan också ironiskt att den nuvarande presidenten i USA både förnekar all vetenskap om klimatförändringarna, omger sig med företrädare för fossilkapitalet och skär ner på statliga åtgärder och forskning om klimatförändringarna.

Det verkar också som om president Trump direkt har förvärrat situationen inför kommande översvämningar. Barack Obama införde skydd mot översvämningar och åtgärder som skulle göra det svårare att bygga vägar, broar och annan infrastruktur i områden som var utsatta för översvämningar. Projekt skulle ta hänsyn till klimatförändringarna. Reglerna kallades Federal Flood Risk Management Standard. Men Trump som vill genomföra sina utlovade infrastrukturprojekt avskaffade dessa regleringar bara några dagar innan orkanen Harvey.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

Till skräpytans försvar

Dom säger det är enda vägen

Den enda vägen fram

Men om det här ska kallas framåt

En skräpyta

                                                   En skräpyta

Då ska jag ingenstans

 

Den här refrängen av Mikael Wiehe (från En sång till modet – år 2000) brukar komma i mitt huvud när jag hör olika predikanter tala om den oundvikliga utvecklingen längs en utstakad väg, där vi egentligen inte har några val.

För så är det ju. Samtidigt som talet om och prioriterandet av den  individuella valfriheten ökat helt enormt så har tanken på att vi skulle kunna göra kollektiva eller samhälleliga val i samma grad försvagats.

”Nordströms vision”

Jag kom att läsa en artikel i Veckans Affärer om den nordstromsvenske ekonomen Kjell A. Nordström. Det berättas där om hur Nordström – som utnämndes till en av de 30 främsta Management-proffsen 2016 –  i förra veckan ”trollband publiken” på Nordic Business Forum ”när han levererade sin vision om hur världen kommer att utvecklas de kommande 30 åren”.

Ordet vision är lite konstigt i sammanhanget för mig . Synonymer till vision är bland annat ”hallucination, hägring, uppenbarelse, drömsyn; framtidssyn, drömbild, utopi, idealbild”. Men det som Veckans Affärer kallar Nordströms vision är inte något av detta utan Nordströms uppfattning om hur det kommer att bli, rent faktiskt. Han är en av dessa ”den enda vägens” människor.

Det Nordström säger är att utvecklingen av folkförflyttningar till städerna och från andra områden kommer fortsätta i ett rasande tempo. Han menar att 80 % av världens befolkning kommer leva i städer om 30 år och att de kommer stå för 95 % av BNP. Som exempel säger han att det kommer bo nästan fem miljoner människor i Stockholm.

Stora delar av Sverige kommer däremot att ödeläggas:

Vi kallar detta för skräpyta. Det är till exempel Värmland och Gotland som är typiska fall av skräpyta. Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd

Ja, det är ju en del att tugga i sig här för oss som vill se hela Sverige leva, som inte ser något i sig positivt med inflyttningen till tätorterna. Men som jag sa ovan så är detta inte egentligen en vision för Nordström. Han värderar inte denna utveckling, han ser den däremot som ödesbunden:

Jag säger inte att det är bra. Men jag säger inte att det är dåligt heller. Det enda jag säger är: vänj er vid detta.

Varför ser då Nordström detta som en ödesbunden utveckling? Jo det har att göra med det kapitalistiska systemet, som han studerat och är en varm anhängare av. Nordström konstaterar att kapitalismen idag för första gången är det helt dominerande ekonomiska systemet i världen. Han uttrycker det så här:

För första gången i historien spelar alla länder i världen (utom Nordkorea) med samma socioekonomiska regler.

Vad är det då detta kapitalistiska system gör enligt Nordström, jo:

Kapitalismen är en maskin som gör en enda sak. Den sorterar saker i två högar: de effektiva och de ineffektiva. Och digitaliseringen har gjort att maskinen blivit extremt snabb på att sortera bort de ineffektiva företagen. Skräphögen har nu blivit mycket större än förr.

Det är inte ett helt felaktigt sätt att beskriva kapitalismen som system. Men en sak fattas. Effektivitet är inte ett mål i sig. Det är ett medel för något annat, nämligen det som är helt grundläggande, att skapa maximal vinst i konkurrens med andra. Detta ekonomiska system ned sin strävan efter effektivitet inom varje företag eller koncern leder samtidigt till enorma slöserier med resurser. Det ödelägger naturen som vi lever av och driver oss att ständigt öka takten i produktionen och uttaget av naturresurser för att tillfredsställa denna effektiva vinstmaskin. Men det ser inte sådana som Nordström som något problem.

Men för oss andra som ser detta och inte gläds av ”visionen” om att alla ska bo i städer och resten vara ”skräpytor” finns det all anledning att ifrågasätta just detta ekonomiska system. Utvecklingen är inte ödesbunden. Den behöver inte styras i huvudsak av driften efter maximal vinst. Det går att ingripa mot detta. Men då måste vi samtidigt ta makt ifrån den lilla del av mänskligheten som sitter i kontrollrummet till detta maskineri. Det är naturligtvis inte någon enkel sak. Men det är däremot en fråga som handlar om demokrati och om vår framtid. För vad är alternativet? Vill vi att Nordström ska få rätt?

Intressant?

Läs andra bloggar om städer, landsbygd

Oljeimperialismen och klimatet

Vi tillbringade år med att varna för att Exxon var alltför nära den amerikanska regeringen. Nu är de regeringen.

John Sauven, Greenpeace UK’s executive director

                                                                                                               tillerson

Häromdagen meddeIade Trump vem han ville ha som utrikesminister. I den blivande regeringen som redan består av reaktionära storkapitalister och militärer tillkom nu Rex Tillerson, den verkställande direktören för oljeföretaget Exxon Mobil. Det är ett av världens största (och mäktigaste) företag med verksamhet i mer än 50 länder.

Att USA:s regeringar krigat eller deltagit i statskupper för olja genom historien är inte nytt. Inte heller att de som ingått i regeringarna haft egna intressen i både krigs- och oljeindustrin och sett till att med våld sköta om dessa intressen (minns Busch-administrationen). Det var ju därför demonstranter mot USA:s Irak-krig ropade ”No blood for oil”.

Ändå måste man nog säga att Trump fört detta ett steg ännu längre.

Enligt The New York Times äger Tillerson aktier för 218.000.000 dollar (2.009.216.590 kr) i Exxon, och hans pensionsplan var värd nästan 70.000.000 dollar (645.161.290 kr). Oavsett hur man ser på det politiska systemet i USA eller hur demokratiskt man tycker att det egentligen är så borde det vara uppenbart att här finns problem. Även för en ärlig liberal.

Men det allvarligaste problemet här kanske ändå är det som rör klimatet och mänsklighetens överlevnad här på jorden. Olja, gas och kol måste stanna under jord, det vet vi. Men med Exxon i regeringen och bättre samarbete med Putin så kommer det sannolikt bli tvärtom.skarmklipp

I mars 2014 infördes sanktioner mot Ryssland som svar på annekteringen av Krim. Oavsett vad vi tänker om dessa sanktioner så stoppade de för ett tag de enorma uttag som var på gång som en följd av samarbetet mellan Exxon och den ryska regeringens oljebolag Rosneft. Exxon hade just gjort en affär med Rosneft för 500.000.000.000 dollar som blockerades av sanktionerna. Naturligtvis vill de gå vidare med detta. Vi vet inte hur mycket Trump kommer hinna sabotera av ingångna klimatavtal. Det är tillräckligt oroande. Men han kan se till att verkligen förstöra otroligt mycket med hjälp av Ryssland och oljeindustrin. Det handlar om ett område i Arktis med enorm potential att utvinna olja, där Exxon Mobile har rättigheterna att arbeta med utvinningen tillsammans med Rosneft. Det enda hindret just nu är sanktionerna. Framöver kommer kanske det enda hindret vara stora folkliga mobiliseringar.

Intressant?

Läs andra bloggar om oljan, oljeindustrin, klimatfrågan, USA, Trump, Ryssland

 

Att flyga in i helvetet

Vi vet ju allt som vi behöver veta.              skarmklipp

Vi vet att läget är akut och allvarligt.

Vi vet att det krävs enorma omställningar av hela vårt sätt att leva, producera, konsumera, transportera och resa.

Vi vet detta men förstår också att även små förändringar måste göras. En mängd både stora och små förändringar.

Eller gör vi det?

Det är uppenbarligen några som inte gör det eller som inte kan göra det för att det krockar med deras egenintressen.

Det blir alltför ofta så uppenbart.

Ganska nyss har vi fått veta att temperaturen på Arktis under hösten har uppmätts till 20 grader varmare än normalt. 20 grader! Det är långt värre än de mest pessimistiska beräkningarna.

Vi vet också att flygande är en av de saker som bidrar till de växthusgaser som ökar jordens temperatur och leder bland annat till avsmältningen på Arktis. Vi vet också att de totala utsläppen av svenskarnas alla flygresor är 11 miljoner ton. Enligt Naturskyddsföreningen har de ökat så att de nu står för lika stora utsläpp som klimatpåverkan från alla personbilar i Sverige. 11 miljoner ton, det är lite mer än tio procent av de över 100 miljoner ton av alla sorters koldioxidutsläpp som Sverige står för om man även räknar in de konsumtionsbaserade utsläppen ( annars ”bara” 53 miljoner ton).

Men så presenteras då en statlig utredning som föreslår införandet av en ganska blygsam skatt på flygresor från 2018. Förslaget innebär att ”flygskatt ska betalas för passagerare som reser från en flygplats i Sverige i flygplan som är godkänt för fler än tio passagerare”. Det handlar om 80 kr för resor inom Europa, 280 kr för resor utanför Europa upp till 6000 km och 430 kr för resor längre än 6000 km.

Det är inte någon jättestor åtgärd. Inte ekonomiskt. Och inte heller som åtgärd mot utsläppen av växthusgaser. Den beräknas, enligt utredningen, minska de årliga utsläppen med  0,08 – 0,2 miljoner ton koldioxid per år. Men det är naturligtvis, även om ett litet,  så i alla fall ett steg åt rätt håll. Och enligt en SIFO-undersökning tycker också de flesta svenskar att detta är en rimlig skatt. Flyget har ju också varit privilegierat i skattehänseende.

Men nu dyker de verkliga egenintressena upp. Olika företrädare för dem som tjänar på flyget rasar i alla medier som de har kontroll över. Priset tar nog Carola Lemne och Svenskt Näringsliv. Mikael Sundström visar detta på ett lysande sätt i en debattartikel i DN:

…..driver Svenskt Näringsliv en kampanj mot regeringens förslag om en skatt för att minska flygets utsläpp av växthusgaser. Men det slutar inte där. Som ett exempel på hur hemsk denna skatt är, lyfter Svenskt Näringsliv fram den som ett hot mot ishotellet i Jukkasjärvi. Färre turister kommer att flyga dit.

Det är alltså inte att världens isar smälter i en allt snabbare takt som är ett hot mot ishotellet. Det är att ishotellet inte får lika många flyggäster. Det verkar som om Svenskt Näringslivs vd, Carola Lemne, inte ens förstår ironin i deras eget budskap, som om hon inte förstår vad växthuseffekten är för något.

Nej man kan undra. Men förstår gör hon nog precis som vi andra. Hon är bara hårdare surrad till masten på ett fartyg som enligt sin egen logik om maximal och ständigt ökande vinst inte kan styra annat än mot avgrunden.

Vi andra kan uppenbarligen förstå det i en sån här fråga. Men visst är det för det mesta också svårt för de flesta av oss när miljömedvetande mest ska handla om individuella goda val. Det är ju därför det inte räcker. Det är därför det behövs politiska beslut som omfattar oss alla och inte bara blir uttryck för individuella val.

Men om vi tar detta enda exempel där vi vet att så mycket mer drastiska åtgärder behövs. Vi vet ju att det inte räcker. De flesta kommer ändå fortsätta flyga – några eventuellt med ett lite bättre samvete. Men för att verkligen komma åt problemet så räcker inte prismekanismer och skatter. Ja om vi nu inte tycker att bara de allra topprikaste i världen ska få flyga. Då kan vi ju höja skatten så mycket så att vi når dit. Eller? Nej, då tycker jag att någon typ av koldixidkvotering och kvotering av flygresor utifrån gemensamt demokratiskt fattade beslut vore både mer rimligt och rättvist. Ja faktiskt det enda som skulle kunna lösa problemet. Jag vet att detta inte är någon lätt sak. Men vi står ju inte heller inför någon lätt framtid. Så finns det egentligen något annat alternativ?

Intressant?

Läs andra bloggar om flygskatt, klimatfrågan

Ställ om! – en intressant bok.

Bland dem som har någon uppfattning i klimatfrågan finns det ett antal urskiljbara läger. På den ena kanten har vi först de som förnekar problemet med jordens uppvärmning orsakad av växthusgaserna. Denna grupp som länge sponsrats av fossilindustrin har under åren trängts tillbaka alltmer. I Sverige var det ett antal högt ropande röster från några äldre herrar som med tiden tycks ha tystnat nästan helt. I USA representeras dessa till exempel av den politiska höger som Donald Trump tillhör, människor som tycks sätta en ära i förakt för vetenskap och kunskap över huvud taget.

Därefter har vi den stora grupp av mäktiga beslutsfattare som visserligen nu erkänner de allvarliga problem som vi står inför, men som är ack så senfärdiga eller inkonsekventa i sina åtgärder. Bland de stora gäller det t.ex. statsledningarna i USA och Kina men också vår egen svenska regering som visar samma beteende genom åtgärder som den tyska brunkolsaffären eller nu senast genom beslutet om skatt på solceller.

Bland de konsekventa kritikerna och aktivisterna har vi miljörörelsens olika delar. Här går, som jag ser det, en avgörande skiljelinje mellan dem som i huvudsak sätter sin tillit till ”grön teknik” och dem som menar att detta inte räcker utan att vi också måste ställa om hela samhället och ifrågasätta dess grundläggande drivkrafter. Det förstnämnda förhållningssättet är ju mycket frestande.chile Det är naturligtvis mer tilltalande att betona det positiva som sker med utbyggnad av förnyelsebar energi (se till exempel denna hoppingivande bild från Chile) och nya energisnåla tekniker än det trista faktum att dessa framsteg ständigt äts upp av en ökad produktion/konsumtion av dessa nya produkter. För att ta ett exempel, så har det samtidigt med utvecklingen av bilarna skett en ständig ökning av antalet fordon, transporter och resor, så att summan ändå blir en ökning av utsläppen av växthusgaser.

För närvarande är ju den fossila energin fortfarande totalt dominerande i världen. Att komma bort från detta är i sig en gigantisk uppgift. Men som Jason Hickel påpekar i en artikel i Guardian 15 juli så räcker inte ens det. Problemet är inte bara vilken typ av energi som vi använder utan också vad vi använder den till, menar han. Om vi ställer om till 100% ren energi så skulle det vara ett avgörande men ändå inte tillräckligt steg för att undvika klimatkatastrofen. Hickel nämner sådana andra problem i förhållande till klimatet som avskogningen, det industriella jordbruket, den industriella djurhållningen, att den industriella produktionen av cement, stål och plast är källor till växthusgaser samt problemet med våra avfallsanläggningar som pumpar ut enorma mängder av metan.

Det finns alltså all anledning att ifrågasätta den alltför teknikoptimistiska inriktning som bortser från att det också krävs en grundläggande samhällsförändring. Det handlar om det faktum att vi redan nu tar ut alldeles för mycket från vårt jordklot  (begreppet ekologiskt fotavtryck). Att bryta denna utveckling krockar med det kapitalistiska systemets grundläggande drivkrafter, med dess nödvändighet av att ständigt utvidga produktionen och konsumtionen.ekomarxism Bland dem som på detta sätt kopplar klimatfrågan och en sådan systemkritik har begreppet ekosocialism börjat användas.

Systemkritisk ekosocialism

2014 kom boken ”Ekomarxism” (Tankekraft förlag) ut under redaktion av Rikard Warlenius, med texter av bland annat John Bellamy Foster och andra. Den innehåller olika marxistiska grundtexter om ekologi. Warlenius har själv skrivit viktiga böcker i klimatfrågan som ”Utsläpp och rättvisa” (Cogito 2008) eller ”Vägen till Köpenhamn” (Cogito 2009). I år har han varit redaktör för den mycket intressanta boken ”Ställ om! För en ekologisk socialism” utgiven av föreningen Bokförläggarna Röda Rummet. I boken medverkar Richard Smith ekonomhistoriker från USA som medverkat bland annat i New Left Review och Monthly Review, den belgiske agronomen och debattören Daniel Tanuro (som f.ö. medverkade på ett socialistisk forum här i Uppsala för några år sedan), den brasilianske sociologen och filosofen Michael Löwy, Pat Devine politisk ekonom från Storbritannien,20160826_090438 norrmannen Asbjörn Wahl ledare för alliansen ”For velferdsstaten” och rådgivare i Norges största fackförening Fagförbundet, Nathalie Guay från Québec och internationellt ansvarig i fackföreningen CSN, den svenske bilarbetaren Lars Henriksson som bland annat skrivit boken ”Slutkört” samt det före detta språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug. Det är en spännande blandning av författare och vinklar på ämnet. Några kanske kan upplevas som lite mer svårtillgängliga, men jag tror att det är värt mödan att läsa dem. En av bokens styrkor är just dess bredd. Det finns skillnader. Men även den gamle miljöpartisten Birger Schlaug – vars blogg jag för övrigt ofta uppskattar – menar att ”problemet heter kapitalism” eftersom ”en kapitalism utan tillväxt är en kapitalism i kris, Så är det”. Samtidigt finns där skillnaderna. Till exempel sätter Schlaug – till skillnad från Asbjörn Wahl – inte något hopp till fackföreningsrörelsen när det gäller den nödvändiga omställningen, dock utan att visa på alternativa motkrafter. I boken beskrivs och kritiseras olika uttryck för det kapitalistiska systemets oförmåga på ett mycket konkret sätt och några av författarna skissar på hur ett alternativt ekosocialistiskt samhälle skulle kunna se ut. Det handlar inte om beskrivningar av något idealt lyckorike, men kritiken mot de hittillsvarande erfarenheterna av ”socialism” i öststaterna får en mycket hård kritik. Begrepp inom marxismen diskuteras och ifrågasätts också, som när Löwy kritiserar den tidigare ”tesen om produktivkrafternas neutralitet”.

Det är inte någon tjock bok men mycket innehållsrik. Jag rekommenderar den varmt till alla som funderar kring dessa frågor.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan, omställning, miljö, boktips

Att byta rör men behålla kol

På 1970-talet blev det omodernt med rör i gitarrförstärkare. Men de kom tillbaka.rörstärkare Jag hade själv en sådan på 1990-talet då jag tyckte att det lät bättre. Men de hade den nackdelen att rör behövde bytas. Jag tänker på detta med anledning av Miljöpartiets kongress. De har nu bytt rör efter en process som man kan ha en del feministiska och andra synpunkter på. Och precis som med förstärkaren så låter det likadant även efter bytet. Man skulle kunna önska sig en annan melodi. Men inte heller det tycks bli fallet.

Det är så sorgligt med Miljöpartiets utveckling. Det är inte bara det att de nu på kort tid kompromissat bort så mycket att man undrar vad som finns kvar av deras själ. Jag tror dessutom att de genom att sätta makten och de små segrarna över de stora sveken också bidragit till att öka misstron mot politik. Tron på att det går att uppnå något genom politiken. Det är mycket allvarligt. Ytterligare en sak som förstärker detta är att MP anslutit sig till den här allt vanligare tanken att bara en väg är möjlig. Att politik inte längre handlar om att välja utan om att göra det enda möjliga.

Miljöpartiets ledning kan klimatfrågan. De vet att vattenfalls utsläpp av koldioxid är större än hela Sveriges utsläpp. Men de säger att de måste. Eller rättare, de försöker och har försökt säga, att de måste. Att de inte kan göra något åt Vattenfalls försäljning av sin brunkolsverksamhet i Tyskland eftersom de är bundna av ”ägardirektivet”. Men nu är det alltfler sakkunniga som synat och avslöjat denna bluff. Som man kan läsa på Supermiljöbloggen så börjar listan bli lång över kunniga personer som menar att det är regeringen själv som har makten att fatta beslut om frågan.

Så miljöpartister, göm er inte bakom denna bluff om maktlöshet. Göm er inte heller bakom sossarna. Eller säg åtminstone om det är så att ni inte kan, vill eller vågar utmana dem i denna för miljön så viktiga fråga.

Låt brunkolet stanna i jorden. Avveckla med förnuft och hänsyn till de anställda vid tyska vattenfall.

Intressant?

Läs andra bloggar om:  Miljöpartiet, klimatet, Vattenfall, brunkolet

Först kommer käket….men vart tar det vägen?

Ja, väldigt mycket av den mat som produceras hamnar inte i våra magar. En ganska stor del hamnar inte ens på våra tallrikar. SkärmklippDet är naturligtvis ett problem i sig , bara det faktum att något produceras utan att användas och att vi tar ut för mycket från vår begränsade jord. Men det har också stor betydelse för klimatfrågan. Mat som slängs (deponeras) utan biologisk återvinning omvandlas nämligen till metan som är en växthusgas som är 21 gånger starkare än koldioxid i atmosfären.

Potsdaminstitutet för klimatforskning har gjort en undersökning av detta. Den säger att matavfall kan svara för ungefär en tiondel av de globala klimatutsläppen av växthusgaser till 2050.

Enligt FN:s Livsmedels- och jordbruksorganisation försvinner ungefär en tredjedel av all mat som produceras i världen antingen genom att förloras eller kastas bort. I USA – som ofta är värst i den här typen av sammanhang – försvinner 40%. Dessutom kastas 97 % av denna mat i USA på hög utan biologisk återvinning. Ett på många sätt mycket efterblivet land numera.

Här i Sverige har vi kommit längre, men enligt Naturvårdsverket slängdes även här 69 % av maten utan återvinning år 2013. Målet enligt regeringen är att vi ska nå minst 50 % år 2018. Matavfall från ”hushåll, storkök, butiker och restauranger” ska ”behandlas biologiskt så att växtnäring tas tillvara och minst 40% av matavfallet behandlas så att även energi tas tillvara.”

Naturligtvis är våra matvanor liksom våra sopvanor viktiga. Det har betydelse vad vi gör. Men för att det ska få verklig betydelse räcker det inte med det individuella ansvaret (och samvetet). Det behövs system som vi kan lita på och som inte är svåra att delta i. Det behövs mer, inte mindre, av gemensamt demokratiskt inflytande över både produktion, konsumtion och återvinning.

Intressant?

Klimatet, några positiva nyheter men….

Några saker vi redan vet om vi lyssnar på FN:s klimatpanel:

Vi vet att det har blivit varmare. Jordens medeltemperatur har ökat som en följd av att mängden växthusgaser (koldioxid, metan och lustgas) är högre än under de senaste 800 000 åren.

Vi vet att effekterna av klimatförändringarna märks redan nu. Isarna smälter och havet stiger. Många djur och växtarter har flyttat och förändrat sitt antal på grund av klimatförändringarna. Såväl oväder med mycket nederbörd som värmeböljor har blivit vanligare på en del platser.

Vi vet att klimatförändringarna riskerar att bli oåterkalleliga. Om temperaturen stiger med 4 grader eller mer så finns det en stor risk att klimatförändringarna skapar en allvarlig brist på mat.

Därför måste utsläppen minska snabbt och mycket. Det världens ledare kommit överens om hittills räcker sannolikt inte för att hålla temperaturökningen under två grader.

Några gladare nyheter

Skärmklipp

Enligt Internationella energirådet (IEA) har utsläppen av växthusgaser slutat växa de senaste två åren. Detta har hänt förut, men då har det varit ett resultat av minskad tillväxt i världsekonomin (oljekrisen 1979, upplösningen av Sovjet 1991, finanskris 2009). Nu säger IEA att det skett trots att världens BNP har ökat. Orsaken till trendbrottet är minskningar av utsläppen i de två största utsläppsjättarna, USA och Kina. Sannolikt är det för tidigt att dra några slutsatser både om ett eventuellt trendbrott vad gäller utsläppen och en frikoppling från tillväxten. Och IEA påpekar själva att de totala utsläppen som nu ligger på 32,1 miljarder ton koldioxid per år är alldeles för höga om klimathotet ska avvärjas. Men emellanåt kan det kännas som att vi behöver något att glädjas åt för att känna hopp.

I Norge och Nederländerna är man enligt Supermiljöbloggen och Veckans Affärer inne på att kräva att samtliga bilar som säljs från och med 2025 ska vara eldrivna. Indien är inne på att samma sak ska gälla från 2030. Nu är det ju en mycket viktig fråga hur stor del av denna el som kommer att produceras utan fossil. Men låt oss ändå även här få känna lite glädje.

Här i Uppsala har kommunen som mål att Uppsala år 2030 ska vara en fossilfri storstad.

Om du bor här i Uppsala och vill veta hur kommunalrådet Erik Pelling (s) anser att detta ska gå till när det gäller bostadsbyggande och infrastruktur eller vad klimatprotokoll är och hur det används för att nå målet,

då ska du gå till Drottninggatan bokhandel (Drottninggatan 7)

på tisdag den 12 april kl. 19

Ett möte arrangerat av Uppsala Klimataktion och Naturskyddsföreningen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

Klimatkrisen och ransoneringen.

Allt oftare får vi uppleva att klimatkrisen inte bara är ett hot mot vår civilisation i framtiden utan att den drabbar oss redan här och nu. Ett exempel är de alltmer extrema vädren.

USA hotas nu av den värsta torkan på över tusen år. En extrem torka med uttorkade flodbäddar och knastertorr jordbruksmark. Enligt forskare vid NASA är det risk att torkan kan vara i 35 år under detta sekel.

Även på den södra delen av den amerikanska kontinenten drabbas man av torkan. I Brasilien är det nu värre än det varit på 80 år. Vattentäkterna för tjugomiljonerstaden São Paolo är nära kollaps. Även andra delar av Brasilien har en svår vattensituation. Forskare menar att detta beror på den globala klimatsituationen men också på de extrema skogsskövlingarna i Amazonas. Skövlingarna frigör stora mängder koldioxid som annars skulle bindas där och den fuktiga luft som regnskogarna drar in från havet minskar.

Samtidigt får vi veta att på global nivå så var nio av de tio varmaste åren sedan år 1900 nu på 2000-talet. Den globala temperaturen har gått upp med cirka 0,8 grader de senaste 100 åren.

När det gäller en sådan sak som vatten så ställer det helt grundläggande frågor om hur vi fördelar det vatten som vi alla behöver. Bara de allra mest cyniska dogmatiker kan väl då hävda att marknaden är ett rimligt sätt för att fördela vatten mellan oss människor. I just detta fall blir ransonering så uppenbart det enda rimliga.

Borde det inte också gälla på andra områden? I detta fall gäller det ju den direkta konsumtionen av något så livsavgörande som vatten. Men skulle – eller borde – det inte också utsträckas till den konsumtion som orsakar utsläpp av koldioxid? Det är ju väl känt att rika människor bidrar mer till utsläpp av växthusgaser än fattiga och män mer än kvinnor. Det gäller både globalt och nationellt. I Sverige undersöktes detta i början av 2000-talet. Enligt denna undersökning åstadkom de tio procenten rikaste i samhället fyra gånger så mycket CO2-utsläpp som de tio procenten fattigaste.

Vore det inte också rimligt att redan nu (i tid) ransonera åtminstone de värsta exemplen på utsläpp av växthusgaser, som till exempel flygresor?

En jämnare inkomstfördelning genom att kapa inkomst och konsumtionsutrymmet för de allra mest svinaktigt rika borde också direkt kunna bidra till att minska utsläppen på jorden.

På det sättet sammanstrålar strävan efter rättvisa med åtgärder mot klimatkrisen.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

%d bloggare gillar detta: