Räcker marknaden för att lösa klimatfrågan?

Marknadsbaserade åtgärder kommer inte att räcka – inte ens höga priser på fossila bränslen. Det måste finnas en övergripande vision och nära samordnade planer. Annars är en snabb omvandling på systemnivå mot globala hållbarhetsmål otänkbar.

 

Detta är inte ord från någon radikal miljögrupp eller något vänsterparti. Det är ord hämtade ur en kommande rapport från FN: ”Global Sustainable Development Report 2019”. Rapporten omnämns i en artikel i Veckans Affärer (VA). Jag har däremot inte sett att den omnämnts i andra svenska medier. Den borde annars få många som intresserar sig för miljö, klimat och samhälle att höja på ögonbrynen. Artikeln i VA har rubriken: ”Marknadskrafterna dödar planeten – dags för nytt ekonomiskt system.” Åsikten att vi måste ”omvärdera det ekonomiska systemet för att hinna agera i tid” är väl inte något som normalt uppskattas av de typiska läsarna av Veckans Affärer?

De 15 forskarna bakom rapporten utsågs bland över 60 experter inom natur- och samhällsvetenskap som nominerats till FN:s generalsekreterare. I presentationen av rapporten skriver man att den ”utgör resultatet av en pågående dialog mellan forskare på alla relevanta områden om hållbar utveckling över hela världen.”

Rapporten slår alltså fast att vi redan har nått långt bortom den fysiska gränserna för vad vår planet klarar av. Men det är i kapitlet ”Transformation: The Economy” som forskarna även drar slutsatser om vilka ekonomiska och politiska förutsättningar som krävs i våra samhällen för att åstadkomma en verklig omställning. Man behandlar omställningar som behöver göras när det gäller transporter, mat, boende. Därefter menar rapporten att det tydligt framgår, av de åtgärder som de tar upp på dessa områden, ”att stark politisk styrning krävs” (”strong political governance is required to accomplish the key Transitions”).

Forskarna avvisar marknadsmetoden att prissätta och låta utsläpparna betala i förhållande till sina utsläpp av koldioxidutsläpp som en otillräcklig lösning:

Som ett politiskt verktyg saknar  prissättning på koldioxid det avgörande elementet att kunna samordna en mängd olika ekonomiska aktörer mot ett gemensamt mål. Enskilda aktörer skulle ha incitament att minska koldioxidutsläppen, men de skulle fortfarande konkurrera genom sin egen affärslogik, det skulle inte finnas något sätt för att säkerställa att någon affärslogik skulle stödja övergången till hållbarhet på en systemnivå.

Dessutom har det under de senaste åren varit extremt svårt att lösa nästan allting med så stor inverkan på internationell nivå.

Forskarna menar att den mest sannolika möjligheten till att initiera omställning till hållbarhet vore att ”en grupp av progressiva stater tog ledningen”. Det skulle då kräva ”ett ekonomiskt tänkande som möjliggör stora offentliga investeringsprogram å ena sidan och stark reglering och skydd för miljön å andra sidan.”

Det här är ju tankar som låter bra för en ekosocialist som jag. Det går att se – ja, jag tycker det är alltmer uppenbart –  att det nuvarande ekonomiska systemet står hindrande i vägen för en omställning….. Men den åsikten får inte misstolkas. Den betyder inte att vi ska vänta med de åtgärder som är nödvändiga nu i väntan på den stora systemförändringen. Det betyder att vi måste kämpa för alla typer av åtgärder, även de som kolliderar med kapitalismens logik. Det betyder att öka politikens inflytande över ekonomin. Och det betyder att åtgärderna visar framåt mot en annan typ av ekonomi.

Sommaren 2018, bränder, klimat och åtgärder.

Den extrema hettan. Torkan och de stora skogsbränderna. Det är nog det som de flesta av oss kommer minnas från denna sommar.

Det finns många olika orsaker till att det börjar brinna i skogen. Enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är mänsklig aktivitet den vanligaste kända orsaken till skogs- eller markbränder. Det kan vara sådant som gnistor från tåg och skogsmaskiner, lägereldar eller grillande. Men också blixtnedslag eller anlagda bränder.

Varje år inträffar mellan 3 000 till 4 000 bränder i skog och mark i Sverige. Men de brukar inte nå den omfattning som sker nu eller som den som skedde i Västmanland 2014. En avgörande orsak nu är naturligtvis hettan som torkar ut naturen långt ner i jorden. Men en annan orsak är det sätt som skogen förändrats på av människor som tjänar pengar på skogen. Det hävdar i alla fall journalisten och författaren Sven Olov Karlsson:

Kanske var det inte så smart att plantera och driva upp gran och tall för hela slanten och ha dessa uppvuxna lagom tills hettan blev vår herre. Kanske var det inte så smart att röja bort lövträden och skapa monokulturer av barr som kan bära en eld åttio meter i minuten.

Innan skogen genomled sin andra industriella boom, den ännu pågående, planterade ingen människa någonting där. Men ostörda skadedjur och trädsjukdomar, samt vår skogsbetande tamboskap och husbehovshuggning och träkolning, höll skogarna glesa så att bränderna snart skars av då de nådde mark utan bränsle.

Jag tycker att hans argumentation är övertygande. Karlsson har också skrivit en bok (Brandvakt) om den förödande branden i Västmanland 2014, dess orsaker och förlopp. Den har recenserats av bland annat Göran Greider.

 

Klimat och väder

Det är viktigt att skilja på kortsiktiga och lokala väderförändringar och de mer långsiktiga och generella klimatförändringarna som vi nu vet påverkas av utsläppen av växthusgaser. De globala fossila utsläppen av CO2 ökade under 2017 med 426 miljoner ton jämfört med 2016. Totalt släpptes 33 444 miljoner ton ut. Sveriges utsläpp var 48 miljoner ton, eller ungefär 1/700-del av de globala utsläppen.

 

Den globala uppvärmningen ökar. Erik Kjellström, klimatforskare på Rossby Centre vid SMHI:s forskningsavdelning säger till SVT:

Det extremt varma vädret blir vanligare än det extremt kalla. Vintrarna blir inte lika kalla och långvariga utan allt varmare…..Klimatet blir varmare, mätningarna pekar tydligt i den riktningen. Sannolikheten för höga temperaturer och nya värmerekord ökar i takt med den globala uppvärmningen.

Sannolikheten för extrema väder och den typen av katastrofer som nu sker i Sverige kommer därför att öka i framtiden.

 

Beredskapen…

….visade sig väl som ofta förut inte alls vara god. En sak som också blev tydlig var hur alltför många politiker ser och prioriterar andra hotbilder än dessa. Per Leander skrev utmärkt om detta i Aftonbladet:

Det största hotet mot Sverige idag är varken Putins Ryssland eller islamistiska terrorister, utan de klimatförändringar som vi just nu bevittnar de förödande konsekvenserna av.

Okontrollerbara skogsbränder härjar i hela landet, grundvattennivåerna sjunker så att vårt dricksvatten riskerar att bli en bristvara, och den långvariga torkan slår ut skörden så att vår livsmedelsförsörjning inte kan garanteras.

Och vidare:

Vi har 134 stridsflygplan av modell JAS 39 Gripen redo att när som helst bomba skiten ur ryssarna, men vi har inte ett enda brandbekämpningsflygplan i beredskap, trots att vi vet att skogsbränder är ett återkommande och allt vanligare fenomen.

 

Vad kan vi då göra inför denna framtid?

Jag tänker på tre saker:

  1. Lämna alla dem som inte tar klimatfrågan på allvar åt sitt öde, antingen det är fossila fossilpåhejare som Trump, sverigedemokraterna eller för den delen de borgarpartier som inte ens vågar införa en skatt på flygresor. De representerar inte framtiden. Eller kanske annorlunda uttryckt: om de kommer ha inflytande över framtiden så ser den mycket mörk ut. Mörk som brandrök.
  2. Låt oss diskutera och ifrågasätta hur skogen brukas eller utnyttjas och sambandet mellan detta och de omfattande skogsbränderna. Låt oss också på allvar ifrågasätta avvecklingen av det svenska jordbruket och den alltmer obefintliga självförsörjningsgraden.
  3. Ifrågasätt de dominerande hotbilderna och prioriteringarna av dyra JAS-plan som aldrig kommer användas i Sverige istället för flyg som kan bekämpa skogsbränder. Och se hur Nato-anhängarna bidragit till denna falska syn när det gäller vad som är verkliga hot.

—————

 

PS: När det gäller mänskliga orsaker till skogsbrand tog jag inte upp de avskyvärda idioter till rasister som även här försöker göra det till en fråga om invandringen. Jag hänvisar istället till en artikel om detta av Andreas Magnusson i det intressanta Magasinet Paragraf.

Valår

Det är ett valår i år. Partierna tävlar om att vinna våra röster i ett allt högre och osakligare tonläge och med allt mer av rent valfläsk. Ett exempel på användande av det senare tycker jag är det lilla parti som nu mindre än fem månader före valet slänger fram löften om en omfattande sjukvårdsreform. Av någon anledning kom de på den just nu, inte för fyra år sedan då de regerade. Det verkade kanske inte räcka med att hyra in en gammal högerpopulist för att klara sig över fyraprocents-spärren.

Tanken med den parlamentariska demokratin är ju att vi väljer mellan olika åsiktspaket och att folkviljan därmed uttrycks och sedan även kommer till uttryck i praktisk politik efter valet. Samtidigt vet vi att det inte riktigt är så. För att ta en av mina egna hjärtefrågor så finns det en bred folkopinion mot vinster i välfärden. Men den åsikten återspeglas bara delvis bland de politiskt valda. Ett sätt att lösa det problemet vore naturligtvis folkomröstning i just den frågan. Men det behövs framförallt att folkopinionen tar sig starka uttryck genom folkliga rörelser. För de politiska partierna är –  trots att de säger sig stå för olika ideologier –  i vissa avseenden ganska föränderliga. Att ha (eller behålla) makt verkar ofta vara överordnat sådant som ideologier eller partiprogram. Tänk på socialdemokratins förändring sedan 1980-talet eller på moderaternas snabba omsvängning från Reinfeldts ”öppna hjärtan”.

Partierna  återspeglar i en viss mening den tid de verkar i och de tankar och åsiktsströmningar som dominerar. Dessa dominerande tankar är i sig en återspegling av faktiska styrkeförhållanden i samhället. Men det är då en väsentlig skillnad på vilken typ av idéer som vi talar om. För att tankar som handlar om rättvisare fördelning och ökad solidaritet ska erövra en starkare ställning krävs det alltid ordentliga folkliga rörelser av olika slag. För att borgerliga idéer ska dominera krävs det precis motsatsen. Det är det normala läget . Majoriteten förhåller sig passiv och inskränker sig i bästa fall till att rösta. Men det finns ett undantag här. När borgerligheten mobiliserar på gatorna är det alltid genom historien antingen kontrarevolution  på gång (tänk Chile i början av 1970-talet innan kuppen -73) eller början och del av en högerextrem utveckling. Där är vi inte i Sverige idag, även om de högerextrema flyttat fram sina positioner.

Hur väl de högerextrema  lyckats ser vi på de frågor som dominerar bland såväl socialdemokrater som liberaler, moderater och kristdemokrater i årets valrörelse. För det intressanta är ju att alla de som pratar om att ”ta folkets oro på allvar” inte alls verkar ha koll på eller bryr sig om vad som verkligen oroar de flesta. När SOM-institutet vid Göteborgs universitet just redovisade årets vetenskapliga topplista över svenska folkets oro så såg den ut så här:

De två helt dominerande frågorna som 61 procent av folket är oroliga för handlar alltså om klimatet och om miljöförstöringen. Även utrotning av växt- och djurliv kommer högt upp (52%). Helt uppenbart är det inte frågor som de ovan nämnda partierna tror att de ska kunna vinna röster på genom att driva. Intressant är också att samtidigt som ovan nämnda partier riktar in sig på de 37 procent som oroar sig för ett ökat antal flyktingar så är många fler, 48 procent, oroade för en ökad främlingsfientlighet, alltså oroade för vad som händer bland en del av dem som oroar sig för ett ökat antal flyktingar.

Men som sagt: för att ändra detta offentliga samtal och få bort valfläskandet krävs inte bara att vi röstar på ett parti som sätter frågorna om klimat och miljö högst. Det krävs framförallt att en större del av de 61 procenten blir aktiva och att vi tillsammans utvecklar starka folkliga rörelser så som människor gjort förr i historien. Det är det enda som på sikt kommer ha någon betydelse. Men glöm inte av den anledningen att också använda din röst i höstens val.

 

Intressant?

Att kunna dricka vatten

Att kunna dricka friskt vatten tillhör en av de mest grundläggande av alla mänskliga behov. Det borde också vara en rättighet. Men för många människor på vår jord är inte detta garanterat och för alltfler hotas det alltmer.

I november skrev jag om klimatförändringarnas olika former av påverkan i fem av världens städer. En av dem var Kapstaden i Sydafrika som är inne i sin värsta torka på 100 år. Där hotas nu vattenförsörjningen för de 3,7 miljoner invånarna. Men denna situation är inte unik för Kapstaden. Trots att 70 procent av jordens yta täcks av vatten så är det bara 3 procent som är drickbart. I dagens värld saknar 2,7 miljarder människor  tillgång till rent vatten enligt UNICEF . Enligt en artikel i BBC News befinner sig en fjärdedel av de 500 största städerna i världen i en situation som betecknas som ”water stress”.

São Paulo  var i en liknande situation som Kapstaden 2015. BBC-artikeln berättar också om ytterligare tio stora städer som på olika sätt befinner sig nära gränsen för akut brist. Dessa städer är: Bangalore, Peking, Kairo, Djakarta, Moskva, Istanbul, Mexiko City, Tokyo och Miami. Men också London, en stad som de flesta kanske inte skulle tänka på i första hand när det gäller vattenbrist. Trots att de flesta av oss svenskar väl tänker på London som en regnig stad så räcker det tydligen inte. Staden tar 80 procent av sitt vatten från floderna Themsen och Lea. Myndigheterna där räknar med att staden kommer få försörjningsproblem kring år 2025 och allvarlig brist kring år 2040.

När jag läser sådant känns det som kallas åtgärder mot klimatförändringarna så otroligt futtiga. Det som behövs är ju så uppenbart drastiska förändringar som börjar här och nu. Och den svenska debatten om flygskatt eller en viss KD-politikers uttalanden om att flyga mera är provocerande på ett sådant sätt så att ord saknas.

Inför dessa perspektiv borde det framstå som uppenbart att vi måste skapa system för att vårda och dela på en sådan resurs som till exempel vatten på ett rättvist sätt. Alla tankar om, eller försök, att låta tillgången till vatten regleras av marknaden känns också rent kriminella.

Det händer nu. Vi kan inte vänta.

 

Läs andra bloggar om klimatfrågan, vatten, dricksvatten

 

Intressant?

 

Ska vi glädjas över den ökande konsumtionen?

Konsumtionen fortsätter att öka i Sverige. Mellan 2006 0ch 2016 ökade den totala konsumtionen med 23 procent. Detta kan man läsa i en ny rapport från Göteborgs universitet som släpps 13 december. Konsumtion som en del av vår livsstil ökar också: år 2012 besökte vi i genomsnitt köpcentrum under minst en timme elva gånger, 2016 hade det ökat till 17 gånger.

Konsumtionen av kött tycks ha stannat på en nivå av 87 kg per person och år. Samtidigt som vi köper mer kravmärkt mat så är matsvinnet ungefär 50 kg per person och år.

Att konsumtionen ska öka är något som de flesta politiker från olika partier brukar framhålla som bra. Framförallt etablerade ekonomer framhåller det positiva med att hjulen snurrar. Tillväxten får inte stanna av. Noll tillväxt, alltså att vi producerar lika mycket nästa år, ses som dåligt, ja rent av farligt. Den ständiga ekonomiska tillväxten är en inbyggd del i vårt ekonomiska system. Alternativet tycks stå mellan tillväxt eller kris. Men denna tillväxt som bland annat resulterar i ökad konsumtion har ju några mycket  allvarliga baksidor.

Lin Lerpold, docent på Handelshögskolan, säger apropå detta i en intervju i SVT-nyheter, det som länge hävdats från miljörörelsernas sida:

För att skapa energi och konsumera som vi gör använder vi jordens resurser. Om alla levde som i Sverige skulle fyra jordklot behövas för att resurserna skulle räcka till.

Samtidigt stöter jag på en artikel av Kadir van Lohuizen i Washington Post. Han berättar om en annan baksida av den ständigt växande konsumtionen: avfallet, soporna. I en artikel med skrämmande bilder från enorma soptippar runt om i världen (den största i Jakarta på Indonesien) berättar han att det enligt forskare från Världsbanken skapas 3,5 miljoner ton fast avfall varje dag i hela världen. Det är en tiofaldig ökning under det senaste decenniet.

Plastavfall är ett av de stora avfallsproblemen. Varje år produceras mer än 300 miljoner ton plast. En alltför liten del av detta återvinns. Ofattbara mängder av plastpartiklar flyter omkring i oceanerna. Den sammanlagda vikten av detta uppskattas till ungefär 270 000 ton.

Matsvinnet i hela världen är också enormt. Enligt FAO beräknas ungefär en tredjedel av all mat som produceras i världen gå förlorad eller kastas. Vikten av denna förlorade mat beräknas till ungefär 1,3 miljarder ton.

I Europa hamnar det mesta av vårt avfall på förbränningsanläggningar. Men i Afrika, Asien och USA (!) hamnar det mesta på enorma soptippar. Ett av många problem med dessa soptippar är att de släpper ut stora mängder metan som är en mycket kraftig växthusgas.

USA är också det land i världen som skapar mest avfall av alla.

 

Vi kan inte fortsätta så här om vi inte vill fullständigt föröda vår planet och själva vada omkring i sopor.

Allt som individer och företag kan göra för att motverka denna skrämmande utveckling är naturligtvis viktigt. Men jag är också övertygad om att det kommer vara helt otillräckligt. Vi är alla på olika sätt delar av ett system som bygger på att det måste ske ständig tillväxt. Vi måste lyckas med att skapa ett annat ekonomiskt system. Ett system som klarar av att göra alla de nödvändiga investeringarna för ny energi och klimatomställning som behövs. Som samtidigt utjämnar de avgrundsdjupa klyftorna i levnadsstandard genom ett mer jämlikt samhälle. Men som gör detta utan att öka tillväxten.

Ingen lätt uppgift. Men nödvändig. Ett första steg är att förstå att vi inte kan lita till att marknaden ska lösa det. Det handlar om gemensamma beslut. Politiska ingripanden som berör oss alla.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om miljö, klimatfrågan, konsumtion, överkonsumtion, plast, sopor

Klimatförändringarna i fem av världens städer

”Jag behöver fortfarande mer bevis för att du existerar”

De globala klimatförändringarna är ett faktum och inte en åsikt eller hypotes. Den vetenskapliga kunskapen om frågan är stor. Detta erkänns också av i stort sett alla politiska ledare runt om i världen. Det skrämmande undantaget är den förstockade regim som nu styr i USA.

Målet från Parisavtalet var och är att begränsa temperaturhöjningen till 2 grader Celsius eller helst 1,5 grader Celsius. Men som en stor del av forskarvärlden påpekat (och som jag skrev för en månad sedan) så är risken mycket stor att vi får betydligt högre ökningar om inte mycket stora begränsningar av utsläppen sker nu och de närmaste åren. FN:s klimatforskare talade – innan det 23:e internationella klimatmötet som samlades i början av november i Bonn –  om en uppvärmning på 3,2 grader Celsius som sannolik ifall vi fortsätter som nu.

Redan nu kan vi se olika uttryck för dessa förändringar i form av smältande glaciärer och extrema väder som orkaner, översvämningar och extrem torka. De globala klimatförändringarna är just globala. De gäller genomsnittligt och som tendens för hela vår jord men de tar sig mycket olika uttryck på olika delar av jorden. De påverkar oss alla direkt eller indirekt redan nu. De motsägs inte av en kall sommar i landet Sverige.

Vilka skrämmande konsekvenser som mänskligheten kommer uppleva ifall vi inte lyckas stoppa denna utveckling går att läsa i en artikel av Ineke Mules på den internationella tyska nyhetskanalen Deutsche Welle (DW).  Hon har granskat vad som händer nu och vad en ökning på 3 grader skulle kunna innebära för fem olika städer i världen. Följande är i korthet vad hon berättar:

  1. Nyligen drabbades staden New Orleans i USA mycket hårt. Framtiden för denna stad ser mycket osäker ut som en följd av stigande havsnivåer och varmare havstemperaturer. Mer förödande orkaner av Katrina-typ kommer bli följden.
  2. Paris kommer att drabbas av än värre värmeböljor av den typ som skedde sommaren 2003. World Weather Attribution (WWA) förutspår sommartemperaturer på över 40 grader Celsius som det normala i Europa före år 2050. Städer som Paris har också stora problem med luftföroreningar som dessutom förvärras av värmeböljorna och i sin tur återverkar så att även värmeböljorna förvärras.
  3. Den ökade temperaturen leder också till torka och vattenbrist även i de regioner som inte är naturligt torra. Kapstaden i Sydafrika är för närvarande inne i sin värsta torka på 100 år. Problemen med vattenförsörjningen är redan stora. Den ständigt växande befolkningen i staden som nu har 3,7 miljoner invånare – men växer med 3 procent per år –  kommer förvärra problemen med vattenförsörjningen.
  4. En stad som Dhaka i Bangladesh som befinner sig bara 4 meter över havet kommer att tillhöra dem som drabbas extra hårt av de stigande havsnivåerna. Dhaka har en befolkning på 14,4 miljoner och är den stad som har den fjärde tätaste befolkningen i världen. Om den globala genomsnittstemperaturen ökar med 3 grader Celsius skulle det leda till att oceanerna stiger med 2 till 4 meter under de kommande tre århundradena. Men en analys från 2013 visar att högvatten i Bangladesh stiger minst 10 gånger snabbare än världsgenomsnittet, vilket skulle innebära en ökning med 4 meter till 2100. Det skulle då driva minst 15 miljoner människor från låglänta landsbygdsområden runt omkring in till Dhaka. Detta kommer i sin tur att ytterligare förvärra situationen.
  5. En ytterligare följd av klimatförändringarna är smältande permafrost. Det är områden där vattnet i marken normalt är fruset året om, det råder ständig tjäle. Effekterna av dessa förändringar syns redan i några av världens mer nordliga städer. Staden Norilsk i Sibirien, Ryssland, med 100 000 invånare ligger i en sådan ständig permafrostzon. Som en rapport från 2016 visat så ökar den genomsnittliga temperaturen snabbare i Sibirien än i resten av världen. I dessa arktiska områden handlar ökningen redan om så mycket som 2,5 grader. Det påverkar naturligtvis de byggnader som står på denna tidigare hårdfrusna mark. Bärkraften för byggnader i Norilsk minskar redan och leder till allt fler skadade eller sprickande byggnader. Beräkningar visar att bärkraften kan minska med mellan 75 – 95 procent till början av 2040-talet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan, klimatet, miljön

 

 

Grön tillväxt?

Tillväxt är ett substitut för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt finns det hopp, och det gör stora inkomstskillnader tolerabla.

Henry Wallich

 

Detta gamla citat från den tysk-amerikanske ekonomen Henry Wallich (1914 – 1988) uttrycker på ett koncentrerat sätt de tankar som dominerar hos de flesta politiker och ledande beslutsfattare idag.

De kan, på sitt sätt, tala om faktiska och ökande sociala klyftor. De kan även tala om hotet från klimatförändringar orsakade av utsläpp av växthusgaser. De kan till och med ibland  tala om problemen med de mänskliga fotavtryck som är så ojämnt fördelade på jorden men sammantagna innebär att vi konsumerar mer resurser än det enda jordklot vi har.

Allt detta tycks de kunna se och tala om. Bara inte den heliga tillväxten ifrågasätts. Alla lösningar måste ske inom ramen för denna tillväxt.

I somras kunde man i tidskriften Nature läsa en rapport om den sannolika ökningen av den globala temperaturen. Under rubriken ”Lägre än två graders uppvärmning till år 2010 osannolikt” skrev fem forskare bland annat:

Det sannolika intervallet för global temperaturökning är 2,0-4,9 ° C, med en median på 3,2 ° C och 5% (1%) chans att det blir mindre än 2 ° C (1,5 ° C). Befolkningstillväxten är inte en viktig bidragande faktor. Vår modell är inte ett ”business as usual”-scenario, utan bygger snarare på data som redan visar effekten av politiskt beslutade utsläppsminskningar. Att uppnå målet om mindre än 1,5 ° C uppvärmning kräver att koldioxidhalten sjunker mycket snabbare än under senare tid.

 

Innehållet i dessa knastertorra siffror är mycket allvarligt. Ökningar med 2-4,9 grader under 2000-talet kommer ha mycket stora konsekvenser för livet på jorden. Det handlar om extrema väder, om översvämningar, om torka, om svält, hot mot tillgången på dricksvatten, om tilltagande flyktingströmmar, risk för hälsan när insekter och sjukdomar sprider sig, för att nämna några saker. En del av dessa konsekvenser ser vi dessutom redan nu.

Det sker en hel del för att utveckla ren energi och för att öka effektiviteten när det gäller användandet av energi. Problemet med de åtgärder som genomförts och genomförs för att minska utsläppen av växthusgaser är att de hela tiden äts upp av en ökande produktion, denna tillväxt. För de minskningar av användandet av fossila bränslen som skulle behövas räcker det inte med dessa åtgärder under den tid vi har på oss.

När jag i den senaste partiledardebatten på TV lyssnade till Fridolin och Lööf (som framställer sig som  ”gröna politiker”) så var det så uppenbart att de inte har ett sådant perspektiv. Lööf med sitt tal om ”miljöbilar” och biobränsle i flygplanens tankar – men absolut inte flygskatt –  illustrerar det tydligt. Men även hos Fridolin finns denna rädsla att konfrontera allvaret i situationen. När han fick frågan om ifall vi måste ändra vårt sätt att leva svarade han inte att vi måste det och att det kräver drastiska åtgärder utan att ” det kommer att ändras” som om det skulle komma att ske automatiskt som en fridfull process styrd av ny teknik och helt utan konflikter.

Antropologen, författaren och The Guardian-medarbetaren Jason Hickel använder sig –  i en intressant artikel i P2P Foundation – av citatet från Henry Wallich ovan. Han skriver:

Om tillväxten är ett substitut för jämlikhet, kan jämlikhet vara ett substitut för tillväxt. Genom att dela det vi redan har rättvisare kan vi göra ytterligare ekonomisk tillväxt onödig. 

I grunden håller jag med om detta. Hickel utvecklar sin tanke bland annat så här:

Åtstramning betyder att skära i sociala utgifter och minska skatter för de rika ………Detta har förkrossande konsekvenser för vanliga människors liv. ”Nej-till-tillväxt” kräver däremot att man skär ner de rikas överdrivna excesser, omfördelar befintliga resurser och investerar i sociala nyttigheter – universell hälso- och sjukvård, utbildning, prisvärda bostäder etc. Hela poängen är att upprätthålla och till och med förbättra människors välbefinnande utan att behöva oändlig ekonomisk expansion.

……… Faktum är att det inte ens betyder att vi måste sluta producera och konsumera nya saker. Det betyder bara att vi måste minska mängden nya saker som vi producerar och konsumerar varje år. 

Detta är vad vi måste uppnå. Men att komma dit – till ett sådant samhälle – kräver ett enormt arbete. Först och främst naturligtvis i att här och nu övertyga fler människor om detta perspektiv. Men också – och ännu mera –  i den konfrontation som är oundviklig med de ekonomiska makthavare i världen som är knutna till det nuvarande sättet att producera. Ekonomiska makthavare som tycks beredda att till varje pris upprätthålla detta produktionssätt och sin egen makt, oavsett konsekvenserna för mänskligheten och kommande generationer. Att uppnå en ekonomi utan tvånget om tillväxt är knappast möjligt utan att ifrågasätta ägandet och styrningen av ekonomin.

Uppgifterna är enorma. Men någon annan väg finns inte.

Intressant?

Läs andra bloggar om miljön, klimatet, klimatfrågan, 

tillväxt

Översvämningar och extrema väder

Så nås vi åter av nyheter om översvämningskatastrofer från olika delar av världen. Mest hör vi som vanligt om katastrofen i Texas där 30 personer hittills beräknas ha dött. Lite mindre hör vi om de ungefär samtidiga översvämningarna i Indien, Bangladesh och Nepal där fler än 1200 människor dött hittills och där t.ex. halva den indiska delstaten Uttar Pradesh med 220 miljoner invånare är översvämmad. Så ser vår nyhetsförmedling ut och det säger också något om vår värld.

Vatten är ju, som alla vet, livsavgörande för oss människor. Men både torka och översvämningar hotar vår existens. Med den stigande temperaturen på jorden (som orsakas av de ökade koldioxidutsläppen) så får vi allt mer av olika typer av extrema väder. Extrema värmeböljor och torka på vissa delar av jorden och extrema regn och översvämningar på andra delar. Naturligtvis har både extrema värmeböljor och extrema regnstormar och översvämningar funnits tidigare. Men det som flera forskare på området menar är att den nuvarande uppvärmningen förstärker dessa fenomen och därmed drabbar oss hårdare än tidigare.

USA har både drabbats av extrem torka och översvämningar. Mot bakgrund av dessa katastrofer är det inte bara  sorgligt – eftersom hela världen drabbas av fortsatt fossilpolitik – utan också ironiskt att den nuvarande presidenten i USA både förnekar all vetenskap om klimatförändringarna, omger sig med företrädare för fossilkapitalet och skär ner på statliga åtgärder och forskning om klimatförändringarna.

Det verkar också som om president Trump direkt har förvärrat situationen inför kommande översvämningar. Barack Obama införde skydd mot översvämningar och åtgärder som skulle göra det svårare att bygga vägar, broar och annan infrastruktur i områden som var utsatta för översvämningar. Projekt skulle ta hänsyn till klimatförändringarna. Reglerna kallades Federal Flood Risk Management Standard. Men Trump som vill genomföra sina utlovade infrastrukturprojekt avskaffade dessa regleringar bara några dagar innan orkanen Harvey.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

Till skräpytans försvar

Dom säger det är enda vägen

Den enda vägen fram

Men om det här ska kallas framåt

En skräpyta

                                                   En skräpyta

Då ska jag ingenstans

 

Den här refrängen av Mikael Wiehe (från En sång till modet – år 2000) brukar komma i mitt huvud när jag hör olika predikanter tala om den oundvikliga utvecklingen längs en utstakad väg, där vi egentligen inte har några val.

För så är det ju. Samtidigt som talet om och prioriterandet av den  individuella valfriheten ökat helt enormt så har tanken på att vi skulle kunna göra kollektiva eller samhälleliga val i samma grad försvagats.

”Nordströms vision”

Jag kom att läsa en artikel i Veckans Affärer om den nordstromsvenske ekonomen Kjell A. Nordström. Det berättas där om hur Nordström – som utnämndes till en av de 30 främsta Management-proffsen 2016 –  i förra veckan ”trollband publiken” på Nordic Business Forum ”när han levererade sin vision om hur världen kommer att utvecklas de kommande 30 åren”.

Ordet vision är lite konstigt i sammanhanget för mig . Synonymer till vision är bland annat ”hallucination, hägring, uppenbarelse, drömsyn; framtidssyn, drömbild, utopi, idealbild”. Men det som Veckans Affärer kallar Nordströms vision är inte något av detta utan Nordströms uppfattning om hur det kommer att bli, rent faktiskt. Han är en av dessa ”den enda vägens” människor.

Det Nordström säger är att utvecklingen av folkförflyttningar till städerna och från andra områden kommer fortsätta i ett rasande tempo. Han menar att 80 % av världens befolkning kommer leva i städer om 30 år och att de kommer stå för 95 % av BNP. Som exempel säger han att det kommer bo nästan fem miljoner människor i Stockholm.

Stora delar av Sverige kommer däremot att ödeläggas:

Vi kallar detta för skräpyta. Det är till exempel Värmland och Gotland som är typiska fall av skräpyta. Där finns ingen ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ingenting, bara träd

Ja, det är ju en del att tugga i sig här för oss som vill se hela Sverige leva, som inte ser något i sig positivt med inflyttningen till tätorterna. Men som jag sa ovan så är detta inte egentligen en vision för Nordström. Han värderar inte denna utveckling, han ser den däremot som ödesbunden:

Jag säger inte att det är bra. Men jag säger inte att det är dåligt heller. Det enda jag säger är: vänj er vid detta.

Varför ser då Nordström detta som en ödesbunden utveckling? Jo det har att göra med det kapitalistiska systemet, som han studerat och är en varm anhängare av. Nordström konstaterar att kapitalismen idag för första gången är det helt dominerande ekonomiska systemet i världen. Han uttrycker det så här:

För första gången i historien spelar alla länder i världen (utom Nordkorea) med samma socioekonomiska regler.

Vad är det då detta kapitalistiska system gör enligt Nordström, jo:

Kapitalismen är en maskin som gör en enda sak. Den sorterar saker i två högar: de effektiva och de ineffektiva. Och digitaliseringen har gjort att maskinen blivit extremt snabb på att sortera bort de ineffektiva företagen. Skräphögen har nu blivit mycket större än förr.

Det är inte ett helt felaktigt sätt att beskriva kapitalismen som system. Men en sak fattas. Effektivitet är inte ett mål i sig. Det är ett medel för något annat, nämligen det som är helt grundläggande, att skapa maximal vinst i konkurrens med andra. Detta ekonomiska system ned sin strävan efter effektivitet inom varje företag eller koncern leder samtidigt till enorma slöserier med resurser. Det ödelägger naturen som vi lever av och driver oss att ständigt öka takten i produktionen och uttaget av naturresurser för att tillfredsställa denna effektiva vinstmaskin. Men det ser inte sådana som Nordström som något problem.

Men för oss andra som ser detta och inte gläds av ”visionen” om att alla ska bo i städer och resten vara ”skräpytor” finns det all anledning att ifrågasätta just detta ekonomiska system. Utvecklingen är inte ödesbunden. Den behöver inte styras i huvudsak av driften efter maximal vinst. Det går att ingripa mot detta. Men då måste vi samtidigt ta makt ifrån den lilla del av mänskligheten som sitter i kontrollrummet till detta maskineri. Det är naturligtvis inte någon enkel sak. Men det är däremot en fråga som handlar om demokrati och om vår framtid. För vad är alternativet? Vill vi att Nordström ska få rätt?

Intressant?

Läs andra bloggar om städer, landsbygd

Oljeimperialismen och klimatet

Vi tillbringade år med att varna för att Exxon var alltför nära den amerikanska regeringen. Nu är de regeringen.

John Sauven, Greenpeace UK’s executive director

                                                                                                               tillerson

Häromdagen meddeIade Trump vem han ville ha som utrikesminister. I den blivande regeringen som redan består av reaktionära storkapitalister och militärer tillkom nu Rex Tillerson, den verkställande direktören för oljeföretaget Exxon Mobil. Det är ett av världens största (och mäktigaste) företag med verksamhet i mer än 50 länder.

Att USA:s regeringar krigat eller deltagit i statskupper för olja genom historien är inte nytt. Inte heller att de som ingått i regeringarna haft egna intressen i både krigs- och oljeindustrin och sett till att med våld sköta om dessa intressen (minns Busch-administrationen). Det var ju därför demonstranter mot USA:s Irak-krig ropade ”No blood for oil”.

Ändå måste man nog säga att Trump fört detta ett steg ännu längre.

Enligt The New York Times äger Tillerson aktier för 218.000.000 dollar (2.009.216.590 kr) i Exxon, och hans pensionsplan var värd nästan 70.000.000 dollar (645.161.290 kr). Oavsett hur man ser på det politiska systemet i USA eller hur demokratiskt man tycker att det egentligen är så borde det vara uppenbart att här finns problem. Även för en ärlig liberal.

Men det allvarligaste problemet här kanske ändå är det som rör klimatet och mänsklighetens överlevnad här på jorden. Olja, gas och kol måste stanna under jord, det vet vi. Men med Exxon i regeringen och bättre samarbete med Putin så kommer det sannolikt bli tvärtom.skarmklipp

I mars 2014 infördes sanktioner mot Ryssland som svar på annekteringen av Krim. Oavsett vad vi tänker om dessa sanktioner så stoppade de för ett tag de enorma uttag som var på gång som en följd av samarbetet mellan Exxon och den ryska regeringens oljebolag Rosneft. Exxon hade just gjort en affär med Rosneft för 500.000.000.000 dollar som blockerades av sanktionerna. Naturligtvis vill de gå vidare med detta. Vi vet inte hur mycket Trump kommer hinna sabotera av ingångna klimatavtal. Det är tillräckligt oroande. Men han kan se till att verkligen förstöra otroligt mycket med hjälp av Ryssland och oljeindustrin. Det handlar om ett område i Arktis med enorm potential att utvinna olja, där Exxon Mobile har rättigheterna att arbeta med utvinningen tillsammans med Rosneft. Det enda hindret just nu är sanktionerna. Framöver kommer kanske det enda hindret vara stora folkliga mobiliseringar.

Intressant?

Läs andra bloggar om oljan, oljeindustrin, klimatfrågan, USA, Trump, Ryssland

 

%d bloggare gillar detta: