Ett program för att vända utvecklingen

Så börjar vi då på ett nytt år och tänker och hoppas att det måste bli bättre. De flesta tänker väl på att vi ska kunna tränga tillbaka pandemin med hjälp av omfattande vaccineringar. Och på många sätt känns det som en förutsättning för så mycket annat. För att vi ska kunna komma ut tillsammans och ta strid. Pandemin avslöjade ju de anhopade problemen med nedrustad välfärd. Och klimatkrisen blev inte mindre. Angreppen på fackliga rättigheter fortsatte….och så vidare.

Därför kändes det bra när jag dagen innan Nyårsafton nåddes av ett mejl med ett budskap från Välfärdsalliansen i Stockholm. Välfärdsalliansen är en sammanslutning av många olika organisationer. Förutom organisationen Gemensam Välfärd består alliansen av Hyresgästföreningen region Stockholm, olika fackliga organisationer som Seko Stockholm, Norra Järva stadsdelsråd, Klimataktion, Rädda hyresrätterna, m.fl.

De kallar sitt upprop för ”Nyårslöfte” men det är mer av ett program för handling som välformulerat ringar in de viktigaste frågorna att bygga rörelse och ta strid kring under kommande år.

Så här skriver de:

Klockan ringer ut för 2020 – ett riktigt ruggigt år med coronapandemi, klimatförsämring och trumpism plus hot mot anställningsskydd, rätten till en bostad och social trygghet här. Så låt oss göra det som väntar bakom hörnet till Vändpunkternas år. Här är Välfärdsalliansens nyårslöfte – låt oss bli många som avger det! För ett Godare Nytt 2021!

NYÅRSLÖFTET :

FÖR VÄLFÄRD, TRYGGHET OCH KLIMATRÄTTVISA

Den värsta faran heter inte pandemi, klimatkris eller högerfara – den stavas uppgivenhet. Vanmakt inför ett dödligt virus och en samhällsutveckling åt fel håll med ökade klyftor, minskad trygghet och klimatförsämring hotar med förlamning – och viljelös anpassning.

Men det är vi människor som själva och tillsammans avgör vårt öde. Så låt oss mitt i den mörkaste månaden avge ett gemensamt nyårslöfte:

Nej, vi tänker inte passivt acceptera, ge upp och foga oss! Tvärtom, de väldiga utmaningarna från pandemin, klimatförsämringen och välfärdskrisen sporrar oss att hålla hoppet och möjligheterna levande. Tillsammans kan vi hejda tillbakagången och bana andra vägar.

Välfärdsalliansen som bildades våren 2019 av hyresgäster, fackföreningsfolk, välfärdsförsvarare och klimataktivister vill göra 2021 till vändpunkternas år.

FÖRSVARA ANSTÄLLNINGSTRYGGHETEN

Vi försvarar anställningstryggheten trots januariavtal och eftergifter. Hur kan ett fullgott anställningsskydd försvagas när just osäkra timanställningar har bidragit till smittspridning på äldreboenden? Den statliga Coronakommissionen underströk i sin första rapport betydelsen av fasta anställningar och trygghet för personalen som en viktig förutsättning för smittsäkrare omsorg.

När permitteringar och varsel drabbar jobben på bred front i pandemins spår behöver vi stärkt anställningsskydd, inte försvagat.

Välfärdsalliansen står för det fackliga försvaret av anställningstryggheten mot Svenskt Näringslivs, borgerlighetens och januariavtalets strävan att försämra den.

FÖRSVARA RÄTTEN TILL BOSTAD MOT MARKNADSHYROR

Vi försvarar rätten till en bra bostad med rimlig hyra mot alla försök att införa marknadshyror. Trångboddhet, tillfällighetsboende, vräkningar och hemlöshet drabbar inte bara människor genom knapphet och sociala svårigheter. Pandemin har också visat på hälsoriskerna när rekommendationer om fysisk distans och skydd av äldre inte kan efterlevas.

Istället för att öppna upp för marknadshyror genom ”fri hyressättning” i nyproduktion och därmed hyreshöjningar för alla, krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för hyresgäströrelsens försvar av rätten till ett gott hem med rimlig hyra mot fastighetskapitalets och januariavtalets strävan efter marknadshyror.

FÖRSVARA EN JÄMLIK VÄLFÄRD UTAN VINSTINTRESSEN

Sveriges svårigheter att skydda de äldre mot Coronasmittan handlar om långvarig försummelse av många regeringar, visar Coronakommissionen. Privatiseringar, uppsplittring, marknadsstyrning (NPM), avsaknad av smittskyddsutrustning, av läkare, sjuksköterskor och fasta personalstyrkor har bidragit. Liknande svagheter uppvisas från andra verksamheter, som på de vinstdrivna skolkoncernernas och den upphandlade spårtrafikens områden.

Istället för att gå vidare längs privatiseringar och marknadsutsättning krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för välfärdsfackens, brukarnas och samhällets behov av en jämlik, gemensam och demokratiskt styrd välfärd för människors behov inte företagsvinsternas.

FÖRSVARA EN RÄTTVIS KLIMATOMSTÄLLNING

Pandemikrisen med dess följder för så många människors liv, behoven av att ta solidariskt ansvar mot smittspridningen plus de stora kraven på stat och myndigheter att stötta samhällsekonomin och enskilda, organisera smittskydd och massvaccinering säger något om vad som krävs inför den ännu större utmaningen, klimatkrisen. Behovet av snabb, grön omställning kräver hela samhällets förändringsarbete, från vardagens levnadssätt till det övergripande – produktion, transporter, teknikutveckling, infrastruktur, boenden.

Här finns inget utrymme för ”låt-gå”-politik och kortsynt jakt på fördelar eller vinster. Klimatomställning är vår gemensamma överlevnadsfråga.

Välfärdsalliansen gör gemensam sak med klimatrörelsens deklaration av Klimatnödläge och krav på omställning av samhället till balans med naturen. Tillsammans med klimataktivismen vill vi bidra till att återstarta samhället på en grund av jämlik gemenskap och ekologiskt ansvar.

LÅT OSS GÖRA 2021 TILL VÄNDPUNKTERNAS ÅR

Erika Bjerström och ”flygandets problematik”

Jag tror att de flesta av oss tycker illa om folk som tränger sig före i en kö. Vi kan säkert ibland släppa fram någon som ber om det. Men en som trängs utan att säga något det gillar vi inte. Om en som trängs dessutom skulle försvara sig med att ”ja, men det var ju bara jag som trängde mig, så det gjorde väl inte så mycket”, så skulle de flesta av oss nog inte acceptera det. Systemet med kö bygger ju just på att vi alla upprätthåller det.

Om vi vet att det finns begränsade resurser av något som alla behöver så kan nog också de flesta av oss inse att det är bättre att ransonera än att några ska kapa åt sig. Ibland uppstår till exempel vattenbrist på vissa ställen, även i vårt land. Visst finns det då sådana som fortsätter att fylla sin swimmingpool. Men jag tror att de flesta egentligen förstår att alla gynnas av att vi ransonerar. Om istället alltfler i detta läge skaffar och fyller på en pool så skulle, tror jag, också de flesta av oss inse att det inte håller. Att vi måste stoppa det beteendet på något sätt, ifall vi ska kunna garantera vatten till allas grundbehov.

Varför pratar jag då om detta? Jo häromkvällen tittade jag på Aktuellt där Erika Bjerström tog upp aktuella uppgifter om klimatkrisen. Hon menade att ”pandemin har visat att det inte är flygandet som är klimatkrisens stora problematik”. Hennes argumentation gick ut på att trots att mer än hälften av världens flygplan stannade på marken under 2020 så var den globala utsläppsminskningen bara sex procent.

Det är sant att det finns andra och mycket större källor till utsläpp än flyget. Industrier, fossilt producerad värme och elektricitet samt jord- och skogsbruk står för 70% (21% + 25% + 24%) av alla jordens växthusgaser. Transporter som flyget är en del av svarar för 14%. Flyget ensamt står för 4 – 5 % om vi räknar in det som kallas för höghöjdseffekten.

Har då Bjerström – och andra som hävdar samma sak – rätt när de säger att ett minskat flygande inte har så stor betydelse? Nej det tror jag inte. Klimatkrisen är så allvarlig att alla minskningar är viktiga. Men det är framförallt när vi tittar på vilka som flyger och hur mycket de flyger som det blir mer uppenbart att vi inte kan utelämna flyget. Det är ju en mycket liten del av jordens befolkning som står för en väldigt stor del av flygandet. Ungefär en procent (1%) av jordens befolkning flyger så mycket att  de står för mer än hälften av de totala utsläppen av koldioxid från passagerarflyg.  Den stora majoriteten av människor i världen flyger aldrig. Det var bara 11 % som flög över huvud taget år 2018. Av dessa var det ungefär fyra procent (4%) som flög internationellt.

I Sverige var det många som flög innan pandemin. Och flygandet har ökat väldigt mycket under de senaste decennierna. Men det är fortfarande även i Sverige många som aldrig flyger medan å andra sidan en liten grupp flyger extremt mycket.

Så istället för att säga att flyget ”bara” står för 4 – 5 % av växthusgaserna så borde vi tänka att det är så trots att en så liten del av mänskligheten orsakar detta.

Och då vill jag återvända till mina jämförelser ovan om beteendet i en kö eller i förhållande till att ransonera vatten under en torka. Vi kan inte låta ett beteende som bidrar till klimatkrisen fortsätta bara för att det är en liten del av mänskligheten som gör det. Om beteendet hos den enda procenten skulle vara norm så inser nog alla hur allvarligt det skulle bli. Men det gäller även många av dem som tillhör den något större gruppen på fyra eller elva procent.

Det är dags att ”sluta fylla swimmingpoolen”.

Kunskapen, åtgärderna och ”kommandobryggan”

Om halten koldioxid fortsätter att öka i atmosfären kommer detta sannolikt leda till stigande temperaturer. Det finns inga tvivel om att skadorna på miljön kommer att bli allvarliga.”

(Ur ”Robinson-rapporten” från 1968)

Att den ökade halten av växthusgaser i atmosfären leder till ökade temperaturer har varit känt sedan länge. Att detta är mycket allvarligt för livet på jorden blir alltmer uppenbart. Vi vet också att detta hänger ihop med den ökade användningen av fossila bränslen. Utvecklingen vad gäller energiförbrukning och olika energislag ser ut så här enligt IEA:

 

 

 

År 2014 såg fördelningen mellan energislagen ut så här:

Det brukar sägas att det handlar om ”människans” användning av fossila bränslen. Och det är ju sant. Vi människor konsumerar, transporterar, förflyttar oss och så vidare, med hjälp av fossila bränslen på ett sätt som vi inte gjort tidigare i vår arts historia. Det handlar om en förändring under de senaste 200 åren ungefär. Och det har skett en enorm ökning speciellt under de senaste årtiondena. Samtidigt döljer detta tal om ”människan” i allmänhet en del viktiga förhållanden, till exempel att vårt uttag av fossil energi (liksom alla sorters uttag ur jorden) är mycket ojämnt fördelat mellan oss människor. Det skymmer också att vi människor ingår i system för produktion och konsumtion där några få av oss har ett mycket större inflytande än andra.

Alla är vi konsumenter. Och som konsumenter ingår vi alla i fossildrivna system. Men när det gäller inflytandet över dessa fossildrivna system så är skillnaderna mycket stora. För det som konsumeras har först producerats. Och här är det några få men väldigt stora och mäktiga bolag som dominerar produktionen. Enligt en forskarrapport i Nature från september 2019 står 100 kol-, olje- och gasbolag för omkring 70 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Forskarnas genomgång visade också att bara tio bolag står för 72 procent av världens oljereserver. Lika många står för 51 procent av världens gasreserver. Tio bolag står också för över 30 procent av världens cementtillverkning, en industri som beräknas orsaka omkring 8 procent av koldioxidutsläppen globalt. Carl Folke, forskare, chef för Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi i Stockholm och en av studiens huvudförfattare sa till Ny Teknik att:

Ägarkoncentrationen är häpnadsväckande hög, men det innebär också att det finns en enorm möjlighet att snabbt ställa om. De här företagen kan forma planetens framtid.

Carl Folke hade verkligen rätt i detta. Den höga ägarkoncentrationen gör att möjligheten till en samordnad och snabb omställning borde vara mycket stor från den ”kommandobrygga” som styr dessa bolag. Men tyvärr så visar fakta från ”kommandobryggan” att viljan knappast funnits där. Kunskapen har man haft men man har gjort allt för att dölja eller motarbeta den. De mest kända exemplen handlar om de stora oljebolagen.

Carroll Muffett

Carroll Muffett, advokat och ledare för miljöorganisationen CIEL, Center for International Evironmental Law, hävdar till exempel att oljeindustrin har känt till sambandet mellan ökad koldioxidhalt i atmosfären och ett varmare klimat ända sedan 1950-talet, men gjort allt för att dölj detta och istället sprida desinformation. Muffett hänvisar till “Brannonrapporten” från 1957 samt “Robinson-rapporten” från 1968. Ett citat från den senare rapporten läste du i inledningen till den här artikeln. ”Brannonrapporten” finansierades av Exxon Mobil och ”Robinson-rapporten” av USA:s oljeindustri. Andra exempel på att oljeindustrin känt till sambanden mellan fossila bränslen, växthusgaser och förändrat klimat kan du till exempel hitta hos Laestadius (Klimatet och omställningen s. 67 – 68, Boréa 2018).

Makthavarna på ”kommandobryggan” kände alltså till fakta. Men istället för att föra ut kunskapen gjorde de allt för att dölja den och istället desinformera. Till detta har de haft enorma resurser. Förutom desinformation och stöd till s.k. klimatskeptiker har de också ägnat sig åt en omfattande lobbyverksamhet för att påverka politiska makthavare.

Grönvaskande

Enligt den amerikanska affärstidningen Forbes använder de fem största olje- och gasbolagen varje år ungefär 200 miljoner dollar (1,9 miljarder kronor) på lobbying för att kontrollera, fördröja eller stoppa bindande klimatåtaganden. Dessutom lägger de 195 miljoner dollar på ”varumärkesbyggande verksamhet” som syftar till att skapa en bild av att de stöder arbetet mot klimatförändringarna.

Jag har tidigare skrivit om den rapport som visade att de fem största olje- och gasföretagen – BP, Shell, Chevron, ExxonMobil och Total – mellan år 2010 och 2018 använde minst 2,7 miljarder kronor till lobbyverksamhet i EU för att påverka klimatpolitiken. Detta sysselsatte 200 lobbyister i Bryssel. Dessa lobbyister höll 327 möten med EU: s högsta tjänstemän mellan 2014 och 2018. Alltså mer än ett möte per vecka.

Förvisso formar de stora multinationella bolagen ”planetens framtid”, för att citera forskaren Carl Folke. Men inte på något positivt sätt. Tvärtom. Och kraven på åtgärder för omställning till en fossilfri värld krockar naturligtvis med intressena hos dem som har makten i och över de stora bolagen. En miljö- och klimatrörelse som menar allvar kan därför inte acceptera de gränser som sätts upp av dessa bolag eller deras språkrör inom politiken. Avvecklingen måste ske och den måste ske utan hänsyn till fossilindustrins makthavare. Detta är och kommer vara den avgörande skiljelinjen mellan en klimatrörelse som menar allvar och olika typer av ”grönmaskerade” politiker och opinionsbildare.

Naturligtvis vore det allra mest effektiva och snabba sättet för omvandling att styra den från de ungefär hundra ”kommandobryggorna”. Som framgår av det jag skrivit ovan så tror jag inte att det kommer ske med de regimer som nu befinner sig där. Det kan bara ske genom en demokratisk kontroll över dessa bolag, som sätter hänsyn till klimat, miljö och rättvis fördelning före vinst för några få här och nu. Hur en sådan demokratisk kontroll ska kunna upprättas på global nivå finns det väl inte någon varken inom klimatrörelsen eller inom världens olika vänsterrörelser som har ett svar på. Men visst vore det den mest effektiva åtgärden för omställning?

Tid för eftertankar när shoppandet minskar…

Vi måste som bransch inse att smutskastningen av reklamen är ett hot mot kapitalismen, mot pressfriheten, mot våra elementära former av underhållning och mot våra barns framtid”

Jack Myers – 1993*

“Vi lever i shoppandets tidsålder” sa en gång Susan Sontag. Och precis som med så många andra förhållanden i samhället så blir även detta så tydligt nu under coronakrisen. ”Shoppandet” minskar, det köps och konsumeras mindre. Och precis som med andra saker som blir så mycket mer tydliga än vanligt – till exempel att annars ”osynliga” yrkesgrupper plötsligt blir synliga och framstår som precis så samhällsviktiga som de alltid varit – så ger det en möjlighet att fundera över sakernas tillstånd. Till exempel vad vi egentligen behöver och vad vi kanske inte alls behöver. Det är naturligtvis inte någon enkel fråga. Det finns ju helt grundläggande behov som mat, rent vatten, ett hem eller kläder att skyla och skydda sig med. Vi har också grundläggande behov av omvårdnad, omsorg, utbildning och så vidare. Men utöver sådana grundläggande behov är det inte så lätt att säga vad vi ”egentligen” behöver.

Det finns i alla fall en anledning att ändå fundera över det av minst två skäl. Det ena är att vi genom produktionen och transporterna av alla dessa konsumtionsvaror tar ut allt för mycket av jordens resurser och överskrider gränser som på sikt hotar inte bara andra arter och växter utan också oss själva som mänsklighet. Det andra skälet är att eftersom jordens resurser inte är oändliga så måste vi hitta sätt att både ta ut och fördela det som jorden ger på ett annat sätt. Rättvisare och med hänsyn till naturens gränser. Det innebär att inte all produktion och konsumtion är rimlig. Vi måste helt enkelt hitta sätt prioritera på ett annat sätt.

Nu är det ju så att mycket som inte är omedelbara grundbehov ”shoppas” på andra ställen än i affärer eller ens via nätet. Vapen köps till exempel i huvudsak av stater. Enligt Sipri ökade världens totala militärutgifter år 2019 till 1917 miljarder dollar, vilket är den största årliga utgiftsökningen sedan 2010. Jag tror inte att vårt behov av trygghet, frihet och fred ökade på grund av denna gigantiska vapenkonsumtion. Jag ska inte fullfölja det tankespåret här och denna gång. Men att det i sig innebär ett enormt uttag av resurser och miljöförstöring är däremot uppenbart oavsett vad vi tycker om vapenproduktionen.

Men åter till den mer vanliga konsumtionen, den som nu minskar inom en mängd områden. Ett sätt att fundera över vår konsumtion är att titta på de kostnader som används just bara för att få oss att konsumera.

Efter att under en lång följd av år ständigt ha ökat så passerade kostnaderna för reklam i Sverige 80 miljarder år 2018. Enligt IRM (institutet för reklam- och mediestatistik) så var de totala kostnaderna år 2019 drygt 81 miljarder. Den största delen är numera inom internet med nästan 24 miljarder. De 81 miljarder som användes på reklam kan jämföras med statens utgifter för ”hälsovård, sjukvård och social omsorg” som samma år uppgick till 79,6 miljarder.

Ulf Peder Olrog
Kom och köp konserverad gröt

Strömmen av reklam som möter oss har ökat enormt under ett antal decennier. Den tränger in på alla möjliga områden där den tidigare inte fanns. Skogen eller kyrkorummen är väl fortfarande fredade så länge vi inte plockar fram mobilen. Men annars är det idag väldigt få ställen där vi kan undgå reklamen. Den görs också av skickliga och talangfulla yrkesgrupper som har stora kunskaper om hur vi fungerar som människor. Naturligtvis är den därför också effektiv. Alla dessa pengar skulle inte användas om de inte ”betalade sig” genom att driva upp konsumtionen. Som Ulf Peder Olrog skaldade så  går ”allting att sälja med mördande reklam”. Men ytterst betalas reklamen naturligtvis av alla som konsumerar varorna.

Samtidigt som reklamen trängt sig fram på bred front görs det ibland försök att dämpa, begränsa eller inom något område förbjuda reklam. Senast handlade det om den spelreklam som driver många människor i elände.  Men låt oss tänka tanken att i stort sett all reklam stoppades. Då skulle det bli betydligt tydligare att se vad det var som vi egentligen inte behövde men konsumerade just bara därför att vi påverkats av reklam. Precis som Jack Myers, i citatet ovan, så är det många borgerliga som tycker att detta vore ett hemskt ingrepp. Jag tycker att det skulle vara befriande. Dessutom vore det ett av många viktiga steg mot ett sätt att leva som inte undergräver den jord vi står och lever på. Men Myers har väl rätt att det vore ett angrepp på kapitalismen, för saker och ting hänger ju ihop.

 

*Jack Myers (mediaekonom och ordförande i Media Advisory Group) i boken: ”Adbashing: Surviving the Attacks on Advertising” – 1993, s. 277

 

Förnyelsebart är framtiden

Storskaliga investeringar för att främja utveckling, spridning och integrering av klimatvänlig teknik – som solenergi, vindkraft, vätgas, batteriteknik och koldioxidinfångning – bör vara en central del av regeringarnas planer, för det kommer både att stimulera ekonomin och skynda på omställningen till förnyelsebara energikällor.

Fatih Birol, ordförande för IEA

    Fatih Birol

IEA (International energy agency) är ju inte någon liten ideell miljöorganisation utan en del av samarbetet inom OECD och Fatih Birol är inte heller någon ”gräsrot” utan dessutom ledande inom World Economic Forum. När sådana gubbar säger bra saker brukar jag inte normalt sett känna stort förtroende för dem. Oavsett om den attityden är dum eller krasst realistisk så har det i alla fall en betydelse att och när dessa personer med makt säger sådana saker som här ovan. Det återspeglar förhållanden och styrkerelationer som gör att man – till exempel i detta fall – kan hoppas på att de elaka president-clownernas inflytande snart ska vara över. Birol sa också nyligen detta:

De kraftigt sjunkande oljepriserna är en utmärkt möjlighet för länderna att sänka eller ta bort subventioneringar av fossila bränslen. I dag uppgår dessa subventioner till omkring 400 miljarder dollar, och drygt 40 procent av dem handlar om att göra oljeprodukter billigare.”

Fatih Birol yttrar sig mot bakgrund av en ny rapport från Internationella energiorganisationen IEA. Den visar att världen inte har upplevt en så här omfattande nedgång på energimarknaden sedan andra världskriget. När man analyserar hur pandemin och den globala nedstängningen påverkar energikonsumtionen så framkommer också en del intressant för framtiden och i relation till klimatkrisen.

För drygt två veckor sedan skrev jag i en blogg att ”Precis som vi har vi sett vid tidigare kriser så minskar utsläppen. Det hände under 1970-talets oljekriser, det hände i samband med sammanbrottet för det ekonomiska systemet i Sovjetunionen under början av 1990-talet, det hände vid finanskrisen 2008 och det händer nu. Men i ännu mycket större omfattning”.

Men IEA:s beräkningar visar på en möjligtvis ännu större minskning av utsläppen än de källor jag då refererade till. De två fortfarande helt dominerande energislagen kol och olja är de som minskar mest. Kol med 8 procent jämfört med första kvartalet år 2019 och olja med 5 procent. Det gör att IEA beräknar att de globala CO2-utsläppen kommer minska med 8 procent under detta år 2020.

Uppmuntrande är att enligt rapporten så ökar däremot efterfrågan på el från förnyelsebara energikällor. En förklaring till det är att produktionskostnaderna är låga när anläggningarna för förnyelsebart väl är på plats.

Ja det förnyelsebara representerar verkligen framtiden och den möjlighet vi har som mänsklighet att fortsätta på ett drägligt sätt här på jorden. Det fossila och dess hejdukar är däremot just bara något fossilt (av latinets fossus, ”uppgrävd” och i alla dess betydelser)

Vad är det som hotar oss?

Ja vad är det som hotar oss idag?

Det största hotet mot oss alla – alla människor på jorden – är naturligtvis klimatkrisen. Här hotar så omfattande förändringar av betingelserna för våra liv på jorden att det kan vara svårt att ta in. Men det är verkligt. Det pågår nu och det är bråttom om vi ska kunna stoppa utvecklingen. Detta borde orsaka djärva planer och satsningar från styrande politiker på en krigsliknande nivå. Men ändå är det inte så. Vi har de elaka clownerna som styr till exempel i USA eller Brasilien. De både förnekar problemen och bidrar aktivt till att förvärra dem. Men även svenska och europeiska politiker, som ändå erkänner problemen, lyckas inte alls möta problemen på den nivå som de faktiskt är.

Ett annat stort hot är hotet mot demokratin så som vi känner den sedan ungefär 100 år. Det är hotet från de högernationella som överallt i världen flyttar fram sina positioner. Jag ska inte här resonera kring orsakerna till högernationalismens framgångar eller varför vi inte lyckats stoppa dess tillväxt. Jag vill bara här ta upp det som ett annat stort och akut hot. Det finns både inom varje enskilt land och som en global rörelse över hela världen.

Ett tredje stort hot är den kombination av nedriven välfärd och återkomsten av ett tydligare klassamhälle med superrika som drar ifrån och alltfler fattiga på botten som lämnas i sticket, som vi ser såväl i Sverige som i resten av världen. Även här skulle det behövas omfattande satsningar och radikala omfördelningar för att ta itu med problemen. Men vi ser inte något av detta från dem som nu styr.

Och om dessa tre stora hot talades det inte alls när elit och krigsmakt möttes i Sälen för att ha konferens och berätta om det som det verkligen ska satsas på. Jag vet att de som samlades egentligen kallar sig för Folk och Försvar men jag tycker att den etiketten alltmer börjar likna Orwell-språk. Det var knappast ”folket” som samlades där i Sälen.

Hotet i Sälen

Den elit som samlades i Sälen talade alltså varken om hotet från klimatkrisen, hotet mot demokratin eller om hotet från ett samhälle som slits isär. Nej där talades bara om hotet från främmande makt. Och för att möta detta hot finns det resurser. Resurser vi annars inte varken hör talas om eller ser till. Enligt ministern med ansvar för krigsmakten kommer man nu göra en satsning på denna krigsmakt ”som saknar motsvarighet sedan 1950-talets början”. Att moderatledaren trots detta ville ha ytterligare miljarder förvånar ju inte. Det tillhör det politiska spelet. Men uppenbarligen är de alla överens om att pengarna både behövs och ska och kan fixas fram.

Innan jag resonerar om ifall det hot som de talar om verkligen är så allvarligt som de hävdar så vill jag alltså åtminstone försöka ställa dem i relation till de tre hot som jag nämnde ovan. Hur kan det vara så att enigheten om hotet från främmande makt och nödvändigheten av att få fram enorma resurser för att möta det hotet är så oerhört mycket större än när det gäller de tre hot som jag nämnde? Borde det inte vara rimligt att se liknande satsningar eller helst ännu större åtminstone i förhållande till klimathotet?

 

Är Sverige som nation mer militärt hotat än tidigare?

Sedan ett antal år – och framförallt efter att Ryssland 2014 annekterade Krim och Sevastopol – har talet om hotet från Ryssland trappats upp. Det har skett som ett sorts förspel till dessa ökade anslag till krigsmakten.

Att regeringen i Ryssland är obehaglig på olika sätt och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande militärt hot mot Sverige. Det är därmed inte heller självklart att vi ska rusta upp, knyta oss närmare till Nato eller till och med gå med i Nato. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som talar om hot från Ryssland och upprustning inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Men vi som varken vill knytas till Ryssland eller USA, som inte heller tror på den militära logiken (om att hot möts bäst med hot) måste ändå kräva mer av vapenskramlarna.

Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra länder automatiskt skulle innebära att Sverige som nation också är hotad  så kan man undra varför detta aldrig har hänt under USA:s alla militära ingripanden runt om i världen. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning (från Nato) som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön som tydligt riktar sig mot Ryssland. Men för den som inte vill ansluta Sverige till varken det ena eller det andra militärblocket borde det vara något att fundera över.

Om vi ser till faktiska militära kostnader eller upprustning så tycker jag inte heller att det stärker bilden om hotet från Ryssland. USA plus Natoländerna Storbritannien, Frankrike, och Tyskland har tillsammans en militärbudget som är 12,6 gånger större än Rysslands. 2017 satsade USA 604 miljarder dollar på krigsmakten. 2019 hade detta ökat till 649 miljarder. Ryssland satsade  59 miljarder 2017 och ökade 2019 till 61,4 miljarder. USA rustade alltså upp för ytterligare 45 miljarder samtidigt som Ryssland ökade med 2,4 miljarder. Vad man än tänker om Ryssland så är det uppenbarligen inte värst när det gäller militär upprustning.

Ett försök till bevis för en rysk upptrappning är förekomsten av ryska u-båtar i svenska vatten. Hur det ligger till med den saken vet inte jag. Däremot vet jag att bevisen varit klena eller rent av bluff. Nu, samtidigt men inte samordnat med Sälenkonferensen, avslöjades det ganska (o?)passande att det senaste ”intrånget” som det var mycket rabalder om 2014 visade sig vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Läs f.ö. Göran Greiders ledare i ETC om detta och om krigsmaktens försök att stoppa avslöjandet.

Det talas också om ryska (och andra) cyberattacker mot Sverige. Men här finns ett stort mått av hyckleri. Redan för några år sedan avslöjades det i The New York Review of Books att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte heller till fred och avspänning.

Nej vad vi behöver nu är varken falska hotbilder eller ökat vapenskrammel och upprustning. Vad som istället skulle behövas var att vårt land tog täten i kampen mot klimathot, högernationalism och ökande klyftor. Att vi gick i täten för nedrustning av det militära och istället satsade massiva resurser för omställningen till ett fossilfritt samhälle, för upprustning av välfärden och demokratin.

 

Att söka hopp i en mörk tid

Jag såg i måndags ett meningsutbyte på TV-Aktuellt om det svåra läget för kommuner och landsting(regioner). Enligt inslaget innan räknade 8 av 10 kommuner med ”besparingar”.  ”Besparingar” det är det konstiga uttrycket som i stort sett alla använder när man talar om att den offentliga eller gemensamma sektorn drar ned på kostnaderna för att inte gå med underskott. Att jag tycker det är ett konstigt uttryck beror på att jag inte tror att någon enskild människa eller familj som drar ned på utgifterna för att få lönen att räcka till brukar se det som ett sparande. Sparande är ju något som man kan unna sig när lönen är större än de nödvändiga utgifterna. Att däremot krympa sina nödvändiga utgifter tycker jag inte borde heta något annat än nedskärningar. Men nu var det inte egentligen det jag skulle skriva om här. Så åter till TV-aktuellt.

Efter inslaget om kommunernas nedskärningar –  exemplifierat med nedläggningar i kommunen Bengtsfors – blev det så debatt mellan den socialdemokratiska civilministern Lena Micko och den moderata ordföranden för Sveriges kommuner och landsting (SKL) Anders Knape. Att lyssna på denna debatt var lika märkligt som det samtidigt var ett uttryck för det förvirrande politiska läge vi har i Sverige idag. Här kunde vi höra moderaten säga det som borde vara den naturliga vänsterståndpunkten nämligen att ”staten måste sätta till mer resurser” och att de budgeterade 5 miljarderna inte räcker (ett egentligen helt objektivt faktum). Den socialdemokratiska ministern höll visserligen efter några frågerundor med om att det inte räckte och att ….”det kommer att behövas mer” men kunde inte precisera varken hur mycket som kommer tillföras från staten eller när det kommer att ske.

Den kris inom socialdemokratin som bland annat yttrar sig i de lägsta opinionssiffrorna någonsin blev knappast mindre av den här typen av framträdande. Det parti som var den främsta ingenjören för att bygga den moderna välfärdsstaten framstår i en sådan debatt som de främsta i att riva sitt eget bygge.

Men naturligtvis bör vi även syna högerns kort. Moderaterna är ju också ett parti med problem, vilket märks i olika typer av desperata och oseriösa utspel. Hur ligger det till med deras stöd till kommunerna? De föreslår ytterligare 2,5 miljarder utöver regeringens 5 miljarder. Om detta kan man säga att det inte heller löser problemen. Men framförallt bör man titta på hur de tänker sig att finansiera det. Den ekonomisk-politiske talespersonen Svantesson har tidigare talat om ”tuffa prioriteringar” utan att närmare precisera. Att de behöver ”prioritera” kan man ju förstå att de vill eftersom de samtidigt vill sänka skatten med 32 miljarder. Nu säger Svantesson att ”exempelvis” biståndet kan skäras ner. Dessutom vill man höja momsen framförallt på livsmedel och dra ned på ersättningar som sjukförsäkringen och a-kassan. Det som de säger sig vilja tillföra kommunerna kommer alltså att betalas av sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare (då kostnaden för mat utgör en större del av låginkomsttagares inkomst).

Alternativen här ser alltså ut på detta vis:

en s-regering som (om den alls ser vad som håller på att hända i den välfärd som kommuner och regioner ska upprätthålla med otillräckliga resurser) inte har några hoppingivande svar alls

ELLER

en höger som tillför lite mer men gör det på bekostnad av dem som har det sämst i vårt land och på bekostnad av solidariteten med människor som har det ännu sämre i fattiga länder.

 

Hoppet kommer västerifrån

I detta läge vill jag hålla med Ulrika Lindahl i Dagens ETC 27 november som säger: ” GÖR som Labour gör nu i Storbritannien. Våga allt. Visa att det är möjligt.”

         Hans fel!

Hon tipsar till exempel om en liten film från Labour som både avslöjar en rasistisk politiker och vilka som vi egentligen ska anklaga. Enkel och tydlig. Med ett budskap som jag skulle önska att svensk socialdemokrati kunde stå upp för. Se den på Youtube.

Lindahl berättar också om den rödgröna satsning Labour går till val på som bland annat innebär att man vill satsa över 1 000 miljarder i svenska kronor per år på investeringar i offentlig sektor. Något som ska finansieras genom omfördelande skatt. Och vidare:

Den innehåller förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. 150 000 nya bostäder per år. Klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. Höjda anslag till sjukvården. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030.

Ja, det är verkligen ett uppiggande program som Labour nu går till val på den 12 december. Jag har bara läst en del av det ganska omfattande programmet. Men jag tycker att det verkar finnas mycket att hämta och inspireras av både för socialdemokratin och för vänsterpartiet i Sverige. Bara dessa rader ur Jeremy Corbyns inledning till programmet höjer blicken på ett sätt som är lika nödvändigt i förhållande till läget som det samtidigt just nu saknas svensk politisk debatt:

Labour kommer att skriva om reglerna för ekonomin, så att det fungerar för alla. Vi kommer att bygga om våra offentliga tjänster, genom att beskatta de som är överst för att ordentligt finansiera de tjänster vi alla är beroende av.

Vi kommer att lansera det största investeringsprogrammet i modern tid för att finansiera jobb och branscher i framtiden, så att ingen hålls tillbaka och ingen gemenskap lämnas kvar. Det här är ett fullt kostnadsfinansierat program för att uppgradera vår ekonomi och omvandla vårt land.

Eller attityden i dessa rader senare i programmet om att tackla klimatkrisen:

Bara 100 företag globalt ansvarar för huvuddelen av koldioxidutsläppen. Vi kommer inte att vara rädda för att ta itu med denna hänsynslösa förstörelse från företagen sida genom att ta oss an de kraftfulla intressen som orsakar klimatförändringarna. Vi kommer att ändra de kriterier som ett företag måste uppfylla för att vara noterade på London Stock Exchange så att alla företag som inte bidrar till att hantera klimat- och miljökrisen avnoteras.

Släpp in ljuset från väster. Läs Labours program.

 

 

PS: Om du tycker engelska är knepigt så går det faktiskt att förstå ganska mycket genom att använda till exempel google translate, google översätt  eller likande.

Klimatet och fossillobbyn

Vi vet att fossilanvändningen och den ökade mängden växthusgaser är orsaken till klimatkrisen. Vi vet att vi därför måste få ett stopp på fossilanvändningen. Det är fullt möjligt men det kräver en enorm och kanske delvis ofattbar omställning. Argument och förslag till lösningar finns och vetenskapen är övertygande. Men i den värld vi känner till har aldrig enbart kunskap och kloka argument varit nog. Det märks när vi stöter på de materiella intressena. Intressen som är starkare än förnuft och argument.

Ett exempel på dessa materiella intressen kan man läsa om i en aktuell rapport: “Big Oil and gas buying influence in Brussels” som tagits fram av bland andra Jordens Vänner och Greenpeace.

Rapporten berättar om att de fem största olje- och gasföretagen – BP, Shell, Chevron, ExxonMobil och Total – mellan år 2010 och 2018 har använt minst 2,7 miljarder kronor till lobbyverksamhet i EU för att påverka klimatpolitiken. De sysselsätter 200 lobbyister i Bryssel. Dessa lobbyister har hållit 327 möten med EU: s högsta tjänstemän sedan 2014. Alltså mer än ett möte per vecka.

Eftersom vinsten för dessa företag fortsatt att växa till över 796 miljarder kronor är 2018 så kan man nog anta att lobbyverksamheten varit väl använda pengar. Dessutom sker påverkan utan insyn och utåt kan företagen som numera sällan öppet framstår som ”klimatförnekare” framstå som om de vore med på den nödvändiga omvandlingen. Men för alla som undrar varför omvandlingen går så långsamt så finns nog en del av svaret här.

När intressen och makt på detta sätt är starkare än förnuft och argument så måste vi naturligtvis förutom kunskap och argument också använda den makt vi har. Förutom fortsatt mobilisering av den globala klimatrörelsen i alla dess delar och mångfald så handlar det om att värna demokratin mot de mäktiga fossilgrupperna. Även en sådan bristfällig form av demokrati som EU är. Rapportens avslutande krav handlar om ett sådant värnande:

  • Installera en brandvägg för att få slut på fossilindustrins tillgång till beslutsfattande: inga lobbymöten; inga platser i expert- och rådgivande organ; ingen roll i statliga forskningsorgan.
  • Undvik beslutsfattarnas intressekonflikter: ingen roterande dörr mellan offentliga kontor och fossilindustrin; inga branschjobb eller placeringar; ingen anställning av branschkonsulter.
  • Gör slut på förmånsbehandlingen av fossilbränsleindustrin: inget deltagande i klimatförhandlingar; ingen plats på regeringens delegationer till internationella förhandlingar eller handelsuppdrag; inga fler subventioner eller incitament.
  • Avvisa partnerskap med fossilbränsleindustrin: ingen sponsring eller partnerskap; inga gemensamma plattformar med branschrepresentanter; inget värdskap eller deltagande i branschevenemang; inga parti- eller kandidatdonationer.

 

Om inte vi så dom….

Alternativet att inte bygga ut skulle inte betyda att vi räddar världen, utan bara att någon annan producerar samma produkter…

Peter Abrahamsson vd för Preem

 

Det är ju en unken klimatnationalism* som egentligen Sveriges klimatmål beror på…

Martin Kinnunen (SD) i Aktuellt 17 juni

 

När de som länge förnekade klimatkrisen inte längre kunde göra det så övergick de till en ny argumentation. Antingen ska vi inte göra något i Sverige för att det är en så liten del av världens totala utsläpp som vi påverkar. Eller så ska vi – som i citaten ovan – inte göra något, därför att om inte vi använder mer fossil för att förvärra klimatkrisen, så gör några andra det.

Tänk dig att den lilla lokala knarkhandlaren på orten skulle säga att ”vadå? om jag slutade sälja knark så skulle ju bara några andra ta över min marknad”. Det är inte ett argument som de flesta laglydiga medborgare skulle acceptera. Knark är ju olagligt och vi vill minska dess konsumtion och alla de problem med våld och annat som finns i dess kölvatten.

Varför får inte jag fuska när så många andra…

Du, som är en laglydig medborgare, tycker kanske att det här är en hårresande jämförelse? Det kan tyckas så. Men det kanske bland annat beror på att vi lever i ett samhälle där det är respektabelt att både sälja vapen (så länge de inte når lokala gäng i vårt eget land) och föröda vår jord med fortsatt ökad fossilproduktion. Däremot inte att sälja knark. Men även om du tycker jämförelsen av produkter och dess förmedlare är horribel så försök se till själva kärnan. Det här med att ”ifall inte vi gör det där så gör någon annan det”.

Jag tycker att argumentet om att ”ifall inte vi så några andra”, är ett mycket dåligt argument. Det är helt enkelt ett omoraliskt argument. Ett samhälle där medborgarna resonerar så på många områden är ett samhälle i sönderfall. Om inte jag fuskar på jobbet, om inte jag smiter från skatt, om inte jag kör för fort osv osv… Så varför acceptera det på ett område där det verkligen är nödvändigt att vi gör annorlunda, både vi och andra?

En påminnelse från förra sommaren…

Men det är också i grunden en mycket pessimistisk tanke att några aldrig kan gå före,  göra rätt och därmed på sikt dra med sig andra. Nej istället ska vi vänta. Och detta sista: att vänta, är ju helt orimligt ifall vi tar till oss de kunskaper som vetenskapen nu ger oss om allvaret i klimatkrisen. Det är bråttom. Världen passerade just 415 miljondelar koldioxid i atmosfären. Samtidigt har forskarvärlden sagt oss att vi måste stabilisera denna nivå till 350 miljondelar om vi ska kunna hålla temperaturökningen under 1,5 grader.

Vad som händer om vi går före vet vi inte. Men det ger möjligheter. Det pekar framåt och kan vara en uppmuntran och stimulans till andra att göra samma sak. Däremot vet vi att ifall vi gör ingenting, fortsätter som förut, eller som i detta fall, gör värre, så kommer vi bara bidra till att spä på klimatkatastrofen.

 

PREEM

Att jag tänker på det här beror naturligtvis på Preem. Det är ett företag som verkar i Sverige men ägs sedan 1994 av miljardären Mohammed al-Amoudi via sitt brittisk-svenska holdingbolag Corral Petroleum Holdings AB. Preem raffinerar sammanlagt ca 18 miljoner ton råolja per år.

För ungefär en månad sedan fick företaget klartecken för att bygga ut sitt raffinaderi i Lysekil. Konsekvenserna skulle bli en ökning av utsläppen av växthusgaser från 1,7 miljoner ton per år till 3,4 miljoner ton. Även om Preem hävdar (och det kan vara så) att svavelhalten i produkterna sänks för att klara skärpta miljökrav så blir resultatet i så fall ändå en gigantisk utsläppsökning av växthusgaser. Det skulle göra Preem till den enskilt största utsläpparen av växthusgaser i Sverige med 17 procent av dagens totala utsläpp från all industri i Sverige.

Nu har hotet om detta tillfälligt stoppats genom ett beslut från Mark- och miljööverdomstolen om att pröva Preems tillstånd för att bygga ut. Man får vara glad för det lilla, men knappast lugn. Ett skäl till det är att Mark- och miljööverdomstolen tydligen inte alls behandlar frågan om växthusgaserna och klimatet. Kajsa Ekis Ekman skriver om detta i Metro:

I sin dom talar Mark- och miljödomstolen mycket om buller. Om utsläpp i närområdet av svavel och kväve. Om hur fartygstrafiken skulle påverkas, om fiskar och fransfladdermöss. Om koldioxid sägs ingenting. Bara i förbifarten nämns att utsläppen kommer att fördubblas, men att ”bolaget deltar i olika forskningsprogram för att ligga i frontlinjen för nya tekniker”. Det är som om klimatfrågan inte fanns. Hur är det möjligt?

Å ena sidan har vi alltså en ny miljölag, ett klimatpolitiskt ramverk och ett klimatpolitiskt råd – å andra sidan business as usual.

Ett annat skäl att känna sig orolig är att jag inte litar på regeringen, inte ens på den del av regeringen som utgörs av Miljöpartiet. För det här borde vara en politisk fråga som ska upp på regeringens bord. I alltför många viktiga frågor har MP antingen vikt ner sig eller blivit överkörda av S (Bromma, Vattenfall, Arlanda…). Nu borde gränsen vara nådd.

Ändå måste vi som ser dessa problem försöka att påverka och sätta press genom klimat- och miljörörelsen och på andra sätt. Om du inte redan skrivit på uppropet mot Preems utbyggnad i Lysekil så gör det nu och här (klicka på länken).

 

* Sen kan jag inte låta bli att tycka att det är en minnesvärd komik när SD:s Kinnunen talar om unken nationalism….fast då när det gäller klimatet.

Bevara, begränsa eller avskaffa?

Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurk­kapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.

Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.

Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.

Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.

Tankar om kapitalismen

Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.

Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.

Olika argument

Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:

Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)

Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.

Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.

Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.

Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet  måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.

Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.

 

<span>%d</span> bloggare gillar detta: