När är en lön (för) hög enligt borgerligheten?

Vad är normala löner och vad är höga löner? Den frågan går att besvara ganska enkelt med saklig statistik från Statistiska Centralbyrån. Det är till exempel ett faktum att den stora majoriteten av löntagare tjänar mindre än 38 200 kr i månaden.

Men på den borgerliga kanten kör man med olika verklighetsbeskrivningar beroende på vems lön det handlar om och ifall det gäller skattehöjning eller lönesänkning.

När moderaterna skriker i högan sky för att den minoritet som tjänar över 38 200 ska betala statlig skatt från 2018, då låter det som om det handlar om en mycket större grupp än det faktiskt är. Deras ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson brukar då prata om ”breda grupper”.

Men när de som arbetar med att ta hand om soporna i Stockholm inte accepterar att få sina löner sänkta från 35 000 till 28 000 då tillhör de däremot inte några ”breda grupper” enligt moderaterna. Då är det en helt annan beskrivning av löneläget i Sverige som gäller. Så här låter till exempel den moderata EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner:

Det de (soparbetarna) sysslar med kan bäst liknas vid utpressning för att få igenom krav och tillskansa sig förmåner som de flesta andra bara kan drömma om. Poliser tjänar i genomsnitt 27 600 och sjuksköterskor 25 600. I den jämförelsen framstår sopåkarnas strejk som en ren lyxstrejk.

Att 35 000 är mer än de flesta vanliga lönarbetare tjänar är sant. Men Fjellner själv är ju EU-parlamentariker med löner och förmåner långt över det som de flesta ”bara kan drömma om”. Varje EU-parlamentariker har dessutom förutom lön och traktamente därutöver 42 250 kronor skattefritt till kontorsutgifter och representation. Detta behöver de inte redovisa. De vill inte heller redovisa dessa utgifter. Vid en direkt fråga från Svenska Dagbladet var det bara en av de svenska parlamentarikerna – Vänsterpartiets Malin Björk – som ville redovisa vad pengarna går till. Fjellner och de andra svenska EU-parlamentarikerna motsatte sig det. En viss försiktighet när det gäller att gapa om andras betydligt lägre löner och förmåner skulle alltså vara på sin plats.

 

Söndra och härska

De som själva tjänar mycket mer än soparbetarna har under sommaren försökt ställa olika grupper av betydligt lägre betalda lönearbetare mot varandra. Detta grepp har använts av ett flertal borgerliga debattörer och ledarskribenter. En variant av det är de som försöker framställa det som att de i huvudsak manliga soparbetarna – sopgubbarna som de kallar sig själva – skulle hindra den feministiska kampen genom sina strejkaktioner. Liberalernas Birgitta Ohlsson skrev till exempel om de betydligt lägre lönerna för olika kvinnodominerade yrken som ett argument för att sänka soparbetarnas löner. Men ingen av dessa debattörer har kunnat visa hur lönerna i dessa kvinnoyrken skulle bli högre genom att sänka lönerna för andra lönearbetare. Lönesänkningen hamnar ju inte hos det gemensamma eller i några vårdbiträdens lönekuvert utan hos det privata sophämtningsföretaget Reno Norden.

 

Ett bra svar

En som svarat på dessa falska angrepp är sjuksköterskan och aktivisten i rörelsen ”En annan vård är möjlig”, Agneta Lenander.

Hon gör det i en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv. Hon skriver bland annat så här:

Sluta använda mig som ett slagträ i debatten om ojämlika löner. Om du på allvar hade brytt dig hade vi inte haft den ojämlika situation som vi har i dag. Sedan när tog du fighten med oss i vården?

När stod du sida vid sida med vårdarbetare, som råddat ihop manifestationer och demonstrationer för att kämpa för vår sak?

Och till andra inom vården som gått på hetsen mot sopåkarna skriver hon:

Alla ni vårdarbetare som gnäller över att sopåkare har mer betalt än vi. Var fanns alla ni förra året den 4 september? Hur mycket kämpade ni för vår sak? Jag fick höra, det är inte lönt. Det gör ingen skillnad. Gör det här någon skillnad? Att gnälla över orättvisan? Genom att klanka ner på en annan yrkesgrupp? För att de tar en strid ni själva inte ens skulle drömma om.

Vi vinner inga större strider än de vi själva är beredda att kämpa för.

 

Kommunens ansvar

Stockholms kommun har ju lagt ut sophanteringen på privata företag genom upphandling. Som ofta vid sådana här upphandlingar vinner den som lägger lägst anbud, trots att motsatsen ofta hävdas. Och naturligtvis finns det bara ett sätt för företaget att ta ut vinst ur en verksamhet som får mindre pengar och det är på bekostnad av dem som arbetar i verksamheten, här som på andra ställen. I det här fallet genom sänkt lön och mer press i arbetet. Miljöborgarrådet Katarina Luhr (MP) säger till SVT att ”lönefrågan aldrig har varit i fokus i upphandlingen”. Man får inte heller intrycket att hon bryr sig om att ”lönefrågan” i detta fall innebar kraftigt sänkta löner för en grupp av arbetare. Ett naturligt krav i detta läge är att återkommunalisera sophämtningen i huvudstaden.

 

Läget nu?

Arbetsdomstolen har redan beslutat att sopstrejken var olovlig. De strejkande och deras familjer kommer naturligtvis drabbas av böter. En insamling till stöd för de strejkande drivs av Förbundet Arbetarsolidaritet. Alla bidrag till bankgiro 418 – 6482 går oavkortat till de soparbetare som strejkat.

Så här beskriver arbetarna själva situationen den 19 juli i en pressrealese som man kan läsa på facebookgruppen ”Vi stödjer Stockholms sopgubbar”:

 

Pressrealease från Stockholms Sopgubbar 19 juli 2017

Stockholms Sopgubbar på Reno meddelar.

Är strejken slut? Kalla det vad ni vill, men vi går inte tillbaka till Reno. Vi uppmanar alla att bojkotta företaget. Både kunder och arbetare.

Sopgubbarna har sagt upp sig, är på semester, några är sjukskrivna, någon jobbar. De som enligt uppgift nu kör sopbilarna är inga riktiga sopgubbar, utan nybörjare. Sopberget i Stockholm bara växer!

Så fort stockholmarna kommer tillbaka från semestern exploderar sopmängderna i soprummen. Den 1a oktober svämmar Södermalm och Östermalm också över av sopberg om Reno tar över efter Liselotte Lööf.

Vi börjar gärna hämta sopor igen, men inte på Reno Nordens villkor.

 

Här är några bra artiklar att läsa i frågan:

En ledare i ETC Stockholm

En artikel av Martin Klepke i Arbetet

En artikel om den galna privatiseringen i Allehanda

En artikel i Aftonbladet av Daniel Swedin

 

Intressant?

 

Hur stor får solidariteten vara?

Jag har skrivit förut här på bloggen om det knepiga begreppet ”identitetspolitik”.  Min uppfattning har varit att det ofta används slappt, som ett skällsord och utan konkretisering. Men vi  tycks inte komma undan begreppet. I sämsta fall kan praktiserande av ”identitetspolitik” innebära splittring mellan olika grupper som borde och skulle kunna enas i kampen för ett bättre samhälle. Det görs då med hjälp av ordet ”appropiering”. Här är en artikel av min vän Peter Widén som tar upp detta ämne utifrån ett inslag i Kulturnytt P1. Det handlar om ett sätt att tänka som förnekar förmågan till inlevelse, empati och solidaritet, ja även det mesta av kulturen faktiskt.

 

Detta ”debattinlägg” är inget som jag planerat att skriva. Det handlar om ett ämnesområde som jag inte behövt brottas med dagligen precis. Givet att jag bor i en industristad och har min politiska verksamhet bland jordnära människor. Men ett inslag i Kulturnytt i P1 har fått mej att förstå att det inte går att sticka huvudet i sanden längre. Jag skriver alltså i ren ilska.

Det handlar om identitetspolitik. Och appropriering. Ord som jag innan jag bevistade socialistiskt forum för två år sedan inte visste vad de var. Och som jag klarade mej väldigt bra utan.

Jag har inte berörts av detta i min politiska vardag. Och prioriterat annat. Men nu förstår jag att jag inte kommer undan. Vi kommer att få brottas med detta.

Emmet Till

Så till saken. På Kulturnytt hör jag att ett stort bråk utbrutit på Biennalen på Witney museum of American Art i New York. Det handlar om en målning. Målningen heter ”Open Cascet”. Den är gjord med ett verkligt fotografi som förlaga. Den föreställer den 15-årige afroamerikanen Emmet Till. 1955 bortfördes han, torterades och mördades brutalt av två vita män. Hans brott? Han skulle ha flirtat med en vit kvinna. Vilket han dessutom tydligen inte ens gjort. Men det spelar ju ingen roll. Alla har rätt att flirta.

Hans mor, Mamie Till Modley krävde att kistan skulle vara öppen under begravningen. ”Låt världen få se vad jag sett” sa hon. Och det världen fick se var en till oigenkännlighet sönderslagen 15-åring. Fotografiet var en av många gnistor som tände den masskamp som vi kallar medborgarrättskampen.

Konstnären Dana Schutz från Brooklyn gjorde målningen i vrede över alla hat-tal i presidentkampanjen i somras. Vad är problemet? Dana har alldeles för vitt skinn. Den svarte artisten Parker Bright organiserade en protest framför målningen iklädd en t-shirt med texten ”Black Death Spectacle”. Den svarta brittiska artisten Hanna Black skrev ett brev till museet och krävde att målningen inte bara skulle tas bort utan också förstöras. Dana Schutz, antagligen uppskrämd, ”erkänner” att hon inte kan känna det som svarta amerikaner känner, men att hon kan vet hur en mor känner. Hon borde naturligtvis istället bett Parker och Black m.fl. att dra till ett varmare ställe.

1937 skrevs ”Strange Fruit”, en tonsatt dikt om de fruktansvärda lynchningarna i sydstaterna. En blues-jazz-låt utan verser eller refräng. Den gjordes känd genom Billie Holliday och Nina Simone. Holliday sjöng den varje kväll som avslutningsnummer under flera år på en bar på Manhattan. Om publiken inte var tyst gick hon bara av scenen. Sångens text var hemsk men också ett stridsrop.

Problemet? Författaren och kompositören Abel Meeripol (alias Lewis Alan) var inte svart. Han var jude och kommunist, född i Bronx av fattiga judiska emigranter från Ryssland.

Vad tycker Parker och Black att vi ska göra med sången ”Strange Fruit”? Slå sönder skivorna? Ordna protestmöten? Meerepol lät ju t.o.m. sin fru spela in sången innan Holliday fick den. Snacka om appropriering!

Som tur var fanns inte dessa tankar hos Holliday, Nina Simone och den progressiva afroamerikanska miljön. Dom tog sången till sej. Dom förstod vilken kraft och betydelse den hade. Och dom förstod att vi människor har förmåga att sätta oss in i andras lidande även om vi inte själva är utsatta för samma specifika förtryck. Det är det som gör oss till människor.

Till identitets- och approprierings-fanatikerna vill jag ställa några frågor:

Vad ska vi göra med den irländske författaren Roddy Doyles mästerverk ”Kvinnan som gick in i dörrar”? En bok om hur en kvinna trots misshandel går med högburet huvud och stark genom livet. Skriven i jagform!! Det måste bli bokbål.

Får historikern Håkan Blomqvist skriva om de ukrainska judarnas lidande 1919?

Måste undertecknad sluta spela blues och övergå till svensk folkmusik eller dansband?

I samband med att Dylan fick Nobelpriset var det en författare (jag har glömt namnet) som sa: ”Som kvinna, mörk och född på 90-talet så har Bob Dylan absolut inget att säga mej”.

Reflektera över vad det betyder. Det betyder: ingen som inte tillhör min etniska grupp, min ålderskategori eller mitt kön kan säga mej något väsentligt.

Nina Björk kommenterade detta i en krönika i Godmorgon Världen. ”Varför lade hon inte till författare också, så hade vi snävat in det ännu mer” var Björks kommentar. Nina Björk är bra.

Den här författarens inställning är egentligen ett förkastande av all litteratur och konst. Stor litteratur innebär att kunna sätta sej in och förmedla även saker vi inte själva omedelbart upplevt. Det är ju det som är litteratur. Det är ju omöjligt att vi direkt kan ha delat alla öden och händelser. Var är fantasin?? Annars återstår ju enbart självbiografier. Om ens det. Vad vet man egentligen säkert om sina föräldrars erfarenheter?

Och om blues. På 60-talet organiserades turnéer med svarta amerikanska bluesmusiker i Europa. American Folk Blues Festival. Organisatörer var brittiska och tyska jazzmusiker och bluesentusiaster.

Jag hörde för ett tag sen en intervju med en av de tyska organisatörerna. Han sa: ”Det är omöjligt att skilja vår entusiasm för själva bluesmusiken från vår solidaritet med den svarta medborgarrättsrörelsen. Det var en och samma sak”. Var han en förtryckande ”appropriatör”? Eller var han en av dessa människor som vi så desperat behöver fler av idag?

Slutligen: Abel Meerepol och hans hustru adopterade makarna Rosenbergs söner när föräldrarna avrättades i elektriska stolen. Det är tur att det funnits och finns sådana människor och inte enbart egocentriska intellektuella som Parker och Black. Och låt oss sända en tanke av sympati till Dana Schutz. Hon reagerade på samma sätt som Meerepol på 30-talet. Hon sträckte sin sympati till förtryckta människor oavsett hudfärg.

Peter Widén

Intressant?

Läs andra bloggar om identitetspolitik

Arbetarklassens ”återkomst”?

Ofta tänker vi på orden som en enkel återspegling av det vi uppfattar som verkligheten. Vi säger: kan jag få gaffeln och får det, inte en kniv.

Språket och språkbruket är föränderligt. När verkligheten förändras så förändras också språket.

Men språket förändras också som en del av en kamp om makten att tolka verkligheten. Orden styr våra tankar. Ibland lyckas det inte så bra som t.ex. när man hittar på nya yrkesbeteckningar för dem som städar. Verkligheten för städaren och städjobbet har förblivit densamma ändå.

Men ibland försvinner ord nästan helt ur det dominerande språket. Några sådana ord som nästan helt försvann ett längre tag var orden klass och arbetarklass. Talades det över huvud taget om klass  så var det istället en grupp som nästan alla verkade tillhöra: medelklassen. Men ord om andra klasser eller arbetarklassen försvann nästan under några decennier. Valforskaren och professorn i statskunskap Henrik Ekengren Oscarsson skrev om detta:

Inom politiken slutade partierna använda klassretoriken redan under tidigt 1970-tal. Explicita frågor om klassidentifikation slutade ställas i svenska valundersökningar redan 1988. SCBs intervjuare rapporterade att det var många som inte förstod eller ville svara på frågor om huruvida de tillhörde arbetarklass eller medelklass.

Naturligtvis hängde detta ihop med samhällsförändringar som skett. Men arbetarklassen hade inte försvunnit ut ur samhället. klassDäremot såg den naturligtvis delvis annorlunda ut. Att ordet mer eller mindre försvann handlar nog mer om att arbetarrörelsens värderingar – som tidigare på många sätt präglat vårt samhälle – trängts tillbaka. Det handlade alltså om makten över språket. Genom historien har ju klassamhällen upprätthållits framförallt genom att härskarklassen med religionens hjälp framställt maktlöshet och underordning som en av Gud given ordning. När det inte hjälpt har man brukar öppet våld eller hot om våld. I  mer moderna samhällen så upprätthåller man hierarkin genom att antingen få alla att tro att systemet är rättvist och att alla har samma chans eller genom att helt enkelt förneka klassklyftornas existens.

Men på den senaste tiden har jag sett ordet arbetarklass återkomma bland diverse skribenter som jag tidigare aldrig trodde skulle ta det ordet i sin mun, skribenter som befinner sig fjärran både från arbetarklassen och från arbetarrörelsens värderingar (se tidigare bloggar om det här nedan).

Att tillhöra arbetarklassen är inte som att vara med i en förening. Det handlar inte heller om vad man själv tycker. Det är bara ett faktum oavsett vad man själv tänker om det eller drar för slutsatser av det. I Sverige består arbetarklassen av några miljoner individer som inte går att stoppa in i några fördomsfulla kategorier som ”verklighetens folk”. Det finns däremot seriösa undersökningar om kulturella preferenser och värderingar där man kunnat se vissa generella saker som mer typiska i arbetarklassen. Sociologiprofessorn Stefan Svallfors har gjort sådana viktiga undersökningar som visat skillnader mellan ”kulturradikalism” och ”social radikalism”. Sådana kunskaper är viktiga, inte minst för en vänster som vill nå arbetarklassen. Men det är inte värderingarna som avgör tillhörigheten till arbetarklassen.

Att tillhöra arbetarklassen handlar om ens position i samhället. Arbetarklassen är den majoritet av människor i samhället som saknar någon avgörande makt. De som inte har makt över produktionen, över staten eller över sina arbetsvillkor. De som är underordnade andras beslut på jobbet och i samhället. De flesta lönearbetare hör hit. De som måste sälja sin arbetskraft för att leva. Löntagare kallas de vanligen, men det är ett falskt ord då ingen tar lön. Man arbetar för lön genom att sälja sin arbetskraft. Vilka är då dessa? Om vi går in på SCB:s statistik (2014) över de största yrkesgrupperna så hittar vi många av dem där: undersköterskor inom hemtjänst och äldrevård, butikssäljare, vårdbiträden, lagerarbetare, förskollärare, städare, personliga assistenter, barnskötare, lastbilsförare, maskinoperatörer, metallarbetare, träarbetare, fastighetsskötare, kockar och kallskänkor, undersköterskor inom vård, fordonsmekaniker, vårdare, boendestödjare och serviceelektriker  Tillsammans är bara dessa uppräknade mer än 1,2 miljoner. Och de är många fler av andra grupper av lönearbetare.

Till arbetarklassen måste också räknas dem som med ett mer modernt ord brukar kallas prekariatet, alltså alla dessa som saknar fast anställning (tillsvidareanställning) men jobbar på nåder när arbetsköparen visslar och under extra vidriga arbetsförhållanden. Dessutom alla papperslösa som inte syns i någon statistik, men utnyttjas värst av alla.

Men till arbetarklassen måste man också räkna många av dem som inte kan sälja sin arbetskraft, som pensionärer, arbetslösa eller sjuka. De flesta av dem måste också på grund av sin bakgrund och nuvarande situation räknas till arbetarklassen.

För många decennier sedan gjorde en radikal sociolog som heter Göran Therborn en sorts klassanalys av det svenska samhället. Förra året gjorde några på tidskriften Clarté ett försök med att tillämpa Therborns analys på dagens svenska samhälle. För den som är intresserad av sådana mer teoretiska analyser är det en mycket intressant genomgång. De kom fram till att 52 % tillhör arbetarklassen. En sammanfattning av deras analys framgår på bilden här .  clarte

Arbetarklassen har alltså inte återkommit. Den har funnits där hela tiden. Däremot ser den mycket annorlunda ut än tidigare. Den är också mycket mer splittrad idag jämfört med den tid då socialdemokratin ännu 1988 hade 70 % av arbetarklassrösterna. Men varje projekt för att vända utvecklingen, för att gå mot ett rättvisare samhälle med andra drivkrafter, måste utgå från existensen av denna brokiga arbetarklass. När vi tillsammans ser det gemensamma, det som förenar, DÅ kommer mycket att hända. Och därför är orden också viktiga.

Intressant?

Läs andra bloggar om klass, arbetarklass

Högerdemagoger då som nu, där som här.

Om 60 miljoner män och kvinnor, från gubbarna till barnen endräktigt och bestämt förklarar: Vi vill inte! då skall miljonernas vilja åtminstone tillförsäkra oss den respekt, som man vägrar dem som kysser piskan. Vi är människor och inte hundar!

Propaganda från NSDAP – det tyska nazistpartiet i februari 1921 efter skadeståndsförhandlingarna i samband med Versaillefreden*

Efter valet av Trump till president i USA pågår diskussioner lite varstans om vilka det var som stödde Trump (där The Guardian haft en intressant genomgång), varför Clinton förlorade och vad som kommer hända nu med Trumps ”löften”. Förutom försök till förklaringar görs också jämförelser och överföringar till Europa och Sverige.

En förklaring till Trumps seger är den psykologiska förklaring som Katrine Marcal förordar i Aftonbladet:

De väljare som tycker ordning, auktoriteter och stabilitet är av stor betydelse, är samma väljare som oavsett inkomst verkar mer benägna att rösta högerpopulistiskt.

Men med den typen av förklaringar kan man ju inte förstå varför det sker förändringar som gör att antingen denna psykologiska grupp ökar eller att den förblir konstant men söker sig till nya alternativ.

Visserligen lägger Marcal direkt till att ”det förstås finns saker som komplicerar bilden”. En sådan ”komplicerande sak” menar hon är att

….även om de fattigaste i USA röstade på Clinton var det hela 16 procent i denna grupp som gick direkt från demokraterna till Donald Trump. ­Något fick dem att ta detta steg: en ­ekonomisk revolt, eller en kulturell?

Ja, kan vi inte tänka oss att det är en kombination, helt enkelt? Men när det gäller vårt svar för att möta dessa grupper så tror jag att ”ekonomin” måste vara det avgörande. Kort sagt: Bernie Sanders kampanj för social rättvisa hade haft en större chans att slå Trump.

Högerpopulismen

Trump ingår på ett övertydligt sätt i det som brukar kallas högerpopulism, det vill säga

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

Nazistpropaganda till arbetarklassen.

rörelser eller ledare som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn – såsom i citatet från NSDAP ovan – men som antingen är en del av överklassen eller har dess stöd. Samtidigt pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa.

Det är min utgångspunkt när jag går över till en annan skribent: Ann Heberlein.

Heberlein och Trump

På en webtidning som heter Ledarsidorna har Ann Heberlein skrivit en artikel om valet av Trump. Det är en mycket försåtlig  artikel. Den blandar på ett sätt som har börjat förekomma bland en del skribenter någon sorts ”vänsterkritik” med beskrivningar av klyftorna i det nuvarande svenska klassamhället och kritik av olika uttryck för brist på förståelse för klassfrågor hos några ”kulturdebattörer” med en mycket förvriden verklighetsbeskrivning och angrepp på en inte närmare specificerad vänster.

Heberlein inleder med att säga att de (som jag tänker) uppenbart falska orden i Trumps segertal om att nu ska de glömda ”no longer be forgotten” gick ”rakt in i hennes hjärta”. Redan här inser jag att min och Heberleins verklighetsbild skiljer sig kraftigt åt. Uppenbarligen uppfattar vi inte personen Trump på samma sätt. Där jag ser högerpopulism, demagogi och den grövsta form av falskhet, där ser Heberlein någon som talar direkt till hennes hjärta. De som i skrift uttryckte liknande uppskattning av nazisternas falska retorik under 1920 och 30-talet har av de flesta dömts av historien. Men kanske håller historien på att glömmas bort?

Att Heberlein på traditionellt borgerligt vis beskriver ”USA, som (varit) ett land som alltid premierat hårt arbete, ett land där vem som helst kan skapa sig en framtid bara hon anstränger sig tillräckligt hårt”, är en diskussion för sig, som jag lämnar därhän här. Men att en person som kritiserar en odefinierad vänster för bristande klassanalys samtidigt kan beskriva Trump som ”den amerikanska drömmen personifierad”, tycker jag är minst sagt magstarkt. Trump började ju inte alls med några tomma händer utan med ett affärsimperium som han ärvde efter sin far. När Heberlein fortsätter med att skriva att Trump: ”återupprättar dem som makten i åratal ignorerat” så börjar det bli riktigt obehagligt. Dels därför att en sådan beskrivning fullständigt bortser från falskheten i detta tal – försök åter att tänka tanken att någon, utan resonemang, skulle beskriva Hitler som den som återupprättade ”det tyska folket” – men också därför att alla de som Trump hetsade mot uppenbarligen inte ingår i dessa som behöver återupprättas. När Heberlein fortsätter med att beskriva en presidentkandidat som spridit rena lögner, vädjat till alla sorters fördomar och förnekat grundläggande vetenskapliga fakta som att ”han talar till de amerikanska medborgarna som om de vore myndiga, tänkande, handlande varelser” då inser jag att det är en konsekvent reaktionär som skriver.

Heberlein fortsätter med att skriva om att olika skribenter sett ner på dem som röstade på Trump som okunniga rasister. Det är de inte fastslår hon rakt av om 60 miljoner människor. Och hon för över detta till Sverige och de ”dugliga samhällsmedborgare som sköter sin del av samhällskontraktet och undrar varför de får så lite tillbaka. Varför blir mammas hemtjänst dyrare? Varför kommer inte polisen när man ringer? Varför blir barnens skola sämre? Varför fungerar inte sjukvården?

Grovt sett finns det ju  fyra  olika sätt att se på de ökade klyftorna och den försämrade välfärden:

  • De borgerliga som i huvudsak tycker att vi gått mot ökad valfrihet
  • Socialdemokraterna som har väldigt svårt att förklara detta eftersom deras eget ansvar för utvecklingen ställer till det med självbilden.
  • Högerextremisterna som ser det som en följd av invandringen
  • Vänstern som ser det som en följd av högerpolitik och offensiv från borgarklassen.

Vilken förklaring som Heberlein har framgår inte, men jag har mina misstankar.

Nazistisk idyll

Nazistisk idyll på 1930-talet

För hennes huvudkritik riktas inte mot den ekonomiska överklassen eller högern utan mot en odefinierad vänster. Det betyder inte att även en reaktionär som Heberlein kan pricka in en del viktiga problem – förutom de ovan nämnda också klyftan mellan stad och land, oförståelsen för problemen inom arbetarklassen eller för människor på landsbygden och det Stockholmscentrerade sättet att se på Sverige. Heberlein har säkert också rätt i att det finns sådant som kan kallas klassförakt även bland människor som uppfattar sig själva som vänster. Det vore konstigt annat i ett klassamhälle. Hur många är det inte till exempel som börjat använda det vidriga begreppet ”white trash” även här i Sverige. Men att i en artikel som handlar om Trump och samhällenas förlorare ha vänstern i sin helhet som huvudmål för ett angrepp är helt barockt. Heberlein talar om ”vänsterns hat av sina egna män, av arbetarklassens män, föraktet för lågutbildade män med låga inkomster, bosatta i mindre samhällen och på landsbygden”. Hon tycker att ”vänstern” bör ”återvända till klassanalysen” som om hon brydde sig om vänsterns öde eller själv tillhörde den. Förutom att detta tal om klassförakt i svepande ordalag inte träffar några avgörande delar av vänstern utom möjligen någon enskild kulturskribent så är det faktiskt inte vänstern som bär huvudansvaret för den försämrade välfärden. Tvärtom! Om vi ska leta efter några krafter som kämpat emot alla de försämringar, ökade klyftor och orättvisor som skett de senaste decennierna, så hittar vi dem bland det som kan kallas vänster i någon mening.

En annan högerdemagog

Ledarskribenten, Karin Pihl på Expressen tar upp tråden från Heberlein. Hon skriver – också i någon sorts märklig ”analys” av USA-valet:

Vänstern har skaffat sig en konstig samhällsanalys…….Frågan är om stora delar av vänstern inte har tappat klassanalysen helt……Ibland verkar det nästan som att vänstern utsett arbetarklassen till det samhällssegment som ska bekämpas till varje pris. LO-män har nog aldrig fått ta så mycket dynga från progressiva politiker och debattörer. Men om inte vänstern bryr sig om verklighetens folk, vem ska göra det då?

Pihl försöker inte på något sätt leda dessa anklagelser i bevis. Men vi kan notera att Pihl tar upp ett begrepp som Göran Hägglund (KD) försökte lansera utan större framgång för några år sedan: ”verklighetens folk”. Det är nog inte en tillfällighet. Det handlar inte om lönearbetarna som klass, de många utan makt som inte äger annat än sin arbetskraft att sälja. Det handlar istället om någon sorts kulturella beskrivningar, där uttrycket ”verklighetens folk” i sig står för ett schablonmässigt klassförakt.

Det är lustigt att Pihl – ledarskribent på en borgerlig tidning ägd av familjen Bonnier – å ena sidan anklagar vänstern för att inte försvara arbetarklassen och å andra sidan slår fast att ingen annan (än vänstern) kommer att försvara arbetarklassen om inte vänstern gör det. I det sista har hon ju rätt. Men den vänster som försvarat välfärden mot nedskärningar, privatiseringar eller kapitalets intrång i välfärden, som försvarat arbetsrätten, bekämpat lönedumpning,  kämpat för mer rättvisa skatter, för att nämna några saker, har inget att skämmas för när det gäller försvarat av arbetarklassens intressen. Motståndarna har varit högern och borgarklassen. Men dessa de verkliga motståndarna finns inte med i Pihls synfält. Hon skriver:

Om man i stället försöker förstå samhället utifrån ett klassperspektiv hamnar de med utbildning, kulturellt kapital och ekonomiska resurser högst i hierarkin. Och vilka är det? Bland andra är det vänsterpolitiker, skribenter på kultursidorna och statligt finansierade sociala entreprenörer. Vänstern själv, helt enkelt.

Jaha, så det är ”vänstern” som är överklassen? Det är Pihls ”klassperspektiv”. Hon nämner dem som har ”ekonomiska resurser” utan att närmare gå in på vilka dessa är. Familjen Bonnier? Inom kategorin ”skribenter på kultursidorna” finns det naturligtvis de som har vänsteråsikter, men om man ser vilka som dominerar de stora medierna och deras åsiktsbildning, så är det främst olika borgerliga tyckare eller journalister. Till exempel sådana som Pihl själv. När det gäller gruppen ”statligt finansierade entreprenörer” är det oklart vilka som åsyftas och hur avgörande delar av dessa ens i en mycket vid mening skulle ingå i vänstern.

Precis som Heberlein faller Pihl in i en Trumpsk ”klassanalys” som försöker blanda bort korten, förvirra, dra bort ljuset från dem som varit de senaste decenniernas segrare: borgarklassen och istället vända ilskan mot andra. I det svenska fallet: vänstern. En vänster som förvisso inte är enhetlig. Som förvisso gjort många misstag. Som är alldeles för svag. Som har delvis olika förklaringar, deltar i delvis olika strider och där en del även ibland låter sig luras av högertroll, men som i sina huvuddelar är de enda som stått upp mot de nyliberala härjningarna.

Giftet från mister Trump har spritt sig ända hit. Bidra inte till att det sprids mer.

———-

 *Citerat från Bruna boken om riksdagshusbrand och Hitlerterror

       – Georg Branting, Clartéförlaget 1933

Intressant?

Läs andra bloggar om vänstern, Trump, klassanalys

Vilka får vara med i kampen?

Ibland dyker det upp i debattartiklar. Det där ordet. ”Identitetspolitik”.

 Jag vet inte om de flesta människor har någon uppfattning om eller ens bryr sig om det ordet. Men om man är intresserad av samhällsdebatt så stöter man ofta på det nuförtiden. Senast var det den socialdemokratiska gymnasieministern Aida Hadzialic som använde det i Aftonbladet.

Aida Hadzialic

Aida Hadzialic

Själv tycker jag inte att det är så lätt att förstå vad det står för eller om de som använder det menar samma sak. Det används ju nedsättande. Jag har inte sett någon som skriver eller säger att de är anhängare av ”identitetspolitik”. Det är istället något som andra beskylls för. Och som ofta med sådana här ord kan man känna att de kanske fördunklar mer än de klargör.

wikipedia definieras begreppet bland annat så här:

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper.

Det låter inte så knepigt tycker jag. Den historiska arbetarrörelsen och fackföreningarna liksom kvinnorörelsen är i så fall uttryck för ”identitetspolitik”. Dessa rörelser har funnits länge men – vad jag vet – inte använt det här begreppet, föränn möjligen nu. Uppenbarligen står det för något mera än detta ganska enkla och basala med egenintressen som förenas i en gemensam solidaritet och identitet.

Märkligt nog sägs det vara ett begrepp som vägleder delar av vänstern. Aida Hadzialic säger i Aftonbladet att hon ”har tröttnat rejält på debatten inom vänstern”. Jag vet inte om hon räknar sig själv till ”vänstern”. I alla fall är hon arg på debattörer som ”fokuserar på vad som skiljer människor åt i stället för vad som förenar dem.” Och fortsätter: ”Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart”.

Det är ju hårda ord. Men ganska förvånansvärda. Dels som en beskrivning av vänstern, dels när de kommer från en ledande socialdemokrat. Varken klassanalyser eller enande av arbetarklassen har direkt varit något som utmärkt den socialdemokratiska politiken de senaste decennierna. Men det behöver inte betyda att hon inte kan ha viktiga poänger i en kritik av något som kanske kan kallas ”identitetspolitik”.

Aida Hadzialic är ju inte den första som skrivit om detta. Förra året skrev Åsa Linderborg på ett kritiskt sätt mot det som hon där kallade identitetspolitik i en artikel där hon talade om problemen med att vara ”politiskt korrekt” (ett annat av dessa knepiga begrepp). Hon skrev till exempel:

Ett stort problem med identitetspolitiken är att den allt ivrigare skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc. Håll käften Tomas Ledin, du är inte Jason, kom inte här och vifta med ditt pass!

Här handlar det alltså om att människor som kämpar för en grupp, en identitet, ställer sig mot andra på ett splittrande och sekteristiskt sätt.

Även på den borgerliga kanten talar man om begreppet identitetspolitik och ogillar det. I GP hänger Adam Cwejman på Aida Hadzialic och talar om ”vänsterns ideologiska kollaps”. Han skriver att ”betydande delar av vänstern omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur…Värre lär det dessutom bli”. Det är ju minst sagt förvånande att Cwejman är bekymrad över detta. Jag kunde inte föreställa mig att han önskade sig en klassorganiserad folkrörelse. Men välkommen.

Annars är det väl så att liberaler hellre ser bara individer än grupper som t.ex. klass. I deras sätt att tänka så tjänar alltid alla på att de rika blir rikare. Alla har samma gemensamma intressen, ganska fritt från konflikter, speciellt klasskonflikter. Den yttersta högern och de konservativa har ju däremot den nationella identiteten i motsättning till ”de andra” medan arbetarrörelsen och vänstern traditionellt talat om identiteten klass i motsättning till egendomsförhållanden och kapitalägare.

En bra artikel i ämnet ”identitetspolitik” kan man läsa på sajten Politism av Erik Rosén. Han gör den här definitionen av begreppet identitetspolitik:

…….vad identitetspolitik är: att enskilda grupper försöker förbättra sin position, försöker bekämpa diskriminering eller kräver ett erkännande – inom det nuvarande systemet.

Men han riktar också kritik mot Aida Hadzialic. Han skriver:

…… klasskampen, både politisk och ekonomisk, är helt central för förändring. Hadzialic har också rätt i att mycket mer förenar förortens och bruksortens arbetarklassbarn än vad som skiljer dem åt. Utmärkt så.

Men det är svårt att ställa klasskamp mot identitetspolitik om man inte är beredd att förändra systemet som helhet, om man inte i grunden problematiserar kapitalismen och presenterar en politik för att i grunden förändra, reglera och tämja den.

Och frågan är om Aida Hadzialic vill det? Jag tror inte det, för jag ser inte de tendenserna inom socialdemokratin. Jag ser inte ens tendenserna till en sådan debatt inom socialdemokratin (med enstaka undantag!)

Jag instämmer i dessa tankar som liknar dem som Nina Björk uttryckte i en debatt i DN 2014 med Judith Kiros .

Aida Hadzialic ställer upp identitet (det som skiljer) som en absolut motsättning till ”det som förenar”. Men behöver det vara så? Jag tror inte det. För om vi nu kan se att det finns problem med något som kan kallas identitetspolitik så innebär inte det att vi kan vara emot att olika identiteter slåss för sitt. Det är ju ett misstag som gjorts i arbetarrörelsens historia. Till exempel skulle kvinnorna i den tidiga arbetarrörelsen hålla tillbaka sina krav i klassenhetens namn. Överhuvudtaget har väl splittringen – att olika nedtryckta grupper ställs mot varandra – alltid varit ett av de största problemen i kampen för ett jämlikt samhälle. Istället måste vi få in alla olika grupper i en gemensam kamp, där ingen göms, alla får plats och respekteras, men där också varje grupp är solidarisk med de andra. En ”klassorganiserad folkrörelse”, men på nytt sätt.

mångfald

Vänstern vill ha ett samhälle med social rättvisa, jämlikt och jämställt och där ingen trycks ner på grund av sin klass, sin etnicitet, sitt språk, sitt kön eller sin sexuella läggning. Om vi ska komma någon vart med detta så måste de allra flesta komma med. Alla måste samlas i en bredare fåra. Grunden i denna fåra måste vara en strävan efter social rättvisa med spetsen riktad mot de rika och dem som upprätthåller orättvisorna. Vi måste också erkänna att det finns motsättningar och skillnader och att en del har mer att vinna för egen del. Men det blir ett bättre samhälle för oss alla.

När man ser videos från kampanjen för Bernie Sanders så tycker jag att de verkar lyckas med att uttrycka detta på ett mycket bra sätt med sin slogan ”We must stand together”, t.ex. i denna video (klicka på den)

together

PS: En stund efter att jag postat den här bloggen läser jag en mycket bra artikel i ämnet av Shaniaz Hama Ali i Dagens Arena. Läs den!

Intressant?

Läs andra bloggar om ”identitetspolitik

Ett odemokratiskt parti i de rikas tjänst

Förra veckan valde Sverigedemokraternas ungdomsförbund Jessica Ohlson till ny ordförande. Det ledde till att SD bröt banden med ungdomsförbundet. Partiledaren Åkesson sa att de inte accepterar ”att man gör avstickare från den ideologi som partiet vill driva”. Det märkliga är att ungdomsförbundet och Ohlson å sin sida säger att de är överens ideologiskt. I dagens UNT intervjuas Ohlson, som ju bor i Uppsala och sitter i kommunfullmäktige. På frågan om ideologiska skillnader svarar hon:

Det finns ingen skillnad ideologiskt. Förutom då synen på demokrati. Att vi respekterar demokrati….det gör inte Sverigedemokraterna.

Bilder som denna visar SD:s bakgrund.

”Förutom då synen på demokrati” alltså, denna lilla detalj. Formuleringen är nog mer avslöjande än vad Ohlson själv inser. Att SD internt är ett mycket odemokratiskt parti är väl inte något som överraskar direkt. Att de inte är demokratiskt trovärdiga handlar om flera saker. Det handlar om deras bakgrund i rent nazistiska rörelser för inte alls så länge sedan. Det handlar om den bruna sörja av hat och våld som hela tiden sipprar ut från rörelsen, trots ledningens försök att polera ytan. Men det handlar också om den nationalistiska ideologin där man ”skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen” (partiprogrammet), ett i grunden odemokratiskt exkluderande synsätt.

Men att SDU skulle vara trovärdiga demokrater verkar inte heller sannolikt.

Tidigare har Ohlson sagt att denna opolitiska konflikt ”uteslutande handlar om makt”.

Att det handlar om makt är helt tydligt. Makt, pengar och plats vid köttgrytorna. SD är ett parti där mycket resurser och makt samlats centralt. Dessutom avlönar ledningen sig själva mycket bra med årsinkomster över miljonen.

Samtidigt med splittringen i SD har det nu också avslöjats hur företagsägarna genom sina lobbyorganisationer mycket framgångsrikt lyckats påverka SD:s politik till exempel när det gäller vinster i välfärden.

Det borde inte heller förvåna. SD är ett nationalistiskt högerparti. Hela deras projekt handlar om att ställa fattiga människor mot varandra med hänvisning till den nationalistiska ideologin. För att lyckas få med sig lågavlönade människor i detta måste man också framstå som försvarare av de lågavlönade ”svenskarna” och deras välfärd. Att detta är en helt falsk fasad, har – för den som vill se – varit tydligt sedan länge. Under de åtta år som Alliansen satt vid makten så röstade SD med dem 9 utav 10 gånger, för en politik som utarmade och försämrade den välfärd som man låtsas försvara. Till exempel röstade man för införandet av det femte jobbskatteavdraget som ytterligare minskade de gemensamma resurserna, man röstade för utförsäljningar av gemensamt ägda bolag och RUT-avdrag för läxhjälp som mest gynnar de med högst inkomster. Däremot röstade man till exempel nej till sänkt skatt för pensionärer eller rätt till heltid för alla deltidsarbetande kvinnor.

Nej, någon vän till arbetare eller lågavlönade kommer SD aldrig bli. Bara för dem som tror att det enda sättet att få det bättre själv är att sparka på andra.

PS: en dryg vecka efter att jag skrev detta dök ett facebookcitat av SD:s partisekreterare Jomshof upp där han tydligt beskriver partiets upplägg som en (tvungen) taktisk anpassning. Annat vore det om de verkade i det auktoritära Ungern. Han skrev:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Den konsekvente liberalen Håkan Holmberg – som genomgående bedriver ett bra upplysningsarbete om SD, rasism och högerextremism – skrev också en läsvärd ledare i UNT om detta.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om SD

Är klassernas avskaffande en villfarelse?

För lite mer än två år sedan skrev jag på den här bloggen om begreppet klassresor. Jag kom att tänka på det när jag den 3 maj läste Håkan Holmbergs ledare i UNT: Klassresor utan slutmål. Håkan Holmberg är en ofta läsvärd liberal skribent även när man inte håller med honom. I ledaren angriper han visionen om det klasslösa samhället. Det är ett begrepp som ju ingår i den socialistiska ideologins grunder från de första pionjärerna. Att studera och fundera över en liberal kritik mot begreppet tror jag kan vara vettigt i socialistiska studiecirklar. Låt oss se. Holmberg anser att det är ett ”förrädiskt, politiskt begrepp”:

Att vilja utjämna klasskillnader är hedervärt. Att tro att de kan avskaffas en gång för alla är en farlig villfarelse.

Klasskillnader kan beskrivas med hänvisning till ekonomiska, kulturella, maktpolitiska eller andra faktorer. Att upphäva dem helt kan bara betyda att alla bokstavligen ska ha samma livsvillkor, tjäna lika mycket (eller lite), bo lika bra (eller dåligt), ha samma utbildning och samma ställning i samhälle och arbetsliv. All utveckling är utesluten eftersom varje nytt initiativ skulle leda till skillnader som innebär att det utopiska tillståndet upphör

Hur pass hedervärt eller motiverat Holmberg tycker att utjämning av klasskillnader är ska jag återkomma till. Men redan definitionen av klasskillnader visar på en avgörande skillnad. Naturligtvis kan olika uttryck för klasskillnader beskrivas på olika sätt, inom ekonomi, kultur eller andra områden. Beskrivningar av dessa skillnader har också ökat under senare år. Förmodligen som ett uttryck för att klyftorna i samhället ökat. En del författare har också börjat återta begreppet arbetarklass.

Men det socialistiska klassbegreppet stannar inte på detta sätt vid ytan, vid de skillnader och orättvisor som finns. Den socialistiska idén om klasser och klassmotsättningar hänger ihop med en analys eller teori om kapitalismen. Uppdelningen i klasser grundas i att vi  har olika förhållande till produktionen av varor och tjänster. De flesta av oss lever av att lönearbeta. Det betyder att vi säljer vår arbetskraft. Det kapital vi eventuellt äger är inte tillräckligt för att ge oss någon avgörande makt i samhället. Den avgörande makten har istället de stora kapitalägarna, kapitalisterna, borgarklassen eller vad vi nu vill kalla dem. Denna lilla grupp äger och kontroller sådant som storföretag, banker, försäkringsbolag, fastighets- och byggbolag, energi- och naturtillgångar och dominerande massmedia. Det är i kraft av detta ägande som de kan styra samhällets utveckling. Med samhällets utveckling har både arbetarklassen och borgarklassen förändrats. Samhället och klasserna ser inte ut som på 1800-talet. Men klasskillnaderna och klassmotsättningarna består. På samma sätt har de grupper som finns mellan de båda huvudklasserna förändrats. Det har på senare år blivit vanligare att på nordamerikanskt vis tala om denna grupp som ”medelklassen”. Det är ett begrepp som verkligen kan diskuteras. Men jag ska inte göra det här. Däremot tycker jag i korthet att vi ska ifrågasätta den beskrivning som innebär att alla som inte tillhör LO-kollektivet kallas för medelklass. De flesta av oss har både liknande villkor när det gäller lön, arbetsförhållanden och brist på avgörande inflytande över våra arbeten. Det socialistiska projektet har alltid handlat om att vi ska samlas kring våra gemensamma intressen mot dem med den avgörande makten. Det avgörande problemet idag är att vi, de många, på en mängd olika sätt är splittrade medan borgarna däremot är aggressivt enade och sedan decennier framgångsrika i sin klasskamp som river ner välfärdssamhället och ökar klassklyftorna.

Men för Holmberg är klasskamp ”i grunden ett uttryck för ett statiskt tänkande – det antyder ett nollsummespel där vinst för en grupp är förlust för en annan.” Han vill istället se oss som individer vilka ges möjligheter till individuella klassresor. Men dessa individuella klassresor förändrar inte klassamhället i grunden. De flesta deltar inte heller i dem. Mycket av det som kallas klassresor handlar istället om att nya jobb uppstått t.ex. inom offentlig sektor. Men de flesta där tillhör fortfarande lönearbetarna.

Men hur var det då med den hedervärda utjämningen mellan klasserna? Ja, inte ens detta blir det mycket av på slutet av Holmbergs ledare, när han skriver:

En sammanpressad lönestruktur och en stel och uppdelad arbetsmarknad minskar rörligheten och riskerar att urholka värdet av en högre utbildning.

Och det skriver han i en tid när vi översvämmas med information om problemen med de ökande klasskillnaderna! Tänk på böcker som den nu aktuella Picketys Kapitalet i det 21 århundradet eller (för några år sedan) Jämlikhetsanden. Två böcker som både beskriver en verklighet med just motsatsen till ”sammanpressade lönestrukturer” och istället fördelarna med jämlikhet.

Idag handlar den socialistiska striden i första hand om att gå emot ökade klassklyftor. Där har vi förlorat alltför länge. Vi vill naturligtvis också minska klyftorna så som skedde i Sverige under några decennier fram till 1980-talet. Men de första stegen mot ett klasslöst samhälle handlar om något mycket större. Det handlar om att överföra den makt över produktionen som nu utövas av en mycket liten grupp till folkflertalet för att styras demokratiskt. Detta skulle naturligtvis också minska skillnaderna mellan människor i samhället vad gäller lön och annat. Däremot har det aldrig varit en socialistisk tanke att alla ska ha samma lön eller ställning (vad nu det skulle betyda?) så som Holmberg förvånansvärt okunnigt skriver. I den långsiktiga visionen har det istället talats om ett annat begrepp: ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Att visionen om ett samhälle utan klasser skrämmer både dem som tillhör den direkta borgarklassen och en del individer inom högavlönade mellangrupper kan man förstå. Försvaret för den kapitalistiska äganderätten över alla andra friheter är också liberalismens sämsta sida. Med stora visioner är det ju så att ingen av oss kan veta om några någonsin får uppleva dem. Men utan visionen om ett klasslöst samhälle blir vi säkert svagare även i motståndet mot de allt mer ökande klassklyftorna. Det är bara ett sådant perspektiv som kan leda mot utjämning på det sätt som den skandinaviska arbetarrörelsen lyckades med under efterkrigstiden ända fram till vändningen på 1980-talet..

Intressant?

Se, upplev och lär av filmen ”Pride”!

Äntligen har jag kommit iväg och sett filmen ”Pride”. Jag rekommenderar dig att göra detsamma.skarmklipp

Under hösten fördes på en del medias kultursidor och på nätet en diskussion om något som kallas ”identitetspolitik”. Jag är inte säker på att jag helt förstod alla delar av denna debatt. Men jag är säker på att denna film bland annat handlar om detta och att den har en hel del att säga i frågan. Ofta kan olika förhållanden uttryckas både klarare och starkare i olika kulturella former än genom debatter och ”teori”. Denna film är ett exempel på det. Det är en film att beröras av, skratta och gråta till. Men det är också en film som på ett lysande sätt visar på vikten av kamp och sammanhållning mot allt förtryck oavsett om det gäller rätten till bröd på bordet och ett värdigt arbetsliv eller rätten till sin egen sexualitet. Liksom att denna förmåga till enhet kan vara en del i en förmåga att se sina egna problem som en del av en hel grupps problem. Men också att se utöver sig själv och denna grupp till sambandet med andra individer och grupper. Den visar också på att det gift som stänger ute andra grupper eller individer, antingen det sker som ett uttryck för fördomar eller ren sekterism, alltid försvagar oss. Alltid bidrar till seger för det bestående.

Filmen utspelar sig 1984-1985 och bygger på verkliga händelser och personer. Till exempel en av huvudpersonerna, den socialistiska gay-aktivisten Mark Ashton. I korthet handlar filmen om solidariteten mellan en grupp lesbiska och homosexuella i ”LGSM” (Lesbians and Gays Support the Miners, en organisation som alltså funnits i verkligheten) och de strejkande gruvarbetarna i det lilla walesiska gruvsamhället Onllwyn. Naturligtvis var skapandet av denna enhet och solidaritet inte någon enkel sak (i filmen skildras en del av svårigheterna på ett både fint och samtidigt humoristiskt sätt). Kanske kan den enorma bögskräcken vara svår att förstå för yngre betraktare. Men den måste förstås i sitt sammanhang. Uppfattningen om bemötandet av homosexuella har trots allt förbättrats mycket sedan 1984. Ja, jag skulle nog till och med påstå att deras situation förbättrats i kontrast till de enorma bakslag som bland annat arbetarklassen i Storbritannien (och Sverige) genomlevt. Ett uttryck för och en del i detta var att gruvarbetarna själva led ett bittert och historiskt avgörande nederlag. Men genom sin fackförening bidrog de ändå till framsteg för de homosexuellas rättigheter. Gruvarbetarfacket påverkade Labourpartiet till att ändra sin inställning så att lagarna senare ändrades till fördel för de homosexuella.

Kanske är det inte heller så lätt för yngre betraktare att helt förstå vikten av dessa gruvarbetares kamp. Men den måste ses i förhållande till de maktförskjutningar som var på gång i världen vid denna tid. Två personer personifierar starten på den nyliberala vågen: Ronald Reagan som blev president i USA 1980 och Margaret Thatcher som blev premiärminister i Storbritannien 1979. Det brittiska gruvarbetarfacket NUM var av tradition den mest militanta delen av den brittiska arbetarklassen med legendariska strejker bakom sig från 1926 (generalstrejk) och strejkerna 1972 och 1974. Att de kom att gå i spetsen för kampen mot Tory-regeringen var därför helt naturligt. Samtidigt lämnades de alltför mycket ensamma i denna kamp, vilket bidrog till nederlaget. Gruvarbetarnas nederlag blev också med tiden allas nederlag när den nyliberala ångvälten rullade vidare.

Men även om vi när vi blickar tillbaka kan konstatera att striden ledde till nederlag för arbetarklassen, men att rättigheterna för de homosexuella flyttats fram, så finns det fortfarande mycket att lära av denna strid och av denna film för alla. Något som är allmängiltigt så länge vi inte gett upp tanken på en värld där vi alla är friare både som människor och som lönearbetare.

I Uppsala kan filmen ses på SF Royal eller på Fyrisbiografen.

PS: Några veckor efter att jag skrivit detta läser jag en artikel av Ann-Charlott Altstadt i Aftonbladet om filmen ”Pride”. Hon hävdar att en del saker i filmen inte stämmer helt med den faktiska historien. Det må vara sant, men ändrar på inget vis mitt omdöme om filmen.

Uppsala

Intressant?

 

Tycker du invandringen kostar för mycket?

Sverigedemokraterna vill göra nyvalet den 22 mars till en ”folkomröstning om invandringen”. I sitt budgetförslag säger de att deras politik skulle innebära en besparing av kostnaderna för ”invandring och integration” på 187,8 miljarder.

Siffran och tänket bakom den har ifrågasatts av väldigt många olika sorters ekonomer och debattörer. Men om du ändå tror på denna beräkning så undrar jag varför du tycker att invandringen kostar för mycket? Är det bara därför att du vill ”bevara Sverige svenskt” så kan du sluta läsa nu. För det tänker jag inte säga något om här. Men du kanske är emot kostnaderna för invandringen därför att du ser att den svenska välfärden håller på att urholkas? I så fall undrar jag:

  • Sommaren 2012 kunde man i svenska tidningar läsa om hur en internationell superrik elit utnyttjar luckor i gränsöverskridande skatteregler och placerar sina tillgångar i utländska skatteparadis som Schweiz eller Kajmanöarna. Det handlade om summor mellan 140 och 222 biljoner, alltså 222 tusen miljarder. Varför har jag aldrig hört SD protestera mot detta eller kräva skatterättvisa och kontroll över våra pengar?
  • Varför har inte du eller SD heller reagerat och varit mot att våra skattepengar försvinner ut ur välfärden som vinst. Framförallt borde du väl då titta på de pengar som riskkapitalister fört ut ur vårt land till olika skatteparadis! År 2011 handlade det t.ex. om 9,2 miljarder. Det måste väl ha bidragit till att urholka välfärden?
  • Varför har inte du och SD varit mot att man sänkt skatterna så mycket att vi inte har råd med välfärden? Det handlar om 140 miljarder under Reinfeldts regering. Det måste väl också ha bidragit till att urholka välfärden?
  • I år väntas de fyra storbankerna göra en sammanlagd vinst på 105 miljarder kronor. Mot bakgrund av att staten med skattebetalarnas pengar stöttat bankerna med 34 miljarder enligt ekonomijournalisten Cervenka på SvD, så vore det väl rimligt om staten, landet, skattebetalarna åtminstone kunde få tillbaka detta. Men jag har inte hört att SD har någon synpunkt på detta. Varför?
  • Ja, varför tittar aldrig du eller SD på de riktigt rika i vårt land och de pengar som de skulle kunna bidra med? De svenska riskkapitalisterna tjänade för några år sedan 36 miljoner i snitt per år. Det senaste året blev de rikaste kapitalisterna ännu rikare. Exempelvis ökade H&M-ordföranden Stefan Persson sin redan enorma förmögenhet med 11 miljarder och sin aktieutdelning med 6 miljarder. Eller SE-bankens chef Annika Falkengren som fördubblade sin deklarerade inkomst från 14,2 miljoner till 29,4 miljoner mellan 2012 och 2013. Varför verkar det som om du och SD är argare på någon som tigger på gatan än på dessa rikisar?

Att det sen dessutom är så att de siffror för ”massinvandringen” som SD presenterar inte stämmer är en annan men också viktig sak. Hur det ligger till med siffrorna när det gäller olika sorts invandring tas upp väldigt sakligt och bra förklarat på bloggen VARDAGSRASISMEN. Till exempel att 43.887 personer sökte asyl i Sverige 2012 och att av dessa mindre än 15.000 fick asyl.

Sen är det ju dessutom så att man inte kan se människor som kommer bara som en samhällsekonomisk utgift. Johan Ehrenberg på ETC visar till exempel att man ska se invandring som en investering. En som, i sin tur, både undersöker siffrorna för invandring och resonerar om kostnader är Behrang Kianzad i Ordfront magasin nr 6 2014. Läs dem alla!

Är du fortfarande med? Du kanske ändå inte känner dig övertygad. Du kanske håller med om problemet med kostnaderna för de rika? För det är ju en kostnad i samhället att de kapar åt sig så mycket, eller hur?

Du kanske efter att ha läst några av lästipsen ovan också kan hålla med om att de siffror som SD rör sig med inte är seriösa. Men du kanske bor på en ort där ni har fått ta emot ett i förhållande till er befolkning mycket stort antal flyktingar, och ser problem med detta? Ja, där kan jag förstå dig. När befolkningen på en ort ökar utan att den sociala välfärden byggs ut kan det bli ett problem för alla som bor där.

I en tid när kommunerna blivit fattigare och skillnaderna ökat mellan kommuner med höginkomsttagare och låginkomsttagare så är det inte rätt att kostnaderna för flyktingmottagandet delas så ojämnt. De skatteinkomster som kommer sen när flyktingarna fått jobb (de flesta får faktiskt det) kommer kanske inte heller de fattiga kommunerna till del ifall invandrarna då har flyttat. Det är inte rimligt att främst borgerligt styrda rikemanskommuner kan säga nej till att ta emot flyktingar. Det behövs en annan statlig politik där.

Men det här är trots allt en annan diskussion än den som jag tog upp i rubriken. Huvudfrågan så som jag ser det är att nedrustningen av välfärden berott på politiska beslut och att det är mer rimligt att titta på hur pengarna delas mellan oss alla i samhället än på hur de delas mellan infödda och invandrade människor. Kort sagt: de rika kostar för mycket. Låt oss göra något åt det istället.

 

Media om vinst av invandring: SvD

Intressant

Läs andra bloggar om invandring

Så fick då vapenaffären ännu ett ansikte

Ibland blir vissa förhållanden vad gäller makt i samhället ovanligt tydliga. Jag tänker på söndagens journalistiska avslöjande om att Markus Wallenberg år 2008 personligen via brev till försvarsdepartementet påverkade regeringen Reinfeldt att fortsätta bygga en vapenfabrik i Saudiarabien. Den 8 mars 2012 skrev jag bloggen Vilka styr över den svenska vapenexporten? Nu kan man säga att den frågan fått ett mycket enkelt och tydligt svar: Markus Wallenberg personifierar i detta fall kapitalmakten.

När denna skandal briserade för drygt två år sedan hände en hel del skrämmande och sorgliga men samtidigt intressanta saker just då och en tid därefter. En del saker värda att minnas:

  • Diverse inblandade högre chefer samt försvarsministern Tolgfors ljög rakt i ansiktet på media. Men alla avslöjades denna gång som lögnare. Tolgfors offrades – regeringen ville som professorn i statsvetenskap Jonas Hinnfors uttryckte det ”isolera skadan till Tolgfors och gå vidare”.
  • Beslutet om den saudiska vapenfabriken (med beteckningen FO:2008/3004/ML) togs på ett regeringssammanträde den 20 november 2008. Närvarande var bland annat den förre Folkpartiledaren Leijonborg. Det bör man minnas när hans efterträdare Björklund – som också kände till affären och erkände det 2012 – nu försöker ha en hög svansföring i frågan.
  • Intressant var också att den lätthet med vilken olika borgerliga politiker och tänkare delar in världen i onda och goda, demokratier och diktaturer, var som bortblåst. En f.d. krigsmaterielinspektör ryckte ut och försökte rädda regeringens ära genom att förneka att Saudiarabien är en diktatur och den nya försvarsministern menade också att det inte på ett enkelt sätt gick att dela in världen i demokratier och diktaturer (en intressant tanke i sig men märkligt att den dök upp just då).

Nå, vad säger då detta om makt? En demokratiskt socialistisk tanke är att den form av demokrati som vi har bör utvidgas så att vi också får inflytande över den ekonomiska makten. Men det handlar då inte bara om att utvidga demokratins inflytande över kapitalmakten. Det handlar också lika mycket om att hindra kapitalet från att styra över demokratin, så som Markus Wallenbergs gjorde i detta nu kända fall från år 2008. Att  Wallenbergarna gör allt de kan för att påverka utifrån sin maktposition kunde vi annars se alldeles nyligen då Jacob Wallenberg i Financial Times på det mest osakliga sätt varnade för konsekvenserna av ett svenskt maktskifte (återgivet i Veckans Affärer) .

PS: Efter att jag skrivit och skickat detta inlägg nås jag av en artikel i Dagens Industri som visar att ytterligare ett ansikte skall läggas till denna skandalösa affär. Det är inte någon storkapitalist, politiker eller byråkrat denna gång utan en del av kungahuset: kronprinsessan Viktoria som genom en resa till Saudiarabien bidrog till dessa affärer.

Läs också i samma ämne på denna blogg: Lögner sekretess och vapenhandel, En krigsmaterielinspektör rycker ut – branden tilltar.

Läs också om Wallenbergarnas inblandning i politiken i ETC eller på den utmärkta bloggen Nere i Söderort

Läs andra bloggar om vapenaffärer

Intressant?

%d bloggare gillar detta: