Makten och det minst onda eller maktlöshet – finns något annat?

Det förestående valet i USA känns lika obehagligt som mycket annan politik i dagens värld, där det bästa ofta tycks vara att söka efter det minst onda. Vilket ofta inte heller är lätt.

Som många andra har jag känt mig glad och uppmuntrad när jag tagit del av kampanjen för Bernie Sanders. Hans socialdemokratiska politik framstod i sitt nationella sammanhang som mycket radikal. Framförallt framstod hans sätt att driva kampanj och argumentera för att ena de många, oavsett kön, etnicitet, religion eller andra ”identitetsmarkörer”, mot de få snuskigt rika, som oerhört inspirerande. Jag trodde nog aldrig att han skulle ha en chans. Det hade han ju inte heller har det visat sig i samband med att wikileaks släppte ljudfiler som avslöjade hur partiledningen redan från början försökt lägga hinder i vägen för Sanders kampanj. Men trots detta nådde Bernie Sanders mycket långt, vilket väl tillhör en av de få uppmuntrande saker som vi hör från USA idag.

Ett argument för Hillary Clinton

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

som känns mycket tveeggat är det faktum att hon är kvinna och skulle kunna bli den första kvinnliga presidenten i USA. Michelle Obama tog i sitt lysande tal på partikonventet upp detta på ett mycket skickligt sätt. Men är det verkligen en framgång i sig oavsett vilken politik som blir resultatet? USA:s ekonomiska, politiska och framförallt militära dominans med militärbaser över hela världen, med ständiga ingripanden än här än där, med drönarattacker i fjärran länder och så vidare, den ligger ju fast. Den kan bara brytas i konflikt med hela den ekonomiska eliten i USA, framförallt med det militär-industriella komplexet. Den president som inte står i spetsen för en mycket stark folklig rörelse för att bryta makten hos denna elit kommer att vara tvungen att föra en imperialistisk utrikespolitik och en politik som inte gynnar rättvisa inom USA heller. Detta var Bernie Sanders mycket medveten om. Mycket mer medveten än ledningen för den svenska socialdemokratin, kan man tillägga. Han sa vid ett tillfälle under sin kampanj:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

Men åter alltså; en kvinna som genomför en icke-feministisk utrikespolitik, är det till gagn för feminismen? Kommer det att öka entusiasmen för att välja kvinnor bara för att de är kvinnor oavsett allt annat? Jag tvivlar.

Det sorgliga är just det att det enda verkliga argumentet för att rösta på Hillary Clinton är att hon representerar det minst onda då motkandidaten framstår som närmast galen och politiskt nära ren fascism. Det är en mycket svår och motbjudande situation och jag avundas verkligen inte USA:s vänsterrörelser eller aktivisterna i Sanders-kampanjen. Men när man går till ett val där man bara i realiteten kan välja mellan två kandidater så skulle även jag använda min röstsedel och använda den till det minst onda. Naturligtvis skulle det kännas mycket bättre att till exempel rösta på det gröna partiets kandidat Jill Stein som också ställer upp som presidentkandidat. En del av Sandersaktivisterna och andra kommer nog också göra det. Men det är ju att kasta bort sin röst på samma sätt som när man i Sverige väljer att rösta på FI eller något annat mindre parti. Att bygga upp nya partier som verkligen betyder något i ett samhälle är inte någon enkel eller lätt sak, varken i USA eller i Sverige eller i något annat land för den delen heller.

Men att lägga sin röst är en sak. Lika viktigt eller ännu viktigare är den verkliga rörelsen ute i samhället. Det viktiga är den gräsrotsrörelse som Sanders talade om i citatet ovan. Det är det enda botemedlet mot maktlöshet. Måtte denna gräsrotsrörelse leva vidare. Demokrati kan bara vara levande och stora samhällsförändringar bara möjliga genom trycket från stora folkliga rörelser. Detta gäller i USA såväl som i Sverige. När vi inte lyckas med det – och det händer ofta när de valda blir mer intresserade av att sitta vid makten än av att genomföra det som de blev valda för – då spelar det snart inte någon roll vilka vi röstar på.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, presidentvalet, Hillary Clinton, Sanders

Vänstern i USA, Spanien och Turkiet vid samma bord?

För oss som önskar en mer jämlik, mer jämställd och grönare värld bjuder rapporterna från presidentvalkampanjen i USA både på glädje och på sorg. Vi kan glädjas över att en radikal rörelse för social rättvisa, mot rasism och för verkliga åtgärder mot klimathotet, nu för första gången på flera decennier visat sig i USA. Naturligtvis har denna rörelse till stöd för Bernie Sanders inte kommit från ingenstans. Den har sina rötter så långt tillbaka som till 1960-talets medborgarrörelse – där Sanders var aktiv – men också de senaste årens Occupy-rörelse. En djupt liggande orsak till rörelsens framgångar är naturligtvis den fortgående ökningen av ojämlikheten i USA.

Sorg kan vi däremot känna över framgångarna för olika okunniga, hatiska och rasistiska högerpopulister även i USA. Precis som i Europa får de med sig de människor som hellre sparkar neråt än uppåt i samhället.

På 1960- och 1970-talet hade olika radikala rörelser i USA – som medborgarrättsrörelsen, Black Power-rörelsen, rörelsen mot Vietnamkriget och andra – en enorm betydelse för att sprida radikala idéer över hela världen. Inte minst skedde detta genom kulturen. Dessa rörelser bars främst upp av unga människor. På samma sätt kan den ungdomliga gräsrotsrörelsen för Bernie Sanders bli något mycket mer än bara en presidentvalskampanj – oavsett hur det går – och få en vidare betydelse såväl där som här.

Här i Europa har vi förutom framgångar för de högerextrema också sett framgångar för olika typer av nya vänsterpartier som organiserar sig och gör politik på ett delvis annorlunda sätt. Ett sådant parti som nått stora och snabba framgångar är det spanska Podemos (=”vi kan).

I Turkiet trappar nu den reaktionära regimen upp våldet mot landets kurder och angriper alltmer aggressivt  oppositionella och de demokratiska rättigheterna. Regimen har allt intresse av denna polarisering för att tränga tillbaka framgångarna för ett annat nytt vänsterparti: HDP (Folkets Demokratiska Parti).

motstånds

Om du har möjlighet att vara i Stockholm nu på fredag eller lördag så har du en unik chans att lyssna till representanter för dessa tre rörelser: kampanjen för Bernie Sanders i USA, Podemos i Spanien och HDP i Turkiet. Som organisatör står nätverket Rött Forum bildsom organiserar det som de kallar Motståndsforumfredag – lördag 18 – 19 mars på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

Intressant?

Är det möjligt med en sossepresident i USA?

I USA pågår för fullt kampen om vem som ska bli de bägge stora valmaskinernas presidentkandidat. Detta ges ett stort utrymme i svenska medier. En av sensationerna är den demokratiska kandidaten Bernie Sanders som kallar sig själv för demokratisk socialist. När man kommenterat hans framgångar så har man i media talat om Sanders som ett av uttrycken för ”extremerna” i denna kampanj.

Vad som är extremt beror ju alltid på vad man jämför det med. Och från en svensk horisont är det svårt att uppfatta Sanders budskap som extremt när det gäller vad han vill genomföra. Det verkar ju vara ett samhälle av ungefär den typ som vi haft i Sverige sedan länge. Det är ett samhälle som med rätta förknippas med arbetarrörelsens framväxt och framgångar. Ett samhälle som när det stod på sin topp accepterades i sina grunddrag även av de borgerliga partierna. Och trots de omfattande nedskärningar och privatiseringar som skett under de senaste decennierna så är det fortfarande (ännu) inte något parti i Sverige som helt går emot tanken på en skattefinansierad välfärd. Men i USA är alltså detta extremt. Här befinner man sig fortfarande långt från sådana självklarheter som t.ex. en utbyggd skattefinansierad barnomsorg. Därför var det inte bara uttryck för skämtsamhet när en av de republikanska kandidaterna (Rubio)sa att Sanders kunde bli president i Sverige. För Rubios sort är en normal skandinavisk politik både fullständigt otänkbar och extrem.

Rubio, Trump och de andra republikanska presidentkandidaterna är däremot ett riktigt skräckkabinett. De är alla högerextrema. De framstår som extrema även i ett ”normalt” USA-sammanhang. De är inte bara extremt bakåtsträvande när det gäller olika mänskliga rättigheter (för kvinnor, homosexuella osv), de spelar också medvetet på att försöka vrida det stora och växande missnöjet i USA i rasistiska eller anti-muslimska banor.

Bernie Sanders utgår också från det växande missnöjet. Men till skillnad från alla de andra kandidaterna – och de flesta svenska socialdemokrater – pratar han om de växande klassklyftorna och försöker skapa en rörelse av enhet bland vanligt folk mot den extremt rika och mäktiga ekonomiska eliten. Han talar mot den splittring efter etnicitet, religion, kön, sexuell läggning osv som de andra kandidaterna driver. Istället talar han som t.ex. i denna fina video om enhet: ”Stand together”. Det är en rörelse som inte bygger på egna rikedomar eller stöd från Wall Street så som de andra politikerna utan på de verkliga gräsrötternas stöd. Sanders har också en lång personlig erfarenhet av att arbeta i folkrörelser ända sedan 1960-talets medborgarrättsrörelse och framåt. Att lyssna till hans tal är en fröjd för den som önskar mer hjärta och äkta engagemang hos våra politiker.

Men kan han bli president? Och ännu viktigare kan han genomföra det han vill ifall han skulle bli president?

Att vinna mot den ekonomiska och politiska eliten i USA är naturligtvis inte någon lätt sak i sig. Det märkliga valsystemet gör det inte lättare. I primärvalet i New Hampshire vann Sanders mot Clinton med 60 – 40. Ändå blev fördelningen av de delegater som sedan ska rösta om det demokratiska partiets kandidat 15 för Sanders och 14 för Clinton. Märkligt eller hur? Det förklaras i denna artikel med något som kallas ”superdelegater”. Det är partiapparatens egna delegater som är garanterade plats på konventet där allt avgörs. Av de 4047 delegaterna till konventet är 712 ”superdelegater” som ger massivt stöd åt Clinton. Visst klingar partinamnet rätt illa?

Men om nu Sanders skulle bli vald, kan han genomföra sin politik? Nej, säger han själv i denna video. Inte utan skapandet av en politisk gräsrotsrörelse:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

I detta synsätt skiljer sig Bernie Sanders på ett avgörande sätt inte bara mot Barack Obama, Hillary Clinton eller de högerextrema republikanerna utan också mot dem som idag styr den svenska socialdemokratin. Det är en helt avgörande och mycket viktig skillnad. Våra svenska socialdemokrater har här som på så många andra områden glömt sin historia och att arbetarrörelsen inte kallas arbetarrörelse av en tillfällighet.

Intressant?

Läsa andra bloggar om Bernie Sanders, USA, presidentvalet

Klyftorna fortsätter öka och de fattigaste har blivit fattigare.

Du har kanske hört att fattigdomen i världen minskar och att även om klyftorna är stora så får i alla fall alla här på jorden det bättre. Men detta är faktiskt inte sant.

den fattigaste hälften

Idag beräknas gränsen för att leva i extrem fattigdom till 1,9 dollar per dag. Enligt Världsbanken lever 700 miljoner människor på denna nivå. Dessa de allra fattigaste på jorden minskade från 36 procent år 1990 till 16 procent 2010. Samtidigt som färre blev extremt fattiga ökade klyftan till de rikaste.

Klyftorna har sedan dess fortsatt att växa. MEN de senaste fem åren har tillgångarna hos den fattigaste halvan av jordens befolkning (3,6 miljarder människor) dessutom istället minskat även i absoluta tal med ungefär 1 biljon dollar. En minskning med 41 procent. Deras samlade tillgångar var inte mer tillsammans än det som enbart de 62 rikaste personerna i världen ägde tillsammans. För fem år sedan behövdes det 388 extremt rika för att äga lika mycket som den fattigaste halvan på jorden. Den lilla gruppen på 62 personer ökade istället sina tillgångar med 44 procent eller 542 miljarder amerikanska dollar under samma period. Hur denna utveckling ser ut kan du se i diagrammet ovan.

Dessa siffror har hjälporganisationen Oxfam tagit fram i en 44-sidig rapport. (Oxfam är en global hjälporganisation som arbetar med människor mot fattigdom.)

Enligt rapporten – som bygger på data från bland annat Credit Suisse och Forbes – har den globala ekonomin mer än fördubblats under de senaste 30 åren. Men dessa ökade tillgångar fördelas alltmer orättvist. Det innebär att den rikaste procenten av jordens befolkning idag äger mer än oss övriga 99 procent tillsammans. Ja du läste rätt. En procent har mer än alla vi andra tillsammans.

Så här har utvecklingen varit för tio olika inkomstgrupper i världen under åren 1988 – 2011:

inkomstutveckling

Under 2000-talet har den fattigaste halvan av jordens befolkning bara fått 1 procent av hela världens ekonomiska utveckling. Samtidigt har den rikaste procenten tagit hand om 46 procent av den ekonomiska ökningen.

Fattigdomsbekämpningen har alltså avstannat samtidigt som klyftorna ökat. Lönernas andel av BNP har minskat i alla olika typer av länder på jorden:

i alla länder

I de mest ekonomiskt utvecklade länderna har produktiviteten ökat mer än arbetslönerna. Istället har kapitalägarna ökat sin andel:

produktivitet

Oxfam-rapporten ser fler problem med utvecklingen än de ovan nämnda. Andra problem är att makten hos de allra rikaste blir så stor att regeringar inte längre vågar utmana dem t.ex. genom att försöka komma åt det enorma skattesmitande som sker i global skala eller att försvara välfärden i varje nation mot ytterligare urgröpning.

Hur länge ska vi låta dem hållas?

Intressant?

Läs andra bloggar om inkomstklyftor, ekonomi, fattigdom och jämlikhet

Kampen mot terrorismen

I det sönderfallande Syrien har den grupp som kallar sig själva för IS – av andra också för ISIS, ISIL eller Daesh – alltmer stärkt sin ställning. Detta skedde tidigare än det började talas om det i dominerande svenska medier*. Idag är de en maktfaktor och ett monster som mäktiga ledare över hela världen förklarar krig mot.

När Frankrikes president Hollande gör det mot bakgrund av attentatet i Paris är det begripligt. Men är det klokt eller ens sant det som han säger? Frankrike bedriver ju redan krig – i den meningen att de använder sina militära resurser – i Syrien men också i Mali. Och kan våld ens vara huvudvägen framåt?

bush-gänget

skyldiga

Efter 11 september 2001

Redan efter angreppet i USA den 11 september 2001 förklarade Bush-administrationen krig mot terrorn. Detta motiverade sedan angrepp och ockupationer av Afghanistan och Irak, militära inblandningar i Syrien, Libyen och Pakistan men också mer övervakning och inskränkningar i demokratiska rättigheter över hela världen. Om vi ser till resultatet så är det helt klart att det som vi kallar terrorism bara ökat sedan dess. Alltså skulle man kunna anta att det behövs något mer, eller något annat, än denna medicin av mer våld och repression.

Att stärka fiendens fiende

Det är inte bara så att de hittillsvarande metoderna har stärkt detta monster. Det är ännu värre än så. De mäktigagaste av de mäktiga som nu åter talar om krig mot terrorismen är på olika sätt medansvariga för utvecklingen av detta fenomen. En del av detta beskrivs av Souad Mekhennet i artikeln ”The terrorists fighting us now? We just finished training them.” i Washington Post. Hon skriver:

“Fiendens fiende är min vän”, och det har varit USA och dess allierades tillvägagångssätt sedan årtionden när det gäller beslut om att stödja oppositionsgrupper och rörelser.

Monstret Al Qaida (som IS är en utbrytning ur) var ursprungligen USA:s monster. Med stöd från USA, Saudiarabien och den pakistanska säkerhetstjänsten stärktes de gudskrigare som slogs mot den Sovjetstödda regimen (och senare även direkt mot Sovjets arméer) i Afghanistan. Där byggdes de upp. Och så har det fortsatt med stöd till liknande grupper i t.ex. Libyen och Syrien.

Resultatet av Irakinvasionen

För inte så länge sedan satt den förre brittiske premiärministern Tony Blair i TV och gav någon sorts ursäkt för att han tillsammans med USA:s president Bush med falska argument (om massförstörelsevapen) startade kriget mot och ockupationen av Irak. Nu är det inte längre en kontroversiell sanning att  det kaos som uppstod i Irak starkt bidragit till ett stärkande av terrorgrupper som Al Qaida/IS. Nu är vi där vi är, men låt oss inte glömma. Istället minnas och lära.

Samma sak gäller för det sönderfallande Libyen där uppbygget av IS varit mycket framgångsrikt. Där var det också snabba våldslösningar utan tanke på vad som skulle komma därefter som vägledde Nato-länderna (och Sverige). På olika sätt är i denna mening många av dem som nu talar i högstämda ordalag om demokrati och det fria samhället i högsta grad medansvariga för utvecklingen av den extrema islamismen och våldet. Låt oss inte glömma det när nu åter enkla lösningar om fler bomber portioneras ut.

Rekrytering i Europa

Men idag rekryterar alltså monstret IS även unga människor i Europa. Hur detta är möjligt är också en sak att fundera över. Här kommer knappast heller våld och fler repressiva åtgärder komma åt själva roten till att detta händer i Europa idag. Naturligtvis handlar det om flera olika saker som måste göras. Förenklat uttryckt handlar det både om att undanröja de sociala orsaker som ligger bakom dragningen till kriminalitet och religiös extremism och att samtidigt bekämpa dessa idéer framförallt i de områden och bland de grupper där de är starkast. Ett samhälle där klassklyftor, fattigdom och segregerat boende fortsätter att öka kommer inte främja denna kamp. Inte heller att blunda för den nödvändiga kampen mot alla typer av reaktionära idéer antingen de är politiskt eller religiöst motiverade.

Den arabiska våren och Syrien

Cecilia Uddén, Sveriges Radios utrikeskorrespondent i Egypten, påpekade nyligen en annan viktig sak i förhållande till IS framgång, nämligen diktatorernas segrar och den arabiska vårens nederlag:

Den arabiska våren i sin ursprungliga form var ett demokratiuppror som inte syftade till jihad eller kalifat, utan som blandade universella demokratiska värderingar med folklig resning. Hade det lyckats, hade IS inte haft den attraktionskraft terrorrörelsen har i dag.

Men i nästan alla länder som omfattades av den arabiska våren har antingen militären eller islamister eller båda satt stopp för reformer och demokratisering.

I Syrien sitter diktatorn Assad kvar och tycks kunna göra vad som helst för att fortsätta göra det. Problemet i Syrien är och har varit att de som stod för någon form av demokratisering klämts mellan den till tänderna väpnade diktaturen och de av andra makter alltmer beväpnade islamisterna.

Är lösningen mera våld?

Jag avskyr våld, men jag är inte någon absolut pacifist. Det finns och har funnits situationer då våld som självförsvar eller väg till befrielse varit och är både realistiskt och berättigat. Då nationer, folk, klasser eller grupper har använt våld för att försvara eller uppnå någon grad av frihet. Men går det när det gäller Syrien alls att tänka sig en lösning som främst innebär mer våld? En rent militär lösning? Jag tror inte det. Priset för fortsatt dödande är sedan länge alltför högt. Och en seger för Assad-regimen, IS eller Al Qaida skulle inte heller innebära något som helst framsteg. De är alla monster.

Att bomba utan stöd på marken

Bomber uppifrån utan stöd på marken leder inte till annan förändring än kaos. Det borde vara en lärdom av hittillsvarande försök med bomb-demokratisering. De delar av den syriska oppositionen som står för den ”arabiska vårens” värderingar är mycket svaga och klämda mellan olika sekteristiska våldsgrupper och regimen. Annorlunda är det med kurderna. Kurderna i Syrien och deras största organisation YPG – nära lierat till PKK – kämpar inte om makten i Syrien.

afa97

Kvinnliga soldater från YPG

De kämpar för sina rättigheter och för vissa landsändars (kantoners) självständighet. De är idag den enda väpnade kraft av betydelse som är värd att stödja och som utför en effektiv kamp mot IS och kämpar för ett samhälle som  innebär större frihet och rättvisa för de flesta. Men kurderna angrips hela tiden av den turkiska staten som samtidigt på olika sätt hjälpt till att förse IS och andra religiösa extremister inne i Syrien med stöd. David Graeber skriver i The Guardian:

Det exakta förhållandet mellan Erdoğans regering och Isis kan bli föremål för diskussion, men vissa saker kan vi vara relativt säkra på . Hade Turkiet gjort samma typ av absolut blockad mot Isis områden som de gjorde mot de kurdisk-kontrollerade delarna av Syrien, eller visat samma typ av ”välvillig nonchalans” mot PKK och YPG som de har erbjudit IS, så skulle det bloddränkta ”kalifatet” för länge sedan ha kollapsat – och utan tvekan , skulle Paris-attackerna aldrig ha hänt .

Pressa ”vännerna” och stryp penningflödena

De som idag vill ha framgång i kampen mot IS-terrorismen borde därför sätta press på ”Nato-vännen” Erdogan och hans regim. Dessutom borde man arbeta för att terroriststämpeln på PKK/YPG hävs och se till att kurderna får allt stöd de behöver i detta läge.

De som vill vara trovärdiga i sin kamp mot terrorismen borde också sluta  förse Saudiarabien – detta avskyvärda land som i mycket liknar IS ”kalifat” –  med vapen, som på en mängd sätt bidragit till att stärka gudskrigarna i Syrien. Ja, hela hyckleriet kring relationerna med detta land borde rivas ner. Kamel Daoud skriver i NY Times den 20 nov om Daesh (IS) att dess moder är Irakkriget och dess fader Saudiarabien och dess religiöst-industriella komplex..

Krig kostar pengar, mycket pengar. En viktig källa till IS rikedom är att de kontrollerar det mesta av ”det svarta guldet” – oljan i Syrien. Enligt Syria Deeply går ungefär häften av denna olja till Irak, medan den andra halvan konsumeras i Syrien, både i IS-territorier och i andra rebellkontrollerade områden i norr. En annan viktig källa till inkomster för IS är skatter från den befolkning som bor inom IS-kontrollerade områden – oavsett de vill det eller inte. IS behöver förutom krigare också rekrytera ingenjörer, läkare och yrkeskunniga arbetare, något som uttryckts av dess ledare Baghdadi. Av dessa skäl vill IS naturligtvis på alla sätt hindra folk från att fly till exempel till Europa. En slutsats av det borde vara att vi i Europa inte ska göra det ännu svårare för människor att komma hit.

Stryp vapentillförseln

Men framförallt går det inte i längden att kriga utan vapen. De stridande i Syrien är beroende av att förses med vapen utifrån. Alla de makter som är inblandade i detta krig genom att direkt med vapen stödja dödandet eller genom att sälja vapen förlänga det, har tillsammans avgörandet i sin hand. Som Syrienexperten Joshua Landis säger i en intervju:

Om de länderna kom överens om att sluta sända vapen till Syrien skulle följden bli en dramatisk minskning av antalet dödade där.

Bara de som inte förser Assad, IS eller AlQaida med vapen, direkt eller indirekt, är trovärdiga i sin kamp mot terrorismen, eller för den delen i att tala om fred.

—-

*Om framväxten av IS, liksom om hela utvecklingen i Syrien, kan man läsa bland annat i två utmärkta böcker: Syrien brinner av Aron Lund och antologin Syrien – revolutionen, makten och människorna.

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien, IS, terror

Att tävla med högern om samma politik, eller något annat.

Igår utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick nästan 60 procent av rösterna i partiet, vilket kan jämföras med rivalerna Andy Burnham (19%), Yvette Cooper (17%) och den gamle partiledaren Tony Blairs favoritkandidat Liz Kendall som bara fick 4,5%. Ett mycket stort stöd alltså.

Katrin Marcal skriver i Aftonbladet att hon tycker valet är ”tragiskt” och tycker att ”det är svårt att förklara vad som hände..” när, som hon skriver ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Tydligen ska ledare för arbetarpartier varken ha skägg eller vara marxister nu för tiden, enligt Marcal.

Corbyn har definitivt en annorlunda ledarstil än den typ av moderna politiker som utbildas av olika reklambyråer. Men han är trots – eller kanske tack vare det –  mycket populär. Medlemsantalet i Labour är idag större än på många år och dygnet efter att Corbyn blev vald anslöt sig ytterligare 14 500 nya individuella medlemmar till partiet.

Han har också annorlunda åsikter än dessa reklambyråsossar. Han vill bekämpa klassklyftorna och beskatta de rika mera. Han har både röstat mot brittiskt deltagande i Irak-kriget och mot medlemskapet i EU. Direkt efter att han blivit vald talade han på en stor manifestation för att välkomna flyktingar i London. Tydligen är de här åsikterna lika skrämmande för högern som de är populära bland Labours medlemmar. Den konservative premiärministern har på twitter sagt att Labourpartiet nu är ”ett hot mot den nationella säkerheten, vår ekonomiska säkerhet och din familjs säkerhet.

Men Marcal däremot säger inte mycket om Corbyns åsikter. Hennes främsta argument är istället att hans politik inte kan få tillräckligt stöd för att vinna över de konservativa. Då kan man ju fråga sig hur bra det var att vinna val med Tony Blair som ökade klyftorna, privatiseringarna och drog in landet i ytterligare krig? Ska man slå högern genom att föra högerns politik? Vad har man uppnått då?

Men det mest akuta problem som Marcal ser med Corbyn som ledare är att han ”inte tror på det där med ­partidisciplin”. Med tanke på hur de flesta som vill dra arbetarrörelsen åt höger brukar svinga partipiskan, tycker jag inte att det heller låter speciellt skrämmande.

Sen finns det andra som i likhet med Tony Blair menat och menar att Corbyns politik är gammalmodig. Det är faktiskt ett riktigt fånigt argument. För vad har vi sett i världen de senaste decennierna när denna ”moderna” politik för ökade klyftor, raserad välfärd och nya krig har bedrivits? Jo, en värld som alltför mycket påminner om en gammal och ond tid som vi lyckades avlägsna oss från, men som nu kommer tillbaka. Det är därför som vänsteridéer om jämlikhet, välfärd åt alla och fredliga lösningar istället för krig nu åter växer i styrka på flera håll i världen.

Det behövs något annat igen, helt enkelt. Kanske ett nygammalt, men inte inte tillräckligt prövat recept?

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, välfärden

Husbondens röst?

Häromdagen skrev jag om högerns ihåliga demokratisyn så som den framstår i förhållande till Saudiarabien. Jag tog då upp två exempel på personer från högersidan som hade ett mycket oklart sätt att förhålla sig till de reaktionära tyrannerna i Saudiarabien.

Men den mest typiska reaktionen på den borgerliga kanten har ändå inte varit detta. För att förneka det stenhårda förtrycket blir ändå väl magstarkt. Nej den mest typiska reaktionen även bland många s.k. liberala kommentatorer har istället varit att relationerna är så viktiga och att de inte får störas.

En representant för detta sätt att argumentera kan man läsa på ledarsidan i dagens UNT. Artikeln ”Inte lätt att göra rätt” har skrivits av professorn i statskunskap Li Bennich Björkman. Henne har jag skrivit om förut i samband med att Jonas Sjöstedt valdes till partiledare för Vänsterpartiet. Då tyckte hon att han borde avstå från ”klasskamspsretoriken” och föra en ”modern familjepolitik”.

Men här skriver hon om Margot Wallström och vikten av att ”kompromissa”. Kärnan i hennes ståndpunkt är denna:

Kan den ilska som nu artikuleras i arabvärlden lägga allvarliga hinder i vägen för det tysta och oglamorösa arbete för förändring som diplomater och organisationer varje dag ägnar sig åt? Halvsanningar och ibland lögner, de som utsägs för att inte stänga dörrar till dem som man hoppas kunna påverka, är det pris som den konsekvensetiske politikern måste betala. I detta ligger inget omoraliskt, snarare tvärtom.

Det är en mycket märklig ståndpunkt. Och den har inte dugg att göra med nödvändigheten av att kompromissa, något som ingen människa kommer undan.

Efter att det brutala förtrycket i Saudiarabien uppmärksammats, diskuterades det i olika media i förhållande till det faktum att Sverige säljer vapen till förtryckarna. Utrikesministern var inte alltför snabb att kasta sig in i dessa diskussioner. Men fakta är ju svåra att förneka. En del av dessa fakta hade utrikesministern velat ta upp i sitt tal inför Arabförbundet. Det skulle hon alltså inte ha gjort, enligt dessa liberaler.

Bennich-Björkman pratar om en ”ilska i Arabvärlden” som hindrar ”arbetet för förändring”. Men den ilskan finns ju hos de reaktionära tyrannerna. Tror professorn verkligen att de kommer påverkas av något annat än maktmedel? Det tror inte jag. Den viktigaste kraften för att störta dessa förtryckare är folket i dessa länder. En av de viktiga komponenterna i det som kallades ”den arabiska våren” var ju människors längtan efter frihet och rättvisa. Det är de människor som kämpar för detta som vi ska uppmuntra och ha dialog med, inte tyrannerna.

En sak som är märklig med dessa liberalers oro för störda relationer med regimerna i arabvärlden är att oron är så selektiv. Den visar sig alltid som mest när det gäller USA-lierade regimer öppna för västligt kapital. Men när det gäller regimer som uppfattas som fientliga mot kapitalismen eller regimer som är i konflikt med USA, då låter det alltid helt annorlunda. Inget av denna oro för störda relationer finns t.ex. när det gäller relationerna med Ryssland. Och då är det inte bara så att man tycker det är riktigt att både i våra medier och i vår utrikespolitik uttala hård kritik. Man vill dessutom att vi ska driva ekonomiska sanktioner. Men sanktioner mot Saudiarabien, nej det finns inte på deras karta. Då gäller en helt annan hållning.

Är det så enkelt att de helt enkelt följer husbonden USA? Eller finns det någon mer sofistikerad förklaring?

PS: Läs för övrigt detta om vad som verkligen händer med de svenska vapenaffärerna och denna artikel av Per Gahrton om det journalistiska misslyckandet med de bristfälliga rapporterna i samband med den s.k. Saudiaffären.

Uppsala

Intressant?

Wallström/Löfven får stöd av…..Carl Bildt

När regeringen Löfven skämmer ut sig genom att åka på begravning till Saudiarabien och mumla om vapenexporten till detta hemska land då får de stöd av Carl Bildt. I en intervju i Sveriges radio utvecklar Bildt sitt stöd för den svenska vapenhandeln med Saudiarabien

Saudiarabien är förvisso inte ensamt om att trampa på frihet och människovärde i denna del av världen. Och Bildt tvekade inte det minsta när det gällde hur man skulle bete sig mot en annan diktator. I november 2002 – några månader innan USA:s invasion av Irak – skrev han i Expressen:

Att störta Saddam Husseins regim är enda vägen till fred. De närmaste veckorna bör bli början till slutet på årtionden av krig för folken i Irak och för regionen.

Att han hade fullständigt fel i denna bedömning behöver jag väl inte utveckla. Men av den aggressivitet som Bildt visade mot Saddam Husseins regim märks inget alls när det gäller den Saudiska kungadiktaturen. Här är det bara lena ord:

Har man ingått ett avtal med ett land och så säger man upp det utan anledning, så uppfattas det som en ovänlig handling, det är ju självklart.

”Ovänlig handling” var ordet. Och varför ska Sverige sälja vapen till Saudiarabien då enligt Bildt? Jo:

Detta är en stor ekonomisk makt i regionen, det är en mycket omfattande marknad för svensk export..

Pengar står alltså över principer. Men det handlar enligt Bildt också om politik:

Men ska man inte heller glömma att Saudiarabien också spelar en politisk roll där vi har ett intresse av en utrikespolitisk dialog. Det handlar till exempel om fredsprocessen i mellanöstern, hela frågeställningen om Islamiska staten, eller relationen till Iran.

Om principen är att vi ska hålla oss på god fot med alla som spelar en politisk roll så är det svårt att förstå politiken mot Iran och försöken att hindra deras kärnkraftsprogram. Ja, varför gäller inte den principen alla regimer som ”spelar en politisk roll”?

Nå, Bildt är och har alltid varit Bildt. Men Wallström och Löfven, kom igen nu!

På torsdag ska frågan diskuteras inom det socialdemokratiska verkställande utskottet. Löfven har hittills bara sagt att det kommer bli en förändring. Kan man hoppas på att man inte ska gå hand i hand med Carl Bildt?

Intressant?

Läs andra bloggar om vapenhandel, Saudiarabien

Se dokumentären om Snowdens flykt

 

Här i veckan gick dokumentären Snowdens flykt på SVT. Det är en mycket sevärd, informativ och samtidigt spännande dokumentär. Bakgrunden är de avslöjanden om USA:s nationella säkerhetstjänst NSA:s enorma datainsamlande, eller rättare spionage, på både det egna folket och resten av världen, som Edgar Snowden läckt till tidningen Guardian. På sitt försiktiga vis uttrycker Snowden själv det som att det som bekymrade honom var ”…att vi fattade beslut som avvek från rättssamhällets principer”. När hans identitet blir röjd tvingas han fly till Hong Kong. Där får han hjälp av organisationen Wikileaks genom Sara Harrisson. Programmet kan ses till tisdag 17 mars. Gör det.

I programmet intervjuas bland annat den f.d. chefen för NSA Michael Hayden. Han formulerar Snowdens gärning så här: ”Snowden avslöjade inte information utan hur vi samlade in information”.

Det enorma mod och civilkurage som Snowden visade kallar Hayden för ”arrogans”. Det är lika befängt som att den spionerande supermakten anklagar visselblåsaren Snowden för just ”spioneri”. Det är svårt att inte tänka på nyspråket i George Orwells bok 1984. Exempel på maktfullkomlig arrogans får vi däremot se i dokumentären när det visas hur USA skrämmer alla europeiska länder till att inte ta emot Snowden eller när man får dem att tvinga ner ett diplomatflygplan med Bolivias president Morales ombord.

USA är världshistoriens största och starkaste supermakt. Men även den starkaste makt är beroende av en mängd människor som är beredda att fortsätta utföra sina uppgifter. En enda person som ifrågasätter kan därför vara ett hot. Den f.d. NSA-chefen Hayden uttrycker det så här:

100 000 människor inom USA:s underrättelsetjänst har inte brutit sin ämbetsed. Om USA skulle ställa upp på någon sort välkomnande av Snowden …..så skulle det alienera alla dem på vilka mitt lands säkerhet och frihet beror. Det vore inte någon bra idé.

Det visar också på svagheten även i USA:s imperiebygge.

Intressant?

Läs andra bloggar om Snowden

Att förstå den Syriska katastrofen – ”Syrien brinner” av Aron Lund

I Syrien har mer än 200 000 människor dödats sedan 2011. 11 miljoner är på flykt och av dessa befinner sig 3,5 miljoner utanför landet.

Att förstå det inbördeskrig och de oerhörda mänskliga katastrofer och tragedier som utspelat och utspelar sig i Syrien sedan flera år är inte lätt, framförallt inte när det kommer till vad vi kan göra.

På en rent humanitär nivå har det funnits ett engagemang för Syrien. Det har till exempel samlats in en hel del pengar bland annat genom Röda korset. Visserligen som en droppe i hjälpbehovets hav, men ändå.

Bland ledande politiska företrädare i Sverige har det däremot varit märkligt tyst när det gäller analyser, synpunkter eller förslag. Det är ganska få personer som engagerat sig för eller kring Syrien på ett mer politiskt plan. Bland dessa har å andra sidan analyserna varit mycket olika, inte minst på vänstersidan. Redan detta med att vara överens om vad som faktiskt händer eller har hänt har varit svårt. Författaren och journalisten Aron Lund är kanske den främste bland dem som följt utvecklingen i Syrien sedan länge, utan att ha någon egen politisk agenda, men med engagemang och en stor kunnighet. I augusti i år kom han ut med sin tredje bok om Syrien: Syrien brinner på det liberala förlaget SILC.

Syrien brinner” är i sina beskrivningar och analyser en mycket gedigen och trovärdig källa för att försöka förstå. Som ledarskribenten på UNT Håkan Holmberg skrev i en ledare:

Man blir inte glad när man läser hans skildring av det syriska inbördeskrigets olika faser, men man blir betydligt bättre informerad och kanske mindre benägen till önsketänkande.

Och i längden blir man sällan gladare av att leva på illusioner, kan man tillägga.

I boken ges en kort men viktig historisk bakgrund. Lund berättar om de olika folkgrupperna, klasserna, ledarna och de olika politiska eller religiösa rörelserna, men också om det internationella sammanhanget. Vi får veta hur Baath-partiet och familjen Assad tog makten och hur alawiternas ställning förändrades i samhället. Lund beskriver ett mycket korrumperat samhälle med starkt utvecklad nepotism och fruktansvärt hårt förtryck av alla som uttryckte den minsta opposition mot regimen.

I boken beskrivs hur upproret började i mars 2011 och i början stöddes av några hundratusen människor. Sen spreds protesterna på några veckor från provinshuvudstaden Deraa till att bli ett uppror i hela landet. Regimen använde, enligt Lund, från första början ett extremt brutalt våld mot dem som protesterade. Genom detta drevs hundratusentals människor över till den regimkritiska sidan, menar han. De folkliga protesterna var till att börja med och i huvudsak fredliga. Men redan i april började delar av de oppositionella också ta till våld vid sidan av de fortsatt fredliga massprotesterna. Lund menar att det är sannolikt att åtminstone en del av detta militära motstånd redan då hade stöd av utländska underrättelsetjänster.

Lund beskriver hur landets och regimens sociala karaktär förändrats innan upproret från att under Bashar el-Assads far ha varit någon sorts ”landsbygdsfokuserad statssocialism” till den nuvarande regimen som han beskriver som en ”auktoritär oligarki med stöd i städernas medelklass och näringsliv” och där landets ekonomiska resurser ”omfördelades från den partikontrollerade offentliga sektorn, till några tiotal familjer i maktens omkrets” . Samtidigt fick ”landsbygdens folk och fattiga stadsbor se sin del av kakan krympa”. Det är ju en beskrivning som till sitt innehåll om än inte till sin lokala form går igen i större delen av världen under nyliberalismens era. Men Lund beskriver i en mängd detaljer och mycket konkret hur det yttrade sig i Syrien och hur det är en nödvändig del av förståelsen av det som händer. Det blir i hans beskrivning begripligt och naturligt att det är de socialt missgynnade: ”unga män från dessa landbygdens avkrokar och utkanter som har fyllt leden i de stora demonstrationerna och som har utgjort de första och de flesta rekryterna till Syriens rebellgrupper.”

Den 7 maj 2012, under brinnande inbördeskrig, hölls val till parlamentet som en sorts försök till eftergift från regimen, men i en form som motsvarade regimens sanna natur. Enligt regimen deltog 51 procent i valet av 21 olika partier som samtliga stödde Assad och där Baathpartiet erövrade 133 av 244 platser. Det var fler antal mandat än man någonsin tidigare tilldelat sig själv. Trots denna typ av farsartade falsarier så fanns och finns ett stöd för regimen bland många grupper. Så är det ju ofta. Det är sällan diktatorerna är helt ensamma och isolerade utom just innan de faller. Lund beskriver hur miljontals syrier visserligen sympatiserade med oppositionella mål om demokrati men samtidigt inte var beredda att riskera sina liv för ”oklara frihetslöften och en rörelse utan klara ledare”:

Rädslan för politiskt och ekonomiskt kaos, för islamism och hämndaktioner var regimens viktigaste rekryteringsmedel. Det gällde särskilt bland de religiösa minoriteterna. De flesta av Syriens alawiter och de flesta kristna och druser verkade vid början av 2012 stödja den syriska regimen.

Lund beskriver hur den religiösa faktorn redan från början är avgörande: ”Protesterna spreds först och var starkast i sunnimuslimska områden. Sociala och politiska protester fick en islamisk form”. Efterhand som våldet trappades upp ökade sedan polariseringen enligt etniska och religiösa tillhörigheter bara mer och mer.

En stor del av boken ägnas åt att beskriva oppositionen och dess olika delar: både den tidigare (gamla oppositionen) av sekulära demokrater, liberaler eller socialister och den nya unga rörelse som växte fram utan varken stöd eller kontroll från den självutnämnda oppositionsledningen i utlandet. Lund beskriver upproret som ett ”ledarlöst uppror” och berättar samtidigt om hur människor längst ner i samhället varit tvungna att börja bygga upp alternativa institutioner för att ta hand om sådant som sjukvård eller utbildning. Han berättar om de olika motsättningarna inom den officiella oppositionens olika delar och om skillnader i synen på våld, förhandlingar med regimen eller militärt ingripande från väst. Till exempel ansåg enligt Lund ”gamla vänsterdissidenter” att en militarisering av revolutionen skulle leda till religiösa konflikter- I detta verkar de ju ha fått rätt.

Lund beskriver också framväxten av FSA (Fria Syriska Armén) som knappast var en enhetlig armé trots påståenden från olika ”ledare” som befann sig i Turkiet. De allra flesta enheter var självständiga och helt lokalt organiserade. Dessa ”bataljoner inom FSA” präglades enligt Lund också efterhand ”alltmer av fundamentalistiska och sunni-sekteristiska drag”. De fick också militärt och ekonomiskt stöd från Saudiarabien, Qatar och Turkiet och islamistiska predikanter och politiker runt om i världen. Lund beskriver också tillströmningen av utländska frivilliga och bakgrunden med de rörelser och personer som lett fram till den s.k. Islamiska Staten (IS).

Kurdernas speciella situation som folk i Syrien och deras olika organisationer och roll i politiken beskrivs också utförligt. Enligt Lund blev efterhand den syriska grenen av PKK: Demokratiska enhetspartiet (PYD) och dess milis YPG, den dominerande organisationen bland kurderna. PYD skilde sig från den övriga syriska oppositionen bland annat i att deras propaganda i stort sett var fri från religiös retorik och i sin feminism (!). Dessutom hade de en lång historia av militär kamp.

Lund är själv mycket sparsam med politiska slutsatser eller förslag. Han beskriver istället situationen så mörk och komplicerad som den är.

På slutet av boken ställer han rakt ut frågan om det finns något hopp utan att egentligen riktigt besvara den. Han talar om en fredslösning som han tror att miljontals syrier skulle stödja ”om de stridande sidorna och deras utländska sponsorer bara kunde enas”. Ett stort problem är naturligtvis diktaturen. Som han skriver:

Det är svårt att se hur en förhandling skulle kunna utmynna i att Bashar el-Assad lämnar makten, om han inte kan tvingas till det, utan att Syrien går under. Det är lika svårt att föreställa sig en lösning där han finns kvar som president.

Ja, vad kan man då tänka?

Att fortsätta försvara diktaturen bakom tal om folkrätten som en del gör, är ohållbart och oförsvarligt. Men att hitta en opposition att stödja som står för ett genuint demokratiskt alternativ tycks inte heller lätt. Dessa grupper är alltför små, svaga och förbisprungna av utvecklingen. De förtjänar förvisso vårt stöd, men de kommer inte  ens på medellång sikt att kunna bidra till en förändring. De starkaste och bäst beväpnade strävar uppenbarligen inte efter att ersätta Assad-diktaturen med demokrati. Att tala om stöd till oppositionen utan att precisera vilka grupper det gäller eller vad man tror sig uppnå med det, håller alltså inte heller.

Att få slut på striderna framstår som oerhört viktigt, för att få slut på lidandet och för att ge de militärt svaga demokratikämparna en större chans. Alla sätt för att strypa vapenmånglandet och införseln av vapen måste välkomnas. Utan dessa vapen kan inte kriget fortgå. Men när det gäller att tjäna pengar på vapen, vet vi att inte ens liberaler eller socialdemokrater här i Sverige är beredda att avstå. För även om det mest är vapen från USA som används så finns där även svensktillverkade vapen. Att hoppas på ett avslutande av stridigheterna på kort sikt känns svårt.

Den enda kraft som har en militär styrka och står mot både de reaktionära och sekteristiska sunni-muslimska grupperna och Assadregimen tycks vara kurdernas miliser. Mycket olika sorts kritik kan riktas mot PKK-PYD för vad de gjort och för vad de gör eller är. Men i den situation där vi har att konfrontera två olika monster: Assad-diktaturen och IS, borde valet vara lätt. Kurderna i Syrien slåss för sin existens, för sin rätt som folk. De slåss både mot religiös extremism av värsta slag och mot diktaturen Assad. Deras alternativa samhälle framstår jämfört med IS skräckvälde som en dröm. Om några i denna situation borde få militärt understöd och hjälp (från dem i väst som kallar sig demokrater) så är det kurderna.

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien

 Recension i Clarté

%d bloggare gillar detta: