Det nationella avskiljandets väg

Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok……

Ur resolutionen från Andra Internationalens kongress 1896

Så uttrycktes en gång i tiden den internationella arbetarrörelsens syn på frågan om nationers rätt till självbestämmande. Man talade alltså då för 121 år sedan om rätten till nationellt självbestämmande som en princip. Trots det vet vi att den nationella frågan kom att dela arbetarrörelsen och dess ledare kring olika analyser och ställningstaganden. Det gällde såväl konkreta ställningstaganden och praktisk politik som teoretiska analyser.

Men mycket har hänt sedan dess. Många nya nationer har uppstått både i Europa och i tidigare koloniserade länder i Afrika och Asien. Och ännu tycks inte den ”nationella frågan” kunna avföras från dagordningen.

Nu i dagarna har vi två aktuella folkomröstningar om avskiljande. En som genomförts i den kurdiskt dominerade delen av norra Irak och en som planerar att genomföras i Katalonien i Spanien idag.

Hur ska man se på dessa folkomröstningar i två områden som skiljer sig åt på en mängd sätt?

Situationen skiljer sig mycket mellan dessa områden, men i bägge fallen tycker jag det är självfallet att vara för olika folks demokratiska rätt till eget språk och egen kultur. Där precis som på andra håll.

Dessutom är det inte bara odemokratiskt utan dessutom dumt att motsätta sig själva rätten att rösta om denna fråga. När det gäller den spanska statens alltmer repressiva sätt att förhålla sig till den katalanska folkomröstningen, så tror jag att det bara har ytterligare stärkt önskan om att avskilja sig från den spanska centralmakten. Centralregeringen i Bagdad i Irak motsatte sig också både den kurdiska regionens omröstning och dess resultat, men lyckades inte hindra dess genomförande. Men vad som kommer hända om kurderna går vidare återstår ju att se. Här spelar också den reaktionära Erdogan-regimen i Turkiet en viktig och olycksbådande roll.

 

Men att tycka att folk ska ha rätt att rösta om frågan och även avskilja sig i egna nationer är en sak. Det behöver inte betyda detsamma som att tycka att det är den klokaste vägen att gå. Och jag måste säga att jag är minst sagt tveksam till avskiljandet som den bästa lösningen i de flesta fall nu för tiden.

Att ta ställning för och se det som ett framsteg när olika förtryckta nationer gjorde sig fria från kolonialismen var lätt. Men vi har sedan dess sett många exempel både på nya olösta nationella frågor och nytt förtryck. Många gånger har detta haft att göra med de konstlade gränser som kolonialmakterna lämnade i arv. Men jag tror inte att problemen bara kan förklaras med det utan kanske också med hela den nationella frågeställningen och tanken om ett folk i en nation. Vi har sett en mängd exempel på oerhört tragiska uppdelningar där skapandet av nya nationer lett till etniska rensningar och folkmord.

Vilka frågor ska ett avskiljande lösa? Här finns det nog olika svar. Och i vissa fall gillar jag inte ens svaren. Det gäller till exempel de katalaner som vill skilja sig från Spanien för att deras region är en mer välmående region som inte vill bidra till de fattigare delarna. Liknande argument har ju hörts i andra delar av Europa som till exempel norra Italien. Lika osympatiskt reaktionärt och egoistiskt där.

Men de viktiga argumenten handlar naturligtvis om sådant som rätten till den egna kulturen och språket. Det är viktiga demokratiska rättigheter, värda att kämpa för och viktiga att stödja för alla socialister. Men förutsätter de ett nationellt avskiljande? Och riskerar inte ett avskiljande att leda till andra problem, nya motsättningar och nytt förtryck? Är det inte i dagens värld klokare att kämpa för dessa demokratiska rättigheter inom de existerande staterna/nationerna än att slåss för upprättande av nya nationer grundade på etnicitet? Nationellt förtryck leder till nationalism. Men visar inte de senaste decenniernas erfarenheter att nationalismen i de flesta former (om inte alla idag) är en återvändsgränd?

Marx skrev någon gång att ”arbetarna har inget fosterland”. Om jag förstått det rätt så menade han med detta att arbetare i alla länder har gemensamma intressen och att dessa borde vara starkare än nationsgränserna. I dagens värld är det dessutom så många frågor som helt enkelt inte går att lösa utan globala överenskommelser och beslut. Klimatfrågan är väl här en av de mest uppenbara. Den långsiktiga utopin borde fortfarande vara en (socialistisk) värld utan gränser, men där olika kulturella, språkliga, nationella och andra uttryck fritt får blomstra sida vid sida utan att trampa på varandra.

 

PS: Jag medger att dessa resonemang är mycket allmänna och inte behandlar den specifika situationen varken i Katalonien eller Kurdestan. Därför hoppas jag på kloka synpunkter i frågan både från de som håller med, de som inte håller med och de som kan tillföra mer konkreta och detaljerade kunskaper.

 

 

Intressant?

Harald Edelstam hedras i Uppsala

Vi människor präglas av vår position i samhället och det vi arbetar med. En sorglig sida av det är att även människor som börjar med goda avsikter ofta förändras och korrumperas när de får makt eller en högre position.

Men det finns ibland också människor som helt motsäger detta. Personer som trots att de kommer från gynnade bakgrunder och har möjlighet att leva privilegierade liv bryter mot omgivningens krav. Som istället för att flyta med riskerar både sin position och sitt liv för att hjälpa andra.

I arbetarrörelsens och vänsterns historia finns det flera sådana personer. Men det finns också exempel från andra områden och andra delar av samhället. De flesta känner till exempel till Raoul Wallenberg, en  person med hög position som offrade sitt eget liv när han räddade många judar undan förintelsen. Färre känner till en annan adelsman, diplomaten Harald Edelstam, som också var en sådan person.

Harald Edelstam föddes 1913. Han var son till kammarherre Fabian Edelstam. Han gick som ung på militärhögskolan Karlberg i Stockholm, utbildade sig till jurist och rekryterades till utrikesdepartementet 1939. Därefter verkade han som diplomat. Edelstams mod och känsla för utsatta visades redan under andra världskriget när han som diplomat i Tyskland 1941 knöt kontakter med anti-nazister och i Norge 1942 -1944 hjälpte motståndsrörelsen. Det var då han fick namnet Svarta Nejlikan. Men mest känd är nog Edelstam för sina insatser i Chile för 44 år sedan då general Pinochet hade störtat den folkvalde presidenten Allende och han via den svenska ambassaden hjälpte människor att fly från en säker död. Edelstam dog 1989.

Den som vill veta mer om Edelstams insatser i Chile kan se filmen Svarta Nejlikan där skådespelaren Michael Nyqvist gestaltar Edelstam eller läsa boken ”Svarta nejlikan, Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion” av Mats Fors (Prisma).

Här i Uppsala har Namngivningsnämnden på initiativ från Vänsterpartiet beslutat att hedra minnet av Harald Edelstam genom att namnge en plats efter Harald Edelstam. Den 10 april i år beslutade Namngivningsnämnden ge gången mellan järnvägen och Godsmagasinet namnet Harald Edelstams gång.

Måndag den 11 september är det 44 år sedan den USA-stödda militärkuppen i Chile. Denna dag hedras minnet av Harald Edelstam genom invigningen av den plats som nu får hans namn (se bild och pil). Det blir tal av Chiles ambassadör och lokala politiker samt latinamerikansk musik.

Invigningen sker på platsen mellan klockan 11:30 – 12:30

 

 

Uppsala

Intressant?

Eld, ursinne och hyckleri

Två ledare höjer rösten och hotar varandra och varandras flock likt två adrenalinstinna babianhannar. Det är nog den bild de flesta av oss fått av den senaste tidens kärnvapenhot mellan USA och Nordkorea. Men det är definitivt inte två jämlika ”babianhannar” som hotar varandra. Och är inte den mäktigaste av dem också den störste hycklaren?

Nordkorea har alltså utvecklat kärnvapenstridsspetsar anpassade för landets raketer. Man har också ägnat sig åt att med ökad framgång skjuta ut raketer i det omgivande havet. Skrämmande och motbjudande, ja. Men kan man på något sätt förstå Nordkorea? Och med vilken rätt hotar USA Nordkorea för att de innehar kärnvapen?

 

Hotet mot Nordkorea och Koreakriget

Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan påpekade i ETC att ”Nordkorea har alltid känt sig hotade och för dem blir det helt logiskt att vilja ha kärnvapen i avskräckande syfte mot upplevda hot.

Nordkorea är ett mycket isolerat och på många sätt skrämmande land som de flesta av oss vet väldigt lite om. Men att folk i det landet känner sig hotade av USA är inte så konstigt. Framförallt är inte historien glömd. Under Koreakriget som varade militärt mellan 1950 – 1953 drabbades hela Korea på ett ohyggligt sätt. Det finns olika uppgifter men kanske så många som fyramiljoner koreaner kan ha dött, varav två tredjedelar var civila. Detta kan jämföras med att Kina förlorade mellan 600 000 och 1 miljon soldater och USA drygt 36 000 soldater. Förstörelsen av jordbruk, hus och fabriker var total.

Oavsett hur vi ser på skuldbördan i detta krig är det helt klart vilka som drabbades och att det var USA som med hjälp av bomber och napalm främst orsakade denna död och förödelse. Efter att nordkoreanerna drivits tillbaka av USA och innan kineserna gick in i kriget konstaterade chefen för USA:s bombkommando general Emmet O´Donnell:

Jag skulle vilja säga att hela, nästan hela den koreanska halvön bara är en fruktansvärd röra. Allting är förstört. Ingenting värt att nämna står kvar…Strax innan kineserna kom in fick vi stanna på marken. Det fanns inga fler mål i Korea (not 1)

USA hade fem år tidigare använt atomvapen mot Japan. President Truman var inte heller främmande för tanken att om det behövdes använda atomvapen även mot Korea (not 2).

Så nog finns det starka skäl för människor i Nordkorea att frukta USA. Här har den statliga propagandan en lätt uppgift.

Professor Linus Hagström sa också i ETC att: ”En anledning till att USA attackerade Irak är att de visste att landet inte hade några kärnvapen. Det ska mycket till för att anfalla en kärnvapenstat”. Denna tragiska men begripliga slutsats är nog också Nordkoreas.

 

USA:s hyckleri

Trump leder alltså jordens enda nuvarande supermakt, med ofattbara militära resurser utspridda över hela jorden. Han förfogar över kärnvapen i en mängd som skulle kunna förgöra vår jord flera gånger om. I maj månad testade USA också sin förmåga att skicka kärnvapen långt bort till andra delar av jorden.

       Kvajalein

Man avfyrade den interkontinentala ballistiska roboten ”Minuteman III”  från den amerikanska militärflygbasen Vandenberg utanför Kaliforniens kust. Missilen – som kan transportera upp till tre kärnvapenstridsspetsar  färdades omkring 676 mil innan den landade i atollen Kwajalein i Stilla havet.

Ledaren för denna nation tycker alltså att han har rätt att hota Nordkorea för att de utvecklar kärnvapenstridsspetsar anpassade för landets raketer och likt USA testar att skicka iväg dem utanför sitt eget territorium.

(Innan jag fortsätter. Förstå mig rätt. Jag är mot kärnvapen. Anser att de bör förbjudas. Men jag är emot det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv…)

Efter att Trump hotat med ”eld och ursinne” kontrade den nordkoreanska statsledningen med att hota att skicka missiler mot Guam. ”Det amerikanska territoriet Guam” som man säger på nyheterna. Detta territorium erövrades först av Spanien 1667 och sedan av USA 1898 efter spansk-amerikanska kriget. Detta amerikanska territorium ligger mycket långt bort från USA, 5300 km väster om Hawai. Det är knappast heller av omsorg om befolkningen på Guam som Trump höjer tonläget. Däremot om den militärbas som USA har där. Bland befolkningen på Guam som befinner sig i en risk för korseld börjar en rörelse för att bryta med USA växa. Ett starkt skäl till att rörelsen växer nu är att USA:s militärbas inte upplevs som ett skydd utan istället gör dem till en måltavla.

Jag tror att världen skulle bli en fredligare plats om den typen av rörelser växte i alla länder. Rörelser som vill dra bort oss från det falska skyddet av kärnvapen och militärallianser.

Not 1: David Horowitz – Från Jalta till Vietnam s. 114

Not 2: David Horowitz – Från Jalta till Vietnam s. 112

Intressant?

Att förhålla sig till det värsta

Om vi inte sett det förut så har det senaste året på ett övertydligt sätt visat att det kan finnas det som är värre än det som vi tidigare trodde var värst. I Sverige har vi också sett denna utveckling. Men vi har inte så tydligt tvingats göra dessa val mellan ont och mindre ont. Om vi blickar utåt så har det däremot funnits och finns några sådana knepiga och ganska motbjudande val.

I Storbritannien röstade en knapp majoritet för att lämna EU. Man kan tycka att denna ”Brexit” borde ha glatt alla EU-motståndare i Europa. Men de som jublade mest var den yttersta högern. Inom vänstern fanns det däremot ganska delade meningar. För en del var det enkelt. Eftersom EU i huvudsak är dåligt och en union för kapitalet så var det för dem självklart bra att unionen bryts sönder. Men kanske finns det något som kan vara värre än EU? Till exempel om utträdet sker som en del av en reaktionär offensiv istället för en rörelse kring demokrati och social rättvisa. Om utträdet innebär att överklassen och högerkrafterna stärker sina positioner och försämrar villkoren för folkflertalet även jämfört med förhållandena i EU. Jag är glad att jag slapp rösta i Storbritannien.

I USA etablerade sig Trump-regimen som en annan sort av borgerligt styre. Jag skriver annan, inte en ny typ, för liknande regimer har vi sett förut. Jag tror att det är viktigt att vi som anser oss vara vänstermänniskor eller socialister försöker se detta klart. Att det verkligen handlar om något värre och om en annan typ av regim. Den amerikanske marxisten John Bellamy Foster går så långt som att beteckna den nya administration som ”nyfascistisk”. I en artikel i Monthly Review skriver han bland annat:

Inte bara en ny administration, men en ny ideologi har nu tagit plats i Vita huset: neofascismen. Den liknar på vissa sätt den italienska och tyska klassiska fascismen på 1920-talet och 30-talen, men med historiskt tydliga egenskaper som är specifika för USA: s politiska ekonomi och kultur under de första decennierna av tjugoförsta århundradet.

Själv vet jag inte tillräckligt för att våga använda denna etikett. Men att det definitivt är något annorlunda, det tycker jag är uppenbart.

Jag har sett undersökningar som säger att Bernie Sanders skulle ha kunnat vinna mot Trump med fler röster än Hillary Clinton gjorde (hon hade ju fler röster men färre elektors-röster, vilket avgjorde till Trumps fördel). Det måste ha varit svårt för många som deltagit och stött den fantastiska kampanjen kring Sanders att tvingas rösta på Clinton som det mindre onda. För även om en Clinton-regim skulle ha varit det mindre onda så är det etablissemang som Clintons tillhör på goda grunder avskytt av många och den nyliberala politik som de stått för har i sig bidragit till den utveckling som gynnat ett sådant fenomen som Trump. Jag är alltså glad att jag slapp rösta även i USA-valet, men skulle nog förmodligen i sista hand ändå röstat på det minst onda.

 

Valet i Frankrike – att välja det mest onda

I Frankrike går man till den andra omgången i presidentvalet på söndag den 7 maj. Även här har vi en liknande situation där nyliberalen Macron ställs mot ytersta högerns Le Pen. Här finns det också olika sätt att resonera. Är det ett val mellan pest och kolera eller finns det något som är det mindre onda?

Den mest extrema ståndpunkten bland dem som betraktar sig som någon sorts vänster hittar man hos Anders Romelsjö med bloggen Jinge. Han skriver att det är ”en felaktig förenkling” att kalla Le Pen för högerextrem. ”I verkligheten är Macron snarast en högerextrem politiker, inte Le Pen!” utropar Romelsjö och hänvisar till en del av det som Le Pen lovar. Men att bedöma Le Pen enbart efter de högerpopulistiska löften som hon för fram är lika dumt som det var att för 90 år sedan bedöma det tyska nazistpartiet NSDAP enbart utifrån deras program där krav som brytandet av ränteslaveriet, indragning av alla krigsvinster, förstatligande av trusterna och liknande krav fanns med, mitt i den öppna rasismen.

De tyska nazisterna på sin tid, Trump,  Le Pen med flera liknande personer eller rörelser idag, de förenas i den högerpopulism som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn. Samtidigt är de antingen själva en del av överklassen eller har dess stöd. Istället pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa. Men när de fick makten fanns inget av detta med. Då var det en järnhård diktatur som krossade alla arbetarorganisationer och sociala erövringar. Samma sak strävar dagens högerextrema rörelser efter.

Romelsjö säger av någon anledning inte klart ut att han (ifall han skulle rösta i Frankrike) skulle välja Le Pen i den sista valomgången. Men det är ju den slutsatsen man måste dra av hans resonemang.

 

Valet i Frankrike – att vägra välja alls?

Men är det då helt lätt att välja Macron? En som diskuterat detta är Åsa Linderborg som skrev och (helt riktigt) påpekade att Macron alls inte är någon oförarglig mittenpolitiker:

Fördelningspolitiskt är han nyliberal med stora nedskärningar på agendan. ”Outsidern” Macron var finansminister när Hollande genomdrev en historisk försämring i arbetsrätten och kollektivavtalen. Hela Frankrike kokade av protester. Hur hanterade Macron det? Jo, genom att håna de drabbade. Macron vill skära ner på de offentliganställda. Han vill avreglera finanssektorn. Han vill minska skatterna för de stenrika.

Det gick att tolka Linderborgs artikel som att hon ansåg att den franska vänstern borde strunta i att rösta på någon av kandidaterna. Men så var inte fallet, vilket hon klargjorde i en annan artikel. Hon skulle rösta på Macron.

Alternativet till Le Pen är alltså en politiker som kommer bidra till de ökade klyftor som hjälper fram extremhögern och dess falska lösningar (när vänstern misslyckas). Naturligtvis är detta inte något behagligt val. Det är naturligtvis inte heller på något sätt bra för den franska vänstern att associeras med en sådan politik. Det måste vara viktigt att förklara detta på ett bra sätt. Formuleringen att rösta, men rösta MOT Le Pen istället för att uttrycka det som att rösta FÖR Macron kanske är viktig här.

 

Att ändå rösta

Det kan på ett sätt verka konstigt att diskutera hur folk ska rösta i ett annat land, att diskutera val som vi varken får eller behöver göra. Verkliga socialistiska rörelser måste vara internationalistiska. Men i det ingår inte bara att vara solidarisk med andra. Det handlar också om att försöka lära av andra utan att kopiera. Vi har ännu inte riktigt hamnat i den typen av valsituationer som vänstern i Storbritannien, USA eller Frankrike. Det närmaste jag kan komma på är de människor i Sverige som betraktar sig själva som vänster eller socialister men vägrar rösta på Vänsterpartiet för att de är missnöjda med detta parti. Eller de som röstar på Feministiskt Initiativ och hittills därmed minskat vänstersidans röster. Men den diskussionen lämnar jag här. Åter till Frankrike.

Jag kan ha förståelse för dem inom den franska vänstern som inte vill rösta på Macron. Men jag tycker ändå att de har fel. Sant är att Macrons politik sannolikt kommer bidra till ytterligare polarisering och ett stärkande av Front National. Men jag kan ändå inte se att detta är ett skäl till att vägra rösta och därmed riskera att bidra till att få en president från Front National redan nu. Att rösta har betydelse. Nog borde det gå att förklara pedagogiskt att en sådan röst bara handlar om att undvika det värsta: Le Pen som president. Att den inte innebär stöd till något i Macrons politik. Och så kan man väl ta röstsedeln och hålla för näsan …….

Intressant?

Läs andra bloggar om EU, USA, Brexit, Frankrike

Att ge yttrandefrihet åt diktaturens kreatur

Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet fortsätter och skärps. President Erdogan samlar allt mer makt i sin hand. Kritiska medier har under det senaste halvåret stängts och mer än 100 000 människor anställda inom staten har fått sparken eller fängslats. Ledare, parlamentariker och vanliga partimedlemmar i oppositionspartiet HDP har fängslats. Den kurdiska minoriteten pekas ut som en ”inre fiende” och våldet trappas upp.

Nu vill Erdogan ta ytterligare ett steg för att stärka sin egen makt. I ett förslag till ny konstitution som nu föreslås ska presidenten kunna styra med dekret, ensam få utse viktiga domare, kunna upplösa parlamentet och på egen hand kunna införa undantagstillstånd. Om förslaget går igenom kan det också innebära att Erdogan sitter kvar till 2029. Men först måste förslaget passera en folkomröstning den 16 april. Trots att Erdoganregimen på alla sätt hindrat möjligheterna till att driva en kampanj för ett NEJ i denna folkomröstning tycks man ändå inte säkra på att vinna. Därför är även de 2,9 miljoner turkiska medborgare som bor utanför Turkiet viktiga att nå för regimen. Vi har kunnat ta del av hur det gick med detta  i Nederländerna där de två regeringarna krockade rejält med varandra. Den turkiska regimens propagandister släpptes inte in helt enkelt. Sannolikt har detta – som ofta i nationella konflikter –  gynnat bägge regeringarna, både Erdogan och Nederländernas statsminister Rutte.

Men i Sverige kunde Erdogans regim obehindrat sprida sin propaganda. Företrädare för det svenska utrikesdepartementet och regeringen har sagt att det beror på att det råder yttrandefrihet i Sverige. Sverige ger alltså den förtryckande regimen den yttrandefrihet som denna regim själv med alla medel hindrar den turkiska NEJ-sidan att få. De sitter ju tystade i fängelse, skräms eller hotas med statens alla våldsmedel. Det här är inte hedrande för Sverige. Sverige borde inte låta dessa diktaturens kreatur få komma hit och sprida sin propaganda för att ytterligare inskränka demokratin i Turkiet. Inte så länge det inte råder yttrandefrihet för oppositionen i Turkiet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Turkiet, Kurdestan, Erdogan

Vart leder sveken?

Idag vet vi att Trump vann presidentvalet i USA. Hur stor del av befolkningen som röstat vet vi inte. Vi vet inte heller om Trump fick flest röster, bara att han fick flest elektorsröster i det indirekta och mycket odemokratiska valsystem som råder i USA.

Men nu vet vi att taktiken att stödja det minst onda inte hindrade det mest onda att vinna.vargen

Jag skrev igår om att när man bedömer valresultat så kan man inte bara titta på vilken officiell politik som kan komma av ett visst resultat. Viktigt är också ”vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak”.

Här har vi alltså en massa människor som stöder öppet reaktionära och rasistiska synsätt och värderingar. Och då måste man lägga till en sak. När stora grupper av människor plötsligt känner stöd uppifrån för vissa synsätt så stärks ofta både grupper och individer i att ta egna initiativ. I detta fall kan man frukta att Ku Klux Klan och liknande grupper känner vind i seglen. Det kan också gälla de mordiska abortmotståndarna eller andra reaktionära grupper.

”Den vita arbetarklassen”

Den bild vi får av valet i USA är att Trump fått stöd av stora delar av den vita arbetarklassen, grupper som tidigare traditionellt röstat på demokraterna. På liknande sätt beskrevs rörelsen bakom Brexit i Storbritannien av många. Framgångarna för de högerextrema grupperna runt om i Europa kan också på liknande sätt förklaras av att delar av arbetarklassen lämnat sina traditionella partier och ledare. Det är människor som antingen fullt ut omfattar diverse reaktionära idéer eller är beredda att se dem som mindre viktiga, men som förenas i en upplevelse av att allt blivit sämre och ett hat och en misstro mot etablissemanget. socusaSant är att många har fått det sämre som ett resultat av den offensiv från borgarklassen över hela världen vars ideologi brukar kallas nyliberalismen. Där arbetarrörelsens partier antingen gett efter och genomfört denna politik eller misslyckats i att bygga motstånd och formulera alternativ så har högerpopulisterna tagit deras plats och pekat mot nya fiender. I USA där arbetarrörelsen länge varit svag har det varit Demokraterna som tidigare fått stöd av den vita arbetarklassen. Men många av dem har nu lämnat Demokraterna för en Republikan som de tror kommer slå mot etablissemanget.

I USA är dessa människor glada idag, då de fått sparka etablissemanget i röven och då de hoppas att livet kommer bli bättre nu. Det sannolika är att de kommer få genomleva dyrköpta erfarenheter och besvikelser under de närmaste åren. Vad som blir resultatet av det kan ingen veta nu. Men att livet kommer bli bättre, jobben komma åter och reallönerna öka är knappast ett troligt resultat av Trumps seger. Det skulle förutsätta att Trump både ville och kunde utmana den övriga kapitalistklassen i USA. Och om det var sant det som Sanders uttryckte, att en president inte ensam kan utmana de stora bolagen utan en stark gräsrotsrörelse, så är det lika sant att en reaktionär kapitalist varken vill eller kan göra det och att den enda rörelse han kan bygga är en rörelse för att splittra arbetarklassen.

Trumps tal

Jag lyssnade till Trumps tal efter att segern var klar. Han försökte nog så gott han kunde att låta som en statsman. Ur den mun som tidigare bara sprutat ättika kom nu den lenaste honung. De som ständigt ropat om att låsa in Clinton fick knappast sitt lystmäte. För nu hördes inte något om ”skurk-Clinton”. Istället talade han om Clintons hårda arbete och förtjänster. Nu fanns inte några utfall mot olika religiösa grupper eller nationaliteter. Tvärtom skulle hela nationen enas oavsett ras eller religion. Han sträckte också ut en hand till dem som inte röstat på honom och till andra stater i världen. USA:s öde skulle återtas och de bortglömda skulle i fortsättningen inte behöva vara bortglömda. Kort sagt ett tal värdigt en riktig opportunist. Men också ett tal som likaväl skulle ha kunnat hållas av Clinton.

Att genomföra politiken

Innan Obama blev president så lovade han att stänga Guantamobasen där misstänkta terrorister hålls utan rättegång och misshandlas. Som alla vet blev det inte så. Hur mycket det beror på Obama själv finns det olika åsikter om. Men det är ett exempel bland andra på att en president inte alltid får igenom sin politik. Kanske är det lättare att genomföra reaktionära åtgärder av den typ som Trump lovat. Hur mycket det kommer bli av hans löften återstår ändå att se.demousa

Att han kommer svika sina väljare på många sätt är säkert. Men kommer de flesta uppleva besvikelse? Det vet ingen. Däremot kan vi vara helt säkra på att ingenting kommer bli bättre varken för de fattiga, de arbetslösa, de sjuka, de papperslösa, fångarna på Guantanamo eller arbetet för att minska utsläppen av växthusgaser.

Kommer den hoppfulla rörelse som byggdes kring Bernie Sanders kunna leva vidare i denna hårda tid? Kommer större grupper bland dem som nu stött Trump att bli besvikna med tiden? Kommer en del av dem att kunna omvandla denna besvikelse till något bättre och förena sig med dem som verkligen vill slåss för rättvisa och jämlikhet, för majoriteten och alla dess minoriteter mot de stora bolagen och etablissemanget? Ingen kan veta. Men jag tror att det kommer vara mycket viktigt.

Läs också Göran Greiders ledare i ETC

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Trump

”Oavsett vem som väljs….”

Snart kommer vi att veta vem som blir nästa president i USA.val

Trots att Sverige inte är en delstat i USA har det nästan känts så emellanåt. Ständigt matas vi på nyheterna med de senaste vidrigheterna i en kampanj som har verkat i det närmaste helt tom på politiskt innehåll.

Det finns två sätt att se på valresultat. Det ena är att titta på vilken politik som kan komma av ett visst resultat. Det andra är att titta på vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak.

När det gäller det senare, så kommer det även denna gång vara en mycket  stor del av befolkningen – nästan hälften – som inte alls röstar. Det beror dels på att det är svårt att rösta (knepig registrering, val på en tisdag) eller att många hindras rösta då de begått brott, men naturligtvis också på att många upplever det som meningslöst.

Många medborgare i USA har fått det sämre under en lång följd av år, oavsett vem som varit president. Om man inte upplever att det blir någon skillnad i ens liv beroende på vilken president som väljs är det naturligtvis svårt att bli motiverad för att över huvud taget bry sig. Den grupp som känner det som meningslöst har säkert också ökat nu. Många av de som hoppades på Bernie Sanders tillhör nu också de besviknas skara.

Om vi betänker vad en röst på någon av de två huvudkandidaterna (det finns ju också mindre partier utanför tvåpartisystemet) står för så är det naturligtvis nedstämmande om många människor stöder öppen rasism som i fallet Trump. Det bidrar ju till en splittring mellan vanligt folk som försvårar arbetet för ett mer rättvist och solidariskt samhälle. Men det finns  bland Trumps anhängare också något annat som påminner om stöder till extremhögern i Europa. Jag hör i en intervju på TV en arbetare som säger att det behövs någon som ”rör om i grytan”. presidentDet är exakt samma uttryck som jag hört folk här i Sverige som kan tänka sig att rösta på SD använda. Det är alltså en sorts ilska mot etablissemanget fast i reaktionär form. Som om man egentligen inte bryr sig om grytans innehåll.

Bägge kandidaterna representerar olika delar av den härskande klassen och i detta sammanhang är det viktigt att påminna om Bernie Sanders ord:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land.

När det gäller vad resultatet kan bli i förhållande till resten av världen, om den ena eller andra kandidaten vinner, så har Kajsa Ekis Ekman sammanfattat det bra i en ledare i ETC. Det är motsättningen mellan klassisk imperialism och isolationism.

Imorgon vet vi vem som vann.

Men den politiska gräsrotsrörelsen återstår att bygga upp igen. Det gäller både där som här.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA

Köp inte vin från Robertson Winery

Brukar du köpa vin på systembolaget? Kanske brukar du köpa viner från Sydafrika. Om du gör det. Köp inte viner från Robertson Winery, i alla fall inte om du vill vara solidarisk med strejkande arbetare som tillhör fackföreningen CSAAWU. Det är ett lätt stöd. Om du vill göra lite mer kan du skänka pengar till deras strejkkassa.

Läs om bakgrunden och hur du kan stödja här nedan i en text från Livsklubben på Orkla Foods i Örebro:

sydafrikaRobertson Winery ligger i Västa Kapprovinsen i Sydafrika. För några veckor sedan gick de ut i strejk. Kraven som de genom sin fackförening CSAAWU har ställt är:
•8500 rand/månad som är den lön de menar krävs för att kunna leva, de kallar det ”living wage”. 
•Ett slut på exploaterande villkor och ett steg bort från löneapartheidfattigdom!
•Skapandet av en partssammansatt kommitté som ska granska att Robertson Winery lever upp till de etiska regler som bl.a. Systembolaget kräver.
•En möjlighet för CSAAWU att komma ut på gårdarna som förser fabriken med druvor till vintillverkningen.
•Ett slut på trakasserier mot fackmedlemmar och fackliga förtroendevalda.

Robertson Winery har avvisat alla krav och istället bussar de in strejkbrytare och försöker få strejken förklarad olaglig. Arbetarna anklagas för våld, men de har trots många provokationer visat att deras strejk är fredlig. Lokala tidningar har beskrivit strejken som den fredligaste strejken i Sydafrika.
Skulle arbetarna gå segrande ur denna strejk så skulle det tända ett ljus av hopp för lantarbetarna på den sydafrikanska landsbygden.

I Sydafrika sprids nu ett upprop att bojkotta Robertson Winery´s viner. Detta stöder Livsmedelsarbetare för Solidaritet, därav denna uppmaning att inte köpa vin från Robertson Winery, så länge konflikten kvarstår.
Stöd lantarbetarna också gärna ekonomiskt, de har inga strejkkassor så det handlar om att bokstavligen överleva!
Alla pengar går oavkortat till fackföreningen CSAAWU i Sydafrika.

Sätt in pengar på Pg 67 52 18 – 2 eller Swisha till 1236535074

Livsmedelsarbetare för Solidaritet kallar vi det arbete till stöd för det 
sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU, som Livsklubben på Orkla Foods i Örebro bedriver sedan några år tillbaks.”

 

 

Intressant?

Läs bloggar om vin

Vapenvila i Syrien?

Här en artikel av Peter Widén med tankar om vapenvilan i Syrien.

Har vi rätt att hoppas att det fruktansvärda våldet i Syrien nu kan gå mot sitt slut? Vi har naturligtvis rätt att hoppas, och det gör ju naturligtvis varje vettig människa, men är det förhoppningar som saknar grund?fred

I de intervjuer med syrier, i landet och på flykt, som vi kunnat höra i massmedia välkomnas utspelet om vapenvila, men många uttrycker också tvivel på att det kommer att hålla. ”Vi har hört det förut, de kommer att börja skjuta igen efter ett par timmar”.

Det är symptomatiskt att det inte är Assadregimen och den i Riyadh baserade oppositionsledningen (High Negotiations Committee, HNC) som förhandlat fram vapenvilan utan Ryssland och USA. Det vill säga de makter som i verkligheten har tyngden och makten att stänga eller vrida på kranarna för det mördande flödet av vapen.

Och USA:s utrikesminister Kerry var verkligen ärlig när han konstaterade att överenskommelsen inte baserade sej på förtroende utan på att man på båda sidor har ett intresse av denna vapenvila. Hans ryske kollega Lavrov talade om Syrienkriget som kvicksand man går ner sej i.

Och det är naturligtvis av egna geopolitiska och andra intressen som USA och Ryssland gjort denna överenskommelse. Låt oss inte ha några andra illusioner.

Men den öppnar en möjlighet. FN-sändebudet Staffan DiMistura konstaterar just att ”det öppnar ett fönster til möjligheter”. HNC:s taleskvinna Bassma Kodmani ”välkomnar överenskommelsen om den kommer att bli verklighet”.

Sanningen är att de demokratiska krafterna i Syrien enbart har en chans om skjutandet upphör. Den militära kampen är till avgörande del en strid mellan reaktionära förtryckande krafter. Assadregimen med sina uppbackare och islamistiska jihadistiska miliser på den andra.

Assadregimen har genom 5 års hänsynslöst krig visat sin fullständigt brutala karaktär. Och de av Saudiarabien, Qatar och Emiraten beväpnade islamistiska miliserna har visat sin. Det är inte bara al Qaidagruppen (som nu byt namn från Jabhat al Nusra till Jabat Fateh al Sham) som (naturligvis vid sidan av IS) står för reaktionär islamism. Det finns ingen kinesisk mur mellan Fateh al Sham och flera av de andra miliserna.

Vid tidigare temporära vapenvilor har den icke väpnade demokratiska oppositionen kunnat leva upp och visat att den trots sin försvagning kan utgöra ett hopp. Förutsatt att skjutandet upphör.

De demokratiska krafternas enda chans är ett slut på skjutandet och att kriget mellan olika reaktionära krafter upphör.

De amerikanska och ryska imperialisterna har utifrån sina konkreta intressen i den givna situationen kastat fram sitt förslag. Låt oss utan illusioner om dessa makter hoppas att det ändå kan leda till en situation där demokratiska vänsterkrafter kan göra sej gällande och ge det plågade syriska folket hopp.

Peter Widén

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien

Makten och det minst onda eller maktlöshet – finns något annat?

Det förestående valet i USA känns lika obehagligt som mycket annan politik i dagens värld, där det bästa ofta tycks vara att söka efter det minst onda. Vilket ofta inte heller är lätt.

Som många andra har jag känt mig glad och uppmuntrad när jag tagit del av kampanjen för Bernie Sanders. Hans socialdemokratiska politik framstod i sitt nationella sammanhang som mycket radikal. Framförallt framstod hans sätt att driva kampanj och argumentera för att ena de många, oavsett kön, etnicitet, religion eller andra ”identitetsmarkörer”, mot de få snuskigt rika, som oerhört inspirerande. Jag trodde nog aldrig att han skulle ha en chans. Det hade han ju inte heller har det visat sig i samband med att wikileaks släppte ljudfiler som avslöjade hur partiledningen redan från början försökt lägga hinder i vägen för Sanders kampanj. Men trots detta nådde Bernie Sanders mycket långt, vilket väl tillhör en av de få uppmuntrande saker som vi hör från USA idag.

Ett argument för Hillary Clinton

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

De som betalar vill naturligtvis ha något tillbaka.

som känns mycket tveeggat är det faktum att hon är kvinna och skulle kunna bli den första kvinnliga presidenten i USA. Michelle Obama tog i sitt lysande tal på partikonventet upp detta på ett mycket skickligt sätt. Men är det verkligen en framgång i sig oavsett vilken politik som blir resultatet? USA:s ekonomiska, politiska och framförallt militära dominans med militärbaser över hela världen, med ständiga ingripanden än här än där, med drönarattacker i fjärran länder och så vidare, den ligger ju fast. Den kan bara brytas i konflikt med hela den ekonomiska eliten i USA, framförallt med det militär-industriella komplexet. Den president som inte står i spetsen för en mycket stark folklig rörelse för att bryta makten hos denna elit kommer att vara tvungen att föra en imperialistisk utrikespolitik och en politik som inte gynnar rättvisa inom USA heller. Detta var Bernie Sanders mycket medveten om. Mycket mer medveten än ledningen för den svenska socialdemokratin, kan man tillägga. Han sa vid ett tillfälle under sin kampanj:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

Men åter alltså; en kvinna som genomför en icke-feministisk utrikespolitik, är det till gagn för feminismen? Kommer det att öka entusiasmen för att välja kvinnor bara för att de är kvinnor oavsett allt annat? Jag tvivlar.

Det sorgliga är just det att det enda verkliga argumentet för att rösta på Hillary Clinton är att hon representerar det minst onda då motkandidaten framstår som närmast galen och politiskt nära ren fascism. Det är en mycket svår och motbjudande situation och jag avundas verkligen inte USA:s vänsterrörelser eller aktivisterna i Sanders-kampanjen. Men när man går till ett val där man bara i realiteten kan välja mellan två kandidater så skulle även jag använda min röstsedel och använda den till det minst onda. Naturligtvis skulle det kännas mycket bättre att till exempel rösta på det gröna partiets kandidat Jill Stein som också ställer upp som presidentkandidat. En del av Sandersaktivisterna och andra kommer nog också göra det. Men det är ju att kasta bort sin röst på samma sätt som när man i Sverige väljer att rösta på FI eller något annat mindre parti. Att bygga upp nya partier som verkligen betyder något i ett samhälle är inte någon enkel eller lätt sak, varken i USA eller i Sverige eller i något annat land för den delen heller.

Men att lägga sin röst är en sak. Lika viktigt eller ännu viktigare är den verkliga rörelsen ute i samhället. Det viktiga är den gräsrotsrörelse som Sanders talade om i citatet ovan. Det är det enda botemedlet mot maktlöshet. Måtte denna gräsrotsrörelse leva vidare. Demokrati kan bara vara levande och stora samhällsförändringar bara möjliga genom trycket från stora folkliga rörelser. Detta gäller i USA såväl som i Sverige. När vi inte lyckas med det – och det händer ofta när de valda blir mer intresserade av att sitta vid makten än av att genomföra det som de blev valda för – då spelar det snart inte någon roll vilka vi röstar på.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, presidentvalet, Hillary Clinton, Sanders

%d bloggare gillar detta: