Vaccin och solidaritet

Vi är nu många i Sverige som går och väntar på att få bli vaccinerade mot covid. Hur organiseringen av detta sköts, till exempel i region Stockholm, är vi många som undrar över. Ändå känner nog de flesta av oss en sorts förtröstan i att vi kommer bli vaccinerade inom en inte alltför lång tid. Men hur ser det ut i världen?

I februari skrev jag en blogg om ”det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna.” och att det inte bara var omoraliskt utan också dumt ”eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt”. Eller som det uttrycks av Världshälso-organisationen WHO: ”With a fast-moving pandemic, no one is safe, unless everyone is safe”.

I en artikel i Läkare utan gränsers fina tidskrift ”Direkt” (nr 1/2021) går det att läsa mer om detta.

Där framgår bland annat att ”länder med totalt 16 procent av världens befolkning har köpt 60 procent av tillgängligt vaccin”. Och att ”priset på de vaccin som ställts till låginkomst-ländernas förfogande hittills varit betydligt högre än vad EU och andra rikare länder får betala”.

I artikeln citeras Matti Sällberg, professor på Karolinska institutet, som i SVT:s Ekonomibyrån i januari sagt att: ”Klart att några blir rika på vaccinet och jag hoppas verkligen det. Det är ju ett tecken på att det fungerar”.

Mot detta synsätt ställer artikelförfattaren frågan:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Det är minst sagt rimliga frågor. Men det stora problemet med att privata kapitalägare kan bli så rika på medicin – trots att samhället och skattebetalarna varit med och gjort produkterna möjliga – är ändå inte främst deras vinster, utan vad vinstdriften leder till. Det finns en fördelningsmekanism inrättad av WHO som heter Covax. Enligt den skulle alla anslutna länder få tillgång till vaccin. Tillgången skulle ske efter behov inte efter resurser. Men det är ju uppenbart att när produktionen av medicin domineras av ett antal stora företag med maximal vinst som mål så sker inte tilldelningen efter behov.

Pieter-Jan van Eggermont som är humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser påpekar att bolagen blir rika för att de lyckas förhandla fram ”särskilt förmånliga avtal och privilegier”.

Kate Elder, vaccinexpert på Läkare Utan Gränser understryker också att ”den här pandemin är inte över innan den är över för alla, överallt”. Hon vädjar därför till läkemedelsbolagen:

För att säkerställa att alla får tillgång till vaccinen måste läkemedelsbolagen göra det rätta och inte sätta ett orimligt pris på sina produkter. De borde inte sko sig på den här pandemin. De borde inte heller ta patent på de verktyg som behövs i kampen mot covid-19 utan tillåta produktion av mer prisvärda varianter av vaccinen.

Tyvärr tror jag inte att de stora läkemedelsbolagen frivilligt bryter med sin egen vinstlogik. För detta krävs nog inget annat än att tillverkningen och kontrollen tas över av samhällena, socialiseras ”helt enkelt”.

Istället för vinst som överordnat mål

Det finns definitivt olika grader av egoism hos olika rika länder och EU är inte värst. Men själv känner jag bara till ett enda land i världen som bryter med den kapitalistiska logiken och utformar såväl sjukvård som medicinförsäljning utifrån solidariska principer. Det är Kuba. Om du är en sådan som direkt studsar till när du läser att jag framhåller Kuba så vill jag dels hänvisa till en blogg som jag skrev när Fidel Castro hade dött (Castro, demokratin och Kuba) som resonerar lite mer generellt om Kuba. Men jag vill också hänvisa till en nyutkommen bok skriven av Louise Österlin: Kubas läkare – ut till världens alla hörn. Den berättar ingående om alla delar av Kubas framgångar på sjukvårdsområdet framförallt om den solidariska internationalismen med läkar- och sjukvårdsbrigader som reser ut i världen. 2019 var antalet läkare i Kuba 97 202. Av dessa arbetade 28 729 läkare ute i tjänst i 59 andra länder.

I boken beskrivs bland mycket annat hur Kuba började utveckla sin bioteknologi på 1990-talet och att deras produktion av vaccin, mediciner och andra farmaceutiska produkter idag är en av de snabbast expanderande i hela världen. För kubanska medborgare innebär det att det finns mediciner som antingen är gratis eller mycket billiga. Och till fattiga länder säljer Kuba i solidarisk anda dessa produkter till mycket låga priser. När det gäller export till rika länder tar Kuba däremot betalt utifrån marknaden och får på detta vis in välbehövliga pengar till statskassan som kan användas inom den egna hälsovården. De gör alltså tvärtom mot de ”prismekanismer” som beskrevs ovan i tidskriften Direkt.

Som enda Latinamerikanska land har Kuba också utvecklat vaccin mot covid vilket du kan läsa om i en artikel av Helen Yaffe.

Beställ boken ”Kubas läkare – ut till världens alla hörn” från svensk-kubanska föreningens butik. Boken är på 248 sidor, rikt illustrerad med foton och kartor. Pris 120 kronor plus porto.

”Trumpismen” och rasismen

Ingen vet ännu hur Trump-klanen och dess stormtrupper kommer agera framöver. Men det som kan kallas för ”Trumpismen” kommer sannolikt inte försvinna även om personen Trump skulle försvinna ut i kulisserna. Eftersom fenomenet med fascistliknande rörelser fått en ökad utbredning i hela världen och på grund av USA:s roll som supermakt med oöverträffade militära ”muskler”, så är det naturligtvis viktigt att försöka förstå vad som händer och vad det handlar om.

Bello

En mycket viktig faktor är rasismen som ser olika ut i olika länder men har en speciell bakgrund och historia i USA. Walden Bello skriver om detta i en artikel (America Has Entered the Weimar Era) i Foreign Policy in Focus (FPIF) att krisen i USA har byggts upp under årtionden och påskyndats av COVID-19, men att:

Centralt för att förklara denna kris är utvecklingen av den vita överhögheten, ett villkor som det republikanska partiet har utnyttjat framgångsrikt sedan slutet av sextiotalet….

Bello menar att det Republikanska partiet  har gjort sig till representant för en rasmässig majoritet som vill bevara överhöghet men känner sig hotad av ”den demografiska och kulturella expansionen i det icke-vita” USA.

Han tar upp det faktum att ”sådana viktiga amerikanska industrier som konsumentelektronik, apparater, verktygsmaskiner, bildelar, möbler, telekommunikationsutrustning och många andra som varit giganterna i det kapitalistiska globala produktionssystemet överförts till Kina”. Bello menar att det  har bidragit till en enorm ökning av klassklyftorna i USA och har kunnat utnyttjas av Trump.

Bello skriver:

Undertexten för den Trumpiska kontrarevolutionen har i själva verket återställt den amerikanska drömmen, de ljusa utsikterna för social uppstigning, till dess rättmätiga ägare – det vill säga till vita amerikaner och endast dem.

En bok jag rekommenderar

För att förstå olika fenomen är kunskap om historia alltid viktigt. För den som vill förstå rasismen i USA och dess historia från slaveriet och framåt vill jag rekommendera en bok som snart kommer ges ut. Den är skriven av min vän Peter Widén och jag har haft förmånen att läsa den innan den trycks. Därför kan och vill jag varmt rekommendera den.

I boken Svart historia. Slaveri – rekonstruktion – återförslavning beskrivs afroamerikanernas väg från inbördeskriget och slaveriets avskaffande, genom den korta perioden av frihet och politiskt inflytande och tillbaka till ett, för många, ännu värre förtryck och lidande.

Widén beskriver i bokens förord hur han som är född 1949 såg nyhetsinslagen på TV i början av 1960-talet:

…där rasande vita rasister (rashatare som vi sa på den tiden) kantade gatorna och försökte stoppa manifestationer och hindra svarta barn att komma in i segregerade skolor …… Vi såg hur vita sydstatspoliser släppte loss  besinningslöst våld på gatorna, vi såg offren för bomber och överfall. Jag minns hur jag inte kunde få ihop det. Hur kunde färgen på andra människors hud utlösa detta hat?

Denna text ska försöka besvara de frågor som jag som 11-åring ställde mej själv.”

Widéns bok beskriver hur afro-amerikanerna blev formellt fria 1863 (under inbördeskriget) och under en period efter 1867 och ett antal år framåt åtnjöt ”politiska rättigheter som de senare inte skulle få uppleva närheten av förrän genom medborgarrättsrörelsens kamp hundra år senare”. I boken beskrivs hur dessa rättigheter trampades ner så att afro-amerikanerna i slutet av 1890-talet inte längre hade några som helst demokratiska rättigheter utan återgick till ”semi-slaveri” eller rent slaveri. Widén synar både de krafter som låg bakom det som kallats ”The Radical Reconstruction” liksom hur den kontrarevolution gick till som innebar förstörelsen av den radikala rekonstruktionen.

Du kan redan nu förbeställa boken från Bokförläggarna Röda Rummet.

Sätt in 200 kronor på pg 78 19 17–0,
eller swisha till 123 478 3403.
Skriv ”Svart” och namn och adress i meddelandet,
så får du boken med posten så snart den är tryckt.

Stormningen av Kapitolium

Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han har gjort för en fredligare värld.

Mattias Karlsson (SD)

(då han i november tillsammans med fjorton parlamentariker i elva europeiska länder nominerade Donald Trump till Nobels fredspris)

Igår stormades Kapitolium, den amerikanska parlamentsbyggnaden i Washington, av en delvis beväpnad folkmassa. Ansvarig för detta var den sittande (och enligt valresultatet avgående) presidenten som under hela sin presidenttid bidragit till att trappa upp våld och aggression inom landet och som direkt uppmanat sina anhängare till att i handling bekämpa valresultatet genom att bege sig till Kapitolium. Genom att storma kongressen stoppades röstsammanräkningen, den formella procedur som skulle ha gett Joe Biden segern i presidentvalet. Men till slut drevs Trump-anhängarna ut ur byggnaden.

Jag har tidigare skrivit om de stora bristerna ur demokratisk synpunkt i valsystemet i USA. Och i grunden tänker jag att inget val i USA någonsin har förändrat det faktum att landet styrs av en liten rik minoritet. Men det betyder inte att det inte kan bli ännu mycket värre. Trump har ju på olika sätt försökt nedmontera den typ av demokrati som finns i USA. Det här kanske inte ens var hans sista försök. Som Martin Klepke skrev i Arbetet följer Trumps många utspel för att få sitta kvar vid makten ”samma mönster som vid flera andra statskupper och maktövertaganden”. Framförallt handlar det om två saker påpekar Klepke: ”dels att ta kontroll över rättssystemet, dels att bygga upp ett våldskapital”.

Det är i sammanhanget intressant och viktigt att vi har koll på hur den svenska högern förhåller sig till statskuppsförsöket. Och då menar jag inte bara ytterhögern i SD med svans, som både genom sin nazi-bakgrund, olika uttalanden om Ungern, Public Service eller kommande förändringar i Sverige om de får makten, klart visat vad vi kommer få uppleva ifall de får chansen. Jag tänker också på den del av högern som fungerar som sammanbindare mellan den traditionella högern och ytterhögern, exempelvis de skribenter som nu samlas i tidskriften Bulletin. En av dem är Ivar Arpi. Han fortsätter sitt vanliga hantverk och menar att det inte alls var något kuppförsök. Han beskriver våldsverkarna som ofarliga och utelämnar framförallt den verkliga dirigenten och kuppmakaren.

Enligt SVT:s USA-korrespondent Stefan Åsberg togs ”den lokala och federala polisen obegripligt nog på sängen” när Kapitolium stormades. Men det var knappast fallet. För som Peter Gowan (medlem i Democratic Socialists of America) skriver i JACOBIN Magazine så skulle de högerextrema demonstranterna inte ha kunnat komma in i byggnaden ifall den federala polisen inte ville det. De ”bjöd minimalt motstånd”. Han gör en jämförelse med Black Lives Matter-demonstranter som förra sommaren attackerades mycket hårt ifall de kom i närheten av federala byggnader. Han skriver vidare:

Vi lever inte i en verklig demokrati, och det är inte en slump att den undertryckande apparaten i den staten använder olika tillvägagångssätt gentemot vänster- och högerdemonstranter. Den slår brutalt ner på dem som hotar den härskande klassen, och den ”pjåskar” med dem som inte gör det.

De valda utrymmer

Även om kuppmakarna misslyckades denna gång så kommer hotet finnas kvar. Gowan skriver:

..vad som kommer att finnas kvar är kunskapen bland de valda representanterna om att de inte är säkra från högervåld, och att en tillräckligt motiverad skara upprörda högerextrema kan tillåtas att hota deras säkerhet med minimalt motstånd från säkerhetsstaten.

Martin Klepke skriver i Arbetet att BBC:s USA-analytiker menade att Trump aldrig skulle lyckas ”eftersom han inte har någon lojal militär eller polis bakom sig”. Men som Klepke invändande skriver:

….vad hade hänt om delar av nationalgardet eller någon av de många olika poliskårer som finns i USA i natt hade instämt i talet om valfusk, ställt sig på Trumps sida och deltagit i det Trumpanhängarna kallar ett ”uppror till försvar för konstitutionen”?

Kanske var det en sådan vändning som Trump hoppades på medan timmarna gick, innan Trump slutligen rådde sina anhängare att gå hem.

Här tror jag att Gowans slutsatser är viktiga när han i sin artikel skriver att liberalernas passivitet bara kommer mötas med ytterligare eskalering och att det därför istället:

nu är dags att begränsa hotet om högervåld genom att bland annat rensa säkerhetsstaten från extremhögern, utvisa de republikanska kongressmedlemmarna som uppmuntrade detta våld och arbeta för att demokratisera det ekonomiska och politiska livet i landet.

Denna strid i USA har stor betydelse även här och över hela världen på grund av den inspiration och uppmuntran till ytterhögern som Trump har gett. Den nationella högern är verkligen global och måste bekämpas över hela jorden. Hur vi ska förhålla oss till deras uppbygge av våldskapital är viktigt i USA såväl som i Sverige.

USA:s vänster måste kavla upp ärmarna!

Detta är en artikel av Peter Widén skriven för eFolket som jag fått tillåtelse att publicera. Widén är pensionerad metallarbetare som tidigare skrivit här på bloggen. Han arbetar för närvarande på en längre text (ebok) om USA:s historia och frågeställningen hur den svarta befolkningen efter slaveriet kunde gå ”från att ha rösträtt, rörelsefrihet och till och med politiskt inflytande i  stater som South-Carolina och Mississippi i 20” år till att kastas ner i ”politisk maktlöshet och socialt i ett  tillstånd av semi-slaveri och inom vissa områden rent slaveri?”

Här kommenterar Peter Widén läget i USA efter valet och vänsterns uppgifter:

Glädjescener utspelar sej nu på många ställen i USA. Människor, inte bara i USA, har all rätt att dra ett djupt andetag och känna att det faktiskt är lättare att andas efter utgången i det US-amerikanska valet. Trumps fall från makten är en framgång värd att fira.

Innan jag går in på vad vi har att vänta oss av det nya demokratiska ledarskapet, låt oss reflektera lite över republikanerna och Trump.

Det som hände i detta val kan inte entydigt beskrivas som ett nederlag för Trump och republikanerna. Antalet som röstade på Trump förra veckan jämfört med när han vann valet 2016 ökade med flera miljoner. Sanningen är att en enda presidentkandidat i USA:s historia har fått fler röster än de 71 miljoner Trump nu fick. Denne ende kandidat är Joe Biden som i förra veckan fick 5 miljoner fler röster än Trump. En stor del av USA:s befolkning röstade för den politik som Trump står för. Republikanerna ökade sin andel i representanthuset. De höll ställningarna i senaten (Vi väntar fortfarande på exakt resultat i senatsvalet i Georgia)

Trump påstod i sitt bittra tal efter valet inte bara att han fallit offer för valfusk. Han påstod också att Demokratiska partiet representerade media , techföretagen och de rika, medans han själv representerade den hårt arbetande amerikanen. Detta är bild han försöker sälja in. Och man måste säga att med tanke på hans bakgrund som krängare av fastigheter och född in i rikedom så har han lyckats bra med denna falska marknadsföring.

När Trump vann 2016 var det framförallt för att han lyckades mobilisera den traditionella republikanska väljarkåren. Småborgare och storkapitalister, religiösa fundamentalister och rasister.

Men han lyckades också göra inbrytningar i arbetarklassen. En del av dessa var de som drabbats hårdast av kapitalismens kris och av utflyttning av industrier.

Härom veckan hörde jag ett tragiskt inslag på radions P1. Inslaget handlade om Harlan County i Kentucky, ett kolgruvesamhälle i Alleghany-bergen. Området har en lång historia av klasskamp under 1900-talet. Barbara Kopplers dokumentärfilm ”Harlan County, USA” öppnade ögonen på många inom min generation för den US-amerikanska arbetarklassens hårda historia.

I radioprogrammet berättade en kvinna, dotter till en gruvarbetare att nästan alla i Harlan röstade på Trump och dessutom att nästan alla gick på droger. Själv arbetade hon nu på en hamburgerbar.

9363 hade röstat på Trump/Pence , 1491 på Biden/Harris.

Gruvdriften liksom befolkningsmängden har gått kraftigt tillbaka. 1950 var invånarantalet något över 71 000. År 2018 var man nere på strax över 26 000.

Liksom på många andra ställen i USA har Harlan county haft en historia av hård klasskamp, ofta våldsam. Men akilleshälen var och är den politiska nivån. Frånvaron av en vision om ett alternativt samhällssystem och frånvaron av en politisk rörelse som bär upp en sådan vision. Frånvaron av en socialistisk arbetarrörelse. När den fattas kan arbetares politiska förhoppningar gå i helt motsatt riktning. Hopp om att de företag man säljer sin arbetskraft till ska ha framgång. Ett hopp om en åter blomstrande kapitalism där utrymme för lönekrav åter kan finnas.

Harlan County 1930-talet

Och i en situation där det demokratiska partiets etablissemang så öppet vänt krisindustriernas arbetarklass ryggen kan till och med en fastighetskrämare från New York City få ett röststöd när han lovar kolindustrins återhämtning. I Harlan County röstade 72 procent på John McCain/Sara Pahlin mot 26 procent för Barrack Obama/Joe Biden 2009. Mitt Romney fick 71 procent mot Obamas 17 och Trump 85 procent mot Hillary Clintons 12.

Och det är inte bara i krisområden med hög arbetslöshet som Trump fått arbetarröster. Förhoppningen att denna ”Businessman” ska få ekonomin att rulla har hos många trängt undan det faktum att han står för en mot arbetarbefolkningen djupt fientlig politik. Det gäller sjukvården, sjukförsäkringar, arbetsmiljön, miljöskydd, klimat, skatter, utbildning, ekonomisk jämlikhet, jämställdhet för kvinnorna etc. Hans djupt auktoritära sätt att regera på liksom hans hat mot allt som luktar socialism och hans konsekventa sökande efter att splittra arbetarna utifrån rastillhörighet och födelseort borde göra honom totalt omöjlig. Men så är det alltså inte.

Donald Trump framställer sig som arbetarklassens försvarare. I själva verket är hans politik djupt skadlig för arbetarklassen. Hans verkliga bas är i själva verket borgarklassen, småborgare så väl som storkapitalister. De har fått de skattesänkningar de önskade och de uppskattar också hans motstånd mot offentlig sektor och reformer inom skolväsen och sjukförsäkringssystemet. Liksom hans invandrarfientlighet och rasism. De evangeliskt kristna, en stor grupp i USA, röstade till 90 procent på Trump 2016. De är fundamentalister, bokstavstroende, och därmed tränade i att okritiskt tro på vad överordnade påstår oavsett rim och reson. Och han har stöd bland det stora flertalet ”White supremacists”, anhängare av vit överhöghet. Dessa finns rikt representerade bland kristna fundamentalister och andra anti-intellektuella riktningar. Olika krafter som förnekar eller struntar i klimatförändringarna är också på hans sida. Liksom fullständigt galna konspirationsteoretiker. Mäktiga allierade är också den pro-israeliska lobbyn.

Bernie Sanders har gratulerat Joe Biden och Kamala Harris till att ha besegrat Donald Trump. Han betecknade det gångna valet som det viktigaste i modern US-amerikansk historia. Folkets demokratiska rättigheter stod på spel. Sanders sa också att miljoner gräsrotsaktivister hade gjort segern över Trump möjlig. Och han slog fast att det viktiga nu är att få alla att förstå att vi inte kan gå tillbaka till det som varit. Det måste vara slut på de stora företagens och lobbyisternas makt. Vi har ett stort arbete framför oss men låt oss nu glädjas åt det vi åstadkommit. Sanders menade att våra barn och barnbarn kommer att vara tacksamma för det vi gjort.

Sanders-Biden

Det steg som nu tagits har varit viktigt. Och visst var Bidens presskonferens en lättnad för alla som i fyra år fått stå ut med Donald Trumps egotrippade och aggressiva uppträden. Äntligen ett civiliserat samtal. Men Biden/Kamala kommer inte att vidta de åtgärder som Bernie Sanders pekade på. Att bryta upp och lämna det samhällssystem där giriga storföretag och Wall Streets spekulanter styr. Att etablera en hållbar miljö och klimatpolitik som kräver att ekonomin inte styrs av profitjakt. En värdig sjukvård och ett värdigt sjukförsäkringssystem som kräver att samhället tar över och ett slut på privat vinstjakt.

Den rörelse som måste skapas måste domineras av de radikala gräsrotsaktivister som idag har fått nog. När Melania Trump häromdagen anklagade Joe Biden för att vara socialist svarade han med den retoriska frågan: ”Ser jag ut som en radikal socialist”. Nej kanske inte det. Och varken Harris eller Biden har velat ta avstånd från fracking (en speciellt skadlig form av oljeutvinning ur skiffer genom hydraulisk sprängning). Inte heller har de ställt upp bakom de progressivas New Green Deal (ett radikalt miljöprogram) och de har också kritiserat Sanders sjukförsäkringsprogram och program för fri utbildning som varande allt för kostsamt och orealistiskt. Listan kan göras lång.

Bekymmersamt är också deras tal om enighet. ”Inga blå och röda stater utan Amerikas Förenta stater”. Om det betyder att man ska vinna över människor så är det okej. Men om det betyder att lägren ska finna varandra i en kompromiss är det inte det. Trumpismen och allt den står för måste besegras och begravas.

Så låt oss sammanfatta: Ett nödvändigt steg har tagits. Inga kompromisser med Trumplägret. Inga steg tillbaka. En rörelse måste ställas på fötter som leder långt bortom det demokratiska parti-etablissemangets horisont.    

Val i USA – men hur demokratiskt är systemet egentligen?

Du har knappast missat att det snart är presidentval i USA. Jag tror inte det finns något annat land vars val de svenska medierna ger lika mycket utrymme åt. Det kan ju verka rimligt med tanke på att denna supermakt påverkar resten av världen så mycket.  Ändå stör det mig på minst två sätt. Det ena är att det tar nyhets-utrymme att lyssna till en mängd rent dravel (främst från den sittande presidenten). Ett utrymme som tas från många andra viktiga eller viktigare saker som det borde rapporteras om. Men också för att denna massiva rapportering bidrar till att hålla uppe en stor illusion; den om ”världens största demokrati”.

För bristerna i denna demokrati är så stora och uppenbara att själva  etiketten är mycket tveksam.

Innan jag tar upp mina argument kring bristerna i denna demokrati så vill jag bara nämna att även en garanterat borgerlig och pro-kapitalistisk röst som den brittiska tidskriften The Economist numera riktar kritik mot USA-demokratin. Deras dotterföretag Economist Intelligence Unit mäter tillståndet för demokratin i 167 av världens länder. År 2019 hamnade USA på plats 25 på deras lista som en ”demokrati med anmärkningar”. Personligen tycker jag detta är en alldeles för snäll bedömning (men ändå intressant) så låt mig fortsätta. Det finns en mängd begränsningar av de demokratiska rättigheterna i USA. Jag ska nedan ta upp nägra.

Alla får inte alls rösta

Det är många som inte alls får rösta i USA. Om du inte har en fast adress och är hemlös så får du inte rösta. Enligt bostadsministeriet i USA hade landet i fjol över 560 000 hemlösa. De har alltså ingen rösträtt ens formellt.

Den som sitter i fängelse får heller inte rösta. Totalt sitter omkring 2,3 miljoner människor i fängelse i USA. 40 % av dem är svarta, trots att afroamerikaner bara utgör 6,5% av befolkningen.

Det finns också många hinder för att rösta

För att alls få rösta måste USA-medborgare registrera sig långt i förväg. Ifall man gjort det så gäller det sedan att vara anställd på en arbetsplats där man får ledigt för att få gå och rösta. Valdagen är nämligen inte på en helgdag. Så förutom att ha registrerat sig och fått tillstånd av chefen så måste man dessutom vara i en sådan ekonomisk situation att man har tid och råd att ta ledigt flera timmar för att gå och rösta. För vallokalerna är få och det är ofta långa tidskrävande köer till dem. USA verkar på många sätt inte alls vara ett särskilt modernt land för även poströstning verkar vara ganska krångligt och inte alls något självklart. Ja Trump vill ju också till och med hindra poströstning.

Lågt valdeltagande

Med tanke på dessa begränsningar och svårigheter vad gäller möjligheten att rösta är det inte konstigt att valdeltagandet brukar vara lågt i USA jämfört med till exempel Sverige. Drygt 50 procent av de röstberättigade använde sin rätt vid det förra presidentvalet. Ungefär där brukar det ligga. Men i det nu mycket polariserade landet finns det ändå tecken som tyder på att fler kommer delta denna gång än på mycket länge.

Inte säkert att den som får flest röster vinner

År 2000 vann George W Bush valet trots att Al Gore fick drygt en halv miljon fler röster och 2016 vann Donald Trump trots att Hillary Clinton fick närmare 3 miljoner fler röster. Att det kan bli så beror på att presidenten inte väljs direkt av folket utan indirekt genom systemet med elektorer som utses av partierna på delstatsnivå.

Vilka kan man rösta på? Eller vem kan bli president?

Om man ska bli president i USA får man inte vara en fattiglapp. Men förutom att själv vara rik så måste man ha stöd av andra rika. För varje nytt presidentval blir det allt dyrare att driva kampanj. Jag har inte lyckats hitta några siffror för detta val. Men det förra valet 2016 då Trump vann över Clinton var det enligt Svenska Dagbladet ”det dyraste hittills”:

Aspiranterna beräknas lägga ner totalt närmare 50 miljarder kronor – mer än dubbelt så mycket som presidentvalet 2012 kostade. Utslaget per invånare kostar valet i USA nära fyra gånger mer än det senaste svenska riksdagsvalet.

De penningstarka grupper som står för huvuddelen av bidragen gör naturligtvis inte detta utan att förvänta sig återbäring på pengarna. Eller som historikern Timothy Snyder uttrycker det i sin bok ”Om tyranni”*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna

Det är alltså förutom att vara bristfälligt demokratiskt dessutom ett mycket korrupt system.

Politiskt efterblivet och isolerat

Ytterligare en sak att fundera över är hur det politiska klimatet ser ut i ett land där den sittande presidenten anklagar sin motståndare för att vilja införa ”socialism”. Här är ett citat av Noam Chomsky om detta från en aktuell artikel:

…vi bör komma ihåg att USA är ett mycket isolerat land, kulturellt och intellektuellt. Jag menar, i resten av världen är socialist ett normalt begrepp. Kommunist är ett vanligt ord. Folk kan vara kommunister, kommunistpartiet kan delta i val. Att vara socialist är bara att vara en sorts modern person. Här i USA är socialism en svordom – så att kalla någon för socialist är att säga att de måste vara ett fullständigt monster…

En uppgörelse inom eliten

Trots att det kan finnas och i detta val finns väsentliga skillnader mellan kandidaterna så är det som regel en uppgörelse mellan människor inom den ekonomiska och politiska eliten, landets överklass helt enkelt. Hur detta kan se ut tycker jag syns på den här bilden från 2005. Den är från Trumps bröllopsfest där herr och fru Clinton deltog eftersom Trump hade bidragit med stora summor till Bill Clintons valkampanj.

Därför är det också så som socialdemokraten Bernie Sanders (som försökt att bli presidentkandidat men motats bort av det Demokratiska partiets etablissemang) sa i ett tal 2015:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Steg mot öppen diktatur och imperialismen

Den nedmontering av den redan inskränkta demokratin och de steg mot öppen diktatur och öppet våldsanvändande som skett under Trump har jag inte tagit upp här. Jag har inte heller här tagit upp USA:s roll som imperialistisk supermakt med ingripanden runt om i världen som definitivt inte befrämjat demokrati eller social rättvisa. När det gäller det sista finns det ju mycket att läsa men jag hänvisar här bara till en artikel i nättidningen eFolket.

Men detta val då?

För en socialist inger inte någon av valkandidaterna någon entusiasm. Det betyder däremot inte att jag är likgiltig inför utgången av valet. Jag hoppas att Trump ska förlora, men jag kommer inte att vara glad och hoppfull ifall Biden vinner. Bara glad att en av de många ledare runtom i världen som ger hopp till nationellt konservativa** och fascister här och på andra platser åtminstone lämnat scenen (om han nu gör det frivilligt?).

—————————————————————————————

*”OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017

**När Uppsala Nya Tidning frågade företrädare för de politiska partierna i staden Uppsala var det bara SD och KD som hoppades på Trump….

Förnyelsebart är framtiden

Storskaliga investeringar för att främja utveckling, spridning och integrering av klimatvänlig teknik – som solenergi, vindkraft, vätgas, batteriteknik och koldioxidinfångning – bör vara en central del av regeringarnas planer, för det kommer både att stimulera ekonomin och skynda på omställningen till förnyelsebara energikällor.

Fatih Birol, ordförande för IEA

    Fatih Birol

IEA (International energy agency) är ju inte någon liten ideell miljöorganisation utan en del av samarbetet inom OECD och Fatih Birol är inte heller någon ”gräsrot” utan dessutom ledande inom World Economic Forum. När sådana gubbar säger bra saker brukar jag inte normalt sett känna stort förtroende för dem. Oavsett om den attityden är dum eller krasst realistisk så har det i alla fall en betydelse att och när dessa personer med makt säger sådana saker som här ovan. Det återspeglar förhållanden och styrkerelationer som gör att man – till exempel i detta fall – kan hoppas på att de elaka president-clownernas inflytande snart ska vara över. Birol sa också nyligen detta:

De kraftigt sjunkande oljepriserna är en utmärkt möjlighet för länderna att sänka eller ta bort subventioneringar av fossila bränslen. I dag uppgår dessa subventioner till omkring 400 miljarder dollar, och drygt 40 procent av dem handlar om att göra oljeprodukter billigare.”

Fatih Birol yttrar sig mot bakgrund av en ny rapport från Internationella energiorganisationen IEA. Den visar att världen inte har upplevt en så här omfattande nedgång på energimarknaden sedan andra världskriget. När man analyserar hur pandemin och den globala nedstängningen påverkar energikonsumtionen så framkommer också en del intressant för framtiden och i relation till klimatkrisen.

För drygt två veckor sedan skrev jag i en blogg att ”Precis som vi har vi sett vid tidigare kriser så minskar utsläppen. Det hände under 1970-talets oljekriser, det hände i samband med sammanbrottet för det ekonomiska systemet i Sovjetunionen under början av 1990-talet, det hände vid finanskrisen 2008 och det händer nu. Men i ännu mycket större omfattning”.

Men IEA:s beräkningar visar på en möjligtvis ännu större minskning av utsläppen än de källor jag då refererade till. De två fortfarande helt dominerande energislagen kol och olja är de som minskar mest. Kol med 8 procent jämfört med första kvartalet år 2019 och olja med 5 procent. Det gör att IEA beräknar att de globala CO2-utsläppen kommer minska med 8 procent under detta år 2020.

Uppmuntrande är att enligt rapporten så ökar däremot efterfrågan på el från förnyelsebara energikällor. En förklaring till det är att produktionskostnaderna är låga när anläggningarna för förnyelsebart väl är på plats.

Ja det förnyelsebara representerar verkligen framtiden och den möjlighet vi har som mänsklighet att fortsätta på ett drägligt sätt här på jorden. Det fossila och dess hejdukar är däremot just bara något fossilt (av latinets fossus, ”uppgrävd” och i alla dess betydelser)

Orden och beskrivningen av verkligheten

Jag har tidigare skrivit om makten över språket. Att det alltid pågår en strid eller dragkamp om orden som vi använder. Att makt över orden också innebär och är uttryck för verklig makt. Vilka ord vi använder för att beteckna olika typer av relationer eller förhållanden mellan människor återspeglar vilka som har den avgörande makten i samhället. Åt vilket håll ord förändras återspeglar också vilkas positioner som stärks. När vi som behöver välfärdens tjänster i allt högre utsträckning betecknas som antingen ”kunder” eller människor ”i utanförskap” är det exempel på att de som tjänar på denna utveckling stärkt sina positioner.

Nu är ju detta ganska aktuella exempel. Förändringen mot att tala om ”kunder” känns ännu inte ”avgjord”. När det däremot gäller ordet ”utanförskap” har jag noterat att det används även på vänsterkanten.

Men det finns ju äldre exempel, där framhärdandet i att använda de ord som en socialist uppfattar som de mer sanna, känns svåra för att våra alternativa ord låter ålderdomliga i moderna människors öron. Det ”klassiska” exemplet här är vilka ord vi använder för att beskriva dem som arbetar för lön respektive dem som anställer. I dagligt tal kallas de som anställer för ”arbetsgivare” trots att de ju inte ger bort något arbete. Socialister har istället använt ordet arbetsköpare. Nu är ju egentligen inte heller detta gamla ord en helt korrekt beskrivning av själva förhållandet. Den som äger ett företag och anställer människor betalar (köper) ju inte deras arbete utan deras arbetskraft. Åtminstone om vi ska hålla oss till den gamla socialistiska tanken om att det finns en mellanskillnad som kallas mervärde. Men ordet ”arbetskraftsköpare” låter ju väldigt otympligt och har såvitt jag vet aldrig använts.

Den som säljer sin arbetskraft för att leva har i den socialistiska rörelsen kallats för lönarbetare. Detta till skillnad från det borgerliga (och etablerade) ordet löntagare. Av och till uppkommer diskussioner om dessa två begrepp. I samband med de programdiskussioner som nu sker inom Vänsterpartiet så kommer åter dessa diskussioner om vi ska anpassa oss till det gängse (och ta andra strider…?) eller framhärda i våra mer klassiska begrepp. Personligen tror jag att jag är inkonsekvent i mitt språkbruk här beroende på sammanhang, vem jag pratar med, om det är tal eller skrift och så vidare.

Det finns alltså ord där det går att göra tydliga val, som i exemplen ovan. Du kan göra det ena eller andra valet beroende på hur du själv ser på verkligheten eller för att du inte alls funderar över betydelsen. Du kan också motvilligt acceptera ord som du tycker beskriver verkligheten fel men ändå använda dem för att inte avvika för mycket. Men sen finns det också områden där det inte finns ord som riktigt fångar den faktiska verkligheten. Ett sådant område är till exempel hur vi nu för tiden beskriver länderna i Asien, Afrika och Sydamerika eller över huvud taget uppdelningen av världen i olika typer av grupper av länder.

Länder i dagens värld

För några decennier sedan talade vi på vänsterkanten om dessa länder som ”tredje världen”. Det var de länder som inte tillhörde de ”västliga” (kapitalistiska och imperialistiska) eller de ”östliga” (Sovjetblocket). Men med sovjetblockets fall och med de ökade skillnaderna inom de länder som ingick i tredje världen så känns det inte längre som om den beteckningen beskriver den faktiska verkligheten.

Det talades om U-länder. Men vad stod u-et för? Det nedsättande ordet ”underutvecklade” länder används väl inte längre men har ersatts av ”utvecklingsländer”. Det är ju också ett konstigt begrepp, dels för att det finns en sorts tanke om en viss given väg för utveckling, dels därför att skillnaderna i utveckling är så stora mellan de länder som betecknas på detta sätt.

Ett annat begrepp är ”fattiga länder”. Det är ju inte heller ett bra begrepp. Det som stämmer är att majoriteten av befolkningen i dessa länder är fattiga. Däremot kan det inom dessa länder finnas grupper som är mycket rika. Och dessutom är många länder som kallas fattiga mycket rika på naturresurser som de tvingas sälja alltför billigt som ett uttryck för maktförhållanden som har med imperialismen att göra.

I det liggande förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet som nu diskuteras och ska beslutas om på kongress i maj så används uttrycken ”Nord” och ”Syd”, samt dessutom ”Öst” för att beteckna olika delar av världen. Jag tycker inte att dessa begrepp heller är så bra som beskrivningar. Speciellt inte begreppet ”Öst”(?). Men jag har å andra sidan inte någon idé om hur vi med bättre ord ska kunna beskriva och förstå dagens värld.

Dessa frågor diskuteras (och inspirerade mig till att fundera) i en artikel från den Belgienbaserade Kommittén för avskaffande av olaglig skuld (CADTM). De kritiserar och ifrågasätter både de begrepp jag nämnde ovan och en del andra. Men trots att de inte är nöjda med begreppen Nord och Syd eller de andra så använder de ändå dem i en på statistik grundad beskrivning av dagens värld. Anledningen är att de varit tvungna att ”använda kategorier som upprättats av Världsbanken” i beskrivningen.

De skiljer ut Kina och delar resten av världen i Nord och Syd. I Syd lever då i dagens värld majoriteten av människorna: 66 procent (se bild).

 

Enligt Världsbanken består ”utvecklingsländer” år 2020 av:

31 ”ekonomier med låg inkomst” (länder där BNP per capita är lägre än eller lika med 1 025 dollar per år);

47 ”ekonomier med lägre medelinkomst” (länder där BNP per capita ligger mellan 1 026 USD och 3 955 USD per år);

60 ”Övre medelinkomstekonomier” (länder där BNP per capita ligger mellan 3 996 USD och 12 375 USD per år).

Den första (fattigaste gruppen) består av:

Afghanistan, Benin, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Tchad, Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa), Eritrea, Etiopien, Gambia, Guinea, Guinea-Bissau, Haiti, Nordkorea, Liberia, Madagaskar, Malawi, Mali, Moçambique, Nepal, Niger, Rwanda, Sierra Leone, Somalia, Sydsudan, Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Togo, Uganda, Yémen

Mellangruppen består av:

Angola, Bangladesh, Bhutan, Bolivia, Kap Verde, Kambodja, Kamerun, Komorerna, Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville), Côte d’Ivoire, Djibouti, Arabrepubliken Egypten, El Salvador, Eswatini, Ghana, Honduras, Indien, Indonesien , Kenya, Kiribati, Kirgizistan, Laos, Lesotho, Mauretanien, Förbundsstaterna i Mikronesien, Moldavien, Mongoliet, Morroco, Myanmar, Nicaragua, Nigeria, Pakistan, Papua Nya Guinea, Filippinerna, Sao Tomé och Principe, Senegal, Salomonöarna, Sudan, Östtimor, Tunisien, Ukraina, Uzbekistan, Vanuatu, Vietnam, Västbanken och Gaza, Zambia, Zimbabwe

De övre av dessa består av:

Albanien, Algeriet, Amerikanska Samoa, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Belize, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Bulgarien, Kina, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominica, Dominikanska republiken, Ekvatorial Guinea, Ecuador, Fiji, Gabon, Georgien, Grenada, Guatemala, Guyana, Iran, Irak, Jamaica, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Libanon, Libyen, Malaysia, Maldiverna, Marshallön, Mauritius, Mexiko, Montenegro, Namibia, Nauru, norra Makedonien, Paraguay, Peru, Rumänien, Ryssland, Samoa, Serbien, Sydafrika, Sri Lanka, St Lucia, Saint-Vincent och Grenadinerna, Surinam, Thailand, Tonga, Turkiet, Turkmenistan, Tuvalu, Venezuela.

Notera alltså att till exempel Ryssland här hamnar i gruppen ”Syd” eller vad vi nu ska kalla dem (Sydöst?).

De som enligt CADTM:s genomgång av statistik från Världsbanken ingår i Nord är då 80 länder som identifierats av Världsbanken som höginkomstekonomier, nämligen länder där BNP / capita är över 12 375 USD per år. Nord omfattar således västeuropeiska länder, central- och östeuropeiska länder som är medlemmar i EU (utom Bulgarien och Rumänien), USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Australien, Nya Zeeland och ett fyrtiotal andra länder på olika breddgrader.

Artikeln från CADTM innehåller mycket mer av intressant statistik om dagens värld (jag har bara återgett en del), bland annat också om utsläpp av växthusgaser från olika delar av världen och om fördelningen av rikedomen inom länderna. Rekommenderas.

Uppror och rivna murar

Nu på lördag den 9 november är det 30 år sedan nedrivningen av Berlinmuren. Detta har blivit symbolen för sammanbrottet för de förtryckande system som upprätthölls i Sovjetunionen och Östeuropa.

Berlin 4 november 1989

Den 4 november 1989 hade mellan 500 000 och en miljon människor följt en uppmaning från Öst-Berlins teaterscen om att gå ut på gatorna för ett demokratiskt-socialistiskt Östtyskland. Det var den största spontana, icke-statliga folksamlingen i DDR: s historia. Det var inte första gången som folk i dessa länder hade rest sig i olika typer av uppror. Det hade bland annat skett tidigare i både DDR/Östtyskland 1953, i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Polen under 1980-talet. Men nu störtade systemet samman.

Några månader innan detta fanns det såvitt jag vet och minns inte några bedömare som trodde att systemet skulle gå omkull så snart. Men är det inte ofta så att stora historiska förändringar kommer snabbt och till synes oväntat?

Det finns ingen som helst anledning att sörja sammanbrottet för de byråkratiska och förtryckande system som upprätthölls i öst. Däremot kan vi på allvar fundera över om det blev bättre. Berlinaren Andreas Peglau skriver i Jacobin Magazine (Another East Germany Was Possible) bland om annat detta:

Händelserna den 4 november 1989 uppmanar oss därför att reflektera och göra en jämförelse: hur upprätt går vi idag? Den oroande populariteten som Alternative für Deutschland (AfD) åtnjuter särskilt i det forna Öst väcker också en relaterad fråga: vad hände med allt mod, all kreativitet och all optimistisk anda som medborgarna i DDR visade under hösten 1989?

Libanon

Systemet i öst var inte kapitalistiskt. Men om ordet socialism ska ha någon meningsfull betydelse, så var det inte heller socialistiskt eftersom socialism förutsätter demokrati och verklig folklig makt över samhällets alla avgörande delar. I detta system styrde en byråkratisk elit enväldigt och tillskansade sig själv materiella fördelar som var långt från majoritetens. Blev då den värld där kapitalismen tycks råda nästan oinskränkt, en bättre värld? I Ryssland, Ungern, Rumänien, Polen och så vidare har vi istället sett nya klyftor, folkligt elände och nya typer av auktoritära och korrupta styren. Och när vi tittar på världen som helhet ser det knappast bättre ut.

En av den nyliberala erans tänkare var Francis Fukuyama som tillhörde 1980-talets nykonservativa och var mentor åt Paul Wolfowitz som arbetade inom Reagan- och Bush-administrationen. Fukuyama blev känd i början av 1990-talet för sin tes att sammanbrottet i öst representerade ”historiens slut” i en bok med just detta namn. Men denne tänkare har tagit intryck av det som faktiskt hänt sedan dess. I en intervju i New Statesmen för drygt ett år sedan sa han bland annat att:

…omfördelande program som försöker reparera denna stora obalans i både inkomster och rikedom som har uppstått…..borde komma tillbaka….Denna förlängda period, som började med Reagan och Thatcher, där en viss uppsättning idéer om fördelarna med oreglerade marknader tog tag, har på många sätt haft en katastrofal effekt…..Social ojämlikhet har lett till en försvagning av fackföreningarna, av vanliga arbetares förhandlingsstyrka, och uppkomsten av en oligarkisk klass som nästan överallt utövar otillbörlig politisk makt”.

”Vi är i krig”

Om vi ser oss om i dagens värld så ser vi samma sak som i Berlin den 4 november för 30 år sedan, enorma folkmassor som protesterar på gatorna. Det senaste halvåret har vi kunnat se sådana enorma massprotester bland annat i Chile, Ecuador, Libanon, Irak, Katalonien, Sudan, Algeriet, Haiti och Hongkong. Dessa massor av människor på gatorna ifrågasätter det system som de lever under oavsett vilket det är. Förhållandena mellan de olika länderna och platserna skiljer sig mycket och det som  varit den tändande gnistan likaså. Men det finns ändå något som går djupare och som förenar dessa folkliga uppror. Det handlar om både krav på demokrati och social rättvisa. I Chile var höjningen av priset på redan dyr kollektivtrafik en utlösande faktor. Men som det stod på ett plakat var bild spridits runt om i världen:

Det handlar inte om 30 pesos, det handlar om 30 år.

Det syftar på att det gått ungefär 30 år sedan Chile började sin övergång från Pinochet-diktaturen till dagens system. Det har varit en period av ökad demokrati jämfört med diktaturen men samtidigt en utvidgning av det neoliberala system som började införas under diktaturen (om detta läs till exempel Naomi Kleins bokChockdoktrinen”). Det nyliberala system där ökande klyftor, ökad osäkerhet och minskad välfärd för de många leder till dessa folkliga utbrott.

Det finns många murar kvar att riva och historien är inte slut. Och när jag tar del av uppgifterna om skandalsjukhuset Karolinska i Stockholm och beslutet att sparka 600 anställda* så undrar jag varför inte detta utlöser en folklig vrede mot nyliberalt marknadsvansinne, korruption och nepotism på gatorna i landet Sveriges huvudstad.

(*Om detta läs en utmärkt ledare av Daniel Suhonen i Aftonbladet)

Farväl till vapen och hat….?

Under detta år har det i USA hittills skett 8734 dödsfall som orsakats av skjutvapen. När fler än fyra människor dödas vid ett tillfälle kallas det masskjutning. Efter de senaste dagarnas masskjutningar i Texas och Ohio är den siffran nu uppe i 22 fall år 2019.

Nu visar det sig också att motiven, åtminstone i skjutningen i Texas, hade rasistiska motiv, alltså betecknas som hatbrott. Under Trumps tid som president har denna typ av brott ökat lavinartat. Gärningsmannen i Texas har uttryckt att han med sin handling ville ”försvara Texas från en latinamerikansk invasion”. Det låter ju som ett eko från något av Trumps alla hatfulla twitters och tal riktade mot latinamerikanska immigranter. Men Presidenten själv, som ju gjort lögn och falskhet till en del av sitt varumärke, kommenterar dåden med att ”hat inte har någon plats i vårt land”. Han tillägger med en för honom typisk formulering att ”vi kommer ta hand om det”.

Beto O´Rourke

Flera demokratiska politiker har däremot framhållit det uppenbara sambandet mellan presidentens retorik och ökningen av hatiskt våld. ”Vi har sett en ökning av hatbrott under varje enskild månad under de senaste tre åren, då vi har en regering med en president som kallat mexikaner för våldtäktsmän och kriminella”, sa till exempel den tidigare Texas-senatorn Beto O´Rourke.

Cory Booker

Han tillade att presidenten ”är rasist och eldar på rasismen i vårt land”. Den demokratiska presidentkandidaten Cory Booker sa att ”Donald Trump är ansvarig för det här. Han är ansvarig eftersom han underblåser rädsla och hat och främlingsfientlighet”.

Det är uppenbart rimliga slutsatser om ansvaret för det samhällsklimat som skapar rasistiska massmördare. Men så har vi då detta med skjutvapnen. Massmördaren i Texas hade ju köpt sina vapen helt lagligt. Allas rätt att bära vapen och som det heter ”skydda sig själv” är lagfäst i den amerikanska konstitutionen. USA föddes ju en gång genom ett uppror mot det brittiska imperiet. Kanske var denna rättighet en gång en del av uttrycken för erövrade friheter. Men idag är de uppenbarligen bara ett mycket stort problem. Enligt forskaren Frida Stranne är USA ett land med ”väldigt stark vapen- och våldsnärvaro”, där ”tillgången till skjutvapen föder en kultur där det är lätt att ta till vapen…..det är ett enormt problem i USA”.

 

Men i Sverige då?

Det är ju lätt att tänka att i USA med sina vapenlagar och sin mycket obehagliga president så är det inte så konstigt att det händer. Annorlunda är det här? Eller?

Vi har inte sådana vapenlagar som i USA. Vi har inte heller några ledande politiker som uttalar sig riktigt lika motbjudande som Trump. Men nog finns det ändå en del att fundera över.

Minns ni ”lasermannen”, den rasistiska seriemördaren John Ausonius? Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han elva människor. En av dessa dog, flera fick skador för livet. Alla hade de det gemensamt att de hade mörkt hår eller mörk hudfärg. Ausonius inspirerade andra rasistiska mördare som Breivik eller Mangs och tyska nazister. Själv fann Ausonius ”sina inspiratörer hos Sverigedemokraterna, som på den tiden marscherade under hakkorsflaggor vrålande slagord som ”Sieg Heil” och ”Ut med packet”, och hos nydemokrater och andra politiker som hävdade att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare”. Detta skriver journalisten Gellert Tamas i sin bok med titeln ”Lasermannen”.

Gellert Tamas sätter i sin bok in lasermannens dåd i den tid och det samhällsklimat som rådde i Sverige i början av 1990-talet. Det var ekonomisk nedgång och många flyktingar kom från krigen i det forna Jugoslavien. I riksdagen satt för första gången på mycket länge ett öppet rasistiskt parti som hette Ny Demokrati. Det leddes av herrarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Den senare sa sommaren 1993: ”Folk i Sverige är rädda för de här människorna. Det är bara vi som vågar tala om den här saken. De andra politikerna är fega.” Partiet Ny Demokrati misslyckades men Wachtmeister blev senare rådgivare till Jimmie Åkesson. Bert Karlsson har nyligen valturnerat med Ebba Busch-Thor.

I början av 1990-talet skedde ett allmänt uppsving för nazism, rasism och hatiskt våld. Under 1992 skedde 52 attacker mot flyktingförläggningar. Bland medier gick nog Expressen längst med sin löpsedel ”Kör ut dem” som inledde en artikelserie där den dåvarande chefredaktören Erik Månsson inledningsvis skrev: ”Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte.”

Det var i detta samhällsklimat som Ausonius verkade, uppmuntrades och inspirerades. Låt oss minnas det.

Tecknaren Berglins kommentar till fenomenet Bert Karlsson 1990. För dem som minns…

Men nu då?

Det har åter kommit en större grupp av flyktingar, nu framförallt från Syrien. Vi har åter (sedan nio år nu) ett öppet rasistiskt parti i riksdagen. De talar inte om begreppet ras utan använder istället begrepp som ”kultur” och ”medfödd essens”. Som avgörande förklaring till alla problem i det svenska samhället pekar de på dem som invandrat till vårt land eller barnen till dem som invandrat. Jag har skrivit om deras ideologi i en del olika artiklar, till exempel dessa två som jag länkar till här.

Naturligtvis har detta parti ett mycket stort ansvar för det tilltagande hat och våld som riktas mot invandrare. De har ju också en tjock svans av våldsverkare, nät-troll och näthatare.

Men även övriga partier har under de senaste åren anpassat sig till ett sätt att beskriva problem som bidrar till att öka hat och rasism.

När den förra moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen 2016 tog hon upp något som det blivit alltmer populärt att tala om, nämligen ”svenska värderingar”. Hon menade då att en del av dessa svenska värderingar var hotade ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Ett sådant exempel var att ”tafsa i folksamlingar” eller ”hota kvinnor på ett asylboende”.

Erlandsson, en osvensk tafsare?

Dessutom hotades värderingarna av ”de som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”. Den dåvarande moderatledaren syftade inte på politikerkollegor när hon talade om tafsande, hon syftade inte på dem som förstörde eller brände flyktingförläggningar när hon talade om hot mot kvinnor och hon syftade inte på rika skattesmitare när hon talade om att inte göra rätt för sig. Nej hon sparkade uppenbart bara åt ett håll (neråt) och gjorde det på ett sätt som bidrog till att öka motsättningarna till stora grupper av invandrare, varav de flesta är oskyldiga både till tafsande, hot mot kvinnor och att inte göra rätt för sig.

Den nya moderatledaren Kristersson har fortsatt på samma spår när han dels inte kan göra skillnad mellan integration och assimilering samtidigt som han slår fast detta som den viktigaste frågan av alla och i sin problembeskrivning pekar på samma sätt och åt samma håll som sin företrädare.

KD-ledaren Busch-Thor har kanske vandrat längst på kortast tid. Hon har med sina uttalanden och nuvarande politik också ett stort ansvar för dagens samhällsklimat, till exempel när hon utan någon som helst analys slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige” och att den ”måste stoppas”. Hur faktumet mångkultur kan stoppas utan att slå mot någons kultur som inte gillas av Busch-Thor, är den fråga som hänger i luften. Pekfingret går åt samma håll. När blir det en knytnäve?

Det här var bara några exempel. Men jag anser att de politiker som sträckt upp fingret i luften, närmat sig SD och sedan i praktiken med sina uttalanden och sina förslag pekar mot människor som invandrat har ett mycket stort ansvar när det gäller tilltagande hat även i Sverige. På samma sätt som president Trump och de runt omkring honom har ansvar för det som nu händer i USA.

Ibland kan det vara lättare att se sitt eget land när man har tittat på ett annat. Jag skulle önska att dessa svenska politiker kunde se samband och sitt eget ansvar. Men jag har inte stora förhoppningar

Vad tänker du?

PS (tillagt några dagar senare): Ett riktigt otrevligt exempel på hur en ledande politiker surfar med i högerextrem internet-hets – som saknas ovan – var när det moderata trafiklandstingsrådet i Stockholm, Kristoffer Tamsons, angrep en busschaufför som bad under sin rast. Läs en utmärkt ledare om detta i Dagens ETC av Laila Vianden.

Hoppingivande klimatmarscher runt om i världen

Vi vet att kolet måste stanna i jorden. Vi vet att tiden är begränsad. Denna gigantiska uppgift som mänskligheten står inför känns för många av oss ofta hopplös. Det finns många anledningar till det. Dels naturligtvis att så lite görs i förhållande till det som borde göras även av de makthavare som vet vad som gäller. Men också att mäktiga män runtom i världen rent av förnekar problemen och gör vad de kan för att förvärra dem. Dessutom kan det, för de flesta av oss som är människor

Berlin 25 januari

utan makt, kännas svårt att veta vad vi kan göra eller att veta betydelsen av det vi faktiskt gör. Och ensam är inte stark. Det gäller ifråga om alla stora förändringar. Vi måste bli, vara och känna att vi är många. Så kan vi lyckas.

Samtidigt måste det alltid börja någonstans med enskildas initiativ. Ibland kan oväntade aktioner, organisationer eller enskilda personer bidra till genombrott när det gäller att få igång större rörelser.

I september visade den unga Greta Thunberg med sin skolstrejk ett sådant exempel. Sedan dess manifesteras det varje fredag runtom i Sveriges städer. Initiativet har också (enligt Klimataktion) spridit sig till 32 andra länder runtom på jorden. I november manifesterade till exempel tusentals unga människor i olika städer i Australien. I Tyskland demonstrerade ungefär 30 000 ungdomar runtom i landet för några veckor sedan. Bara i Berlin samlades i fredags ungefär 10 000 och i söndags samlades uppskattningsvis 70 – 80 tusen i Bryssel.

Bryssel söndag 27 januari

Man gjorde det ”för att framför EU-parlamentets fasad visa sin avsky för det politiska etablissemangets totala handlingsförlamning emot klimathotet”, som Le Soir skrev. Det var så många som färdades på olika tåg in till staden att alla inte ens hann fram i tid för manifestationens start. Det var då dessutom den fjärde klimatmarschen under de senaste tre veckorna. Samma dag demonstrerade även 80 tusen människor för klimatet i Frankrike enligt Commondreams. Och insamlingen L´Affaire de Siecle har i Frankrike hittills samlat in 2,1 miljoner namn och siktar på tre miljoner.

Ungdomen visar vägen och det är deras framtid det gäller.

 

<span>%d</span> bloggare gillar detta: