Fred på Koreahalvön – fred i världen?

För mindre än ett år sedan hörde vi dessa två ledare i världen hota varandra och varandras länder med svavelosande tal. Det gjorde många människor oroliga. Risken för krig med kärnvapen tycktes komma närmare. Häromdagen möttes istället dessa ledare i Singapore  och undertecknade ett fredsavtal. Långt borta verkade nu de hårda orden vara. Istället hörde vi Trump säga om Kim Jong Un att han var en mycket intelligent man. Intelligens finns ju av olika slag och är inte lätt att bedöma. Men det var säkert många som undrade om Trump var rätt person att uttala sig i det ämnet. Fast förvisso var det två skickliga maktspelare som möttes. Kanske fanns det mer som förenade dem än vi tänker oss vid en ytlig blick?

 

Deklarationen

Men viktigare är personfrågorna är naturligtvis vad som eventuellt uppnåddes. Och vår uppfattning om de bägge huvudpersonerna får inte skymma en bedömning av själva avtalet.

Ett omedelbart resultat tycks vara att Nordkorea lovar att inte testa sina missiler mera. Något som de för övrigt inte heller behöver göra ur teknisk synpunkt eftersom de tydligen (enligt Hans Blix) redan har nått sina mål här. Däremot kan de dessutom avstå från dessa missilskjutningar som uttryck för rena maktdemonstrationer. Det beror i sin tur på att USA samtidigt lovar att avstå från de manövrer utanför Nordkorea som på engelska mer talande beskrivs som ”wargames”. Att slippa känna hotet från krigsfartyg eller amerikanska B52or måste vara ett klart framsteg för folk i Nordkorea och underlätta en nedtrappning av de egna hoten. De bägge länderna hotar varandra mindre helt enkelt. Om detta infrias så är ju redan det ett steg framåt.

Dessutom lovar Kim Jong Un enligt deklarationen att arbeta mot en fullständig kärnvapennedrustning på den koreanska halvön. I gengäld förbinder sig Trump att ge någon form av säkerhetsgarantier till Nordkorea. I deklarationen står det tydligt (hela) ”den koreanska halvön”. En nedrustning av hela den koreanska halvön – och inte bara Nordkorea är mycket rimligt och skulle också vara ett framsteg. När det gäller innehav av kärnvapen är ju annars hyckleriet enormt från de flesta makthavare och deras kommentatorer. Det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv. En total nedrustning av kärnvapen på hela den koreanska halvön skulle vara åtminstone ett minimum av anständighet och ett steg mot en fredligare värld. När det gäller USA:s säkerhetsgarantier till Nordkorea så tycks det vara mer oklart vad de skulle bestå i. Även om Trump nu till exempel sa att han hoppas kunna ta hem USA:s 32.000 soldater i Sydkorea på sikt, så ingick det inte i dessa ”säkerhetsgarantier”.

 

De svenska journalisterna

En sak som jag tänkt på när jag lyssnat på de svenska journalister som intervjuat olika experter om Singapore-avtalet är att de alla ställer frågan om ”vi kan lita på Nordkorea”. Det är säkert en berättigad fråga. Men varför ställer inte någon frågan om det går att lita på USA? Den ende av de intervjuade som ifrågasätter denna ensidighet är den som alltid nyanserade och kloka Hans Blix. Han säger att skulden för att avtal brutits tidigare inte bara ligger på Nordkorea utan även på USA, främst Republikanerna.

 

USA:s utrikespolitik

När det gäller att förstå USA:s utrikespolitik – både den som sker öppet och den som sker i det fördolda – så kan vi i stort sett bortse från motiv som handlar om ideal eller principer. När det gäller ideal och principer finns det inte någon som helst konsekvens i vilka som blir vänner eller fiender för USA. Den enda ”principen” handlar om att upprätthålla USA-imperialismens positioner och makt. Sättet att göra det har sällan varit varken fredligt eller sympatiskt. Ändå tycks det ske ett sorts skifte under Trumps regim där det blivit ännu svårare att bedöma USA:s ställningstaganden. I det här fallet tänker jag på den plötsliga skillnaden i behandling av Iran där det fanns ett fungerande avtal och nu Nordkorea. Är det bara så enkelt att Nordkorea med sin missilutveckling nu började utgöra ett faktiskt kärnvapenhot mot USA:s västkust medan Iran inte gjorde det och samtidigt är en huvudfiende till den gode vännen och kärnvapenmakten Israel?

 

Intressant?

Mot kallt krig med tunna bevis

Förra veckan skrev jag angående massutvisningarna av ryska diplomater att jag saknade bevisen för den ryska statens skuld till giftattacken i Salisbury.

Jag har inte kunnat se något som ändrar på detta. Att på detta sätt trappa upp ett sorts kallt krig i dagens värld innebär ett mycket stort ansvar. Birger Schlaug skrev mycket bra om detta i ETC den 31 mars:

Må de inte trappa upp utan att de fått tydliga bevis……

Att trappa upp krigsretorik och handlingar är inte vilket beslut som helst. Det är allvar eftersom det kan leda till en spiral av handlingar som man till slut tappar kontrollen över……….Just nu är det alldeles för många som leker med elden. Vi behöver nedtrappning, inte upptrappning. Vi behöver tal om fred, inte om krig. Vi behöver konfliktlösning, inte byggande av nya konfliktzoner. Vi behöver sans och måtta.  Vi har inte råd med politiska ledare som ägnar sig åt krigsretorik och militär upprustning. Vi har inte råd med medlöpare heller.

Så sant.

Förråd av kemiska vapen vid Pueblo chemical depot, Colorado i USA

När Gary Aitkenhead, den verkställande direktören för försvarsvetenskap och tekniklaboratoriet i Storbritannien, intervjuades av Sky News identifierade han giftet som novichok. Han sa också att:

Vi har inte identifierat den exakta källan, men vi har lämnat den vetenskapliga informationen till regeringen som sedan har använt ett antal andra källor..

De källor han syftade på var sådana som kommer från olika typer av underrättelsetjänst.

Men något som kan kallas bevis har inte visats för alla oss andra som befinner oss utanför dessa hemliga spionorgan.

Ett mycket stort antal länder – däribland Sverige –  har nu ändå utvisat nästan 150 ryska diplomater och den ryska staten svarar med liknande motåtgärder. Men det finns ett lika förvånande som intressant undantag. Undantaget är dessutom en av USA:s främsta allierade, den nation som brukar rösta i stort sett ensamt nej tillsammans med imperiet i FN när det gäller omröstningar gällande olika folk eller staters rättigheter, nämligen staten Israel.

Israel var alltså inte en av de stater som utvisade ryska diplomater. Enligt den israeliska DEBKA file var skälen till detta bland annat att en hemlig rapport från den israeliska underrättelsetjänsten till premiärminister Netanyahu och försvarsminister Lieberman avslöjade att fastän det kemiska stridsmedlet novichok ursprungligen utvecklats i Sovjetunionen ”så är det idag åtminstone 20 andra regeringar som tillverkar och lagrar det olagliga stridsmedlet”. Dessutom hade israelerna när de kontaktade sin vän Donald Trump fått svar som var ”vaga och till intet förpliktigande (noncommittal)”.

Under alla omständigheter bör vi motverka upprustning och krigsretorik, som bara gör världen farligare. Att idag gå emot krigsretoriken är inte lätt så som vindarna nu blåser. Men så länge bevis saknas borde det åtminstone vara lite lättare.

Naturligtvis kan vi också under tiden fundera över vilka särskilda skäl den mycket trängda brittiska regeringen kan ha till att vilja rikta elden utåt och åt ett annat håll. Annars kan vi erinra oss den ubåtshysteri som rådde i Sverige för några decennier sedan. Den visade sig ju vara helt ogrundad. Men den fyllde säkert sin funktion för dem som drog igång den. Om du glömt detta, fortfarande tror på lögnerna om de ryska ubåtarna eller helt enkelt inte var född då rekommenderar jag en ny artikel i Magasinet Filter.

 

Intressant?

Massutvisningar av diplomater – men var är bevisen?

Nu sker massutvisningar av ryska diplomater från 14 andra EU-länder samt från USA. Även Sverige skickar hem en rysk diplomat. Ryssland kommer svara på samma sätt. I en värld där nationer slutar att prata med varandra kommer risken för vapenanvändning närmare.

Bakgrunden till denna situation är mordförsöket på den f.d. översten i ryska militära underrättelsetjänsten Sergej Skripal som spionerade för Storbritannien, fängslades 2006 i Ryssland och därefter utväxlades till Storbritannien.  Han bodde i Salisbury, Storbritannien. Där utsattes han för en giftattack den 4 mars. Storbritanniens premiärminister Theresa May sa då att prover från platsen visade spår från ett nervgift av en sort som utvecklades i Sovjetunionen. Därefter sa hon i parlamentet att ”det är högst sannolikt att Ryssland ligger bakom attacken”. Hon tillade att ifall de inte fick något ”trovärdigt svar” från Ryssland så skulle de dra slutsatsen ”att handlingen är att likställa med olaglig maktutövning mot England, och då kommer jag att återkomma till parlamentet och redogöra för de åtgärder vi kommer att vidta”. Sveriges utrikesminister Wallström hänger på och säger att:

Vi ställer oss också bakom det brittiska kravet att Ryssland måste förklara hur detta nervgift kunde komma att användas vid mordförsök i Storbritannien. Det är nu centralt att de ansvariga för detta dåd ställs till svars.

Den ryska regimen är på många sätt en obehaglig regim. Men det är inte något som de är ensamma om i dagens värld. Kanske ligger de bakom den här giftattacken. Men varken ”hög sannolikhet” eller en regims grad av otrevlighet är  bevis. Och jag måste säga att jag än så länge saknar bevisen. Jag håller med chefredaktören för Russia in Global Affairs, Fyodor Lukyanov (som inte verkar vara en megafon för Putin) när han i en intervju för TV4 säger:

Skripalaffären är naturligtvis en del av det nya kalla kriget. Politiska slutsatser kommer först och alla bevis dom kanske kommer senare.

Den brittiska regimen har ju också en dålig historia när det gäller att trappa upp aggression med falska bevis. Minns Tony Blair och de (som det visade sig) icke existerande massförstörelsevapen som motiverade USA:s och Storbritanniens invasion i Irak.

Låt oss hoppas att bevis för vilka som ligger bakom giftdådet i Salisbury kommer fram och att det inte dröjer för länge. Till dess skulle man kunna önska att regeringar och etablerade journalister väntade lite både med slutsatser och med åtgärder.

Eller har jag missat något?

 

Intressant?

Makten över språket

Enväldiga makthavare behöver lydiga ämbetsmän.

Timothy Snyder *

 

Makten över språket är en avgörande faktor för att upprätthålla eller nå makt. Att etablera vissa ord så att de används i medier är till exempel en viktig väg till framgång.

Regimer som utger sig för att representera folket eller majoriteten trots att de styr till nytta för en liten privilegierad elit måste naturligtvis på alla vis skapa ord och beskrivningar som upprätthåller den falska bilden. Eller som Snyder också uttrycker sig i sin bok*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna

Regimer vars existens bygger på lögn och bedrägeri måste naturligtvis försöka få kontroll över språket även så att de får bort ord som beskriver en verklighet som regimen förnekar. Detta kan vi se under den nuvarande Trump-regimen i USA där man försöker få bort användningen av olika ord från myndigheter. Redan i mars i år uppmanades de anställda vid energimyndigheten, jordbruksverket och miljömyndigheten att sluta använda ord som till exempel ”klimatförändring” eller ”utsläppsminskning”. Har man inte ord för faktiskt existerande fenomen så är det naturligtvis lättare att förneka dem.

Nu är det folkhälsomyndigheten som av regimen uppmanas att sortera bort misshagliga ord som ”evidensbaserad”, ”foster”, ”utsatt”, ”vetenskapligt baserad” eller ”transsexualitet”. Trump-regimen har också sparkat olika vetenskapliga experter från myndigheter och departement.

 

(*OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017, citaten s. 21 och 49)

 

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Trump

Kina – från kulturrevolution till kapitalism och sen…?

 

Vem som ska avgå och vem som ska tillträda kan en vanlig delegat som jag inte svara på.

(delegat på KKP:s 19:e kongress intervjuad av Aktuellts reporter)

 

Just nu pågår den 19:e kongressen för den enorma organisation med 89 miljoner medlemmar som heter Kinas Kommunistiska Parti (KKP). Partiledaren Xi Jinping har hållit tal och bland annat sagt att ”Efter decennier av hårt arbete har socialism med kinesiska särdrag tagit sig över tröskeln till en ny era”. Tonen är försonlig och står i skarp kontrast till ledaren i USA med sitt aggressiva tal om USA först. Xi säger istället:

Ingen nation kan på egen hand möta de många utmaningarna som mänskligheten står inför. Ingen nation har råd att dra sig tillbaka till en isolerad position.

Kina kommer inte att stänga dörren mot världen. Vi kommer bara att bli öppnare och öppnare och försvara utländska investerares legitima rättigheter och intressen.

 

För femtio år sedan – 1967 –  lät det mycket annorlunda. KKP var i skarp konflikt med ledningen för det Sovjetiska kommunistpartiet och i hela landet rasade den så kallade Kulturrevolutionen som initierats av ledaren Mao Tse-tung i strid mot hans opponenter i partiet. Den främsta måltavlan och motståndaren Liu Shaoqi fängslades detta år för att sedan uteslutas ur partiet och försvinna.

Men till skillnad från de utrensningar som utfördes under Stalin i Sovjetunionen då hela det gamla gardet av kommunister försvann så lyckades de flesta av de oppositionella i KKP hålla sig kvar. Efter Maos död 1976 var det också dessa som klev fram och satte igång den utveckling som inneburit att Kina idag är något ganska speciellt och nytt i historien. Det är ett land med en i huvudsak kapitalistisk ekonomi. Men landet  leds av ett parti som till namnet är kommunistiskt och vars ledare fortfarande talar om socialism om än ”med kinesiska särdrag”. Den främste och mest kände av de ledare som drev fram denna utveckling var Deng Hsiaoping.

Deng Hsiaoping

Han myntade sådana uttryck som ”det gör detsamma om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” eller ”att bli rik är ärorikt”. Och många har verkligen blivit rika. I en tilltagande kapitalistisk sektor har naturligtvis antalet kapitalister ökat. Många av dem sitter med på denna kongress och applåderar när ledaren talar om socialism med kinesiska särdrag. De första kapitalisterna valdes in i centralkommittén (som har 200 medlemmar) redan på partikongressen 2002. Den numera USA-baserade forskaren Chen Xiaonong var medarbetare till Zhao Ziyang när denne var premiärminister 1980 – 1987. Chen säger om dessa nya rika:

Den röda eliten och deras släktingar var de som hade störst chans att bli rika, och de skyddade sina privilegier med politisk makt. Elitens familjer har samlat på sig enorma rikedomar, medan landet plågas svårt av korruption under privatiseringsprocessen.

Naturligtvis har också andra än dessa blivit rikare. Miljontals människor har höjt sin levnadsstandard. Förmodligen har aldrig tidigare i historien så många människor samtidigt gått från fattigdom så snabbt. Och samtidigt som Kina blivit världens verkstad så har landet åter klivit fram till den dominerande position i världen som det haft under större delen av de senaste 2000 år. Men med den snabbt ökande rikedomen har också klyftorna ökat snabbt. Aldrig tidigare har arbetarklassen på jorden varit så stor som nu. En mycket stor del av denna arbetarklass finns i dagens Kina. I en stat som enligt den marxist-leninistiska teorin kallades för arbetarnas stat är de kinesiska proletärerna utnyttjade och utsugna av inhemskt och utländskt kapital på ett sätt som påminner om 1800-talets Europa. Enligt många rapporter är det inte alls stilla och tyst i denna kinesiska arbetarklass. Skälen att protestera är många.

 

Historien är inte slut. Om vi ska hoppas på något när det gäller Kina så tror jag att det är rörelsen i denna stora arbetarklass. Här står frågorna på samma sätt som för arbetarklassen i Europa på 1800-talet. Det handlar om organisering och solidarisk kamp. I denna strid för människovärde och anständiga levnadsvillkor måste på sikt de demokratiska kraven bli helt avgörande.

Förhoppningsvis kommer detta enorma proletariat en gång med säker stämma kunna säga att de både kan och vill avgöra ”vem som ska avgå och vem som ska tillträda”.

 

Intressant?

 

Det nationella avskiljandets väg

Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok……

Ur resolutionen från Andra Internationalens kongress 1896

Så uttrycktes en gång i tiden den internationella arbetarrörelsens syn på frågan om nationers rätt till självbestämmande. Man talade alltså då för 121 år sedan om rätten till nationellt självbestämmande som en princip. Trots det vet vi att den nationella frågan kom att dela arbetarrörelsen och dess ledare kring olika analyser och ställningstaganden. Det gällde såväl konkreta ställningstaganden och praktisk politik som teoretiska analyser.

Men mycket har hänt sedan dess. Många nya nationer har uppstått både i Europa och i tidigare koloniserade länder i Afrika och Asien. Och ännu tycks inte den ”nationella frågan” kunna avföras från dagordningen.

Nu i dagarna har vi två aktuella folkomröstningar om avskiljande. En som genomförts i den kurdiskt dominerade delen av norra Irak och en som planerar att genomföras i Katalonien i Spanien idag.

Hur ska man se på dessa folkomröstningar i två områden som skiljer sig åt på en mängd sätt?

Situationen skiljer sig mycket mellan dessa områden, men i bägge fallen tycker jag det är självfallet att vara för olika folks demokratiska rätt till eget språk och egen kultur. Där precis som på andra håll.

Dessutom är det inte bara odemokratiskt utan dessutom dumt att motsätta sig själva rätten att rösta om denna fråga. När det gäller den spanska statens alltmer repressiva sätt att förhålla sig till den katalanska folkomröstningen, så tror jag att det bara har ytterligare stärkt önskan om att avskilja sig från den spanska centralmakten. Centralregeringen i Bagdad i Irak motsatte sig också både den kurdiska regionens omröstning och dess resultat, men lyckades inte hindra dess genomförande. Men vad som kommer hända om kurderna går vidare återstår ju att se. Här spelar också den reaktionära Erdogan-regimen i Turkiet en viktig och olycksbådande roll.

 

Men att tycka att folk ska ha rätt att rösta om frågan och även avskilja sig i egna nationer är en sak. Det behöver inte betyda detsamma som att tycka att det är den klokaste vägen att gå. Och jag måste säga att jag är minst sagt tveksam till avskiljandet som den bästa lösningen i de flesta fall nu för tiden.

Att ta ställning för och se det som ett framsteg när olika förtryckta nationer gjorde sig fria från kolonialismen var lätt. Men vi har sedan dess sett många exempel både på nya olösta nationella frågor och nytt förtryck. Många gånger har detta haft att göra med de konstlade gränser som kolonialmakterna lämnade i arv. Men jag tror inte att problemen bara kan förklaras med det utan kanske också med hela den nationella frågeställningen och tanken om ett folk i en nation. Vi har sett en mängd exempel på oerhört tragiska uppdelningar där skapandet av nya nationer lett till etniska rensningar och folkmord.

Vilka frågor ska ett avskiljande lösa? Här finns det nog olika svar. Och i vissa fall gillar jag inte ens svaren. Det gäller till exempel de katalaner som vill skilja sig från Spanien för att deras region är en mer välmående region som inte vill bidra till de fattigare delarna. Liknande argument har ju hörts i andra delar av Europa som till exempel norra Italien. Lika osympatiskt reaktionärt och egoistiskt där.

Men de viktiga argumenten handlar naturligtvis om sådant som rätten till den egna kulturen och språket. Det är viktiga demokratiska rättigheter, värda att kämpa för och viktiga att stödja för alla socialister. Men förutsätter de ett nationellt avskiljande? Och riskerar inte ett avskiljande att leda till andra problem, nya motsättningar och nytt förtryck? Är det inte i dagens värld klokare att kämpa för dessa demokratiska rättigheter inom de existerande staterna/nationerna än att slåss för upprättande av nya nationer grundade på etnicitet? Nationellt förtryck leder till nationalism. Men visar inte de senaste decenniernas erfarenheter att nationalismen i de flesta former (om inte alla idag) är en återvändsgränd?

Marx skrev någon gång att ”arbetarna har inget fosterland”. Om jag förstått det rätt så menade han med detta att arbetare i alla länder har gemensamma intressen och att dessa borde vara starkare än nationsgränserna. I dagens värld är det dessutom så många frågor som helt enkelt inte går att lösa utan globala överenskommelser och beslut. Klimatfrågan är väl här en av de mest uppenbara. Den långsiktiga utopin borde fortfarande vara en (socialistisk) värld utan gränser, men där olika kulturella, språkliga, nationella och andra uttryck fritt får blomstra sida vid sida utan att trampa på varandra.

 

PS: Jag medger att dessa resonemang är mycket allmänna och inte behandlar den specifika situationen varken i Katalonien eller Kurdestan. Därför hoppas jag på kloka synpunkter i frågan både från de som håller med, de som inte håller med och de som kan tillföra mer konkreta och detaljerade kunskaper.

 

 

Intressant?

Harald Edelstam hedras i Uppsala

Vi människor präglas av vår position i samhället och det vi arbetar med. En sorglig sida av det är att även människor som börjar med goda avsikter ofta förändras och korrumperas när de får makt eller en högre position.

Men det finns ibland också människor som helt motsäger detta. Personer som trots att de kommer från gynnade bakgrunder och har möjlighet att leva privilegierade liv bryter mot omgivningens krav. Som istället för att flyta med riskerar både sin position och sitt liv för att hjälpa andra.

I arbetarrörelsens och vänsterns historia finns det flera sådana personer. Men det finns också exempel från andra områden och andra delar av samhället. De flesta känner till exempel till Raoul Wallenberg, en  person med hög position som offrade sitt eget liv när han räddade många judar undan förintelsen. Färre känner till en annan adelsman, diplomaten Harald Edelstam, som också var en sådan person.

Harald Edelstam föddes 1913. Han var son till kammarherre Fabian Edelstam. Han gick som ung på militärhögskolan Karlberg i Stockholm, utbildade sig till jurist och rekryterades till utrikesdepartementet 1939. Därefter verkade han som diplomat. Edelstams mod och känsla för utsatta visades redan under andra världskriget när han som diplomat i Tyskland 1941 knöt kontakter med anti-nazister och i Norge 1942 -1944 hjälpte motståndsrörelsen. Det var då han fick namnet Svarta Nejlikan. Men mest känd är nog Edelstam för sina insatser i Chile för 44 år sedan då general Pinochet hade störtat den folkvalde presidenten Allende och han via den svenska ambassaden hjälpte människor att fly från en säker död. Edelstam dog 1989.

Den som vill veta mer om Edelstams insatser i Chile kan se filmen Svarta Nejlikan där skådespelaren Michael Nyqvist gestaltar Edelstam eller läsa boken ”Svarta nejlikan, Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion” av Mats Fors (Prisma).

Här i Uppsala har Namngivningsnämnden på initiativ från Vänsterpartiet beslutat att hedra minnet av Harald Edelstam genom att namnge en plats efter Harald Edelstam. Den 10 april i år beslutade Namngivningsnämnden ge gången mellan järnvägen och Godsmagasinet namnet Harald Edelstams gång.

Måndag den 11 september är det 44 år sedan den USA-stödda militärkuppen i Chile. Denna dag hedras minnet av Harald Edelstam genom invigningen av den plats som nu får hans namn (se bild och pil). Det blir tal av Chiles ambassadör och lokala politiker samt latinamerikansk musik.

Invigningen sker på platsen mellan klockan 11:30 – 12:30

 

 

Uppsala

Intressant?

Eld, ursinne och hyckleri

Två ledare höjer rösten och hotar varandra och varandras flock likt två adrenalinstinna babianhannar. Det är nog den bild de flesta av oss fått av den senaste tidens kärnvapenhot mellan USA och Nordkorea. Men det är definitivt inte två jämlika ”babianhannar” som hotar varandra. Och är inte den mäktigaste av dem också den störste hycklaren?

Nordkorea har alltså utvecklat kärnvapenstridsspetsar anpassade för landets raketer. Man har också ägnat sig åt att med ökad framgång skjuta ut raketer i det omgivande havet. Skrämmande och motbjudande, ja. Men kan man på något sätt förstå Nordkorea? Och med vilken rätt hotar USA Nordkorea för att de innehar kärnvapen?

 

Hotet mot Nordkorea och Koreakriget

Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan påpekade i ETC att ”Nordkorea har alltid känt sig hotade och för dem blir det helt logiskt att vilja ha kärnvapen i avskräckande syfte mot upplevda hot.

Nordkorea är ett mycket isolerat och på många sätt skrämmande land som de flesta av oss vet väldigt lite om. Men att folk i det landet känner sig hotade av USA är inte så konstigt. Framförallt är inte historien glömd. Under Koreakriget som varade militärt mellan 1950 – 1953 drabbades hela Korea på ett ohyggligt sätt. Det finns olika uppgifter men kanske så många som fyramiljoner koreaner kan ha dött, varav två tredjedelar var civila. Detta kan jämföras med att Kina förlorade mellan 600 000 och 1 miljon soldater och USA drygt 36 000 soldater. Förstörelsen av jordbruk, hus och fabriker var total.

Oavsett hur vi ser på skuldbördan i detta krig är det helt klart vilka som drabbades och att det var USA som med hjälp av bomber och napalm främst orsakade denna död och förödelse. Efter att nordkoreanerna drivits tillbaka av USA och innan kineserna gick in i kriget konstaterade chefen för USA:s bombkommando general Emmet O´Donnell:

Jag skulle vilja säga att hela, nästan hela den koreanska halvön bara är en fruktansvärd röra. Allting är förstört. Ingenting värt att nämna står kvar…Strax innan kineserna kom in fick vi stanna på marken. Det fanns inga fler mål i Korea (not 1)

USA hade fem år tidigare använt atomvapen mot Japan. President Truman var inte heller främmande för tanken att om det behövdes använda atomvapen även mot Korea (not 2).

Så nog finns det starka skäl för människor i Nordkorea att frukta USA. Här har den statliga propagandan en lätt uppgift.

Professor Linus Hagström sa också i ETC att: ”En anledning till att USA attackerade Irak är att de visste att landet inte hade några kärnvapen. Det ska mycket till för att anfalla en kärnvapenstat”. Denna tragiska men begripliga slutsats är nog också Nordkoreas.

 

USA:s hyckleri

Trump leder alltså jordens enda nuvarande supermakt, med ofattbara militära resurser utspridda över hela jorden. Han förfogar över kärnvapen i en mängd som skulle kunna förgöra vår jord flera gånger om. I maj månad testade USA också sin förmåga att skicka kärnvapen långt bort till andra delar av jorden.

       Kvajalein

Man avfyrade den interkontinentala ballistiska roboten ”Minuteman III”  från den amerikanska militärflygbasen Vandenberg utanför Kaliforniens kust. Missilen – som kan transportera upp till tre kärnvapenstridsspetsar  färdades omkring 676 mil innan den landade i atollen Kwajalein i Stilla havet.

Ledaren för denna nation tycker alltså att han har rätt att hota Nordkorea för att de utvecklar kärnvapenstridsspetsar anpassade för landets raketer och likt USA testar att skicka iväg dem utanför sitt eget territorium.

(Innan jag fortsätter. Förstå mig rätt. Jag är mot kärnvapen. Anser att de bör förbjudas. Men jag är emot det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv…)

Efter att Trump hotat med ”eld och ursinne” kontrade den nordkoreanska statsledningen med att hota att skicka missiler mot Guam. ”Det amerikanska territoriet Guam” som man säger på nyheterna. Detta territorium erövrades först av Spanien 1667 och sedan av USA 1898 efter spansk-amerikanska kriget. Detta amerikanska territorium ligger mycket långt bort från USA, 5300 km väster om Hawai. Det är knappast heller av omsorg om befolkningen på Guam som Trump höjer tonläget. Däremot om den militärbas som USA har där. Bland befolkningen på Guam som befinner sig i en risk för korseld börjar en rörelse för att bryta med USA växa. Ett starkt skäl till att rörelsen växer nu är att USA:s militärbas inte upplevs som ett skydd utan istället gör dem till en måltavla.

Jag tror att världen skulle bli en fredligare plats om den typen av rörelser växte i alla länder. Rörelser som vill dra bort oss från det falska skyddet av kärnvapen och militärallianser.

Not 1: David Horowitz – Från Jalta till Vietnam s. 114

Not 2: David Horowitz – Från Jalta till Vietnam s. 112

Intressant?

Att förhålla sig till det värsta

Om vi inte sett det förut så har det senaste året på ett övertydligt sätt visat att det kan finnas det som är värre än det som vi tidigare trodde var värst. I Sverige har vi också sett denna utveckling. Men vi har inte så tydligt tvingats göra dessa val mellan ont och mindre ont. Om vi blickar utåt så har det däremot funnits och finns några sådana knepiga och ganska motbjudande val.

I Storbritannien röstade en knapp majoritet för att lämna EU. Man kan tycka att denna ”Brexit” borde ha glatt alla EU-motståndare i Europa. Men de som jublade mest var den yttersta högern. Inom vänstern fanns det däremot ganska delade meningar. För en del var det enkelt. Eftersom EU i huvudsak är dåligt och en union för kapitalet så var det för dem självklart bra att unionen bryts sönder. Men kanske finns det något som kan vara värre än EU? Till exempel om utträdet sker som en del av en reaktionär offensiv istället för en rörelse kring demokrati och social rättvisa. Om utträdet innebär att överklassen och högerkrafterna stärker sina positioner och försämrar villkoren för folkflertalet även jämfört med förhållandena i EU. Jag är glad att jag slapp rösta i Storbritannien.

I USA etablerade sig Trump-regimen som en annan sort av borgerligt styre. Jag skriver annan, inte en ny typ, för liknande regimer har vi sett förut. Jag tror att det är viktigt att vi som anser oss vara vänstermänniskor eller socialister försöker se detta klart. Att det verkligen handlar om något värre och om en annan typ av regim. Den amerikanske marxisten John Bellamy Foster går så långt som att beteckna den nya administration som ”nyfascistisk”. I en artikel i Monthly Review skriver han bland annat:

Inte bara en ny administration, men en ny ideologi har nu tagit plats i Vita huset: neofascismen. Den liknar på vissa sätt den italienska och tyska klassiska fascismen på 1920-talet och 30-talen, men med historiskt tydliga egenskaper som är specifika för USA: s politiska ekonomi och kultur under de första decennierna av tjugoförsta århundradet.

Själv vet jag inte tillräckligt för att våga använda denna etikett. Men att det definitivt är något annorlunda, det tycker jag är uppenbart.

Jag har sett undersökningar som säger att Bernie Sanders skulle ha kunnat vinna mot Trump med fler röster än Hillary Clinton gjorde (hon hade ju fler röster men färre elektors-röster, vilket avgjorde till Trumps fördel). Det måste ha varit svårt för många som deltagit och stött den fantastiska kampanjen kring Sanders att tvingas rösta på Clinton som det mindre onda. För även om en Clinton-regim skulle ha varit det mindre onda så är det etablissemang som Clintons tillhör på goda grunder avskytt av många och den nyliberala politik som de stått för har i sig bidragit till den utveckling som gynnat ett sådant fenomen som Trump. Jag är alltså glad att jag slapp rösta även i USA-valet, men skulle nog förmodligen i sista hand ändå röstat på det minst onda.

 

Valet i Frankrike – att välja det mest onda

I Frankrike går man till den andra omgången i presidentvalet på söndag den 7 maj. Även här har vi en liknande situation där nyliberalen Macron ställs mot ytersta högerns Le Pen. Här finns det också olika sätt att resonera. Är det ett val mellan pest och kolera eller finns det något som är det mindre onda?

Den mest extrema ståndpunkten bland dem som betraktar sig som någon sorts vänster hittar man hos Anders Romelsjö med bloggen Jinge. Han skriver att det är ”en felaktig förenkling” att kalla Le Pen för högerextrem. ”I verkligheten är Macron snarast en högerextrem politiker, inte Le Pen!” utropar Romelsjö och hänvisar till en del av det som Le Pen lovar. Men att bedöma Le Pen enbart efter de högerpopulistiska löften som hon för fram är lika dumt som det var att för 90 år sedan bedöma det tyska nazistpartiet NSDAP enbart utifrån deras program där krav som brytandet av ränteslaveriet, indragning av alla krigsvinster, förstatligande av trusterna och liknande krav fanns med, mitt i den öppna rasismen.

De tyska nazisterna på sin tid, Trump,  Le Pen med flera liknande personer eller rörelser idag, de förenas i den högerpopulism som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn. Samtidigt är de antingen själva en del av överklassen eller har dess stöd. Istället pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa. Men när de fick makten fanns inget av detta med. Då var det en järnhård diktatur som krossade alla arbetarorganisationer och sociala erövringar. Samma sak strävar dagens högerextrema rörelser efter.

Romelsjö säger av någon anledning inte klart ut att han (ifall han skulle rösta i Frankrike) skulle välja Le Pen i den sista valomgången. Men det är ju den slutsatsen man måste dra av hans resonemang.

 

Valet i Frankrike – att vägra välja alls?

Men är det då helt lätt att välja Macron? En som diskuterat detta är Åsa Linderborg som skrev och (helt riktigt) påpekade att Macron alls inte är någon oförarglig mittenpolitiker:

Fördelningspolitiskt är han nyliberal med stora nedskärningar på agendan. ”Outsidern” Macron var finansminister när Hollande genomdrev en historisk försämring i arbetsrätten och kollektivavtalen. Hela Frankrike kokade av protester. Hur hanterade Macron det? Jo, genom att håna de drabbade. Macron vill skära ner på de offentliganställda. Han vill avreglera finanssektorn. Han vill minska skatterna för de stenrika.

Det gick att tolka Linderborgs artikel som att hon ansåg att den franska vänstern borde strunta i att rösta på någon av kandidaterna. Men så var inte fallet, vilket hon klargjorde i en annan artikel. Hon skulle rösta på Macron.

Alternativet till Le Pen är alltså en politiker som kommer bidra till de ökade klyftor som hjälper fram extremhögern och dess falska lösningar (när vänstern misslyckas). Naturligtvis är detta inte något behagligt val. Det är naturligtvis inte heller på något sätt bra för den franska vänstern att associeras med en sådan politik. Det måste vara viktigt att förklara detta på ett bra sätt. Formuleringen att rösta, men rösta MOT Le Pen istället för att uttrycka det som att rösta FÖR Macron kanske är viktig här.

 

Att ändå rösta

Det kan på ett sätt verka konstigt att diskutera hur folk ska rösta i ett annat land, att diskutera val som vi varken får eller behöver göra. Verkliga socialistiska rörelser måste vara internationalistiska. Men i det ingår inte bara att vara solidarisk med andra. Det handlar också om att försöka lära av andra utan att kopiera. Vi har ännu inte riktigt hamnat i den typen av valsituationer som vänstern i Storbritannien, USA eller Frankrike. Det närmaste jag kan komma på är de människor i Sverige som betraktar sig själva som vänster eller socialister men vägrar rösta på Vänsterpartiet för att de är missnöjda med detta parti. Eller de som röstar på Feministiskt Initiativ och hittills därmed minskat vänstersidans röster. Men den diskussionen lämnar jag här. Åter till Frankrike.

Jag kan ha förståelse för dem inom den franska vänstern som inte vill rösta på Macron. Men jag tycker ändå att de har fel. Sant är att Macrons politik sannolikt kommer bidra till ytterligare polarisering och ett stärkande av Front National. Men jag kan ändå inte se att detta är ett skäl till att vägra rösta och därmed riskera att bidra till att få en president från Front National redan nu. Att rösta har betydelse. Nog borde det gå att förklara pedagogiskt att en sådan röst bara handlar om att undvika det värsta: Le Pen som president. Att den inte innebär stöd till något i Macrons politik. Och så kan man väl ta röstsedeln och hålla för näsan …….

Intressant?

Läs andra bloggar om EU, USA, Brexit, Frankrike

Att ge yttrandefrihet åt diktaturens kreatur

Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet fortsätter och skärps. President Erdogan samlar allt mer makt i sin hand. Kritiska medier har under det senaste halvåret stängts och mer än 100 000 människor anställda inom staten har fått sparken eller fängslats. Ledare, parlamentariker och vanliga partimedlemmar i oppositionspartiet HDP har fängslats. Den kurdiska minoriteten pekas ut som en ”inre fiende” och våldet trappas upp.

Nu vill Erdogan ta ytterligare ett steg för att stärka sin egen makt. I ett förslag till ny konstitution som nu föreslås ska presidenten kunna styra med dekret, ensam få utse viktiga domare, kunna upplösa parlamentet och på egen hand kunna införa undantagstillstånd. Om förslaget går igenom kan det också innebära att Erdogan sitter kvar till 2029. Men först måste förslaget passera en folkomröstning den 16 april. Trots att Erdoganregimen på alla sätt hindrat möjligheterna till att driva en kampanj för ett NEJ i denna folkomröstning tycks man ändå inte säkra på att vinna. Därför är även de 2,9 miljoner turkiska medborgare som bor utanför Turkiet viktiga att nå för regimen. Vi har kunnat ta del av hur det gick med detta  i Nederländerna där de två regeringarna krockade rejält med varandra. Den turkiska regimens propagandister släpptes inte in helt enkelt. Sannolikt har detta – som ofta i nationella konflikter –  gynnat bägge regeringarna, både Erdogan och Nederländernas statsminister Rutte.

Men i Sverige kunde Erdogans regim obehindrat sprida sin propaganda. Företrädare för det svenska utrikesdepartementet och regeringen har sagt att det beror på att det råder yttrandefrihet i Sverige. Sverige ger alltså den förtryckande regimen den yttrandefrihet som denna regim själv med alla medel hindrar den turkiska NEJ-sidan att få. De sitter ju tystade i fängelse, skräms eller hotas med statens alla våldsmedel. Det här är inte hedrande för Sverige. Sverige borde inte låta dessa diktaturens kreatur få komma hit och sprida sin propaganda för att ytterligare inskränka demokratin i Turkiet. Inte så länge det inte råder yttrandefrihet för oppositionen i Turkiet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Turkiet, Kurdestan, Erdogan

%d bloggare gillar detta: