Val i USA – men hur demokratiskt är systemet egentligen?

Du har knappast missat att det snart är presidentval i USA. Jag tror inte det finns något annat land vars val de svenska medierna ger lika mycket utrymme åt. Det kan ju verka rimligt med tanke på att denna supermakt påverkar resten av världen så mycket.  Ändå stör det mig på minst två sätt. Det ena är att det tar nyhets-utrymme att lyssna till en mängd rent dravel (främst från den sittande presidenten). Ett utrymme som tas från många andra viktiga eller viktigare saker som det borde rapporteras om. Men också för att denna massiva rapportering bidrar till att hålla uppe en stor illusion; den om ”världens största demokrati”.

För bristerna i denna demokrati är så stora och uppenbara att själva  etiketten är mycket tveksam.

Till att börja med så har till och med en garanterat borgerlig och pro-kapitalistisk röst som den brittiska tidskriften The Economist numera kritik mot brister i USA-demokratin. Deras dotterföretag Economist Intelligence Unit mäter tillståndet för demokratin i 167 av världens länder. År 2019 hamnade USA på plats 25 på deras lista som en ”demokrati med anmärkningar”. Personligen tycker jag detta är en alldeles för snäll bedömning (men ändå intressant) så låt mig fortsätta. Det finns en mängd begränsningar av de demokratiska rättigheterna i USA. Jag ska nedan ta upp nägra.

Alla får inte alls rösta

Det är många som inte alls får rösta i USA. Om du inte har en fast adress och är hemlös så får du inte rösta. Enligt bostadsministeriet i USA hade landet i fjol över 560 000 hemlösa. De har alltså ingen rösträtt ens formellt.

Den som sitter i fängelse får heller inte rösta. Totalt sitter omkring 2,3 miljoner människor i fängelse i USA. 40 % av dem är svarta, trots att afroamerikaner bara utgör 6,5% av befolkningen.

Det finns också många hinder för att rösta

För att alls få rösta måste USA-medborgare registrera sig långt i förväg. Ifall man gjort det så gäller det sedan att vara anställd på en arbetsplats där man får ledigt för att få gå och rösta. Valdagen är nämligen inte på en helgdag. Så förutom att ha registrerat sig och fått tillstånd av chefen så måste man dessutom vara i en sådan ekonomisk situation att man har tid och råd att ta ledigt flera timmar för att gå och rösta. För vallokalerna är få och det är ofta långa tidskrävande köer till dem. USA verkar på många sätt inte alls vara ett särskilt modernt land för även poströstning verkar vara ganska krångligt och inte alls något självklart. Ja Trump vill ju också till och med hindra poströstning.

Lågt valdeltagande

Med tanke på dessa begränsningar och svårigheter vad gäller möjligheten att rösta är det inte konstigt att valdeltagandet brukar vara lågt i USA jämfört med till exempel Sverige. Drygt 50 procent av de röstberättigade använde sin rätt vid det förra presidentvalet. Ungefär där brukar det ligga. Men i det nu mycket polariserade landet finns det ändå tecken som tyder på att fler kommer delta denna gång än på mycket länge.

Inte säkert att den som får flest röster vinner

År 2000 vann George W Bush valet trots att Al Gore fick drygt en halv miljon fler röster och 2016 vann Donald Trump trots att Hillary Clinton fick närmare 3 miljoner fler röster. Att det kan bli så beror på att presidenten inte väljs direkt av folket utan indirekt genom systemet med elektorer som utses av partierna på delstatsnivå.

Vilka kan man rösta på? Eller vem kan bli president?

Om man ska bli president i USA får man inte vara en fattiglapp. Men förutom att själv vara rik så måste man ha stöd av andra rika. För varje nytt presidentval blir det allt dyrare att driva kampanj. Jag har inte lyckats hitta några siffror för detta val. Men det förra valet 2016 då Trump vann över Clinton var det enligt Svenska Dagbladet ”det dyraste hittills”:

Aspiranterna beräknas lägga ner totalt närmare 50 miljarder kronor – mer än dubbelt så mycket som presidentvalet 2012 kostade. Utslaget per invånare kostar valet i USA nära fyra gånger mer än det senaste svenska riksdagsvalet.

De penningstarka grupper som står för huvuddelen av bidragen gör naturligtvis inte detta utan att förvänta sig återbäring på pengarna. Eller som historikern Timothy Snyder uttrycker det i sin bok ”Om tyranni”*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna

Det är alltså förutom att vara bristfälligt demokratiskt dessutom ett mycket korrupt system.

Politiskt efterblivet och isolerat

Ytterligare en sak att fundera över är hur det politiska klimatet ser ut i ett land där den sittande presidenten anklagar sin motståndare för att vilja införa ”socialism”. Här är ett citat av Noam Chomsky om detta från en aktuell artikel:

…vi bör komma ihåg att USA är ett mycket isolerat land, kulturellt och intellektuellt. Jag menar, i resten av världen är socialist ett normalt begrepp. Kommunist är ett vanligt ord. Folk kan vara kommunister, kommunistpartiet kan delta i val. Att vara socialist är bara att vara en sorts modern person. Här i USA är socialism en svordom – så att kalla någon för socialist är att säga att de måste vara ett fullständigt monster…

En uppgörelse inom eliten

Trots att det kan finnas och i detta val finns väsentliga skillnader mellan kandidaterna så är det som regel en uppgörelse mellan människor inom den ekonomiska och politiska eliten, landets överklass helt enkelt. Hur detta kan se ut tycker jag syns på den här bilden från 2005. Den är från Trumps bröllopsfest där herr och fru Clinton deltog eftersom Trump hade bidragit med stora summor till Bill Clintons valkampanj.

Därför är det också så som socialdemokraten Bernie Sanders (som försökt att bli presidentkandidat men motats bort av det Demokratiska partiets etablissemang) sa i ett tal 2015:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Steg mot öppen diktatur och imperialismen

Den nedmontering av den redan inskränkta demokratin och de steg mot öppen diktatur och öppet våldsanvändande som skett under Trump har jag inte tagit upp här. Jag har inte heller här tagit upp USA:s roll som imperialistisk supermakt med ingripanden runt om i världen som definitivt inte befrämjat demokrati eller social rättvisa. När det gäller det sista finns det ju mycket att läsa men jag hänvisar här bara till en artikel i nättidningen eFolket.

Men detta val då?

För en socialist inger inte någon av valkandidaterna någon entusiasm. Det betyder däremot inte att jag är likgiltig inför utgången av valet. Jag hoppas att Trump ska förlora, men jag kommer inte att vara glad och hoppfull ifall Biden vinner. Bara glad att en av de många ledare runtom i världen som ger hopp till nationellt konservativa** och fascister här och på andra platser åtminstone lämnat scenen (om han nu gör det frivilligt?).

—————————————————————————————

*”OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017

**När Uppsala Nya Tidning frågade företrädare för de politiska partierna i staden Uppsala var det bara SD och KD som hoppades på Trump….

Förnyelsebart är framtiden

Storskaliga investeringar för att främja utveckling, spridning och integrering av klimatvänlig teknik – som solenergi, vindkraft, vätgas, batteriteknik och koldioxidinfångning – bör vara en central del av regeringarnas planer, för det kommer både att stimulera ekonomin och skynda på omställningen till förnyelsebara energikällor.

Fatih Birol, ordförande för IEA

    Fatih Birol

IEA (International energy agency) är ju inte någon liten ideell miljöorganisation utan en del av samarbetet inom OECD och Fatih Birol är inte heller någon ”gräsrot” utan dessutom ledande inom World Economic Forum. När sådana gubbar säger bra saker brukar jag inte normalt sett känna stort förtroende för dem. Oavsett om den attityden är dum eller krasst realistisk så har det i alla fall en betydelse att och när dessa personer med makt säger sådana saker som här ovan. Det återspeglar förhållanden och styrkerelationer som gör att man – till exempel i detta fall – kan hoppas på att de elaka president-clownernas inflytande snart ska vara över. Birol sa också nyligen detta:

De kraftigt sjunkande oljepriserna är en utmärkt möjlighet för länderna att sänka eller ta bort subventioneringar av fossila bränslen. I dag uppgår dessa subventioner till omkring 400 miljarder dollar, och drygt 40 procent av dem handlar om att göra oljeprodukter billigare.”

Fatih Birol yttrar sig mot bakgrund av en ny rapport från Internationella energiorganisationen IEA. Den visar att världen inte har upplevt en så här omfattande nedgång på energimarknaden sedan andra världskriget. När man analyserar hur pandemin och den globala nedstängningen påverkar energikonsumtionen så framkommer också en del intressant för framtiden och i relation till klimatkrisen.

För drygt två veckor sedan skrev jag i en blogg att ”Precis som vi har vi sett vid tidigare kriser så minskar utsläppen. Det hände under 1970-talets oljekriser, det hände i samband med sammanbrottet för det ekonomiska systemet i Sovjetunionen under början av 1990-talet, det hände vid finanskrisen 2008 och det händer nu. Men i ännu mycket större omfattning”.

Men IEA:s beräkningar visar på en möjligtvis ännu större minskning av utsläppen än de källor jag då refererade till. De två fortfarande helt dominerande energislagen kol och olja är de som minskar mest. Kol med 8 procent jämfört med första kvartalet år 2019 och olja med 5 procent. Det gör att IEA beräknar att de globala CO2-utsläppen kommer minska med 8 procent under detta år 2020.

Uppmuntrande är att enligt rapporten så ökar däremot efterfrågan på el från förnyelsebara energikällor. En förklaring till det är att produktionskostnaderna är låga när anläggningarna för förnyelsebart väl är på plats.

Ja det förnyelsebara representerar verkligen framtiden och den möjlighet vi har som mänsklighet att fortsätta på ett drägligt sätt här på jorden. Det fossila och dess hejdukar är däremot just bara något fossilt (av latinets fossus, ”uppgrävd” och i alla dess betydelser)

Orden och beskrivningen av verkligheten

Jag har tidigare skrivit om makten över språket. Att det alltid pågår en strid eller dragkamp om orden som vi använder. Att makt över orden också innebär och är uttryck för verklig makt. Vilka ord vi använder för att beteckna olika typer av relationer eller förhållanden mellan människor återspeglar vilka som har den avgörande makten i samhället. Åt vilket håll ord förändras återspeglar också vilkas positioner som stärks. När vi som behöver välfärdens tjänster i allt högre utsträckning betecknas som antingen ”kunder” eller människor ”i utanförskap” är det exempel på att de som tjänar på denna utveckling stärkt sina positioner.

Nu är ju detta ganska aktuella exempel. Förändringen mot att tala om ”kunder” känns ännu inte ”avgjord”. När det däremot gäller ordet ”utanförskap” har jag noterat att det används även på vänsterkanten.

Men det finns ju äldre exempel, där framhärdandet i att använda de ord som en socialist uppfattar som de mer sanna, känns svåra för att våra alternativa ord låter ålderdomliga i moderna människors öron. Det ”klassiska” exemplet här är vilka ord vi använder för att beskriva dem som arbetar för lön respektive dem som anställer. I dagligt tal kallas de som anställer för ”arbetsgivare” trots att de ju inte ger bort något arbete. Socialister har istället använt ordet arbetsköpare. Nu är ju egentligen inte heller detta gamla ord en helt korrekt beskrivning av själva förhållandet. Den som äger ett företag och anställer människor betalar (köper) ju inte deras arbete utan deras arbetskraft. Åtminstone om vi ska hålla oss till den gamla socialistiska tanken om att det finns en mellanskillnad som kallas mervärde. Men ordet ”arbetskraftsköpare” låter ju väldigt otympligt och har såvitt jag vet aldrig använts.

Den som säljer sin arbetskraft för att leva har i den socialistiska rörelsen kallats för lönarbetare. Detta till skillnad från det borgerliga (och etablerade) ordet löntagare. Av och till uppkommer diskussioner om dessa två begrepp. I samband med de programdiskussioner som nu sker inom Vänsterpartiet så kommer åter dessa diskussioner om vi ska anpassa oss till det gängse (och ta andra strider…?) eller framhärda i våra mer klassiska begrepp. Personligen tror jag att jag är inkonsekvent i mitt språkbruk här beroende på sammanhang, vem jag pratar med, om det är tal eller skrift och så vidare.

Det finns alltså ord där det går att göra tydliga val, som i exemplen ovan. Du kan göra det ena eller andra valet beroende på hur du själv ser på verkligheten eller för att du inte alls funderar över betydelsen. Du kan också motvilligt acceptera ord som du tycker beskriver verkligheten fel men ändå använda dem för att inte avvika för mycket. Men sen finns det också områden där det inte finns ord som riktigt fångar den faktiska verkligheten. Ett sådant område är till exempel hur vi nu för tiden beskriver länderna i Asien, Afrika och Sydamerika eller över huvud taget uppdelningen av världen i olika typer av grupper av länder.

Länder i dagens värld

För några decennier sedan talade vi på vänsterkanten om dessa länder som ”tredje världen”. Det var de länder som inte tillhörde de ”västliga” (kapitalistiska och imperialistiska) eller de ”östliga” (Sovjetblocket). Men med sovjetblockets fall och med de ökade skillnaderna inom de länder som ingick i tredje världen så känns det inte längre som om den beteckningen beskriver den faktiska verkligheten.

Det talades om U-länder. Men vad stod u-et för? Det nedsättande ordet ”underutvecklade” länder används väl inte längre men har ersatts av ”utvecklingsländer”. Det är ju också ett konstigt begrepp, dels för att det finns en sorts tanke om en viss given väg för utveckling, dels därför att skillnaderna i utveckling är så stora mellan de länder som betecknas på detta sätt.

Ett annat begrepp är ”fattiga länder”. Det är ju inte heller ett bra begrepp. Det som stämmer är att majoriteten av befolkningen i dessa länder är fattiga. Däremot kan det inom dessa länder finnas grupper som är mycket rika. Och dessutom är många länder som kallas fattiga mycket rika på naturresurser som de tvingas sälja alltför billigt som ett uttryck för maktförhållanden som har med imperialismen att göra.

I det liggande förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet som nu diskuteras och ska beslutas om på kongress i maj så används uttrycken ”Nord” och ”Syd”, samt dessutom ”Öst” för att beteckna olika delar av världen. Jag tycker inte att dessa begrepp heller är så bra som beskrivningar. Speciellt inte begreppet ”Öst”(?). Men jag har å andra sidan inte någon idé om hur vi med bättre ord ska kunna beskriva och förstå dagens värld.

Dessa frågor diskuteras (och inspirerade mig till att fundera) i en artikel från den Belgienbaserade Kommittén för avskaffande av olaglig skuld (CADTM). De kritiserar och ifrågasätter både de begrepp jag nämnde ovan och en del andra. Men trots att de inte är nöjda med begreppen Nord och Syd eller de andra så använder de ändå dem i en på statistik grundad beskrivning av dagens värld. Anledningen är att de varit tvungna att ”använda kategorier som upprättats av Världsbanken” i beskrivningen.

De skiljer ut Kina och delar resten av världen i Nord och Syd. I Syd lever då i dagens värld majoriteten av människorna: 66 procent (se bild).

 

Enligt Världsbanken består ”utvecklingsländer” år 2020 av:

31 ”ekonomier med låg inkomst” (länder där BNP per capita är lägre än eller lika med 1 025 dollar per år);

47 ”ekonomier med lägre medelinkomst” (länder där BNP per capita ligger mellan 1 026 USD och 3 955 USD per år);

60 ”Övre medelinkomstekonomier” (länder där BNP per capita ligger mellan 3 996 USD och 12 375 USD per år).

Den första (fattigaste gruppen) består av:

Afghanistan, Benin, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Tchad, Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa), Eritrea, Etiopien, Gambia, Guinea, Guinea-Bissau, Haiti, Nordkorea, Liberia, Madagaskar, Malawi, Mali, Moçambique, Nepal, Niger, Rwanda, Sierra Leone, Somalia, Sydsudan, Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Togo, Uganda, Yémen

Mellangruppen består av:

Angola, Bangladesh, Bhutan, Bolivia, Kap Verde, Kambodja, Kamerun, Komorerna, Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville), Côte d’Ivoire, Djibouti, Arabrepubliken Egypten, El Salvador, Eswatini, Ghana, Honduras, Indien, Indonesien , Kenya, Kiribati, Kirgizistan, Laos, Lesotho, Mauretanien, Förbundsstaterna i Mikronesien, Moldavien, Mongoliet, Morroco, Myanmar, Nicaragua, Nigeria, Pakistan, Papua Nya Guinea, Filippinerna, Sao Tomé och Principe, Senegal, Salomonöarna, Sudan, Östtimor, Tunisien, Ukraina, Uzbekistan, Vanuatu, Vietnam, Västbanken och Gaza, Zambia, Zimbabwe

De övre av dessa består av:

Albanien, Algeriet, Amerikanska Samoa, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Belize, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Bulgarien, Kina, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominica, Dominikanska republiken, Ekvatorial Guinea, Ecuador, Fiji, Gabon, Georgien, Grenada, Guatemala, Guyana, Iran, Irak, Jamaica, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Libanon, Libyen, Malaysia, Maldiverna, Marshallön, Mauritius, Mexiko, Montenegro, Namibia, Nauru, norra Makedonien, Paraguay, Peru, Rumänien, Ryssland, Samoa, Serbien, Sydafrika, Sri Lanka, St Lucia, Saint-Vincent och Grenadinerna, Surinam, Thailand, Tonga, Turkiet, Turkmenistan, Tuvalu, Venezuela.

Notera alltså att till exempel Ryssland här hamnar i gruppen ”Syd” eller vad vi nu ska kalla dem (Sydöst?).

De som enligt CADTM:s genomgång av statistik från Världsbanken ingår i Nord är då 80 länder som identifierats av Världsbanken som höginkomstekonomier, nämligen länder där BNP / capita är över 12 375 USD per år. Nord omfattar således västeuropeiska länder, central- och östeuropeiska länder som är medlemmar i EU (utom Bulgarien och Rumänien), USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Australien, Nya Zeeland och ett fyrtiotal andra länder på olika breddgrader.

Artikeln från CADTM innehåller mycket mer av intressant statistik om dagens värld (jag har bara återgett en del), bland annat också om utsläpp av växthusgaser från olika delar av världen och om fördelningen av rikedomen inom länderna. Rekommenderas.

Uppror och rivna murar

Nu på lördag den 9 november är det 30 år sedan nedrivningen av Berlinmuren. Detta har blivit symbolen för sammanbrottet för de förtryckande system som upprätthölls i Sovjetunionen och Östeuropa.

Berlin 4 november 1989

Den 4 november 1989 hade mellan 500 000 och en miljon människor följt en uppmaning från Öst-Berlins teaterscen om att gå ut på gatorna för ett demokratiskt-socialistiskt Östtyskland. Det var den största spontana, icke-statliga folksamlingen i DDR: s historia. Det var inte första gången som folk i dessa länder hade rest sig i olika typer av uppror. Det hade bland annat skett tidigare i både DDR/Östtyskland 1953, i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Polen under 1980-talet. Men nu störtade systemet samman.

Några månader innan detta fanns det såvitt jag vet och minns inte några bedömare som trodde att systemet skulle gå omkull så snart. Men är det inte ofta så att stora historiska förändringar kommer snabbt och till synes oväntat?

Det finns ingen som helst anledning att sörja sammanbrottet för de byråkratiska och förtryckande system som upprätthölls i öst. Däremot kan vi på allvar fundera över om det blev bättre. Berlinaren Andreas Peglau skriver i Jacobin Magazine (Another East Germany Was Possible) bland om annat detta:

Händelserna den 4 november 1989 uppmanar oss därför att reflektera och göra en jämförelse: hur upprätt går vi idag? Den oroande populariteten som Alternative für Deutschland (AfD) åtnjuter särskilt i det forna Öst väcker också en relaterad fråga: vad hände med allt mod, all kreativitet och all optimistisk anda som medborgarna i DDR visade under hösten 1989?

Libanon

Systemet i öst var inte kapitalistiskt. Men om ordet socialism ska ha någon meningsfull betydelse, så var det inte heller socialistiskt eftersom socialism förutsätter demokrati och verklig folklig makt över samhällets alla avgörande delar. I detta system styrde en byråkratisk elit enväldigt och tillskansade sig själv materiella fördelar som var långt från majoritetens. Blev då den värld där kapitalismen tycks råda nästan oinskränkt, en bättre värld? I Ryssland, Ungern, Rumänien, Polen och så vidare har vi istället sett nya klyftor, folkligt elände och nya typer av auktoritära och korrupta styren. Och när vi tittar på världen som helhet ser det knappast bättre ut.

En av den nyliberala erans tänkare var Francis Fukuyama som tillhörde 1980-talets nykonservativa och var mentor åt Paul Wolfowitz som arbetade inom Reagan- och Bush-administrationen. Fukuyama blev känd i början av 1990-talet för sin tes att sammanbrottet i öst representerade ”historiens slut” i en bok med just detta namn. Men denne tänkare har tagit intryck av det som faktiskt hänt sedan dess. I en intervju i New Statesmen för drygt ett år sedan sa han bland annat att:

…omfördelande program som försöker reparera denna stora obalans i både inkomster och rikedom som har uppstått…..borde komma tillbaka….Denna förlängda period, som började med Reagan och Thatcher, där en viss uppsättning idéer om fördelarna med oreglerade marknader tog tag, har på många sätt haft en katastrofal effekt…..Social ojämlikhet har lett till en försvagning av fackföreningarna, av vanliga arbetares förhandlingsstyrka, och uppkomsten av en oligarkisk klass som nästan överallt utövar otillbörlig politisk makt”.

”Vi är i krig”

Om vi ser oss om i dagens värld så ser vi samma sak som i Berlin den 4 november för 30 år sedan, enorma folkmassor som protesterar på gatorna. Det senaste halvåret har vi kunnat se sådana enorma massprotester bland annat i Chile, Ecuador, Libanon, Irak, Katalonien, Sudan, Algeriet, Haiti och Hongkong. Dessa massor av människor på gatorna ifrågasätter det system som de lever under oavsett vilket det är. Förhållandena mellan de olika länderna och platserna skiljer sig mycket och det som  varit den tändande gnistan likaså. Men det finns ändå något som går djupare och som förenar dessa folkliga uppror. Det handlar om både krav på demokrati och social rättvisa. I Chile var höjningen av priset på redan dyr kollektivtrafik en utlösande faktor. Men som det stod på ett plakat var bild spridits runt om i världen:

Det handlar inte om 30 pesos, det handlar om 30 år.

Det syftar på att det gått ungefär 30 år sedan Chile började sin övergång från Pinochet-diktaturen till dagens system. Det har varit en period av ökad demokrati jämfört med diktaturen men samtidigt en utvidgning av det neoliberala system som började införas under diktaturen (om detta läs till exempel Naomi Kleins bokChockdoktrinen”). Det nyliberala system där ökande klyftor, ökad osäkerhet och minskad välfärd för de många leder till dessa folkliga utbrott.

Det finns många murar kvar att riva och historien är inte slut. Och när jag tar del av uppgifterna om skandalsjukhuset Karolinska i Stockholm och beslutet att sparka 600 anställda* så undrar jag varför inte detta utlöser en folklig vrede mot nyliberalt marknadsvansinne, korruption och nepotism på gatorna i landet Sveriges huvudstad.

(*Om detta läs en utmärkt ledare av Daniel Suhonen i Aftonbladet)

Farväl till vapen och hat….?

Under detta år har det i USA hittills skett 8734 dödsfall som orsakats av skjutvapen. När fler än fyra människor dödas vid ett tillfälle kallas det masskjutning. Efter de senaste dagarnas masskjutningar i Texas och Ohio är den siffran nu uppe i 22 fall år 2019.

Nu visar det sig också att motiven, åtminstone i skjutningen i Texas, hade rasistiska motiv, alltså betecknas som hatbrott. Under Trumps tid som president har denna typ av brott ökat lavinartat. Gärningsmannen i Texas har uttryckt att han med sin handling ville ”försvara Texas från en latinamerikansk invasion”. Det låter ju som ett eko från något av Trumps alla hatfulla twitters och tal riktade mot latinamerikanska immigranter. Men Presidenten själv, som ju gjort lögn och falskhet till en del av sitt varumärke, kommenterar dåden med att ”hat inte har någon plats i vårt land”. Han tillägger med en för honom typisk formulering att ”vi kommer ta hand om det”.

Beto O´Rourke

Flera demokratiska politiker har däremot framhållit det uppenbara sambandet mellan presidentens retorik och ökningen av hatiskt våld. ”Vi har sett en ökning av hatbrott under varje enskild månad under de senaste tre åren, då vi har en regering med en president som kallat mexikaner för våldtäktsmän och kriminella”, sa till exempel den tidigare Texas-senatorn Beto O´Rourke.

Cory Booker

Han tillade att presidenten ”är rasist och eldar på rasismen i vårt land”. Den demokratiska presidentkandidaten Cory Booker sa att ”Donald Trump är ansvarig för det här. Han är ansvarig eftersom han underblåser rädsla och hat och främlingsfientlighet”.

Det är uppenbart rimliga slutsatser om ansvaret för det samhällsklimat som skapar rasistiska massmördare. Men så har vi då detta med skjutvapnen. Massmördaren i Texas hade ju köpt sina vapen helt lagligt. Allas rätt att bära vapen och som det heter ”skydda sig själv” är lagfäst i den amerikanska konstitutionen. USA föddes ju en gång genom ett uppror mot det brittiska imperiet. Kanske var denna rättighet en gång en del av uttrycken för erövrade friheter. Men idag är de uppenbarligen bara ett mycket stort problem. Enligt forskaren Frida Stranne är USA ett land med ”väldigt stark vapen- och våldsnärvaro”, där ”tillgången till skjutvapen föder en kultur där det är lätt att ta till vapen…..det är ett enormt problem i USA”.

 

Men i Sverige då?

Det är ju lätt att tänka att i USA med sina vapenlagar och sin mycket obehagliga president så är det inte så konstigt att det händer. Annorlunda är det här? Eller?

Vi har inte sådana vapenlagar som i USA. Vi har inte heller några ledande politiker som uttalar sig riktigt lika motbjudande som Trump. Men nog finns det ändå en del att fundera över.

Minns ni ”lasermannen”, den rasistiska seriemördaren John Ausonius? Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han elva människor. En av dessa dog, flera fick skador för livet. Alla hade de det gemensamt att de hade mörkt hår eller mörk hudfärg. Ausonius inspirerade andra rasistiska mördare som Breivik eller Mangs och tyska nazister. Själv fann Ausonius ”sina inspiratörer hos Sverigedemokraterna, som på den tiden marscherade under hakkorsflaggor vrålande slagord som ”Sieg Heil” och ”Ut med packet”, och hos nydemokrater och andra politiker som hävdade att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare”. Detta skriver journalisten Gellert Tamas i sin bok med titeln ”Lasermannen”.

Gellert Tamas sätter i sin bok in lasermannens dåd i den tid och det samhällsklimat som rådde i Sverige i början av 1990-talet. Det var ekonomisk nedgång och många flyktingar kom från krigen i det forna Jugoslavien. I riksdagen satt för första gången på mycket länge ett öppet rasistiskt parti som hette Ny Demokrati. Det leddes av herrarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Den senare sa sommaren 1993: ”Folk i Sverige är rädda för de här människorna. Det är bara vi som vågar tala om den här saken. De andra politikerna är fega.” Partiet Ny Demokrati misslyckades men Wachtmeister blev senare rådgivare till Jimmie Åkesson. Bert Karlsson har nyligen valturnerat med Ebba Busch-Thor.

I början av 1990-talet skedde ett allmänt uppsving för nazism, rasism och hatiskt våld. Under 1992 skedde 52 attacker mot flyktingförläggningar. Bland medier gick nog Expressen längst med sin löpsedel ”Kör ut dem” som inledde en artikelserie där den dåvarande chefredaktören Erik Månsson inledningsvis skrev: ”Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte.”

Det var i detta samhällsklimat som Ausonius verkade, uppmuntrades och inspirerades. Låt oss minnas det.

Tecknaren Berglins kommentar till fenomenet Bert Karlsson 1990. För dem som minns…

Men nu då?

Det har åter kommit en större grupp av flyktingar, nu framförallt från Syrien. Vi har åter (sedan nio år nu) ett öppet rasistiskt parti i riksdagen. De talar inte om begreppet ras utan använder istället begrepp som ”kultur” och ”medfödd essens”. Som avgörande förklaring till alla problem i det svenska samhället pekar de på dem som invandrat till vårt land eller barnen till dem som invandrat. Jag har skrivit om deras ideologi i en del olika artiklar, till exempel dessa två som jag länkar till här.

Naturligtvis har detta parti ett mycket stort ansvar för det tilltagande hat och våld som riktas mot invandrare. De har ju också en tjock svans av våldsverkare, nät-troll och näthatare.

Men även övriga partier har under de senaste åren anpassat sig till ett sätt att beskriva problem som bidrar till att öka hat och rasism.

När den förra moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen 2016 tog hon upp något som det blivit alltmer populärt att tala om, nämligen ”svenska värderingar”. Hon menade då att en del av dessa svenska värderingar var hotade ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Ett sådant exempel var att ”tafsa i folksamlingar” eller ”hota kvinnor på ett asylboende”.

Erlandsson, en osvensk tafsare?

Dessutom hotades värderingarna av ”de som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”. Den dåvarande moderatledaren syftade inte på politikerkollegor när hon talade om tafsande, hon syftade inte på dem som förstörde eller brände flyktingförläggningar när hon talade om hot mot kvinnor och hon syftade inte på rika skattesmitare när hon talade om att inte göra rätt för sig. Nej hon sparkade uppenbart bara åt ett håll (neråt) och gjorde det på ett sätt som bidrog till att öka motsättningarna till stora grupper av invandrare, varav de flesta är oskyldiga både till tafsande, hot mot kvinnor och att inte göra rätt för sig.

Den nya moderatledaren Kristersson har fortsatt på samma spår när han dels inte kan göra skillnad mellan integration och assimilering samtidigt som han slår fast detta som den viktigaste frågan av alla och i sin problembeskrivning pekar på samma sätt och åt samma håll som sin företrädare.

KD-ledaren Busch-Thor har kanske vandrat längst på kortast tid. Hon har med sina uttalanden och nuvarande politik också ett stort ansvar för dagens samhällsklimat, till exempel när hon utan någon som helst analys slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige” och att den ”måste stoppas”. Hur faktumet mångkultur kan stoppas utan att slå mot någons kultur som inte gillas av Busch-Thor, är den fråga som hänger i luften. Pekfingret går åt samma håll. När blir det en knytnäve?

Det här var bara några exempel. Men jag anser att de politiker som sträckt upp fingret i luften, närmat sig SD och sedan i praktiken med sina uttalanden och sina förslag pekar mot människor som invandrat har ett mycket stort ansvar när det gäller tilltagande hat även i Sverige. På samma sätt som president Trump och de runt omkring honom har ansvar för det som nu händer i USA.

Ibland kan det vara lättare att se sitt eget land när man har tittat på ett annat. Jag skulle önska att dessa svenska politiker kunde se samband och sitt eget ansvar. Men jag har inte stora förhoppningar

Vad tänker du?

PS (tillagt några dagar senare): Ett riktigt otrevligt exempel på hur en ledande politiker surfar med i högerextrem internet-hets – som saknas ovan – var när det moderata trafiklandstingsrådet i Stockholm, Kristoffer Tamsons, angrep en busschaufför som bad under sin rast. Läs en utmärkt ledare om detta i Dagens ETC av Laila Vianden.

Hoppingivande klimatmarscher runt om i världen

Vi vet att kolet måste stanna i jorden. Vi vet att tiden är begränsad. Denna gigantiska uppgift som mänskligheten står inför känns för många av oss ofta hopplös. Det finns många anledningar till det. Dels naturligtvis att så lite görs i förhållande till det som borde göras även av de makthavare som vet vad som gäller. Men också att mäktiga män runtom i världen rent av förnekar problemen och gör vad de kan för att förvärra dem. Dessutom kan det, för de flesta av oss som är människor

Berlin 25 januari

utan makt, kännas svårt att veta vad vi kan göra eller att veta betydelsen av det vi faktiskt gör. Och ensam är inte stark. Det gäller ifråga om alla stora förändringar. Vi måste bli, vara och känna att vi är många. Så kan vi lyckas.

Samtidigt måste det alltid börja någonstans med enskildas initiativ. Ibland kan oväntade aktioner, organisationer eller enskilda personer bidra till genombrott när det gäller att få igång större rörelser.

I september visade den unga Greta Thunberg med sin skolstrejk ett sådant exempel. Sedan dess manifesteras det varje fredag runtom i Sveriges städer. Initiativet har också (enligt Klimataktion) spridit sig till 32 andra länder runtom på jorden. I november manifesterade till exempel tusentals unga människor i olika städer i Australien. I Tyskland demonstrerade ungefär 30 000 ungdomar runtom i landet för några veckor sedan. Bara i Berlin samlades i fredags ungefär 10 000 och i söndags samlades uppskattningsvis 70 – 80 tusen i Bryssel.

Bryssel söndag 27 januari

Man gjorde det ”för att framför EU-parlamentets fasad visa sin avsky för det politiska etablissemangets totala handlingsförlamning emot klimathotet”, som Le Soir skrev. Det var så många som färdades på olika tåg in till staden att alla inte ens hann fram i tid för manifestationens start. Det var då dessutom den fjärde klimatmarschen under de senaste tre veckorna. Samma dag demonstrerade även 80 tusen människor för klimatet i Frankrike enligt Commondreams. Och insamlingen L´Affaire de Siecle har i Frankrike hittills samlat in 2,1 miljoner namn och siktar på tre miljoner.

Ungdomen visar vägen och det är deras framtid det gäller.

 

Brasilien inför avgrunden

Här är en kommentar inför den andra omgången i valet i Brasilien nu på söndag 28 oktober, skriven av Örjan Appelqvist, som jag fått lov att publicera här:

 

En kommentar inför Brasiliens ödesval

Jair Bolsonaro

Bara tre dagar återstår till att den sociala katastrofen i Brasilien är ett faktum.
Om tre dagar kommer med all sannolikhet Jair Bolsonaro ha valts till Brasiliens nye president. En högerextremist som ser militärdiktaturens blodiga år som ett föredöme och som när han bidrog till att Dilma Rousseff ,Brasiliens mest rättrådiga president, avsattes hyllade överste Carlos Ustra. Den militär som var personligen ansvarig för tortyren av Rousseff under diktaturen mörka år.
Brasilien får en president som ser alla reformer för de allra fattigaste i Brasilien som en uppmaning till lättja, som säger upp Parisavtalet om begränsning växthuseffekterna och som öppnar Amazonas för exploatering och folkfördrivning.
Och ändå: för några månader sedan var Lula, Brasiliens förre president, den som skyhögt ledde i opinionsmätningarna.

Hur har denna omsvängning varit möjlig?

För det första måste vi ses att omsvängningen möjliggjorde av grundläggande svagheter i Arbetarpartiets strategi.

Lula

Lulas idé var att förbättra för de fattigaste utan att röra eliternas makt. Utan att ifrågasätta mediestrukturen eller finansministeriets nyliberala dogmer.
Den lyckades delvis. Genom program som Zero Fame och Bolsa Familia och genom höjda minimilöner kunde tiotals miljoner brasilianska familjer lyftas ur total fattigdom, de kunde för första gången bli medlemmar i samhället – inte bara namnlösa tusenden, liksom hundarna i favelas. De kunde äntligen tänka framtid för sina barn.

Det var egentligen ett mirakel att Lula blev vald i Braslien, detta land som kanske har världens största klyftor. Landets hade frigjort sig ur en femtonårig period av hård militärdiktatur – men var fortfarande inte demokratisk rättstat i västeuropeisk bemärkelse. Inga tortyrgeneraler hade ställt till svars. Den militär och den domarkår som genomdrivit militärdiktaturen satt kvar i orubbat bo. De partier som tilläts verka var präglade av Brasiliens koloniala arv: det var godsägarkontrollerade partier som styrde ”sina” delstater oinskränkt.
Korruptionen var allmänt förhärskande inom det politiska systemet. Klassklyftor med en överklass värre förskansad än kolonialväldena.
Poliskåren präglas än idag av en otrolig brutalitet: femton personer om dagen dödas i polisoperationer.
Visserligen blev Lula vald till president, men han hade ingen majoritet i den brasilianska kongressen. Han måste därför förhandla sig fram till uppgörelser med olika korrupta småpartier. Så småningom drogs olika politiker i PT med i detta spel men i huvudsak handlade korruptionsaffärerna om andra partier.

En annan svaghet i Lulas strategi var att överklassens mediamonopol aldrig ifrågasattes. 8 familjer äger 80% av pressen och dominerar TV-utbudet totalt. Och det är media som driver trivialiseringen till sin yttersta spets och som med sensationsjournalistik hela tiden angripit alla sociala reformer och drivit krav på ”lag och ordning” i alla situationer.
Och därvidlag har de hjälp att de enorma klassklyftorna som i storstädernas favelas funnit en grogrund för en omfattande kriminell ekonomi.
Lag och ordning är i för sig lovvärda önskemål, men när handhavandet av dessa lämnas i händerna på en poliskår som hyllar traditionerna från militärdiktaturens dagar och dagligen utan rättegång avrättar småtjuvar och gatubarn blir civilbefolkningen knappast beskyddad, snarare offer för uppgörelser mellan olika våldsverkare.
Medan de fattiga i favelas har att uthärda de militärt inriktade insatserna och hoppas att de själva inte ska hamna i skottlinjen så tar medelklassen sin tillflykt till sina avspärrande bostadsområden och vänder sig till högerpolitiker för att känna trygghet.

Dilma Rousseff

Dilma Rousseff hade vid sitt tillträde på grund av fallande råvarupriser mindre ekonomiska marginaler för en fortsatt reformpolitik och insåg samtidigt behovet att ta itu med den röta som korruptionen utgjorde, och som spritt sig även till regeringspartiet.
Hon tog därför initiativet till krafttag mot korruptionen via operationer som Java Lato, biltvätten. Dess början var lovande – åklagarämbetet kunde åtala ett stort antal politiker och ha ännu fler under undersökning. Ett antal senatorer stod inför hotet av fängelsedomar.
Men det var då det visade sig vilken hydra korruptionen är – och hur dess samspel med ett likaledes korrupt medie-etablissemang var förödande.
Med en oförarglig bokslutsdispostion som förevändning lyckades högerpartierna starta en process för att avsätta den folkvalda presidenten – och med hjälp av korruptionsanklagade senatorer få en majoritet att avsätta henne! (Det var i det sammanhanget som Bolsonaro tillägnade överste Carlos Ustra äran av denna seger.) Till bilden hör att såväl senatens dåvarande ordförande som Michael Temer, den vicepresident som ersatte Rousseff nu står under åtal för korruption. En anklagelse som aldrig riktats mot Dilma Rousseff.
Med Rousseff ur vägen var vägen fri för högern: en ohämmad nyliberal åtstramnings- och omfördelningspolitik blev följden. Temer blev snabbt en hjärtligt avskydd president – endast 5% av honom stödde enligt senaste opinions undersökningar. Detta trots att han fått en välvillig behandling i media.
Inför det kommande presidentvalet måste medie-etablissemanget därför söka sig en
ny riddare, obefläckad av korruptionsskandaler. Men eftersom alla tillgängliga högerpolitiker varit inblandade i det korrupta systemet fanns det ingen som kom i närheten av Lulas popularitetssiffror.
Det var här Brasiliens avgrundsdjupa klassklyftor åter gjorde sig gällande. Domstolsapparaten är en de institutioner som helt präglas av den ”djupa statens” klassförakt och som sett Arbetarpartiets maktställning som en förolämpning. Genom att anklaga Lula för att personligen ha skott sig genom att av ett byggföretag ha fått en lägenhet kunde Lula ställas inför rätta, dömas. Därigenom kunde den mest folkkäre politikern förhindras att ställa upp i presidentvalet. För att bedöma rimligheten i åtalet kan nämnas att det saknas varje belägg för att någonsin haft tillgång till denna lägenhet och att bevisningen uteslutande bygger på ett vittnesmål från en korruptionsåtalad person som i utbyte mot sitt angiveri fått en avsevärd strafflindring. Utan varje påtaglig bevisning kunde en domstol därigenom döma honom till ett långvarigt fängelsestraff, förvägra honom en resningsansökan, spärra in honom och utestänga honom från deltagande presidentvalet!
Och sedan hade medie-etablissemanget funnit en ny kandidat att ställa sig bakom: Jair Bolsonaro. Från början var det få som trodde att denne utkantsfigur i Brasiliansk politik på allvar skulle kunna göra sig gällande, så extrema var hans åsikter. Att så öppet som han hylla militärdiktaturen, uttrycka sitt förakt för sociala opinionsrörelser, förespråka ”hårda tag” mot fattigbönder och vilja ge storgodsägare och exploatörer i Amazonas fria händer: det var ändå synpunkter som även städernas ”civiliserade” överklass ryggade för.
Men till sitt stöd hade han en mäktig institution: den evangeliska rörelsen. När den kastade in sina pastorer i ett helhjärtat stöd för Bolsonaro steg hans opinionssiffror. För någon månad sedan blev han den ledande kandidaten. Stödet var dock bara drygt 30 %, alltså långt ifrån majoritetsställning. PT hade undertiden lanserat Fernando Haddad som ersättare för Lula.
Valet såg för en månad sedan ut som att bli en öppen affär. Men den sista veckan innan första valuppgången hände något: röststödet för Bolsonario ökade med tio procent! I en diskussion i den franska mediesajten Mediapart pekade historikern Maud Chirio på två faktorer: WhatsApp och O Globo.
Eftersom den är helt gratis är WhatsApp den mest använda kommunikationskanalen i Brasilien. Med hjälp av all information om kundprofiler har dataföretag kunnat identifiera alla potentiellt övertalningsbara väljare. De översköljdes dagarna innan av miljontals budskap där Haddad och hans vicepresident tillskrevs ett antal lögnaktiga påståenden och utmålades som allmänt depraverade och korrupta. Meddelanden som inte var allmänt tillgängliga och därför inte kunde bemötas. Men som hade effekt.
Till detta kom att det ”liberala medie-etablissemanget” på upploppet bestämde sig för att helhjärtat stödja den kandidat som hade bäst förutsättningar att besegra Arbetarpartiets kandidat.

Det försprång som Bolsonaro etablerat är i princip ointagligt och eftersom Bolsonaro vägrar att ställa upp i någon debatt som han inte själv kan styra så får Haddad aldrig någon möjlighet att bemöta lögnpropagandan ge väljarna en rimlig bild skillnaderna mellan de två politiska alternativen.

Valet kommer utan tvivel att störta Brasilien ner i en avgrund. En stor andel av de femton miljoner som sedan seklets början lyfts ut fattigdom kommer att återförpassas till samhällets utmarker . De livskraftiga sociala rörelserna bland jordlösa bönder, bostadslösa, fackföreningsaktiva kommer säkert att protestera – men mötas av naket våld. Såväl från ordinarie poliskår som från beväpnade ”medborgargarden”.

Det som är på väg att ske är en tragisk påminnelse hur tätt förbundna sociala och ekologiska frågor är: med Bolsonaro vid makten är fältet öppet för de krafter som vill jaga bort indianer ur Amazonas urskogar och skövla dessa jordens lungor. ”Världssamfundets” ekologiska strävanden står handfallna inför girighetens triumf.

Det är också en plågsam varningsklocka när det gäller våra demokratiska möjligheters skörhet överhuvudtaget. Vi hoppades att internet skulle bredda vägen för ett fördjupad demokratiskt deltagande: nu visar det sig att ”sociala medier” helt överflyglats av krafter som med industriella metoder och sofistikerade algoritmer kan dränka det offentliga samtalet med illvilligt förtal de ömtåliga dagar då medborgarnas röster för en gångs skull ha betydelse.

Örjan Appelqvist

Räcker marknaden för att lösa klimatfrågan?

Marknadsbaserade åtgärder kommer inte att räcka – inte ens höga priser på fossila bränslen. Det måste finnas en övergripande vision och nära samordnade planer. Annars är en snabb omvandling på systemnivå mot globala hållbarhetsmål otänkbar.

 

Detta är inte ord från någon radikal miljögrupp eller något vänsterparti. Det är ord hämtade ur en kommande rapport från FN: ”Global Sustainable Development Report 2019”. Rapporten omnämns i en artikel i Veckans Affärer (VA). Jag har däremot inte sett att den omnämnts i andra svenska medier. Den borde annars få många som intresserar sig för miljö, klimat och samhälle att höja på ögonbrynen. Artikeln i VA har rubriken: ”Marknadskrafterna dödar planeten – dags för nytt ekonomiskt system.” Åsikten att vi måste ”omvärdera det ekonomiska systemet för att hinna agera i tid” är väl inte något som normalt uppskattas av de typiska läsarna av Veckans Affärer?

De 15 forskarna bakom rapporten utsågs bland över 60 experter inom natur- och samhällsvetenskap som nominerats till FN:s generalsekreterare. I presentationen av rapporten skriver man att den ”utgör resultatet av en pågående dialog mellan forskare på alla relevanta områden om hållbar utveckling över hela världen.”

Rapporten slår alltså fast att vi redan har nått långt bortom den fysiska gränserna för vad vår planet klarar av. Men det är i kapitlet ”Transformation: The Economy” som forskarna även drar slutsatser om vilka ekonomiska och politiska förutsättningar som krävs i våra samhällen för att åstadkomma en verklig omställning. Man behandlar omställningar som behöver göras när det gäller transporter, mat, boende. Därefter menar rapporten att det tydligt framgår, av de åtgärder som de tar upp på dessa områden, ”att stark politisk styrning krävs” (”strong political governance is required to accomplish the key Transitions”).

Forskarna avvisar marknadsmetoden att prissätta och låta utsläpparna betala i förhållande till sina utsläpp av koldioxidutsläpp som en otillräcklig lösning:

Som ett politiskt verktyg saknar  prissättning på koldioxid det avgörande elementet att kunna samordna en mängd olika ekonomiska aktörer mot ett gemensamt mål. Enskilda aktörer skulle ha incitament att minska koldioxidutsläppen, men de skulle fortfarande konkurrera genom sin egen affärslogik, det skulle inte finnas något sätt för att säkerställa att någon affärslogik skulle stödja övergången till hållbarhet på en systemnivå.

Dessutom har det under de senaste åren varit extremt svårt att lösa nästan allting med så stor inverkan på internationell nivå.

Forskarna menar att den mest sannolika möjligheten till att initiera omställning till hållbarhet vore att ”en grupp av progressiva stater tog ledningen”. Det skulle då kräva ”ett ekonomiskt tänkande som möjliggör stora offentliga investeringsprogram å ena sidan och stark reglering och skydd för miljön å andra sidan.”

Det här är ju tankar som låter bra för en ekosocialist som jag. Det går att se – ja, jag tycker det är alltmer uppenbart –  att det nuvarande ekonomiska systemet står hindrande i vägen för en omställning….. Men den åsikten får inte misstolkas. Den betyder inte att vi ska vänta med de åtgärder som är nödvändiga nu i väntan på den stora systemförändringen. Det betyder att vi måste kämpa för alla typer av åtgärder, även de som kolliderar med kapitalismens logik. Det betyder att öka politikens inflytande över ekonomin. Och det betyder att åtgärderna visar framåt mot en annan typ av ekonomi.

Neths öde visar vad som finns bakom H&M:s mask

 

Neth

Häromkvällen (10 augusti) kunde man på Aktuellt (8 minuter in i programmet) se ett hjärtskärande reportage från Kambodja. Det handlade om textilarbeterskan Neth som sparkades då hon bildade en fackförening för att försöka förbättra de usla arbetsförhållandena för sig och sina arbetskamrater. Hon var anställd vid Eas Tex, ett av de många kinesiska företag som finns i Kambodja. Klädindustrin är där landets främsta inkomstkälla. Textilindustrin svarar för nästan 80 procent av exporten. 600 000 arbetare jobbar inom denna industri som, enligt Amnesty, har kopplingar till höga militärofficerare och intressen i Kina.

Det kinesiska företaget Eas Tex är leverantör till den världsledande klädjätten H&M som är den största uppköparen av klädprodukter i Kambodja, med en omsättning som är nästan dubbelt så stor som Kambodjas BNP. Dessa olika leverantörer i Kambodja är ökända för låga löner, dålig arbetsmiljö, extrema arbetstider, massvimningar i fabrikerna, dödsfall och hårt förtryck av de anställda. För H&M, som trots en viss nedgång gjorde en vinst på över 20 miljarder 2017, måste detta vara en mycket fördelaktig arbetsfördelning. De kinesiska företagen håller i knölpåken och H&M tar in vinsten och kan svära sig fria från ansvar. Detta får vi också se i Aktuellt efter reportaget om den nu svartlistade arbeterskan Neth. Där intervjuas H&Ms ”hållbarhetschef för sociala frågor” Cecilia Tiblad Bentsson. Hon vill inte kännas vid något ansvar för den råa exploateringen. Hon hävdar dessutom genom hela intervjun att Neth inte sparkats p.g.a. facklig aktivitet utan ”därför att det saknades arbetsuppgifter”. De vidriga korttidskontrakten som innebär att företagen kan göra vad de vill med de anställda kallar Tiblad Bentsson för ”en utmaning”. Det är vämjeligt att se och höra.

 

Kapitalismens ansikte

Att se situationen för arbetare i länder som Kambodja eller Bangladesh är att se kapitalismens ansikte osminkat. Ett kapitalistiskt företag drivs ju främst av att försöka inbringa maximal vinst. I ett samhälle där motkrafterna inte är tillräckligt starka går denna vinstjakt alltid ut över dem som arbetar åt företaget, men ofta också över miljön. Så som det ser ut för arbetare i dessa länder såg det ut även i Sverige för mer än 100 år sedan. De motkrafter som tvingade kapitalägarna att ta andra hänsyn var framförallt arbetarrörelsens olika delar som genom fackföreningar och politisk kamp ändrade på styrkeförhållandena. Det var en lång kamp under många decennier som kostade mycket för många av dem som deltog i den. Vi som växt upp senare har kunnat skörda vad deras kamp sådde. Tyvärr börjar alltför många glömma detta och tro att välfärd och välstånd (två olika saker) kom av sig själv som en helt ”naturlig” utveckling.

I Sverige utvecklades textilindustrin i början av 1800-talet. Den byggdes också upp med usla förhållanden för de arbetande. Lågbetalda kvinnor (som det mest var) eller barn under 15 år stod i kalla och dragiga fabriker. Arbetsplatsolyckorna var många, speciellt inom textilindustrin.

Men idag är klädproduktionen nedlagd i Sverige. Först flyttades fabrikerna till södra Europa, senare till Japan eller Taiwan. Idag sker masstillverkningen av kläder i länder som Bangladesh och Kambodja. Ständigt har kapitalet sökt sig till nya platser för att producera till så låga kostnader som möjligt. Låga kostnader innebär hela tiden låga löner, osäkra anställningar, långa arbetsdagar, usel arbetsmiljö och minimala rättigheter för de arbetande.

 

Motstånd och organisering

Men precis som arbetarna i Europa en gång i tiden organiserade sig och erövrade rättigheter och mer mänskliga förhållanden så kommer de nya arbetarna i dessa länder efterhand också att bjuda motstånd och organisera sig. Det sker redan. Säkert kommer kapitalägarna söka nya platser. De försöker ju också att pressa tillbaka villkoren för de arbetande i kapitalismens kärnländer. Men kommer de lyckas med att alltid spela ut oss mot varandra och hitta nya platser för än värre exploatering? Jag tror inte det. Till slut finner sig inte några människor alls i att leva så uselt, speciellt när de vet hur det kan vara på andra platser.  Men det beror då också på oss. Om vi både kan hålla ihop här hemma mot kapitalmaktens försök att försämra anställningsskydd eller strejkrätt och samtidigt vara solidariska med människor på andra platser på jorden. Om vi inte framförallt ser på oss själva som konsumenter av billiga produkter från fattiga länder utan som lönearbetare som har intresse av att alla ska kunna arbeta under drägliga villkor på vår jord, var helst de bor, då måste vi ge allt stöd vi kan till dem som kämpar och dessutom avslöja och angripa ”våra egna” (H&M-)kapitalister i hela deras hyckleri. Vi kan, helt enkelt, försöka se en vision av en värld där kapitalisterna inte kan konkurrera med hjälp av lönedumpning och usla villkor.

 

Fred på Koreahalvön – fred i världen?

För mindre än ett år sedan hörde vi dessa två ledare i världen hota varandra och varandras länder med svavelosande tal. Det gjorde många människor oroliga. Risken för krig med kärnvapen tycktes komma närmare. Häromdagen möttes istället dessa ledare i Singapore  och undertecknade ett fredsavtal. Långt borta verkade nu de hårda orden vara. Istället hörde vi Trump säga om Kim Jong Un att han var en mycket intelligent man. Intelligens finns ju av olika slag och är inte lätt att bedöma. Men det var säkert många som undrade om Trump var rätt person att uttala sig i det ämnet. Fast förvisso var det två skickliga maktspelare som möttes. Kanske fanns det mer som förenade dem än vi tänker oss vid en ytlig blick?

Deklarationen

Men viktigare än personfrågorna är naturligtvis vad som eventuellt uppnåddes. Och vår uppfattning om de bägge huvudpersonerna får inte skymma en bedömning av själva avtalet.

Ett omedelbart resultat tycks vara att Nordkorea lovar att inte testa sina missiler mera. Något som de för övrigt inte heller behöver göra ur teknisk synpunkt eftersom de tydligen (enligt Hans Blix) redan har nått sina mål här. Däremot kan de dessutom avstå från dessa missilskjutningar som uttryck för rena maktdemonstrationer. Det beror i sin tur på att USA samtidigt lovar att avstå från de manövrer utanför Nordkorea som på engelska mer talande beskrivs som ”wargames”. Att slippa känna hotet från krigsfartyg eller amerikanska B52or måste vara ett klart framsteg för folk i Nordkorea och underlätta en nedtrappning av de egna hoten. De bägge länderna hotar varandra mindre helt enkelt. Om detta infrias så är ju redan det ett steg framåt.

Dessutom lovar Kim Jong Un enligt deklarationen att arbeta mot en fullständig kärnvapennedrustning på den koreanska halvön. I gengäld förbinder sig Trump att ge någon form av säkerhetsgarantier till Nordkorea. I deklarationen står det tydligt (hela) ”den koreanska halvön”. En nedrustning av hela den koreanska halvön – och inte bara Nordkorea är mycket rimligt och skulle också vara ett framsteg. När det gäller innehav av kärnvapen är ju annars hyckleriet enormt från de flesta makthavare och deras kommentatorer. Det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv. En total nedrustning av kärnvapen på hela den koreanska halvön skulle vara åtminstone ett minimum av anständighet och ett steg mot en fredligare värld. När det gäller USA:s säkerhetsgarantier till Nordkorea så tycks det vara mer oklart vad de skulle bestå i. Även om Trump nu till exempel sa att han hoppas kunna ta hem USA:s 32.000 soldater i Sydkorea på sikt, så ingick det inte i dessa ”säkerhetsgarantier”.

De svenska journalisterna

En sak som jag tänkt på när jag lyssnat på de svenska journalister som intervjuat olika experter om Singapore-avtalet är att de alla ställer frågan om ”vi kan lita på Nordkorea”. Det är säkert en berättigad fråga. Men varför ställer inte någon frågan om det går att lita på USA? Den ende av de intervjuade som ifrågasätter denna ensidighet är den som alltid nyanserade och kloka Hans Blix. Han säger att skulden för att avtal brutits tidigare inte bara ligger på Nordkorea utan även på USA, främst Republikanerna.

USA:s utrikespolitik

När det gäller att förstå USA:s utrikespolitik – både den som sker öppet och den som sker i det fördolda – så kan vi i stort sett bortse från motiv som handlar om ideal eller principer. När det gäller ideal och principer finns det inte någon som helst konsekvens i vilka som blir vänner eller fiender för USA. Den enda ”principen” handlar om att upprätthålla USA-imperialismens positioner och makt. Sättet att göra det har sällan varit varken fredligt eller sympatiskt. Ändå tycks det ske ett sorts skifte under Trumps regim där det blivit ännu svårare att bedöma USA:s ställningstaganden. I det här fallet tänker jag på den plötsliga skillnaden i behandling av Iran där det fanns ett fungerande avtal och nu Nordkorea. Är det bara så enkelt att Nordkorea med sin missilutveckling nu började utgöra ett faktiskt kärnvapenhot mot USA:s västkust medan Iran inte gjorde det och samtidigt är en huvudfiende till den gode vännen och kärnvapenmakten Israel?

Intressant?

%d bloggare gillar detta: