”Trumpismen” och rasismen

Ingen vet ännu hur Trump-klanen och dess stormtrupper kommer agera framöver. Men det som kan kallas för ”Trumpismen” kommer sannolikt inte försvinna även om personen Trump skulle försvinna ut i kulisserna. Eftersom fenomenet med fascistliknande rörelser fått en ökad utbredning i hela världen och på grund av USA:s roll som supermakt med oöverträffade militära ”muskler”, så är det naturligtvis viktigt att försöka förstå vad som händer och vad det handlar om.

Bello

En mycket viktig faktor är rasismen som ser olika ut i olika länder men har en speciell bakgrund och historia i USA. Walden Bello skriver om detta i en artikel (America Has Entered the Weimar Era) i Foreign Policy in Focus (FPIF) att krisen i USA har byggts upp under årtionden och påskyndats av COVID-19, men att:

Centralt för att förklara denna kris är utvecklingen av den vita överhögheten, ett villkor som det republikanska partiet har utnyttjat framgångsrikt sedan slutet av sextiotalet….

Bello menar att det Republikanska partiet  har gjort sig till representant för en rasmässig majoritet som vill bevara överhöghet men känner sig hotad av ”den demografiska och kulturella expansionen i det icke-vita” USA.

Han tar upp det faktum att ”sådana viktiga amerikanska industrier som konsumentelektronik, apparater, verktygsmaskiner, bildelar, möbler, telekommunikationsutrustning och många andra som varit giganterna i det kapitalistiska globala produktionssystemet överförts till Kina”. Bello menar att det  har bidragit till en enorm ökning av klassklyftorna i USA och har kunnat utnyttjas av Trump.

Bello skriver:

Undertexten för den Trumpiska kontrarevolutionen har i själva verket återställt den amerikanska drömmen, de ljusa utsikterna för social uppstigning, till dess rättmätiga ägare – det vill säga till vita amerikaner och endast dem.

En bok jag rekommenderar

För att förstå olika fenomen är kunskap om historia alltid viktigt. För den som vill förstå rasismen i USA och dess historia från slaveriet och framåt vill jag rekommendera en bok som snart kommer ges ut. Den är skriven av min vän Peter Widén och jag har haft förmånen att läsa den innan den trycks. Därför kan och vill jag varmt rekommendera den.

I boken Svart historia. Slaveri – rekonstruktion – återförslavning beskrivs afroamerikanernas väg från inbördeskriget och slaveriets avskaffande, genom den korta perioden av frihet och politiskt inflytande och tillbaka till ett, för många, ännu värre förtryck och lidande.

Widén beskriver i bokens förord hur han som är född 1949 såg nyhetsinslagen på TV i början av 1960-talet:

…där rasande vita rasister (rashatare som vi sa på den tiden) kantade gatorna och försökte stoppa manifestationer och hindra svarta barn att komma in i segregerade skolor …… Vi såg hur vita sydstatspoliser släppte loss  besinningslöst våld på gatorna, vi såg offren för bomber och överfall. Jag minns hur jag inte kunde få ihop det. Hur kunde färgen på andra människors hud utlösa detta hat?

Denna text ska försöka besvara de frågor som jag som 11-åring ställde mej själv.”

Widéns bok beskriver hur afro-amerikanerna blev formellt fria 1863 (under inbördeskriget) och under en period efter 1867 och ett antal år framåt åtnjöt ”politiska rättigheter som de senare inte skulle få uppleva närheten av förrän genom medborgarrättsrörelsens kamp hundra år senare”. I boken beskrivs hur dessa rättigheter trampades ner så att afro-amerikanerna i slutet av 1890-talet inte längre hade några som helst demokratiska rättigheter utan återgick till ”semi-slaveri” eller rent slaveri. Widén synar både de krafter som låg bakom det som kallats ”The Radical Reconstruction” liksom hur den kontrarevolution gick till som innebar förstörelsen av den radikala rekonstruktionen.

Du kan redan nu förbeställa boken från Bokförläggarna Röda Rummet.

Sätt in 200 kronor på pg 78 19 17–0,
eller swisha till 123 478 3403.
Skriv ”Svart” och namn och adress i meddelandet,
så får du boken med posten så snart den är tryckt.

Antisemitism är ett dödligt gift, men inte det enda.

Det var 1984 som redaktionen på Rapport började med att utse någon som de kallade ”årets svensk”. Men de upphörde med det redan 1989. Utmärkelsen hade, som det står på Wikipedia, ”fått ett något dåligt rykte, eftersom det sedan gått illa för de flesta av dem som Rapport utnämnde.” Tidskriften Fokus som år 2006 tog upp ”traditionen” med att utse en ”årets svensk”, tycks ha en liknande otur. Nu är det Hamid Zafar, ”årets  svensk” 2018, känd skoldebattör, f.d rektor, sommarpratare och ledande moderat som faller.

Grävande journalister har dragit fram en mängd oerhört reaktionära åsikter som Zafar under pseudonym framfört på nätets mörkare sidor. Det är homofobiska och rasistiska yttranden som han skrivit under ett antal år. Om du vill se några ”smakprov” kan du läsa artiklar av Andreas Magnusson i Magasinet Para§raf eller Emanuel Karlsten i GP. Det som fått mest uppmärksamhet är antisemitismen. Men där finns också rasism mot andra grupper som till exempel kroater eller hazarer.

Jag lyssnade på radio när denna nyhet togs upp och Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism och Paulina Neuding som kallas ”borgerlig skribent” diskuterar just rasismen riktad mot judar: antisemitismen. 

Neudings perspektiv här var att Sverige haft en stor invandring från länder där antisemitismen är stark. Hon menade att det därför var en oundviklig utveckling att antisemitismen ökat i Sverige. Hon sa: ”En enskild person kan ändra uppfattning men inte stora populationer”. Hon vände sig emot Sveriges ”migrationspolitik” och fortsatte: ”Man sviker en minoritet som funnits här sedan 1700-talet med denna migrationspolitik”. Jag kan inte låta bli att undra ifall Neuding tycker att rätten att slippa att utsättas för förtryck och hot är större för en minoritet som levt här länge.

Då var det skönt att höra Weyler som har en – som han själv uttrycker det – mer optimistisk syn på vad som kan ändras, på samma sätt som den antisemitism som fanns i Sverige fram till andra världskriget kunnat trängas tillbaka:

Vi måste tro på att det går att förmedla att detta är ett gift. Vi måste genom skolan rädda barnen från detta. Det är lätt att framstå som naiv när man tror på upplysning …och rättsstaten. Men vad ska vi göra istället?

Ja, det är ju den rimliga frågan. Vad kan vi göra annat än att på alla sätt sprida upplysning om hur all sorts rasism är ett hot mot demokratin? Att vara på vår vakt och se den överallt och var den än dyker upp, även i våra egna led.

För Neudings inställning är ju riktigt sorglig. Den löser inte några problem här och nu. Den minskar inte antisemitismen. Istället stärker den bara en annan form av rasism som idag är på frammarsch inom borgerligheten och drivs som huvudfråga av ett riksdagsparti: den rasism som riktas mot muslimer.

En av de ledande företrädarna för det riksdagsparti som gjort hatet mot muslimer till sin huvudfråga sa för övrigt för några år sedan att han inte hade några ”problem med den judiska gruppen”. Men anledningen till det, var inte några principer, utan att ”den judiska gruppen är så liten” och ”hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller”.

Vi bekämpar inte antisemitismen om vi accepterar att en del som kallar sig ”Palestinavänner” för fram, accepterar eller blundar för hat mot judar. Men vi gör det inte heller om vi buntar ihop alla muslimer, kallar dem antisemiter eller ser själva deras existens här i Sverige som ett olösligt problem.

Journalisten Per Björklund skrev för några år sedan en bra artikel om dessa olika typer av rasism i Fria tidningen. Han skrev bland annat:

Israelkritik är inte antisemitism och religionskritik är inte islamofobi. Men så länge den stundtals hårfina distinktionen inte erkänns kommer vänsterns problem med antisemitism ha en spegelbild i högerns problem med islamofobi. Palestinavänner och religionskritiker har ett tungt ansvar att hålla rent i de egna leden och vara vaksamma mot de som sprider hat mot judar eller muslimer under falsk flagg.

Hädelser och hets

Det finns en känd affisch från 1967. Jag tänker på ett screentryck av konstnären Carl Johan De Geer. Där ser man en brinnande svensk flagga med ett könsord på och uppmaningen att ”skända flaggan”. Jag har aldrig gillat den. Inte för att jag har så mycket till övers för den svenska flaggan utan mer för att jag tyckte att affischen var rätt fånig. Dessutom tänker jag att den typen av provokationer knappast bidrar till att övertyga någon. Den är möjligen bara kul för dem som vill visa sin ”radikalism” på detta vis.

Däremot tycker jag att De Geer borde haft frihet att utan inskränkningar göra denna affisch. Det var fel av staten att beslagta och bränna affischerna liksom att döma De Geer till böter. Den lagstiftning som gjorde det förbjudet att ”skymfa den svenska flaggan” avskaffades också 1970. Det skedde genom samma riksdagsbeslut som upphävde strafflagens och tryckfrihetsförordningens förbud mot ”skymfandet av det heliga i religiös mening”. Det som kallas hädelse.

Jag har skrivit om religionsfrihet som både en rättighet till (att få utöva) och en rättighet från (alltså att få slippa) religion. Jag har också skrivit om rätten att få häda, till exempel i en kommentar till en konflikt i moderaterna för fyra år sedan. Jag ska inte upprepa det här.

Pionjären Axel Danielsson dömdes till 22 månaders fängelse för ”hädelse av Gud”.

I början av 1900-talet var den svenska kyrkan en både samhällsbevarande och mycket mäktig institution. De som hädade eller satte sig upp mot denna institution tog stora personliga risker. De sparkade nerifrån upp mot makten och fick betala för det.

Idag är mycket annorlunda. Det finns inte (sedan 1970) några förbud mot hädelse och den svenska kyrkan är varken statskyrka eller speciellt mäktig. Dessutom finns idag inom kyrkan många företrädare för en helt annan samhällssyn än i den gamla kyrkan.

En annan skillnad är att dagens hädare oftast, med några få undantag (kan just nu bara komma på Elisabeth Ohlsson Wallin), har en helt annan agenda, en annan slagriktning. Deras sätt att utnyttja friheten att yttra sig om, eller på andra sätt förhålla sig till religion, är helt annorlunda. De flesta av dem sparkar neråt mot dem som redan på olika sätt är misstänkliggjorda, hopklumpade (av andra) och utsatta för fördomar. Islamofobin är idag den moderna rasismens och nationalkonservatismens främsta uttryck. När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Tyska studenter bränner insamlade ”otyska” skrifter och böcker i Berlin 11 maj 1933

Jag håller därför med de kristna kyrkoledare som den 13 september i ett gemensamt uttalande skriver att ”bränna böcker är barbariskt”. Bokbål var ju något som praktiserades av de tyska nationalsocialisterna. Och deras moderna arvtagare följer även i detta avseende i deras fotspår.

Kyrkoledarna menar även att den här typen av  medvetna kränkningar ”innebär ett allvarligt hot mot människors rätt till tro och religionsutövning”. Om brännandet av en Koran hade varit en helt isolerad händelse tror jag inte att jag skulle hålla med kyrkoledarna om detta. Men som jag skrev ovan så måste den ses som en del i en reaktionär offensiv där islam som religion och muslimer som grupp pekas ut och angrips på en mängd olika sätt. För nationalsocialisterna var det judarna som var syndabockar. För deras moderna efterföljare är det muslimerna. Därför är koranbränningen avsedd att vara inte bara provocerande utan också hotfull. Även om den senaste (?) i Rinkeby hade något mer löjeväckande än hotfullt över sig, vilket beskrivs av Andreas Magnusson i en artikel i Magasinet Para§raf.

Hållningen hos Uppsala Nya Tidning

Dagstidningen UNT här i Uppsala är officiellt liberal men under den senaste tiden har man kunnat se samma typ av glidning högerut som tidigare skett på till exempel Göteborgsposten. Igår söndag skrev den relativt nya ledarskribenten Emma Jaenson om dessa frågor under rubriken: ”Tassa inte på tå kring religionskritiken”. Hon resonerar där om skillnaden mellan vad som är lagligt hån mot religion och det som är hot och våld. En del av hennes allmänna resonemang kan jag hålla med om. Men det är uppenbart att Jaenson har en helt annan bild av den svenska verkligheten. Hon kritiserar till exempel kyrkoledarnas uttalande och menar att koranbränningen visserligen kan fördömas, det är ”fritt fram i ett fritt samhälle”, men utan att tydligt själv fördöma detta. Och hon tycker inte att det är ett hot mot folks rätt att tro. Att Jaenson har en helt annan verklighetssyn där den tilltagande islamofobin och hetsen från höger blir osynlig märks när hon på ett annat ställe skriver: ”I dag tycks dessvärre Sverige och västvärlden bli alltmer nervösa kring ifrågasättanden av religiösa uttryck, framför allt vad gäller islam…”

Att i den samhällssituation som vi har kalla en koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller beskriva det som att några (Sverige/Västvärlden?) ”blir nervösa” av den typen av regisserade angrepp är bara möjligt för någon som inte ser hela hotbilden eller rent av själv accepterar hoten.

Förändringarna inom eller bort från liberalismen inom borgerligheten illustreras av ett citat från UNT i december 2013 av den tidigare ledarskribenten Maria Ripenberg. Hon skrev:

Det är ingen hemlighet att kampen mot rasism, islamofobi, antisemitism och antiziganism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde slukar mycket av mitt engagemang som liberal ledarskribent.

När det gäller Jaenson tror jag knappast att hon skulle använda ett ord som islamofobi. Hon ser helt enkelt inte det fenomenet.

Lästips om rasismen

Förhoppningsvis vistas du så lite som möjligt framför någon typ av dataskärm nu i sommar. Men om du gör det några stunder så har jag här några tips med länkar att läsa om rasismen: vad den är, vad den inte är, hur den uppstått, hur den fungerar och så vidare. Den massrörelse som rullat igång efter polismordet på USA-medborgaren George Floyd den 25 maj har gjort frågan mer levande än på mycket länge.

  1. Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet, har forskat och skrivit om religion, politik, rasism och våld. Han intervjuas i EXPO och utvecklar sina tankar bland annat om hur rasismen dödar både individuellt genom rasistiska mördare och som struktur, att rasmaktsordningar fanns innan den demokratiska revolutionen men då blev en teknik för att inkludera vissa och exkludera andra, att ständigt nya rasismformationer uppstår och rasifierar nya grupper och att rasism som teori och praktik är många århundranden äldre än biologin och genetiken. Den biologiska rasismen är ganska sen i rasismens historia och absolut inte rasismens förutsättning.
  2. Svarta män utgör 6,5% av USA:s befolkning, men 40% av internerna. Melissa Rubio, forskare på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet har forskat om detta och hur det kan spåras tillbaka till tiden efter slaveriets avskaffande då afroamerikanska fångars arbete användes för att ersätta slavarbete.
  3. Rasismen har använts för att rättfärdiga plundring, erövringar och slaveri, men också för att söndra och härska. Det är en vinkel som socialister ända sedan Marx har haft. Marx skrev till exempel om USA att: ”I Förenta Staterna lamslogs varje självständig arbetarrörelse, så länge slaveriet härskade i en del av republiken. Arbetare med vitt skinn kan inte frigöra sig, där arbetare med svart skinn blir brännmärkta.”(Kapitalet, band 1, s. 259). Och den amerikanska sociologen och

    Du Bois

    medborgarrättsaktivisten William Edward Burghardt Du Bois uttryckte att: ”Så länge de vita arbetarna i Södern kan förmås att föredra fattigdom framför jämlikhet med svarta, precis så länge är det omöjligt med en arbetarrörelse i Södern.” Han formulerade detta som att fattiga vita fick en ”psykologisk lön” från rasismen – till skillnad från en materiell lön.

    Keeanga-Yamahtta Taylor

    Om detta och annat kan du läsa i en artikel av Keeanga-Yamahtta Taylor: ”Ras, klass och marxism” på Marxistarkiv.  

  4. Om du är bättre på engelska (än vad jag är) och hänger med i den för mig lite snåriga akademiska jargongen så kan du också läsa en aktuell intervju med Angela Davis. Hon använder och resonerar där om begreppet ”racial capitalism”, kritiserar det hon kallar ”den smala

    Angela Davis

    svarta nationalismen” (som ständigt återvänder ”som en fågel Fenix”) och resonerar om skillnaderna mellan Svarta Pantrarna (BPP) – där Davis var medlem – och den nya rörelsen Black Lives Matter.

Om du efter läsningarna har tankar eller synpunkter så hör gärna av dig med en kommentar.

 

Farväl till vapen och hat….?

Under detta år har det i USA hittills skett 8734 dödsfall som orsakats av skjutvapen. När fler än fyra människor dödas vid ett tillfälle kallas det masskjutning. Efter de senaste dagarnas masskjutningar i Texas och Ohio är den siffran nu uppe i 22 fall år 2019.

Nu visar det sig också att motiven, åtminstone i skjutningen i Texas, hade rasistiska motiv, alltså betecknas som hatbrott. Under Trumps tid som president har denna typ av brott ökat lavinartat. Gärningsmannen i Texas har uttryckt att han med sin handling ville ”försvara Texas från en latinamerikansk invasion”. Det låter ju som ett eko från något av Trumps alla hatfulla twitters och tal riktade mot latinamerikanska immigranter. Men Presidenten själv, som ju gjort lögn och falskhet till en del av sitt varumärke, kommenterar dåden med att ”hat inte har någon plats i vårt land”. Han tillägger med en för honom typisk formulering att ”vi kommer ta hand om det”.

Beto O´Rourke

Flera demokratiska politiker har däremot framhållit det uppenbara sambandet mellan presidentens retorik och ökningen av hatiskt våld. ”Vi har sett en ökning av hatbrott under varje enskild månad under de senaste tre åren, då vi har en regering med en president som kallat mexikaner för våldtäktsmän och kriminella”, sa till exempel den tidigare Texas-senatorn Beto O´Rourke.

Cory Booker

Han tillade att presidenten ”är rasist och eldar på rasismen i vårt land”. Den demokratiska presidentkandidaten Cory Booker sa att ”Donald Trump är ansvarig för det här. Han är ansvarig eftersom han underblåser rädsla och hat och främlingsfientlighet”.

Det är uppenbart rimliga slutsatser om ansvaret för det samhällsklimat som skapar rasistiska massmördare. Men så har vi då detta med skjutvapnen. Massmördaren i Texas hade ju köpt sina vapen helt lagligt. Allas rätt att bära vapen och som det heter ”skydda sig själv” är lagfäst i den amerikanska konstitutionen. USA föddes ju en gång genom ett uppror mot det brittiska imperiet. Kanske var denna rättighet en gång en del av uttrycken för erövrade friheter. Men idag är de uppenbarligen bara ett mycket stort problem. Enligt forskaren Frida Stranne är USA ett land med ”väldigt stark vapen- och våldsnärvaro”, där ”tillgången till skjutvapen föder en kultur där det är lätt att ta till vapen…..det är ett enormt problem i USA”.

 

Men i Sverige då?

Det är ju lätt att tänka att i USA med sina vapenlagar och sin mycket obehagliga president så är det inte så konstigt att det händer. Annorlunda är det här? Eller?

Vi har inte sådana vapenlagar som i USA. Vi har inte heller några ledande politiker som uttalar sig riktigt lika motbjudande som Trump. Men nog finns det ändå en del att fundera över.

Minns ni ”lasermannen”, den rasistiska seriemördaren John Ausonius? Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han elva människor. En av dessa dog, flera fick skador för livet. Alla hade de det gemensamt att de hade mörkt hår eller mörk hudfärg. Ausonius inspirerade andra rasistiska mördare som Breivik eller Mangs och tyska nazister. Själv fann Ausonius ”sina inspiratörer hos Sverigedemokraterna, som på den tiden marscherade under hakkorsflaggor vrålande slagord som ”Sieg Heil” och ”Ut med packet”, och hos nydemokrater och andra politiker som hävdade att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare”. Detta skriver journalisten Gellert Tamas i sin bok med titeln ”Lasermannen”.

Gellert Tamas sätter i sin bok in lasermannens dåd i den tid och det samhällsklimat som rådde i Sverige i början av 1990-talet. Det var ekonomisk nedgång och många flyktingar kom från krigen i det forna Jugoslavien. I riksdagen satt för första gången på mycket länge ett öppet rasistiskt parti som hette Ny Demokrati. Det leddes av herrarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Den senare sa sommaren 1993: ”Folk i Sverige är rädda för de här människorna. Det är bara vi som vågar tala om den här saken. De andra politikerna är fega.” Partiet Ny Demokrati misslyckades men Wachtmeister blev senare rådgivare till Jimmie Åkesson. Bert Karlsson har nyligen valturnerat med Ebba Busch-Thor.

I början av 1990-talet skedde ett allmänt uppsving för nazism, rasism och hatiskt våld. Under 1992 skedde 52 attacker mot flyktingförläggningar. Bland medier gick nog Expressen längst med sin löpsedel ”Kör ut dem” som inledde en artikelserie där den dåvarande chefredaktören Erik Månsson inledningsvis skrev: ”Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte.”

Det var i detta samhällsklimat som Ausonius verkade, uppmuntrades och inspirerades. Låt oss minnas det.

Tecknaren Berglins kommentar till fenomenet Bert Karlsson 1990. För dem som minns…

Men nu då?

Det har åter kommit en större grupp av flyktingar, nu framförallt från Syrien. Vi har åter (sedan nio år nu) ett öppet rasistiskt parti i riksdagen. De talar inte om begreppet ras utan använder istället begrepp som ”kultur” och ”medfödd essens”. Som avgörande förklaring till alla problem i det svenska samhället pekar de på dem som invandrat till vårt land eller barnen till dem som invandrat. Jag har skrivit om deras ideologi i en del olika artiklar, till exempel dessa två som jag länkar till här.

Naturligtvis har detta parti ett mycket stort ansvar för det tilltagande hat och våld som riktas mot invandrare. De har ju också en tjock svans av våldsverkare, nät-troll och näthatare.

Men även övriga partier har under de senaste åren anpassat sig till ett sätt att beskriva problem som bidrar till att öka hat och rasism.

När den förra moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen 2016 tog hon upp något som det blivit alltmer populärt att tala om, nämligen ”svenska värderingar”. Hon menade då att en del av dessa svenska värderingar var hotade ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Ett sådant exempel var att ”tafsa i folksamlingar” eller ”hota kvinnor på ett asylboende”.

Erlandsson, en osvensk tafsare?

Dessutom hotades värderingarna av ”de som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”. Den dåvarande moderatledaren syftade inte på politikerkollegor när hon talade om tafsande, hon syftade inte på dem som förstörde eller brände flyktingförläggningar när hon talade om hot mot kvinnor och hon syftade inte på rika skattesmitare när hon talade om att inte göra rätt för sig. Nej hon sparkade uppenbart bara åt ett håll (neråt) och gjorde det på ett sätt som bidrog till att öka motsättningarna till stora grupper av invandrare, varav de flesta är oskyldiga både till tafsande, hot mot kvinnor och att inte göra rätt för sig.

Den nya moderatledaren Kristersson har fortsatt på samma spår när han dels inte kan göra skillnad mellan integration och assimilering samtidigt som han slår fast detta som den viktigaste frågan av alla och i sin problembeskrivning pekar på samma sätt och åt samma håll som sin företrädare.

KD-ledaren Busch-Thor har kanske vandrat längst på kortast tid. Hon har med sina uttalanden och nuvarande politik också ett stort ansvar för dagens samhällsklimat, till exempel när hon utan någon som helst analys slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige” och att den ”måste stoppas”. Hur faktumet mångkultur kan stoppas utan att slå mot någons kultur som inte gillas av Busch-Thor, är den fråga som hänger i luften. Pekfingret går åt samma håll. När blir det en knytnäve?

Det här var bara några exempel. Men jag anser att de politiker som sträckt upp fingret i luften, närmat sig SD och sedan i praktiken med sina uttalanden och sina förslag pekar mot människor som invandrat har ett mycket stort ansvar när det gäller tilltagande hat även i Sverige. På samma sätt som president Trump och de runt omkring honom har ansvar för det som nu händer i USA.

Ibland kan det vara lättare att se sitt eget land när man har tittat på ett annat. Jag skulle önska att dessa svenska politiker kunde se samband och sitt eget ansvar. Men jag har inte stora förhoppningar

Vad tänker du?

PS (tillagt några dagar senare): Ett riktigt otrevligt exempel på hur en ledande politiker surfar med i högerextrem internet-hets – som saknas ovan – var när det moderata trafiklandstingsrådet i Stockholm, Kristoffer Tamsons, angrep en busschaufför som bad under sin rast. Läs en utmärkt ledare om detta i Dagens ETC av Laila Vianden.

Mångkultur?

Vad är det man menar med mångkultur? Är det att de som tror på hederstraditioner ska behålla dem?

Nyamko Sabuni i Expressen 6 juni 2019

Ja vad menar man med det där begreppet som alltfler politiker nu vildsint svingar med i olika utspel? Uppenbarligen ganska olika saker. Och det är väl – precis som med en del andra begrepp, som till exempel ”identitetspolitik” – ett av problemen. Åtminstone är det ett problem för dem som vill ha en ärlig och tydlig diskussion. För demagogerna är det däremot en ren fördel. Och de har blivit fler.

Monokultur

Sverigedemokraterna och andra nationalistiska partier har använt begreppet sedan länge för att ge sin förklaring av olika sorters problem i Sverige.

Nu har även Liberalernas nya partiledare Sabuni tagit upp begreppet, till exempel i den ovan citerade Expressen-artikeln. Utan att svara på sin egen retoriska fråga slår hon fast: ”Mångkultur är inte något att eftersträva.”

KD-ledaren Busch-Thor angriper också ”mångkultur” i sin fortsatta politiska vandring. Hon slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige”. Den ”måste stoppas” sa hon till Expressen.

Moderatledaren Kristersson uttrycker sig lite försiktigare om själva begreppet, men i liknande anda*: ”Om mångkultur betyder att vi lever i olika universum i helt olika segregerade delar av Sverige och lever efter helt olika spelregler – då är det dåligt”.

Om det betyder…” alltså. Jag har svårt att tänka mig några människor som öppet skulle säga att de vill ha ett samhälle där vi lever i olika universum och efter olika spelregler. Fast jag kan tänka mig både en del reaktionära religiösa ledare och delar av den översta svenska överklassen som egentligen verkligen gillar åtskillnad i boendeort och möjlighet till andra spelregler, för dem själva, även om de inte säger det öppet.

Samma sak som med Kristerssons ”om..” är det ju med Sabunis fråga här ovan. Om ”mångkultur” innebär att man är för bevarandet av reaktionära och förtryckande idéer så lär skaran av supporters vara krympande. Sådana debatter är lätta att vinna.

Men nog är det lite knepigare än så…

 

Ett försök

Till att börja med kanske vi måste skilja på den faktiska beskrivningen av ett visst samhälle och vad vi sen tycker om detta samhälle. Jag tänker att det svenska samhället är mångkulturellt som ett faktum. De flesta samhällen (eller alla) har väl alltid varit det, mer eller mindre. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit ett helt kulturellt isolerat samhälle.

Den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen skriver om detta:

….världen består inte av avgränsade kulturer. Den består av över fem miljarder människor som i varierande grad är präglade av olika kulturella former och traditioner som överlappar varandra och uppvisar stor individuell variation. Renhet och entydiga gränser är fantasifoster/…/. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner”.

Den fråga som vi måste ställa till dessa partiledare är då om de alltså är för ett ”monokulturellt samhälle”. Tanken på ett sådant monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Samtidigt innebär försök att genomdriva ett sådant samhälle förmodligen användandet av mycket auktoritära metoder.

Kitt eller likriktning?

I det faktiska mångkulturella svenska samhället pågår som alltid en strid om såväl värderingar som rättigheter. Här finns en del rättigheter som uppenbart är knutna till det faktum att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. 1976 blev till exempel kommunerna skyldiga att ordna det som då kallades hemspråksundervisning, men nu sedan länge heter modersmålsundervisning (även om dessa politiker tycks ha svårt att lära sig det). En annan sådan rättighet knuten till det mångkulturella samhället är att utländska medborgare som bor i Sverige får rösta i kommunal- och landstingsval. Det är erövringar. Men de är inte mer säkrade än andra landvinningar om de inte försvaras.

Jag är alltså för ett mångkulturellt samhälle. Det betyder inte att jag tycker om allt i detta mångkulturella samhälle. Men jag tror att försök att skapa ett samhälle som inte erkänner den faktiska mångfalden som ett faktum, som försöker tvinga fram likriktning, kommer vara ett samhälle som går i alltmer auktoritär riktning. Jag ser istället många fördelar i ett samhälle som bejakar olikheter och främjar öppenhet. Men där alla lever efter de lagar och regler som gäller. Som till exempel stoppar både förtryckande män i alla kulturer och rika skattesmitare i samhällets överskikt.

Ett sådant synsätt innebär alltså inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Men de som nu utan att förklara eller seriöst diskutera begreppet ”mångkultur” säger sig ta avstånd från ett sådant samhälle borde i en ärlig diskussion över megafon-stadiet, ha en hel del att förklara.

De säger nu på samma sätt som högernationalisterna att mångkulturen splittrar oss, att det istället för den behövs ett ”gemensamt kitt”. Samma människor som varit med om att riva ner det som håller samman ett samhälle i form av välfärd, skyddsnät och solidaritet, som bidragit till att minska sammanhållningen genom ökade klyftor och alltmer skriande orättvisor, de har nu mage att tala om ett ”gemensamt kitt”. Det är djupt ohederligt och döljer mycket annat.

 

* läs en mycket bra kritik av Kristerssons språkförslag av Olle Josephsson på Clartébloggen.

Ebba Busch Thor och gästen i vårt hem

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa

(Bibeln, Andra Moseboken, 20:16)

Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra…

(Bibeln, Paulus brev till Efesierna, 4:25)

 

Du skriver ihop en debattartikel. Där angrips en annan person för en åsikt den inte har och heller inte uttalat. Du målar på ett mycket vinklat sätt upp en problembild. Därefter angriper du en fiende som inte finns. Så går det att få ihop en (på ytan) snygg och sammanhängande debattartikel som säkert lurar en del. Men sanningsenlig är den inte. Att den skrivs av ledaren för ett parti som kallar sig kristet förvånar inte längre. Hon har nu ganska länge fiskat i de grumliga vatten som förenar hennes parti med ett annat parti med liknande namn.

Jag tänker alltså på en artikel av Ebba Busch Thor i Aftonbladet häromdagen där hon driver tesen att ”det visst finns svenska traditioner”. Hon påstår att Ingrid Lomfors, docent i historia och överintendent Forum för levande historia skulle ha påstått motsatsen. Det är alltså inte sant. Däremot har Lomfors påpekat att ”all kultur är dynamisk” och växer fram ”i mötet mellan gammalt och nytt”, vilket ju är en annan sak, för den som tänker efter. Men kd-ledaren påstår att det finns något som hon kallar ”en akademisk myndighetsvänster som blåser till strid mot svenska traditioner och begrepp”. KD-ledarens egen stridsstil påminner här mer om en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar. Men som Lomfors påpekar så sällar sig här Busch-Thor till nättrollen som tyvärr är betydligt mäktigare än Don Quijote.

Busch-Thor tar sin utgångspunkt i uttrycket ”vill ni gå husesyn?” som sägs till gäster och kanske är vanligare i Sverige än i andra länder. Hon skriver:

När vi bjuder en gäst att se hur vi bor berättar vi samtidigt något om oss själva. Möbler och prydnadssaker visar vilken smak vi har, fotografierna berättar vad vi tycker är viktigt i livet.

Vi uttrycker samtidigt en önskan att gästen ska känna sig välkommen och bekväm på den plats där de närmaste timmarna ska tillbringas.

Med denna tradition som bakgrund är det väldigt märkligt att vår syn på integration länge har byggt på husesynens raka motsats.

Låter ju trevligt och övertygande. Men bilden haltar en del, inte bara för att beskrivningen av  traditionsförnekande är felaktig. KD-ledaren tillhör ju – även om hon i vissa stycken inte följer Bibeln – dem som tycker att kristendomens historiska förtryck och dominans ska bevaras. Så vill hon och hennes parti till exempel att även de som inte är religiösa eller tror på kristendomen ändå ska underordnas den i samband med skolavslutningar. Tanken att traditioner (som visst finns) ska vara frivilliga och inte tvångsmässiga ingår inte i deras uppfattning om demokrati.

Men bilden om det här hemmet haltar också på ett annat vis. Gästerna ska inte flytta in. De är på besök och ska sedan gå hem till sig. Om gästerna skulle flytta in (vilket ju är jämförelsen med dem som invandrar) så skulle vi förutom att visa vårt hem och våra familjevanor också behöva ta del av deras vanor och uppfattningar om innehållet i ett hem. Vi skulle behöva lära av varandra och förändras ömsesidigt. Nya vanor skulle uppstå.

Det är det som kallas integration till skillnad från assimilation. Jag skrev om skillnaden mellan dessa begrepp då Kristersson blev ny ledare för moderaterna. Att allt fler ledande politiker inte längre kan skilja på begreppen och tillsammans med ytterhögern i praktiken bara talar om assimilation är en del av den nuvarande högervridningen.

80 år sedan Kristallnatten

Den förföljelse som Hitler gjorde på oliktänkande på sin tid, det är samma idag. Då var det judarna, idag är det SD.

Bert Karlsson till Nyheter24.

Denna hårresande jämförelse mellan ett folkmord och det faktum att SD ännu inte släppts in i ett regeringssamarbete i Sverige säger väldigt mycket om den tid vi lever i. Jag har inte sett att KD-ledaren Busch-Thor tagit avstånd från detta yttrande av hennes kompis från årets valrörelse.

Men låt mig påminna lite om historien och ge ett tips för dem som bor i Stockholm.

I november 1938 hade de tyska nationalsocialisterna haft makten i sex år sedan de släppts fram till den av det borgerliga Tysknationella Folkpartiet. Tyskland hade under året anslutit Österrike och annekterat delar av Tjeckoslovakien. I Tyskland hade alla delar av arbetarrörelsen krossats och man hade påbörjat ”ariseringen” som syftade till ett ”judefritt” Tyskland. Detta började med att judarna fråntogs sina medborgerliga rättigheter men blev med tiden allt våldsammare.

      Grynszpan

Den 7 november fick de nationalsocialistiska makthavarna en förevändning för att ytterligare trappa upp våldet. Denna dag 1938 blev den tyske diplomaten Ernst vom Rath skjuten på den tyska ambassaden i Paris. Skytten var den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan som flytt från Tyskland till Frankrike. Han hade precis nåtts av budet om att hans familj, som var kvar i Tyskland, var på väg att deporteras till Polen och en säker död. Grynszpans attentat ledde till att han själv skickades tillbaka till Tyskland där han dog 1944 eller -45. Men attentatet blev en förevändning för och en del i den nazistiska propaganda som ledde till Novemberpogromerna* mot judar i Tyskland mellan den 7 och den 13 november 1938. Dessa pogromer var noga planerade sedan länge. Men genom attentatet fick nationalsocialisterna en förevändning som de använde väl i sin propaganda. Denna våldsorgie kulminerade natten mellan den 9 och 10 november. Hundratals judar mördades, 267 synagogor brändes ned och mellan 20 – 30 tusen judar fördes till koncentrationsläger. 7500 butiker ägda av judar vandaliserades. Den mängd med krossat glas som täckte gatorna har gett upphov till namnet Kristallnatten för den 9 november. En egentligen allt för mild beskrivning av de avskyvärda pogromerna som var inledningen på Förintelsen. Men detta namn och minnet av dessa händelser har levt vidare.

Torsten Kälvemark berättar i en mycket intressant artikel i Aftonbladet om hur den tidens högerparti (föregångaren till dagens moderater) agerade 1938 i förhållande till det som hände i Tyskland:

När en rad politiska partier efter Novemberpogromen inbjöd till ett opinionsmöte i Stockholm med bland andra Torgny Segerstedt som talare tackade det dåvarande Högerpartiet nej. Deras talesperson pekade på vikten av utrikespolitisk balans och framhöll att politiska partiers meningsyttringar om händelser och företeelser i främmande stater alltid måste ske med ”måtta och behärskning”.

Kälvemark skriver bland annat också:

Åttio år har gått och man kunde tro att tiderna förändrats. Ändå finns det i dag politiska partier där man funderar på om det finns religioner som inte kan uppblandas med andra folk. Det diskuteras om judar och samer är svenskar. Eller om de som flyr från krig och förtryck möjligen är ideologiska smittbärare. Främlingsföraktet tycks alltså vara konstant. Det är föremålen som växlar.

 

I morgon fredag den 9 november kan du som bor i Stockholm delta i en manifestation till minne av Kristallnatten 1938 som ordnas på Sergels torg kl. 17:30 av Rött Forum och några andra organisationer inom arbetarrörelsen i Stockholm.

 

*Pogrom är ett ryskt ord som betyder våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp.

Rothstein, Greider, Linderborg och Larsson i debatten om SD

Under en lång följd av år har det i olika medier diskuterats varför SD har växt så som de gjort. Statsvetaren Bo Rothstein tog till exempel upp detta i en artikel i DN 19 september. Han menar att två förklaringar förekommit, dels det som han kallar ”globaliseringen” men mer konkret handlar om ”ökningen av antalet med osäkra jobb och antalet som står utanför arbetsmarknaden”, dels en ökad rasism i samhället. Han avvisar bägge dessa förklaringar. Den första avvisar han med hänvisning till ”strukturomvandlingarna under perioden från 1950-talet till slutet av 1980-talet. Då hela branscher såsom den stora varvsindustrin, stora delar av stålindustrin, de mindre och medelstora jordbruken och merparten av beklädnadsindustrin slogs ut.” Han menar att detta inte ledde till att det uppstod ”något parti som sade sig särskilt företräda dessa grupper”.

Här kan jag tycka att Rothstein missar andra väsentliga förändringar sedan 1980-talet, både materiella och mer ideologiska. Jag tänker på nedrustningen av och de allt större revorna i välfärden, de alltmer ökande klyftorna och alla de kulturella och ideologiska förändringar som minskat kollektivt eller mer klassmässigt tänkande. I bägge fallen har det varit en del av en medveten offensiv från högern, borgerligheten och kapitalet. En offensiv som arbetarrörelsen i bästa fall vacklat inför och i värsta fall surfat med i. Jag tycker det är svårt att inte tänka att det finns ett samband mellan denna offensiv, arbetarrörelsens försvagning och framväxten av den nationalistiska ytterhögern.

Rothstein avvisar också en ökande rasism som förklaring. Han skriver bland annat:

Tillgängliga undersökningar av väljarkårens attityder talar inte heller för att främlingsfientligheten eller rasismen skulle ha ökat. Den samhällsvetenskapliga metodläran säger oss att något som är konstant kan inte förklara en förändring.

Det är ett argument som det ligger mycket i. Den rasism som finns inom SD och bland många av dess väljare är inte i huvudsak en ny rasism. När det gäller unga så är det naturligtvis det i en viss mening. Men bland äldre som tidigare stött andra partier – främst moderaterna och socialdemokraterna – handlar det förmodligen om rasistiska uppfattningar som alltid funnits.

Rothsteins egen förklaring till det ökade stödet till SD  (istället för dessa två) är ”att Sverige under den gångna valperioden tagit emot ett exceptionellt antal flyktingar.” Det tycker jag däremot inte är en speciellt övertygande förklaring. För det första kom dessa rasistiska strömningar in i den svenska riksdagen genom Ny Demokrati redan 1991. Att partiet sedan förlorade sina mandat 1994 och gick i konkurs år 2000 berodde mest på partiledningens oskicklighet.

Det är också så att vi ser en högerreaktionär nationalistisk och rasistisk våg över hela världen. Nationalister av olika sort använder sig av migrationen i världen i sin ”argumentation”. Men sambandet mellan större flyktingströmmar och ökat stöd till de högernationella är inte alls enkelt här. Till exempel har även Finland med sitt begränsade mottagande sina ”sannfinländare”. Den nuvarande reaktionära vågen i Sverige är en del av en internationell utveckling på samma sätt som vänstervågen från 1960-talet var det. Det verkar då lite futtigt att förklara just utvecklingen i Sverige med hänvisning till ett stort flyktingmottagande.

 

Debatten i Aftonbladet

Men det viktiga med att förstå olika utvecklingar i samhället måste ju vara att veta vad vi ska göra med denna kunskap. Alltså frågan hur vi bekämpar nationalisterna/rasisterna.

I Aftonbladet har det varit en förvånansvärt hätsk debatt i samma ämne mellan Greider/Linderborg på den ena sidan och Petter Larsson på den andra. Jag tycker inte den är så lätt att få grepp om. Framförallt när det gäller just frågan om vad vi ska göra.

Greider/Linderborg skriver (syftande på bland annat Petter Larsson) att ”många vänsterskribenter helt sonika förnekar att det existerar materiella omständigheter i botten på avgörande politiska skeenden.” Jag kan inte utläsa detta i Petter Larssons artiklar även om jag inte är säker på att jag i alla delar begriper dem. Han skriver ju till exempel: ”det finns ett tydligt klassröstande, både på SD och andra högerradikala partier i Västeuropa. De attraherar, som vi vet, oproportionerligt många, framför allt manliga, arbetare och småföretagare”. Snarare läser jag att han förutom klass också betonar ideologi, alltså de reaktionära värderingar som han –  med hänvisningar till olika undersökningar – visar på att de sverigedemokratiska väljarna har. När Greider/Linderborg ska beskriva och förklara sd:s framgångar finns det också en stor brist i analysen:

hur man än ser på valresultatet är det ett glasklart maktlandskap som framträder ur röstlängderna: Ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD.

Naturligtvis stämmer det att många av SD:s väljare och lokalpolitiker tillhör dem som upplevt försämringarna, det som Greider i en DN-artikel beskrev som ”de bortglömda platsernas och de bortglömda människornas revolt”. Naturligtvis finns dessa. De sjukskrivna, de arbetslösa, men också en stor del av LO-arbetare. De som vi på vänstersidan tycker borde rösta på arbetarrörelsens partier. Men dels är denna beskrivning ofullständig. Förutom att partiledningen alltid bestått av ett gäng högbetalda broilerpolitiker så samlar idag själva partiet många andra kategorier än delar av arbetarklassen. Idag är SD ett socialt betydligt bredare parti med stöd långt in bland de allra rikaste och mest inflytelserika. Dessutom stämmer det inte att ”ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD”. Här försvinner en stor grupp av den moderna arbetarklassen i analysen: kvinnorna och de utrikesfödda. För som Larsson påpekar: ”För in den utrikesfödda arbetarkvinnan i bilden och chansen är mycket liten att hon röstar på SD. Se på landets fattigaste områden, storstädernas röda förorter”.

 

Men åter till frågan: vad ska vi ha de olika analyserna till och vad ska vi göra?

Som jag tolkar denna diskussion som väl finns och funnits på olika sätt och i olika former inom vänstern i många år så blir det så att de som i likhet med Greider/Linderborg mer betonar den ekonomiska och klassmässiga nivån och mer bortser från de ideologiska och värderingsmässiga frågorna, de tänker sig att vi kan komma runt dessa. Som Greider formulerar det i den tidigare citerade DN-artikeln: ”Det enda jag märkt kan vända en diskussion med en sverigedemokratisk väljare är när man lämnar migrationspolitiken och kommer in på ekonomiska orättvisor”.

Bilden är från en kamp bland taxiförarna i Stockholm 2016. Jag har lånat den från Frances Tuuloskorpis utmärkta blogg

Naturligtvis är det riktigt att vi inte uppnår någonting varken med moralism eller med avsky. Jag tror också det är mycket viktigt att vi i högre utsträckning betonar det falska i SD:s anspråk på att vara ett parti för arbetarklassen eller samhällets förlorare. Att vi angriper dem som det högerparti de är. Framförallt är det kamp och rörelse som är avgörande. Den stora bristen på motstånd och kamp är, tror jag, en mycket viktig förklaring till att den pessimistiska och reaktionära rasismen kan stärkas.

Men jag tror inte att vi kommer runt eller kan undvika värderingsfrågorna, det faktum att en stor del av SD:s väljare har en reaktionär och rasistisk världsbild. Däremot måste dessa värderingsfrågor kopplas till klassfrågorna och frågorna om jämlikhet och rättvisa. Rasismen är ju inte bara dum och avskyvärd, den hindrar också den nödvändiga enheten av de många mot de få rika.

Rasism i Guds förlovade land

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan svarta och vita, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

 

Vad tänker du när du läst ovanstående citat? Förmodligen att det kommer från Sydafrikas apartheid eller den amerikanska södern innan medborgarrörelsens framgångar på 1960-talet. Eller?

Om jag nu ändrar lite på citatet, så att det lyder så här:

Handla inte av judar- nazipropaganda från 1930-talets Tyskland.

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan judar och ickejudar, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

Vad tänker du då? Förmodligen att det rör sig om ett citat från Nazityskland. Men citatet är från dagens Israel. Jag har bara ändrat det lite grann. Citatet läser jag i dagens UNT (16 mars) i en recension av boken ”Alla floder flyter mot havet” av den israeliska författarinnan Dorit Rabinyan. Boken handlar om en kärleksrelation mellan en palestinsk man och en israelisk kvinna och dess svårigheter, ja rentav omöjlighet. Boken mottogs väl när den kom ut i Israel för ett antal år sedan och fick många unga läsare. Men ett och ett halvt år efter utgivningen slog staten till. Det israeliska utbildningsdepartementet strök boken från läslistan för skolelever.  Departementet ansåg att boken inte borde läsas (och nu återger jag citatet i sin helhet) eftersom:

..intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning – även om det inte händer i berättelsen – mellan judar och ickejudar, av stora delar av samhället ses som ett hot mot de separata identiteterna.

Så ser rasismen ut i dagens Israel. Det är inte ett isolerat exempel. Men under den nuvarande högerregeringen är det värre än någonsin. Men denna rasism har inte fallit från skyarna. Den är ytterst konsekvensen av den sionistiska ideologin och tanken om ”ett folk en nation”. Jag har skrivit om detta förut.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om rasism, Israel, sionismen

 

%d bloggare gillar detta: