Farväl till vapen och hat….?

Under detta år har det i USA hittills skett 8734 dödsfall som orsakats av skjutvapen. När fler än fyra människor dödas vid ett tillfälle kallas det masskjutning. Efter de senaste dagarnas masskjutningar i Texas och Ohio är den siffran nu uppe i 22 fall år 2019.

Nu visar det sig också att motiven, åtminstone i skjutningen i Texas, hade rasistiska motiv, alltså betecknas som hatbrott. Under Trumps tid som president har denna typ av brott ökat lavinartat. Gärningsmannen i Texas har uttryckt att han med sin handling ville ”försvara Texas från en latinamerikansk invasion”. Det låter ju som ett eko från något av Trumps alla hatfulla twitters och tal riktade mot latinamerikanska immigranter. Men Presidenten själv, som ju gjort lögn och falskhet till en del av sitt varumärke, kommenterar dåden med att ”hat inte har någon plats i vårt land”. Han tillägger med en för honom typisk formulering att ”vi kommer ta hand om det”.

Beto O´Rourke

Flera demokratiska politiker har däremot framhållit det uppenbara sambandet mellan presidentens retorik och ökningen av hatiskt våld. ”Vi har sett en ökning av hatbrott under varje enskild månad under de senaste tre åren, då vi har en regering med en president som kallat mexikaner för våldtäktsmän och kriminella”, sa till exempel den tidigare Texas-senatorn Beto O´Rourke.

Cory Booker

Han tillade att presidenten ”är rasist och eldar på rasismen i vårt land”. Den demokratiska presidentkandidaten Cory Booker sa att ”Donald Trump är ansvarig för det här. Han är ansvarig eftersom han underblåser rädsla och hat och främlingsfientlighet”.

Det är uppenbart rimliga slutsatser om ansvaret för det samhällsklimat som skapar rasistiska massmördare. Men så har vi då detta med skjutvapnen. Massmördaren i Texas hade ju köpt sina vapen helt lagligt. Allas rätt att bära vapen och som det heter ”skydda sig själv” är lagfäst i den amerikanska konstitutionen. USA föddes ju en gång genom ett uppror mot det brittiska imperiet. Kanske var denna rättighet en gång en del av uttrycken för erövrade friheter. Men idag är de uppenbarligen bara ett mycket stort problem. Enligt forskaren Frida Stranne är USA ett land med ”väldigt stark vapen- och våldsnärvaro”, där ”tillgången till skjutvapen föder en kultur där det är lätt att ta till vapen…..det är ett enormt problem i USA”.

 

Men i Sverige då?

Det är ju lätt att tänka att i USA med sina vapenlagar och sin mycket obehagliga president så är det inte så konstigt att det händer. Annorlunda är det här? Eller?

Vi har inte sådana vapenlagar som i USA. Vi har inte heller några ledande politiker som uttalar sig riktigt lika motbjudande som Trump. Men nog finns det ändå en del att fundera över.

Minns ni ”lasermannen”, den rasistiska seriemördaren John Ausonius? Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han elva människor. En av dessa dog, flera fick skador för livet. Alla hade de det gemensamt att de hade mörkt hår eller mörk hudfärg. Ausonius inspirerade andra rasistiska mördare som Breivik eller Mangs och tyska nazister. Själv fann Ausonius ”sina inspiratörer hos Sverigedemokraterna, som på den tiden marscherade under hakkorsflaggor vrålande slagord som ”Sieg Heil” och ”Ut med packet”, och hos nydemokrater och andra politiker som hävdade att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare”. Detta skriver journalisten Gellert Tamas i sin bok med titeln ”Lasermannen”.

Gellert Tamas sätter i sin bok in lasermannens dåd i den tid och det samhällsklimat som rådde i Sverige i början av 1990-talet. Det var ekonomisk nedgång och många flyktingar kom från krigen i det forna Jugoslavien. I riksdagen satt för första gången på mycket länge ett öppet rasistiskt parti som hette Ny Demokrati. Det leddes av herrarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Den senare sa sommaren 1993: ”Folk i Sverige är rädda för de här människorna. Det är bara vi som vågar tala om den här saken. De andra politikerna är fega.” Partiet Ny Demokrati misslyckades men Wachtmeister blev senare rådgivare till Jimmie Åkesson. Bert Karlsson har nyligen valturnerat med Ebba Busch-Thor.

I början av 1990-talet skedde ett allmänt uppsving för nazism, rasism och hatiskt våld. Under 1992 skedde 52 attacker mot flyktingförläggningar. Bland medier gick nog Expressen längst med sin löpsedel ”Kör ut dem” som inledde en artikelserie där den dåvarande chefredaktören Erik Månsson inledningsvis skrev: ”Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte.”

Det var i detta samhällsklimat som Ausonius verkade, uppmuntrades och inspirerades. Låt oss minnas det.

Tecknaren Berglins kommentar till fenomenet Bert Karlsson 1990. För dem som minns…

Men nu då?

Det har åter kommit en större grupp av flyktingar, nu framförallt från Syrien. Vi har åter (sedan nio år nu) ett öppet rasistiskt parti i riksdagen. De talar inte om begreppet ras utan använder istället begrepp som ”kultur” och ”medfödd essens”. Som avgörande förklaring till alla problem i det svenska samhället pekar de på dem som invandrat till vårt land eller barnen till dem som invandrat. Jag har skrivit om deras ideologi i en del olika artiklar, till exempel dessa två som jag länkar till här.

Naturligtvis har detta parti ett mycket stort ansvar för det tilltagande hat och våld som riktas mot invandrare. De har ju också en tjock svans av våldsverkare, nät-troll och näthatare.

Men även övriga partier har under de senaste åren anpassat sig till ett sätt att beskriva problem som bidrar till att öka hat och rasism.

När den förra moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen 2016 tog hon upp något som det blivit alltmer populärt att tala om, nämligen ”svenska värderingar”. Hon menade då att en del av dessa svenska värderingar var hotade ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Ett sådant exempel var att ”tafsa i folksamlingar” eller ”hota kvinnor på ett asylboende”.

Erlandsson, en osvensk tafsare?

Dessutom hotades värderingarna av ”de som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”. Den dåvarande moderatledaren syftade inte på politikerkollegor när hon talade om tafsande, hon syftade inte på dem som förstörde eller brände flyktingförläggningar när hon talade om hot mot kvinnor och hon syftade inte på rika skattesmitare när hon talade om att inte göra rätt för sig. Nej hon sparkade uppenbart bara åt ett håll (neråt) och gjorde det på ett sätt som bidrog till att öka motsättningarna till stora grupper av invandrare, varav de flesta är oskyldiga både till tafsande, hot mot kvinnor och att inte göra rätt för sig.

Den nya moderatledaren Kristersson har fortsatt på samma spår när han dels inte kan göra skillnad mellan integration och assimilering samtidigt som han slår fast detta som den viktigaste frågan av alla och i sin problembeskrivning pekar på samma sätt och åt samma håll som sin företrädare.

KD-ledaren Busch-Thor har kanske vandrat längst på kortast tid. Hon har med sina uttalanden och nuvarande politik också ett stort ansvar för dagens samhällsklimat, till exempel när hon utan någon som helst analys slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige” och att den ”måste stoppas”. Hur faktumet mångkultur kan stoppas utan att slå mot någons kultur som inte gillas av Busch-Thor, är den fråga som hänger i luften. Pekfingret går åt samma håll. När blir det en knytnäve?

Det här var bara några exempel. Men jag anser att de politiker som sträckt upp fingret i luften, närmat sig SD och sedan i praktiken med sina uttalanden och sina förslag pekar mot människor som invandrat har ett mycket stort ansvar när det gäller tilltagande hat även i Sverige. På samma sätt som president Trump och de runt omkring honom har ansvar för det som nu händer i USA.

Ibland kan det vara lättare att se sitt eget land när man har tittat på ett annat. Jag skulle önska att dessa svenska politiker kunde se samband och sitt eget ansvar. Men jag har inte stora förhoppningar

Vad tänker du?

PS (tillagt några dagar senare): Ett riktigt otrevligt exempel på hur en ledande politiker surfar med i högerextrem internet-hets – som saknas ovan – var när det moderata trafiklandstingsrådet i Stockholm, Kristoffer Tamsons, angrep en busschaufför som bad under sin rast. Läs en utmärkt ledare om detta i Dagens ETC av Laila Vianden.

Mångkultur?

Vad är det man menar med mångkultur? Är det att de som tror på hederstraditioner ska behålla dem?

Nyamko Sabuni i Expressen 6 juni 2019

Ja vad menar man med det där begreppet som alltfler politiker nu vildsint svingar med i olika utspel? Uppenbarligen ganska olika saker. Och det är väl – precis som med en del andra begrepp, som till exempel ”identitetspolitik” – ett av problemen. Åtminstone är det ett problem för dem som vill ha en ärlig och tydlig diskussion. För demagogerna är det däremot en ren fördel. Och de har blivit fler.

Monokultur

Sverigedemokraterna och andra nationalistiska partier har använt begreppet sedan länge för att ge sin förklaring av olika sorters problem i Sverige.

Nu har även Liberalernas nya partiledare Sabuni tagit upp begreppet, till exempel i den ovan citerade Expressen-artikeln. Utan att svara på sin egen retoriska fråga slår hon fast: ”Mångkultur är inte något att eftersträva.”

KD-ledaren Busch-Thor angriper också ”mångkultur” i sin fortsatta politiska vandring. Hon slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige”. Den ”måste stoppas” sa hon till Expressen.

Moderatledaren Kristersson uttrycker sig lite försiktigare om själva begreppet, men i liknande anda*: ”Om mångkultur betyder att vi lever i olika universum i helt olika segregerade delar av Sverige och lever efter helt olika spelregler – då är det dåligt”.

Om det betyder…” alltså. Jag har svårt att tänka mig några människor som öppet skulle säga att de vill ha ett samhälle där vi lever i olika universum och efter olika spelregler. Fast jag kan tänka mig både en del reaktionära religiösa ledare och delar av den översta svenska överklassen som egentligen verkligen gillar åtskillnad i boendeort och möjlighet till andra spelregler, för dem själva, även om de inte säger det öppet.

Samma sak som med Kristerssons ”om..” är det ju med Sabunis fråga här ovan. Om ”mångkultur” innebär att man är för bevarandet av reaktionära och förtryckande idéer så lär skaran av supporters vara krympande. Sådana debatter är lätta att vinna.

Men nog är det lite knepigare än så…

 

Ett försök

Till att börja med kanske vi måste skilja på den faktiska beskrivningen av ett visst samhälle och vad vi sen tycker om detta samhälle. Jag tänker att det svenska samhället är mångkulturellt som ett faktum. De flesta samhällen (eller alla) har väl alltid varit det, mer eller mindre. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit ett helt kulturellt isolerat samhälle.

Den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen skriver om detta:

….världen består inte av avgränsade kulturer. Den består av över fem miljarder människor som i varierande grad är präglade av olika kulturella former och traditioner som överlappar varandra och uppvisar stor individuell variation. Renhet och entydiga gränser är fantasifoster/…/. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner”.

Den fråga som vi måste ställa till dessa partiledare är då om de alltså är för ett ”monokulturellt samhälle”. Tanken på ett sådant monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Samtidigt innebär försök att genomdriva ett sådant samhälle förmodligen användandet av mycket auktoritära metoder.

Kitt eller likriktning?

I det faktiska mångkulturella svenska samhället pågår som alltid en strid om såväl värderingar som rättigheter. Här finns en del rättigheter som uppenbart är knutna till det faktum att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. 1976 blev till exempel kommunerna skyldiga att ordna det som då kallades hemspråksundervisning, men nu sedan länge heter modersmålsundervisning (även om dessa politiker tycks ha svårt att lära sig det). En annan sådan rättighet knuten till det mångkulturella samhället är att utländska medborgare som bor i Sverige får rösta i kommunal- och landstingsval. Det är erövringar. Men de är inte mer säkrade än andra landvinningar om de inte försvaras.

Jag är alltså för ett mångkulturellt samhälle. Det betyder inte att jag tycker om allt i detta mångkulturella samhälle. Men jag tror att försök att skapa ett samhälle som inte erkänner den faktiska mångfalden som ett faktum, som försöker tvinga fram likriktning, kommer vara ett samhälle som går i alltmer auktoritär riktning. Jag ser istället många fördelar i ett samhälle som bejakar olikheter och främjar öppenhet. Men där alla lever efter de lagar och regler som gäller. Som till exempel stoppar både förtryckande män i alla kulturer och rika skattesmitare i samhällets överskikt.

Ett sådant synsätt innebär alltså inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Men de som nu utan att förklara eller seriöst diskutera begreppet ”mångkultur” säger sig ta avstånd från ett sådant samhälle borde i en ärlig diskussion över megafon-stadiet, ha en hel del att förklara.

De säger nu på samma sätt som högernationalisterna att mångkulturen splittrar oss, att det istället för den behövs ett ”gemensamt kitt”. Samma människor som varit med om att riva ner det som håller samman ett samhälle i form av välfärd, skyddsnät och solidaritet, som bidragit till att minska sammanhållningen genom ökade klyftor och alltmer skriande orättvisor, de har nu mage att tala om ett ”gemensamt kitt”. Det är djupt ohederligt och döljer mycket annat.

 

* läs en mycket bra kritik av Kristerssons språkförslag av Olle Josephsson på Clartébloggen.

Ebba Busch Thor och gästen i vårt hem

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa

(Bibeln, Andra Moseboken, 20:16)

Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra…

(Bibeln, Paulus brev till Efesierna, 4:25)

 

Du skriver ihop en debattartikel. Där angrips en annan person för en åsikt den inte har och heller inte uttalat. Du målar på ett mycket vinklat sätt upp en problembild. Därefter angriper du en fiende som inte finns. Så går det att få ihop en (på ytan) snygg och sammanhängande debattartikel som säkert lurar en del. Men sanningsenlig är den inte. Att den skrivs av ledaren för ett parti som kallar sig kristet förvånar inte längre. Hon har nu ganska länge fiskat i de grumliga vatten som förenar hennes parti med ett annat parti med liknande namn.

Jag tänker alltså på en artikel av Ebba Busch Thor i Aftonbladet häromdagen där hon driver tesen att ”det visst finns svenska traditioner”. Hon påstår att Ingrid Lomfors, docent i historia och överintendent Forum för levande historia skulle ha påstått motsatsen. Det är alltså inte sant. Däremot har Lomfors påpekat att ”all kultur är dynamisk” och växer fram ”i mötet mellan gammalt och nytt”, vilket ju är en annan sak, för den som tänker efter. Men kd-ledaren påstår att det finns något som hon kallar ”en akademisk myndighetsvänster som blåser till strid mot svenska traditioner och begrepp”. KD-ledarens egen stridsstil påminner här mer om en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar. Men som Lomfors påpekar så sällar sig här Busch-Thor till nättrollen som tyvärr är betydligt mäktigare än Don Quijote.

Busch-Thor tar sin utgångspunkt i uttrycket ”vill ni gå husesyn?” som sägs till gäster och kanske är vanligare i Sverige än i andra länder. Hon skriver:

När vi bjuder en gäst att se hur vi bor berättar vi samtidigt något om oss själva. Möbler och prydnadssaker visar vilken smak vi har, fotografierna berättar vad vi tycker är viktigt i livet.

Vi uttrycker samtidigt en önskan att gästen ska känna sig välkommen och bekväm på den plats där de närmaste timmarna ska tillbringas.

Med denna tradition som bakgrund är det väldigt märkligt att vår syn på integration länge har byggt på husesynens raka motsats.

Låter ju trevligt och övertygande. Men bilden haltar en del, inte bara för att beskrivningen av  traditionsförnekande är felaktig. KD-ledaren tillhör ju – även om hon i vissa stycken inte följer Bibeln – dem som tycker att kristendomens historiska förtryck och dominans ska bevaras. Så vill hon och hennes parti till exempel att även de som inte är religiösa eller tror på kristendomen ändå ska underordnas den i samband med skolavslutningar. Tanken att traditioner (som visst finns) ska vara frivilliga och inte tvångsmässiga ingår inte i deras uppfattning om demokrati.

Men bilden om det här hemmet haltar också på ett annat vis. Gästerna ska inte flytta in. De är på besök och ska sedan gå hem till sig. Om gästerna skulle flytta in (vilket ju är jämförelsen med dem som invandrar) så skulle vi förutom att visa vårt hem och våra familjevanor också behöva ta del av deras vanor och uppfattningar om innehållet i ett hem. Vi skulle behöva lära av varandra och förändras ömsesidigt. Nya vanor skulle uppstå.

Det är det som kallas integration till skillnad från assimilation. Jag skrev om skillnaden mellan dessa begrepp då Kristersson blev ny ledare för moderaterna. Att allt fler ledande politiker inte längre kan skilja på begreppen och tillsammans med ytterhögern i praktiken bara talar om assimilation är en del av den nuvarande högervridningen.

80 år sedan Kristallnatten

Den förföljelse som Hitler gjorde på oliktänkande på sin tid, det är samma idag. Då var det judarna, idag är det SD.

Bert Karlsson till Nyheter24.

Denna hårresande jämförelse mellan ett folkmord och det faktum att SD ännu inte släppts in i ett regeringssamarbete i Sverige säger väldigt mycket om den tid vi lever i. Jag har inte sett att KD-ledaren Busch-Thor tagit avstånd från detta yttrande av hennes kompis från årets valrörelse.

Men låt mig påminna lite om historien och ge ett tips för dem som bor i Stockholm.

I november 1938 hade de tyska nationalsocialisterna haft makten i sex år sedan de släppts fram till den av det borgerliga Tysknationella Folkpartiet. Tyskland hade under året anslutit Österrike och annekterat delar av Tjeckoslovakien. I Tyskland hade alla delar av arbetarrörelsen krossats och man hade påbörjat ”ariseringen” som syftade till ett ”judefritt” Tyskland. Detta började med att judarna fråntogs sina medborgerliga rättigheter men blev med tiden allt våldsammare.

      Grynszpan

Den 7 november fick de nationalsocialistiska makthavarna en förevändning för att ytterligare trappa upp våldet. Denna dag 1938 blev den tyske diplomaten Ernst vom Rath skjuten på den tyska ambassaden i Paris. Skytten var den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan som flytt från Tyskland till Frankrike. Han hade precis nåtts av budet om att hans familj, som var kvar i Tyskland, var på väg att deporteras till Polen och en säker död. Grynszpans attentat ledde till att han själv skickades tillbaka till Tyskland där han dog 1944 eller -45. Men attentatet blev en förevändning för och en del i den nazistiska propaganda som ledde till Novemberpogromerna* mot judar i Tyskland mellan den 7 och den 13 november 1938. Dessa pogromer var noga planerade sedan länge. Men genom attentatet fick nationalsocialisterna en förevändning som de använde väl i sin propaganda. Denna våldsorgie kulminerade natten mellan den 9 och 10 november. Hundratals judar mördades, 267 synagogor brändes ned och mellan 20 – 30 tusen judar fördes till koncentrationsläger. 7500 butiker ägda av judar vandaliserades. Den mängd med krossat glas som täckte gatorna har gett upphov till namnet Kristallnatten för den 9 november. En egentligen allt för mild beskrivning av de avskyvärda pogromerna som var inledningen på Förintelsen. Men detta namn och minnet av dessa händelser har levt vidare.

Torsten Kälvemark berättar i en mycket intressant artikel i Aftonbladet om hur den tidens högerparti (föregångaren till dagens moderater) agerade 1938 i förhållande till det som hände i Tyskland:

När en rad politiska partier efter Novemberpogromen inbjöd till ett opinionsmöte i Stockholm med bland andra Torgny Segerstedt som talare tackade det dåvarande Högerpartiet nej. Deras talesperson pekade på vikten av utrikespolitisk balans och framhöll att politiska partiers meningsyttringar om händelser och företeelser i främmande stater alltid måste ske med ”måtta och behärskning”.

Kälvemark skriver bland annat också:

Åttio år har gått och man kunde tro att tiderna förändrats. Ändå finns det i dag politiska partier där man funderar på om det finns religioner som inte kan uppblandas med andra folk. Det diskuteras om judar och samer är svenskar. Eller om de som flyr från krig och förtryck möjligen är ideologiska smittbärare. Främlingsföraktet tycks alltså vara konstant. Det är föremålen som växlar.

 

I morgon fredag den 9 november kan du som bor i Stockholm delta i en manifestation till minne av Kristallnatten 1938 som ordnas på Sergels torg kl. 17:30 av Rött Forum och några andra organisationer inom arbetarrörelsen i Stockholm.

 

*Pogrom är ett ryskt ord som betyder våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp.

Rothstein, Greider, Linderborg och Larsson i debatten om SD

Under en lång följd av år har det i olika medier diskuterats varför SD har växt så som de gjort. Statsvetaren Bo Rothstein tog till exempel upp detta i en artikel i DN 19 september. Han menar att två förklaringar förekommit, dels det som han kallar ”globaliseringen” men mer konkret handlar om ”ökningen av antalet med osäkra jobb och antalet som står utanför arbetsmarknaden”, dels en ökad rasism i samhället. Han avvisar bägge dessa förklaringar. Den första avvisar han med hänvisning till ”strukturomvandlingarna under perioden från 1950-talet till slutet av 1980-talet. Då hela branscher såsom den stora varvsindustrin, stora delar av stålindustrin, de mindre och medelstora jordbruken och merparten av beklädnadsindustrin slogs ut.” Han menar att detta inte ledde till att det uppstod ”något parti som sade sig särskilt företräda dessa grupper”.

Här kan jag tycka att Rothstein missar andra väsentliga förändringar sedan 1980-talet, både materiella och mer ideologiska. Jag tänker på nedrustningen av och de allt större revorna i välfärden, de alltmer ökande klyftorna och alla de kulturella och ideologiska förändringar som minskat kollektivt eller mer klassmässigt tänkande. I bägge fallen har det varit en del av en medveten offensiv från högern, borgerligheten och kapitalet. En offensiv som arbetarrörelsen i bästa fall vacklat inför och i värsta fall surfat med i. Jag tycker det är svårt att inte tänka att det finns ett samband mellan denna offensiv, arbetarrörelsens försvagning och framväxten av den nationalistiska ytterhögern.

Rothstein avvisar också en ökande rasism som förklaring. Han skriver bland annat:

Tillgängliga undersökningar av väljarkårens attityder talar inte heller för att främlingsfientligheten eller rasismen skulle ha ökat. Den samhällsvetenskapliga metodläran säger oss att något som är konstant kan inte förklara en förändring.

Det är ett argument som det ligger mycket i. Den rasism som finns inom SD och bland många av dess väljare är inte i huvudsak en ny rasism. När det gäller unga så är det naturligtvis det i en viss mening. Men bland äldre som tidigare stött andra partier – främst moderaterna och socialdemokraterna – handlar det förmodligen om rasistiska uppfattningar som alltid funnits.

Rothsteins egen förklaring till det ökade stödet till SD  (istället för dessa två) är ”att Sverige under den gångna valperioden tagit emot ett exceptionellt antal flyktingar.” Det tycker jag däremot inte är en speciellt övertygande förklaring. För det första kom dessa rasistiska strömningar in i den svenska riksdagen genom Ny Demokrati redan 1991. Att partiet sedan förlorade sina mandat 1994 och gick i konkurs år 2000 berodde mest på partiledningens oskicklighet.

Det är också så att vi ser en högerreaktionär nationalistisk och rasistisk våg över hela världen. Nationalister av olika sort använder sig av migrationen i världen i sin ”argumentation”. Men sambandet mellan större flyktingströmmar och ökat stöd till de högernationella är inte alls enkelt här. Till exempel har även Finland med sitt begränsade mottagande sina ”sannfinländare”. Den nuvarande reaktionära vågen i Sverige är en del av en internationell utveckling på samma sätt som vänstervågen från 1960-talet var det. Det verkar då lite futtigt att förklara just utvecklingen i Sverige med hänvisning till ett stort flyktingmottagande.

 

Debatten i Aftonbladet

Men det viktiga med att förstå olika utvecklingar i samhället måste ju vara att veta vad vi ska göra med denna kunskap. Alltså frågan hur vi bekämpar nationalisterna/rasisterna.

I Aftonbladet har det varit en förvånansvärt hätsk debatt i samma ämne mellan Greider/Linderborg på den ena sidan och Petter Larsson på den andra. Jag tycker inte den är så lätt att få grepp om. Framförallt när det gäller just frågan om vad vi ska göra.

Greider/Linderborg skriver (syftande på bland annat Petter Larsson) att ”många vänsterskribenter helt sonika förnekar att det existerar materiella omständigheter i botten på avgörande politiska skeenden.” Jag kan inte utläsa detta i Petter Larssons artiklar även om jag inte är säker på att jag i alla delar begriper dem. Han skriver ju till exempel: ”det finns ett tydligt klassröstande, både på SD och andra högerradikala partier i Västeuropa. De attraherar, som vi vet, oproportionerligt många, framför allt manliga, arbetare och småföretagare”. Snarare läser jag att han förutom klass också betonar ideologi, alltså de reaktionära värderingar som han –  med hänvisningar till olika undersökningar – visar på att de sverigedemokratiska väljarna har. När Greider/Linderborg ska beskriva och förklara sd:s framgångar finns det också en stor brist i analysen:

hur man än ser på valresultatet är det ett glasklart maktlandskap som framträder ur röstlängderna: Ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD.

Naturligtvis stämmer det att många av SD:s väljare och lokalpolitiker tillhör dem som upplevt försämringarna, det som Greider i en DN-artikel beskrev som ”de bortglömda platsernas och de bortglömda människornas revolt”. Naturligtvis finns dessa. De sjukskrivna, de arbetslösa, men också en stor del av LO-arbetare. De som vi på vänstersidan tycker borde rösta på arbetarrörelsens partier. Men dels är denna beskrivning ofullständig. Förutom att partiledningen alltid bestått av ett gäng högbetalda broilerpolitiker så samlar idag själva partiet många andra kategorier än delar av arbetarklassen. Idag är SD ett socialt betydligt bredare parti med stöd långt in bland de allra rikaste och mest inflytelserika. Dessutom stämmer det inte att ”ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD”. Här försvinner en stor grupp av den moderna arbetarklassen i analysen: kvinnorna och de utrikesfödda. För som Larsson påpekar: ”För in den utrikesfödda arbetarkvinnan i bilden och chansen är mycket liten att hon röstar på SD. Se på landets fattigaste områden, storstädernas röda förorter”.

 

Men åter till frågan: vad ska vi ha de olika analyserna till och vad ska vi göra?

Som jag tolkar denna diskussion som väl finns och funnits på olika sätt och i olika former inom vänstern i många år så blir det så att de som i likhet med Greider/Linderborg mer betonar den ekonomiska och klassmässiga nivån och mer bortser från de ideologiska och värderingsmässiga frågorna, de tänker sig att vi kan komma runt dessa. Som Greider formulerar det i den tidigare citerade DN-artikeln: ”Det enda jag märkt kan vända en diskussion med en sverigedemokratisk väljare är när man lämnar migrationspolitiken och kommer in på ekonomiska orättvisor”.

Bilden är från en kamp bland taxiförarna i Stockholm 2016. Jag har lånat den från Frances Tuuloskorpis utmärkta blogg

Naturligtvis är det riktigt att vi inte uppnår någonting varken med moralism eller med avsky. Jag tror också det är mycket viktigt att vi i högre utsträckning betonar det falska i SD:s anspråk på att vara ett parti för arbetarklassen eller samhällets förlorare. Att vi angriper dem som det högerparti de är. Framförallt är det kamp och rörelse som är avgörande. Den stora bristen på motstånd och kamp är, tror jag, en mycket viktig förklaring till att den pessimistiska och reaktionära rasismen kan stärkas.

Men jag tror inte att vi kommer runt eller kan undvika värderingsfrågorna, det faktum att en stor del av SD:s väljare har en reaktionär och rasistisk världsbild. Däremot måste dessa värderingsfrågor kopplas till klassfrågorna och frågorna om jämlikhet och rättvisa. Rasismen är ju inte bara dum och avskyvärd, den hindrar också den nödvändiga enheten av de många mot de få rika.

Rasism i Guds förlovade land

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan svarta och vita, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

 

Vad tänker du när du läst ovanstående citat? Förmodligen att det kommer från Sydafrikas apartheid eller den amerikanska södern innan medborgarrörelsens framgångar på 1960-talet. Eller?

Om jag nu ändrar lite på citatet, så att det lyder så här:

Handla inte av judar- nazipropaganda från 1930-talets Tyskland.

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan judar och ickejudar, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

Vad tänker du då? Förmodligen att det rör sig om ett citat från Nazityskland. Men citatet är från dagens Israel. Jag har bara ändrat det lite grann. Citatet läser jag i dagens UNT (16 mars) i en recension av boken ”Alla floder flyter mot havet” av den israeliska författarinnan Dorit Rabinyan. Boken handlar om en kärleksrelation mellan en palestinsk man och en israelisk kvinna och dess svårigheter, ja rentav omöjlighet. Boken mottogs väl när den kom ut i Israel för ett antal år sedan och fick många unga läsare. Men ett och ett halvt år efter utgivningen slog staten till. Det israeliska utbildningsdepartementet strök boken från läslistan för skolelever.  Departementet ansåg att boken inte borde läsas (och nu återger jag citatet i sin helhet) eftersom:

..intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning – även om det inte händer i berättelsen – mellan judar och ickejudar, av stora delar av samhället ses som ett hot mot de separata identiteterna.

Så ser rasismen ut i dagens Israel. Det är inte ett isolerat exempel. Men under den nuvarande högerregeringen är det värre än någonsin. Men denna rasism har inte fallit från skyarna. Den är ytterst konsekvensen av den sionistiska ideologin och tanken om ”ett folk en nation”. Jag har skrivit om detta förut.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om rasism, Israel, sionismen

 

”Guilt by association” eller faktiska kopplingar högerut?

Uttrycket ”guilt by association” – som betyder ungefär ”skuld genom sammankoppling” –  brukar anses vara ett exempel på felaktig argumentation. Jag känner inte till uttryckets historia. (Någon som vet? berätta och upplys gärna!) Det syftar i alla fall på en argumentation där man påpekar en likhet mellan motpartens åsikter och någon som man kan anta att de man vill övertyga ogillar, man låter trovärdigheten hos en tes avgöras av vem/vilka som argumenterar för eller mot tesen.

Jag har funderat en del över det här uttrycket under det senaste året. Att det här debattgreppet förekommit och förekommer ofta inom politiken – ibland på de mest häpnadsväckande sätt – kan ändå inte innebära att det går att bortse från alla typer av sådana kopplingar. Jag tänker att det ibland används åt andra hållet så att istället all typ av ”sammankoppling” bortförklaras.

 

Enkla exempel

När företrädare för det svenska näringslivet försöker sammankoppla motstånd mot vinster i välfärden med ett samhälle som Nordkorea så framstår det ju bara som löjligt för de flesta. Eftersom det är det svenska systemet som är unikt så är det ju inte så trovärdigt att bland alla nationer plocka ut just Nordkorea. När delar av fredsrörelsen beskylls för att gå Putins ärenden för att man motsätter sig svensk Nato-anslutning är det kanske ett mer typiskt exempel. Det går att bemöta som just ett exempel på ”guilt by association” och det har gjorts. Men det är ändå lite knepigare än med Nordkorea-exemplet, eftersom det finns en del Nato-motståndare som har en så välvillig attityd mot Putins Ryssland att det gör dem mindre trovärdiga.

Men jag skulle vilja resonera om några andra exempel. Här gäller det kopplingar till högerextremismen.

 

Exempel på borgerlig sammankoppling

Kristdemokraternas ledare annonserade nyligen att hon kommer driva valkampanj tillsammans med den nye medlemmen Bert Karlsson. För oss som minns och ogillade Ny Demokrati säger detta något om KD:s utveckling. Ny Demokrati som kom in i riksdagen samma år som det bildades 1991 leddes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Partiet gick i konkurs år 2000. Det var ett högerextremt, populistiskt och rasistiskt parti. Att Ian Wachtmeister senare kom att fungera som rådgivare till SD:s Jimmie Åkesson var därför inte någon tillfällighet. Att KD nu vill lyfta fram den folklige rasisten Bert Karlsson tycker jag säger något om deras partiledning. De tar ytterligare ett kliv ner i det högerextrema träsket, tänker jag. Men har jag därmed använt mig av ”guilt by association”? Ledningen för KD skulle säkert anse det.

 

När vänsterfolk sammankopplas

När Jan Myrdal bekräftade sin fortsatt reaktionära utveckling genom att skriva i en högerextrem tidning tänkte jag att detta borde vara den sista spiken i hans politiska kista. Hans gamla vänner inom Clarté, som under en längre tid alltmer besvärats av hans hemska uttalanden och skriverier, fick nog och bröt öppet med honom. Men den krympande beundrarskaran i Folket i Bild/Kulturfront uttryckte sitt stöd även denna gång. Deras reaktion var ungefär: ”vadå fel att skriva i en nassetidning?”. Att Myrdal skrev i en nazisttidning och där uttryckte åsikter som passade bra in i sammanhanget tyckte människorna kring Fib inte var något problem. De ansåg nog också att det var att använda sig av ”guilt by association”. Deras argument var att DN var en värre tidning än den nazistiska tidningen eftersom DN stöder USA-imperialismen medan nazisterna inte gör det. Bedömningen av den internationella situationen blir överordnad förmågan att se den fascistiska faran i Sverige.

 

Det materiella intresset som koppling

En annan fråga är hur köpt en skrivande person kan vara utan att det hänger ihop med det som den skriver. Naturligtvis är det bra om socialistiska skribenter lyckas få in artiklar i de dominerande borgerliga medierna. Men att anställas på en borgerlig tidnings ledarredaktion är däremot en annan sak. Ännu mer om denna tidning är Göteborgsposten. Denna tidning var till för tre år sedan en socialliberal tidning. Men efter att högerdebattören Alice Teodorescu anställdes som ny politisk redaktör ändrades detta. Att hon anställdes väckte en del uppmärksamhet och bestörtning hos de andra ledarredaktörerna Maria Haldesten, Malin Lernfelt och Gert Gelotte. De skrev då:

Därmed drar vi nu den naturliga slutsatsen att GP, med denna rekrytering, avser att göra avsteg från den socialliberala grund vi vilat vårt arbete på. Detta värderingsskifte kom för oss som en total överraskning.

Haldesten, Lernfelt och Gelotte slutade också på grund av den tydliga högervridningen på GP och Gelotte skrev sen att GP efter 1 mars 2015 inte längre var en liberal tidning.

Den socialdemokratiska Ny Tid i Göteborg konstaterade senare i en rapport att GP därefter publicerar ”högerpopulistiska artiklar av samma sort som brukar publiceras på Sverigedemokratiska hatsajter”.

Till denna förändrade ledarredaktion på GP anställdes nyligen den tidigare vänsterskribenten Ann Charlott Altstadt (som jag skrivit om tidigare).

Nu finns det ju en del som uppfattar sig som vänster som tycker att detta inte är något jag har rätt att angripa Altstadt för. Jag borde inte se till sammanhang eller använda ”guilt by association” menar de. Intressant nog är det samma personer som tillsammans mångfaldigat Altstadts artiklar på nätet eller på bloggar som Lindelöf, Jinge/Romilsson och Steigan. Men sammanhanget spelar roll. För lika osannolikt som det är att Kajsa Ekis Ekman eller Nina Björk skulle anställas som ledarredaktörer på nya GP, lika logiskt och begripligt är det att  Altstadt anställs där. Altstadt representerar nämligen ett fenomen som inte är nytt i historien. Det handlar om människor som börjar i en vänsterposition men efterhand alltmer kommer att inta ståndpunkter som förenar dem med den yttersta högern i tider när vindarna blåser åt det hållet.

Utan att här fördjupa sig i Altstadts tidigare skrivande är det helt klart att hon under en lång tid var verksam och skrev från ett tydligt vänsterperspektiv. Men precis som med en del andra intellektuella tycks hon ha följt med i de senaste årens dominerande vindar. När hon presenterade sig som ny skribent på GP:s ledarsida nämnde hon inte något om sin anknytning till vänstern. Där sa hon istället bland annat om sig själv att hon ”….betraktas väl som old-school i dagens skruvade vänsterklimat.…”

En person som beskriver det nuvarande andliga klimatet i Sverige som ett ”skruvat vänsterklimat” har ju därmed beskrivit och positionerat sig själv på ett tydligt sätt. Det är knappast någon som själv betraktar sig som vänster som skriver så. Sin första ledarartikel i GP inleder hon dessutom så här:

Slaget om Sverigebilden skär idag genom nation, stat, invandring, integration, segregation och har splittrat upp och kastat om den politiska kartans höger- och vänsterpositioner.

Det är ju ytterligare en positionering från hennes sida. Tanken att höger och vänster kastats om är en åsikt som vi hört förut från Jan Myrdal och hans anhängare. Det är ju en åsikt som passar bra för den som både vill kalla sig vänster och samtidigt knyta an till högern. Men åsikten har också framförts av SD:s Mattias Karlsson:

Huvudkonflikten står inte längre mellan höger och vänster…utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”.

 

Nära kaka söker maka

En annan person med liknande åsikter som Fib/Myrdalgruppen och Altstadt är Malcom Kyeune. Denne var fram till 2014 med i Ung Vänster men uteslöts för att ha uttryckt gillande för en extrem våldssekt. Därefter har han varit redaktions- och styrelsemedlem i Folket i Bild/Kulturfront. (Någon som börjar se ett mönster?) Kyeune har samtidigt som han fortsatt att kalla sig kommunist riktat det mesta av sin skriftliga eld mot den existerande vänstern och formulerat problem på samma sätt som SD där fattigpensionärer ställs mot flyktingar. Kyeune har förutom att publiceras i diverse borgerliga medier också knutits till nya GP som krönikör. Ett sorts kvitto på hans insatser tänker jag. Men även här har jag mött argumentet att detta skulle vara ett ”guilt by association”- argument.

En som blev utesluten ur Ung Vänster samtidigt och på samma grunder som Kyeune var hans kompis Markus Allard. Tillsammans har de drivit en podcast och skrivit  på Nyheter Idag som av Expo beskrivs som exempel på media som ”konsekvent knyter an till typiska högerpopulistiska eller högerextrema ideal och retorik” även om (som Expo påpekar) just den är ”svårare att få in i mallen” men ”håller sig med samma tematik”.

Allard bildade tillsammans med anhängare Örebropartiet. Nu knyts den reaktionära polisen Peter Springare som medlem till detta parti. Polisen som anmälts för rasistiska och ogrundade uttalanden som ledde till en hatgrupp på Facebook. Jag tänker att även detta säger något om vart Allard är på väg.

 

Varför bry sig?

Det har hänt förr. Här Nils Flyg.

Nå är då dessa kopplingar som jag beskrivit mellan människor som utger sig för att vara vänster och extremhögern exempel på ”guilt by association”? Nej det anser jag inte. Det är kopplingar som handlar om både likhet i beskrivningen av läget, politiska svar samt organisatoriska och materiella band. Det är en viss miljö där en del äldre människor med bakgrund i 60/70-talets vänster förenats med några yngre skribenter och aktivister. En lika märklig som obehaglig allians. Men inte ny i historien.

Så varför skriver jag då om dem? Är de inte ointressanta och marginella? Nej, tyvärr når de ut ganska ordentligt, inte minst via borgerliga medier och några större bloggar.

Att angripa vänstern är inte svårt. Det finns mycket som går att kritisera. Om man likt Altstadt/Kyeune dessutom målar en grov och förenklad bild är det lätt att angripa. Det leder inte till konstruktiva diskussioner. Det är ju inte heller syftet. Men jag har ändå sett att en del människor jag känner, medlemmar i vänsterpartiet eller oberoende vänster, emellanåt uttryckt sympati för dessa människors försåtliga skriverier. Därför skrev jag detta. I förhoppningen att de ska se det som jag ser. Eller att vi åtminstone kan börja diskutera problemet.

 

Intressant?

Sagt av andra om det antifascistiska motståndet i Göteborg

Åtminstone tre saker tycks vara helt klara efter den uppmärksammade helgen i Göteborg:

  • Nationalsocialisterna i NMR misslyckades främst genom att de bara förflyttade sig mellan två ICA-butiker och genom att de var betydligt färre (500) än de själva räknat med.
  • Kanske 10 000 göteborgare samlades i fredliga och framgångsrika manifestationer mot nazismen.
  • Dessa många fredliga människor bidrog till att stoppa NMR-tåget.

Hur detta gick till beskrivs i en artikel av läraren Andreas Magnusson i det utmärkta Magasinet Para§raf:

 Eftersom de inte ville och vågade gå förbi den stora demonstrationen på Heden och de motdemonstranter som ställt upp längs den planerade rutten valde de att försöka forcera polisens avspärrningar. De ville till varje pris bort från vägen mot oss motdemonstranter och ta sig till Bokmässan…… Det stoppades av helt vanliga människor och en tidigare hårt kritiserad polis som trots allt bestämt sig för att göra sitt jobb och dessutom gjorde det bra.

 

Ytterligare informationer

Bra och initierad information om vad som hände kan den få som inte redan läst/läser bloggen Svensson. Den är skriven av Anders Svensson en gammal göteborgsaktivist med lång erfarenhet och stor kunskap både vad gäller organisering, demonstrerande och samarbete med polisen.

Till exempel menar han att det är de olika delarna av vänstern i Göteborg som var de främsta organisatörerna i denna demokratiska aktivitet. Han tar också upp frågan om ”vänstervåldet” som dels tycks ha haft en i förhållande till den mediala förhandsbilden begränsad roll. Dessutom tycks det gå att visa på att en del av dessa våldsverkare inte var omedvetna provokatörer utan personer närstående NMR som uppträdde under falsk flagg. Samma sak hävdar för övrigt Maria Robsahm på facebook där hon visar att ”en av dem som stod längst fram i gruppen maskerade demonstranter utanför Liseberg”  identifierats som antisemiten Bechir Rabani ”med starka kopplingar till den högerextrema kretsen kring NMR”.

 

Övrigt att notera

Den liberalkonservativa skribenten Margit Richert riktar i Svenska Dagbladet kritik mot sina egna inom högern:

Som högeranstruken har jag den senaste tiden fått skämmas mer än en gång, när meningsfränder och bekanta slagit knut på sig i sin vägran att smutsa ned sig med banaliteter som att ”ta avstånd”. Det förutsätts så självklart att man är mot nazism att man vägrar att ens komma nära träcket.

Det är förstås en hedervärd taktik, om man tycker att kampen mot socialismen går före allt annat, även de dagar då nazister marscherar. Återstår så för oss andra att spotta i nävarna och hjälpas åt. Från von Papens arvtagare lär vi inte få någon hjälp.

 

En av de högerpersoner (moderater) som däremot aldrig skäms men som borde vara en skam för högern är Hanif Bali. Naturligtvis utmärker han sig även denna gång. I detta fall genom att försöka smutskasta de antifascistiska demonstranterna genom att publicera en bild från kravallerna i Göteborg 2001.

En bloggare som utmärker sig genom en lika avvikande som märklig analys av helgens händelser i Göteborg är Lindelöf som har en artikel med rubriken: ”Demokratins motståndare vann idag”. Enligt den analysen skulle det alltså varit en framgång för demokratin om nationalsocialister under de givna omständigheterna kunde marschera som de ville. ”Jan Myrdal-vänstern” borde kanske inte göra en förvånad men lyckas även denna gång.

 

Intressant?

Några goda råd från polisen

Föreställ er att anhängare till den så kallade islamiska staten (IS, ISIS eller Daesh) skulle ansöka om att få demonstrera i någon av Sveriges större städer. Det är svårt att föreställa sig, jag vet, men försök. Föreställ er då också att de skulle marschera förbi en stor kyrka eller en synagoga samt en stor samlingsplats kring litteratur.

Detta kan ju verka magstarkt nog för de flesta. Men försök nu också föreställa dig att polisen som gett tillstånd till denna marsch för IS-anhängare kommer med goda råd. Goda råd till arrangörerna av IS-marschen som går ut på att ge dem tips om hur de ska kunna genomföra den utan att bli stoppade med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp eller uppmaningar till terror. Hur dessa råd skulle se ut är inte lätt att fantisera om. Men säg att de skulle handla om utseendet på demonstrationen. Tänk dig att polisen skulle uppmana dem att inte komma med IS-flaggor, eller andra symboler som skulle göra att polisen måste ingripa mot deltagarna i marschen.

Ja allt detta verkar ju helt sjukt naturligtvis.

Men vad ska man då säga om den demonstration som den öppet nationalsocialistiska organisationen NMR har fått tillstånd till i Göteborg den 30 september? Den sker samtidigt som Bokmässan där deras kompisar kring en alltför omnämnd tidning deltar trots protester. Den kommer också att passera i närheten av synagogan i Göteborg samma dag som den judiska högtiden Jom kippur.

Och vad ska man säga om det brev (se här bredvid) som polisen i Göteborg skickat till NMR där man ger dem tips om hur de ska kunna genomföra demonstrationen utan att bli lagförda för hets mot folkgrupp? Råden är att NMR inte ska uppträda i uniformer, ”uniformt uppträdande” eller använda symboler som får en att tänka på deras historiska idoler de tyska nationalsocialisterna.

Det polisen säger är ju egentligen att utanpåverket är det väsentliga. Men organisationen NMR är en våldsam terrorgrupp. De är anhängare av en folkmordsideologi som innebär att hets mot folkgrupp är helt grundläggande i allt som de gör. Detta förändras inte på något sätt av att de sätter på sig andra kläder och låter fanorna stanna hemma.

Går det att säga något om allt detta mer än att det är så absurt så att man just saknar ord?

Intressant?

 

Ulf Kristersson och ”integrationspolitiken”

Igår fredag verkade det vara klart att Ulf Kristersson bli ny ledare för moderaterna. Stämman då ledare ska väljas är först den 1 oktober. Men som demokratin fungerar i de flesta svenska partier så är nog saken klar.

Jag hör Kristersson intervjuas på radions Ekot under fredagseftermiddagen. På en direkt fråga om han har några ”lik i garderoben” svara han nej. Om det stämmer beror bland annat på hur man ser på vissa lägenhetsaffärer som han ägnat sig åt.

Han blir också självklart utfrågad om förhållandet till SD. Han tycker att det uppstått förvirring om detta förhållande. I sammanhanget säger han en sak som jag hört förut, som får mig att reagera. Han säger ungefär att SD haft sådan framgång därför att de var det enda partiet som tog upp ”problemen med integrationspolitiken”. Det som förändrats är alltså att nu även andra partier gör detta. Det här är inte en för Kristersson eller moderaterna speciell uppfattning. Den har uttryckts och upprepats av ett flertal politiker och dominerande proffs-tyckare. Uppsala-professorn i statskunskap Li Bennich-Björkman sa samma sak i en intervju i SvD i våras:

Någonting ganska radikalt har hänt. En hel del väljare ser att det finns problem med integrationspolitiken och flertalet partier måste tala om de frågorna, som är SD:s frågor.

Är det här en riktig beskrivning?

Som jag skrivit förut många gånger så är det ofta problem med uttryck som används för ofta. De gör att vi slutar fundera ordentligt på vad som menas. Ordet ”integration” verkar vara på väg att bli ett sådant ord.

Integration betyder sammansmältning eller ”förening till en helhet”.

               sammansmältning

Integration betyder att denna process av sammansmältning är ömsesidig. Det betyder inte att den är eller kommer vara konfliktfri. Men den är ömsesidig till skillnad från assimilation, från latinets assimilatio, som betyder ”göra lik”/ ”efterbilda” och innebär en total och fullständig anpassning och underordning.

Förvisso finns det olika problem med den ömsesidiga anpassning som kallas integration, som ska göra att alla människor som bor här kommer in i samhället, på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden. Naturligtvis finns det problem. En sak som diskuterats en hel del är frågan om diskriminerande förhållanden (strukturer) som motverkar integration. Sådana förhållanden finns, tror jag, både i det svenska samhället och bland en del nyanlända. I det svenska samhället finns det till exempel diskriminerande förhållanden på arbets- och bostadsmarknaden. Det finns också traditioner och vanor bland vissa invandrare, t.ex. sådant som begränsar kvinnors frihet, som kan motverka integration.

Men har SD något att säga överhuvudtaget i dessa frågor? Har de på något sätt bidragit med förslag som skulle förbättra integrationen? Nej verkligen inte. SD har varit motståndare till invandring sedan starten, alldeles oavsett hur många som har sökt sig hit. När det gäller dem som trots detta kommit hit är SD för assimilering. Den som förordar assimilering tar ju inte upp ”problemen med integration”. De vill inte alls uppnå några resultat vad gäller integrationen. De vill ju inte alls ha någon integration. De ger dessutom konsekvent en lögnaktig och hatfylld beskrivning av förhållandena i vårt land.  Deras främsta förklaring till alla typer av problem är att människor har kommit till Sverige från andra länder. Den nedrustning av välfärden och de ökade klassklyftor som pågått sedan början av 1980-talet skyller de inte på orättvis eller felaktig fördelningspolitik utan istället på invandrarna.

Att beskriva SD:s rasistiska politik om medfödd ”kulturell essens”, stängda gränser, assimilering och hat mot ”de andra” som att de tagit upp ”problemen med integrationspolitiken”, det är inte bara felaktigt, det är en direkt skönmålning av SD.

Så nog har moderaterna och en stor del av borgerligheten problem när det gäller att förklara sitt förhållande till SD.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, sverigedemokraterna, rasism, integration

%d bloggare gillar detta: