Olika typer av ersättningar….

Det finns inget bonusförbud i lagstiftningen, men det är viktigt att ägarna agerar ansvarsfullt kring detta”. Så kommenterar Liberalerna de senaste bonusutdelningarna till vårdprofitörerna i Attendo,  enligt Aftonbladet.

Det handlar alltså åter om företaget Attendo – ökänt för skandaler med usel vård, dålig behandling av personalen, enorma vinstuttag, inbringande försäljningar och ägande ifrån skatteparadiset Jersey. Aftonbladet avslöjade nyligen att företaget, trots att det under år 2020 fått 120 miljoner i coronastöd från svenska skattebetalare och 10 miljoner kronor från Finland, har fördubblat bonusen till den högsta ledningen. Totalt fick de 4,8 miljoner i ren bonus. Den verkställande direktören Martin Tivéus ökade sin ersättning med 16 procent och fick därmed 12,9 miljoner under året. En summa som de flesta av oss inte ens får ihop efter ett helt yrkesliv.

Vänsterpartiets ledare gick självklart ut och fördömde detta på ett kraftfullt sätt. Även finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP) är kritisk och vill se en annan lagstiftning där ”överskott ska återinvesteras i verksamheten”. Men också på högerkanten finns det de som tar avstånd. Åtminstone i ord. SD tycker att bonusar eller vinstutdelning bara är ”kompatibelt med att uppbära stöd från det offentliga” när det gäller småföretag. Och KD tycker att ”det ska inte ske”, men med det i sammanhanget mycket försiktiga uttalandet att det ”behöver utvärderas”. Svårast att ifrågasätta bidrag till fuskande vårdprofitörer tycks Liberalerna ha, då de inte lyckas klämma ur sig mer än att företagen bör vara ”ansvarsfulla”.

Enligt Aftonbladet har de inte lyckats få någon kommentar i frågan från Moderaterna. Själv har jag också förgäves letat efter det på nätet. Kontrasten är ju annars slående när det gäller synen på olika typer av ersättningar. Under alltför många år har det ju nästan varit en sport på högerkanten att jaga och driva tillbaka ersättningar till sjuka, arbetslösa eller människor med låga inkomster. Det senaste från den kanten är att vilja minska de redan låga ersättningarna till människor som flytt hit och ännu inte kommit i arbete. Det sägs vara ett sätt att få fler människor i arbete och att förbättra ”integrationen”. Som vanligt är vinkeln att det är individens eget fel ifall den inte lyckas skaffa ett jobb. Med fler piskor ska viljan öka att söka de jobb som oftast inte ens finns, enligt detta synsätt. Piskorna kommer driva ut ännu fler människor i ”skuggsamhället” och bidra till att pressa även alla andra löntagare till att böja på nacken och finna sig i mer. Men över bonusdirektörerna viner det inte några piskor.

SD är odemokratiskt och farligt på riktigt – och socialliberalismen död.

I december 2018 skrev den dåvarande politiska chefredaktören för UNT Håkan Holmberg i en ledarartikel att: ”När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället”.

Karl Staaf, liberal ledare vid erövrandet av rösträtten

Efter helgens beslut på Liberalernas partiråd så kom den meningen i mitt huvud. Man kan väl helt klart säga att socialliberalismen trängts tillbaka. Kanske kan man även säga att själva liberalismen nu trängts undan i det liberala partiet. I alla fall är det ett avgörande vägval. Om partiet Liberalerna röstmässigt kommer vinna på det återstår ju att se.

När Stefan Löfven nyligen påpekade riskerna för demokratin när de borgerliga partierna börjar att samarbeta med SD blev tonläget från M och KD mycket högt. Det var ju förväntat. Men märkligare är den typen av analyser som görs av TV-orakel på Public Service som Mats Knutsson. Hans analys efter Löfvens uttalande var ungefär att det (bara) handlade om ett politiskt spel. Knutsson verkade däremot inte anse att det skulle finnas någon saklig grund för att ifrågasätta SD:s demokratiska trovärdighet. Det är feg eller okunnig journalistik. Att SD är ett hot mot den demokrati som vi har är ett faktum. Och det förändras inte av att SD idag har ett större röststöd än flera av de andra partierna i riksdagen.

SD klarar sig oftast undan väldigt lätt i debatter och utfrågningar. Tyvärr är det inte så många motdebattörer eller journalister som gör något vidare jobb vid dessa konfrontationer. Sannolikt är det nog också så att många journalister helt enkelt inte vågar konfrontera SD. När någon intervjuad konfronterat SD på TV eller i radio, utan att SD varit på plats, tycker jag mig alltför ofta ha hört den onödiga och förskrämda journalist-kommentaren att ”de (SD) håller nog inte med” eller ”de är ju inte här och kan svara”. Journalister och andras rädsla är tyvärr inte obefogad. Till SD:s hjälp – antingen det styrs direkt inifrån partimaskineriet eller om jobbet utförs av olika ”friryttare” – finns ju alla dessa nätkrigare  eller våldsmänniskor som hotar journalister och meningsmotståndare verbalt och fysiskt.

Hur SD ska drivas tillbaka är något som diskuterats en hel del inom vänstern och arbetarrörelsen. Den frågan har inte jag något svar på annat än att jag är övertygad om att mer nyliberal politik bara gör det ännu svårare att stoppa dem. Men vilka argument ska vi använda? Jag tror att vi inte ”bara” ska argumentera mot deras rasism och islamofobi utan framförallt visa att de är ett hot mot demokratin och alla oss andra. Här kommer en sådan liten genomgång.

Principprogrammet, demokratin och dess avskaffande för vissa.

Ett partis program talar om vad ett parti vill på lite längre sikt även om det ofta är formulerat så att det låter ”bättre än det är” och kan uppfattas som rimligt av många utanför partiet. Detta gäller i ovanligt hög grad när det gäller SD:s program. I det nuvarande programmet från 2019 tog SD dessutom bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” och i olika formuleringar försöker de framstå som fria från rasism. Ändå går det att se hur demokratin hotas ifall de får möjligheten att genomföra sina idéer.

Om demokrati skriver man att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Vilka är det då som SD själva ”räknar till folket”?

Enligt SD kan man bli ”medlem av den svenska nationen…genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den”. Man kan vara antingen ”infödd” eller ”assimilerad”. Men både ”infödda” och ”assimilerade” kan utestängas från nationen och demokratin. För här kommer det som SD kallar det ”problematiska”:

”Upphörande”

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Det tror jag är en av de viktigaste meningarna i detta program! Vi kan alltså ”upphöra” att ingå i nationen och därmed demokratin om vi inte uppfyller SD:s krav på lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det behövs inte alltför mycket fantasi för att föreställa sig vad detta ”upphörande” skulle  innebära för människor med andra typer av uppfattningar än SD:s. Historien är full av exempel.

SD:s kompisar säger något om dem själva.

Vilka vänner vi har säger rätt mycket om oss själva. Det gäller i livet såväl som inom politiken. I politiken är det ju extra intressant ifall dessa vänner dessutom nått makt och kunnat genomföra en del av sina idéer. Det blir då tydligare vad programmen står för.

SD ingår i en internationell trend av liknade partier, rörelser och ledartyper. Ett sätt att se vartåt det pekar ifall SD får mer makt är därför att titta på dessa och hur SD har förhållit sig till dem.

SD och Åkesson stödde och stöder Trump. Det ändrades inte ens efter stormningen av Kapitolium i Washington. Det borde vara uppenbart för alla människor som tror på någon typ av demokrati att det är farligt att låta ett sådant parti och dess ledare få mer makt.

Utvecklingen i Ungern är ett annat exempel som på ett skrämmande sätt visar vad vi har framför oss om dessa nationalkonservativa skendemokrater får makten. Banden mellan Orbáns auktoritära regim och SD har utvecklats sedan länge, inte minst sedan ledande företrädare flyttade dit. Ändå så förnekade både Åkesson och Jomshof nyligen dessa band efter att Löfven använt det argumentet i en TV-intervju. Men vi är många som minns dessa ord av Jomshof:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Det uttalandet är ju också en väldigt bra illustration till vad SD:s omvandling framförallt handlat om: ”anpassning av retoriken”.

Men vi kan också minnas när Åkesson efter ett tal i Almedalen 2018 fick en sådan här typisk journalistfråga  om ”vem han föredrar”: Viktor Orbán eller Angela Merkel? Han skulle ju kunnat svara att han inte föredrog någon av dem. Men han svarade att han valde Orbán.

Mats Wingborg har annars en bra genomgång i Dagens Arena om alla exempel på SD:s uppslutning bakom regimen i Ungern.

Ett ständigt städ- och tätningsjobb för att hålla fasaden.

Svårstädat

Ledningen i SD har talat en hel del om nolltolerans mot rasism, de har rensat ut och de har tagit avstånd. Men olika avskyvärda exempel på hat, hets, rasism och odemokratiska tankar fortsätter att välla ut från SD. Ibland är det sådant som är uttryck för partiledningens dubbelspel när de genom olika kanaler släpper fram sådant som de gillar men inte hävdar officiellt. Andra gånger är det sådant som partiledningen helst inte skulle vilja kom ut. Att det ändå gör det handlar om att det finns så mycket av sådant inom partiet och rörelsen att det helt enkelt inte går att dölja.  

Dessa exempel borde SD-ledningen konfronteras med mycket mer än vad som sker. Den som vill se exempel på en del av allt det som väller ut kan gå till den väldokumenterade sidan SD-citat där mycket finns dokumenterat.

SD:s rötter och Åkessons märkliga inträde

Att SD har nazistiska rötter är ju ett faktum. När SD bildades 1988 hade de dessa rötter och flera gamla nazister och till och med en gammal SS-veteran ingick. Ändå har det argumentet nästan blivit lite tröttsamt. Dels slingrar sig partiledningen alltid undan dessa kopplingar bakåt, dels är det ju sant att partiet på flera sätt förändrats sedan 1980- och 1990-talet. Framförallt till det yttre.

Men en sak som jag tycker att journalister istället borde fråga Åkesson om är det han själv skriver i sin ”självbiografi” Satis Polito, från 2013. Där säger han att han gick med i SD 1995. Men vad var då hans utgångspunkt när han gick med? jo:

Jag gick in i partiet med utgångspunkten att förändra det i grunden, och den som i dag påstår att jag inte lyckats med det är antingen oerhört trångsynt eller bara allmänt illvillig.

Partiinträde som renoveringsprojekt

Att påstå att Åkesson inte lyckats med att på sitt sätt förändra partiet vore dumt. Han är, tror jag, en viktig framgångsfaktor, inte minst när det gäller att undvika svåra frågor i TV eller med sin förmåga att snygga till partiets yttre. Men hur trovärdigt är det att han gick med i SD för att ”förändra det i grunden”? Inte bara därför att en sådan grundlig förändring inte skett utan för att det låter så otroligt osannolikt. Varför över huvud taget gå med i ett parti som man vill förändra i grunden?  Om han tyckte att det mesta var fel (i grunden), varför sökte han sig i så fall till just SD? Varför inte till något parti som inte behövde förändras lika grundligt? Jag menar det fanns ju ett antal andra partier att välja på. Och 1995 var SD dessutom ett mycket litet parti. I andra intervjuer har han istället gett intryck av att han inte visste vad det var för sorts parti han gick med i. Att han ”inte visste”(ett vanligt Åkesson-uttryck) eller märkte att det var ett rasistiskt parti med gamla nazister på ledande poster. Samtidigt ville han alltså ”förändra det i grunden”.

Alltså kan man liksom ofta annars anta att Åkesson inte talar sanning. Det leder i sin tur vidare till varför han behöver mörka om detta….

För att sammanfatta

SD är inte ”bara” ett rasistiskt, islamofobiskt, reaktionärt och fackföreningsfientligt parti som dessutom numera driver en ekonomisk politik som i huvudsak är nyliberal. De är också, och kanske framförallt, ett farligt odemokratiskt parti som inte bör ges ett lillfinger. Tyvärr verkar Liberalerna nu beredda att ge betydligt mer än så.

Något socialliberalt alternativ tycks inte längre finnas kvar bland riksdagspartierna. Centern håller visserligen fortfarande avstånd till SD men är knappast socialliberalt numera, kanske istället det mest nyliberala partiet. Vilka uppgifter ställer då detta läge arbetarrörelsen och vänstern inför? Jag tycker att Martin Klepke formulerar det bra i en artikel i Arbetet häromdagen, där han drar slutsatser från det hittillsvarande ”mittensamarbetet”:

En återgång till ett fruktbart samarbete mellan arbetarrörelsen och någon form av socialliberalism är därför i praktiken omöjlig, helt enkelt för att det inte längre finns någon socialliberalism i svensk politik. Försöken till mittensamarbete under den gemensamma devisen att ”vi säger i alla fall nej till extremhögern” har inte varit fruktbart.

Uppätna skor och spekulationer om vem som tar vem 2022.

Låt mig backa bandet ungefär tio år för att få perspektiv på det som nu händer.

År 2010 hade Sverige haft en majoritetsregering i fyra år bestående av den s.k. alliansen, alltså de partier som inte bara är, utan även kallar sig själva, för borgerliga. Men i valet 2010 kom SD  för första gången in i riksdagen. De fick 5,7% av rösterna. Ungefär som Vänsterpartiet som fick 5,6%. Regeringen under Reinfeldt fortsatte att regera, men var nu i minoritet eftersom SD inte garanterade att de skulle stödja regeringen. Under år 2013 var det en nyhet att den ganska nya s-ledaren Löfven sade sig vilja ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med FP och C. Annie Lööf besvarade då detta med att hon hellre skulle äta upp sin ”högra sko än bli ett stödhjul åt socialdemokraterna”.

2014 bildade socialdemokraterna tillsammans med MP en minoritetsregering, som var tvungen att förhandla om budgeten med Vänsterpartiet. I detta val mer än fördubblade SD sina mandat. De fyra partier som kallar sig borgerliga och det femte (SD) som också är det (fast dessutom odemokratiskt och rasistiskt) hade nu tillsammans fler mandat än S+MP+V. Trots detta så lyckades denna regering hålla i fyra år.

2018 ökade SD ytterligare. Resultatet blev att inte någon ”vanlig” konstellation skulle kunna samla majoritet. Vi fick en höst med en mängd förhandlingar och sittningar hos riksdagens talman. Till slut lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. Centern och Liberalerna var knappast några ”stödhjul” i den s.k. januariöverenskommelsens 73 punkter. Snarare satt de i baksätet och styrde hela ekipaget. För som en genomgång i Dagens Nyheter 19 januari 2019 visade så hade de ”fått igenom mest av sin politik”. Det var därför knappast aktuellt för Anni Lööf att äta upp någon högersko, även om den yttersta högerkanten i form av MUF eller KD:s Skyttedal skrek högt om förräderi.

Knepigare var det för Vänsterpartiet som enligt en punkt i avtalet inte skulle ha ”inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Trots detta la partiet i riksdagen ner sina röster och släppte därmed fram minoritetsregeringen S+MP och dess program av överenskommelser med C+L.

Ett regeringsstyre med stöd av SD hindrades. Men vi fick en fortsättning och skärpning av den reaktionärt nyliberala politiken. Samtidigt också en tilltagande anpassning till de nationalkonservativa synsätten. Denna avgörande inriktning ändrades inte av att Vänsterpartiet märkligt nog lyckades stoppa nedrivningen av arbetsförmedlingen och få ytterligare miljarder till välfärden tillsammans med högern. Även om de summor som tillfördes välfärden efteråt framstår som nålpengar i jämförelse med de av pandemin orsakade miljardbelopp som staten delat ut till företagen.

Nu och 2022

Nu har vi tre partier (MP, KD och L) som enligt opinionsmätningar ligger kring fyraprocentspärren. Liberalerna ligger allra mest illa till och mycket talar väl för att de åker ur riksdagen. Dessutom tycks de nu klyvas av frågan om att samarbeta med SD för att få regera. I detta läge, då C tycks stå ensamt kvar bland de borgerliga i att hålla avstånd till SD, deklarerar Annie Lööf att hon kan tänka sig att sitta i en regering med socialdemokraterna efter nästa val.

Naturligtvis är det bra att inte Centern också förenar sig med de nationalkonservativa. Men innebär det att vi som står på den vänstra sidan nu bara har två på olika sätt dåliga alternativ att förhålla oss till? Där vi antingen ska leva med och under en nyliberal regering eller en regering som dessutom förenar nyliberalism med rasism och inskränkningar i demokratin?

Naturligtvis verkar det rimligt att (fortsätta) välja det minst onda. Men kommer det att på längre sikt innebära att vi minskar hotet från SD?

Vi vet att många av SD:s väljare kommer från grupper som tidigare i huvudsak stödde socialdemokraterna. Många tillhör också grupper som drabbats av åtstramningar inom välfärden. I valet 2018 var det till exempel 24 % bland de arbetslösa och 30 % av dem som hade sjuk- eller aktivitetsersättning som röstade på SD. Att delar av arbetarklassen tagit till sig SD:s perspektiv av att sparka neråt är ett faktum. Om, eller hur, den rasism som segrat över klassolidariteten går att tränga tillbaka, det har ingen på vänstersidan egentligen lyckats svara på. Men det lär knappast bli lättare med en fortsatt nyliberal politik. Som socialdemokraten och Katalys-utredaren Kalle Sundin skrev i Aftonbladet häromdagen:

Det finns en legitim misstro till den politik som urholkat välfärden och bidragit till att många delar av landet halkat efter ekonomiskt. Den måste bemötas med en ny politisk riktning.

Vid det här laget vet vi vad som inte fungerar: stora skattesänkningar, försämrade trygghetssystem och privatiseringar. Med andra ord kärnan i Centerpartiets nuvarande ekonomiska politik……om Centerpartiet på allvar vill stoppa högerpopulismen, är det då verkligen rimligt att fortsätta propsa för reformer som visat sig fungera som bensin på elden?

Därför får det inte heller bli dessa parlamentariska uppgörelser och spekulationer om vem som tar vem som är det avgörande i synfältet för arbetarrörelsen och vänstern. En regering baserad på Centerns nyliberalism (eller för den delen socialdemokratisk anpassning till den) kommer inte lösa problemet med faran från den moderna fascismen. Det enda som i grunden kan ändra detta och möjliggöra en annan politisk inriktning är rörelser, opinionsbildning och sociala strider ute i samhället som förändrar hela dagordningen. Daniel Suhonen visar på en sådan viktig strid i en annan Aftonbladet-artikel:

Om arbetarrörelsen på riktigt och enat tar strid mot profitjakten i skolan kommer man ha en folkmajoritet och professioner som lärare, läkare och vårdpersonal, liksom stora delar av LO-kollektivet i ryggen, även SD-väljarna. Vinstfrågan rör liksom löntagarfonderna själva kärnan i ett demokratiskt samhälle.

Dessutom skapar vinstfrågan konflikt längs höger–vänster-skalan och i centrum för diskussionen. Men det kräver att frågan drivs ordentligt och ideologiskt uthålligt och oavsett hur mycket kulturkrig Oikos och Bulletins sponsorer kan köpa för pengar när kampanjerna drar igång från Storfinansen.

Det är den här typen av strider som måste vara vänsterns avgörande fokus såväl före som efter valet 2022, strider som för att bli framgångsrika inte får begränsas till den parlamentariska nivån.

PS: om du utan att ens aktivera dig vill bidra till kampen mot vinst i skolan så skriv på namninsamlingen för folkomröstning.

Stormningen av Kapitolium

Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han har gjort för en fredligare värld.

Mattias Karlsson (SD)

(då han i november tillsammans med fjorton parlamentariker i elva europeiska länder nominerade Donald Trump till Nobels fredspris)

Igår stormades Kapitolium, den amerikanska parlamentsbyggnaden i Washington, av en delvis beväpnad folkmassa. Ansvarig för detta var den sittande (och enligt valresultatet avgående) presidenten som under hela sin presidenttid bidragit till att trappa upp våld och aggression inom landet och som direkt uppmanat sina anhängare till att i handling bekämpa valresultatet genom att bege sig till Kapitolium. Genom att storma kongressen stoppades röstsammanräkningen, den formella procedur som skulle ha gett Joe Biden segern i presidentvalet. Men till slut drevs Trump-anhängarna ut ur byggnaden.

Jag har tidigare skrivit om de stora bristerna ur demokratisk synpunkt i valsystemet i USA. Och i grunden tänker jag att inget val i USA någonsin har förändrat det faktum att landet styrs av en liten rik minoritet. Men det betyder inte att det inte kan bli ännu mycket värre. Trump har ju på olika sätt försökt nedmontera den typ av demokrati som finns i USA. Det här kanske inte ens var hans sista försök. Som Martin Klepke skrev i Arbetet följer Trumps många utspel för att få sitta kvar vid makten ”samma mönster som vid flera andra statskupper och maktövertaganden”. Framförallt handlar det om två saker påpekar Klepke: ”dels att ta kontroll över rättssystemet, dels att bygga upp ett våldskapital”.

Det är i sammanhanget intressant och viktigt att vi har koll på hur den svenska högern förhåller sig till statskuppsförsöket. Och då menar jag inte bara ytterhögern i SD med svans, som både genom sin nazi-bakgrund, olika uttalanden om Ungern, Public Service eller kommande förändringar i Sverige om de får makten, klart visat vad vi kommer få uppleva ifall de får chansen. Jag tänker också på den del av högern som fungerar som sammanbindare mellan den traditionella högern och ytterhögern, exempelvis de skribenter som nu samlas i tidskriften Bulletin. En av dem är Ivar Arpi. Han fortsätter sitt vanliga hantverk och menar att det inte alls var något kuppförsök. Han beskriver våldsverkarna som ofarliga och utelämnar framförallt den verkliga dirigenten och kuppmakaren.

Enligt SVT:s USA-korrespondent Stefan Åsberg togs ”den lokala och federala polisen obegripligt nog på sängen” när Kapitolium stormades. Men det var knappast fallet. För som Peter Gowan (medlem i Democratic Socialists of America) skriver i JACOBIN Magazine så skulle de högerextrema demonstranterna inte ha kunnat komma in i byggnaden ifall den federala polisen inte ville det. De ”bjöd minimalt motstånd”. Han gör en jämförelse med Black Lives Matter-demonstranter som förra sommaren attackerades mycket hårt ifall de kom i närheten av federala byggnader. Han skriver vidare:

Vi lever inte i en verklig demokrati, och det är inte en slump att den undertryckande apparaten i den staten använder olika tillvägagångssätt gentemot vänster- och högerdemonstranter. Den slår brutalt ner på dem som hotar den härskande klassen, och den ”pjåskar” med dem som inte gör det.

De valda utrymmer

Även om kuppmakarna misslyckades denna gång så kommer hotet finnas kvar. Gowan skriver:

..vad som kommer att finnas kvar är kunskapen bland de valda representanterna om att de inte är säkra från högervåld, och att en tillräckligt motiverad skara upprörda högerextrema kan tillåtas att hota deras säkerhet med minimalt motstånd från säkerhetsstaten.

Martin Klepke skriver i Arbetet att BBC:s USA-analytiker menade att Trump aldrig skulle lyckas ”eftersom han inte har någon lojal militär eller polis bakom sig”. Men som Klepke invändande skriver:

….vad hade hänt om delar av nationalgardet eller någon av de många olika poliskårer som finns i USA i natt hade instämt i talet om valfusk, ställt sig på Trumps sida och deltagit i det Trumpanhängarna kallar ett ”uppror till försvar för konstitutionen”?

Kanske var det en sådan vändning som Trump hoppades på medan timmarna gick, innan Trump slutligen rådde sina anhängare att gå hem.

Här tror jag att Gowans slutsatser är viktiga när han i sin artikel skriver att liberalernas passivitet bara kommer mötas med ytterligare eskalering och att det därför istället:

nu är dags att begränsa hotet om högervåld genom att bland annat rensa säkerhetsstaten från extremhögern, utvisa de republikanska kongressmedlemmarna som uppmuntrade detta våld och arbeta för att demokratisera det ekonomiska och politiska livet i landet.

Denna strid i USA har stor betydelse även här och över hela världen på grund av den inspiration och uppmuntran till ytterhögern som Trump har gett. Den nationella högern är verkligen global och måste bekämpas över hela jorden. Hur vi ska förhålla oss till deras uppbygge av våldskapital är viktigt i USA såväl som i Sverige.

Tre moderater rider ut

Idag läser jag i UNT en debattartikel till friskolornas försvar, skriven av tre moderater.

Det är en replik till en i mitt tycke utmärkt artikel av Hans Persson från den 29/11 där han bland annat påpekar att urvalet av barn med bättre förutsättningar till friskolorna är ”ett av sätten man använder för att hålla kostnaderna nere och därmed skapar de vinster som är den ultimata drivkraften bakom friskolekoncernerna”. Persson visar att detta leder till ökad segregation och att det är ”ironiskt att de som ropar högst i den politiska debatten om den misslyckade integrationen i hög grad sammanfaller med dem som är mest entusiastiska till den utveckling friskolorna och det fria skolvalet inneburit”.

De tre moderaterna kallar Perssons argument för ”de vanliga fördomarna” om att friskolor ”handplockar duktiga elever”, ger glädjebetyg eller att ”ägarnas enda syfte är att tjäna pengar”.

Vilka argument har då de tre moderaterna mot denna beskrivning? Jo:

Sanningen är dock att friskolor tar emot även barn som har det tufft (min betoning).

Det är faktiskt det enda argument som de har mot det som de kallar osanningar. Att friskolor även tar emot en del barn som inte har så bra förutsättningar är ju på inget sätt ett argument mot att de i huvudsak drar till sig barn med bättre förutsättningar. Detta bekräftas av en mängd rapporter. Det understryks till exempel i Utbildningsdepartementets utredning En mer likvärdig skola (SOU 2020:28). Där kan vi bland annat läsa: ”Eleverna på fristående skolor har i genomsnitt betydligt starkare socioekonomisk bakgrund än eleverna på kommunala skolor”(s.201). De visas också i utredningen med denna bild:

Men de tre moderaterna tycks inte känna något som helst behov av att argumentera i sak. Istället för att diskutera de faktiska problemen som vi har med ökade skillnader och segregation inom skolan så höjer de tonen och kallar argument kring detta för ”ett påhopp”. Och här tar de dessutom till ett annat beprövat debattknep. De gömmer vinstkoncernerna och skjuter några andra framför sig: personalgrupper och föräldrar samt kvinnor (!) som de säger att ”dörren stängs för”.

Sen kommer ytterligare ett argument som är att ”Forskning och studieresultat visar att friskolor lyckas minst lika bra som kommunala skolor”. Detta är verkligen ett icke-argument. För det är väl inte någon som hävdat att alla – eller ens de flesta – friskolor misslyckas. Med det urval av elever som de flesta har så är ju tvärtom förutsättningarna att lyckas större. Sen har vi naturligtvis en del friskolor som verkligen misslyckats ur elevernas synpunkt. Jag tänker till exempel på John Bauer-skolorna som gick i konkurs 2013 efter att ägarna plockat ut närmare en halv miljard ur företaget innan det såldes till riskkapitalbolaget Axcel.

Sen påstår de tre moderaterna att friskolorna ”förmår att bedriva verksamheten mer effektivt”. Effektivitet här handlar ju främst om att dra ner på kostnaderna för den största utgiftsposten som är personal. Det gör friskolorna genom en lägre bemanning och dessutom genom lägre löner än inom de kommunala skolorna. Den lägre bemanningen fungerar naturligtvis bara ifall man i huvudsak har elever som inte kräver mer stöd i form av personal. På så sätt hänger vinstmöjligheter och segregation ihop.

Det är sorgligt att konstatera att den situation vi nu har på skolområdet försvaras med så urusla argument av dem som drivit fram den.

Moderaterna, hoten och den ”nationella identiteten”

Den 24 november skrev moderatledaren Ulf Kristersson ett inlägg på DN-debatt om att det som han kallar ”islamism” är ett ”allvarligt hot mot vårt sätt att leva i Sverige”. Per Sundgren som är f.d. kulturborgarråd (v) och initiativtagare och ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden skickade in en replik som DN inte ville ta in. Detta är Per Sundgrens replik som publiceras här på bloggen med hans tillåtelse:

Den politiska islamismen hör inte hemma i Sverige, skriver Ulf Kristersson  på DN-debatt. Jag kan bara hålla med. Om detta är alla partier i Sverige rörande överens. Ändå har det blivit en stor debattartikel. Visst, det går säkert att göra mer för att effektivisera motståndet mot politisk islamism och annan politisk extremism, som inte borde höra hemma någonstans. De terrordåd som skett i Frankrike och Österrike kan inte nog fördömas.

Ändå är det något som skaver. Det finns ju i vår värld idag flera allvarliga hot, både mot vår existens och mot vårt politiska system. Vilket hot man väljer att rikta blicken mot är ett val. I Europa idag finns inget reellt hot om ett islamistiskt maktövertagande. Däremot finns ett mycket reellt hot från den högernationalism som i Sverige representeras av Sverigedemokraterna. I länder som Polen och Ungern har den redan tagit makten och håller på att efter bästa förmåga montera ned demokrati och rättsstat, bland annat genom att just nu blockera EU-budgeten. Även i flera andra länder är den ett reellt hot mot den demokratiska ordningen.

Orban, Ungern

Men för Kristersson är det i detta läge viktigast att markera mot islamism. På detta område tävlar han med Sverigedemokraterna om att vara det mest islamkritiska partiet. Här finns kanske röster att vinna, samtidigt som ett politiskt samarbete underlättas.

Detta närmande till sverigedemokratiska positioner är också tydligt i det förslag till nytt idéprogram som lagts fram av Moderaterna. Det partiprogram som antogs under de framgångsrika Reinfeldtåren ska nu förpassas till sophögen när partiet åter intar mer traditionellt konservativa ståndpunkter i frågor som gäller migration och kriminalitet och betonar värdet av kristendom och familj.

Av särskilt intresse är härvidlag att studera den idéskrift från programgruppen som fått komplettera programförslaget. Här konkretiseras det som är vagt i programförslaget. Flera sidor ägnas åt att förklara vad det innebär att vara svensk. Under kapitelrubriken ”Ett uppvärderat medborgarskap” finns underrubriken ”Att vara svensk”.

Hittills har Sverigedemokraterna varit det enda svenska riksdagsparti som ägnat utrymme åt att diskutera svenskhet. För övriga partier har det varit en icke-fråga. Är man medborgare i Sverige är man svensk. Men nu har Moderaterna hakat på Sverigedemokraterna. Svenskhet har blivit det villkor som måste uppfyllas för att integrationen ska fungera och kunna leda fram till medborgarskap. ”Svenskhet bidrar till gemenskap och kan användas som ett inkluderande kitt gentemot nyanlända.”

Det ska framför allt inte vara för lätt att bli svensk medborgare. Det handlar om att stegvis kvalificera sig genom att ha varit länge i Sverige, kunna språket, ha kunskaper om Sverige, kunna försörja sig och leva hederligt. Ja, ”medborgarskapet utgör symbolen för svenskheten”. Att vi svenskar inte har känt oss tillräckligt svenska framställs som ett problem. Det har försvårat den inkludering av flyktingar och invandrare som förutsätter en ”nationell identitet”.

Sverigedemokraternas krav är något mer långtgående, och vissa skillnader finns, men i allt väsentligt är de båda partierna överens. Det räcker inte längre med medborgarskap för att vara svensk. Det krävs en nationell identitet. Moderaterna ansluter därmed till det tänkande som är helt centralt inom den europeiska högernationalismen. Här ingår också som en viktig pusselbit angepp på islam och  islamism.

Per Sundgren, f d kulturborgarråd (v)

Moderaternas nya idéprogram – ett tecken i tiden.

Yngve Holmberg partiledare 1969

Det parti som kallar sig moderaterna  bildades 1904 som Allmänna valmansförbundet, senare högerpartiet. I 41 år (sedan 1979) har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna med en höjdpunkt i valen 2006 och 2010 med Reinfeldt som partiledare. Men så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg partiet kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla högerpartiet var att man år 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Synonymer till moderat är: måttfull, sansad, hovsam, återhållsam, skälig, måttlig, försiktig. ”Måttfullt konservativ” var väl tanken då 1969.

Nu har partiet kommit ut med ett nytt idéprogram. Idéhistorikern Per Sundgren gör i ETC en mycket intressant och förtjänstfull genomgång av moderaternas olika partiprogram genom historien. Han jämför, analyserar och sätter in det senaste programmet i sitt sammanhang.

Sundgren inleder med att påpeka att moderaterna haft problem med sin historia som då de i 2011 års program lögnaktigt hävdade att de gått i spetsen och drivit på för kvinnlig rösträtt och motstånd mot apartheid.

Vissa propagandagrepp står sig

Partiets rötter går tillbaka till ett parti som representerade den rika minoriteten och såg den allmänna och lika rösträtten som ett hot och ville värna fosterlandet ”mot socialdemokraternas och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.” Sundgren visar hur partiet utifrån denna kärna sedan anpassat sig i de program som kom 1919 och 1934 och med en ”delvis ny ton 1946” då ”samhällssolidaritet” och ”reformpolitik” framhålls som positiva värden. 1969 märks ännu mer av förändring. Det var en tid då både centerpartiet och folkpartiet antog program som starkt betonade behovet av social och ekonomisk jämlikhet:

Utan att ordet jämlikhet uttalas i 1969 års program är det ändå tydligt att jämlikhetsfrågan inte kan förbigås. Således föreslås att medinflytandet på arbetsplatserna ska stärkas och att det personliga förmögenhetsägandet ska spridas, men detta självklart inom ramen för det befintliga ekonomiska systemet. Kravet på ökad jämlikhet, som nu är starkt inom arbetarrörelsen, möts med ett krav på egendomsspridning i form av vinstandelssystem.

Utvecklingen i mer liberal riktning och bort från och en del traditionellt konservativa positioner, fortgår med 1978 års idéprogram:

…..som har ”synen på varje människa som unik och likvärdig” och med frihet att välja som en viktig utgångspunkt. Det enskilda ägandet är grunden, men ägandet ska kunna förenas med välfärd och social rättvisa. Facklig organisering och medinflytande är viktiga delar i den socialt styrda marknadsekonomi som Moderaterna förespråkar.

Detta blir enligt Sundgren ”än tydligare i programmet från 2001 som tar sin utgångspunkt i den globalisering som förändrat världen. Den är inriktad på samarbete och mer solidarisk än ”den stängda och nationella världen”. I det moderata partiprogrammet riktas nu kritik mot den nationalism som länge utgjorde partiets ideologiska grund.

2011 års idéprogram skrevs i ett helt nytt politiskt läge. Och här kan vi verkligen tala om förvandlingsnummer:

Moderaterna är inte längre ett oppositionsparti utan ett regerande statsbärande parti. Partiet för dem som ägde har omvandlats till det ”enda arbetarpartiet”. I denna omvandling spelar språket en helt avgörande roll. Med begrepp och värdeord som arbetslinjen, frihet, trygghet, välfärd, rättvisa och solidaritet, sedan länge främst förknippade med arbetarrörelsen, vill man ge bilden av ett parti som ideologiskt förnyat sig. För att åstadkomma detta måste den moderata historien skrivas om. Partiet är inte längre ett historiskt konservativt parti som bildats för att organisera motståndet mot arbetarrörelsen utan ett parti som bildats för att sprida upplysningens idéer och bekämpa odemokratiska idéer. Grunden för det svenska välfärdssamhället utgörs helt enkelt av ett moderat idéarv med rötter i upplysningen. ”Våra starkaste traditioner och värderingar kommer från upplysningstidens uppbrott mot överheter och dogmer och den starka tilltron till människan och dennes förnuft.” Det var ju precis tvärtom, men att denna bild av partiets historia inte har något stöd i forskningen har uppenbarligen inte bekymrat de moderata historieskrivarna.  

Men nu har programmet från 2011 ”blivit en belastning”:

Historien är dock fortfarande ett problem, som man försöker lösa genom att skapa en ny historia, liberalkonservatismens. Detta relativt nya begrepp anses nu stå för en tradition och ett moderat idéarv. Det är ju riktigt att det i Högerpartiet och dagens Moderaterna finns en spänning mellan en konservativ och en liberal pol. Men det är också sant att dessa traditioner ursprungligen stod skarpt och uteslutande emot varandra. Att liberalkonservatismen finns som en etablerad tradition återstår att visa. Upplysningstänkandet är förvisso en viktig del av en liberal tradition, men att, som görs även i detta nya program, hävda att det är en viktig del av en moderat tradition har knappast stöd i den historiska forskningen.

Det är stora förändringar på nio år med det nya programmet:

Den välfärdsstat som hyllas i programmet från 2011 har nu åter främst blivit ett problem.”

Den ekonomi som 2011 var en ´social marknadsekonomi´ har nu blivit rätt och slätt ´marknadsekonomi´”.

2020 är det åter dags att hylla nationen. Det är nationalstaten som utgör ”grunden för vårt styrelseskick”.

Invandringen är ett problem. Den bör begränsas. Den är ”ogenomtänkt” och har skapat en ny etniskt baserad ”kollektivism”, med vilket avses de muslimer som invandrat eller flytt till Sverige. Här finns en mycket tydlig skillnad jämfört med 2011 års program, i vilket svenskheten är en identitet som invandraren kan tillägna sig genom att leva här. Mångfalden är rent av en konkurrensfördel. ”Integrationen bygger på ömsesidig nyfikenhet.” I direkt polemik mot denna ståndpunkt slår 2020 års program fast ”att integration inte är en dubbelriktad process.” Den som kommer till Sverige har ”en skyldighet att bli en del av vårt samhälle”, men det ska inte vara lätt att bli svensk medborgare.

2011 betonades vikten av ”att hellre fria än fälla”, att enbart straffen inte gör samhället tryggt och att strängare straff, fler lagar och poliser inte automatiskt gör samhället tryggare. 

Trygghet skapas genom att förebygga, och minska de faktorer som ligger till grund för brottslighet, värna brottsoffren och tillhandahålla rehabilitering”. Också 2020 framhålls att kriminella ska ges en möjlighet att komma tillbaka, men nu är det framför allt vikten av straff som betonas. ”Grova brott ska leda till stränga straff och kännbara skadestånd.”

Sundgren konstaterar att ”Denna förflyttning högerut innebär förstås att dagens Moderaterna kommer att ha mycket lättare att komma överens med Sverigedemokraterna. Något tydligt avståndstagande från den högerpopulism som Sverigedemokraterna står för finns inte heller i programmet.”

Sundgren avslutar:

I ett historiskt perspektiv talar det mesta för att idéprogrammet från 2011, antaget under de framgångsrika Reinfeldtåren, kommer att framstå som en avvikelse. Nu är ordningen återställd.

Hädelser och hets

Det finns en känd affisch från 1967. Jag tänker på ett screentryck av konstnären Carl Johan De Geer. Där ser man en brinnande svensk flagga med ett könsord på och uppmaningen att ”skända flaggan”. Jag har aldrig gillat den. Inte för att jag har så mycket till övers för den svenska flaggan utan mer för att jag tyckte att affischen var rätt fånig. Dessutom tänker jag att den typen av provokationer knappast bidrar till att övertyga någon. Den är möjligen bara kul för dem som vill visa sin ”radikalism” på detta vis.

Däremot tycker jag att De Geer borde haft frihet att utan inskränkningar göra denna affisch. Det var fel av staten att beslagta och bränna affischerna liksom att döma De Geer till böter. Den lagstiftning som gjorde det förbjudet att ”skymfa den svenska flaggan” avskaffades också 1970. Det skedde genom samma riksdagsbeslut som upphävde strafflagens och tryckfrihetsförordningens förbud mot ”skymfandet av det heliga i religiös mening”. Det som kallas hädelse.

Jag har skrivit om religionsfrihet som både en rättighet till (att få utöva) och en rättighet från (alltså att få slippa) religion. Jag har också skrivit om rätten att få häda, till exempel i en kommentar till en konflikt i moderaterna för fyra år sedan. Jag ska inte upprepa det här.

Pionjären Axel Danielsson dömdes till 22 månaders fängelse för ”hädelse av Gud”.

I början av 1900-talet var den svenska kyrkan en både samhällsbevarande och mycket mäktig institution. De som hädade eller satte sig upp mot denna institution tog stora personliga risker. De sparkade nerifrån upp mot makten och fick betala för det.

Idag är mycket annorlunda. Det finns inte (sedan 1970) några förbud mot hädelse och den svenska kyrkan är varken statskyrka eller speciellt mäktig. Dessutom finns idag inom kyrkan många företrädare för en helt annan samhällssyn än i den gamla kyrkan.

En annan skillnad är att dagens hädare oftast, med några få undantag (kan just nu bara komma på Elisabeth Ohlsson Wallin), har en helt annan agenda, en annan slagriktning. Deras sätt att utnyttja friheten att yttra sig om, eller på andra sätt förhålla sig till religion, är helt annorlunda. De flesta av dem sparkar neråt mot dem som redan på olika sätt är misstänkliggjorda, hopklumpade (av andra) och utsatta för fördomar. Islamofobin är idag den moderna rasismens och nationalkonservatismens främsta uttryck. När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Tyska studenter bränner insamlade ”otyska” skrifter och böcker i Berlin 11 maj 1933

Jag håller därför med de kristna kyrkoledare som den 13 september i ett gemensamt uttalande skriver att ”bränna böcker är barbariskt”. Bokbål var ju något som praktiserades av de tyska nationalsocialisterna. Och deras moderna arvtagare följer även i detta avseende i deras fotspår.

Kyrkoledarna menar även att den här typen av  medvetna kränkningar ”innebär ett allvarligt hot mot människors rätt till tro och religionsutövning”. Om brännandet av en Koran hade varit en helt isolerad händelse tror jag inte att jag skulle hålla med kyrkoledarna om detta. Men som jag skrev ovan så måste den ses som en del i en reaktionär offensiv där islam som religion och muslimer som grupp pekas ut och angrips på en mängd olika sätt. För nationalsocialisterna var det judarna som var syndabockar. För deras moderna efterföljare är det muslimerna. Därför är koranbränningen avsedd att vara inte bara provocerande utan också hotfull. Även om den senaste (?) i Rinkeby hade något mer löjeväckande än hotfullt över sig, vilket beskrivs av Andreas Magnusson i en artikel i Magasinet Para§raf.

Hållningen hos Uppsala Nya Tidning

Dagstidningen UNT här i Uppsala är officiellt liberal men under den senaste tiden har man kunnat se samma typ av glidning högerut som tidigare skett på till exempel Göteborgsposten. Igår söndag skrev den relativt nya ledarskribenten Emma Jaenson om dessa frågor under rubriken: ”Tassa inte på tå kring religionskritiken”. Hon resonerar där om skillnaden mellan vad som är lagligt hån mot religion och det som är hot och våld. En del av hennes allmänna resonemang kan jag hålla med om. Men det är uppenbart att Jaenson har en helt annan bild av den svenska verkligheten. Hon kritiserar till exempel kyrkoledarnas uttalande och menar att koranbränningen visserligen kan fördömas, det är ”fritt fram i ett fritt samhälle”, men utan att tydligt själv fördöma detta. Och hon tycker inte att det är ett hot mot folks rätt att tro. Att Jaenson har en helt annan verklighetssyn där den tilltagande islamofobin och hetsen från höger blir osynlig märks när hon på ett annat ställe skriver: ”I dag tycks dessvärre Sverige och västvärlden bli alltmer nervösa kring ifrågasättanden av religiösa uttryck, framför allt vad gäller islam…”

Att i den samhällssituation som vi har kalla en koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller beskriva det som att några (Sverige/Västvärlden?) ”blir nervösa” av den typen av regisserade angrepp är bara möjligt för någon som inte ser hela hotbilden eller rent av själv accepterar hoten.

Förändringarna inom eller bort från liberalismen inom borgerligheten illustreras av ett citat från UNT i december 2013 av den tidigare ledarskribenten Maria Ripenberg. Hon skrev:

Det är ingen hemlighet att kampen mot rasism, islamofobi, antisemitism och antiziganism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde slukar mycket av mitt engagemang som liberal ledarskribent.

När det gäller Jaenson tror jag knappast att hon skulle använda ett ord som islamofobi. Hon ser helt enkelt inte det fenomenet.

Ta klockorna och bilarna ifrån dom!

Jag hör moderatledaren på radion. Han är upprörd över folk som har dyra klockor och dyra bilar.

Jag kommer då att tänka på tidskriften Connoisseur som jag skrivit om här på bloggen tidigare. Det är den där tidskriften för ”den halva procent av Sveriges befolkning som har en högre inkomst än 2.0 miljoner kronor per år.”

I denna grupp är man mycket intresserad av att äga klockor och bilar. Connoisseur undersöker nämligen detta liksom en del annat. När man 2016 undersökte det i den här gruppen var det 7 procent som ägde fler än tio klockor. Och det var dyra klockor också. Det var dessutom 14 procent i gruppen som angav detta som ett ”intresse”, medan 35 procent angav bilar (i plural) som ett intresse. Trettio procent av dem hade också tre, fyra, fem eller fler bilar per hushåll.

Trots detta var det 31 procent som planerade att öka sin konsumtion av bilar medan 22 procent tänkte skaffa sig nya klockor.

Men nu var det ju inte den här gruppen som moderatledaren var upprörd över. Han ville komma åt ägandet av dyra klockor och bilar i gruppen av förorts-kriminella.

Själv har jag ju svårt för den här typen av obegriplig överkonsumtion oavsett vilka det handlar om. Vad den är uttryck för går det säkert att skriva en hel del om också. Kanske kan man till exempel tänka att de gängkriminella ser Danderyds-människornas livsstil som en sorts förebild för vad som är lycka och framgång?

Emma Jaenson och klasskampen

Läs och fundera över denna mening:

”Sannolikt finns en stor grupp väljare som har känt sig nödgade att rösta SD i brist på annat.”

Vad tänker du om någon som säger så? En person som säger att många kan ”känna sig nödsakade”, alltså tvungna, att rösta på ett visst parti ” i brist på annat” uttrycker väl därmed en viss förståelse för det partiet? Att det är ett val som är ganska rimligt. Vi vet att en del människor ibland väljer att rösta på något parti som ligger nära de egna åsikterna fastän de egentligen föredrar ett annat. Men här talar vi alltså om SD, ett odemokratiskt och allt annat än vanligt parti.

Det känns ganska märkligt att läsa detta som en ingress till en ledare i den officiellt liberala Uppsalatidningen UNT. Den nyligen bortgångne ledarskribenten Håkan Holmberg höll alltid en tydlig, principiell och kunnig rågång mot SD. I en liten skrift med namnet ”Den farliga mångfalden” visade han t.ex. att SD var ett parti med rötter hos antidemokratiska tänkare. Men nu är det alltså andra tongångar på UNT:s ledarsida.

Nu skriver ju inte ledarskribenten Emma Jaenson exakt så som i citatet ovan. Före ordet väljare i meningen står det ”vänster”. Det är alltså bland dem som Jaenson kallar ”vänsterväljare” som hon hittar dessa som hon menar känt sig tvungna att rösta på SD. Men ändrar det på det märkliga i hennes resonemang? Nej, inte såvitt jag kan se. Dessutom kan man fråga sig vad hon menar med ”vänsterväljare”? Enligt valundersökningar kom de flesta nya väljarna till SD 2018 från M och S, men bara en mycket liten del från V.

Jaenson tycks dessutom anse att valet av SD är ännu rimligare ifall en person är arbetare eller uppfattar sig själv som vänster. För hon skriver:

För den arbetare som vill lägga en röst till vänster har dock dagens vänsterpartier lämnat ett avgrundsdjupt hål efter sig.

Det här greppet är inte nytt, Emma Jaenson som fått sin skribentutbildning hos Timbro har lånat det från en del andra borgerliga skribenter. Karin Pihl, ledaskribent på Expressen skrev redan 2016 att stora delar av vänstern ”tappat klassanalysen helt”. Adam Cwejman skrev på liknande sätt i Göteborgsposten samma år att vänstern ”omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur”. Jaenson själv har som rubrik: ”När klasskampen blivit klassförakt”.

När människor som alltid konsekvent gått emot all rörelse och alla typer av krav som handlar om social rättvisa och nedbrytning av klassklyftor börjar låtsas som om de vore anhängare av klasskamp nerifrån så är det svårt att veta om man ska skratta eller förbanna deras falskhet.

Jaenson säger att ”klassisk vänsterpolitik” (som hon inte alls preciserar eller ger exempel på) inte längre finns ”representerad i rikspolitiken idag”. I hennes egna skriverier har jag aldrig märkt av ett uns av någon sådan ”vänsterpolitik” varken ”klassisk” eller ”modern”. Det är lika falskt som då Heberlein – på sin vandring högerut och efter valet av Trump – skrev om denne att han ”återupprättade dem som makten i åratal ignorerat”. På liknande sätt skriver Jaenson att ”Många ur dagens vänster föraktar arbetarmännen”. Det vore dumt att förneka att det inte kan finnas uttryck för ”klassförakt” – och då talar vi här om förakt neråt inte om det förakt som är lätt att känna inför olika uttryck för överklassens beteende – även bland människor som själva betraktar sig som vänster. Annat vore konstigt i ett klassamhälle. På samma sätt som dåliga attityder mot kvinnor kan finnas även bland dem som kallar sig feminister. Men att det skulle finnas ett utbrett förakt mot det Jaenson kallar ”arbetarmännen” är däremot helt enkelt inte sant. Däremot har det inom vissa delar av vänstern funnits kvar en gammaldags patriarkal bild av arbetarklassen från den tid då kvinnorna skulle vänta med sina krav. Dessutom ser dagens arbetarklass där undersköterskan är vanligare än metallarbetaren annorlunda ut än för ett antal decennier sedan. Men inget av detta handlar om något förakt för män i arbetarklassen.

Men Jaenson är inte bara i gott sällskap med vanliga borgerliga demagoger. Även en ökande grupp av intellektuella och skribenter som har kallat sig eller fortfarande kallar sig själva vänster, socialister eller kommunister har använt det här greppet. Det som förenar dem är istället att de alla närmat sig SD:s och  nationalkonservatismens sätt att tänka. Jag har skrivit om dem förut *. Och med näsa för det ruttna hittar Jaenson även de små lokalpartier med bakgrund i vänstern som tagit till sig den mer ”nationella klasspolitiken”. Du kan läsa om dem i en artikel i Arbetaren skriven av Toivo Jokkala. Naturligtvis gillar Jaenson dessa nationalistiska vänsterpartier som hon kallar  partier ”med mer traditionell klassretorik”.

Jag minns en artikel i UNT där Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap och medarbetare på ledarsidan för åtta år sedan kommenterade valet av Jonas Sjöstedt till ny partiledare för V. Hon tyckte där att han borde avstå från ”klasskampsretoriken”. Mycket har hänt i Sverige på åtta år. Det liberala partiet ligger under riksdagsspärren och såväl den socialdemokratiska som den borgerliga politiken har gått åt höger. Även UNT:s ledarsida har förändrats efter Holmbergs och Ripenbergs tid som redaktörer. En lägre nivå och mer reaktionärt innehåll för att sammanfatta. I denna tid skriver Timbro-utbildade skribenter att vänstern borde bedriva klasskamp och klassretorik. Det är verkligen förvirringens och förvirrarnas tid.

*Se denna länk eller denna länk

%d bloggare gillar detta: