Mångkultur?

Vad är det man menar med mångkultur? Är det att de som tror på hederstraditioner ska behålla dem?

Nyamko Sabuni i Expressen 6 juni 2019

Ja vad menar man med det där begreppet som alltfler politiker nu vildsint svingar med i olika utspel? Uppenbarligen ganska olika saker. Och det är väl – precis som med en del andra begrepp, som till exempel ”identitetspolitik” – ett av problemen. Åtminstone är det ett problem för dem som vill ha en ärlig och tydlig diskussion. För demagogerna är det däremot en ren fördel. Och de har blivit fler.

Monokultur

Sverigedemokraterna och andra nationalistiska partier har använt begreppet sedan länge för att ge sin förklaring av olika sorters problem i Sverige.

Nu har även Liberalernas nya partiledare Sabuni tagit upp begreppet, till exempel i den ovan citerade Expressen-artikeln. Utan att svara på sin egen retoriska fråga slår hon fast: ”Mångkultur är inte något att eftersträva.”

KD-ledaren Busch-Thor angriper också ”mångkultur” i sin fortsatta politiska vandring. Hon slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige”. Den ”måste stoppas” sa hon till Expressen.

Moderatledaren Kristersson uttrycker sig lite försiktigare om själva begreppet, men i liknande anda*: ”Om mångkultur betyder att vi lever i olika universum i helt olika segregerade delar av Sverige och lever efter helt olika spelregler – då är det dåligt”.

Om det betyder…” alltså. Jag har svårt att tänka mig några människor som öppet skulle säga att de vill ha ett samhälle där vi lever i olika universum och efter olika spelregler. Fast jag kan tänka mig både en del reaktionära religiösa ledare och delar av den översta svenska överklassen som egentligen verkligen gillar åtskillnad i boendeort och möjlighet till andra spelregler, för dem själva, även om de inte säger det öppet.

Samma sak som med Kristerssons ”om..” är det ju med Sabunis fråga här ovan. Om ”mångkultur” innebär att man är för bevarandet av reaktionära och förtryckande idéer så lär skaran av supporters vara krympande. Sådana debatter är lätta att vinna.

Men nog är det lite knepigare än så…

 

Ett försök

Till att börja med kanske vi måste skilja på den faktiska beskrivningen av ett visst samhälle och vad vi sen tycker om detta samhälle. Jag tänker att det svenska samhället är mångkulturellt som ett faktum. De flesta samhällen (eller alla) har väl alltid varit det, mer eller mindre. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit ett helt kulturellt isolerat samhälle.

Den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen skriver om detta:

….världen består inte av avgränsade kulturer. Den består av över fem miljarder människor som i varierande grad är präglade av olika kulturella former och traditioner som överlappar varandra och uppvisar stor individuell variation. Renhet och entydiga gränser är fantasifoster/…/. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner”.

Den fråga som vi måste ställa till dessa partiledare är då om de alltså är för ett ”monokulturellt samhälle”. Tanken på ett sådant monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Samtidigt innebär försök att genomdriva ett sådant samhälle förmodligen användandet av mycket auktoritära metoder.

Kitt eller likriktning?

I det faktiska mångkulturella svenska samhället pågår som alltid en strid om såväl värderingar som rättigheter. Här finns en del rättigheter som uppenbart är knutna till det faktum att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. 1976 blev till exempel kommunerna skyldiga att ordna det som då kallades hemspråksundervisning, men nu sedan länge heter modersmålsundervisning (även om dessa politiker tycks ha svårt att lära sig det). En annan sådan rättighet knuten till det mångkulturella samhället är att utländska medborgare som bor i Sverige får rösta i kommunal- och landstingsval. Det är erövringar. Men de är inte mer säkrade än andra landvinningar om de inte försvaras.

Jag är alltså för ett mångkulturellt samhälle. Det betyder inte att jag tycker om allt i detta mångkulturella samhälle. Men jag tror att försök att skapa ett samhälle som inte erkänner den faktiska mångfalden som ett faktum, som försöker tvinga fram likriktning, kommer vara ett samhälle som går i alltmer auktoritär riktning. Jag ser istället många fördelar i ett samhälle som bejakar olikheter och främjar öppenhet. Men där alla lever efter de lagar och regler som gäller. Som till exempel stoppar både förtryckande män i alla kulturer och rika skattesmitare i samhällets överskikt.

Ett sådant synsätt innebär alltså inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Men de som nu utan att förklara eller seriöst diskutera begreppet ”mångkultur” säger sig ta avstånd från ett sådant samhälle borde i en ärlig diskussion över megafon-stadiet, ha en hel del att förklara.

De säger nu på samma sätt som högernationalisterna att mångkulturen splittrar oss, att det istället för den behövs ett ”gemensamt kitt”. Samma människor som varit med om att riva ner det som håller samman ett samhälle i form av välfärd, skyddsnät och solidaritet, som bidragit till att minska sammanhållningen genom ökade klyftor och alltmer skriande orättvisor, de har nu mage att tala om ett ”gemensamt kitt”. Det är djupt ohederligt och döljer mycket annat.

 

* läs en mycket bra kritik av Kristerssons språkförslag av Olle Josephsson på Clartébloggen.

KD, värderingarna och religionsfriheten

I insändare till lokaltidningen UNT (här i Uppsala), har en del människor reagerat på att kristdemokraterna nu vill förbjuda människor att tigga. En del av dem har tyckt att detta var ”okristligt”. KD:s kommunalråd i Uppsala Jonas Segersam svarar på detta att partiet står för ”kristna värden” men ”inte är ett kristet parti”. Detta kan ju låta lite förvirrande för en utomstående betraktare. Ungefär som om Feministiskt Initiativ skulle säga att de står för feministiska värderingar men inte är ett feministiskt parti. Men Segersam har ju rätt när han skriver att ”Kristendomen…… inte är särskilt konsistent när det gäller politik”. Det är ju bara att tänka på skillnaden i synsätt mellan ledarna för Segersams parti och Svenska kyrkans högsta ledare, för att se det. Så är det väl med alla religioner. Inom dem finns alla sorters människor, både från olika klasser och tillhörande olika politiska partier och ideologier. Det är naturligt för oss som tycker att religionen bör vara en privatsak och åtskild från staten och maktutövningen. För en del av oss –  vi som är för det som kallas att vara sekulära* – finns det inte heller någon anledning att splittra oss på grundval av religion. För oss är det istället rimligt (och nödvändigt) att vi förenar oss utifrån gemensamma intressen som till exempel behovet av social rättvisa för de flesta, kvinnors rättigheter eller i arbetet för att förhindra klimatkatastrofen.

Vi borde inte låta religionerna dela upp oss genom att göra religiösa frågor till något överordnat. Men denna roll har religionen tyvärr alltför ofta spelat. Den har ställt fattiga människor emot varandra (eller män emot kvinnor) så att sikten skymts för de gemensamma intressena.

Och det är i denna tradition som KD lever och frodas. Enligt olika opinionsmätningar går det nu också uppåt för detta föränderliga parti. Enligt Demoskop har partiet i första hand ”vuxit bland M-väljare men de har även vunnit mark bland SD-väljare.” Det handlar alltså både om en omgruppering inom, och om en viss förstärkning av, den yttersta högern i Sverige.

KD har bland annat gjort detta genom att öppna upp gentemot SD, något som Busch-Thor sa nej till innan valet. Men KD har också gått med i den högerkristna vågen och kör de argument som nu sprids över hela världen. Ett av uttrycken för detta är den opinionsundersökning som gjorts av Survey-institutet på Linnéuniversitet i Växjö. Den har frågat människor ifall de håller med om påståendet att man ska satsa på ett samhälle med kristna värden. Enligt Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap var det 20 procent som instämde i detta år 2014, men i samband med valet hösten 2018 hade det ökat till 40 procent. Hagevi kopplar den utvecklingen mer till rädsla för islam än till väckelse.

En som fiskar i dessa vatten och inte tvekar att liera sig med olika reaktionärer, som använder religion och tal om familjen för sina politiska syften, det är KD:s Lars Adaktusson. Fredagen den 5 april samlades enligt tidningen ETC ”ett internationellt nätverk av amerikanska högerkristna, abortmotståndare och ultrakonservativa politiker i Bogotá, Colombia. Ordföranden har hyllat fascism och en ledamot pekade i sitt tal ut finansmannen George Soros som fienden.”

En av huvudtalarna där var den svenske politikern Lars Adaktusson (KD). Det är andra gången han deltar på nätverkets sammankomster, visar Dagens ETC:s granskning.

Till ETC (och Aftonbladet) säger Adaktusson:

Att jag håller ett anförande om religionsfrihet innebär inte att jag håller med alla som medverkar eller arrangerar.

Men han har uppenbarligen inga problem med sällskapet. Adaktussons syn på ”religionsfrihet” är också något som man kan undra över. Han och KD har ju sällat sig till den skara som vill förbjuda böneutrop från Sveriges moskéer. På sin blogg förklarar han detta som ”ett störande inslag i det offentliga rummet”, medan däremot kyrkklockor bara illustrerar att ”Kristendomen har en särställning i Sverige”. Jag har i en annan blogg polemiserat mot KD-politikern Mikael Oscarsson och där försökt visa att KD egentligen inte alls är för religionsfrihet. Religionsfrihet måste ju nämligen innebära både frihet att utöva och att slippa underordnas en religion. Men KD är anhängare av en religions överhöghet och fortsatta monopol.

Om det däremot är ”okristligt” att förbjuda människor från att tigga beror naturligtvis på hur vi tolkar kristendomen. Segersam tycker att tiggandet är ”ovärdigt”. Naturligtvis är det ovärdigt att vi fortfarande lever i en värld där människor tigger på gatorna i Sverige såväl som i andra länder. För att göra något åt den saken måste vi komma åt de ekonomiska och sociala förhållanden som får människor att tigga. Men en sådan diskussion vill inte den kristna högern ha. De har mer att vinna på att splittra oss och rikta blicken mot sådant som inte handlar om fördelning eller social rättvisa.

 

*Om sekularisering se en annan blogg

Bara nio procent?

Jag lyssnade för några dagar sedan på en debatt i radion mellan tre svenska EU-politiker: Jytte Guteland (s), Christopher Fjellner (m) och Peter Lundgren (sd). Det var ganska beklämmande att lyssna på. Efter att EU-kommentatorn Susanne Palme berättat att de ”rödgrönrosa” partierna är de som i praktiken gått längst för att göra något alls åt utsläppen av växthusgaser, fick vi höra de två högerpolitikerna rada upp argument för att inte göra mer.

Lundgren som representerar det parti som länge helt förnekat existensen av klimatförändringarna kallade åtgärderna för ”plakatpolitik” och ville ha en ”mer balanserad approach” där man ”måste låta tekniken ha en möjlighet att hänga med”. Han summerade detta resonemang med att säga att nollutsläpp ”det kommer aldrig att ske”. Så talar en som förnekat problemen, förvirrat debatten och nu fortfarande inte egentligen tagit in hur allvarlig situationen är.

Fjellner

Fjellner höll å sin sida med Lundgren om att det blir ”plakatpolitik” med skarpare krav ”eftersom EU och Sverige redan gör mest”. Sen säger han ett flertal gånger att EU bara står för nio procent av världens koldioxidutsläpp. Att det (därför) spelar så liten roll om inte resten av världen följer med. Att det därför är viktigast att istället ”inspirera” resten av världen att följa med.

Det här argumentet med ”de nio procenten” har legat kvar och skavt i mitt huvud i några dagar. Dels för att det är ett så väldigt dåligt argument, men också för att jag undrade om det verkligen stämde i sak.

Låt mig börja med det sista. Jag vet inte vilken källa Fjellner utgår från. Förmodligen räknar han som många andra förmodligen inte alls in utsläppen från de konsumtionsvaror som produceras i länder utanför Europa, men konsumeras här.

Chancel Piketty har undersökt de konsumtionsbaserade utsläppen på individnivå. De rikaste tio procenten av individerna i hela världen släpper ut hela 45 procent av alla utsläpp. Bland dessa 10 procent max-utsläppare lever 19 procent inom EU. (Carbon and Inequality: from Kyoto to Paris, Lucas Chancel & Thomas Piketty, s. 9-10).

Den genomsnittlige svensken bidrar årligen med drygt 11 ton CO2-utsläpp, varav 3,8 ton inom landet och 6,8 ton i andra länder samt 0,9 ton från resor och internationella transporter(Laestadius: Klimatet & omställningen s. 63). De rika har en större utsläpps-andel än de med lägre inkomster men detta är alltså ett genomsnitt.

Men Sveriges befolkning utgör ju bara 1,3 promille av världens hela befolkning. Med Fjellners sätt att resonera så är ju det så futtigt att det verkar meningslöst att bry sig. Eller? När börjar det i så fall bli meningsfullt att bry sig? Är det bara meningsfullt i Nordamerika som släpper ut 40 procent, men där USA under den nuvarande regimen förnekar problemen och dessutom bidrar till att förvärra dem? Det märkliga med Fjellners argumentation är att han inte rakt ut säger att vi inte ska göra något. Han förnekar inte problemen. Det han säger är att vi inte kan eller ska göra mer än vad som görs just nu, eftersom det finns andra som är så mycket värre.

Naturligtvis finns det alltid gränser för hur långt vi som individer eller grupper av människor är beredda att gå för att göra rätt. Naturligtvis har denna vilja att göra rätt ett samband med vad andra gör. Det är bland annat därför som rättvisa är en så viktig del av en verklig omställning.

Låt mig göra en enkel jämförelse, till exempel med vanlig nedskräpning. Om du bor på en plats som är väldigt skräpig så kan det säkert bidra till att motivationen för att motverka nedskräpningen blir lägre hos många individer. Ändå är ju det dumt. Och om du är någon sorts ledare, som ser och erkänner nedskräpningen, så kan det definitivt inte vara ett bra argument att vi ska låta bli att göra vad vi kan. Om du å andra sidan bor någonstans där det är mindre skräpigt så skulle väl ingen heller där tycka att vi inte ska göra vad vi kan för att hålla rent och göra det ännu finare, eftersom det finns så mycket skräpigare platser?

Fjellners argument är helt enkelt undanflykter. Så håller de på, han och hans kompisar, med undanflykter eller prat om allt annat än klimatfrågan. De värsta av dem har till och med mage att håna de unga människor som, utan att ha svar på alla frågor om hur (vem har det?!) kräver att de som är ledare och politiker behandlar klimatfrågan som den avgörande fråga för mänskligheten som den är.

Fjellner pratade om att ”inspirera” resten av världen. Om det går också att säga två saker. För det första att det bästa sättet att inspirera andra alltid varit och är att själv gå före. För det andra att det är lätt att tappa verklighetssynen när det talas om minskningar i procent. Även om mycket positivt också har hänt till exempel i Sverige, så är 11 ton per person både långt över den nivå som de flesta människor i världen ligger på och långt över den nivå som är tolerabel ifall människor på jorden ska lyckas med att uppnå de uppställda klimatmålen.

Olika extremister

Toleransen ökar för yttranden som generaliserar om andra människor, sprider hat och bygger upp ännu fler murar mellan olika grupper i samhället. Numera sprids denna typ av yttranden inte bara från SD och dess svans utan också till exempel från olika politiker inom moderaterna. Häromdagen kunde vi i lokaltidningen UNT läsa om m-politikern Anna-Lena Söderblom från Östhammar.

Söderblom

Hon har sedan en tid spridit extremt generaliserande och grova uttalanden om muslimer. På facebook har hon målat upp hotbilden om att ”Vi har snart total islamisering i det här landet” och till UNT sa hon i tisdags att ”Jag tycker inte att muslimsk tro är en religion. Jag tycker att det är en elak sekt.” Dagen därpå ”ber hon om ursäkt” enligt UNT: ”Jag har pratat med min gruppledare om det här och jag fick ett mejl från vår partiombudsman.” Så nu säger hon: ”jag inser att jag uttryckt mig klumpigt”. Tja, ”klumpigt” är – tycker jag – en klar underdrift i detta fall. Och ursäkten är inte speciellt övertygande. Det mörka giftet har redan spridits och kanske förmörkat sinnena på ytterligare ett antal människor.

Extrema?

Under de senaste månaderna har moderaterna, och tyckare som är närstående dem, försökt framställa Vänsterpartiet som ett extremt ”ytterkantsparti”, jämförbart med SD. I ett politiskt landskap där det som betraktas som mitten i politiken står för en aggressiv nyliberal politik kan en sådan bisarr beskrivning passa in. Det nuvarande Vänsterpartiets reformpolitik är ju den enda politiska kraft av betydelse som går emot den allenarådande högerpolitik som – när det gäller faktisk politik – förenar alla de övriga från s till sd. Men att beskriva denna reformpolitik för jämlikhet och fackliga rättigheter som extrem säger verkligen något om var vi hamnat. Sann är den däremot inte.

Däremot kan den växande skaran av hatpredikanter inom borgerligheten verkligen betecknas som extrema i sin beskrivning av vilka som är problemen i Sverige och i sitt sätt att angripa olika minoriteter.

Andra extremister

Betyder det att det inte finns muslimer som kan betecknas som extrema. Jo, naturligtvis finns det sådana. Precis som det finns extrema högerkristna eller ”helsvenska” (kanske också kristna?) nazister av olika slag. Inom kristdemokraterna har vi sådana extrema personer som Adaktusson som inte ser några som helst problem med den israeliska statens apartheid-politik* och som angriper varje litet försiktigt försök att yttra sådan kritik av vår utrikesminister. Adaktusson agerar som den israeliska högerregeringens förlängda propaganda-arm i Sverige. En riktig extremist.

Det har nu blivit en del av det allmänna språkbruket att tala om ”våldsbejakande” extremister. Det är ett lika märkligt som diffust och icke-klargörande ord. För per definition så ”bejakar” ju alla som inte är konsekventa pacifister i någon mening och under vissa omständigheter våld. Men en del gör det i större utsträckning än andra. En stor del av borgerligheten brukar till exempel sällan vara emot det våld som utövas av USA runt om i världen. Samma borgerlighet säger till och med ja till att använda sig av det värsta förstörelsevapen som finns. De tycker att kärnvapen ska kunna användas som skydd. De kallar det då för ett ”paraply”.

Nu är ju detta exempel på statligt våld och då brukar det av någon anledning inte kallas varken för våld eller för krig utan för ”försvar”. På senare år har vi till och med hört en del politiker som vädrat tanken på att använda militärt våld inom det egna landet. Det har då gällt för att ”lösa” problem i fattiga förorter. Ingen har däremot kallat dessa politiker för ”våldsbejakande”.

 

De direkt här och nu våldsamma

Men så har vi då också dessa grupper som ger sig själva rätten att använda våld, inom det egna landet eller i andra länder. Bland dessa finns olika nationalsocialistiska grupper som bevisligen vid ett flertal tillfällen utövat våld inom Sverige, men också rest utomlands och övat eller deltagit i krig. Bland de svenska nationalsocialisterna finns det både grupper som stridit på regeringssidan i Ukraina och de som tränat strid i Ryssland och senare använt kunskaperna aktivt genom bombdåd i Sverige. Flatheten mot dessa nationalsocialister från svensk polis och rättsväsende har varit slående och upprörande. Sättet att tillämpa lagparagraferna om hets mot folkgrupp har varit så generösa mot dessa grupper att jag i likhet med juristen Peter Nobel kommit att tycka att dessa organisationer helt borde förbjudas.

Det har också funnits en fåtal våldsamma människor på vänstersidan. Elitistiska typer  som ansett sig ha rätten att använda våld och representera folkflertalet utan att vara valda. En sådan liten grupp var t.ex. den s.k. Revolutionära fronten som kroknade efter ett antal fängelsedomar för några år sedan och lades ner officiellt  2015.

Till sist har vi då de våldsamma och reaktionära anhängarna till det s.k. IS-kalifatet. Dessa har ju blivit aktuella på ett speciellt sätt då de tvingats återvända från de delar av Syrien och Irak som de invaderade. De flesta av dessa blev anhängare till IS i sina europeiska hemländer. Men nu vill många europeiska länder inte ta emot de slagna och infångade invaderande krigarna. Jag förstår de kurder och andra som stridit mot IS-krigarna och som är upprörda över detta. Naturligtvis är det dessa europeiska länders ansvar, på mer än ett sätt. Men hur ska de då ”tas emot”? Här verkar Sverige sticka ut. Samma flathet som den svenska staten visar mot nationalsocialister, samma flathet tycks gälla när det gäller deras tvillingar inom IS. Juridik är ofta svårt att förstå för oss som inte är jurister. Och jag vet att när man inte är insatt är det lätt att hamna i förenklade svar och åtgärder. Men i mitt huvud borde själva deltagande i det mordiska IS-kalifatet per definition vara straffbart oavsett hur en person deltagit i det. Att resa till ett annat land för att bidra till våld, död, all sorts förstörelse och extremt förtryck borde i sig vara straffbart. Det borde därför vara självklart att de som återvänder från dessa mördar-resor låses in under utredning av graden av deltagande i olika typer av mer specifika brott. Jag tar gärna emot argument mot detta.

 

I Sverige idag finns det en hel del personer och riktningar som med fog kan betecknas som extrema. Vänsterpartiet hör definitivt inte till dem. En del av dessa extrema finns däremot inom den svenska borgerligheten och måste bekämpas med argument så gott vi kan i mötet med andra människor eller från olika mer eller mindre starka rörelser eller alternativa medier. Några andra av de extrema är direkt och omedelbart farliga för oss andra här och nu. Mot dem räcker inte argument.


 

*När det gäller den israeliska apartheidpolitiken läs en bra genomgång i en artikel av professor Pär Salander i Västerbottens-Kuriren.

Höger eller höger?

Jag har hört en hel del människor denna höst som sagt att spelet i riksdagen liknar en sandlåda. Jag har inte hållit med. Det är ett snack och ett sätt att tänka som passar som hand i handske för sd. Oavsett ens egna uppfattningar eller önskningar så är det politiska läget i riksdagen komplicerat för alla som inte vill ge de högernationella ökat inflytande.

De flesta bedömare har under denna höst ansett att centern och liberalerna har haft den avgörande rollen för att hitta en lösning. Själva har c+l inte hållit med om detta. Jag tänkte också att någon typ av uppgörelse i mitten var det enda som rent matematiskt verkade rimligt ifall vi inte ville ha en regering där sd hade inflytande. I detta hade jag verkligen riktigt fel! För det handlar ju inte bara om matematik.

En föraning om att politiken hos ett sådant styre inte i någon som helst rimlig mening skulle kunna kallas för ”mittenpolitik” kom i slutet på november då Lööf och Björklund presenterade sina krav för att släppa fram Löfven som statsminister. Det handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”. Jag skrev då att:

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Att trolla fram högerpolitik för att behålla makten.

Men riksdagens högermajoritet förenade sig inte. Istället gick det ytterligare några veckor. Då lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. I en uppgörelse med 73 punkter har s, mp, l och c enats om ett politiskt program för att släppa fram Löfven. Även denna gång sammanfattar Björklund ärligt vad det handlar om:

Det här är mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området

Det handlar bland annat om försämrat anställningsskydd, sänkt arbetsgivaravgift, fortsatta skattesänkningar för de rika, privatiserad arbetsförmedling, minskat strandskydd, marknadshyror, försämrad A-kassa, lägre lön för nyanlända, inga krav på kollektivavtal för nystartsjobb, mer skattesubventioner för rikas hushållstjänster och helt stopp för alla försök att begränsa uttag av privata vinster i välfärden..

Enligt avtalet ska samarbetet gälla ”budgetår för budgetår, så länge som partierna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden.” Denna högerpolitik ska dessutom ”åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid.” Stabila högerpolitiska förändringar över tid alltså.

Som grädde på moset står det i inledningen till de 73 punkterna dessutom att:

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

När uppgörelsen blev offentlig var besvikelsen hos ledarna för m och kd tydlig. Även om de inte gick så långt som Sara Skyttedal (kd:s förstanamn till EU-parlamentet och deras närmaste motsvarighet till moderaternas Hanif Bali) som kallade centern för quislingar, så konstaterade de att ”alliansen” nu var död. Som utomstående betraktare är det inte helt lätt att förstå. Är de så personligt makthungriga att de inte innerst inne kan känna en glädje över att deras gamla polare lyckats med tricket att få socialdemokraterna att genomföra en ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde”?

För oss på den andra kanten är ju splittringen av ”alliansen” en klen tröst. För nu är det plötsligt vänsterpartiet som har avgörandet i sin hand. Men inte alls på något trivsamt vis. Det parti som enligt avtalet ”inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”  har alltså valet att antingen släppa fram denna regering och dess politik eller att rösta nej och vara de som orsakar antingen nyval eller en m+kd-regering under Kristerson. Inte någon trivsam sits. En del har kallat det att sitta med svartepetter. Det tror jag är en riktig beskrivning. Inget av valen innebär förmodligen några vinster i det korta perspektivet. Tvärtom. Att orsaka ett nyval tror jag inte är något som kommer ge några popularitetspoäng. Att ge liberalerna och centern en förevändning att nu stödja en m+kd-regering (de har ju redan röstat för deras budget) är inte heller något som är tilltalande.

Men alternativet att släppa fram en regering grundad på en mer borgerlig politik än den som alliansen genomförde och där det klart sägs att vänsterpartiet inte ska ha något som helst inflytande måste väl ändå vara värre? Vi måste bedöma inte olika grader av kortsiktiga vinster utan vilken typ av förluster som kommer att vara värst. Den förlust som demoralisering av partimedlemmar och väljargrupper skulle innebära måste vara det värsta i denna situation. Jag hoppas därför att vänsterpartiets riksdagsgrupp trycker på den röda knappen.

Mina kunskaper om riksdagsarbete är minimala. Men jag har alltid varit övertygad om att vänsterpolitik inte kan genomföras i riksdagen om det inte också finns ett aktivt stöd för den ute i samhället. Det är inte lätt att alltid hitta den rätta balansen mellan parlamentariskt arbete och opinionsbildning och aktiviteter ute i samhället. Men i den situation vi befinner oss i och framöver måste det vara så att  all typ av aktivitet utanför riksdagen, bland fackligt aktiva, bland hyresgäster och på gator och torg i aktiv opinionsbildning nu blir det viktigaste. Detta är mer sant nu än på mycket länge.

Ebba Busch Thor och gästen i vårt hem

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa

(Bibeln, Andra Moseboken, 20:16)

Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra…

(Bibeln, Paulus brev till Efesierna, 4:25)

 

Du skriver ihop en debattartikel. Där angrips en annan person för en åsikt den inte har och heller inte uttalat. Du målar på ett mycket vinklat sätt upp en problembild. Därefter angriper du en fiende som inte finns. Så går det att få ihop en (på ytan) snygg och sammanhängande debattartikel som säkert lurar en del. Men sanningsenlig är den inte. Att den skrivs av ledaren för ett parti som kallar sig kristet förvånar inte längre. Hon har nu ganska länge fiskat i de grumliga vatten som förenar hennes parti med ett annat parti med liknande namn.

Jag tänker alltså på en artikel av Ebba Busch Thor i Aftonbladet häromdagen där hon driver tesen att ”det visst finns svenska traditioner”. Hon påstår att Ingrid Lomfors, docent i historia och överintendent Forum för levande historia skulle ha påstått motsatsen. Det är alltså inte sant. Däremot har Lomfors påpekat att ”all kultur är dynamisk” och växer fram ”i mötet mellan gammalt och nytt”, vilket ju är en annan sak, för den som tänker efter. Men kd-ledaren påstår att det finns något som hon kallar ”en akademisk myndighetsvänster som blåser till strid mot svenska traditioner och begrepp”. KD-ledarens egen stridsstil påminner här mer om en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar. Men som Lomfors påpekar så sällar sig här Busch-Thor till nättrollen som tyvärr är betydligt mäktigare än Don Quijote.

Busch-Thor tar sin utgångspunkt i uttrycket ”vill ni gå husesyn?” som sägs till gäster och kanske är vanligare i Sverige än i andra länder. Hon skriver:

När vi bjuder en gäst att se hur vi bor berättar vi samtidigt något om oss själva. Möbler och prydnadssaker visar vilken smak vi har, fotografierna berättar vad vi tycker är viktigt i livet.

Vi uttrycker samtidigt en önskan att gästen ska känna sig välkommen och bekväm på den plats där de närmaste timmarna ska tillbringas.

Med denna tradition som bakgrund är det väldigt märkligt att vår syn på integration länge har byggt på husesynens raka motsats.

Låter ju trevligt och övertygande. Men bilden haltar en del, inte bara för att beskrivningen av  traditionsförnekande är felaktig. KD-ledaren tillhör ju – även om hon i vissa stycken inte följer Bibeln – dem som tycker att kristendomens historiska förtryck och dominans ska bevaras. Så vill hon och hennes parti till exempel att även de som inte är religiösa eller tror på kristendomen ändå ska underordnas den i samband med skolavslutningar. Tanken att traditioner (som visst finns) ska vara frivilliga och inte tvångsmässiga ingår inte i deras uppfattning om demokrati.

Men bilden om det här hemmet haltar också på ett annat vis. Gästerna ska inte flytta in. De är på besök och ska sedan gå hem till sig. Om gästerna skulle flytta in (vilket ju är jämförelsen med dem som invandrar) så skulle vi förutom att visa vårt hem och våra familjevanor också behöva ta del av deras vanor och uppfattningar om innehållet i ett hem. Vi skulle behöva lära av varandra och förändras ömsesidigt. Nya vanor skulle uppstå.

Det är det som kallas integration till skillnad från assimilation. Jag skrev om skillnaden mellan dessa begrepp då Kristersson blev ny ledare för moderaterna. Att allt fler ledande politiker inte längre kan skilja på begreppen och tillsammans med ytterhögern i praktiken bara talar om assimilation är en del av den nuvarande högervridningen.

Frihet och mera klöver för alla?

Så bestämde sig då Annie Lööf och centerpartiet. Avskyn för den typ av regleringar och omfördelningar som är till nytta för arbetare och låginkomsttagare var trots allt större än avskyn för en regering och budget som tar stöd av SD. Enligt Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg fick Lööf ”nästan allt hon pekade på, men krävde mer.” Tydligen var Löfven beredd att gå med på både ”borttagen värnskatt redan nästa år, höjda försvarsanslag och marknadshyror i nya bostäder”, ja till och med diskutera ”turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd….bara parterna på arbetsmarknaden var med på tåget.” Det är beklämmande att ta del av. Men det räckte alltså inte för Lööf.

Det är svårt att tänka sig annat än att vi får en högerregering eller nyval nu. En högerbudget kommer vi tydligen få i alla fall, då de partier som kallar sig liberala kommer släppa fram en M+KD-budget. Med stöd av SD kommer denna budget då att få majoritet i riksdagen. För som Jimmie Åkesson nöjt konstaterade: ”det som skulle göra det svårt för oss finns inte med.”

Det är alltid lika märkligt att ta del av borgerliga politikers sätt att förpacka den egna politiken. Eftersom den politik som de står för egentligen gynnar en mindre del av befolkningen måste den torgföras som att den handlar om frihet eller ”liberalisering”. En socialist kan erkänna att det finns konflikter. Att en annan fördelning innebär att en del som har mer också borde avstå mer. Att det som är ökad frihet för några kan innebära minskad frihet för andra. Men så gör inte de borgerliga, av naturliga skäl. För dem gäller det istället att framställa den egna politiken som att den gynnar alla. I den mån det finns konflikter så är det inte mellan olika grupper som hyresgäster och fastighetsägare eller lönarbetare och arbetsköpare utan bara något som rör sig i idéernas värld. En strid om den bästa lösningen ”för alla”.

Så är det också när M+KD lägger fram sina skatteförslag. Som alltid upprepar de mantrat om att det ska löna sig att arbeta, trots att det till exempel finns statistik som visar att gapet mellan löneinkomst och sjukbidrag ökat, se denna bild från Ekonomistas:

Deras förslag till skattesänkningar innebär att statens inkomster minskar med 20 miljarder. Det ska bland annat ske genom att brytpunkten för att betala statlig skatt höjs från 40 600 kr till 42 000 kronor i månaden. Det är då viktigt att tänka på vad de flesta av oss tjänar. Enligt SCB var medianlönen i Sverige 2017 30 000 kronor i månaden. Det är alltså inte den genomsnittliga (medel)lönen (den är 33 700) utan ”den mittersta lönen i en grupp löner som sorteras i storleksordning från den lägsta till den högsta.” De flesta av oss kommer alltså inte ta del av denna skattesänkning. Sen vill M+KD också genomföra ett ytterligare s.k. jobbskatteavdrag. Enligt detta ska ”alla som arbetar få sänkt skatt med upp till 210 kronor i månaden.” Jag tror att det här är viktigt att ta fasta på just orden ”upp till” eftersom skattesänkningen naturligtvis kommer att vara lägst för dem med lägst inkomster.

Att M och KD framställer sina förslag som skattesänkningar för alla är ju bara vad som vi kan vänta oss. Så gör de alltid. Mer sorgligt är att journalister och media så okritiskt återger deras propaganda utan att granska den.

 

 

 

 

 

Liberalismen och regeringsmakten

När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället.

Så skrev UNT:s politiska chefredaktör Håkan Holmberg i en ledare i söndagstidningen med rubriken: ”Att återupptäcka liberalismen”.

Jag läste den samtidigt som jag i likhet med många andra funderar över regeringsfrågan. I någon mening kan jag hålla med Holmberg om att samhällen där ”liberalismen trängts undan” varit, blivit och är motbjudande samhällen. Frågan är ju vad som menas med Liberalism.

När Holmberg skriver att det handlar om ”insikten att samhället alltid präglas av mångfald och rörlighet och att detta inte är farligt utan fullt naturligt och legitimt” eller att man ”alltid betonat framsteg, ……… över traditioner” och hyst ”misstro mot maktkoncentration av alla slag och respekt för individens värde och värdighet” så är det ju sådant som jag och många –  ja de flesta –  som kallar sig socialister, också ställer sig bakom. När sådana värden trängts tillbaka eller förtryckts har vi också sett en nedmontering av både demokratin så som vi känner den och olika mänskliga rättigheter. Därför tyckte jag och skrev positivt (14 november) om det tal i riksdagen som Liberalernas ledare Björklund höll inför omröstningen om Kristersson som statsminister. Jag skrev att jag gladdes över den ”demokratiska anständighet” som han utvecklade när han beskrev den internationella högervågen och tog avstånd från att släppa fram den till regeringsmakten i Sverige. För jag vill inte leva i ett samhälle där mångfald bekämpas, enfald främjas och reaktionära och förtryckande värderingar får styra över olika gruppers eller individers liv.

Men så kom då utspelen om vilka krav som de partier som kallar sig liberala förde fram för att stödja en socialdemokratisk regering, istället för en m+kd-regering stödd av sd. Kanske är dessa krav också uttryck för en (annan) sida av liberalismen. Men knappast den socialliberala. Det handlade om angrepp på anställningstryggheten, sänkta ingångslöner, marknadshyror och ytterligare skattesänkningar för dem med höga inkomster. Inget av dessa krav handlar om ökad frihet för flertalet. De är alla krav som riktar sig mot majoriteten av arbetare och låginkomsttagare och skulle minska vår frihet. De är alla krav som skulle bidra till att öka istället för att minska klyftorna i samhället.

Deras krav för att släppa fram en socialdemokratisk regering handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”.  Om socialdemokraterna skulle gå med på detta så skulle det definitivt inte kunna kallas för en mittenpolitik. Det skulle innebära att socialdemokraterna släppte det sista av att vara ett parti för arbetare och låginkomsttagare. Det skulle i sin tur innebära att många socialdemokratiska gräsrötter skulle förlora hoppet och lämna socialdemokratin.

Uppenbarligen är ett sådant styre helt orimligt och för det socialdemokratiska partiet och för de flesta av oss som skulle förlora på en sådan politik, får vi hoppas att det inte blir av.

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Det innebär också att opposition, rörelse, aktivism utanför riksdagen nu inte bara är viktigt som alltid utan idag det helt avgörande för att bryta högeroffensiven.

Att fira födelsedag för 115 000 – ett Uppsalaexempel

Det är få människor som kan lägga ut 115 000 kronor på en 50-årsfest. Det är inte heller många som kan få festen betald av våra gemensamma skattemedel. Men detta hände i Uppsala i år.

Det handlar om moderaten Fredrik Ahlstedt som från 2012 blev kommunalråd i Uppsala. Moderaterna är ju ett parti som både vill sänka skatten och de omfördelande inslag som finns kvar i välfärdssystemet. De brukar tala i högstämda ordalag om vikten av flit och av att inte slösa med skattemedel. Men när det kommer till dem själva är det ofta inte lika noga. Partiledaren Kristersson har ju till exempel en hel del skumma saker av detta slag i sin historia.

Fredrik Ahlstedt blev alltså kommunalråd i Uppsala 2012. Innan dess hade han inte varit så flitig. Inte när det gällde att gå på kommunfullmäktiges möten i alla fall. Enligt hans partikamrat Inger Söderberg var han så dålig på att närvara (när han bara var en vanlig ledamot) att hon blev arg och tillrättavisade honom.

När Ahlstedt som nybliven ordförande i kommunstyrelsen intervjuades om hur han såg på det utbredda skolket från kommunfullmäktiges möten – där moderaterna då var värst – såg han inte det som något problem ur någon synvinkel alls. Istället betonade han att det var viktigt med en ”bred representation”. Detta något oklara uttryck lyckades han få in 16 gånger i en intervju på 3 minuter.

Nu kan vi i dagens UNT (23 november) läsa att kommunen har betalat 115 000 kronor för Fredrik Ahlstedts 50-årsfest. Motiveringen till det är att det kallas för ”representation”. Det kan man ju också kalla för en ”bred representation” även om det nog inte var det Ahlstedt syftade på 2012. Till festen kom 300 gäster. Ahlstedt säger att han bara följt gällande regler och att han betalade kostnaden för sin familj och privata gäster, men att han förstår att ”det rör upp känslor”.

Tja, vad ska man säga om det förutom att det rör upp mina känslor? Kanske det som en gammal chilensk vän brukade säga att man inte ska skylla på ”grisen” utan på den som matar den? Arrangemanget godkändes av kommunstyrelsens dåvarande ordförande Marlene Burwick (s). Men hennes partikollega och nuvarande kommunstyrelseordförande Erik Pelling ”är nu kritisk till dimensionerna på festligheterna och vill se över reglementet”. Låt oss hoppas på det.

 

Uppsala

Den ”rimliga” högervågen

Det är helt naturligt. Det är så det bör vara. Det är så jag vill ha det.

                                                                                              Jimmie Åkesson

Så sa SD:s partiledare i riksdagen idag den 14 november inför den omröstning om Ulf Kristersson som statsminister som sen genomfördes. Tack och lov fick han inte som han ville ha det.

Oavsett åsikter så var det ett flertal mycket skickliga talare som argumenterade utifrån sina respektive partiers ståndpunkter (den typen av skickliga talare som nog skulle kunna argumentera lika starkt för i princip vad som helst). Åkesson la också som ofta sina argument mycket skickligt. Han sa att SD inte hade fått några ”garantier” av M+KD och att de därför hade ”starka skäl att rösta nej”, men att de ändå skulle rösta ja till Kristersson. Skälet till SD:s ja var att ”vi ser ett nytt politiskt landskap växa fram i Sverige precis som i övriga västvärlden”. I detta ”nya politiska landskap” menade han att ”de två extremt liberala partierna i Sveriges riksdag” dras till S+MP+V ”där de hör hemma”, medan å andra sidan M+KD närmar sig en ”konservativ sammanslutning”. Detta kallade Åkesson med sitt vanliga sätt att uttrycka sig för ”en rimlig riktning där vi mer börjar likna andra länder i Europa” med ”konservativa samarbeten”. Det var detta han såg som ”helt naturligt”, ”så det bör vara” och som han ville ha det.

Liberalernas Björklund hade precis innan  beskrivit denna ”rimliga riktning” av ”konservativa samarbeten” med ett uppfriskande ideologiskt klarspråk. Han konstaterade att vi genomlever en kraftfull högervåg över hela västvärlden. Han exemplifierade med Trump, Brexit, Le Pen, Polen, Ungern, Österrike och Italien och påtalade att det är i detta sammanhang som SD ingår. Han konstaterade också att denna högernationalism prövats i Europas historia med fruktansvärda resultat.

I det dystra politiska läge som vi befinner oss i måste jag som socialist säga att jag gläds över att det ändå finns en sådan demokratisk anständighet inom delar av borgerligheten. Självklart har både ledningen för C och L utsatts för hårda påtryckningar från mäktiga grupper inom det som brukar kallas svenskt näringsliv. Detta nämnde naturligtvis inte Björklund. Däremot sa han att han under sina 25 år i politiken aldrig upplevt så mycket personligt riktat hat från det som han kallade ”högerns svans”. Dessa personer i SD och moderaterna (tänk Hanif Bali) som blivit allt mer aggressiva samtidigt som SD växt ger en försmak av det samhälle som de konservativt högernationella eftersträvar.

Trots den nu djupa sprickan i den borgerliga parti-sammanslutning som ett antal år har kallat sig för ”alliansen” så fortsätter centerledaren Annie Lööf att tala om att hålla samman denna men kombinera det med blocköverskridande samarbeten med MP och S. Det är svårt att tro på. Och svårt att förstå hur hon tänker. Framtiden kommer utvisa om det går att lappa ihop det borgerliga blocket.

Idag röstade 195 av riksdagens ledamöter nej till en reaktionär högerregering mot 154 ledamöter som röstade ja. Oavsett mina egna åsikter eller önskningar i frågan verkar det uppenbart att det är C+L som har bollen nu. Vi har ett reaktionärt block på 154 ledamöter (M+KD+SD). Vi har två mittengrupper S+MP med 116 ledamöter och L+C med 51 ledamöter. Tillsammans skulle dessa ha 167 ledamöter om de slog ihop sina påsar. Det är inte en absolut majoritet (175 av riksdagens 349) men de skulle ändå bli den största gruppen. Om detta läge uppstod så är frågan hur Vänsterpartiet med sina 28 ledamöter ska ställa sig. Jag tycker nog att det – även om vänstern önskar en rödgrön regering – vore rimligt att i ett sånt läge, som det heter, ”släppa fram” en sådan regering, för att sedan driva en tydlig vänsteropposition.

För alla sorter av vänstermänniskor är däremot alla former av politiskt påverkande arbete ute i samhället nu det avgörande.

%d bloggare gillar detta: