Spridda tankar och lästips om Corona-pandemin

Nu måste vi vara solidariska och tänka efter.

Statsepidemiolog Anders Tegnell (TT 19 mars)

Den period vi nu går igenom väcker många tankar och reaktioner. Som ofta i liknande situationer framkallar det både goda och dåliga sidor hos oss människor. Vi ser både hamstrande egoism och solidarisk medmänsklig hjälpsamhet. Jag tror ändå att för de flesta är det tydligt att det är det senare som måste dominera ifall vi ska klara det här på ett bra sätt. Vi hör oftare än på länge även det gamla ordet solidaritet.

Hur denna pandemi ska bekämpas finns det olika uppfattningar om även bland dem som är kunniga inom området. Experter och forskare vet ännu inte tillräckligt om detta virus. Och inom detta vetenskapsfält går det naturligtvis inte heller att enkelt slå fast allting med hundraprocentig säkerhet. Så är det ju inom många vetenskapliga områden. Därför tycker jag att vi andra som inte är sak-kunniga bör vara försiktiga med att tro eller tycka saker, speciellt om tyckandena inte ens är baserade på forskning och vetenskap.

Naturligtvis utmärker sig de högernationella mest när det gäller den här typen av tyckande. Till exempel SD-ledaren Åkesson som den 11/3 yttrade att ”En regering som bara förlitar sig expertkunskaper inger inget förtroende”. Det här passar väl in deras världsbild som ju aldrig någonsin bygger på forskning och vetenskap.

Jag tycker, liksom de flesta människor, att den isolering från varandra som åtgärderna i kampen mot viruset leder till, känns tråkiga. Men jag accepterar dem och inordnar mig. I denna situation och i förhållande till dessa myndigheter ser jag inget annat alternativ än att lita på dem. Åtminstone inte så länge det är de smittskyddskunniga som leder det hela. Däremot tycker jag att Martin Aagård i Aftonbladet väcker en viktig diskussion kring detta. Han menar att det samtidigt visar hur skör demokratin är och att den som vill avskaffa den alltid kommer att ha något att skylla på:

Den må ha skötts fel eller rätt, men kampen mot coronaviruset är en manual till hur man krossar samhällsgemenskapen…….Tror ni inte, efter tjugo års krig mot terrorismen, att det inte alltid går att skrapa fram ett hot mot rikets säkerhet som motiverar exakt samma drakoniska åtgärder?

Andra tankar och några lästips

Men den nuvarande pandemin och vårt sätt att som samhälle förhålla oss väcker också många andra tankar. Här vill jag komma med några lästips från andra som jag tycker skrivit bra om detta.

Hjältar i denna tid

Ett problem som blivit än mer tydligt än det redan var innan är problemet med det ”slimmade samhället”. Nedrustningen av sjukvården (och även andra typer av omsorg och solidarisk hjälp till behövande) gör det naturligtvis svårare att möta en pandemi. En del av denna nedrustning har varit att man fört in systemet ”Just in Time” från industrin (där det kom först) till välfärdssektorn. Det är ett system som innebär att man minimerar lagren för att istället göra inköp när man har omedelbart behov av en artikel. Peter Widén beskriver detta system och dess följder mycket bra i web-tidningen eFolket.

Göran Greider beskriver också detta bra i en ledare i Dagens ETC (förmodligen låst för icke-prenumeranter). Han citerar sajten Ekonomifakta, som drivs av Svenskt Näringsliv. Där definieras begreppet överkapacitet så här:

När företagen har för stora anläggningar och för många anställda i förhållande till efterfrågan råder överskottskapacitet.

Men det är ju just en sådan ”överkapacitet” som vi skulle behöva nu. Som Greider skriver:

Den pandemi som nu rullar genom världen och åtminstone för tillfället utsett Europa till sitt kärnområde kommer i bästa fall att lära oss en stor läxa. Den läxan säger oss att ”överkapacitet” på många centrala samhällsområden är något eftersträvansvärt.

Vi står nu inför ett akut och stort behov av intensivvårdsplatser. Viktor Pressfeldt skriver i en artikel i GP om detta:

År 1993 hade Sverige 4300 intensivvårdsplatser med respirator. I dag, när vi genomlever den värsta pandemin på hundra år, har vi under 600. Detta är resultatet av 30 års nyliberala reformer….

Vi har också problemet med LOV som tvingar regionerna att anlita värdelösa bluffbolag som Apotekstjänst för distributionen av  sjukvårdsartiklar till sjukvården. Det ledde under hösten till ett kaos som ännu inte är över. Martin Klepke skriver bra om detta i Arbetet.

Det har också varit lika intressant som motbjudande att ta del av högerns piruetter i dessa frågor. Efter att de avskaffat Apoteksmonopolet och tagit bort beredskapsansvaret kan vi nu läsa att moderatledaren säger att bristen på grundläggande sjukvårdsmaterial är ”oacceptabelt” och att det behövs ”nationell lagerhållning”.

Andreas Magnusson tar upp denna opportunism och falskhet samt en del andra viktiga tankar i tidskriften Para§raf:

Ingen tror att Corona-viruset bäst bekämpas via den smidiga KRY-appen och huvudvärkstabletter i mataffären. Nu är det staten som ska lösa allt. Den minimala staten ska plötsligt vara maximal.

Han avslutar: ”Mer än någonsin behöver vi inse att den enes död också är den andres död”.

Isolerade i Rom applåderar sjukvårdens hjältar

En annan viktig lärdom under den nuvarande perioden är att det visst finns pengar. Men som Johan Ehrenberg skriver i ETC: ”Det handlar om vem man sänder dem till”. Riksbanken ger nu bankerna 500 miljarder kronor utan ränta för att, som man säger, stötta företagen. Beslutet över vilka företag som ska få detta stöd i form av lån och vilka som inte ska få det, lämnas helt till de privata bankerna.

Dessutom satsar regeringen 300 miljarder för att motverka negativa konsekvenser för jobb och ekonomi i coronavirusets spår. För mig är det då svårt att inte tänka på det överhängande hot mot hela mänskligheten som klimatkrisen är. Mot dess ”negativa konsekvenser” borde för längesedan liknande summor ha satsats för att ställa om hela samhället till fossilfrihet.

När det mesta ställs in och stannar så är det tyvärr ändå en del slösaktiga verksamheter som fortgår eller som kommer att genomföras. Ett sådant exempel är militärövningen Aurora. Krigsmakten kan säkert ge bidrag i bekämpandet av viruset. Här utanför Uppsala på Ärnafältet sätter man till exempel nu upp ett fältsjukhus för att bidra. Men man tycks inte tveka om att genomföra denna stora militärövning tillsammans med Nato. Den ska pågå mellan 11 maj och 4 juni och berör hela landet men i synnerhet Skåne och Blekinge. Kostnaden är enligt krigsmakten 660 miljoner kronor. Fredsaktivisterna Kerstin Dahlberg och Jea Jonsson skriver i ETC om detta:

Nato kan inte försvara oss mot den pandemi som nu är fienden. Det är dags att regeringen ställer in den stora Aurora-övningen i Sverige. Satsa pengarna på att smittskyddsarbete och beredskap istället… Det vore rimligt och högst försvarbart att även ställa in Aurora 2020 och förbjuda Nato-ländernas militärer från olika nationer att ta sig in över Sveriges gränser. De pengar som sparas på detta kan med fördel användas till att bygga upp det beredskapslager som vi länge saknat och som nu med full tydlighet visar sig behövas. Lägg pengarna där i stället för att satsa dem på dyrbara bomber som på sekunder skjuts ut i havet och hamnar i vattnet utanför vår kust.

Om att ”tvätta” eller förhålla sig till SD och högern

Vi lever i en politiskt märklig tid. En tid, där förhandlingar och allianser vi inte förut sett, till och med påverkar den svenska statens budget. Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar sedan ett år i minoritet med stöd av Liberalerna och Centern på grundval av ett reaktionärt 73-punktsprogram, den s.k. Januariöverenskommelsen. Björklund – den förre ledaren för Liberalerna som var med och förhandlade fram detta program – menade till och med att det innehöll ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området”. Det var tyvärr en riktig beskrivning.

Moderaterna och Kristdemokraterna  tappade genom detta kontakten med sina gamla allianskompisar. De närmade sig istället ytterligare Sverigedemokraterna både i retorik och i praktisk handling. Samtidigt som M+KD alltså gick åt höger kritiserade de emellanåt Januariöverenskommelsen från en position som skulle kunna kallas vänster. Det gällde till exempel kritik mot skattesänkningar för de rika eller underskotten i välfärden. Det var visserligen en falsk och hycklande kritik men ändå en position som blev möjlig på grund av det extrema innehållet i Januariöverenskommelsen.

Vänsterpartiet som inte röstade för denna regering eller de 73 punkterna i den s.k. Januariöverenskommelsen släppte ändå fram regeringen genom att lägga ned sina röster. V:s riksdagsgrupp gjorde detta trots att Januariöverenskommelsen också innehöll en skrivning om att överenskommelsen innebar ”att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Med tanke på denna skrivning och med tanke på att riksdagen idag har en mer reaktionär majoritet än vad den haft på hundra år verkade det naturligt att Vänsterpartiet då verkligen skulle stå utan inflytande i riksdagen. Själv tänkte jag (och skrev) att nu blir arbetet utanför riksdagen i opinionsbildning och rörelser definitivt det viktigaste.

Men Vänsterpartiet blev inte helt utan inflytande. Splittringen i den traditionella borgerligheten och det faktum att Januariöverenskommelsen var så långt åt höger gav några möjligheter för Vänsterpartiet. Hittills har partiet i riksdagen:

  • lyckats stoppa utformningen och takten i den nedmontering av Arbetsförmedlingen som regeringen påbörjade när de följde punkt 18 i Januariöverenskommelsen.
  • fått staten att tillföra 7,5 miljarder till välfärdssektorn.

Kruxet och det märkliga med detta är bara att det skett på grundval av förhandlingar med högerpartierna (M+KD) och med röststöd från SD.

 

Vad var det som hände?

Att det är en kris inom välfärden som innebär att det skulle behövas mycket mer pengar till kommuner och regioner framstår som allt tydligare för de flesta. Inte ens de mest rabiata skattesänkare kan undgå att se eller förhålla sig till det. Eftersom regeringen lägger långtifrån tillräckligt på välfärden dök det därför upp en del olika tilläggsförslag till statsbudgeten. Detta har tidigare, i ett annat politiskt landskap antingen inte förekommit för att regeringarna hade majoritet eller betraktats som fel för att det ”störde budgetprocessen”. Men sedan ett antal år har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar ”drabbats” av att den normala ”budgetprocessen” störts av tilläggsförslag från oppositionen. Ingen har gillat det i regeringsposition. Men ingen har heller tvekat att använda sig av det i opposition. När både Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna nu kom med olika tilläggsförslag poängterade statsminister Löfven även denna gång att ”oppositionspartiernas agerande inte är förenligt med budgetprocessen”.

Partierna hade både olika bud och olika förslag till finansiering. Moderaterna ville ge tre miljarder extra till välfärden. De fick stöd för detta av Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna påstod sig vilja ge 6,7 miljarder men finansierade det med olika typer av nedskärningar som gjorde att deras siffra var lika falsk som partiledaren själv. Vänsterpartiet krävde 10 miljarder. I detta läge kom nu regeringen fram med 5 miljarder extra till välfärden. Man skulle kanske kunna säga att de störde den egna budgetprocessen? Samtidigt var det ju en listig summa: mer än moderaternas men mindre än Vänsterpartiets.

Slutresultatet blev att Vänsterpartiet fick med Moderaterna och Kristdemokraterna på att höja regeringens 5 miljarder med ytterligare 2,5 miljarder, alltså summa 7,5 miljarder extra till välfärden, vilket i omröstningen stöddes även av Sverigedemokraterna. Långt från vad som behövs men ändå ett litet steg åt rätt håll. Och detta utan att biståndet eller investeringsstödet till hyresrätter naggades så som moderaterna själva först önskat.

 

Men kruxet?

Att regeringens borgerliga stödpartier är arga är begripligt. I Agenda hann centerns vikarierande partiledare Anders W Johnson både prata om ”ordning och reda i budgetprocessen” och att detta var ett ”antiborgerligt sabotage”. Han använde sig också ett flertal gånger av greppet att tala om hur Vänsterpartiet nu fått inflytande, vilket naturligtvis stör.

Från socialdemokratins och regeringens sida har greppet istället varit att kritisera Vänsterpartiet för samarbete högerut och för att ta röststöd av SD.

Men det finns också kritiska vänsterröster. På samma sätt som det fanns många inom Vänsterpartiet som tyckte att man (tillsammans med M+KD+SD) skulle rösta mot en regering grundad på Januariöverenskommelsen så finns det kritiker även mot detta agerande. En av dessa kritiker är Rosanna Dinamarca. Hon skriver i en debattartikel i Aftonbladet att Vänsterpartiet nu ”varit med och hjälpt till att tvätta SD”. Hon påpekar helt riktigt att det inte är ”av välvilja för V eller av omsorg för välfärden som M och KD är beredda att gå ihop med V. De har varit ansvariga för att slakta den under sin tid i regeringen och i sina positioner ute i kommuner och regioner”. Det stämmer naturligtvis. Dinamarca menar att M+KD gör dessa eftergifter ”för att legitimera sitt närmande till SD”. Det stämmer nog också, även om jag kan tänka mig även andra opportunistiska skäl. Men Dinamarca menar att Vänsterpartiet låter sig utnyttjas i detta spel och att det enda alternativet nu är ”ett extra val eller att stilla bida sin tid till nästa val”. Jag håller inte med henne här.

Om röststöd för egna bra förslag från andra partier som man ogillar alltid innebär att man ”tvättar” dem så innebär väl även uppgörelser inför omröstningar att man ”tvättar”. Det innebär väl i så fall att även M+KD ”tvättats”. Men det innebär också att Vänsterpartiet aldrig skulle kunna gå fram med några bra förslag ifall de får stöd av högerpartier. Och sådant kan som vi sett hända i vår märkliga tid.

Att traditionella borgerliga partier förhandlar med Vänsterpartiet för att få igenom krav som de annars inte skulle stödja (och dessutom innebär mer pengar och annan finansiering än deras egna utgångsbud) och att de gör det i motsättning till andra borgerliga partier är naturligtvis mycket speciellt. Med partier av SD:s typ är det däremot lite annorlunda. Högernationella eller fascistiska rörelser har alltid i sina program också haft sådana krav som kunnat beskrivas som ”vänster”. Det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSDAP) hade under hela sin existens från 1920-talets början till slutet på Andra Världskriget ett 25-punktsprogram som innehöll tydliga rasistiska krav som riktade sig mot ”icke-tyskar”. Men det innehöll också sådant som krav på en ”storskalig utbyggnad av åldringsvården”(punkt 15) eller åtgärder för att höja folkhälsan och förhindra barnarbete (punkt 21). SD är också ett parti som alltid velat framstå som att de står på folkets sida mot eliten. Det är en helt falsk bild. Inte bara därför att stora delar av befolkningen på etniska grunder utesluts ur denna ”folkkategori” utan också för att partiet allt tydligare utvecklat en ekonomisk politik som gynnar den ekonomiska eliten av kapitalägare och höginkomsttagare. SD var också (innan de frotterat sig med  olika lobbyister) motståndare till vinster i välfärden. Om de hållit fast vid detta, skulle Vänsterpartiet då inte rest detta krav i riksdagen för att det då kunnat få stöd av SD?

Till skillnad från andra partier i riksdagen har Vänsterpartiet inte närmat sig SD:s politik en millimeter. Däremot har partiet genom att utnyttja märkliga sprickor inom borgerligheten kunnat få igenom politik (pengar) till välfärden som annars inte genomförts.

Det tycker jag verkar bättre än att, som Dinamarca skriver, ”stilla bida sin tid till nästa val”. Och om utgångspunkten ska vara den bisarra linjen att aldrig driva några krav som ”riskerar” att få stöd från SD då borde ju även linjen att fälla regeringen eller framkalla nyval vara utesluten. Inte heller detta kan ju ske utan röststöd från SD.

Att det däremot knappast kommer finnas mycket utrymme för den här typen av politiskt spel genom splittring av borgerligheten framöver är en annan sak. Vi har trots allt en kompakt högermajoritet i riksdagen. Men vem vet? Vi lever i en svår och svårbegriplig tid.

En sorgens dag – ”eftertankar”.

Så har då högern segrat igen. Det brittiska Torypartiet under ledning av Boris Johnsson får till och med egen majoritet i parlamentet. Förutom att Storbritannien nu enligt Johnsson kommer lämna EU under 2020 så kan vi vänta oss fem år av fortsatta attacker mot arbetares rättigheter, migranter, minoriteter, välfärdssystemen och miljön samt en Trumpvänlig utrikespolitik och andra jävligheter.

Uppenbarligen har Brexitfrågan fällt avgörandet. Här kommer många analyser och diskussioner ske. De är viktiga när det gäller vilka slutsatser som vi kan dra. Två typer av analyser som vi kan förvänta oss kommer vara: dels de som menar att Labour gått för långt till vänster och att det var därför de förlorade, dels de som menar att Labour förlorade för att de inte drivit utträdeskravet och förenat sig med de delar av den brittiska arbetarklassen som satte sitt hopp till detta.

 

Vänster eller höger?

När det gäller dem som menar att Labour –  i likhet med de flesta andra europeiska socialdemokratiska partier borde närma sig det som kallas den ”politiska mitten” men egentligen är en kombination av fortsatt nyliberal politik och anpassning till högern – så kan man bortsett från politiska värderingar och egna önskningar ändå säga att inte mycket talar för att de har rätt. De socialdemokratiska partierna i Europa har ju backat till historiskt låga nivåer eller raderats som i Grekland. Det har ju skett med precis en sådan politik.

Det brittiska Labour gör en stor förlust. Det är sant. Jämfört med valet 2017 då de (också med Corbyn som partiledare) fick 12 877 918 röster, vilket var 40 procent av rösterna faller de i detta val tillbaka till 10 292 054 röster vilket är 32,3 procent. Men 32,3 procent är fortfarande ett resultat som jag tror alla övriga europeiska socialdemokratiska partier skulle vara glada över att nå. Därför tycker jag inte att det talar för att en högersväng skulle gett fler röster.

Jag förstår inte heller hur en statsvetare vid namn Nicholas Aylott kan säga till SVT att:  ”Om vi ser resultatet i ett större perspektiv så är det en kollaps för socialdemokratin”. Ett hårt bakslag förvisso. Men kollaps? Inte heller förstår jag hur den reporter på SVT som gör intervjun kan säga att ”Labour gör sitt sämsta val sedan 1935”. Jag lyckas hitta sämre resultat för Labour betydligt närmare i tiden, till exempel:

1983: 25,4 procent

1987: 30,8 procent

2010: 29 procent

2015: 30,4 procent

 

Brexitfrågan

När det gäller Brexitfrågan så har den uppenbarligen fällt ett avgörande. Labours försök (som jag tror det handlade om) att hålla ihop både Brexit- och Remain- anhängarna lyckades inte. Jag känner mig inte övertygad om att en konsekvent Brexitlinje hade gett bättre resultat. Men här kommer jag fortsätta läsa och lyssna till vilka slutsatser som kan dras.

När det gäller EU så är jag övertygad om att det är så att en verklig socialistisk politik som utmanar samhällets ekonomiska makthavare automatiskt kommer i konflikt med EU. Jag tänker att det var vad vi kunde se i fallet Syriza och Grekland. En regering som vill föra en socialistisk politik kommer då att bli tvungen till att ta konflikt med och på sikt bryta med EU.

Men det betyder inte att det inte idag kan finnas det som är värre än att vara med i EU. Jag tror inte att arbetare, låginkomsttagare, fackliga kämpar, miljökämpar, immigranter, minoritetsgrupper eller över huvud taget människor som vill ha jämlikhet och social rättvisa kommer ha anledning att vara glada i Boris Johnssons förenade kungadöme utanför EU. Tvärtom! Det är vad jag tror. Men hur det blir med den saken kommer visa sig med tiden och då får vi dra våra slutsatser.

Att söka hopp i en mörk tid

Jag såg i måndags ett meningsutbyte på TV-Aktuellt om det svåra läget för kommuner och landsting(regioner). Enligt inslaget innan räknade 8 av 10 kommuner med ”besparingar”.  ”Besparingar” det är det konstiga uttrycket som i stort sett alla använder när man talar om att den offentliga eller gemensamma sektorn drar ned på kostnaderna för att inte gå med underskott. Att jag tycker det är ett konstigt uttryck beror på att jag inte tror att någon enskild människa eller familj som drar ned på utgifterna för att få lönen att räcka till brukar se det som ett sparande. Sparande är ju något som man kan unna sig när lönen är större än de nödvändiga utgifterna. Att däremot krympa sina nödvändiga utgifter tycker jag inte borde heta något annat än nedskärningar. Men nu var det inte egentligen det jag skulle skriva om här. Så åter till TV-aktuellt.

Efter inslaget om kommunernas nedskärningar –  exemplifierat med nedläggningar i kommunen Bengtsfors – blev det så debatt mellan den socialdemokratiska civilministern Lena Micko och den moderata ordföranden för Sveriges kommuner och landsting (SKL) Anders Knape. Att lyssna på denna debatt var lika märkligt som det samtidigt var ett uttryck för det förvirrande politiska läge vi har i Sverige idag. Här kunde vi höra moderaten säga det som borde vara den naturliga vänsterståndpunkten nämligen att ”staten måste sätta till mer resurser” och att de budgeterade 5 miljarderna inte räcker (ett egentligen helt objektivt faktum). Den socialdemokratiska ministern höll visserligen efter några frågerundor med om att det inte räckte och att ….”det kommer att behövas mer” men kunde inte precisera varken hur mycket som kommer tillföras från staten eller när det kommer att ske.

Den kris inom socialdemokratin som bland annat yttrar sig i de lägsta opinionssiffrorna någonsin blev knappast mindre av den här typen av framträdande. Det parti som var den främsta ingenjören för att bygga den moderna välfärdsstaten framstår i en sådan debatt som de främsta i att riva sitt eget bygge.

Men naturligtvis bör vi även syna högerns kort. Moderaterna är ju också ett parti med problem, vilket märks i olika typer av desperata och oseriösa utspel. Hur ligger det till med deras stöd till kommunerna? De föreslår ytterligare 2,5 miljarder utöver regeringens 5 miljarder. Om detta kan man säga att det inte heller löser problemen. Men framförallt bör man titta på hur de tänker sig att finansiera det. Den ekonomisk-politiske talespersonen Svantesson har tidigare talat om ”tuffa prioriteringar” utan att närmare precisera. Att de behöver ”prioritera” kan man ju förstå att de vill eftersom de samtidigt vill sänka skatten med 32 miljarder. Nu säger Svantesson att ”exempelvis” biståndet kan skäras ner. Dessutom vill man höja momsen framförallt på livsmedel och dra ned på ersättningar som sjukförsäkringen och a-kassan. Det som de säger sig vilja tillföra kommunerna kommer alltså att betalas av sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare (då kostnaden för mat utgör en större del av låginkomsttagares inkomst).

Alternativen här ser alltså ut på detta vis:

en s-regering som (om den alls ser vad som håller på att hända i den välfärd som kommuner och regioner ska upprätthålla med otillräckliga resurser) inte har några hoppingivande svar alls

ELLER

en höger som tillför lite mer men gör det på bekostnad av dem som har det sämst i vårt land och på bekostnad av solidariteten med människor som har det ännu sämre i fattiga länder.

 

Hoppet kommer västerifrån

I detta läge vill jag hålla med Ulrika Lindahl i Dagens ETC 27 november som säger: ” GÖR som Labour gör nu i Storbritannien. Våga allt. Visa att det är möjligt.”

         Hans fel!

Hon tipsar till exempel om en liten film från Labour som både avslöjar en rasistisk politiker och vilka som vi egentligen ska anklaga. Enkel och tydlig. Med ett budskap som jag skulle önska att svensk socialdemokrati kunde stå upp för. Se den på Youtube.

Lindahl berättar också om den rödgröna satsning Labour går till val på som bland annat innebär att man vill satsa över 1 000 miljarder i svenska kronor per år på investeringar i offentlig sektor. Något som ska finansieras genom omfördelande skatt. Och vidare:

Den innehåller förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. 150 000 nya bostäder per år. Klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. Höjda anslag till sjukvården. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030.

Ja, det är verkligen ett uppiggande program som Labour nu går till val på den 12 december. Jag har bara läst en del av det ganska omfattande programmet. Men jag tycker att det verkar finnas mycket att hämta och inspireras av både för socialdemokratin och för vänsterpartiet i Sverige. Bara dessa rader ur Jeremy Corbyns inledning till programmet höjer blicken på ett sätt som är lika nödvändigt i förhållande till läget som det samtidigt just nu saknas svensk politisk debatt:

Labour kommer att skriva om reglerna för ekonomin, så att det fungerar för alla. Vi kommer att bygga om våra offentliga tjänster, genom att beskatta de som är överst för att ordentligt finansiera de tjänster vi alla är beroende av.

Vi kommer att lansera det största investeringsprogrammet i modern tid för att finansiera jobb och branscher i framtiden, så att ingen hålls tillbaka och ingen gemenskap lämnas kvar. Det här är ett fullt kostnadsfinansierat program för att uppgradera vår ekonomi och omvandla vårt land.

Eller attityden i dessa rader senare i programmet om att tackla klimatkrisen:

Bara 100 företag globalt ansvarar för huvuddelen av koldioxidutsläppen. Vi kommer inte att vara rädda för att ta itu med denna hänsynslösa förstörelse från företagen sida genom att ta oss an de kraftfulla intressen som orsakar klimatförändringarna. Vi kommer att ändra de kriterier som ett företag måste uppfylla för att vara noterade på London Stock Exchange så att alla företag som inte bidrar till att hantera klimat- och miljökrisen avnoteras.

Släpp in ljuset från väster. Läs Labours program.

 

 

PS: Om du tycker engelska är knepigt så går det faktiskt att förstå ganska mycket genom att använda till exempel google translate, google översätt  eller likande.

Var det bättre ”förr” – eller kanske sämre?

Om det var bättre ”förr” beror naturligtvis både på vem man frågar, när ”förr” var och vilka förhållanden man avser. Sannolikheten för att vi ska tendera att – åtminstone i vissa avseenden –  tycka att det var bättre ”förr” ökar kanske också med åldern.

Anledningen till dessa allmänna funderingar var att jag läste en artikel av Jonas Gardell i Expressen. Han skriver där om den negativa betydelsen av att – så som man beslutat i Sölvesborg – hala Regnbågsflaggan:

När man en gång hissat Regnbågsflaggan i kommunens flaggstång blir halandet av den en politisk och ideologisk markering. Inte till några ”vänsterliberala” i storstan utan till den lesbiska tonårstjejen på det lokala gymnasiet eller den homosexuelle mannen på äldreboendet eller transpersonen i kassan på Coop i Sölvesborg eller Uppsala eller var som helst, som säger: ”Vi står inte på din sida, det här är inte din hemort om ens du är född här”.

Det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi vunnit utan politisk kamp och personligt mod. Och det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi kommer att få behålla om vi inte är beredda att fortsätta den kampen.

Jag håller med Jonas Gardell om detta. Både om de negativa konsekvenserna av att hala Prideflaggan och att alla demokratiska och mänskliga rättigheter både uppnåtts genom kamp och bara kan bevaras genom kamp.

Gardell beskriver också ett tidigare samhälle som han kallar ”folkhemmet” som att det omfattade alla men bara på det villkoret ”att man utsuddade sina särdrag, inte framhävde utan tvärtom omsorgsfullt dolde alla eventuella avvikelser av etnisk, religiös eller sexuell natur, sina skilda dialekter och ursprung.” Jag tror att det i huvudsak är en riktig beskrivning av hur det var i många avseenden tidigare i Sverige. Och jag tror också att Gardell har en viktig poäng när han visar att det är detta som SD och andra krafter vill vrida oss tillbaka till.

Men jag håller inte med Gardell när han generaliserar detta till att ”idag är en bättre tid” i alla avseenden. Han skriver inte det explicit. Men genom att inte komplicera bilden så går det ändå att läsa hans text som att ALLT har blivit bättre. Det tycker jag verkligen inte.

För samtidigt som toleransen för minoriteter, för ”det annorlunda” har förändrats så att många grupper av människor verkligen har fått det bättre så har vi sett stora förändringar i fördelningen av det enormt ökade välståndet. Klyftorna har ökat enormt i samhället. Längst ner finns nu grupper av arbetare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden som hade varit otänkbara i Sverige för några decennier sedan. Det är människor som arbetar med städning, på byggen och restauranger, som samlar in elsparkcyklar på natten, kör ut mat i en låda på ryggen med sin egen cykel, målar andras naglar och så vidare. Det är återkomsten av ett råare och brutalare klassamhälle. Även på arbetsplatser där folk arbetar enligt fackliga avtal och anständig lön har livet förändrats. Stressen har ökat, fler går in i den s.k. väggen. Tystnaden och rädslan för att säga mot chefen har också ökat och de fackliga organisationerna som ska vara vårt försvar har också försvagats.

Nu finns det även forskning som visar hur en ökad ojämlikhet också leder till försämrad hälsa, ökad brottslighet, större otrygghet och så vidare.

Den totala förmögenheten har ökat men fördelas alltmer ojämlikt och en mindre del läggs nu på det gemensamma i form av skola, vård och omsorg. Samtidigt har ”marknaden” släppts in även inom denna sektor (som tidigare var fredad) och bidragit till att än mer öka klyftorna.

I toppen finns rika som alltmer lever i en helt egen alltmer fartblind värld, där ”vad fan får jag för pengarna” är det enda som gäller.

Samtidigt som den klassiska konflikten mellan arbete och kapital har förändrats på en mängd sätt så har den skärpts och det är kapitalsidan som har kapat åt sig. Samtidigt gör majoriteten av skribenter och ”influensers” allt för att vi inte ska se denna konflikt. Därför pratas det också oftare om alla möjliga olika grupper i samhället. Men inte så ofta om klasser. Jo en klass pratas det mycket om. En som kallas för ”medelklassen” trots att de flesta som räknas hit är lönearbetare med ett ringa eller till och med minskande inflytande över sin arbetssituation.

Under arbetarrörelsens historia lämnades ofta många av de olika grupper av individer som ingår i arbetarklassen utanför. Eller så tyckte man att de skulle vänta. Det gällde till exempel kvinnorna som ju inte ens var (eller är) en minoritet. Men det gällde också många andra nedtryckta grupper som skulle underordna sig eller vänta på nedbrytandet av klassamhället. Det var fel. Men idag tycks det mig som om vi fått en motsatt situation. Det gamla klassamhället har börjat återkomma samtidigt som olika grupper inom alla klasser har kunnat flytta fram sina positioner och öka sin frihet. Men med den konservativa och högernationella offensiven så kommer även dessa gruppers framgångar att vara hotade. Precis så som Gardell beskrev i sin artikel.

USA:s medborgarrörelse 1960-talet

Därför har vi nu framför oss den enorma uppgiften att förena försvaret av en mängd olika gruppers frihet med kampen mot klassojämlikheten, med den sociala rättvisan. Det är bara så vi kommer kunna stå starka. Inte genom att i arbetarklassens namn förneka vikten av andra strider. Men inte heller genom att i eller från alla dessa gruppers (identiteters?) sida undvika frågan om klassorättvisorna och problemet med kapitalets allt starkare styrning över nästa alla områden i samhället.

Gardell skriver att ”det finns inget fantastiskt Sverige att återupprätta.” Ja undrar. Under ett antal decennier byggdes ett välfärdssamhälle upp. Det hade en mängd brister och skavanker, byråkratiska och auktoritära metoder med mera. Men i ett större internationellt och tidsperspektiv så var det nog ändå i många avseenden ganska ”fantastiskt”. Historien går aldrig att backa men jag skulle gärna återupprätta en hel del av det mer jämlika och solidariska välfärdssamhället.

Ehrenberg, ”tidsandan”, kraven och rörelsen.

Jag läser dagens ledare i ETC, skriven av Johan Ehrenberg. Han går där till storms mot Vänsterpartiet för dess futtiga budgetkrav och för att den ”inom-parlamentariska kampen verkar ha blivit som en fotboja”. Han ställer den retoriska frågan: ”Sker politik verkligen i riksdagsutspel eller sker det när miljoner börjar vandra på gatan…?”

Samtidigt säger Ehrenberg att han visserligen skriver om V men att han ”lika gärna kunde skriva om Fi eller S eller MP”. Kort sagt så sågar han alla de partier vars företrädare ryms som skribenter inom ETC- tidningen.

Det här är en viktig diskussion om viktiga frågor och viktiga problem. Många av oss som befinner oss till vänster känner frustration över klyftan mellan det nödvändiga i vår tid och det som faktiskt görs.

Men har Ehrenberg själv svaren? Innan jag resonerar om den saken skulle jag vilja göra en sån där ”kringgående utvikning” som jag kan tillåta mig som bloggare.

”Tidsandan”

Läs dessa rader och fundera över vilka som kan vara avsändarna:

Många problem måste lösas. Vårt land har fått – särskilt under senare år – en lång rad problem att brottas med. ….: Bostadsbristen, vårdköerna,….. miljöförstöringen, …..orättvisorna mot stora grupper i samhället – pensionärerna, låginkomstgrupperna, de förvärvsarbetande kvinnorna, de ensamstående. Till detta har nu kommit otrygghet i arbetet, stigande arbetslöshet, företagsnedläggelser…….

Låter ganska ”vänstervridet” eller hur? Men året var 1968 och det är hämtat ur det dåvarande Högerpartiets valmanifest från detta år. Jag gjorde det kanske lite svårare att gissa avsändaren genom att ta bort en del ord som till exempel : ”det orimliga skattetrycket” eller ”ungdomsproblemen”. Året därpå bytte det gamla Högerpartiet också namn till Moderata Samlingspartiet. Det var en förändring och anpassning i en tid då begreppet ”höger” hade börjat få en dålig klang för många människor.

Att denna tid för drygt 50 år sedan var ganska annorlunda kan vi också se om vi tittar på Socialdemokraternas valmanifest från samma år. Där sägs att ”Socialdemokraterna begär väljarnas förtroende och de många människornas medverkan för att bryta ned klassgränserna och öka jämlikheten. Det är huvudlinjen i den socialdemokratiska politiken inför 70-talet.” Ganska annorlunda tongångar mot dagens socialdemokrati eller hur? Bland de mer konkreta åtgärderna finns också sådant som: ”en fast och konsekvent neutralitetspolitik” som ”avvisar varje försök att låta inbillade eller verkliga påtryckningar påverka utformningen av vår utrikespolitik” eller ”en skattepolitik, som ger stat och kommun nödvändiga resurser”.

Vad hände?

Målet i arbetarrörelsens olika program var alltid det klasslösa samhället. Men klasserna försvann inte heller under 1970-talet. Däremot minskade klyftorna samtidigt som en gemensamt finansierad och solidarisk välfärd byggdes ut. I början av 1980-talet vände den här utvecklingen. Det sammanföll med en framgångsrik offensiv för den politiska ideologi som kallats nyliberalism. Det var också en utveckling som skedde ungefär samtidigt i hela världen.

De nyliberala förklaringarna och åtgärderna anammades inte bara av de traditionellt borgerliga partierna utan även av socialdemokratin. Mycket av välfärdens nedrivning, privatisering och utvecklande av marknadsmetoder skedde under socialdemokratiskt styre, även om de borgerliga när de tog över igen 2006 ytterligare förstärkte denna utveckling.

De som (i olika grad) var anhängare av denna politik hävdade att den var oundviklig och nödvändig. Carl Bildt talade till och med om ”den enda vägens politik”.  Men det finns aldrig bara en väg att gå. Naturligtvis hade en annan politik varit möjlig. Men att gå emot den nyliberala politiken hade krävt en återgång till metoder och kampformer som arbetarrörelsen tycktes ha lämnat bakom sig och glömt. Välfärds-samhället var mer demokratiskt, mindre ojämlikt och mindre förtryckande än tidigare samhällen. Men det uppstod inte som en skänk från ovan. Det var ett resultat av tidigare generationers kamp och organisering, något som började glömmas bort.

Detta mer jämlika samhälle var naturligtvis inte ett samhälle som kapitalägarna önskade sig. Men under ett antal decennier valde de dominerande kapitalägarna ändå att istället göra eftergifter och samarbeta med arbetarrörelsen i utbyte mot att de fick behålla den avgörande ekonomiska makten. Samarbete och lugn var det som gällde. Men detta samarbete bröts med den nyliberala offensiven. Och arbetarrörelsen stod då inte rustad, varken tankemässig eller organisatoriskt, för att stå emot denna offensiv. Istället för att blåsa till strid tog ledarna till sig de nyliberala idéerna och lösningarna.

Efter några decennier utmanades även de nyliberala idéerna och politiken. Men inte främst från vänster. De ökade klyftorna, segregationen och de allt större revorna i välfärden som var ett resultat av den nyliberala politiken blev argument för en ny typ av politiker och rörelser: de högernationella. De använde problemen för att angripa och peka ut immigranter, flyktingar och minoriteter som problemens orsak. Även denna rörelse och dess olika ledare har vunnit mark runt om i världen ungefär samtidigt. I några länder har de även tillsatt presidenter. I Sverige utgörs de främst av de s.k. sverigedemokraterna. Ett parti som varken gillar landet Sverige som det är eller är demokrater. Trots detta har de lyckats med att omgruppera borgerligheten och få moderaterna och kristdemokraterna att lämna det som de hade av (ny-)liberalism för att villigt placera sig i ett tydligt ”konservativt block” enligt SD-ledarens önskemål.

Och nu?

Läget ser på många sätt mycket mörkt ut. Det är inte uppmuntrande att säga, men det är sant och jag tror att det vore dumt att förneka det. Det betyder inte att allt är nattsvart. Det finns saker att glädja sig åt som till exempel den globala klimatrörelsens olika uttryck och delar eller Vänsterpartiets mycket stora medlemstillströmning under de senaste åren. För att nu bara nämna två saker. Men vi kan inte bortse från hur folk faktiskt röstar och vad det visar av vår ”tidsanda”.

Högerns olika delar har sedan 2010 haft ett röstmässigt stöd inom stora delar av befolkningen (nästan 60 procent) som de inte haft på väldigt länge. Trots detta kunde socialdemokratin återta regeringsmakten 2014 och behålla den så länge de traditionellt borgerliga partierna inte var villiga att fälla regeringen med stöd av SD. Under några år kunde regeringen till och med genomföra en del välfärdsreformer efter förhandlingar med Vänsterpartiet trots att vi hade denna reaktionära majoritet i riksdagen. Men efter valet 2018 ändrades detta. Delar av borgerligheten ville ompröva förhållandet till SD. Vi fick regeringskrisen innan socialdemokraterna åter  kunde återta regeringsmakten och nu med stöd av centern och liberalerna genomföra en ännu mer högervriden politik. En mer högervriden politik än den som Reinfeldtregeringen lyckades genomföra. Dessutom en politik som socialdemokraterna själva säger att de inte önskade att genomföra.

Men argumentet för att genomföra denna högerpolitik är, som vi vet, att det annars skulle bli ännu värre, eftersom SD då skulle ges mer inflytande (än det som de redan i praktiken har) på den förda politiken.

Vänsterpartiets riksdagsgrupp ställdes då inför det allt annat än tacksamma valet att passivt med nedlagda röster (gul knapp) släppa fram denna regering eller att bli ansvariga för en fortsatt regeringskris, en m+kd-regering eller ett eventuellt nyval, genom att trycka röd knapp.

Vänsterpartiet valde den gula knappen och valde alltså ”det mindre onda”. Att välja det ”minst onda” låter oftast rimligt. Och inom politiken (inte minst nuförtiden inom den faktiska och alltmer vingklippta kommunalpolitiken) kan det ofta handla om att välja på detta negativa sätt. Samtidigt kan man undra om inte erfarenheten visar att kortsiktiga val av ”det minst onda” ändå bara i förlängningen leder till något som blir ännu värre. Januariuppgörelsen har också kritiserats av folk inom socialdemokratins vänster som till exempel Daniel Suhonen.

Vänsterpartiet kritiserar (självfallet ) också innehållet i Januariuppgörelsen. Samtidigt har denna kritik en del problem med trovärdigheten eftersom Vänsterpartiet ju också faktiskt accepterade socialdemokraternas argument om det minst onda när man passivt släppte fram regeringen.

Om vi ser på resultatet hittills under året 2019 så verkar det ju också som om ”det mest onda” snarare har stärkts. Om vi ska tro på olika opinionsmätningar så verkar det som om stödet till socialdemokraterna minskat ytterligare samtidigt som sd ökat.

På samma sätt som 1980-talets nyliberala offensiv ställde oss inför en situation där många även inom arbetarrörelsen inte såg några andra möjliga alternativ än att anpassa sig och ta ytterligare kliv åt höger så tycks den nuvarande situationen leda till en liknande typ av handlingsförlamning. Frågan är hur vi bryter den.

Åter till Ehrenberg och kritiken

Jag tror inte på att ”upplösning av blockpolitiken” och uppgörelser som innebär en fortsättning och skärpning av politiken för ökade klyftor kommer leda till att SD försvagas.

Jag var för att Vänsterpartiets riksdagsgrupp skulle trycka på röd knapp och fälla den regering som  med januariuppgörelsen stod på ett program som borde vara omöjligt att acceptera för någon typ av vänster.

Men jag trodde inte och tror inte att styrkeförhållandena till högern i sig skulle förändrats till det bättre bara för att Vänsterpartiet fällde regeringen. Det är ju fortfarande förhållandena  ute i samhället bland de många som är avgörande. Det är ju fortfarande där striden om idéerna och lösningarna måste vinnas. När det till exempel gäller vinster i välfärden hade vänsterns linje stöd av en folkmajoritet. Men denna folkmajoritet rörde sig inte till vänstern på grund av denna fråga. Eller vi lyckades inte göra denna och andra frågor viktigare än högerns frågor med deras förenklade problembeskrivningar och enkla ”lösningar”.

Jag tror också att det avgörande för förändring är rörelse, de ”miljoner på gatorna” som Ehrenberg pratar om. Men även om det finns all anledning att glädjas åt de stora klimatdemonstrationerna så är ju inte läget precis det att de flesta människor i Sverige ”ropar efter radikala svar” som det står på ETC:s framsida. Vi har en lång väg att gå, både för att bygga motstånd på alla möjliga fronter och för att hitta nya och återerövra gamla former för demokratisk gräsrotsorganisering. Om vi ska lyckas med det beror naturligtvis på ifall de flesta som betraktar sig som vänster verkligen tycker att detta är en överordnad uppgift och prioriterar det. Här behövs många diskussioner och självkritiska tankar.

Jag kan också – i likhet med Ehrenberg – tycka att ganska många budgetkrav känns futtiga i förhållande till de enorma problem vi står inför framförallt när det gäller klimatkrisen. Men när Ehrenberg skriver att ”vi behöver alla hjälp nu, inte promilleförslag” så undrar jag samtidigt om han tror att mer kraftfulla förslag i sig skulle sätta fart på den rörelse som måste till och är helt nödvändig för att vrida historien åt ett annat håll. Det tror inte jag.

Men historien är inte slut. Och när förändringen sker så kommer det även denna gång ske ungefär samtidigt runt om i världen. Kanske kommer ljuset nästa gång från det land som nu skyms av en storhetsvansinnig och alltmer bisarr president?

1 maj en odemokratisk helgdag?

Jag tänker ibland på detta med att borgerliga och konservativa människor tar så mycket för givet. Det existerande samhällets maktförhållanden och traditioner tar de i grunden som ”det naturliga”, något självklart. De tar ofta ton och uttrycker åsikter utan att ens verka uppfatta det som åsikter. Åsikter som står i motsättning till andra uppfattningar och synsätt. Det är ju trots allt – och trots de avtryck arbetarrörelsen gjort i vårt samhälle – fortfarande deras idéer som dominerar samhället.

Som socialist har jag varje dag, hela mitt vuxna liv, till morgonkaffet tuggat mig igenom en borgerlig tidnings ledarsida med tillhörande oftast även borgerligt dominerade debattsidor, . Detta exempel på ständigt möte med i grunden annorlunda idéer behöver sällan borgerligt tänkande människor ”utsätta sig” för.

Som icke-troende och utan medlemskap i någon kyrka har jag hela mitt liv försökt undvika att jag själv eller mina barn ska tvingas in i religiösa ceremonier vars innehåll jag inte delar. Men ett sådant sekulärt synsätt har emellanåt lett till konflikt, eftersom den numera icke statliga kyrkans dominans bara setts som något naturligt, som en fin gammal tradition. Och i Sverige började egentligen denna dominans först ifrågasättas mer ordentligt när man började hänvisa till medborgare med en annan tro än den kristna, trots att religionsfrihet också handlar om allas rätt till frihet från all religion.

Jag tänker på detta när jag hör att ännu en grupp borgerliga politiker motionerat om att avskaffa 1 maj som helgdag. För sex år sedan minns jag att kristdemokraten Aron Modig la fram detta förslag i en debattartikel i SvD. Nu är det bland delar av Centerpartiet samlat till partistämma som detta förslag förs fram.

Såvitt jag kan komma på har vi bara tre helgdagar i Sverige som inte är ett resultat av kyrkans flerhundraåriga dominans: Midsommarafton, den relativt nykonstruerade nationaldagen och just 1 maj. Men resten är alltså helgdagar sprungna ur den kristna traditionen som i sin tur ofta anknöt till tidigare hedniska traditioner. Ett av centerpartisternas argument för att avskaffa 1 maj som helgdag är att det bygger på en tradition som inte delas av de flesta. Denna tanke har uttryckts tidigare av andra borgerliga politiker. Samma år (2013) som kristdemokraten Modig skrev sin debattartikel kom två motioner till riksdagen som använde samma argument. Den ena skrevs av moderaten Ann-Britt Åsebol som bland annat tyckte att:

Då Sveriges befolkning inte uteslutande delar denna politiska uppfattning blir det ett demokratiskt problem att en specifik politisk hållning på detta sätt uppmärksammas med en egen helgdag.

Samma sak menade sverigedemokraten Mattias Karlsson som dessutom menade att det var ”splittrande”:

Till skillnad från våra övriga helgdagar är den inte knuten till en tradition som har omfattats av hela folket, utan endast av en ideologisk och politisk gruppering. På grund av detta faktum har den därför också ofta haft en splittrande snarare än en enande inverkan på samhället.

Karlsson ville därför ersätta 1 maj med bland annat ”Engelbrektsdagen”* eller kungens födelsedag.

Hur många delar tankarna som ligger till grund för denna helg?

Om nu argumentet är att tankarna bakom en helgdag ska delas av en majoritet av folket så har jag här några funderingar:

  1. Delas de tankar som ligger till grund för till exempel Långfredagen eller Kristi Himmelsfärd av de flesta människor i Sverige idag? Jag tvivlar på det. Vi är åtminstone många som inte ens tror på detta med Guds son och hans lidande och död för vår skull. Ska då även dessa dagar avskaffas i konsekvensens namn?
  2. Är tanken att bakgrunden till olika traditioner eller helgdagar ska delas av alla, ens en rimlig tanke i ett demokratiskt samhälle? Nej, det tycker jag inte. Ett modernt sekulariserat och demokratiskt samhälle kan inte till skillnad från gamla förtryckarsamhällen upprätthålla någon sorts ”enhetskultur” där vi alla följer det kung, kyrka eller överhet säger i namn av att vi alla ”tycker så”. I ett pluralistiskt samhälle kommer olika grupper alltid att vilja sätta sina olika avtryck i form av helger och traditioner. Så länge vi inte varken tvingas till kyrkan eller till demonstrationståget så borde inte det vara något problem.
  3. Vilket samhälle pekar den här typen av förslag mot? Jo, ett samhälle där arbetarrörelsen och dess olika avtryck i skapandet av demokratin och det moderna välfärdssamhället ska suddas bort till förmån för traditioner skapade av och för mycket äldre typer av överhets- och maktgrupper. Det kanske kan kallas symbolpolitik. Men symboler är inte helt oviktiga som en antydan om vart vi är på väg. Exemplet Sölvesborgs kommun är här ett varnande exempel. Det är ett samhälle där några som anser sig själva vara inte bara majoritet utan dessutom ”alla som räknas” ska bestämma över olika uttryck för kultur och traditioner.

Då hembiträden – idag RUT-arbetare

Oavsett om olika borgerliga företrädare lyckas med att – som en del av deras högeroffensiv – avskaffa 1 maj som helgdag och oavsett hur många som ändå samlas på denna historiska dag så kommer det alltid finnas krav att demonstrera för.

*Läs här om Engelbrekt och SD:s förhållande till denne.

Till nationens försvar?

För det mesta brukar vi människor tycka om platsen där vi bor, antingen det handlar om naturen, husen och gatorna, människor vi känner eller sådant som vi är vana vid och känner igen. Det behöver inte stå i motsättning till att tycka om eller känna sig hemma på andra platser. På samma sätt kan man av olika skäl tycka om det land som man bor i utan att behöva ogilla andra länder. Men det finns definitivt olika sätt och olika skäl att gilla landet där man bor. Det kan till exempel vara ganska svårt att förstå vad de som kallar sig ”Sverigevänner” egentligen gillar i det land de bor i med tanke på den extremt mörka bild de alltid ger av det nuvarande landet Sverige.

Ett land, en nation är aldrig en homogen enhet. Det förändras ständigt genom kamp mellan olika intressen. Därför är det inte ärligt att prata om att man gillar sitt land – eller dess historia – i största allmänhet utan att förklara både vad man gillar men också vad man ogillar.

I september 2018 skrev den ledande sd:aren Mattias Karlsson i upphetsad ton om att Sverige ”var riktigt illa ute” och att det nu handlade om nationen Sveriges ”överlevnad”. Samma sätt att framställa saken använde sig också Jimmie Åkesson av när han i sitt tal i Almedalen i juli 2019 sa att ”Vänsterliberalernas nedmontering av Sverige som fri, trygg och sammanhållen nation får bara tillåtas bli en kort parentes, en mycket kort parentes i vårt lands tusenåriga historia. En parentes, Sverigevänner.”

Låt oss nu för en stund bortse från att ett sådant yttrande visar på en mycket ytlig kunskap om historien kring bildandet av den svenska nationen. Det är en annan sak som jag är ute efter här. Det SD-ledaren säger sig försvara är själva landet i sig. Men då bortser –  eller snarare skyler – han förhållandena för människorna i det område som så småningom blev den nuvarande nationen Sverige. Till exempel förhållanden när det gäller olika sorters mänskliga rättigheter. Och för någon som på fullt allvar vill backa tusen år till den svenska vikingatiden så kan man ju förstå att det är milt sagt annorlunda mänskliga förhållanden som han önskar sig. Hur fria och trygga kände sig till exempel den tidens slavar: trälarna? Men det döljer Åkesson bakom ett tal om nationen i största allmänhet.

Vi borde ha lärt oss från de historiska erfarenheterna att vara misstänksamma mot tal om att försvara nationen i största allmänhet utan att förklara vad det är man är för och vad man är emot. Det har varit det ”argument” som använts genom historien av privilegierade överheter, kungligheter och adel. De kunde ju inte säga öppet att det bara handlade om dem själva och deras egna privilegier. Därför talade de om Nationen och om Gud. Men nationsargumentet har också sedan 1900-talet och framåt använts av olika typer av fascistiska eller högerextrema rörelser. Det har varit i namn av nationen som de slagit ner på alla dem inom den egna nationen som de ogillade. I den fantastiska romantrilogin om människorna i den fiktiva byn Pentinkulma av Väinö Linna (där Finlands 1900-talshistoria skildras) berättas i tredje delen om den fascistiska Lapporörelsen på 1930-talet. På ett upphetsat möte till stöd för denna rörelses uppror mot den lagliga borgerliga regeringen säger prästfrun bland annat: ”När fosterlandsälskande män äntligen har förlorat tålamodet och med vapen i hand förhindrat ett landsförrädiskt möte, har denna fräcka frimurare haft panna att ge order om deras fängslande”. Det är alltså en roman, men sättet att använda nationen som en dimridå för att leda folk går igen i alla högerextrema rörelser under den moderna historien.

Jag tänker på detta när jag läser om den norska terrorbrottslingen Philip Manshaus. Grunden till hans attack mot moskén i Baerum var högerextrema åsikter. Bland hans idoler fanns bland annat norrmannen Vidkun Quisling.

Vidkun Quisling

Hur nutida fascister och nationalsocialister får ihop ”fosterlandskärleken” och nationsargumenten med beundran för denne man som till och med gett namn åt landsförräderiet i sig själv, det är något som jag aldrig kunnat förstå. Men naturligtvis använde sig även Vidkun Quisling av de fosterländska argumenten. Så här uttryckte han sig till exempel på ett flygblad som spreds i Oslo den 8 april 1940:

Norge måste utan uppskov förses med en handlingskraftig nationell regering som kan värna om det norska folkets självständighet och säkerhet.

(Norge 9 april 1940 – Björn Björnsen s. 24)

Dagen därpå – den 9 april – då Tyskland invaderade Norge, utropade han sig själv till statsminister.

98 procent av det norska folket hade genomskådat och i val avvisat Quisling och hans parti Nasjonal Samling. Men nu var det tyskarna som styrde.

Många trodde länge att den här typen av idéer och rörelser var i stort sett utrotade på grund av erfarenheterna från förintelsen och andra världskriget. Men idag har de åter flyttat fram positionerna även i länder där de aldrig hade framgång då för ungefär 80 år sedan. De göder sådana mördare som Manshaus.

Om vi inte stoppar dem i tid sitter mördarna åter också i regeringarna.

Farväl till vapen och hat….?

Under detta år har det i USA hittills skett 8734 dödsfall som orsakats av skjutvapen. När fler än fyra människor dödas vid ett tillfälle kallas det masskjutning. Efter de senaste dagarnas masskjutningar i Texas och Ohio är den siffran nu uppe i 22 fall år 2019.

Nu visar det sig också att motiven, åtminstone i skjutningen i Texas, hade rasistiska motiv, alltså betecknas som hatbrott. Under Trumps tid som president har denna typ av brott ökat lavinartat. Gärningsmannen i Texas har uttryckt att han med sin handling ville ”försvara Texas från en latinamerikansk invasion”. Det låter ju som ett eko från något av Trumps alla hatfulla twitters och tal riktade mot latinamerikanska immigranter. Men Presidenten själv, som ju gjort lögn och falskhet till en del av sitt varumärke, kommenterar dåden med att ”hat inte har någon plats i vårt land”. Han tillägger med en för honom typisk formulering att ”vi kommer ta hand om det”.

Beto O´Rourke

Flera demokratiska politiker har däremot framhållit det uppenbara sambandet mellan presidentens retorik och ökningen av hatiskt våld. ”Vi har sett en ökning av hatbrott under varje enskild månad under de senaste tre åren, då vi har en regering med en president som kallat mexikaner för våldtäktsmän och kriminella”, sa till exempel den tidigare Texas-senatorn Beto O´Rourke.

Cory Booker

Han tillade att presidenten ”är rasist och eldar på rasismen i vårt land”. Den demokratiska presidentkandidaten Cory Booker sa att ”Donald Trump är ansvarig för det här. Han är ansvarig eftersom han underblåser rädsla och hat och främlingsfientlighet”.

Det är uppenbart rimliga slutsatser om ansvaret för det samhällsklimat som skapar rasistiska massmördare. Men så har vi då detta med skjutvapnen. Massmördaren i Texas hade ju köpt sina vapen helt lagligt. Allas rätt att bära vapen och som det heter ”skydda sig själv” är lagfäst i den amerikanska konstitutionen. USA föddes ju en gång genom ett uppror mot det brittiska imperiet. Kanske var denna rättighet en gång en del av uttrycken för erövrade friheter. Men idag är de uppenbarligen bara ett mycket stort problem. Enligt forskaren Frida Stranne är USA ett land med ”väldigt stark vapen- och våldsnärvaro”, där ”tillgången till skjutvapen föder en kultur där det är lätt att ta till vapen…..det är ett enormt problem i USA”.

 

Men i Sverige då?

Det är ju lätt att tänka att i USA med sina vapenlagar och sin mycket obehagliga president så är det inte så konstigt att det händer. Annorlunda är det här? Eller?

Vi har inte sådana vapenlagar som i USA. Vi har inte heller några ledande politiker som uttalar sig riktigt lika motbjudande som Trump. Men nog finns det ändå en del att fundera över.

Minns ni ”lasermannen”, den rasistiska seriemördaren John Ausonius? Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han elva människor. En av dessa dog, flera fick skador för livet. Alla hade de det gemensamt att de hade mörkt hår eller mörk hudfärg. Ausonius inspirerade andra rasistiska mördare som Breivik eller Mangs och tyska nazister. Själv fann Ausonius ”sina inspiratörer hos Sverigedemokraterna, som på den tiden marscherade under hakkorsflaggor vrålande slagord som ”Sieg Heil” och ”Ut med packet”, och hos nydemokrater och andra politiker som hävdade att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare”. Detta skriver journalisten Gellert Tamas i sin bok med titeln ”Lasermannen”.

Gellert Tamas sätter i sin bok in lasermannens dåd i den tid och det samhällsklimat som rådde i Sverige i början av 1990-talet. Det var ekonomisk nedgång och många flyktingar kom från krigen i det forna Jugoslavien. I riksdagen satt för första gången på mycket länge ett öppet rasistiskt parti som hette Ny Demokrati. Det leddes av herrarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Den senare sa sommaren 1993: ”Folk i Sverige är rädda för de här människorna. Det är bara vi som vågar tala om den här saken. De andra politikerna är fega.” Partiet Ny Demokrati misslyckades men Wachtmeister blev senare rådgivare till Jimmie Åkesson. Bert Karlsson har nyligen valturnerat med Ebba Busch-Thor.

I början av 1990-talet skedde ett allmänt uppsving för nazism, rasism och hatiskt våld. Under 1992 skedde 52 attacker mot flyktingförläggningar. Bland medier gick nog Expressen längst med sin löpsedel ”Kör ut dem” som inledde en artikelserie där den dåvarande chefredaktören Erik Månsson inledningsvis skrev: ”Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte.”

Det var i detta samhällsklimat som Ausonius verkade, uppmuntrades och inspirerades. Låt oss minnas det.

Tecknaren Berglins kommentar till fenomenet Bert Karlsson 1990. För dem som minns…

Men nu då?

Det har åter kommit en större grupp av flyktingar, nu framförallt från Syrien. Vi har åter (sedan nio år nu) ett öppet rasistiskt parti i riksdagen. De talar inte om begreppet ras utan använder istället begrepp som ”kultur” och ”medfödd essens”. Som avgörande förklaring till alla problem i det svenska samhället pekar de på dem som invandrat till vårt land eller barnen till dem som invandrat. Jag har skrivit om deras ideologi i en del olika artiklar, till exempel dessa två som jag länkar till här.

Naturligtvis har detta parti ett mycket stort ansvar för det tilltagande hat och våld som riktas mot invandrare. De har ju också en tjock svans av våldsverkare, nät-troll och näthatare.

Men även övriga partier har under de senaste åren anpassat sig till ett sätt att beskriva problem som bidrar till att öka hat och rasism.

När den förra moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen 2016 tog hon upp något som det blivit alltmer populärt att tala om, nämligen ”svenska värderingar”. Hon menade då att en del av dessa svenska värderingar var hotade ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Ett sådant exempel var att ”tafsa i folksamlingar” eller ”hota kvinnor på ett asylboende”.

Erlandsson, en osvensk tafsare?

Dessutom hotades värderingarna av ”de som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”. Den dåvarande moderatledaren syftade inte på politikerkollegor när hon talade om tafsande, hon syftade inte på dem som förstörde eller brände flyktingförläggningar när hon talade om hot mot kvinnor och hon syftade inte på rika skattesmitare när hon talade om att inte göra rätt för sig. Nej hon sparkade uppenbart bara åt ett håll (neråt) och gjorde det på ett sätt som bidrog till att öka motsättningarna till stora grupper av invandrare, varav de flesta är oskyldiga både till tafsande, hot mot kvinnor och att inte göra rätt för sig.

Den nya moderatledaren Kristersson har fortsatt på samma spår när han dels inte kan göra skillnad mellan integration och assimilering samtidigt som han slår fast detta som den viktigaste frågan av alla och i sin problembeskrivning pekar på samma sätt och åt samma håll som sin företrädare.

KD-ledaren Busch-Thor har kanske vandrat längst på kortast tid. Hon har med sina uttalanden och nuvarande politik också ett stort ansvar för dagens samhällsklimat, till exempel när hon utan någon som helst analys slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige” och att den ”måste stoppas”. Hur faktumet mångkultur kan stoppas utan att slå mot någons kultur som inte gillas av Busch-Thor, är den fråga som hänger i luften. Pekfingret går åt samma håll. När blir det en knytnäve?

Det här var bara några exempel. Men jag anser att de politiker som sträckt upp fingret i luften, närmat sig SD och sedan i praktiken med sina uttalanden och sina förslag pekar mot människor som invandrat har ett mycket stort ansvar när det gäller tilltagande hat även i Sverige. På samma sätt som president Trump och de runt omkring honom har ansvar för det som nu händer i USA.

Ibland kan det vara lättare att se sitt eget land när man har tittat på ett annat. Jag skulle önska att dessa svenska politiker kunde se samband och sitt eget ansvar. Men jag har inte stora förhoppningar

Vad tänker du?

PS (tillagt några dagar senare): Ett riktigt otrevligt exempel på hur en ledande politiker surfar med i högerextrem internet-hets – som saknas ovan – var när det moderata trafiklandstingsrådet i Stockholm, Kristoffer Tamsons, angrep en busschaufför som bad under sin rast. Läs en utmärkt ledare om detta i Dagens ETC av Laila Vianden.

Mångkultur?

Vad är det man menar med mångkultur? Är det att de som tror på hederstraditioner ska behålla dem?

Nyamko Sabuni i Expressen 6 juni 2019

Ja vad menar man med det där begreppet som alltfler politiker nu vildsint svingar med i olika utspel? Uppenbarligen ganska olika saker. Och det är väl – precis som med en del andra begrepp, som till exempel ”identitetspolitik” – ett av problemen. Åtminstone är det ett problem för dem som vill ha en ärlig och tydlig diskussion. För demagogerna är det däremot en ren fördel. Och de har blivit fler.

Monokultur

Sverigedemokraterna och andra nationalistiska partier har använt begreppet sedan länge för att ge sin förklaring av olika sorters problem i Sverige.

Nu har även Liberalernas nya partiledare Sabuni tagit upp begreppet, till exempel i den ovan citerade Expressen-artikeln. Utan att svara på sin egen retoriska fråga slår hon fast: ”Mångkultur är inte något att eftersträva.”

KD-ledaren Busch-Thor angriper också ”mångkultur” i sin fortsatta politiska vandring. Hon slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige”. Den ”måste stoppas” sa hon till Expressen.

Moderatledaren Kristersson uttrycker sig lite försiktigare om själva begreppet, men i liknande anda*: ”Om mångkultur betyder att vi lever i olika universum i helt olika segregerade delar av Sverige och lever efter helt olika spelregler – då är det dåligt”.

Om det betyder…” alltså. Jag har svårt att tänka mig några människor som öppet skulle säga att de vill ha ett samhälle där vi lever i olika universum och efter olika spelregler. Fast jag kan tänka mig både en del reaktionära religiösa ledare och delar av den översta svenska överklassen som egentligen verkligen gillar åtskillnad i boendeort och möjlighet till andra spelregler, för dem själva, även om de inte säger det öppet.

Samma sak som med Kristerssons ”om..” är det ju med Sabunis fråga här ovan. Om ”mångkultur” innebär att man är för bevarandet av reaktionära och förtryckande idéer så lär skaran av supporters vara krympande. Sådana debatter är lätta att vinna.

Men nog är det lite knepigare än så…

 

Ett försök

Till att börja med kanske vi måste skilja på den faktiska beskrivningen av ett visst samhälle och vad vi sen tycker om detta samhälle. Jag tänker att det svenska samhället är mångkulturellt som ett faktum. De flesta samhällen (eller alla) har väl alltid varit det, mer eller mindre. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit ett helt kulturellt isolerat samhälle.

Den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen skriver om detta:

….världen består inte av avgränsade kulturer. Den består av över fem miljarder människor som i varierande grad är präglade av olika kulturella former och traditioner som överlappar varandra och uppvisar stor individuell variation. Renhet och entydiga gränser är fantasifoster/…/. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner”.

Den fråga som vi måste ställa till dessa partiledare är då om de alltså är för ett ”monokulturellt samhälle”. Tanken på ett sådant monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Samtidigt innebär försök att genomdriva ett sådant samhälle förmodligen användandet av mycket auktoritära metoder.

Kitt eller likriktning?

I det faktiska mångkulturella svenska samhället pågår som alltid en strid om såväl värderingar som rättigheter. Här finns en del rättigheter som uppenbart är knutna till det faktum att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. 1976 blev till exempel kommunerna skyldiga att ordna det som då kallades hemspråksundervisning, men nu sedan länge heter modersmålsundervisning (även om dessa politiker tycks ha svårt att lära sig det). En annan sådan rättighet knuten till det mångkulturella samhället är att utländska medborgare som bor i Sverige får rösta i kommunal- och landstingsval. Det är erövringar. Men de är inte mer säkrade än andra landvinningar om de inte försvaras.

Jag är alltså för ett mångkulturellt samhälle. Det betyder inte att jag tycker om allt i detta mångkulturella samhälle. Men jag tror att försök att skapa ett samhälle som inte erkänner den faktiska mångfalden som ett faktum, som försöker tvinga fram likriktning, kommer vara ett samhälle som går i alltmer auktoritär riktning. Jag ser istället många fördelar i ett samhälle som bejakar olikheter och främjar öppenhet. Men där alla lever efter de lagar och regler som gäller. Som till exempel stoppar både förtryckande män i alla kulturer och rika skattesmitare i samhällets överskikt.

Ett sådant synsätt innebär alltså inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Men de som nu utan att förklara eller seriöst diskutera begreppet ”mångkultur” säger sig ta avstånd från ett sådant samhälle borde i en ärlig diskussion över megafon-stadiet, ha en hel del att förklara.

De säger nu på samma sätt som högernationalisterna att mångkulturen splittrar oss, att det istället för den behövs ett ”gemensamt kitt”. Samma människor som varit med om att riva ner det som håller samman ett samhälle i form av välfärd, skyddsnät och solidaritet, som bidragit till att minska sammanhållningen genom ökade klyftor och alltmer skriande orättvisor, de har nu mage att tala om ett ”gemensamt kitt”. Det är djupt ohederligt och döljer mycket annat.

 

* läs en mycket bra kritik av Kristerssons språkförslag av Olle Josephsson på Clartébloggen.

%d bloggare gillar detta: