I huvudet på SD-ledaren Mattias Karlsson

Igår postade jag några tankar om valet här på bloggen. I sammanhanget nämnde jag en text som SD-ledaren Mattias Karlsson lagt ut på ”sociala medier”, som skärmdumpats, inte är en förfalskning och som spridits vida omkring. Det finns anledningar att syna den här texten. Min vän Peter Widén, socialist, pensionerad metallarbetare, Eskilstunabo och en av personerna bakom den utmärkta nättidningen eFolket har gjort det. Jag har fått medgivande av honom att återge hans text här på bloggen.

Först kommer skärmdumpen av det som Mattias Karlsson skrev, därefter följer Peter Widens text:

 

Så låter han, Mattias Karlsson. Vi vet att SD föddes i en nazistisk miljö. Då gamla reaktionära stofiler och SS-veteraner promenerade tillsammans med vilsna skinheads och lade ner kransar för krigarkonungen Karl XII. Jimmie Åkesson och hans drabanter har lagt ner stor möda på att ändra sin image. Konservativa nationalister vill de kallas. Låt gå för det. Men denna konservativa nationalism bär med sej en kärna. En kärna om vi kan se i full dager i Karlssons inlägg. Det handlar om en liten patriotisk skara som ska leda nationen i en existentiell kamp. På liv och död! Nationen är hotad enligt Karlsson.

Vad är detta om inte som taget ur olika fascistledares svammel på trettiotalet. Men låt oss analysera lite närmare vad Karlsson säger.

-”Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia. Många gånger har det sett helt hopplöst ut. Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.”

Här når svamlet och okunnigheten oanade höjder. För det första har Sverige aldrig varit ockuperat. Aldrig! Talet om fogdar pekar på att han menar unionstiden under medeltiden då Sverige och Danmark hade gemensam regent och några fogdar hade utländsk bakgrund. Men ”Sverige” (under feodalismen fanns inte nationalstater på det sätt vi idag menar. En furstes domäner följde inga språk eller kulturgränser) var inte ockuperat av ”Danmark”. Området hade gemensam furste. När Gustav Vasa ledde upproret mot Kung Kristian och när Kristian organiserade ”Stockholms blodbad” (då adliga motståndare till Kungen halshöggs) handlade det inte om kamp mellan nationer. Det handlade om kamp aristokrater emellan. Där förvisso båda sidor sökte stöd hos olika lägre klasser, hantverkare och bönder. Gustav Vasa fick med sej dalabönderna. Bara för att efter att han säkrat sin makt vända sej mot dem. Bönderna i Dalarna och Småland undertrycktes med blodigt förtryck.

Ja de arbetande klasserna, bönder, hantverkare och senare lönearbetare, har sannerligen fått utstå det mest grova förtryck. Men inte från några ”utländska ockupanter” utan från den svenska överklassen. På medeltiden och under stormaktstiden från adeln, från och med kapitalismens framväxt också från kapitalägarna.

Det är en historia om klasskamp, Mattias Karlsson. Högerideologer och fascister har alltid förnekat och förträngt klasskampen. Deras budskap har alltid varit att ”nationens” alla klasser har gemensamma intressen och att klasskamp är splittrande och av ondo. Men det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle. Fascismens och högerns politik går ut på att de undertryckta klasserna ska acceptera klassamhället och i ”nationens” intresse inte försöka ändra på den orättvisa ordningen.

Men låt oss gå vidare. Hur är det med följande Mattias Karlsson-citat:

”….vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.”

Vad snackar han om? När hände detta? I verkligheten var det så att det var Sverige som under 1600-talet och fram till Kalle dussins död 1718 var en europeisk stormakt. Som ideligen anföll andra länder. Som under det fruktansvärda 30-åriga kriget 1618 -1648 plågade befolkningarna i Tyskland. Sverige hade en allt för liten befolkning för att bära upp den gigantiska militärapparaten och bondebefolkningen fick betala med utskrivningar och beskattning. När Karl XII äntligen fick en kula i huvudet när hans trupper belägrade Fredrikstens fästning i Norge drog många svenskar en lättnadens suck. Historiker har tvistat om det var en kula från fästningen eller en svensk kula som gjorde slut på eländet. Hur det än var med det så låt oss skicka en tacksam tanke till skytten som för 300 år sedan hjälpte till att få slut på Sveriges stormaktstid.

I en intervju har Karlsson enligt Sveriges Radio menat att det var under 1800-talet som Sverige var ockuperat. Om han sagt det så kan man bara ta sej för pannan. Men han är inte ensam om okunnighet i historia. Han är i gott sällskap av Jimmie Åkesson.

När Åkesson i en utfrågning fick några så kallade snabbfrågor (ett i och för sej löjligt inslag i politikerintervjuer) så blev det katastrof. Han fick bland annat dessa två frågor:

1) När fick den svenska flaggan sitt nuvarande utseende?

2) När separerades Finland från Sverige?

Det är säkert många som inte kan svara på rak arm på detta. Det är inget konstigt. Vi har olika intressen och minns inte allt. Men när en partiledare som betecknar sej som konservativ nationalist och kräver att nyanlända ska göra den svenska historien till sin för att kunna bli medborgare inte kan svaret på dessa frågor då är det, milt uttryckt, anmärkningsvärt.

Svaret på den första frågan är 1906 efter att unionen mellan Norge och Sverige upplösts 1905. Innan unionsupplösningen fanns det en norsk symbol i ena övre hörnet.

Åkesson hade inte en susning och gissade hej vilt.

Svaret på den andra frågan är 1809, när Ryssland erövrade Finland. Inte heller här hade Åkesson en susning och hans gissningar var lika vilda. En politisk ledare som kallar sej nationalist och kulturkonservativ svensk har uppenbarligen inte varit i närheten av Runebergs ”Fänrik Ståls Sägner”! Undertecknad famlade efter skämskudde i TV-soffan.

Åkesson ska intervjuas hos Skavlan. Vi har redan fått se utdrag. Han försvarar sin kompis Mattias och menar att det pågår en kulturkamp. Motståndarna är ”68-vänstern” som under många år fått propagera mot nation och nationalism. Med ”sextioåttor” menar man ju oss som var aktiva under det radikala året 1968. Det är sant att sextiotalet vänstervåg hade långtgående effekter. Förändringarna började redan innan 1968. Till exempel kom stora delar av befolkningen att befria sej från illusionen om USA som frihetens fanbärare och en stor del av befolkningen vanns för kritiken mot USA:s krig i Vietnam och för de förtryckta folks frihetskamp. Vi fick också en begynnande feministisk rörelse, En stark opinion för daghem åt alla. Förbud mot barnaga. ”Sextioåttorna” bidrog till radikaliseringen på arbetsplatser och i fackföreningar. Nya lagar på arbetsmarknaden som Las och MBL såg dagens ljus. Med mera. Jimmie Åkesson ser arvet efter 1968 som något som han vill bekämpa. En kamp på liv och död enligt Mattias Karlsson. Det är bra att SD talar klarspråk. Dom demokratiska reformer och värderingar som har sin grund i ”1968” vill SD bekämpa. Och dom drar sej inte för att göra det med ”fake history”.

Peter Widén

Tankar om valet 2018

Så verkar då valresultatet vara klart.

De borgerliga partierna i den s.k. alliansen ökade lite i väljarkåren trots att det traditionella högerpartiet moderaterna minskade mest av alla partier (minus 3,5 procent). Den gemensamma lilla ökningen för de borgerliga partierna beror på att kd ökade med 1,8 procent och att centern ökade med 2,5 procent.

Det parti som ökade mest var sd med plus 4,7 procent.

Den rödgrönrosa sidan backade kraftigt, socialdemokraterna med 2,8 procent, miljöpartiet med 2,5 procent och FI utplånades i stort sett sedan förra valet. Det är bara vänsterpartiet som går framåt med 2,3 procent.

 

SD överskattat och övergött med pengar

Sd nådde alltså 17,5 procent. Det är en skrämmande hög siffra för alla som vill leva i ett demokratiskt samhälle. Men det är ändå betydligt lägre än vad som gissades i många uppblåsta opinionsundersökningar eller bland de egna anhängarna. På valnatten kunde vi t.ex. höra en självsäker partisekreterare Jomshof slå fast att de skulle få över 20 procent. Så blev det nu inte. Och trots att det blev allt tydligare under valvakan att sd inte skulle nå 20 utan snarare 17 procent fortsatte programledare och experter upprepa att nästan ”var femte väljare” röstat på SD, trots att det inte var sant. Man kan undra om siffrorna kanske skulle ha varit lägre ändå ifall sd inte blåsts upp på detta sätt av opinionsinstitut och olika etablerade medier. Johan Anderberg resonerar om hur Sverigedemokraterna kunde överskattas med en halv miljon röster i en intressant artikel i Expressen:

….hur bra hade Sverigedemokraterna gått om vi inte tjatat om att det gick bra för dem? Inom socialpsykologin talar man om bandwagoneffekten – att människor tenderar att anta åsikter som de tror att majoriteten av omgivningen har.

Att SD hade mycket ekonomiska resurser till sitt förfogande framgår nu som en följd av att lagen om öppen redovisning antogs 2014. De partier som får mest pengar (m+sd) var de som mest motsatte sig denna lag. De hade väl anledning att tänka att den som spårade pengarna kunde dra en del ofördelaktiga slutsatser. Som ni kan se hade dessa två högerpartier resurser totalt överlägsna de andra partierna.

 

Att förstå SD:s framgång

Dessa feta resurser hade naturligtvis betydelse även om moderaterna trots sina resurser backade och det definitivt inte räcker för att förklara sd:s framgångar. Hur ska vi då kunna förstå dessa framgångar? En av de bästa analyserna av detta tycker jag görs av Kent Werne i en artikel i Dagens ETC 13 september där han bland annat skriver:

Det var i detta ofärdsland som Sverigedemokraterna tog klivet in i riksdagen och växte till kammarens tredje största parti. Och enligt en ny studie – ”Economic Losers and Political Winners: Sweden’s Radical Right” – är det mer än ett sammanträffande. SD:s ökning kan till stor del skyllas på den nymoderata arbetslinjen och på finanskrisen, menar forskarna. Såväl SD:s lokalpolitiker som partiets väljare återfinns oftast bland det senaste decenniets förlorare: De som står utanför arbetsmarknaden (outsiders) och de som riskerar förlora försörjningen och fotfästet (osäkra insiders).……..
Att arbetarklassen har osynliggjorts av medierna, samtidigt som Socialdemokraterna har jagat ”mittenväljare” och moderaterna har slagit in en kil mellan ”de som arbetar” och ”de som går på bidrag”, har dock gett rasismen ökad betydelse. Ser arbetarklassen sig själv om den inte benämns? Om den splittras av nyliberala tankefigurer? Om Sverige och svenskarna till slut blir den enda föreställda gemenskap som erbjuds de utsatta och otrygga individerna? Om man får höra att fusket, bidragstagandet och invandringen är problemet, inte klyftorna, skatteflykten och mångmiljardvinsterna i välfärden.

 

SD: partiet där vidrigheterna ständigt pyser ut

Åkesson avslutade den sista valdebatten genom att säga rakt ut det som är hans och partiets åsikt: ”De passar inte in i Sverige”. Från SD:s gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson pyste ett unket uttalande (som inte är en förfalskning) om att de utsetts av ”ödet” till att utföra en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” där det handlar om ”seger eller död”. Fundera över de olika tolkningsmöjligheterna här bland sd:s anhängare och svans:

 

Socialdemokratin

28,3 procent är det lägsta resultat som socialdemokratin uppnått. Ändå är s fortfarande det klart största partiet och raset är inte totalt på samma vis som i andra europeiska länder. Bakom tillbakagången finns flera olika orsaker. Dels handlar det naturligtvis om sociala förändringar (t.ex. mer långsiktiga förändringar i arbetarklassen) liksom ideologiska förändringar i samhället som partiet inte lyckats förhålla sig till, dels handlar det om den egna faktiska politiken. Här dök en oväntad kritiker upp i veckan i form av den förre partiledaren Göran Persson:

Ja, vad ska man säga? Jag instämmer naturligtvis. Men den egna ”självkritiken” känns väl rätt tunn, eller?

 

Vänsterpartiet

Jag har själv deltagit i vänsterpartiets valrörelse, till exempel genom att stå i valstuga och prata med folk, så min vinkel är naturligtvis mycket subjektiv. Innan valrörelsen var jag, av olika skäl, inte så entusiastisk. Men alla positiva möten med olika människor – främst unga – och den stora mängden nya medlemmar (5400 i hela landet sedan 1 augusti) gjorde mig hoppfull. Ökningen med 2,2 procent är ju bra men förväntningarna hos mig och många andra var säkert högre. Dessutom har ju avtappningen från s+mp+fi varit betydligt större än inströmningen till v. Vi har inte lyckats vinna dem som försvunnit över till de borgerliga eller ytterhögern.

Med tanke på att mycket tyder på (minst) fyra hårda år i opposition mot borgerligheten och ytterhögern och att detta kräver verkliga motrörelser ute i samhället så är kanske den enorma medlemsökningen till vänsterpartiet den viktigaste framgången. Nu gäller det att vi lyckas ta hand om varandra och organisera oss väl både i det egna partiets kampanjande och i andra folkrörelsers motstånd mot högerpolitik och klimatförstörare.

 

Regeringsbildandet och våra uppgifter

Vi har alltså det som traditionellt betraktats som två block. På den ena sidan de senaste årens två regeringspartier s+mp och v som förhandlat med dem och därefter stött deras budget efter att ha fått igenom olika välfärdsreformer. Detta block samlar nu 144 mandat.

Mot dem står de fyra traditionella borgerliga partierna, som samlar 143 mandat.

Inget av dessa block samlar en egen majoritet eftersom sd får 62 mandat. Den oroande frågan är då hur den traditionella högern kommer förhålla sig till sd. Här har tydligheten varit lite olika mellan L och C å ena sidan och M och KD å den andra. Men nu säger de gemensamt att de inte tänker regera genom att ge sd inflytande. Ändå var dessa fyra partier mycket heta på gröten och utropade sig själva till vinnare redan på valnatten. De ansåg att de var kallade till att regera oavsett om de samlade färre röster än s+mp och v. Anledningen var att de inte ansåg att v skulle räknas in i s+mp:s regeringsunderlag. Och även om Löfven har en poäng i att inte det block som är minst kan bilda regering så har han ju på sätt och vis hjälpt borgarna i deras argumentation genom att stänga ute v från regeringen.

Hur detta rävspel utvecklar sig och vad det resulterar i återstår att se.

Som gammal aktivist tillhör jag den typen av socialister som alltid betonar vikten av rörelser ute i samhället och tanken att inga avgörande större segrar kan uppnås i parlamentet utan en stark folklig rörelse ute i samhället. Motsatsen, att avgörande nederlag kan ske även med en vänsterregering, om  inte en sådan folklig rörelse finns, kämpar och försvarar sig, har vi också sett exempel på de senaste åren. I det nuvarande läget där vi har en reaktionär majoritet i parlamentet borde vikten av folkliga rörelser vara mer uppenbar än någonsin för alla som ser frågor om rättvisa, solidaritet, feminism och miljö som viktiga.

Jimmie Åkesson och den ”kompletta lögnen”.

Att förhålla sig till Jimmie Åkesson och hans parti känns ofta som att förhålla sig till en tvål i ett badkar. Svår att få tag på. Hal helt enkelt.

På TV-Aktuellt igår (3 september) hör jag en ilsken Åkesson två gånger säga att ”det är en komplett lögn”. Det handlar då om något som socialdemokraterna sagt om SD när det gäller det kommunala utjämningssystemet och frågan om marknadshyror.

Det är ju inte precis ett ovanligt uttalande från Åkesson. Det brukar vara ett av hans standardsvar tillsammans med ”jag vet inte” eller ”jag minns inte”.

Socialdemokraterna hade alltså sagt att SD ville avveckla det kommunala utjämningssystemet. Det är ett system som innebär att pengar fördelas till Sveriges kommuner och landsting för att de ska kunna tillhandahålla en mer likvärdig service oberoende av lokala förhållanden. Trots detta är orättvisorna mellan kommunerna stora och ökande. Till exempel när det gäller skatteuttag så kan det skilja nästan sex skattekronor per hundralapp. Skulle systemet tas bort så skulle orättvisorna bli ännu större.

Men hur var det då med detta? Var det en ”en komplett lögn”, alltså något som inte stämmer ett endaste dugg, som Åkesson sa?

I SD:s kommunalpolitiska program står det:

Den långsiktiga utgångspunkten är att enskilda kommuner så långt som möjligt ska finansiera sig själva. En kommuns kostnader bör i längden inte finansieras av andra kommuner.

Det går ju inte att tolka på något annat sätt än att det kommunala utjämningssystemet ska avvecklas åtminstone på sikt. Alltså inte en komplett lögn. Snarare en sanning. Att den ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedt säger att sd inte har några ”skarpa förslag på ändringar” och att programskrivningen ska ses som ”visionär” ändrar knappast på det. Jag skulle gissa att det handlar om det som deras partisekreterare Richard Jomshof kallar att ”anpassa retoriken”.

Men frågan om marknadshyrorna då? Ja, här är det lite knepigare eftersom SD sagt olika saker i frågan. De har sagt att de är emot marknadshyror och föredrar dagens bruksvärdesystem. Men å andra sidan har Oscar Sjöstedt sagt till Dagens Industri den 25 november förra året att de visserligen inte har något förslag om marknadshyror, men att ”han är beredd att diskutera åtgärder som går i den riktningen”. Kanske menar han att ”visionen” är att säga nej samtidigt som han kan diskutera att ändra den? Så även om det inte var helt sant det som socialdemokraterna sa i denna fråga så var det inte heller totalt osant eller en ”komplett lögn”. Det är med sanningen här som med den där tvålen.

Summa summarum: Lita aldrig på en lögnare som säger att andra ljuger.

SD och demokratins upphävande

Efter valet den 9 september 2018 kan mycket vara annorlunda i Sverige. Ett möjligt resultat av valet kan bli att SD får ett mycket stort inflytande över regeringspolitiken.

Men, vadå? säger många idag. ”Om de får många röster, så ska de så klart ha inflytande”. Det är ett sätt att resonera som i bästa fall är naivt. Att ge inflytande till detta parti ökar nämligen  inte bara riskerna för genomförandet av en mycket bakåtsträvande politik utan framförallt för att demokratin så som vi känner den kan monteras ned.

Den klassiska jämförelsen här är Tyskland då de borgerliga och deras partier hjälpte fram Hitler och nationalsocialisterna till makten. Det var efter valet i november 1932, det sista val som kunde betecknas som fritt, ett val där nationalsocialisterna för övrigt hade gått bakåt med ungefär 2 miljoner röster. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna då en koalitionsregering med Hitler som kansler. Herbert Tingsten skrev i sina memoarer att ”Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.”(Mitt liv, del 2, s. 225). Men historien om hur demokratin därefter monterades ned och terrorn utvecklades borde idag tillhöra historiska fakta som alla ska ha kunskap om.

En del, inte minst de som kan tänka sig att rösta på SD, ser detta som en mycket grov och orättvis jämförelse. Men jämförelsen handlar inte om ifall SD fortfarande kan definieras som ett fascistiskt parti. Frågan om etiketterna är inte den viktiga frågan utan vad SD faktiskt vill. Frågan handlar dels om vad de faktiskt skriver i sitt eget program, men också om deras förebilder och att deras agenda är delvis dold.

 

Om förebilden och anpassning av retoriken

För att börja med det sista så finns det ett numera ganska känt och omtalat citat av SD:s partisekreterare Richard Jomshof på Facebook:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Att ”anpassa retoriken” är vad herrarna i SD:s partiledning sysslar med samtidigt som de ömsom döljer, åtgärdar/utesluter eller drar nytta av diverse nätkrigare, våldsverkare eller öppna fascister.

Fidesz ledare Orban

Att Jomshof nämner Ungern är inte en tillfällighet. Här kan vi få en vink om åt vilket håll SD vill vrida Sverige. Sedan partiet Fidesz kom till makten  i Ungern 2010 har det där skett en successiv sammansmältning mellan parti och statsapparat i landet. Man har omformat grundlagar, domstolar och medier som stått i vägen. Regimkritiska journalister inom public service har sparkats. Där styr partiet/staten över radio och tv med järnhand, och där förföljs människor som tänker på egen hand.

Några av de SD:are inom ledningen som gjort sig omöjliga i förhållande till partiets taktik att ”anpassa retoriken” har till och med valt att flytta till Ungern. Två ur ”järnrörstrion”: Erik Almqvist och Kent Ekeroth har gjort det. När Almqvist för fem år sedan flyttade dit sa han att det berodde på att “frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm” där. Ekeroth sa att “till att börja med har de ingen invandring. Det är det viktigaste”. Varefter han la till: ”Jag flyttar temporärt till Ungern främst för att slippa de totala idiotierna i dårhuset Sverige”.

 

Principprogrammet

Hur behandlar då SD frågan om demokratin i sitt principprogram?

När de skildrar demokratins framväxt i Sverige finns inget med om vilka krafter som drev fram utvecklingen mot demokrati. Inte heller namnges de krafter som på alla sätt försökte bromsa utvecklingen. Det är knappast någon tillfällighet. Att berätta om arbetarrörelsen och liberalismen passar inte i deras beskrivning av det svenska nationsbygget. Inte heller att högern och de konservativa kämpade mot i det längsta. Efter att SD ändrat sig från sina ursprungliga nazistiska förebilder till att numera kalla sig nationella och socialkonservativa så blir ju även detta en ofördelaktig koppling i förhållande till demokratins utveckling.

Så här beskriver SD demokrati i principprogrammet:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.

Detta är ett inlindat sätt att säga att alla medborgare i ett land inte kan vara en del av demokratin. Enligt SD tillhör inte alla människor som bor och är medborgare i ett land kategorin ”folket”. När SD:s partisekreterare, och riksdagens andra vice talman, Björn Söder 2014 intervjuades i DN av Niklas Orrenius underströk han också det som står i principprogrammet: ”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket”. Därefter förtydligade han att till exempel ”samer, tornedalingar, judar, kurder och araber kan vara svenska medborgare” men ”tillhör inte den svenska nationen”. Orrenius frågade då specifikt ”Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?” Varpå Söder svarade att ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Som SD uttrycker det med sin ”anpassade retorik” så blir det ”i längden mycket problematiskt att upprätthålla” demokratin med alla dessa olika ”ickesvenska folk”. ”I längden”, i framtiden och med SD vid makten kan man alltså räkna med inskränkningar här.

Vem är då svensk ? – alltså en sådan person som kan få fortsätta att vara en del av demokratin. Jo enligt principprogrammet finns det två typer av svenskhet: infödd svensk eller assimilerad svensk.

Som ”infödd svensk” räknas ”den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”. Observera att det inte räcker att vara adopterad. Du måste dessutom vara adopterad i ”tidig ålder” och av föräldrar med ”nordisk identitet”. Annars är du alltså inte svensk.

Som ”assimilerad svensk” räknas den ”med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”. Vad som är ”flytande svenska” definieras inte. Programmet accepterar inte att en person faktiskt kan uppfatta sig ha flera identiteter som till exempel både jude och svensk. Vad som är ”den svenska kulturen” som man ska leva efter eller vad det innebär att ”se den svenska historien som sin egen” definieras inte heller.  Under talet om ”lojalitet med den egna nationen” kan mycket rymmas. Det har det också gjort genom historien när auktoritära härskare använt det för att tilltvinga sig okritisk lojalitet. Det oklara och tänjbara lojalitetsbegreppet är ytterligare ett effektivt instrument i händerna på en auktoritär regim.

Helt klart är att det med SD:s definitioner är många människor som på ett tänjbart sätt kan definieras som ”problem för demokratin” och därmed exkluderas och motivera inskränkningar i demokratin.

När jag läser detta principprogram undrar jag naturligtvis över hur jag själv eller människor med liknande åsikter som jag passar in här, oavsett om vi är infödda eller assimilerade. Sådana som inte ser flera nationella eller andra identiteter som ett problem, sådana som inte funderar över ifall de lever efter ”den svenska kulturen”, sådana som tycker att kunskap om historien är viktig men inte nödvändigtvis ser den svenska historien som ”sin egen”, sådana som misstror begrepp som lojalitet mot nationen. Vi ligger illa till. Och naturligtvis avhandlas vi också i principprogrammet:

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Ja här finns instrumenten för att utestänga ytterligare människor med fel åsikter dolt under en slöja av ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Vi är nog helt enkelt ganska många som är sådana som gör att ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla” ifall SD får makten.

Så ge dem inte chansen. Det kan kosta mycket för många människor.

PS: Ett aktuellt exempel på en svensk variant av Fidesz odemokratiska kultursyn var Åkessons öppenhjärtiga åsikter om/angrepp på radions P3, som enligt SD-ledaren borde läggas ner.

Sverigedemokraterna: partiet som slickar uppåt och sparkat nedåt.

Aktuellt häromkvällen (13 augusti) redovisades fakta om de växande klyftorna i Sverige. Det är fakta som är välkända (jag har ofta skrivit om dem på denna blogg) och som visar att ”några har fått det betydligt bättre än andra”, för att använda programledaren Jon Nilssons neutrala formulering. Efter reportaget blev det debatt mellan finansminister Magdalena Andersson och SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt.

Andersson sa att hon är emot denna utveckling eftersom den ”drar isär samhället”. Det var ju bra, tillsammans med en del annat som hon sa. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att tidigare socialdemokratiska makthavare bär ett stort ansvar för denna utveckling. Den nuvarande ledningen för socialdemokraterna har också varit mycket försiktiga i sina försök till utjämning. De har däremot drivits på till utjämnande reformer av Vänsterpartiet. Men jag lämnar det spåret här. Intressantare är vad sverigedemokraten Oscar Sjöstedt säger.

Han inledde med att säga, apropå de ökande klyftorna, att de ”inte var bra” men han ville som han uttryckte det ”nyansera” frågan lite. Han började med att tala om att han tyckte att inkomstklyftor behövdes för att premiera ”kvalificerat arbete” eller ”personalansvar”. Vilket ju på inget vis var ett svar på frågan om de enormt ökade klyftor som uppstått under de senaste decennierna. Löneskillnader fanns ju även på 1970-talet, även om klyftorna inte var så stora som nu.

Därefter säger han att klyftor inte säger något om välståndet bara om dess relativa fördelning. Även detta en självklarhet och en kommentar som inte handlade om synen på de extremt ökade klyftorna. Men Oscar Sjöstedt tyckte att det varit alldeles ”för mycket fokus” på dessa ökade klyftor. Istället skulle man titta på de tio procent fattigaste och se till att de fick det bättre. Att röra de rika och omfördela fanns inte på hans karta. Här får vi höra traditionella högerargument om konkurrenskraft och att fokus inte ska ligga på ”kakans fördelning” utan på dess storlek/växande.

Av Oscar Sjöstedts ”nyansering” blev ett helhjärtat försvar för bevarade klyftor. Så man kan verkligen undra vad det var som han inledningsvis tycket ”inte var bra”?

Vi kan jämföra det han säger med  den tidigare moderata finansministern Anders Borg som för några år sedan sa: Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen”. Men Oscar Sjöstedt tycks alltså egentligen inte ens tycka att klyftorna är ”besvärande”

Oscar Sjöstedts ”nyansering” är ett klassiskt högersvar på frågan om fördelningen i samhället. Det stämmer också bra med deras skatteförslag som innebär att personer med månadsinkomster över 100 000 skulle få 46 000 mindre i skatt på ett år och de med 80 000 skulle få 27 000. Detta enligt en beräkning av finansdepartementet. Det visar att SD inte bara tycker att kakans fördelning är ointressant när det gäller de rikas andel, de vill dessutom aktivt bidra till att öka de rikas andel av kakan.

Då Oscar Sjöstedt intervjuades av Aftonbladet (i maj i år) om finansdepartementets beräkning, sa han: ”De har säkert räknat rätt, det ifrågasätter jag inte”. Samtidigt tyckte han att rapporten var ”ointressant”.

 

Sparka neråt slicka uppåt

SD är ett nationalistiskt högerparti. Hela deras projekt handlar om att ställa fattiga människor mot varandra utifrån om de räknas som svenskar eller inte, samtidigt som de rika ska sitta kvar i orubbat bo utan att ens behöva avstå av sin ökande andel. För att lyckas få med sig lågavlönade människor i detta måste man också framstå som försvarare av de lågavlönade ”svenskarna” och deras välfärd. Att detta är en helt falsk fasad, har – för den som vill se – varit tydligt sedan länge. Under de åtta år som Alliansen satt vid makten så röstade SD med dem 9 utav 10 gånger, för en politik som utarmade och försämrade den välfärd som man låtsas försvara. Till exempel röstade man för införandet av det femte jobbskatteavdraget som ytterligare minskade de gemensamma resurserna, man röstade för utförsäljningar av gemensamt ägda bolag och RUT-avdrag för läxhjälp som mest gynnar de med högst inkomster. Däremot röstade man till exempel nej till sänkt skatt för pensionärer eller rätt till heltid för alla deltidsarbetande kvinnor.

Nej, någon vän till arbetare eller lågavlönade kommer SD aldrig bli. Bara för dem som tror att det enda sättet att få det bättre själv är att sparka nedåt på andra.

 

Personen Oscar Sjöstedt….                                        

….är annars för många kanske mer känd för den film där han tillsammans med gapskrattande vänner berättar en osmaklig historia om några som sparkar på döda får och kallar dem ”judesvin”. Hans egna och andras skrattsalvor till detta är svåra att bortförklara. Den som vill se ett försök från honom själv kan lyssna till denna intervju. Den säger också en hel del om honom och hans parti. Att en sådan person numera står i svensk TV och debatterar rikedomens fördelning med vår finansminister framstår lika bisarrt som att Trump är president i USA.

 

Läs också artikel av Ulla Andersson i Expressen om skattefrågan

 

Några ytterligare tankar om valet – en kommentar till Martin Klepke.

Häromdagen skrev jag en kort blogg om scb:s majundersökning och funderade över hur vi från en socialistisk (vänster) vinkel skulle bedöma den. Men jag hade missat en ledare i LO:s tidning Arbetet den 5 juni där Martin Klepke resonerade om samma sak. Vill kommentera den här.

Klepke beskriver mycket riktigt hur de dominerande medierna redan har tagit ut segern i förskott för de borgerliga: ”Det budskap som trummas ut är att de rödgröna har gjort sitt. Att Socialdemokraterna störtdyker och att något annat än regeringsskifte är otänkbart.” Detta stämmer ju som beskrivning av de dominerande medierna. Men när han fortsätter resonemanget håller jag inte med.

I likhet med mig – eller vem som helst som kan räkna –  konstaterar Klepke att S+MP+V tillsammans skulle få 40 procent liksom att det är mer än vad ”alliansen” skulle få. Dessutom är det ett större övertag än vad procentsiffrorna visar då KD enligt denna undersökning inte kommer in i riksdagen. Även om KD räknas in så får S+MP+V mer än ”alliansen” .

Men där jag skrev att ”om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent” slår istället Klepke fast att ”de rödgröna vinner valet”. Detta tycker jag är mer tveksamt. Redan själva begreppet ”vinna valet” för att beteckna ett totalt resultat på 40 procent av rösterna tycker jag är märkligt. Det innebär inte någon majoritet. Och även om det skulle resultera i en fortsatt S+MP-regering så skulle det precis som nu bli en mycket svag regering. Den kan få igenom en del bra saker med stöd av och under press från Vänsterpartiet, så som skett under den nuvarande perioden. Men väsentliga åtgärder som t.ex. stopp för vinster i välfärden kommer precis som nu kunna stoppas av ”alliansen” tillsammans med SD.

Klepke bortser dessutom från en del andra möjliga resultat, nämligen resultat av uppgörelser på grundval av detta valresultat. Om detta skriver han bara: ”Kommer Alliansen att acceptera valet, eller kommer de att begära hjälp av det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna?” Han lämnar denna fråga utan svar. Tyvärr. För om vi tittar på hur SD stött viktiga ”allians”-förslag och hur ett flertal partier närmat sig SD både vad gäller politikens innehåll, retoriken och diverse symbolpolitiska utspel, då framstår inte alls ett regerande tillsammans med SD som osannolikt.

Dessutom talar Klepke om ”blocken”. Mitt intryck är att socialdemokraterna inte alls ser denna blockuppdelning som så självklar längre. Det gör faktiskt inte jag heller. Den motsvarar tyvärr inte den faktiska politiska uppdelningen i en mängd frågor. Tänk på flyktingpolitiken, förhållandet till Nato eller åtgärderna kring strejkbegränsningar för att bara nämna några frågor. Här tycker jag tyvärr att socialdemokraternas partiledning befinner sig närmare borgerligheten än Vänsterpartiet. Löfven verkar också ofta som om han hellre skulle regera med Centern och Liberalerna än med sin nuvarande partner MP. Här är det väl mer C+L som varit kallsinniga till sådana trevare. Och att regera tillsammans med Vänsterpartiet tycks inte alls finnas på Löfvens karta. Men är en uppgörelse mellan S och de s.k. mittenpartierna helt otänkbar? Det tror inte jag.

Nej, läget är bistert och det bästa sättet att både motverka en högerregering med SD eller en försvagad socialdemokrati som vacklar över till samarbete med mittenpartierna, det är att Vänsterpartiet stärks i riksdagen.

Men om detta skrev jag också att ”inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället”. Vad jag menade med detta var att inte ens en sådan ökning av antalet riksdagsmandat för Vänsterpartiet räcker för att på något avgörande sätt förändra den nuvarande i huvudsak negativa samhällsutvecklingen. Sådana förändringar har alltid krävt ändrade förhållanden ute i samhället utanför riksdagen. Rörelser helt enkelt.

 

Intressant?

Valet och sedan?

SCB kom nyligen med sin statistik från maj 2018 över hur valresultatet skulle bli ifall deras senaste opinionsundersökning stämmer. Alla partier går enligt denna undersökning bakåt i förhållande till valresultatet 2014 utom SD och V och C. Men C har backat från de noteringar de haft under valperioden.

SCB skriver att alliansen blir större än S+MP: ”Partisympatiundersökningen visar att ett riksdagsval i maj skulle ge regeringspartierna (S+MP) 32,6 procent av rösterna. Allianspartierna (C+L+M+KD) skulle få 38,6 procent”. Att alliansen skulle bli större  än S+MP stämmer ju om det här blir valresultatet. Men då skulle inte heller KD komma in i riksdagen. Alliansens stöd skulle då inte vara 38,6 procent utan 35,7 procent, men ändå större än S+MP med 32,6. Om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent. Å andra sidan har alliansen tillsammans med SD total majoritet med 54,2 procent och bara  M+SD har tillsammans 41 procent. Valresultatet kommer ha betydelse men de uppgörelser som sedan grundar sig på detta valresultat kommer kanske ha en större betydelse. Det mest skrämmande här vore naturligtvis om borgerligheten eller moderaterna bjuder in ytterhögern.

Naturligtvis borde alla som betraktar sig som vänster i någon mening kunna glädja sig åt att riksdagens enda vänsterparti går framåt både i opinionen och vad gäller antalet medlemmar (som nu passerat 20 000). Men det räcker ändå inte, åtminstone inte för mig, när jag betraktar helhetsbilden och de sannolika konstellationer som kan uppstå efter valet.

Även om vi oroas över de nuvarande extrema högervindarna som återspeglas i flera partier så innebär inte det att vi ska strunta i att bidra till att riksdagens vänsterparti blir större. Tvärtom är detta ett av de sätt som finns för att bromsa utvecklingen högerut. Ju mer stöd för Vänsterpartiet desto mindre risk för olika typer av högerregeringar.

Samtidigt kommer detta aldrig att vara nog. Inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället, i fackföreningar (till försvar för strejkrätten), i bostadsområden (mot renovräkningar),i opinionen mot vinster i välfärden som måste få fötter, i miljörörelsen, i rörelser till försvar av flyktingar, i rörelser till försvar för förorterna och i försvaret av landsbygden. I allt detta och mycket mer har Vänsterpartiet och dess medlemmar ett stort ansvar när det gäller att initiera, stödja och bidra till utvecklandet och stärkandet av verkliga folkrörelser. Rörelser som kan påverka det offentliga samtalet och på sikt politiken.

All hittillsvarande historisk erfarenhet visar att det är styrkeförhållandena ute i samhället som är avgörande för den politik som genomförs. Den nuvarande utvecklingen där extremhögern får igenom sin politik och sätter tonen för det offentliga samtalet utan att sitta i regeringen är en illustration till detta.

 

PS: I en annan opinionsundersökning från maj utförd av Aftonbladet/Inizio fick de tillfrågade svara på frågan om vilket parti de tyckte var sämst. Det klart mest ogillade partiet (41%) var SD. Men även MP stack ut med 23 %. Jag undrar vad det går att dra för slutsatser av det?

 

Intressant?

”Lika för alla”?

Yngve Holmberg då moderaterna ömsade skinn

Sedan riksdagsvalet 1979 har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna. Så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg de kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla Högerpartiet var att man då bytte namn till Moderata Samlingspartiet.

Från valet 1979 seglar moderaterna upp som det största borgerliga partiet med 20 %. Kring denna nivå låg de sedan ända till 1998. Men i valet 2002 ramlade de ner till drygt 15 %. Under Reinfeldt sker därefter det stora språnget och man når nivåer man aldrig tidigare nått med 26 % (år 2006) och 30% (är 2010). Sedan förra valet ligger de på ungefär samma nivåer som under 1980 och 90-talet. Nu har de fått konkurrens inte av liberaler eller centerpartister utan av ett parti på deras egen högerflank. Det har kommit att påverka partiets politik.

 

En annan ton

Moderaterna har haft det som de kallar för ”Sverigemöte” i Göteborg. I tidningen läser jag att de nu ”skärper tonen mot hedersförtryck”. En del av er som läser det här kanske då tänker att jag är en sån där mesig vänsterliberal typ som inte vill bekämpa hedersförtryck. Innan jag fortsätter här vill jag därför bara länka till en del av vad jag själv tidigare skrivit i detta ämne (hedersvåldet, begreppet kultur) men också till en artikel av Arash Gelichkan som bemöter beskyllningarna mot vänsterpartiet för att vara mesigt i denna fråga.

Men åter till moderaterna. De skärper alltså tonen. Och jag tror det är riktigt att säga att det framförallt handlar om just tonen. När moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson talar om detta ämne så säger hon enligt TT bland annat så här:

Era värderingar hör inte hemma här.

Fundera över den formuleringen. En person som är för demokrati, jämlikhet och jämställdhet borde väl vara för att alla former av hedersförtryck bekämpas överallt i världen? En sådan person har också förmågan att se att det finns olika former av förtryck mot kvinnor, att det alltid funnits och fortfarande finns även i vårat land och att det inte bara är något som kommit hit. Men den som vill lägga sig nära den sverigedemokratiska synen på förtryck mot kvinnor lägger istället betoningen helt och hållet på plats istället för på förtrycket i sig. Det är bara några som kommer hit med värderingar som alls inte på något sätt har funnits här. Deras värderingar ”hör inte hemma här”. Men den som säger att hedersförtryckande värderingar inte hör hemma här den säger samtidigt att de då ”hör hemma” någon annanstans. Istället för en global kamp mot dessa värderingar där vi förenas över alla sorters gränser (geografiska, kulturella, religiösa och så vidare) så betonar man skillnaden utifrån nationalistiska utgångspunkter. Skulle de ha uttryckt sig så för fem år sedan?

 

”Lika för alla”

Partisekreteraren Gunnar Strömmer presenterade moderaternas partislogan i valet: ”lika för alla”. Strömmer understryker enligt TT att det ”inte handlar om vänsterns jämlikhet”, som om nu någon skulle ha trott det. Enligt Strömmer innebär vänsterns syn på jämlikhet att det ska bli ”lika utfall för alla” och att ”alla ska stöpas i samma mall”. Att argumentera med hjälp av en sådan löjlig vrångbild är inte imponerande. Att dessa argument är vanliga högerargument mot olika krav på jämlikhet eller minskade klassklyftor innebär inte att de är sanna. Jag känner inte till några alls inom vänstern som anser att det ska vara exakt lika för alla eller att alla ska vara ”stöpta i samma mall”. Hur det senare skulle se ut har jag till och med svårt att föreställa mig. Däremot är det en vanlig vänsteruppfattning att just för att vi är olika och har olika resurser så behöver resurser fördelas så att möjligheterna ökar för fler. Men för den som är nöjd med den nuvarande fördelningen av samhällets rikedomar och möjligheter blir det uppenbarligen naturligt att se kritik mot denna fördelning som att ”alla ska stöpas i samma mall”.

Men vad menar då moderaterna med den något oväntade parollen ”lika för alla”? Enligt Strömmer handlar det om ”rättigheter, skyldigheter och möjligheter” och om ”lika spelregler”.

Anser alltså moderaterna nu att alla rika ska betala åtminstone lika stor andel av sina inkomster i skatt som vanliga lönearbetare? Nu är det ju de rika som mest smiter från skatt och ofta betalar minst andel av inkomsten. I så fall måste väl moderaterna vara för en ändring av skattesystemet och minskade möjligheter till olika avdrag, trixanden och skatteflykt. Nej, naturligtvis har de inte ändrat sig på denna punkt.

Anser moderaterna nu att vi ska ha ett skolsystem som ger alla samma möjligheter att gå i en bra skola och att lyckas i skolan? I så fall måste de ju vara mot de senaste årens utveckling på skolområdet där skillnaderna mellan olika skolor ökat och skolvalet har allt större betydelse. Nej, naturligtvis har moderaterna inte heller ändrat sig här.

valaffisch från 1950-talet

Det var bara två exempel. Ni kan ju själva fundera vidare på andra exempel där ”rättigheter, skyldigheter och möjligheter” inte är rättvist fördelade och där de till och med har blivit mer orättvist fördelade. Moderaterna kommer inte föra en politik som i något avseende leder till att det blir ”lika för alla”. Vad det handlar om är att göra om den typen av förvandlings- eller maskeringsnummer som ett parti för de rika ofta behöver för att bredda sin väljarbas. På 1950-talet gjorde de ett liknade försök då de utan större framgång lanserade begreppet egendomsägande demokrati. Reinfeldt lyckades däremot mycket  bra då moderaterna plötsligt var det nya arbetarpartiet, samtidigt som begrepp som ”utanförskap” (tyvärr) blev en del av normalt språkbruk.

En kombination av hårdare nationalistisk ton för att återvinna SD-väljare och tal om lika för alla för att vinna socialdemokrater. Så tycks den moderata valtaktiken se ut. Kommer de att lyckas? Det beror naturligtvis också på oss.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

 

”Guilt by association” eller faktiska kopplingar högerut?

Uttrycket ”guilt by association” – som betyder ungefär ”skuld genom sammankoppling” –  brukar anses vara ett exempel på felaktig argumentation. Jag känner inte till uttryckets historia. (Någon som vet? berätta och upplys gärna!) Det syftar i alla fall på en argumentation där man påpekar en likhet mellan motpartens åsikter och någon som man kan anta att de man vill övertyga ogillar, man låter trovärdigheten hos en tes avgöras av vem/vilka som argumenterar för eller mot tesen.

Jag har funderat en del över det här uttrycket under det senaste året. Att det här debattgreppet förekommit och förekommer ofta inom politiken – ibland på de mest häpnadsväckande sätt – kan ändå inte innebära att det går att bortse från alla typer av sådana kopplingar. Jag tänker att det ibland används åt andra hållet så att istället all typ av ”sammankoppling” bortförklaras.

 

Enkla exempel

När företrädare för det svenska näringslivet försöker sammankoppla motstånd mot vinster i välfärden med ett samhälle som Nordkorea så framstår det ju bara som löjligt för de flesta. Eftersom det är det svenska systemet som är unikt så är det ju inte så trovärdigt att bland alla nationer plocka ut just Nordkorea. När delar av fredsrörelsen beskylls för att gå Putins ärenden för att man motsätter sig svensk Nato-anslutning är det kanske ett mer typiskt exempel. Det går att bemöta som just ett exempel på ”guilt by association” och det har gjorts. Men det är ändå lite knepigare än med Nordkorea-exemplet, eftersom det finns en del Nato-motståndare som har en så välvillig attityd mot Putins Ryssland att det gör dem mindre trovärdiga.

Men jag skulle vilja resonera om några andra exempel. Här gäller det kopplingar till högerextremismen.

 

Exempel på borgerlig sammankoppling

Kristdemokraternas ledare annonserade nyligen att hon kommer driva valkampanj tillsammans med den nye medlemmen Bert Karlsson. För oss som minns och ogillade Ny Demokrati säger detta något om KD:s utveckling. Ny Demokrati som kom in i riksdagen samma år som det bildades 1991 leddes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Partiet gick i konkurs år 2000. Det var ett högerextremt, populistiskt och rasistiskt parti. Att Ian Wachtmeister senare kom att fungera som rådgivare till SD:s Jimmie Åkesson var därför inte någon tillfällighet. Att KD nu vill lyfta fram den folklige rasisten Bert Karlsson tycker jag säger något om deras partiledning. De tar ytterligare ett kliv ner i det högerextrema träsket, tänker jag. Men har jag därmed använt mig av ”guilt by association”? Ledningen för KD skulle säkert anse det.

 

När vänsterfolk sammankopplas

När Jan Myrdal bekräftade sin fortsatt reaktionära utveckling genom att skriva i en högerextrem tidning tänkte jag att detta borde vara den sista spiken i hans politiska kista. Hans gamla vänner inom Clarté, som under en längre tid alltmer besvärats av hans hemska uttalanden och skriverier, fick nog och bröt öppet med honom. Men den krympande beundrarskaran i Folket i Bild/Kulturfront uttryckte sitt stöd även denna gång. Deras reaktion var ungefär: ”vadå fel att skriva i en nassetidning?”. Att Myrdal skrev i en nazisttidning och där uttryckte åsikter som passade bra in i sammanhanget tyckte människorna kring Fib inte var något problem. De ansåg nog också att det var att använda sig av ”guilt by association”. Deras argument var att DN var en värre tidning än den nazistiska tidningen eftersom DN stöder USA-imperialismen medan nazisterna inte gör det. Bedömningen av den internationella situationen blir överordnad förmågan att se den fascistiska faran i Sverige.

 

Det materiella intresset som koppling

En annan fråga är hur köpt en skrivande person kan vara utan att det hänger ihop med det som den skriver. Naturligtvis är det bra om socialistiska skribenter lyckas få in artiklar i de dominerande borgerliga medierna. Men att anställas på en borgerlig tidnings ledarredaktion är däremot en annan sak. Ännu mer om denna tidning är Göteborgsposten. Denna tidning var till för tre år sedan en socialliberal tidning. Men efter att högerdebattören Alice Teodorescu anställdes som ny politisk redaktör ändrades detta. Att hon anställdes väckte en del uppmärksamhet och bestörtning hos de andra ledarredaktörerna Maria Haldesten, Malin Lernfelt och Gert Gelotte. De skrev då:

Därmed drar vi nu den naturliga slutsatsen att GP, med denna rekrytering, avser att göra avsteg från den socialliberala grund vi vilat vårt arbete på. Detta värderingsskifte kom för oss som en total överraskning.

Haldesten, Lernfelt och Gelotte slutade också på grund av den tydliga högervridningen på GP och Gelotte skrev sen att GP efter 1 mars 2015 inte längre var en liberal tidning.

Den socialdemokratiska Ny Tid i Göteborg konstaterade senare i en rapport att GP därefter publicerar ”högerpopulistiska artiklar av samma sort som brukar publiceras på Sverigedemokratiska hatsajter”.

Till denna förändrade ledarredaktion på GP anställdes nyligen den tidigare vänsterskribenten Ann Charlott Altstadt (som jag skrivit om tidigare).

Nu finns det ju en del som uppfattar sig som vänster som tycker att detta inte är något jag har rätt att angripa Altstadt för. Jag borde inte se till sammanhang eller använda ”guilt by association” menar de. Intressant nog är det samma personer som tillsammans mångfaldigat Altstadts artiklar på nätet eller på bloggar som Lindelöf, Jinge/Romilsson och Steigan. Men sammanhanget spelar roll. För lika osannolikt som det är att Kajsa Ekis Ekman eller Nina Björk skulle anställas som ledarredaktörer på nya GP, lika logiskt och begripligt är det att  Altstadt anställs där. Altstadt representerar nämligen ett fenomen som inte är nytt i historien. Det handlar om människor som börjar i en vänsterposition men efterhand alltmer kommer att inta ståndpunkter som förenar dem med den yttersta högern i tider när vindarna blåser åt det hållet.

Utan att här fördjupa sig i Altstadts tidigare skrivande är det helt klart att hon under en lång tid var verksam och skrev från ett tydligt vänsterperspektiv. Men precis som med en del andra intellektuella tycks hon ha följt med i de senaste årens dominerande vindar. När hon presenterade sig som ny skribent på GP:s ledarsida nämnde hon inte något om sin anknytning till vänstern. Där sa hon istället bland annat om sig själv att hon ”….betraktas väl som old-school i dagens skruvade vänsterklimat.…”

En person som beskriver det nuvarande andliga klimatet i Sverige som ett ”skruvat vänsterklimat” har ju därmed beskrivit och positionerat sig själv på ett tydligt sätt. Det är knappast någon som själv betraktar sig som vänster som skriver så. Sin första ledarartikel i GP inleder hon dessutom så här:

Slaget om Sverigebilden skär idag genom nation, stat, invandring, integration, segregation och har splittrat upp och kastat om den politiska kartans höger- och vänsterpositioner.

Det är ju ytterligare en positionering från hennes sida. Tanken att höger och vänster kastats om är en åsikt som vi hört förut från Jan Myrdal och hans anhängare. Det är ju en åsikt som passar bra för den som både vill kalla sig vänster och samtidigt knyta an till högern. Men åsikten har också framförts av SD:s Mattias Karlsson:

Huvudkonflikten står inte längre mellan höger och vänster…utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”.

 

Nära kaka söker maka

En annan person med liknande åsikter som Fib/Myrdalgruppen och Altstadt är Malcom Kyeune. Denne var fram till 2014 med i Ung Vänster men uteslöts för att ha uttryckt gillande för en extrem våldssekt. Därefter har han varit redaktions- och styrelsemedlem i Folket i Bild/Kulturfront. (Någon som börjar se ett mönster?) Kyeune har samtidigt som han fortsatt att kalla sig kommunist riktat det mesta av sin skriftliga eld mot den existerande vänstern och formulerat problem på samma sätt som SD där fattigpensionärer ställs mot flyktingar. Kyeune har förutom att publiceras i diverse borgerliga medier också knutits till nya GP som krönikör. Ett sorts kvitto på hans insatser tänker jag. Men även här har jag mött argumentet att detta skulle vara ett ”guilt by association”- argument.

En som blev utesluten ur Ung Vänster samtidigt och på samma grunder som Kyeune var hans kompis Markus Allard. Tillsammans har de drivit en podcast och skrivit  på Nyheter Idag som av Expo beskrivs som exempel på media som ”konsekvent knyter an till typiska högerpopulistiska eller högerextrema ideal och retorik” även om (som Expo påpekar) just den är ”svårare att få in i mallen” men ”håller sig med samma tematik”.

Allard bildade tillsammans med anhängare Örebropartiet. Nu knyts den reaktionära polisen Peter Springare som medlem till detta parti. Polisen som anmälts för rasistiska och ogrundade uttalanden som ledde till en hatgrupp på Facebook. Jag tänker att även detta säger något om vart Allard är på väg.

 

Varför bry sig?

Det har hänt förr. Här Nils Flyg.

Nå är då dessa kopplingar som jag beskrivit mellan människor som utger sig för att vara vänster och extremhögern exempel på ”guilt by association”? Nej det anser jag inte. Det är kopplingar som handlar om både likhet i beskrivningen av läget, politiska svar samt organisatoriska och materiella band. Det är en viss miljö där en del äldre människor med bakgrund i 60/70-talets vänster förenats med några yngre skribenter och aktivister. En lika märklig som obehaglig allians. Men inte ny i historien.

Så varför skriver jag då om dem? Är de inte ointressanta och marginella? Nej, tyvärr når de ut ganska ordentligt, inte minst via borgerliga medier och några större bloggar.

Att angripa vänstern är inte svårt. Det finns mycket som går att kritisera. Om man likt Altstadt/Kyeune dessutom målar en grov och förenklad bild är det lätt att angripa. Det leder inte till konstruktiva diskussioner. Det är ju inte heller syftet. Men jag har ändå sett att en del människor jag känner, medlemmar i vänsterpartiet eller oberoende vänster, emellanåt uttryckt sympati för dessa människors försåtliga skriverier. Därför skrev jag detta. I förhoppningen att de ska se det som jag ser. Eller att vi åtminstone kan börja diskutera problemet.

 

Intressant?

Ge styrka till Wallström!

1968 – för femtio år sedan – deltog Olof Palme i en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. Han satt då i regeringen men var inte ännu statsminister. För sitt deltagande i denna demonstration angreps Palme hårt av den svenska högern som helt stod bakom USA:s krig i Vietnam. Jag påminns om detta av ett minnesprogram om året 1968 som gick igår kväll (tisdag 2/1 2018). Där säger Palme om kritiken att han ”inte kan inse att vi ska undertrycka vår övertygelse” som i detta fall handlade om det som Palme kallade USA:s ”Vietnampolitik”. Som Pierre Schori påpekar i samma program så var det en ”lyx” att kunna kritisera USA. Den friheten var möjlig på grund av att vi inte var med i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll tyst, påpekar Schori.

Detta kan vara viktigt att komma ihåg. Jag tänker på det extra mycket då det samma kväll var ett inslag på Rapport där vår utrikesminister Margot Wallström säger att:

Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige.

Detta skulle kunna tyckas vara ett självklart och okontroversiellt yttrande från en regeringsföreträdare i ett land som anser sig vara självständigt. Det borde vara det. Men så är det inte idag. Direkt angrips utrikesministern för detta både av högern och av en anställd på FOI. Och sättet att presentera Wallströms yttrande är minst sagt tendensiöst. Nyhetsuppläsaren säger till att börja med att utrikesministern ”varnade Nato för att lägga sig i svensk politik”. Men det gör ju faktiskt inte utrikesministern med sitt uttalande. Hon talar bara om den självklara saken att USA och Nato inte ska hota eller pressa Sverige. En ”varning” till Nato och USA vore något annat. Reporterns sätt att beskriva situationen där hon talar om Natos ”kärnvapenskydd” är knappast heller uttryck för någon oberoende journalistik utan egentligen bara ett eko av de svenska Nato-anhängarna.

 

Bakgrunden

Men innan jag går vidare bara lite om bakgrunden till utrikesministerns kritiserade yttrande:

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Detta är mycket bra då kärnvapen är de värsta av alla massförstörelsevapen.

Nu utreder regeringen om Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Detta sker under stark press från kärnvapenbärarna och deras svenska ombud. Redan i slutet av augusti  2017 skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under den i somras antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Värdlandsavtalet som gällt i tre år innebär att Natoländer kan stationera trupp på svensk mark. Ett av fredsrörelsens argument mot detta avtal och de gemensamma militärövningar som skett har varit att kärnvapen kan föras in på svensk mark. Detta har avvisats av Natoanhängarna  som ”skrämselpropaganda”. Men samtidigt har Sverige aldrig fått några garantier för att kärnvapen inte ska kunna föras in. I en artikel i SvD om Mattis brev till försvarsminister Hultkvist står det:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Om Sverige varken kan få några garantier mot kärnvapen på svensk mark eller får säga nej till kärnvapen som en oberoende nation, så verkar ju dessa kärnvapen som aldrig skulle få föras in alltså högst verkliga.

De svenska Nato-anhängarna har också satt den svenska regeringen och utrikesminister Margot Wallström under hård press.

De tycker att vi ska känna oss tacksamma och skyddade av något som de kallar ”kärnvapenparaplyet”. Tanken bakom detta är att vi ska tillhöra USA:s sida i världen och känna skyddet från kärnvapnens avskräckande effekter. Vi ska alltså liera oss med den stora supermakten. En makt som använt militärt hot och våld i ett otal länder under historiens lopp. Det enda land som använt kärnvapen mot ett annat folk. Vi ska känna oss trygga för att vi lierar oss med denna avskydda supermakt och med dess förmåga att utplåna mänskligheten. Min uppfattning är att vi måste söka en annan väg för mänskligheten och avvisa kärnvapenhotet som metod och med de risker som det innebär.

 

TV-inslaget

Men åter till inslaget på Rapport. Den moderata företrädaren Hans Wallmark kritiserar Wallström och säger:

Det här är ju inte ett hot från USA:s eller Natos sida utan en realistisk beskrivning av vad som kan ske om man undertecknar avtalet. Det kommer att få konsekvenser….

His masters voice

I ett Rapportinslag där vår utrikesministers självklara yttrande om att USA inte ska blanda sig i vilka beslut den svenska regeringen fattar kallas för en ”varning” blir det mycket konstigt att inte se USA:s inblandning i svensk politik som hotfull. Den är ju så uppenbart avsedd som en påtryckning och ett hot för dem inom socialdemokratins ledning som vill fortsätta vårt närmande till Nato. För alla oss andra som vill hålla Sverige utanför Nato och inte känner oss trygga med de ömsesidiga kärnvapenhoten och upprustningen i världen, kan det däremot mer upplevas som ett löfte….

Forskningsledaren på FOI (Försvarets forskningsinstitut) Robert Dahlsjö får också uttala sig. Han tycker att regeringen genom att stödja FN-avtalet visat ”dåligt politiskt handlag”. Varken Dahlsjö eller reportern tycks se det som något problem att han som tjänsteman blandar sig i politiken och recenserar regeringens politik som om hans personliga åsikter var någon sorts expertutlåtande.

Ett uselt nyhetsinslag i en tid då behovet av modiga politiker och självständiga journalister tycks större än någonsin. Låt oss önska all styrka åt Wallström att stå emot så att ett förslag om undertecknande av förbudet mot kärnvapen kan läggas fram och så att vi kan se krigshetsarna och kärnvapenanhängarna tydligt i vår riksdag.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om Nato, USA

%d bloggare gillar detta: