Några ytterligare tankar om valet – en kommentar till Martin Klepke.

Häromdagen skrev jag en kort blogg om scb:s majundersökning och funderade över hur vi från en socialistisk (vänster) vinkel skulle bedöma den. Men jag hade missat en ledare i LO:s tidning Arbetet den 5 juni där Martin Klepke resonerade om samma sak. Vill kommentera den här.

Klepke beskriver mycket riktigt hur de dominerande medierna redan har tagit ut segern i förskott för de borgerliga: ”Det budskap som trummas ut är att de rödgröna har gjort sitt. Att Socialdemokraterna störtdyker och att något annat än regeringsskifte är otänkbart.” Detta stämmer ju som beskrivning av de dominerande medierna. Men när han fortsätter resonemanget håller jag inte med.

I likhet med mig – eller vem som helst som kan räkna –  konstaterar Klepke att S+MP+V tillsammans skulle få 40 procent liksom att det är mer än vad ”alliansen” skulle få. Dessutom är det ett större övertag än vad procentsiffrorna visar då KD enligt denna undersökning inte kommer in i riksdagen. Även om KD räknas in så får S+MP+V mer än ”alliansen” .

Men där jag skrev att ”om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent” slår istället Klepke fast att ”de rödgröna vinner valet”. Detta tycker jag är mer tveksamt. Redan själva begreppet ”vinna valet” för att beteckna ett totalt resultat på 40 procent av rösterna tycker jag är märkligt. Det innebär inte någon majoritet. Och även om det skulle resultera i en fortsatt S+MP-regering så skulle det precis som nu bli en mycket svag regering. Den kan få igenom en del bra saker med stöd av och under press från Vänsterpartiet, så som skett under den nuvarande perioden. Men väsentliga åtgärder som t.ex. stopp för vinster i välfärden kommer precis som nu kunna stoppas av ”alliansen” tillsammans med SD.

Klepke bortser dessutom från en del andra möjliga resultat, nämligen resultat av uppgörelser på grundval av detta valresultat. Om detta skriver han bara: ”Kommer Alliansen att acceptera valet, eller kommer de att begära hjälp av det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna?” Han lämnar denna fråga utan svar. Tyvärr. För om vi tittar på hur SD stött viktiga ”allians”-förslag och hur ett flertal partier närmat sig SD både vad gäller politikens innehåll, retoriken och diverse symbolpolitiska utspel, då framstår inte alls ett regerande tillsammans med SD som osannolikt.

Dessutom talar Klepke om ”blocken”. Mitt intryck är att socialdemokraterna inte alls ser denna blockuppdelning som så självklar längre. Det gör faktiskt inte jag heller. Den motsvarar tyvärr inte den faktiska politiska uppdelningen i en mängd frågor. Tänk på flyktingpolitiken, förhållandet till Nato eller åtgärderna kring strejkbegränsningar för att bara nämna några frågor. Här tycker jag tyvärr att socialdemokraternas partiledning befinner sig närmare borgerligheten än Vänsterpartiet. Löfven verkar också ofta som om han hellre skulle regera med Centern och Liberalerna än med sin nuvarande partner MP. Här är det väl mer C+L som varit kallsinniga till sådana trevare. Och att regera tillsammans med Vänsterpartiet tycks inte alls finnas på Löfvens karta. Men är en uppgörelse mellan S och de s.k. mittenpartierna helt otänkbar? Det tror inte jag.

Nej, läget är bistert och det bästa sättet att både motverka en högerregering med SD eller en försvagad socialdemokrati som vacklar över till samarbete med mittenpartierna, det är att Vänsterpartiet stärks i riksdagen.

Men om detta skrev jag också att ”inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället”. Vad jag menade med detta var att inte ens en sådan ökning av antalet riksdagsmandat för Vänsterpartiet räcker för att på något avgörande sätt förändra den nuvarande i huvudsak negativa samhällsutvecklingen. Sådana förändringar har alltid krävt ändrade förhållanden ute i samhället utanför riksdagen. Rörelser helt enkelt.

 

Intressant?

Valet och sedan?

SCB kom nyligen med sin statistik från maj 2018 över hur valresultatet skulle bli ifall deras senaste opinionsundersökning stämmer. Alla partier går enligt denna undersökning bakåt i förhållande till valresultatet 2014 utom SD och V och C. Men C har backat från de noteringar de haft under valperioden.

SCB skriver att alliansen blir större än S+MP: ”Partisympatiundersökningen visar att ett riksdagsval i maj skulle ge regeringspartierna (S+MP) 32,6 procent av rösterna. Allianspartierna (C+L+M+KD) skulle få 38,6 procent”. Att alliansen skulle bli större  än S+MP stämmer ju om det här blir valresultatet. Men då skulle inte heller KD komma in i riksdagen. Alliansens stöd skulle då inte vara 38,6 procent utan 35,7 procent, men ändå större än S+MP med 32,6. Om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent. Å andra sidan har alliansen tillsammans med SD total majoritet med 54,2 procent och bara  M+SD har tillsammans 41 procent. Valresultatet kommer ha betydelse men de uppgörelser som sedan grundar sig på detta valresultat kommer kanske ha en större betydelse. Det mest skrämmande här vore naturligtvis om borgerligheten eller moderaterna bjuder in ytterhögern.

Naturligtvis borde alla som betraktar sig som vänster i någon mening kunna glädja sig åt att riksdagens enda vänsterparti går framåt både i opinionen och vad gäller antalet medlemmar (som nu passerat 20 000). Men det räcker ändå inte, åtminstone inte för mig, när jag betraktar helhetsbilden och de sannolika konstellationer som kan uppstå efter valet.

Även om vi oroas över de nuvarande extrema högervindarna som återspeglas i flera partier så innebär inte det att vi ska strunta i att bidra till att riksdagens vänsterparti blir större. Tvärtom är detta ett av de sätt som finns för att bromsa utvecklingen högerut. Ju mer stöd för Vänsterpartiet desto mindre risk för olika typer av högerregeringar.

Samtidigt kommer detta aldrig att vara nog. Inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället, i fackföreningar (till försvar för strejkrätten), i bostadsområden (mot renovräkningar),i opinionen mot vinster i välfärden som måste få fötter, i miljörörelsen, i rörelser till försvar av flyktingar, i rörelser till försvar för förorterna och i försvaret av landsbygden. I allt detta och mycket mer har Vänsterpartiet och dess medlemmar ett stort ansvar när det gäller att initiera, stödja och bidra till utvecklandet och stärkandet av verkliga folkrörelser. Rörelser som kan påverka det offentliga samtalet och på sikt politiken.

All hittillsvarande historisk erfarenhet visar att det är styrkeförhållandena ute i samhället som är avgörande för den politik som genomförs. Den nuvarande utvecklingen där extremhögern får igenom sin politik och sätter tonen för det offentliga samtalet utan att sitta i regeringen är en illustration till detta.

 

PS: I en annan opinionsundersökning från maj utförd av Aftonbladet/Inizio fick de tillfrågade svara på frågan om vilket parti de tyckte var sämst. Det klart mest ogillade partiet (41%) var SD. Men även MP stack ut med 23 %. Jag undrar vad det går att dra för slutsatser av det?

 

Intressant?

”Lika för alla”?

Yngve Holmberg då moderaterna ömsade skinn

Sedan riksdagsvalet 1979 har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna. Så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg de kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla Högerpartiet var att man då bytte namn till Moderata Samlingspartiet.

Från valet 1979 seglar moderaterna upp som det största borgerliga partiet med 20 %. Kring denna nivå låg de sedan ända till 1998. Men i valet 2002 ramlade de ner till drygt 15 %. Under Reinfeldt sker därefter det stora språnget och man når nivåer man aldrig tidigare nått med 26 % (år 2006) och 30% (är 2010). Sedan förra valet ligger de på ungefär samma nivåer som under 1980 och 90-talet. Nu har de fått konkurrens inte av liberaler eller centerpartister utan av ett parti på deras egen högerflank. Det har kommit att påverka partiets politik.

 

En annan ton

Moderaterna har haft det som de kallar för ”Sverigemöte” i Göteborg. I tidningen läser jag att de nu ”skärper tonen mot hedersförtryck”. En del av er som läser det här kanske då tänker att jag är en sån där mesig vänsterliberal typ som inte vill bekämpa hedersförtryck. Innan jag fortsätter här vill jag därför bara länka till en del av vad jag själv tidigare skrivit i detta ämne (hedersvåldet, begreppet kultur) men också till en artikel av Arash Gelichkan som bemöter beskyllningarna mot vänsterpartiet för att vara mesigt i denna fråga.

Men åter till moderaterna. De skärper alltså tonen. Och jag tror det är riktigt att säga att det framförallt handlar om just tonen. När moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson talar om detta ämne så säger hon enligt TT bland annat så här:

Era värderingar hör inte hemma här.

Fundera över den formuleringen. En person som är för demokrati, jämlikhet och jämställdhet borde väl vara för att alla former av hedersförtryck bekämpas överallt i världen? En sådan person har också förmågan att se att det finns olika former av förtryck mot kvinnor, att det alltid funnits och fortfarande finns även i vårat land och att det inte bara är något som kommit hit. Men den som vill lägga sig nära den sverigedemokratiska synen på förtryck mot kvinnor lägger istället betoningen helt och hållet på plats istället för på förtrycket i sig. Det är bara några som kommer hit med värderingar som alls inte på något sätt har funnits här. Deras värderingar ”hör inte hemma här”. Men den som säger att hedersförtryckande värderingar inte hör hemma här den säger samtidigt att de då ”hör hemma” någon annanstans. Istället för en global kamp mot dessa värderingar där vi förenas över alla sorters gränser (geografiska, kulturella, religiösa och så vidare) så betonar man skillnaden utifrån nationalistiska utgångspunkter. Skulle de ha uttryckt sig så för fem år sedan?

 

”Lika för alla”

Partisekreteraren Gunnar Strömmer presenterade moderaternas partislogan i valet: ”lika för alla”. Strömmer understryker enligt TT att det ”inte handlar om vänsterns jämlikhet”, som om nu någon skulle ha trott det. Enligt Strömmer innebär vänsterns syn på jämlikhet att det ska bli ”lika utfall för alla” och att ”alla ska stöpas i samma mall”. Att argumentera med hjälp av en sådan löjlig vrångbild är inte imponerande. Att dessa argument är vanliga högerargument mot olika krav på jämlikhet eller minskade klassklyftor innebär inte att de är sanna. Jag känner inte till några alls inom vänstern som anser att det ska vara exakt lika för alla eller att alla ska vara ”stöpta i samma mall”. Hur det senare skulle se ut har jag till och med svårt att föreställa mig. Däremot är det en vanlig vänsteruppfattning att just för att vi är olika och har olika resurser så behöver resurser fördelas så att möjligheterna ökar för fler. Men för den som är nöjd med den nuvarande fördelningen av samhällets rikedomar och möjligheter blir det uppenbarligen naturligt att se kritik mot denna fördelning som att ”alla ska stöpas i samma mall”.

Men vad menar då moderaterna med den något oväntade parollen ”lika för alla”? Enligt Strömmer handlar det om ”rättigheter, skyldigheter och möjligheter” och om ”lika spelregler”.

Anser alltså moderaterna nu att alla rika ska betala åtminstone lika stor andel av sina inkomster i skatt som vanliga lönearbetare? Nu är det ju de rika som mest smiter från skatt och ofta betalar minst andel av inkomsten. I så fall måste väl moderaterna vara för en ändring av skattesystemet och minskade möjligheter till olika avdrag, trixanden och skatteflykt. Nej, naturligtvis har de inte ändrat sig på denna punkt.

Anser moderaterna nu att vi ska ha ett skolsystem som ger alla samma möjligheter att gå i en bra skola och att lyckas i skolan? I så fall måste de ju vara mot de senaste årens utveckling på skolområdet där skillnaderna mellan olika skolor ökat och skolvalet har allt större betydelse. Nej, naturligtvis har moderaterna inte heller ändrat sig här.

valaffisch från 1950-talet

Det var bara två exempel. Ni kan ju själva fundera vidare på andra exempel där ”rättigheter, skyldigheter och möjligheter” inte är rättvist fördelade och där de till och med har blivit mer orättvist fördelade. Moderaterna kommer inte föra en politik som i något avseende leder till att det blir ”lika för alla”. Vad det handlar om är att göra om den typen av förvandlings- eller maskeringsnummer som ett parti för de rika ofta behöver för att bredda sin väljarbas. På 1950-talet gjorde de ett liknade försök då de utan större framgång lanserade begreppet egendomsägande demokrati. Reinfeldt lyckades däremot mycket  bra då moderaterna plötsligt var det nya arbetarpartiet, samtidigt som begrepp som ”utanförskap” (tyvärr) blev en del av normalt språkbruk.

En kombination av hårdare nationalistisk ton för att återvinna SD-väljare och tal om lika för alla för att vinna socialdemokrater. Så tycks den moderata valtaktiken se ut. Kommer de att lyckas? Det beror naturligtvis också på oss.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

 

”Guilt by association” eller faktiska kopplingar högerut?

Uttrycket ”guilt by association” – som betyder ungefär ”skuld genom sammankoppling” –  brukar anses vara ett exempel på felaktig argumentation. Jag känner inte till uttryckets historia. (Någon som vet? berätta och upplys gärna!) Det syftar i alla fall på en argumentation där man påpekar en likhet mellan motpartens åsikter och någon som man kan anta att de man vill övertyga ogillar, man låter trovärdigheten hos en tes avgöras av vem/vilka som argumenterar för eller mot tesen.

Jag har funderat en del över det här uttrycket under det senaste året. Att det här debattgreppet förekommit och förekommer ofta inom politiken – ibland på de mest häpnadsväckande sätt – kan ändå inte innebära att det går att bortse från alla typer av sådana kopplingar. Jag tänker att det ibland används åt andra hållet så att istället all typ av ”sammankoppling” bortförklaras.

 

Enkla exempel

När företrädare för det svenska näringslivet försöker sammankoppla motstånd mot vinster i välfärden med ett samhälle som Nordkorea så framstår det ju bara som löjligt för de flesta. Eftersom det är det svenska systemet som är unikt så är det ju inte så trovärdigt att bland alla nationer plocka ut just Nordkorea. När delar av fredsrörelsen beskylls för att gå Putins ärenden för att man motsätter sig svensk Nato-anslutning är det kanske ett mer typiskt exempel. Det går att bemöta som just ett exempel på ”guilt by association” och det har gjorts. Men det är ändå lite knepigare än med Nordkorea-exemplet, eftersom det finns en del Nato-motståndare som har en så välvillig attityd mot Putins Ryssland att det gör dem mindre trovärdiga.

Men jag skulle vilja resonera om några andra exempel. Här gäller det kopplingar till högerextremismen.

 

Exempel på borgerlig sammankoppling

Kristdemokraternas ledare annonserade nyligen att hon kommer driva valkampanj tillsammans med den nye medlemmen Bert Karlsson. För oss som minns och ogillade Ny Demokrati säger detta något om KD:s utveckling. Ny Demokrati som kom in i riksdagen samma år som det bildades 1991 leddes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Partiet gick i konkurs år 2000. Det var ett högerextremt, populistiskt och rasistiskt parti. Att Ian Wachtmeister senare kom att fungera som rådgivare till SD:s Jimmie Åkesson var därför inte någon tillfällighet. Att KD nu vill lyfta fram den folklige rasisten Bert Karlsson tycker jag säger något om deras partiledning. De tar ytterligare ett kliv ner i det högerextrema träsket, tänker jag. Men har jag därmed använt mig av ”guilt by association”? Ledningen för KD skulle säkert anse det.

 

När vänsterfolk sammankopplas

När Jan Myrdal bekräftade sin fortsatt reaktionära utveckling genom att skriva i en högerextrem tidning tänkte jag att detta borde vara den sista spiken i hans politiska kista. Hans gamla vänner inom Clarté, som under en längre tid alltmer besvärats av hans hemska uttalanden och skriverier, fick nog och bröt öppet med honom. Men den krympande beundrarskaran i Folket i Bild/Kulturfront uttryckte sitt stöd även denna gång. Deras reaktion var ungefär: ”vadå fel att skriva i en nassetidning?”. Att Myrdal skrev i en nazisttidning och där uttryckte åsikter som passade bra in i sammanhanget tyckte människorna kring Fib inte var något problem. De ansåg nog också att det var att använda sig av ”guilt by association”. Deras argument var att DN var en värre tidning än den nazistiska tidningen eftersom DN stöder USA-imperialismen medan nazisterna inte gör det. Bedömningen av den internationella situationen blir överordnad förmågan att se den fascistiska faran i Sverige.

 

Det materiella intresset som koppling

En annan fråga är hur köpt en skrivande person kan vara utan att det hänger ihop med det som den skriver. Naturligtvis är det bra om socialistiska skribenter lyckas få in artiklar i de dominerande borgerliga medierna. Men att anställas på en borgerlig tidnings ledarredaktion är däremot en annan sak. Ännu mer om denna tidning är Göteborgsposten. Denna tidning var till för tre år sedan en socialliberal tidning. Men efter att högerdebattören Alice Teodorescu anställdes som ny politisk redaktör ändrades detta. Att hon anställdes väckte en del uppmärksamhet och bestörtning hos de andra ledarredaktörerna Maria Haldesten, Malin Lernfelt och Gert Gelotte. De skrev då:

Därmed drar vi nu den naturliga slutsatsen att GP, med denna rekrytering, avser att göra avsteg från den socialliberala grund vi vilat vårt arbete på. Detta värderingsskifte kom för oss som en total överraskning.

Haldesten, Lernfelt och Gelotte slutade också på grund av den tydliga högervridningen på GP och Gelotte skrev sen att GP efter 1 mars 2015 inte längre var en liberal tidning.

Den socialdemokratiska Ny Tid i Göteborg konstaterade senare i en rapport att GP därefter publicerar ”högerpopulistiska artiklar av samma sort som brukar publiceras på Sverigedemokratiska hatsajter”.

Till denna förändrade ledarredaktion på GP anställdes nyligen den tidigare vänsterskribenten Ann Charlott Altstadt (som jag skrivit om tidigare).

Nu finns det ju en del som uppfattar sig som vänster som tycker att detta inte är något jag har rätt att angripa Altstadt för. Jag borde inte se till sammanhang eller använda ”guilt by association” menar de. Intressant nog är det samma personer som tillsammans mångfaldigat Altstadts artiklar på nätet eller på bloggar som Lindelöf, Jinge/Romilsson och Steigan. Men sammanhanget spelar roll. För lika osannolikt som det är att Kajsa Ekis Ekman eller Nina Björk skulle anställas som ledarredaktörer på nya GP, lika logiskt och begripligt är det att  Altstadt anställs där. Altstadt representerar nämligen ett fenomen som inte är nytt i historien. Det handlar om människor som börjar i en vänsterposition men efterhand alltmer kommer att inta ståndpunkter som förenar dem med den yttersta högern i tider när vindarna blåser åt det hållet.

Utan att här fördjupa sig i Altstadts tidigare skrivande är det helt klart att hon under en lång tid var verksam och skrev från ett tydligt vänsterperspektiv. Men precis som med en del andra intellektuella tycks hon ha följt med i de senaste årens dominerande vindar. När hon presenterade sig som ny skribent på GP:s ledarsida nämnde hon inte något om sin anknytning till vänstern. Där sa hon istället bland annat om sig själv att hon ”….betraktas väl som old-school i dagens skruvade vänsterklimat.…”

En person som beskriver det nuvarande andliga klimatet i Sverige som ett ”skruvat vänsterklimat” har ju därmed beskrivit och positionerat sig själv på ett tydligt sätt. Det är knappast någon som själv betraktar sig som vänster som skriver så. Sin första ledarartikel i GP inleder hon dessutom så här:

Slaget om Sverigebilden skär idag genom nation, stat, invandring, integration, segregation och har splittrat upp och kastat om den politiska kartans höger- och vänsterpositioner.

Det är ju ytterligare en positionering från hennes sida. Tanken att höger och vänster kastats om är en åsikt som vi hört förut från Jan Myrdal och hans anhängare. Det är ju en åsikt som passar bra för den som både vill kalla sig vänster och samtidigt knyta an till högern. Men åsikten har också framförts av SD:s Mattias Karlsson:

Huvudkonflikten står inte längre mellan höger och vänster…utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”.

 

Nära kaka söker maka

En annan person med liknande åsikter som Fib/Myrdalgruppen och Altstadt är Malcom Kyeune. Denne var fram till 2014 med i Ung Vänster men uteslöts för att ha uttryckt gillande för en extrem våldssekt. Därefter har han varit redaktions- och styrelsemedlem i Folket i Bild/Kulturfront. (Någon som börjar se ett mönster?) Kyeune har samtidigt som han fortsatt att kalla sig kommunist riktat det mesta av sin skriftliga eld mot den existerande vänstern och formulerat problem på samma sätt som SD där fattigpensionärer ställs mot flyktingar. Kyeune har förutom att publiceras i diverse borgerliga medier också knutits till nya GP som krönikör. Ett sorts kvitto på hans insatser tänker jag. Men även här har jag mött argumentet att detta skulle vara ett ”guilt by association”- argument.

En som blev utesluten ur Ung Vänster samtidigt och på samma grunder som Kyeune var hans kompis Markus Allard. Tillsammans har de drivit en podcast och skrivit  på Nyheter Idag som av Expo beskrivs som exempel på media som ”konsekvent knyter an till typiska högerpopulistiska eller högerextrema ideal och retorik” även om (som Expo påpekar) just den är ”svårare att få in i mallen” men ”håller sig med samma tematik”.

Allard bildade tillsammans med anhängare Örebropartiet. Nu knyts den reaktionära polisen Peter Springare som medlem till detta parti. Polisen som anmälts för rasistiska och ogrundade uttalanden som ledde till en hatgrupp på Facebook. Jag tänker att även detta säger något om vart Allard är på väg.

 

Varför bry sig?

Det har hänt förr. Här Nils Flyg.

Nå är då dessa kopplingar som jag beskrivit mellan människor som utger sig för att vara vänster och extremhögern exempel på ”guilt by association”? Nej det anser jag inte. Det är kopplingar som handlar om både likhet i beskrivningen av läget, politiska svar samt organisatoriska och materiella band. Det är en viss miljö där en del äldre människor med bakgrund i 60/70-talets vänster förenats med några yngre skribenter och aktivister. En lika märklig som obehaglig allians. Men inte ny i historien.

Så varför skriver jag då om dem? Är de inte ointressanta och marginella? Nej, tyvärr når de ut ganska ordentligt, inte minst via borgerliga medier och några större bloggar.

Att angripa vänstern är inte svårt. Det finns mycket som går att kritisera. Om man likt Altstadt/Kyeune dessutom målar en grov och förenklad bild är det lätt att angripa. Det leder inte till konstruktiva diskussioner. Det är ju inte heller syftet. Men jag har ändå sett att en del människor jag känner, medlemmar i vänsterpartiet eller oberoende vänster, emellanåt uttryckt sympati för dessa människors försåtliga skriverier. Därför skrev jag detta. I förhoppningen att de ska se det som jag ser. Eller att vi åtminstone kan börja diskutera problemet.

 

Intressant?

Ge styrka till Wallström!

1968 – för femtio år sedan – deltog Olof Palme i en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. Han satt då i regeringen men var inte ännu statsminister. För sitt deltagande i denna demonstration angreps Palme hårt av den svenska högern som helt stod bakom USA:s krig i Vietnam. Jag påminns om detta av ett minnesprogram om året 1968 som gick igår kväll (tisdag 2/1 2018). Där säger Palme om kritiken att han ”inte kan inse att vi ska undertrycka vår övertygelse” som i detta fall handlade om det som Palme kallade USA:s ”Vietnampolitik”. Som Pierre Schori påpekar i samma program så var det en ”lyx” att kunna kritisera USA. Den friheten var möjlig på grund av att vi inte var med i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll tyst, påpekar Schori.

Detta kan vara viktigt att komma ihåg. Jag tänker på det extra mycket då det samma kväll var ett inslag på Rapport där vår utrikesminister Margot Wallström säger att:

Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige.

Detta skulle kunna tyckas vara ett självklart och okontroversiellt yttrande från en regeringsföreträdare i ett land som anser sig vara självständigt. Det borde vara det. Men så är det inte idag. Direkt angrips utrikesministern för detta både av högern och av en anställd på FOI. Och sättet att presentera Wallströms yttrande är minst sagt tendensiöst. Nyhetsuppläsaren säger till att börja med att utrikesministern ”varnade Nato för att lägga sig i svensk politik”. Men det gör ju faktiskt inte utrikesministern med sitt uttalande. Hon talar bara om den självklara saken att USA och Nato inte ska hota eller pressa Sverige. En ”varning” till Nato och USA vore något annat. Reporterns sätt att beskriva situationen där hon talar om Natos ”kärnvapenskydd” är knappast heller uttryck för någon oberoende journalistik utan egentligen bara ett eko av de svenska Nato-anhängarna.

 

Bakgrunden

Men innan jag går vidare bara lite om bakgrunden till utrikesministerns kritiserade yttrande:

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Detta är mycket bra då kärnvapen är de värsta av alla massförstörelsevapen.

Nu utreder regeringen om Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Detta sker under stark press från kärnvapenbärarna och deras svenska ombud. Redan i slutet av augusti  2017 skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under den i somras antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Värdlandsavtalet som gällt i tre år innebär att Natoländer kan stationera trupp på svensk mark. Ett av fredsrörelsens argument mot detta avtal och de gemensamma militärövningar som skett har varit att kärnvapen kan föras in på svensk mark. Detta har avvisats av Natoanhängarna  som ”skrämselpropaganda”. Men samtidigt har Sverige aldrig fått några garantier för att kärnvapen inte ska kunna föras in. I en artikel i SvD om Mattis brev till försvarsminister Hultkvist står det:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Om Sverige varken kan få några garantier mot kärnvapen på svensk mark eller får säga nej till kärnvapen som en oberoende nation, så verkar ju dessa kärnvapen som aldrig skulle få föras in alltså högst verkliga.

De svenska Nato-anhängarna har också satt den svenska regeringen och utrikesminister Margot Wallström under hård press.

De tycker att vi ska känna oss tacksamma och skyddade av något som de kallar ”kärnvapenparaplyet”. Tanken bakom detta är att vi ska tillhöra USA:s sida i världen och känna skyddet från kärnvapnens avskräckande effekter. Vi ska alltså liera oss med den stora supermakten. En makt som använt militärt hot och våld i ett otal länder under historiens lopp. Det enda land som använt kärnvapen mot ett annat folk. Vi ska känna oss trygga för att vi lierar oss med denna avskydda supermakt och med dess förmåga att utplåna mänskligheten. Min uppfattning är att vi måste söka en annan väg för mänskligheten och avvisa kärnvapenhotet som metod och med de risker som det innebär.

 

TV-inslaget

Men åter till inslaget på Rapport. Den moderata företrädaren Hans Wallmark kritiserar Wallström och säger:

Det här är ju inte ett hot från USA:s eller Natos sida utan en realistisk beskrivning av vad som kan ske om man undertecknar avtalet. Det kommer att få konsekvenser….

His masters voice

I ett Rapportinslag där vår utrikesministers självklara yttrande om att USA inte ska blanda sig i vilka beslut den svenska regeringen fattar kallas för en ”varning” blir det mycket konstigt att inte se USA:s inblandning i svensk politik som hotfull. Den är ju så uppenbart avsedd som en påtryckning och ett hot för dem inom socialdemokratins ledning som vill fortsätta vårt närmande till Nato. För alla oss andra som vill hålla Sverige utanför Nato och inte känner oss trygga med de ömsesidiga kärnvapenhoten och upprustningen i världen, kan det däremot mer upplevas som ett löfte….

Forskningsledaren på FOI (Försvarets forskningsinstitut) Robert Dahlsjö får också uttala sig. Han tycker att regeringen genom att stödja FN-avtalet visat ”dåligt politiskt handlag”. Varken Dahlsjö eller reportern tycks se det som något problem att han som tjänsteman blandar sig i politiken och recenserar regeringens politik som om hans personliga åsikter var någon sorts expertutlåtande.

Ett uselt nyhetsinslag i en tid då behovet av modiga politiker och självständiga journalister tycks större än någonsin. Låt oss önska all styrka åt Wallström att stå emot så att ett förslag om undertecknande av förbudet mot kärnvapen kan läggas fram och så att vi kan se krigshetsarna och kärnvapenanhängarna tydligt i vår riksdag.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om Nato, USA

Ett nytt argument för vinst i välfärden?

När det gäller argument kring vinst i välfärden känns det ofta som om det mesta redan är sagt, från bägge sidor. Från bägge sidor harvar vi om argument som använts flera gånger förut. Och vi kommer säkert fortsätta med det ett bra tag till så länge inte förutsättningarna förändras.

I dagens UNT ser jag en ny debattartikel i ämnet från de bägge moderaterna Olsson och Hägglund. De menar att förslaget till vinstbegränsning ”straffar en hel bransch” och är ”ett svek mot skötsamma entreprenörer”. Av argumenten för denna uppfattning är inga alls nya utom ett och det är faktiskt lite intressant.

Ett av de mer vulgära –  men ändå mycket vanliga – argumenten mot vinstbegränsningar, har varit att detta skulle vara något mycket extremt. Argumentet har ofta framförts av kapitalägarna och olika borgerliga politiker och debattörer. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv sa till exempel att det skulle vara ett ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten” (DI 30/8 2016). Andra har sagt att Sverige skulle bli som Nordkorea.

Man har alltså velat skapa bilden av att vinstuttag i skattefinansierad välfärd är det normala i världen och att något annat vore extremt. Här blir inlägget från Olsson och Hägglund lite intressant för de inleder sin artikel så här:

Sverige är ett föregångsland som brutit det statliga monopolet i välfärdssektorn. Tack vare detta har vi nu ökad valfrihet, effektivitet och kvalitet. Detta är något vi ska vara stolta över.

Vad de erkänner här är alltså att det är rätten till vinstuttag som är det avvikande. Hur man värderar denna avvikelse från det gängse är en annan sak. De beskriver den som att vi går före. Man skulle också kunna kalla avvikelsen för extrem eftersom Sverige numera – efter att Chile avskaffade den möjligheten inom skolområdet häromåret – är ensamt i världen om detta.

Men det går inte rent logiskt att både hävda att Sverige är annorlunda än resten av världen (”ett föregångsland”) när det gäller dessa vinstuttag och samtidigt hävda att det är extremt och ett ingrepp i den privata äganderätten att vilja ta bort den möjligheten och ha det som i resten av världen. Dom får ta och bestämma sig här på den borgerliga kanten.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

De rikas skattefria paradis

Vad fan får jag för pengarna?

Leif Östling – storföretagsledare och ordförande för Svenskt Näringsliv

 

Många upprörda inlägg har under senare år förts fram om den bristande integrationen. Då tänker jag inte på dem som ärligt kämpar för att alla som bor i Sverige ska kunna leva tillsammans med liknande chanser och möjligheter. Nej, jag tänker på dem inom extremhöger, borgerlighet och faktiskt också en del kulturvänsterdebattörer som riktar sin främsta eld mot invandrade människor som på olika sätt inte verkar vilja integrera sig genom att efterleva sådant som beslutats i demokratisk ordning. Jag menar nu inte att detta är en oviktig fråga. Däremot att det finns andra frågor och att frågan om jämlikhet och lika villkor som en grund för integration inte bara är viktigare utan dessutom avgörande.

Men jag tänker också på att dessa högermänniskor aldrig tycks vara upprörda över dem inom den ekonomiska eliten som ständigt visar sin ovilja till att vara en del av samhället, trots att de väl enligt synsättet hos denna högerkör måste tillhöra ”innanförskapet”. Alltså de där som inte är beroende av bidrag men däremot av avdrag.

Nu har vi åter fått avslöjanden i form av den så kalladeParadisläckan som visar hur den rika minoriteten utan att skämmas ställer sig utanför samhället och dess demokratiska beslut.

Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande har det åter avslöjats hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis.

Det är inte småpengar det handlar om. Det beräknas att Sverige förlorar ungefär 40 miljarder kronor om året på grund av detta. Vilket till exempel skulle kunna betala 100 000 undersköterskor.

En av dem som avslöjas med detta skattetrixande är Leif Östling som varit en höjdare inom Saab-Scania och Volkswagen och numera är ordförande för den samling som kallas för ”Svenskt Näringsliv”.

Östling skäms inte ett dugg utan säger istället:

Det här är ju ett problem med det svenska skattesystemet, det är så vansinnigt höga skatter i det här landet.

Att undkomma det som beslutats i det här landet genom att åka någon annanstans och göra det – till exempel köpa prostituerade –  brukar betraktas som både kriminellt och omoraliskt. Men när det gäller skattesmitande så är det tydligen inte olagligt. Skattesmitarna själva anser inte ens att det är omoraliskt.

 

I Uppsala kommun

Idag läser jag på morgonen ett inlägg på debattsidan i lokaltidningen UNT. Det är skrivet av de borgerliga partierna i kommunen. Det handlar också om skatt. De talar om att vi som bor i Uppsala betalar 11 miljarder till kommunen varje år. Det tycker de är för mycket. Därför vill de – hör och häpna – sänka skatten. Ett av deras argument är att Uppsala kommun rasat i en ranking som gjorts av den organisation som leds av skattetrixaren Leif Östling. Idag tycker jag inte att det känns som ett speciellt tungt argument.

Ett mer intressant argument som de lyfter fram är att skatten i s-styrda kommuner som Södertälje och Linköping är en krona lägre per hundralapp. Detta att Uppsalas kommunala verksamhet kostar mer utan att den på något avgörande sätt skapar mer välfärd är en viktig fråga att rota i. Jag gjorde det lite grann själv i en blogg nyligen där jag tittade på den låga lärartätheten och de höga lokalkostnaderna. Men de borgerligas recept för att få mer välfärd för pengarna känns inte speciellt betryggande. Det enda de säger om detta är att det ”krävs nya arbetssätt och bättre ledarskap”. Under de år som de styrde kommunen lyckades de ju inte med detta. Istället lämnade de efter sig kraftiga underskott.

Hög kommunalskatt är inte någon bra vänsterpolitik då denna skatt inte är progressiv utan slår hårdare mot dem med lägre inkomster. Men om alternativet är ytterligare nedskärningar inom vår gemensamma välfärd så är det trots allt att föredra om välfärden i sig på ett synligt vis omfördelar i samhället.

 

Intressant?                         Uppsala

En våldsbejakande staty

Kan vi inte visa kärlek på Alingsås gator istället. Vi skulle kunna ha händer som omfamnar varandra i olika färger eller hjärtan.

Sverigedemokraten Zandra Pettersson

 

Med anledning av ett aktuellt beslut i Alingsås återanvänder jag delar av ett blogginlägg från mars 2014 med tillägg om diskussionen i Alingsås:

 

Betrakta denna bild från 1985:

Kanske är du tillräckligt gammal för att minnas händelsen. Men om du inte är det eller om du försöker bortse från vad du vet om bilden: vad ser du?

Ser du en galen och våldsam kvinna som med en handväska som tillhygge angriper en stackars skallig man bakifrån?

Det ser ju i alla fall inte just i den stund då vi ser bilden ut som om kvinnan är attackerad och behöver sätta sig till motvärn. Eller?

I denna tid då det verkar bli svårare och svårare att skilja på olika sorters våld och att se vilka som är de verkligt farliga skurkarna tror jag att denna bild från 1985 har mer att säga oss än någonsin.

Jag kan inte minnas någon som räknade sig till de demokratiska krafterna som då 1985 tog avstånd från kvinnans handling eller såg henne som en värre eller åtminstone lika vedervärdig figur som den skallige mannen. Det hade naturligtvis att göra med det vi visste eller fick veta:

Vi visste att mannen var en demonstrerande nazist.

Vi visste vad nazism betydde, kände till den nationalsocialistiska ideologi där våld är en framträdande avgörande och ständigt närvarande del. Vi ansåg att nazismens brott inte fick glömmas.

Vi visste att kvinnan med handväskan som tillhygge själv var överlevande från de nazistiska koncentrationslägren och att hon angrep en vålnad från sitt förflutna.

Detta gjorde att vi både kunde förstå och sympatisera med hennes handling. Vi kunde se den som ett uttryck för mod och civilkurage. Det var viktigare än bedömningen av det ”taktiska”, ”korrekta” eller ”lämpliga” i hennes handling.

Idag kan nazistiskt våld mot människor som demonstrerar på kvinnodagen i dominerande medier beskrivas som ”våld mellan olika grupper”.

Och i det galna debattprogrammet ”Debatt” på TV, där den som skriker högst får tala mest, kunde vi häromkvällen se och höra hur den som talar om rätten till motvärn (mot nazistvåld) av debattmotståndarna framställs som en lika ful fisk som de våldsamma nazisterna.

Det pågår en normaliseringsprocess bland dominerande svenska politiker och media när det gäller synen på nazism och fascism. Men det finns undantag och motvikter. Uppsalas liberala dagstidning UNT tycker jag har varit en sådan konsekvent motkraft under många år. Det kan jag säga trots att jag själv inte är liberal. Men jag kan se skillnader. Och jag tycker att dessa skillnader är viktiga.

_________________________________________________

 

Så skrev jag alltså i mars 2014. Tyvärr har  inte de tendenser som jag skrev om där upphört.

En konstnär som heter Susanna Arwin gjorde en staty som skildrade denna händelsen i Växjö 1985: ”Med handväskan som vapen”. Den ser ut så här:

Den blev mycket omdebatterad. Dessutom nobbades den både i Växjö kommun och i flera andra kommuner. Men nu har den alltså tagits emot (som en donation) i Alingsås kommun. Detta har inte skett utan lokalt motstånd. Även bland politikerna i den nämnd som beslutade i frågan var 4 av 13 emot statyn. Yttrandet ovan från sverigedemokraten Zandra Pettersson om kärlek och ”händer som omfamnar varandra i olika färger eller hjärtan” känns svårt att läsa. Hon representerar ju ett parti där hat, hot eller öppet våld ständigt pyser ut, trots Jimmy – ”jag vet inte” – Åkessons alla dementier. Kanske några bilder skulle behövas?

För oss andra har SD ju mera framstått så härsom på bilden till vänster:

Partiföreträdaren Eric Almqvist med järnrör blir nog aldrig staty. Dessutom känns den långt från talet om ”omfamnande händer”:

Almqvist med järnrör

 

 

 

 

 

Tidigare ville SD  se sig själva på det här viset:

Men när det gäller kärleksfulla händer så är det enda som kommer i mitt huvud denna affisch från det tyska NSDAP från 1930-talet. Kanske är det något i den vägen som Pettersson tänker sig?

 

 

 

 

PS: Efter att jag skrev ovanstående artikel (som var en omarbetning/komplettering av artikel från 2014) har jag nåtts av ytterligare synpunkter och informationer.

Ett argument mot själva statyn har handlat om hänsyn till kvinnan och hennes familj. Karolin Lundström har tagit upp det i kommentarsfältet här nedan. Jag kan förstå det argumentet. Men jag tycker att kulturhusets argument om att det inte är ett porträtt utan en handling och en symbol ändå håller.

Jag har också nåtts av en Expressenartikel där man hävdar att Danuta, som kvinnan hette, inte själv upplevt nazismens fasor. Men där framgår att hennes mor gjort det och drabbats mycket hårt personligen. Dottern Danuta dottern drabbades indirekt av nazisternas maktutövning då hennes mor for illa. Hon hade alltså ändå starka personliga skäl att både känna fasa, fruktan och avsky för nazismen. Jag tycker alltså inte att det  förändrar saken på ett grundläggande vis. Men fakta ska vara korrekta.

Och min huvudpoäng handlade om SD:s hyckleri och självsyn.

Intressant?

Läs andra bloggar om sd

Ska det löna sig att arbeta?

Hur ofta har du inte från vissa politiker hört frasen: ”det ska löna sig att arbeta”? Frasen har nog hängt med i några decennier, tror jag. Undrar när den dök upp först. Någon som vet?

En lönsam liten vän?

Frasen brukar mest användas som ett argument för skattesänkningar, mot skattehöjningar eller för att motivera sänkning av någon typ av bidrag/ersättning till människor som inte har möjlighet att få inkomst genom att arbeta.

Är allt en fråga om pengar?

Har du någonsin hört någon som invänt mot själva frasen i sig? Som sagt att ”nej jag tycker inte att det ska löna sig att arbeta”? Jag tror inte det. Och det är kanske det som är listigt med den här frasen. Fast egentligen så är det väldigt många människor som arbetar utan att fundera över eller vänta sig att det ska löna sig i någon som helst ekonomisk mening. En mängd arbeten inom folkrörelser, idrottsrörelsen eller olika ideella föreningar och så vidare utförs av människor som gör detta frivilligt och utan att räkna med att det ska löna sig för dem själva. Tack och lov för det. Samma sak gäller för det mesta av allt hushållsarbete som görs. Det är mycket som inte skulle fungera annars. Så i denna mening kan man åtminstone säga att många människor faktiskt inte bryr sig om lönsamheten i förhållande till det som de gör. Inom en del områden har denna typ av ideellt arbete minskat och människor räknar istället med olika typer av ersättningar. Jag vet inte om det obetalda och frivilliga arbetet totalt sett har minskat, men det är fortfarande en mycket stor del av allt arbete som utförs. När det gäller hushållsarbeten så har ju andelen lönearbete ökat bland annat på grund av RUT-bidraget.

Lönsamt för några

Men lönsamheten när det gäller arbete syftar ju på lönearbete, arbeten där du säljer din arbetskraft för att få en inkomst som du och eventuella barn ska kunna leva på. Här är det naturligtvis så att vi inte skulle utföra dessa arbeten om det inte lönade sig, om vi inte fick en lön. Men även här är jag övertygad om att det för många finns andra drivkrafter än ”bara” lönen. I en mängd jobb så är det glädjen i jobbet, själva tillfredställelsen med det man gör som är en viktig drivkraft. Tyvärr kan man nog säga att denna drivkraft att arbeta och hela tiden göra sitt bästa även om lönen inte är hög varit en nackdel för många yrken, främst kvinnoyrken inom den offentliga sektorn.

För lönsamheten – hur mycket det lönar sig att arbeta –  den skiljer sig, som alla vet, väldigt mycket mellan olika jobb. Dessutom har dessa skillnader ökat. De som brukar använda frasen om att det ska löna sig att arbeta brukar också egentligen mena att det ska löna sig mycket för några, inte för alla. När frågan om de jämförelsevis låga lönerna inom välfärdssektorn kommer upp brukar de mer tala om att sänka skatterna. Och då mest för dem som tjänar mera inom denna sektor. Men inte om att höja lönerna för de flesta.

Lönsamhet som jämförelse

Lönsamhet måste ju mätas på något sätt, till exempel genom att jämföras. Jämförelser mellan olika löner som visar ökande löneskillnader brukar inte tilltala dem som pratar om ”arbetets lönsamhet”. Från det hållet brukar det inte ses som något problem att till exempel en direktör som 1980 tjänade nio gånger en industriarbetarlön idag tjänar 54 gånger industriarbetarlönen. Det som de istället brukar jämföra med är de ersättningar som vi får då vi är sjuka eller arbetslösa. De tycker att dessa bidrag är för höga så att våra drivkrafter för att arbeta inte blir tillräckligt stora. Tanken tycks vara att man själv helt och hållet väljer att arbeta eller gå på bidrag. Men sjukdom väljer du inte, den drabbas du av. Inte heller arbetslöshet är något som de flesta väljer. Naturligtvis finns det enskilda individer som av olika skäl undviker att arbeta eller göra rätt för sig. Det tror jag är oundvikligt i alla system som inte låter den svälta som inte kan arbeta. Möjligheter till fusk går nog aldrig att helt få bort. Men naturligtvis ska det bekämpas. Det gäller till exempel de grova försök till fusk som avslöjats inom verksamhet för personlig assistans.

Men i grunden är jag övertygad om att de flesta människor vill arbeta och bidra. Vara en del av ett arbetssammanhang och känna arbetets värde och tillfredsställelse.

Människosyn och klassperspektiv

Det finns i denna tanke att de flesta människor skulle välja bidrag före arbete en mycket mörk och pessimistisk människosyn. Det finns också en så tydlig klassprofil på det här tänkandet. De menar att höginkomsttagare omedelbart får mindre lust att arbeta ifall deras lön minskar eller inte är stor nog på grund av skatteuttaget. Samtidigt så tycker de att arbetslösa, sjuka, fattiga eller nyanlända ska få mera lust att arbeta om deras bidrag sänks. Det är morötter till de mätta och piskor till de hungriga som gäller.

Arbetets värde

Men arbetets lönsamhet kan jämföras med en annan sak. Det finns en annan källa till inkomster än lönearbete eller omfördelande bidrag, nämligen inkomster av kapital. Dessa inkomster har ökat något enormt under de senaste decennierna. År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder.

Kapitalets andel av det totala värde (som är ett resultat av arbete) har ökat. Internationella undersökningar visar också att det är en trend i hela världen att lönerna inte ökar lika mycket som arbetsproduktiviteten (Se figur).

Det har alltså blivit lönsammare att tjäna pengar på kapital än på lönearbete. Men de som pratar om att det ska vara lönsamt att arbeta har inte några synpunkter på detta. De säger inte att det ska löna sig att arbeta mer än att tjäna pengar på kapital.

 

Lönsamt att arbeta? exemplet London

När människor som arbetar ändå är fattiga så kan man också undra vad frasen om det lönsamma arbetet betyder för dem. I, Storbritannien, ett land som styrs av några kompisar till vår svenska ”Allians”, är det så för många människor. Enligt en artikel i The Guardian så lever 2,3 miljoner människor i huvudstaden London i fattigdom. Av dessa fattiga är det 58 procent som lever i hushåll där en eller flera arbetar och har inkomst.

Talet om att det ska vara lönsamt att arbeta är som enskilt uttalande svårt att motsäga. Men jag tycker alltså att när man funderar på vad det egentligen står för så kommer en del mindre sympatiska saker fram:

  • Synen att pengar är eller bör vara den enda eller avgörande drivkraften även för människor som har det bra ekonomiskt.
  • Det som frasen döljer att det är så olika lönsamt att arbeta.
  • Att skattesänkningar sätts istället för lönekamp.
  • Den bygger på en mörk och negativ syn på människor som ovilliga till arbete om de inte antingen premieras för det om de är högavlönade eller straffas till det om de är lågavlönade.
  • Frasen jämför aldrig lönen för arbete med inkomster av kapital eller ifrågasätter ökningen av kapitalinkomster på bekostnad av andra inkomster.

 

 

Intressant?

Våldsbejakande liberalism och osynliggjorda nazister

Våldsbejakande extremism” är ett av många nya begrepp eller ordsammansättningar som förekommer allt oftare i TV och tidningar numera.

Jag har från början tyckt att det här är ett konstigt begrepp. Varför tillägget ”bejakande”? Varför inte bara våldsam som beskrivning. Alltså ”våldsam extremism”. Jag menar, de grupper som brukar åsyftas bejakar ju inte bara våld, de är direkt våldsamma här och nu.  För det finns en hel del andra som bejakar våld utan att själva direkt utöva det. Ledande svenska liberaler har till exempel ofta bejakat våld. Men det brukar då inte talas om ”våldsbejakande liberalism”.

Skillnaden är förstås att dessa liberaler bejakat våld som utövas av stater. Björklund stödde till exempel USA:s angrepp på Irak 2003 och liberalerna tycker att vi ska låta oss beskyddas av USA:s kärnvapen. Mycket våldsbejakande tycker jag.

Men enligt SÄPO:s definition av ”våldsbejakande extremism” är det ”en person eller grupp” som ”börjar främja olagligt våld i politiskt eller ideologiskt syfte”. Stater och regeringar finns inte med i den definitionen. De internationella lagarna för att förhindra våld (krig) har inte heller lyckats stoppa sådant förödande våld som Irak-kriget gett upphov till.

 

Men vilka är dom då?

Nå, dessa ordvrängerier är kanske rätt meningslösa. Det avgörande är naturligtvis hur vi förhåller oss till fenomenet med ökat våld som motiveras av religion eller politisk ideologi.

Men här finns ett annat och betydligt allvarligare problem. När SÄPO nu skriver om våldsam extremism så riktas sökljuset nu bara åt ett håll. Under rubriken ”Hot och hotbild” på SÄPO:s hemsida talas bara om den typen av våld (terror) som utövas av IS-liknande grupper.

Samma sak på regeringens sida där man talar om inrättandet av ett ”Permanent nationellt centrum mot våldsbejakande extremism” vid Brottsförebyggande rådet.

Söndagskvällens Agenda (17 september) reste frågan ”Hur ska våldsideologin stoppas?” Den våldsideologi man behandlade där var bara den som utgår från våldsamma grupper av IS-typ som motiverar sitt våld med hänvisning till religionen Islam.

Det högerextrema, nazistiska och rasistiskt motiverade våldet nämns inte alls. Varken på SÄPO:s eller regeringens hemsida eller i Agenda. Det är mycket oroande och märkligt. Innan jag går vidare ska jag då säga – för människor som har svårt med att hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt – att jag på inget vis vill lägga ner kampen och arbetet mot olika sorters våldsamma individer och grupper som motiverar sitt våld utifrån Islam.

Men att på detta sätt osynliggöra extremhögern och dess ständigt förekommande hot om våld och faktiska våldsutövande, det är oförsvarbart. Extremhögern och den reaktionära islam-högern förstärker och bekräftar varandra. De är i alla avseenden lika avskyvärda. Vilken av dessa grupper som drabbat flest beror på hur man mäter. Men extremhögern har drabbat många och får inte osynliggöras. Förutom ständiga attacker mot asylboenden (49 stycken 2015 enligt EXPO), ständiga hot mot journalister och politiker och en mängd misshandelsfall och mord under årens lopp (för en genomgång se Motargument) så har vi under det senaste två åren bland annat sett ett brandbombsattentat mot en s-politiker i Skurup, ett brandattentat mot Kvarnby Folkhögskola i Malmö, en sprängd lägenhetsdörr hos en vänsterpartist i Landskrona och flera attentat mot syndikalisternas lokaler i Göteborg. Allt detta uttryck för högerextremt våld.

 

Att regering och myndigheter verkar ha ett ensidigt fokus är ett problem. Som jag skrev om häromdagen så har polisen  uppenbara problem när det gäller att förhålla sig till grupper som personifierar begreppet hets mot folkgrupp. Det blev ännu tydligare när nationalsocialisterna i NMR i söndags värmde upp med en fördemonstration inför den som de redan fått tillstånd till den 30 september. Kanske är det brister i lagstiftningen när rätten att demonstrera krockar med förbudet mot hets mot folkgrupp. Men nog är det märkligt när polischefen i Göteborg efter att tidigare ha gett råd till nationalsocialisterna nu säger att NMR inte uppträdde tillräckligt nazi-liknande för att kunna haffas för hets mot folkgrupp och att deras symbol tyrrunan inte finns med på en lista från 1996 över förbjudna symboler.

Dessutom är det ju så att det finns högerextrema och rasistiska personer inom poliskåren. En av dem som visat sig helt öppet är Peter Springare från Örebro. Han har offentligt gått ut och anklagat invandrarna för att vara skyldiga till försämringar inom välfärden och polisen. Han fick stöd av en facebook-grupp där nationalsocialister var aktiva. Och han har dessutom uttryckt att vänsterjournalister bör ”förintas”. För detta har han fått kritik av både justitieutskottet och statsministern. Hans arbetsgivare anmälde honom. Men inte för hets mot folkgrupp utan för dataintrång. Sparken har han inte fått.

Säkert är polisen liksom många andra offentliga verksamheter underbemannad. Men uppenbarligen finns det en hel del andra problem också.

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: