Reformism, revolution och andra gamla begrepp

Det gamla ordet/begreppet ”reformism” hör man inte så ofta numera. Men det dök nyligen upp som en vink från historien när den nybildade socialdemokratiska föreningen Reformisterna använde det klassiska begreppet som namn på sin förening. Finns det kanske anledning att fundera över begreppet igen, i vår tid? De gamla orden verkar ju inte ha samma betydelse längre?

 

Betydelsen av ordet reform idag

Om man läser i Wikipedia om ordet ”reform” så står det att det innebär att omforma och förändra samhället ”till ett nytt och bättre tillstånd”. Nu är ju frågan vad som är bättre och kanske framförallt: för vem? Länge tänkte nog många –  speciellt vi som utgick från arbetarrörelsens värderingar – att reformer just skulle innebära att det blev bättre för de flesta. Att genomföra en reform var just i sig själv, per definition, att genomföra förbättringar för folkflertalet. Och så var det också – i stort sett – i verkligheten, under hela den period då välfärdssamhället byggdes upp.

Nu är det ju inte så att några politiker någonsin säger att det som de genomför kommer innebära att det blir sämre för de många. Men alla typer av beslut i riksdagen kallas ju reformer även sådana som definitivt inte gör att tillståndet i samhället blir bättre för de flesta. För mig har detta sedan länge varit svårt att ta in. Men idag betyder reform tydligen helt enkelt bara någon sorts politiskt beslutad förändring. Om den leder ”till ett nytt och bättre tillstånd i samhället” är en annan sak.

men målet var socialism

Så länge reformer betydde förbättringar så fanns det egentligen två sorters ”reformism”. En som vi kan kalla borgerlig. Deras reformer syftade inte till att avskaffa kapitalismen, däremot till att dämpa och humanisera kapitalismen. Men inom arbetarrörelsen har begreppet ”reformism” inte bara handlat om en syn på metod, utan också på en riktning. För även om de som kom att kallas reformister avvisade tanken på revolution så var riktningen och målet, då för länge sedan, klar. Riktningen handlade om att, steg för steg (men utan revolution) bryta med kapitalismen och närma sig ett socialistiskt samhälle. Mycket har hänt sedan dess.

 

Sjöstedt om reform och revolution

I en mycket intressant artikel på Vänsterpartiets debattsida tar Jonas Sjöstedt upp bland annat detta med ”reformister och revolutionärer”. Han gör det i förhållande till den debatt som kommer inledas om Vänsterpartiets program. Han skriver bland annat:

….under 1900-talet, var arbetarrörelsen uppdelad i reformister och revolutionärer. Det är en

Rosa Luxemburg – en klassisk revolutionär?

uppdelning som inte längre är aktuell. Socialdemokraterna är inte längre reformister i ordets egentliga mening. De vill inte ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle, de har en kompakt ovilja att utmana kapitalismen. Deras reformer håller sig helt inom kapitalismens ram.

Även den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle.

Idag är vi i Vänsterpartiet i praktiken socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling.

Jonas Sjöstedt anknyter alltså här till det klassiska sättet att använda begreppet reformism inom arbetarrörelsen som jag beskrev ovan. Som han mycket riktigt skriver så är Socialdemokraterna ”inte längre reformister i ordets egentliga mening”. De ”vill inte utmana kapitalismen”. Jag instämmer i den beskrivningen av socialdemokratins ledning och dess huvudfåra. Att dagens vänsterparti ”i praktiken (är) socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling”, stämmer väl också som beskrivning.

Jag instämmer också när Sjöstedt skriver att:

Det finns inte en väg till socialism, det finns många…….. Vi kan omöjligen idag förutse exakt hur det kommer att se ut eller vilka vägval som kommer att göras…..

Kanske borde jag nöja mig med detta och utgå från det vi ser och vet idag. Och då menar jag att den avgörande skiljelinjen idag går mellan dem som inte ser någon väg ut ur kapitalismen och dem som är beredda att utmana detta system oavsett vad de kallar sig och avsett hur de tänker om vägen ut ur detta system.

Då handlar det om att ta fasta på detta med att vilja kämpa för olika krav här och nu oavsett om de utmanar det nuvarande ekonomiska systemet och dem som har den ekonomiska makten. Och att det är detta som borde förena en modern vänster, där vi tillsvidare kan strunta i etiketterna och lämna frågeställningen om reform eller revolution. Eller?

Du som håller med om detta och tycker att det räcker kanske kan sluta läsa här. Ändå tycker jag att det fattas en del som jag därför vill fundera lite kring. Så ändå några frågor och funderingar här.

 

Vad innebär det att hålla sig ”inom kapitalismens ram”?

Att kritisera dagens socialdemokratiska ledare för att de inte utmanar kapitalismen är egentligen en alldeles för snäll kritik. Dagens socialdemokratiska ledare har sedan en lång tid inte bara undvikit att utmana kapitalmakten utan dessutom bidragit till att stärka den på bekostnad av folkflertalet, bland annat genom att montera ner välfärden och genom att öka klyftorna i samhället. Denna utveckling har nu nått oanade höjder med den S/Mp-regering som regerar med det reaktionära januariavtalet som grund.

Fast när det däremot gäller att hålla sig ”inom kapitalismens ram” så gör väl å andra sidan egentligen alla det idag. Till exempel var de reformer som Vänsterpartiet fick igenom under den föregående regeringsperioden nog så viktiga. Men dessa reformer utmanade ju inte kapitalismen med dess grundläggande maktförhållanden och orättvisor. Detta är inte sagt som en kritik utan ett som ett konstaterande. Kapitalismen varken hotades eller ändrades. Samma sak gäller faktiskt även för de mycket större och grundläggande välfärdsreformer som genomfördes under decennierna efter kriget. De gjorde, på ett avgörande sätt, livet bättre för folkflertalet. Kapitalismen fick under en tid ett mänskligare ansikte. Det sattes fler gränser för kapitalmakten. Folkflertalet flyttade fram sina positioner. Men kapitalismen varken hotades eller avskaffades. Dit var det ännu långt kvar.

Att gå utanför ramen

Är det så det blivit idag?

Så frågan som bör ställas är kanske snarare vilka krav som inte håller sig inom ”kapitalismens ram”. Naturligtvis finns det krav som är uppenbart mer ”utmanande”. Ändå går det inte att i största allmänhet, bortsett från samhällssituation, slå fast några sådana krav. Om några krav utmanar och går utanför ”kapitalismens ram” beror på omständigheterna. Framförallt beror det på vilka krafter som kan mobiliseras för att driva kraven och hur de ekonomiska makthavarna då förhåller sig till dem.

Vilka krav som systemet tål är heller inte exakt samma sak som de krav som borgarklassens representanter säger att de inte tål. Kraven på att få bort vinstmöjligheterna inom skattefinansierad välfärd kanske är ett exempel på det. Kraven har stort folkligt stöd, men däremot svagt stöd vad gäller folklig mobilisering eller stöd bland andra partier än Vänsterpartiet. Men redan nu skriker de från Svenskt Näringsliv i högan sky om vilket hemskt samhälle vi skulle få ifall de inte fick exploatera detta lukrativa område. Så vad skulle hända ifall det blev massiva folkliga mobiliseringar kring detta? Naturligtvis skulle den borgerliga sidan trappa upp sina motkampanjer ytterligare. Men skulle en sådan strid innebära att systemet utmanades?

Som Sjöstedt riktigt skriver så kan vi inte förutse vägarna fram mot socialism. Men en sådan övergång kommer heller inte att vara möjlig förrän ett folkflertal samlas och mobiliseras kring krav eller reformer som i sin förlängning utmanar kapitalmakten som sådan, därför att den då står hindrande i vägen för att genomföra kraven. Det går att tänka sig sådana krav. Till exempel krav på att samhället ska ta över och demokratiskt styra över bankväsendet. Men om detta står det (konstigt nog) inte någon strid idag. Och det är i alla fall först när detta sker som vi kan veta om det är krav som överskrider systemet.

 

När slutade socialdemokratin att utmana kapitalismen?

Sjöstedt skriver att socialdemokratin slutat att utmana kapitalismen utan att närmare precisera när detta skedde. Jag skulle nog vilja hävda att det var mycket länge sedan som socialdemokratin, med Sjöstedts ord ville ”ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle”. Det är länge sedan de var ”socialistiska reformister”. Det har länge funnits (kvar) skrivningar i partiprogrammet om det socialistiska målet, även om de successivt bantats ner. Även i det senaste partiprogrammet från 2013 står att målet ärett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader”, men detta har knappast haft någon större betydelse i praktiken. Jag tror att man kan säga att den sista gången som partiet (eller egentligen LO) utmanade kapitalägarklassen var när Rudolf Meidner och LO i mitten av 1970-talet la fram förslaget om löntagarfonder. Den socialdemokratiska ledningen gjorde allt för att urvattna och smussla undan detta förslag. Ändå möttes det av enorma protester från kapitalsidan. Och man mobiliserade även många människor på gatan i de s.k. 4 oktober-demonstrationerna. För mig var det t.ex. då 1983 första gången i mitt liv som jag såg så många människor ute på gatan till stöd för en borgerlig politik. Det var en ny erfarenhet.

 

Vad var det som gjorde reformpolitiken möjlig och varför upphörde den?

Välfärdssamhället innebar verkligen ett stort steg framåt för de flesta. Men detta samhälle var faktiskt ändå inte det ursprungliga målet för arbetarrörelsen. Det blev det mål som uppnåddes i vissa delar av världen. Men själva existensen av välfärdssamhället var uttryck för en ömsesidig kompromiss mellan arbetarrörelsen och kapitalsidan. Kapitalisterna och högern släppte fram den form av demokrati och de välfärdsreformer som vi fick för att undvika något som för dem var värre. Arbetarrörelsen fick dessa segrar men lovade i sin tur att inte gå vidare och ingripa mot den ekonomiska makten. Det var en sorts fredlig samexistens som varade fram till början av 1980-talet*. Då sa kapitalsidan upp samexistensen och startade (över hela världen) den motoffensiv som gått under namnet nyliberalism. Eftersom arbetarrörelsen då själv hade blivit en del av systemet och i allt mindre utsträckning var just en rörelse som kunde mobilisera och kämpa så vek de socialdemokratiska och fackliga ledarna ner sig inför denna offensiv. Många av dess ledare blev dessutom själva en del av denna högervåg.

Revolution?

”..störtas skall det gamla snart i gruset…”, så sjunger delar av arbetarrörelsen varje första maj. Orden finns med i den första versen av sången Internationalen. Som ofta med den här typen av symbolspråk är det kanske inte så klart vad som avses med att ”det gamla” ska ”störtas i gruset”. Det är ord från en helt annan tid och ett mycket annorlunda samhälle. En tid och ett samhälle då folkflertalet hade nästan ingenting varken materiellt eller vad gäller demokratiska rättigheter och arbetarrörelsen bara tagit sina första trevande steg mot att (med sångens ord) ”stiga mot ljuset”. Men idag har vi som levt i de skandinaviska välfärdssamhällena fått uppleva både först uppbyggnaden av välfärd och rättigheter och sedan det successiva grusandet av denna välfärd och dessa rättigheter. Jag fortsätter ändå precis som andra att sjunga sången på 1 maj. Men då det numera är andra (läs: högern och borgarklassen) som stått och står för grusandet så är det ju inte precis det symbolspråk som känns naturligt idag.

Sjöstedt skriver att ”den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle”. Även om det är lite oklart vad som menas med detta och jag är säker på att det finns grupper som skulle invända (då de betraktar sig själva som revolutionärer) så går det att hålla med. När jag tänker på ”klassiska revolutionära rörelser” så tänker jag på de rörelser som på olika sätt försökte leda revolutionsförsök i den revolutionära perioden i Europa efter det första världskriget. Sedan dess har mycket hänt och utan att gå in på den fruktansvärda urartningen av både Sovjetstaten och de partier som slöt upp kring den så har jag två tankar här:

Dessa partier som alltså inte betraktade sig som reformister var aldrig motståndare till reformer. Frågan stod ju för dem i praktiken aldrig som ett antingen eller, antingen reform eller revolution. Tvärtom. När revolutionssituationerna ebbade ut och mer ”normala” förhållanden åter etablerades var de ofta i främsta ledet för att kämpa just för reformer.

Men var de – då revolutionen kändes alltmer avlägsen –  egentligen fortfarande revolutionärer? Kan man alls vara det utan att samhället befinner sig i en revolutionär situation? Jag vet inte? Men en skillnad måste det definitivt vara (och bli).

Ändå finns det kanske några saker som gör att ordet revolution inte ska kastas på skräphögen. Jag tycker att jag ofta ser ordet revolution användas i en mängd andra sammanhang där en stor och avgörande förändring ska beskrivas. När jag söker på ordet så hittar jag sådant som ”statsomvälvning” och ”genomgripande förändring”  eller ”fullständig omdaning”. Att försöka tänka sig omvandlingen av det nuvarande kapitalistiska samhället till ett socialistiskt som något annat än en revolution i denna mening är svårt, tycker jag. För visst handlar det om en fullständig omdaning. Vägen dit måste alltid börja med att erövra en majoritet och kunna ta makten. Men då tror jag inte att det räcker med själva regeringsmakten. För att åstadkomma denna enorma förändring krävs också andra typer av maktorgan som kontrolleras av folkflertalet på ett demokratiskt sätt. Detta är viktigt dels för att kunna försvara förändringen ute i samhället men också för att det inte bara krävs en annan typ av ekonomi utan också en annan typ av stat, en stat som inte styrs av överbetalda generaldirektörer utan kontrolleras nerifrån av alla som berörs av dess beslut.

 

 I brist på summering:

Rörelsen är inte ”allt” men ändå det helt avgörande både för att åstadkomma avgörande reformer och för att lyckas med den enorma och ännu inte genomförda uppgiften att avskaffa kapitalismen. Och då menar jag en rörelse som just rör sig, har tusentals aktivister och ett demokratiskt surr. Men en rörelse utan ett mål längre än den kommande mandatperioden lär idag varken uppnå några avgörande reformer eller föra oss ut ur det existerande samhället.

 

______________________________________________-

*Jag vill än en gång hänvisa till en bok som jag tycker förklarar dessa saker på ett mycket bra sätt:

Velferdsstatens vekst – og fall av Asbjörn Wahl.

80 år sedan Kristallnatten

Den förföljelse som Hitler gjorde på oliktänkande på sin tid, det är samma idag. Då var det judarna, idag är det SD.

Bert Karlsson till Nyheter24.

Denna hårresande jämförelse mellan ett folkmord och det faktum att SD ännu inte släppts in i ett regeringssamarbete i Sverige säger väldigt mycket om den tid vi lever i. Jag har inte sett att KD-ledaren Busch-Thor tagit avstånd från detta yttrande av hennes kompis från årets valrörelse.

Men låt mig påminna lite om historien och ge ett tips för dem som bor i Stockholm.

I november 1938 hade de tyska nationalsocialisterna haft makten i sex år sedan de släppts fram till den av det borgerliga Tysknationella Folkpartiet. Tyskland hade under året anslutit Österrike och annekterat delar av Tjeckoslovakien. I Tyskland hade alla delar av arbetarrörelsen krossats och man hade påbörjat ”ariseringen” som syftade till ett ”judefritt” Tyskland. Detta började med att judarna fråntogs sina medborgerliga rättigheter men blev med tiden allt våldsammare.

      Grynszpan

Den 7 november fick de nationalsocialistiska makthavarna en förevändning för att ytterligare trappa upp våldet. Denna dag 1938 blev den tyske diplomaten Ernst vom Rath skjuten på den tyska ambassaden i Paris. Skytten var den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan som flytt från Tyskland till Frankrike. Han hade precis nåtts av budet om att hans familj, som var kvar i Tyskland, var på väg att deporteras till Polen och en säker död. Grynszpans attentat ledde till att han själv skickades tillbaka till Tyskland där han dog 1944 eller -45. Men attentatet blev en förevändning för och en del i den nazistiska propaganda som ledde till Novemberpogromerna* mot judar i Tyskland mellan den 7 och den 13 november 1938. Dessa pogromer var noga planerade sedan länge. Men genom attentatet fick nationalsocialisterna en förevändning som de använde väl i sin propaganda. Denna våldsorgie kulminerade natten mellan den 9 och 10 november. Hundratals judar mördades, 267 synagogor brändes ned och mellan 20 – 30 tusen judar fördes till koncentrationsläger. 7500 butiker ägda av judar vandaliserades. Den mängd med krossat glas som täckte gatorna har gett upphov till namnet Kristallnatten för den 9 november. En egentligen allt för mild beskrivning av de avskyvärda pogromerna som var inledningen på Förintelsen. Men detta namn och minnet av dessa händelser har levt vidare.

Torsten Kälvemark berättar i en mycket intressant artikel i Aftonbladet om hur den tidens högerparti (föregångaren till dagens moderater) agerade 1938 i förhållande till det som hände i Tyskland:

När en rad politiska partier efter Novemberpogromen inbjöd till ett opinionsmöte i Stockholm med bland andra Torgny Segerstedt som talare tackade det dåvarande Högerpartiet nej. Deras talesperson pekade på vikten av utrikespolitisk balans och framhöll att politiska partiers meningsyttringar om händelser och företeelser i främmande stater alltid måste ske med ”måtta och behärskning”.

Kälvemark skriver bland annat också:

Åttio år har gått och man kunde tro att tiderna förändrats. Ändå finns det i dag politiska partier där man funderar på om det finns religioner som inte kan uppblandas med andra folk. Det diskuteras om judar och samer är svenskar. Eller om de som flyr från krig och förtryck möjligen är ideologiska smittbärare. Främlingsföraktet tycks alltså vara konstant. Det är föremålen som växlar.

 

I morgon fredag den 9 november kan du som bor i Stockholm delta i en manifestation till minne av Kristallnatten 1938 som ordnas på Sergels torg kl. 17:30 av Rött Forum och några andra organisationer inom arbetarrörelsen i Stockholm.

 

*Pogrom är ett ryskt ord som betyder våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp.

I huvudet på SD-ledaren Mattias Karlsson

Igår postade jag några tankar om valet här på bloggen. I sammanhanget nämnde jag en text som SD-ledaren Mattias Karlsson lagt ut på ”sociala medier”, som skärmdumpats, inte är en förfalskning och som spridits vida omkring. Det finns anledningar att syna den här texten. Min vän Peter Widén, socialist, pensionerad metallarbetare, Eskilstunabo och en av personerna bakom den utmärkta nättidningen eFolket har gjort det. Jag har fått medgivande av honom att återge hans text här på bloggen.

Först kommer skärmdumpen av det som Mattias Karlsson skrev, därefter följer Peter Widens text:

 

Så låter han, Mattias Karlsson. Vi vet att SD föddes i en nazistisk miljö. Då gamla reaktionära stofiler och SS-veteraner promenerade tillsammans med vilsna skinheads och lade ner kransar för krigarkonungen Karl XII. Jimmie Åkesson och hans drabanter har lagt ner stor möda på att ändra sin image. Konservativa nationalister vill de kallas. Låt gå för det. Men denna konservativa nationalism bär med sej en kärna. En kärna om vi kan se i full dager i Karlssons inlägg. Det handlar om en liten patriotisk skara som ska leda nationen i en existentiell kamp. På liv och död! Nationen är hotad enligt Karlsson.

Vad är detta om inte som taget ur olika fascistledares svammel på trettiotalet. Men låt oss analysera lite närmare vad Karlsson säger.

-”Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia. Många gånger har det sett helt hopplöst ut. Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.”

Här når svamlet och okunnigheten oanade höjder. För det första har Sverige aldrig varit ockuperat. Aldrig! Talet om fogdar pekar på att han menar unionstiden under medeltiden då Sverige och Danmark hade gemensam regent och några fogdar hade utländsk bakgrund. Men ”Sverige” (under feodalismen fanns inte nationalstater på det sätt vi idag menar. En furstes domäner följde inga språk eller kulturgränser) var inte ockuperat av ”Danmark”. Området hade gemensam furste. När Gustav Vasa ledde upproret mot Kung Kristian och när Kristian organiserade ”Stockholms blodbad” (då adliga motståndare till Kungen halshöggs) handlade det inte om kamp mellan nationer. Det handlade om kamp aristokrater emellan. Där förvisso båda sidor sökte stöd hos olika lägre klasser, hantverkare och bönder. Gustav Vasa fick med sej dalabönderna. Bara för att efter att han säkrat sin makt vända sej mot dem. Bönderna i Dalarna och Småland undertrycktes med blodigt förtryck.

Ja de arbetande klasserna, bönder, hantverkare och senare lönearbetare, har sannerligen fått utstå det mest grova förtryck. Men inte från några ”utländska ockupanter” utan från den svenska överklassen. På medeltiden och under stormaktstiden från adeln, från och med kapitalismens framväxt också från kapitalägarna.

Det är en historia om klasskamp, Mattias Karlsson. Högerideologer och fascister har alltid förnekat och förträngt klasskampen. Deras budskap har alltid varit att ”nationens” alla klasser har gemensamma intressen och att klasskamp är splittrande och av ondo. Men det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle. Fascismens och högerns politik går ut på att de undertryckta klasserna ska acceptera klassamhället och i ”nationens” intresse inte försöka ändra på den orättvisa ordningen.

Men låt oss gå vidare. Hur är det med följande Mattias Karlsson-citat:

”….vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.”

Vad snackar han om? När hände detta? I verkligheten var det så att det var Sverige som under 1600-talet och fram till Kalle dussins död 1718 var en europeisk stormakt. Som ideligen anföll andra länder. Som under det fruktansvärda 30-åriga kriget 1618 -1648 plågade befolkningarna i Tyskland. Sverige hade en allt för liten befolkning för att bära upp den gigantiska militärapparaten och bondebefolkningen fick betala med utskrivningar och beskattning. När Karl XII äntligen fick en kula i huvudet när hans trupper belägrade Fredrikstens fästning i Norge drog många svenskar en lättnadens suck. Historiker har tvistat om det var en kula från fästningen eller en svensk kula som gjorde slut på eländet. Hur det än var med det så låt oss skicka en tacksam tanke till skytten som för 300 år sedan hjälpte till att få slut på Sveriges stormaktstid.

I en intervju har Karlsson enligt Sveriges Radio menat att det var under 1800-talet som Sverige var ockuperat. Om han sagt det så kan man bara ta sej för pannan. Men han är inte ensam om okunnighet i historia. Han är i gott sällskap av Jimmie Åkesson.

När Åkesson i en utfrågning fick några så kallade snabbfrågor (ett i och för sej löjligt inslag i politikerintervjuer) så blev det katastrof. Han fick bland annat dessa två frågor:

1) När fick den svenska flaggan sitt nuvarande utseende?

2) När separerades Finland från Sverige?

Det är säkert många som inte kan svara på rak arm på detta. Det är inget konstigt. Vi har olika intressen och minns inte allt. Men när en partiledare som betecknar sej som konservativ nationalist och kräver att nyanlända ska göra den svenska historien till sin för att kunna bli medborgare inte kan svaret på dessa frågor då är det, milt uttryckt, anmärkningsvärt.

Svaret på den första frågan är 1906 efter att unionen mellan Norge och Sverige upplösts 1905. Innan unionsupplösningen fanns det en norsk symbol i ena övre hörnet.

Åkesson hade inte en susning och gissade hej vilt.

Svaret på den andra frågan är 1809, när Ryssland erövrade Finland. Inte heller här hade Åkesson en susning och hans gissningar var lika vilda. En politisk ledare som kallar sej nationalist och kulturkonservativ svensk har uppenbarligen inte varit i närheten av Runebergs ”Fänrik Ståls Sägner”! Undertecknad famlade efter skämskudde i TV-soffan.

Åkesson ska intervjuas hos Skavlan. Vi har redan fått se utdrag. Han försvarar sin kompis Mattias och menar att det pågår en kulturkamp. Motståndarna är ”68-vänstern” som under många år fått propagera mot nation och nationalism. Med ”sextioåttor” menar man ju oss som var aktiva under det radikala året 1968. Det är sant att sextiotalet vänstervåg hade långtgående effekter. Förändringarna började redan innan 1968. Till exempel kom stora delar av befolkningen att befria sej från illusionen om USA som frihetens fanbärare och en stor del av befolkningen vanns för kritiken mot USA:s krig i Vietnam och för de förtryckta folks frihetskamp. Vi fick också en begynnande feministisk rörelse, En stark opinion för daghem åt alla. Förbud mot barnaga. ”Sextioåttorna” bidrog till radikaliseringen på arbetsplatser och i fackföreningar. Nya lagar på arbetsmarknaden som Las och MBL såg dagens ljus. Med mera. Jimmie Åkesson ser arvet efter 1968 som något som han vill bekämpa. En kamp på liv och död enligt Mattias Karlsson. Det är bra att SD talar klarspråk. Dom demokratiska reformer och värderingar som har sin grund i ”1968” vill SD bekämpa. Och dom drar sej inte för att göra det med ”fake history”.

Peter Widén

11 september

Idag är det den 11 september. Det är ett datum som kanske för de flesta svenskar idag mest förknippas med terrororganisationen Al Qaidas angrepp mot civila och militära byggnader i USA 2001. Men det är också exakt 45 år sedan militärkuppen i Chile 1973 då den demokratiskt valde socialistiske presidenten Salvador Allende störtades med hjälp av USA. En militärdiktatur under ledning av Augusto Pinochet upprättades och de nyliberala idéer som utvecklats av Milton Friedman och den s.k. Chicagoskolan började tillämpas.

Salvador Allende

Genast när USA:s dåvarande president Richard Nixon hörde att Allende blivit vald till president 1970 gav han order till den dåvarande chefen för CIA: ”se till så att ekonomin bryter ihop”. Detta sätt att ingripa i länderna i Sydamerika med en kombination av ekonomiska sabotage och öppet våld tillämpas av USA än idag.

Sambandet mellan militärens våld för att avskaffa demokratin och krossa de folkliga rörelserna och de nyliberala ekonomerna har beskrivits av Orlando Letelier* som var Chiles ambassadör i USA:

”Chicagopojkarna”, som de brukar kallas i Chile, övertygade generalerna om att de kunde komplettera de brutala metoder som militären behärskade med de intellektuella resurser som den saknade.

Bland de åtgärder som infördes av Friedmans och Chicagopojkarnas tankar var utbyte av det offentliga skolsystemet mot ett friskolesystem, införande av kontantbetalning i sjukvården och privatiserade daghem och begravningsplatser.

Pinochet och Friedman

Denna ekonomiska politik spreds vidare i världen från början av 1980-talet av kända personer som president Reagan i USA och premiärminister Thatcher i Storbritannien. En annan ekonom som arbetade vid Chicagouniversitetet och uppskattade möjligheten att pröva de ekonomiska teorierna i Chile var Friedrich von Hayek. I ett brev till honom i februari 1982 uttryckte Thatcher sin otålighet när det gällde att genomföra det nyliberala experimentet:

Jag tror säkert att ni förstår att vissa av de åtgärder som vidtagits i Chile vore helt otänkbara i Storbritannien, med tanke på våra demokratiska institutioner och vårt behov av folkligt stöd……Ibland känns det som om det går outhärdligt långsamt.

Pinochetdiktaturen upphörde till slut men det nyliberala ekonomiska systemet upphörde inte för det. Så var till exempel systemet med att låta skattepengar finansiera privata skolor med vinstuttag i drift ända till 2016 då det avskaffades.

I Sverige, ett land långt bort från Chile, infördes systemet med skattefinansierade privatskolor på 1990-talet utan något våldsutövande. Men inte heller efter någon omfattande demokratisk diskussion i samhället eller en långsam utredningsprocess av den typ som annars varit vanlig i Sverige. Idag 2018 innehar vi den tveksamma äran av att vara det enda landet i världen som har ett sådant skolsystem.

 

 

*Mördad i ett attentat i USA 1976 utfört av Pinochets säkerhetspolis DINA

SD och demokratins upphävande

Efter valet den 9 september 2018 kan mycket vara annorlunda i Sverige. Ett möjligt resultat av valet kan bli att SD får ett mycket stort inflytande över regeringspolitiken.

Men, vadå? säger många idag. ”Om de får många röster, så ska de så klart ha inflytande”. Det är ett sätt att resonera som i bästa fall är naivt. Att ge inflytande till detta parti ökar nämligen  inte bara riskerna för genomförandet av en mycket bakåtsträvande politik utan framförallt för att demokratin så som vi känner den kan monteras ned.

Den klassiska jämförelsen här är Tyskland då de borgerliga och deras partier hjälpte fram Hitler och nationalsocialisterna till makten. Det var efter valet i november 1932, det sista val som kunde betecknas som fritt, ett val där nationalsocialisterna för övrigt hade gått bakåt med ungefär 2 miljoner röster. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna då en koalitionsregering med Hitler som kansler. Herbert Tingsten skrev i sina memoarer att ”Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.”(Mitt liv, del 2, s. 225). Men historien om hur demokratin därefter monterades ned och terrorn utvecklades borde idag tillhöra historiska fakta som alla ska ha kunskap om.

En del, inte minst de som kan tänka sig att rösta på SD, ser detta som en mycket grov och orättvis jämförelse. Men jämförelsen handlar inte om ifall SD fortfarande kan definieras som ett fascistiskt parti. Frågan om etiketterna är inte den viktiga frågan utan vad SD faktiskt vill. Frågan handlar dels om vad de faktiskt skriver i sitt eget program, men också om deras förebilder och att deras agenda är delvis dold.

 

Om förebilden och anpassning av retoriken

För att börja med det sista så finns det ett numera ganska känt och omtalat citat av SD:s partisekreterare Richard Jomshof på Facebook:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Att ”anpassa retoriken” är vad herrarna i SD:s partiledning sysslar med samtidigt som de ömsom döljer, åtgärdar/utesluter eller drar nytta av diverse nätkrigare, våldsverkare eller öppna fascister.

Fidesz ledare Orban

Att Jomshof nämner Ungern är inte en tillfällighet. Här kan vi få en vink om åt vilket håll SD vill vrida Sverige. Sedan partiet Fidesz kom till makten  i Ungern 2010 har det där skett en successiv sammansmältning mellan parti och statsapparat i landet. Man har omformat grundlagar, domstolar och medier som stått i vägen. Regimkritiska journalister inom public service har sparkats. Där styr partiet/staten över radio och tv med järnhand, och där förföljs människor som tänker på egen hand.

Några av de SD:are inom ledningen som gjort sig omöjliga i förhållande till partiets taktik att ”anpassa retoriken” har till och med valt att flytta till Ungern. Två ur ”järnrörstrion”: Erik Almqvist och Kent Ekeroth har gjort det. När Almqvist för fem år sedan flyttade dit sa han att det berodde på att “frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm” där. Ekeroth sa att “till att börja med har de ingen invandring. Det är det viktigaste”. Varefter han la till: ”Jag flyttar temporärt till Ungern främst för att slippa de totala idiotierna i dårhuset Sverige”.

 

Principprogrammet

Hur behandlar då SD frågan om demokratin i sitt principprogram?

När de skildrar demokratins framväxt i Sverige finns inget med om vilka krafter som drev fram utvecklingen mot demokrati. Inte heller namnges de krafter som på alla sätt försökte bromsa utvecklingen. Det är knappast någon tillfällighet. Att berätta om arbetarrörelsen och liberalismen passar inte i deras beskrivning av det svenska nationsbygget. Inte heller att högern och de konservativa kämpade mot i det längsta. Efter att SD ändrat sig från sina ursprungliga nazistiska förebilder till att numera kalla sig nationella och socialkonservativa så blir ju även detta en ofördelaktig koppling i förhållande till demokratins utveckling.

Så här beskriver SD demokrati i principprogrammet:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.

Detta är ett inlindat sätt att säga att alla medborgare i ett land inte kan vara en del av demokratin. Enligt SD tillhör inte alla människor som bor och är medborgare i ett land kategorin ”folket”. När SD:s partisekreterare, och riksdagens andra vice talman, Björn Söder 2014 intervjuades i DN av Niklas Orrenius underströk han också det som står i principprogrammet: ”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket”. Därefter förtydligade han att till exempel ”samer, tornedalingar, judar, kurder och araber kan vara svenska medborgare” men ”tillhör inte den svenska nationen”. Orrenius frågade då specifikt ”Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?” Varpå Söder svarade att ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Som SD uttrycker det med sin ”anpassade retorik” så blir det ”i längden mycket problematiskt att upprätthålla” demokratin med alla dessa olika ”ickesvenska folk”. ”I längden”, i framtiden och med SD vid makten kan man alltså räkna med inskränkningar här.

Vem är då svensk ? – alltså en sådan person som kan få fortsätta att vara en del av demokratin. Jo enligt principprogrammet finns det två typer av svenskhet: infödd svensk eller assimilerad svensk.

Som ”infödd svensk” räknas ”den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”. Observera att det inte räcker att vara adopterad. Du måste dessutom vara adopterad i ”tidig ålder” och av föräldrar med ”nordisk identitet”. Annars är du alltså inte svensk.

Som ”assimilerad svensk” räknas den ”med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”. Vad som är ”flytande svenska” definieras inte. Programmet accepterar inte att en person faktiskt kan uppfatta sig ha flera identiteter som till exempel både jude och svensk. Vad som är ”den svenska kulturen” som man ska leva efter eller vad det innebär att ”se den svenska historien som sin egen” definieras inte heller.  Under talet om ”lojalitet med den egna nationen” kan mycket rymmas. Det har det också gjort genom historien när auktoritära härskare använt det för att tilltvinga sig okritisk lojalitet. Det oklara och tänjbara lojalitetsbegreppet är ytterligare ett effektivt instrument i händerna på en auktoritär regim.

Helt klart är att det med SD:s definitioner är många människor som på ett tänjbart sätt kan definieras som ”problem för demokratin” och därmed exkluderas och motivera inskränkningar i demokratin.

När jag läser detta principprogram undrar jag naturligtvis över hur jag själv eller människor med liknande åsikter som jag passar in här, oavsett om vi är infödda eller assimilerade. Sådana som inte ser flera nationella eller andra identiteter som ett problem, sådana som inte funderar över ifall de lever efter ”den svenska kulturen”, sådana som tycker att kunskap om historien är viktig men inte nödvändigtvis ser den svenska historien som ”sin egen”, sådana som misstror begrepp som lojalitet mot nationen. Vi ligger illa till. Och naturligtvis avhandlas vi också i principprogrammet:

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Ja här finns instrumenten för att utestänga ytterligare människor med fel åsikter dolt under en slöja av ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Vi är nog helt enkelt ganska många som är sådana som gör att ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla” ifall SD får makten.

Så ge dem inte chansen. Det kan kosta mycket för många människor.

PS: Ett aktuellt exempel på en svensk variant av Fidesz odemokratiska kultursyn var Åkessons öppenhjärtiga åsikter om/angrepp på radions P3, som enligt SD-ledaren borde läggas ner.

Pragvåren 1968 – något att minnas?

Idag den 21 augusti är det exakt femtio år sedan som det dåvarande landet Tjeckoslovakien invaderades av sovjetiska, östtyska, ungerska, bulgariska och polska militära styrkor. De invaderades alltså av andra medlemmar i Warszawapakten, en militär union där Sovjetunionen hade ungefär samma roll som USA haft och har i Nato.

Tjeckoslovakien var då ett icke-kapitalistiskt land i det som kallades Östblocket. När ockupationen var genomförd fanns på tjeckoslovakiskt territorium 250 000 soldater, 7000 stridsvagnar och 1000 flygplan från angriparna. Omedelbart vid invasionen arresterade man och förde bort kärnan av den dåvarande ledningen för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet kring Alexander Dubček.

Sedan dess har mycket hänt. Sovjetunionen har rasat samman. Warszawapakten har upplösts. Tjeckoslovakien har delats i två nationer: Tjeckien och Slovakien, som bägge är kapitalistiska ekonomier och medlemmar i EU.

Men varför angrep Sovjetunionen och dess allierade ett annat land inom det block av länder som kallade sig socialistiskt? Och har det som orsakade angreppet någon betydelse idag?

 

Angreppet – ockupationen

Enligt den sovjetiska versionen skedde angreppet för att stoppa en kontrarevolutionär kupp i det socialistiska broderlandet. Men det var inte någon kupp utan en påbörjad utveckling mot mer demokrati som kallats för ”Pragvåren”. Ledarna för det ryska kommunistpartiet och makthavarna i de andra angripande länderna var rädda för denna utveckling mot ett friare och mer demokratiskt samhälle. Något som också kallades ”socialism med mänskligt ansikte”. Detta upplevdes av makthavarna i de omgivande öststaterna samt Sovjetunionen – säkert med rätta – som ett hot mot det egna maktmonopolet. Eftersom Tjeckoslovakien tillhörde den sovjetiska maktsfären i den uppdelning av världen som då existerade med den andra supermakten USA, så hade tjeckoslovakerna inte en chans. Styrkeförhållandena var för ojämna. USA meddelade också Sovjet att man accepterade dess rätt att ingripa men krävde att USA-medborgares säkerhet garanterades och att inte strategiska vapen flyttades.

 

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet

Den utvecklingen som kallats för Pragvåren skedde i avgörande delar inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet och manifesterades genom valet av Alexander Dubček till ny generalsekreterare istället för den gamle stalinisten Novotny. Detta parti hade varit en viktig kraft i den anti-fascistiska motståndskampen under kriget. När den första samlingsregeringen bildades efter kriget så var åtta av regeringens 25 medlemmar kommunister. Att landet befriats från Nazi-Tyskland av sovjetiska trupper spelade naturligtvis också en stor roll här. Kommunisterna hade under kriget förlorat nästan 25 000 av sina medlemmar. Men efter kriget byggde de snabbt upp sin organisation och på våren 1946 hade de redan 1 200 000 medlemmar. Vid de första efterkrigsvalen till parlamentet i maj 1946 fick kommunisterna 40,3% i Tjeckien (Böhmen-Mähren) och 30,4 % i Slovakien. När kommunisterna 1948 tog makten i landet helt i egna händer hade de alltså inte en majoritet men ändå ett omfattande stöd i befolkningen. Maktövertagandet skedde också utan sovjetiskt ingripande. Det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien skiljde sig därför mycket från de som skedde efter kriget i de andra stater som underordnades Sovjetunionen. Men snabbt utvecklades samma system med förtryckande byråkratiska eliter som i de övriga öststaterna. Redan från 1949 utvecklades en politisk terror mot såväl politiska motståndare och katolska kyrkan som medlemmar i det egna partiet. Partiet var ett lydigt redskap till SUKP och Stalin.

 

Vad var Pragvåren?

En av dem som var med i denna process på en hög nivå var Zdenek Hejzlar. Han arbetade nära Dubček och tvingades till landsflykt i Sverige i samband med ockupationen. I sin mycket intressanta bok ”Prag i skuggan av Moskva” beskriver han utvecklingen bland annat så här:

 

….ur denna motsättning mellan makt och maktlöshet bildades i 60-talets Tjeckoslovakien ett block av nya sociala krafter, som var intresserat av en ändring, antingen i en begränsad teknokratisk eller i en mera konsekvent demokratisk variant.

………………

Ingen av det nya samhällets viktiga grupper orienterade sig mot en förnyelse av kapitalismen och ej heller mot ett katastrofalt nedrivande av det existerande sociala systemet. Ingen av dessa grupper –och allra minst arbetarna – strävade efter en ny revolution, om man inte uppfattar demokratisering och modernisering av systemet som en ”institutionell revolution”. Alla viktiga grupper i det nya samhället enades genom kravet på garanterade sociala förbättringar genom en gynnsammare fördelning av nationalinkomsten i ett bättre fungerande ekonomiskt system. De förenades av kravet på en demokratisering av det politiska systemet, vilken skulle göra det möjligt att uppenbara och genomdriva deras verkliga sociala intressen och förverkliga de arbetandes medbestämmande och förnya de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna.

…….

Detta konstaterande injagade skräck inte bara i konservativa stalinister utan även i andra dogmatiska marxister, som hade glömt Marx’ och Engels’ ord om att ”idéerna alltid har kommit på skam, så snart de råkat i konflikt med verkliga sociala intressen.”

 

 

De svenska kommunisterna

Hur reagerade då de svenska kommunisterna i det parti som året innan bytt namn från SKP till VPK? Ordförande sedan några år var C H Hermanson. Han hade vid sitt tillträdde som ordförande påbörjat ett öppnande av partiet och en ”avstalinisering”. Redan i mars 1968 hade Hermansson uttryckt sitt stöd till utvecklingen i Tjeckoslovakien. I ett tal uttryckte han:

Om de krav som uppställts i det nya aktionsprogrammet genomföres skapar man ett samhälle som företer större likheter med vår uppfattning om socialismen än den ordning som hittills rått.

När angreppet skett på Tjeckoslovakien och därmed ”Pragvåren” krossats , uttalade partiledningen sin ”avsky” och att det var ”ett brott mot socialismens principer”. Som ende partiledare ansåg Hermansson dessutom att Sverige skulle kalla hem sin ambassadör i Moskva och frysa vissa statliga förbindelser.

Det fanns de i partiet som inte delade dessa uppfattningar, främst gruppen kring Norrskensflamman. En del av dessa bröt sig senare (1977) ut och bildade APK (senare ombildat till en bisarr sekt under namnet SKP). Det finns också en hel del exempel inom VPK på samröre med och försvar av de despotiska makthavarna i Sovjet och dess vasallstater, efter denna tid. Men i denna stund och under C H Hermanssons ledning agerade partiet på ett sätt som står sig som hedervärt i historiens ljus.

Trots detta straffades partiet hårt i valet 1968, då man rasade från 6,4 till 3 procent.

 

Slutsatser

Pragvåren krossades 1968 och sovjetiska tanks bekräftade åter bilden av socialismen som ett förtryckande system. En möjlighet gick förlorad. Men det är ändå viktigt att inte glömma dessa glimtar i historien som visar på möjligheten av att skapa ett samhälle där varken kapitalismen eller byråkratin dominerar samhället på den stora majoritetens bekostnad.

Ett uttalande från C H Hermansson från 1968 kan därför passa som slutord:

…det bör också observeras att Dubčeks linje i viktiga grundläggande hänseenden ligger nära den fria socialism vårt parti är förespråkare för. Det är en socialism som inte underordnar arbetarna under byråkrati och ombudsmän…..Denna socialism är inte bara något helt annat än vad de privatkapitalistiska intressena skulle vilja se etablerat i dagens Tjeckoslovakien. Det är också något helt annat än vad svensk socialdemokrati står för.

 

PS: Zdenek Hejzlars mycket intressanta och detaljrika bok om utvecklingen kring Pragvåren 1968 finns att hitta på antikvariat, kanske också på bibliotek. Men den går också att läsa som pdf på den utmärkta marxistarkiv. Gör det.

8 maj – 73 år sedan andra världskrigets slut

Idag eller igår eller imorgon avslutades officiellt det andra världskriget för 73 år sedan. Den 7 maj hade Tyskland undertecknat sin ovillkorliga kapitulation i Reims. Dagen därpå undertecknades det mer officiellt i Berlin, vilket i dåvarande Sovjetunionen p.g.a. tidsskillnaden var den 9 maj.

Idag när inte bara högerextrema utan även öppet nationalsocialistiska strömningar visar sig öppet i vårt samhälle är det viktigt att påminnas om att denna seger inte bara var en seger över några förlorande länder utan också (om än inte fullständigt) var en seger över nationalsocialismen och fascismen. Många – både liberaler och inom arbetarrörelsens olika delar – underskattade i det längsta nationalsocialisterna. Herbert Tingsten skrev till exempel i sina memoarer att…”när Hitler kommer” var ännu 1931 och 1932 ett skämtsamt uttryck, möjligt att använda därför att man antog att ”detta kan inte hända här” (Mitt liv, del 2, s. 221). Och vidare:

…en grupp av misslyckade, fanatiker och ondsinta lyckades under ett skede av kris och skakningar, utan att någonsin vinna majoritet vid ett fritt val, att med anlitande av skilda propagandamedel och propagandalinjer komma till makten. Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.

Mitt liv, del 2, s. 225

Det fattas en del i Tingstens beskrivning, som blivit en liberal då han skrev detta. Framförallt att det var borgerliga partier som släppte fram Hitler, vars parti NSDAP inte hade majoritet själva. Men viktigt är ändå detta att så få förstod vad som var på väg att hända.

Hitler och Hindenburg

I valet i november 1932 backade NSDAP med ungefär 2 miljoner röster och fick 196 mandat i riksdagen. Arbetarpartierna var då tillsammans större med 221 mandat eller  37,3 procent (socialdemokraterna 20,4 och kommunisterna 16,9). Men nazisterna hjälptes fram till makten av de borgerliga. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna en koalitionsregering med Hitler som kansler.

Efter detta hölls inte några val som kunde kallas fria i Tyskland på många år. I det ofria val som hölls 1933 fick nazisterna 44 procent. Den fortsatta historien är historien om nazistväldets uppgång och fall.

       Hitler och Krupp von Bohlen

Trots sitt namn så har den nationalsocialistiska ideologin inte ett dugg med socialism att göra. Upprättandet av den nationalsocialistiska diktaturen 1933 innebar det definitiva krossandet av arbetarrörelsens alla olika delar. Men det kapitalistiska systemet eller kapitalistklassen berördes inte alls av denna diktatur. Tvärtom undanröjdes nu alla hinder för kapitalägarna i form av fria fackföreningar eller kämpande arbetarpartier. Och affärerna gick som smort.

 

Världen efter 8 maj 1945

Om man räknar även dem som dog av sjukdomar och svält så hade 80 miljoner människor dött som en följd av kriget. Men barbariet tog inte slut. Det mest barbariska i den tekniska utvecklingen kom i krigets slutskede med atombomben, som fortfarande utgör ett dödligt hot mot hela mänskligheten. Och även om detta krig var slut så har vi ändå inte upplevt en dag utan krig på jorden sedan dess. I många av dessa krig har USA – som efter kriget seglade upp som den ledande imperialistmakten och hela kapitalismens världspolis – deltagit direkt eller indirekt.

Sovjetunionen som gjort de största förlusterna i kriget och förlorat 27 miljoner människor trädde nu fram som en världsmakt med militär kontroll över Öst- och Centraleuropa.

Den form av demokrati som vi känner sedan ungefär 100 år återupprättades i större delen av Västeuropa. Men i Spanien och Portugal fick fascistregimerna sitta kvar med stöd av de demokratiska segrarmakterna. Dessa regimer satt kvar vid makten ända till mitten av 1970-talet.

Nationella och revolutionära befrielserörelser i koloniala eller halvkoloniala länder började efter kriget växa sig starka och utmana de imperialistiska länder som pratade om demokrati i Europa men inte ville tillåta det för de koloniserade folken i Asien och Afrika.

 

Sedan dess har mycket hänt. Världen ser mycket annorlunda ut. Historien upprepar sig aldrig på något exakt sätt. Men åter hör vi en retorik som liknar den som 1930-talets högerextrema använde, både i vårt eget land, från regeringar runt om i Europa och från Vita Huset i USA.

 

Intressant?

 

Förintelsedagen 2018 – Även skurkar behöver (ofta) förevändningar.

Den 7 november 1938 blev den tyske diplomaten Ernst vom Rath skjuten på den tyska ambassaden i Paris. Skytten var den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan som flytt från Tyskland till Frankrike. Han hade precis nåtts av budet om att hans familj, som var kvar i Tyskland, var på väg att deporteras till Polen och en säker död.

                Grynszpan

Ur tysk synvinkel var Grynszpan säkert att betrakta som en terrorist, vilket kan illustrera en av svårigheterna med detta begrepp. Men som fallet oftast är med individuella attentat så uppnådde Grynszpan ingenting –  annat än att vom Rath dog två dagar senare. Själv skickades han tillbaka till Tyskland 1940 och dog 1944 eller -45. Men däremot kom Grynszpan att användas i den nationalsocialistiska propagandan. Orättfärdiga krig, folkmord, falska domar och andra övergrepp av olika makthavare sker sällan utan olika typer av mer eller mindre sanna eller helt lögnaktiga förevändningar. Novemberpogromerna (pogrom är ett ryskt ord som betyder våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp) som genomfördes i Tyskland mellan den 7 och den 13 november 1938 var noga planerade sedan länge. Men i propagandan blev Grynszpans attentat en förevändning. Dessa pogromer  – som kulminerade med Kristallnatten mellan 9 och 10 november – innebar mord på flera hundra judar, 267 nedbrända synagogor, 7500 vandaliserade butiker och att mellan 20 – 30 tusen judar fördes till koncentrationsläger. Ett av dessa var Dachau som upprättats redan 1933 men främst hållit regimens politiska motståndare. Enbart till Dachau kom nu 10 000 judar. Här började Förintelsen.

Förintelsen –  nationalsocialisternas folkmord –  byggde på tanken om över- och undermänniskor. Tankar som inte var nya utan också motiverat kolonialismen eller slavhandeln. Antisemitismen uppfanns inte heller av nazisterna. Myten om den ”internationella judiska sammansvärjningen” kom snarare från Ryssland  ( Sions vises protokoll var ett påhitt av tsarens hemliga polis). Folkmordet riktade sig inte heller enbart mot judar utan också mot romer och senare också mot de slaviska folken.

Nazisternas folkmord var efterhand ett industriellt utrotningsprojekt, där rationell vetenskap användes i folkmordets alla detaljer, med massproduktion av Zyklon B-gas, gaskammare, kaserner, krematorier och järnvägstransporter. Med en stor mängd av människor som var industriellt sysselsatta bland annat som bödlar, vakter och organisatörer.

Andra världskriget ledde till döden för 60 miljoner människor, såväl soldater som civila. Förintelsen innebar att sex miljoner av Europas judar utrotades. Koncentrationslägren var en del av nazisternas gigantiska folkmordsapparat.  Det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger var Auschwitz. Dit deporterades 1 300 000 personer. Av dessa dog 1 100 000. Nittio procent av dem var judar.

Den 27 januari 1945 befriades de överlevande ur Auschwitz av sovjetiska trupper och några månader senare upphörde kriget. Sedan dess är den 27 januari den internationella dagen till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

Den är viktig och den behövs.

Isac Deutscher skrev 1966:

Vi kanske tror att antisemitismen redan är en förbrukad kraft därför att människorna i vår välfärdsstat på det hela taget är belåtna och tillfredsställda. ….Men låt detta samhälle drabbas av en svår chock ….Låt det åter bli miljoner arbetslösa och vi kommer att få se samma medelklass förena sig med det lumpproletariat, som Hitler rekryterade sina anhängare från och löpa amok av antisemitism.

 

Idag sticker även i Sverige öppna nationalsocialister åter upp, visar sig på våra gator och angriper med våld dem som de ser som sina olika motståndare.

Vi har ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag som pekar ut människor från andra länder, främst människor med muslimsk tro som ett hot mot nationen. De tar i ord avstånd från antisemitism men har partiföreträdare som deras talman Björn Söder som anser att en jude inte är svensk och en partisekreterare som tycker att den judiska gruppen i Sverige inte är ett problem ”eftersom den judiska gruppen är så pass liten” och ”Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller.”

Kunskapen om Förintelsen och kampen mot all form av antisemitism måste ständigt upprätthållas.

 

 

Läs andra bloggar om Förintelsen, antisemitism

 

Intressant?

1917 – drömmarna, Sovjetstaten och sedan…

Idag lever vi i en värld som nästan totalt domineras av det kapitalistiska systemet. Under några decennier av 1900-talet var det inte riktigt så. Sovjetunionen och en hel rad av andra länder upprätthöll ett system som inte var kapitalistiskt men knappast heller socialistiskt.

Idag finns inte längre Sovjetunionen. I Ryssland råder en sorts kapitalism och delar av den gamla maktapparatens män (gubbdominansen är överväldigande) från Sovjettiden har ”bytt kostymer” men behållit makten. Även i Kina råder kapitalism men statsmakten innehas fortfarande av ett parti som kallar sig kommunistiskt.

I förra veckan var det 100 år sedan den ryska oktoberrevolutionen. Då i november skedde det som var inledningen till upprättandet av Sovjetunionen. (I november för 100 år sedan var det ännu oktober enligt den dåvarande julianska kalender som gällde i Ryssland– skillnaden var 13 dagar – därför namnet Oktoberrevolutionen.)

Under flera decennier sågs detta Sovjetunionen som ett ideal bland världens kommunistpartier och man följde mer eller mindre slaviskt instruktionerna från ”kamraterna i Moskva”. Idag är de flesta delarna av den svenska vänstern överens om att det som Sovjetunionen utvecklades till inte är den typ av samhälle som man idag eftersträvar. I Vänsterpartiets program kan man till exempel läsa:

Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn.

Jag är överens om bedömningen att de socialistiska idealen krossades. Möjligen skulle man kunna anmärka på formuleringen ”de länder som följde samma väg”.

Churchill och Stalin

För när det gäller flera av de stater som upprättades i Europa efter andra världskriget (”följde samma väg”) så upprättades de ju till stor på grundval av Röda armén och uppgörelser på toppnivå mellan Stalin och Churchill. Det var nog mindre av ”människors drömmar” redan vid starten när det gäller flera av dessa länder.

Men om nu de socialistiska idealen krossades i Sovjetunionen så är det ju inte en oviktig fråga när och hur det gick till? Liksom hur vi ska se på själva upprinnelsen: Oktoberrevolutionen. Och vilken betydelse hade existensen av Sovjetunionen i världen?

När man bedömer olika typer av stater eller system så är bilden ofta motsägelsefull, allt är sällan bara uselt och utan utveckling eller framgångar. Det gällde även Sovjetunionen. Men för den större delen av Sovjetunionens existens är bilden mörk. Mycket mörk. För många människor innebar den stat som upprättades förtryck, elände och död på samma vis som under Tsar-tiden. Inte minst gällde det många av de kommunister som deltagit i revolutionen men senare avrättades efter skenrättegångar eller dog i fångläger.

Men ett lika ironiskt som viktigt faktum som man inte kommer undan är att denna stat gav fler fördelar för andra människor i världen än för dem som bodde inne i Sovjetunionen. På samma sätt som en odemokratisk och toppstyrd fackförening, där byråkraterna har motbjudande förmåner långt från medlemmarnas villkor, samtidigt kan upplevas som ett hinder och ett hot av kapitalisterna så var Sovjetstaten trots alla sina motbjudande drag ändå ett hot för alla i väst som ville upprätthålla det kapitalistiska systemet. Kombinationen av detta hot och arbetarrörelsens egen kamp i Sverige och andra länder bidrog såväl till framväxten av välfärdssamhället som till demokratin. Högern och överklassen motsatte sig i det längsta alla reformer. Men till slut tvingades de att backa. Resultatet blev en sorts kompromiss orsakad av de rådande styrkeförhållandena. Ökade rättigheter, välfärd, parlamentarisk demokrati och viss reglering av kapitalet men bevarad privat egendomsrätt till produktionsmedlen. Kort sagt: bevarad kapitalism men med ett mänskligare ansikte.

Även för kämpande människor i Asien, Afrika och Latinamerika hade existensen av Sovjetunionen en betydelse som inte går att bortse från. Inte så att statsledningen i Sovjet från Stalin och framåt levde upp till de vackra fraserna om proletär internationalism. Men även om stödet från Sovjet både var osäkert och knutet till villkor och krav på kontroll, så var det ändå emellanåt ett stöd. Och ett stöd som inte var utan betydelse.

Och när vi tittar på dagens värld där kapitalismen tycks härska närmast oinskränkt, arbetarrörelsen försvagats drastiskt överallt och klassorättvisorna ökar samtidigt med tilltagande miljökatastrofer så handlar detta om förändrade styrkeförhållanden. Sammanbrottet för Sovjetunionen är en del av dessa förändrade styrkeförhållanden.

Sovjetunionen blev 74 år innan den upplöstes i december 1991. Men åter till födelsen. Vad var Oktoberrevolutionen? Varför skedde den? Vad var ”de kämpande människornas drömmar” och de viktigaste frågorna de stred kring? Hur och varför gick det fel? Och kan vi också lära något positivt av Oktoberrevolutionen? Om du är intresserad av dessa omfattande frågor har jag här några lästips:

 

  • Rasmus Landström har skrivit en artikel i Flamman som punkterar olika myter om Oktoberrevolutionen och reser några intressanta tankar: Stick hål på Rysslandsmyterna.
  • Håkan Blomqvist berättar i en artikel i Aftonbladet: Därför blev det revolution i Ryssland om bakgrunden, fredsfrågans avgörande betydelse liksom förhållandet mellan sovjeterna och den konstituerande församlingen.
  • Om du vill gräva mer ordentligt kan jag rekommendera Marxistarkiv som har en mängd artiklar i ämnet.
  • Senaste numret av tidskriften Clarté (3/2017) som har rubriken Hundraåringen som försvann och i huvudsak behandlar den ryska revolutionen.
  • Den nyutkomna boken Den ryska arbetarrevolutionen av Paul Le Blanc med flera som getts ut av föreningen bokförläggarna Röda Rummet.

 

Intressant?

 

År 1967 – för femtio år sedan

För femtio år sedan var jag 16 år och tog mina först steg som politisk aktivist. Jag gick med i den svenska Vietnamrörelsen. Här några rader om politiken och samhället året 1967.

År 1967 präglades världen på många sätt av motsättningen mellan de två främsta militärmakterna USA och Sovjet. Men också av frigörelse och uppror i existerande eller före detta kolonier. Det var länder som vi då började kalla den ”tredje världen”. Själv hade jag året innan läst boken ”En orättvis betraktelse” av Göran Palm som öppnade en ny värld för mig och många andra.

En ganska stor del av världen var inte kapitalistisk, men knappast heller i någon verklig mening ”socialistisk”. Dessa länder styrdes av kommunistiska partier i privilegierade eliter. Europa delades av den så kallade järnridån. Det som senare blev EU var ännu bara ett samarbete mellan sex länder kring marknaden för kol och stål. Två länder i västra Europa var sedan länge diktaturer (Spanien och Portugal), med stöd av västmakter. En ytterligare diktatur uppstod under året.

Det fanns också något som kallades ”den världskommunistiska rörelsen” med mer eller mindre stora kommunistpartier runt om i världen. Men inom denna rörelse började motsättningar växa och synas, Konflikten Kina – Sovjet blev tydlig. I Kina rasade Kulturrevolutionen. Med sitt tal om att skapa en ”ny människa” påverkade detta en hel del människor även i väst, främst unga människor. Det kan verka märkligt  nu efteråt. Men så var det.

 

USA fortsatte att trappa upp sitt krig i Vietnam. I Stockholm hölls Russelltribunalen för att ta upp USA:s krigsförbrytelser. Den inleddes av filosofen och författaren Jean-Paul Sartre. I Grekland tog en militärjunta makten och många grekiska flyktingar kom till Sverige. Sexdagarskriget där Israel utvidgade sitt territorium öppnade ögonen på många som tidigare haft en okritiskt positiv syn på Israel. 1967 var också året då Ernesto ”Che” Guevara dödades av den bolivianska militären. I USA skedde i en mängd städer våldsamma upplopp bland den svarta befolkningen. Nya ledare och rörelser framträdde här liksom nya begrepp som afro-amerikan och slagord som  ”black power”.

 

Antalet industriarbetarlöner på en direktörslön

I Sverige rådde det som kallades ”rekordåren”. Alla ekonomiska kurvor pekade uppåt. Många fick det bättre och klyftorna fortsatte att minska (se bild). En stor och unik arbetsfred rådde med bara 0,2 strejker per 100 000 anställd. Detta kom att ändras avsevärt bara inom några år.

Bortbyggandet av bostadsbristen genom det så kallade miljonprogrammet påbörjades. Gamla stadskärnor revs och nya förorter skapades vilket i sin tur skapade både kritik och olika typer av protesterrörelser.

Antalet kvinnor som arbetade i hemmet hade ökat mellan 1930 och 1960 från 930 000 till 1 148 000. Men detta höll nu på att ändras och många kvinnor började lönearbeta framförallt inom den välfärdssektor som började byggas ut. Av en halv miljon sysselsatta i vård, skola och omsorg var nu cirka 350 000 kvinnor. Men i riksdagen satt ännu bara 50 kvinnor, vilket var tretton procent.

 

Tage Erlander med Palme i bakgrunden

Landet regerades sedan 21 år tillbaka av samma statsminister: Tage Erlander, ledare för det socialdemokratisk parti som regerat sedan 1936. För många av oss som var unga då hade han regerat mer än hela våra liv. De flesta av oss tog nog – kan man säga – honom och socialdemokratins dominans som given. Många av oss som föddes och växte upp då välfärdssamhället började skapas, tog nog också detta för givet, utan att förstå den kamp som varit dess förutsättningar eller att även kapitalistiska samhällen kunde vara mycket olika. Vi skulle komma att få erfara det senare.

 

Vi gick över till högertrafik. Men samhället började röra sig åt vänster. När det gäller sådana större politiska och värderingsmässiga förändringar brukar det beskrivas som vågor. Från början av 1980-talet till exempel en nyliberal våg och nu en reaktionärt nationalistisk våg runt om i världen. Men ungefär från 1967 svepte en sorts vänstervåg genom en stor del av världen. Denna vänstervåg varade i ungefär tio år. I slutet av 1970-talet hade den definitivt ebbat ut. Dessa förändringar handlade bland annat om kulturella eller ideologiska uttryck. Livsmönster och samlevnadsformer förändrades. Gamla hierarkier bröts ner. Ofta har tillbakablickar till denna tid mer handlat om sådana kulturella uttryck och en del av dess komiska eller dumma överslag. Sådana överslag som alla typer av rörelser eller vågor drabbas av. Men de viktigaste resultaten under denna tid handlade om sociala reformer och utbyggd välfärd, ökad rättvisa och ökad jämlikhet. Att många olika sorters nedtryckta grupper i samhället började flytta fram sina positioner. Vänstervågen syntes inte direkt i valresultat. Snarare skedde en vridning åt vänster inom alla partier och deras ungdomsförbund. På liknande sätt som det politiska fältet nu rör sig åt höger.

 

Solidariteten med och intresset för folk i andra länder växte. Antalet demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam blev allt fler och större. En rörelse i huvudsak bestående av unga människor som kallades ”De Förenade FNL-grupperna” och bildats 1965 växte. Själv var jag 16 år och gick på hösten med i den nybildade lokalgruppen i Stockholmsförorten Vällingby. Vi hade regelbundna protokollförda möten med studiepunkter, planeringar och redovisningar. Varje lördag stod vi på torget med en banderoll, samlade in pengar till den vietnamesiska befrielsefronten FNL och sålde Vietnambulletinen. Postgirot var 400 499. Några siffror av typen värdelöst vetande, som fortfarande sitter kvar i mitt huvud. När vi stod där på torget var det ofta heta diskussioner. Vi var långt ifrån de ”lyktstolpar” att runda som senare tiders gatuaktivister kunnat uppleva sig som. Många i den äldre generationen var av historiska skäl mycket positiva till USA. En syn som även fanns bland ledande socialdemokrater. Vi blev ofta hårt angripna för vår kritik mot det ”demokratiska USA”. Det var en mycket bra skola för oss unga aktivister.

 

Även inom det svenska kommunistpartiet (SKP) märktes motsättningarna inom den världskommunistiska rörelsen. Partiledaren C H Hermansson försökte leda bort partiet från stalinismen och fick ta strid med den del av partiet som ville hålla fast banden till det ryska partiet. Samtidigt växte en opposition som istället knöt an till det kinesiska kommunistpartiet och i likhet med dem ville återupprätta Stalin.

Tidskrift för KFml/SKP

När SKP vid sin kongress 1967 bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) bröt denna grupp sig ur och bildade KFml (som senare tog sig namnet SKP innan man senare tog ner skylten helt och försvann).

FNL-grupperna startades av personer som var med i KFml och denna organisation hade hela tiden en mycket dominerande roll inom FNL-rörelsen. Det fanns flera anledningar till det förutom att man från början startat rörelsen. En anledning tror jag var att det gamla kommunistpartiet just bestod av äldre människor där endast ett fåtal av dem engagerade sig i FNL-rörelsen. De stod utanför. Men de ställde sig också utanför politiskt genom att partiets företrädare också drev linjen om fred i Vietnam istället för stöd till FNL. För gamla kommunister som arbetat inom fredsrörelser och mot svenskt kärnvapen var detta kanske en naturlig paroll. De ville samla en stor politisk bredd. Men de förlorade debatten mot de unga FNL:arna och framstod inte som pålitliga anti-imperialister för många av oss unga nyväckta. För oss var det enkelt: Fred kunde bara uppnås genom att driva ut USA ur Vietnam. SKP/VPK förlorade mycket stöd bland den radikaliserade ungdomen och tre år senare förlorade man även sitt ungdomsförbund VUF.

(Denna beskrivning om förhållandet mellan DFFG och kommunistpartiet handlar delvis om hur jag som 16-åring uppfattade det hela. Den är förenklad. För en mer komplicerad bild kan man med fördel läsa Werner Schmidts biografi över C H Hermansson, sidorna 392 – 409)

En annan anledning till att KFml behöll sitt grepp över FNL-rörelsen var genom att vara det enda partiet inom fronten. Attityden mot andra konkurrerande grupper som till exempel VUF var stenhård och sekteristisk. Därför skolades vi unga FNL-are in av något äldre, men ändå unga ledare, i en vänsterideologi som på många sätt var både fyrkantigt sekteristisk och dogmatisk. Men detta hindrade inte att vi också lärde oss en hel del nyttigt, till exempel om organisering och opinionsbildning. En del av de unga marxist-leninister som senare gjorde karriärer högt upp inom stat, näringsliv eller medier kom från gynnade hemmiljöer och följde säkert bara i sina fäders spår. Men många andra, både de som gjorde karriärer och vi som fortsatte att vara aktivister hade säkert nytta av det som vi lärde inom FNL-rörelsen.

Sedan dess har jag varit med i en mängd aktivistgrupper och folkrörelser av olika slag. Mer eller mindre stora och mer eller mindre långlivade. En del rörelser har varit politiskt sett mycket bredare – som till exempel rörelsen bakom Nej-sidan (linje tre) inför omröstningen om kärnkraft 1980. En del rörelser som till exempel Dala-uppropet har varit förankrade i fackföreningsrörelse och arbetarklass på ett sätt som FNL-rörelsen aldrig var. De flesta rörelser har varit befriade från den trångsynthet och sekterism som fanns i FNL-grupperna. Men jag tror inte att någon av dessa rörelser på samma sätt upplevt sig gå mot seger och genomsyrats av en sådan hängiven entusiasm som FNL-grupperna.

Femtio år har gått. Mycket har förändrats. Historien upprepar sig aldrig exakt. Under dessa femtio år har vi haft korta och mindre vänsteruppsving som till exempel de rörelser som i slutet av 1990-talet sammanstrålade i den från Frankrike inspirerade rörelsen Attac. Men när kommer nästa verkliga vänstervåg? En sak som historien lär oss är att de flesta sällan lyckas förutse den.

 

Intressant?

 

%d bloggare gillar detta: