Kvinnoröst från Pakistan i Uppsala.

Pakistan är ett land som vi mest hör talas om när det gäller Talibaner, drönarattacker eller religiösa upprörda folkmassor vid ambassader. Därför var det så oerhört positivt när vi nåddes av nyheten om Malala Yousafzai. Hon var den modiga 14-åriga flickan som stod upp för rätten att få gå i skolan, även om man är flicka. Hon sköts av fega talibaner vid en skolbuss. Men hon överlevde, berörde en hel värld och blev i ännu högre grad en symbol för kampen för mänskliga rättigheter.

Vill du veta mer om hur livet är för kvinnor i Pakistan, men också om motståndet och kampen för fackliga rättigheter, demokrati och jämlikhet eller hur vår konsumtion av kläder (H&M) hänger ihop med förtrycket där?

Då ska du gå till bokcafé Projektil på Svartbäcksgatan 26, här i Uppsala,  imorgon tisdag 7 maj kl. 18:00 för att lyssna på Azra Shah från organisationen Women Workers Help Line (WWHL). Hon har erfarenhet av kvinnokamp mot nedläggningar av skolor och husdemoleringar i slumområden. I början av 2000-talet var hon med och grundade WWH som vill ge en röst åt arbetande kvinnor, och organisera dem i kampen för fackliga rättigheter och mot sexuella trakasserier och diskriminering på arbetsplatsen.

Intressant?

Uppsala

På vissa utgifter sparas det inte….

I början av nästa år tvingas 150 anställda vid Cloettas godisfabrik i Gävle att lämna sina jobb. Det har varit flera bloggar här om detta och den föredömliga kamp som fackklubben vid fabriken fört:  Cloetta lägger ned…, 

Läkerolarbetarna demonstrerade,   Idag avgörs ödet för…,      Värdet på en direktör…

När de som har (den ekonomiska) makten beskriver den här typen av nedläggningar och flyttar till låglöneländer så beskrivs det alltid som en tvingande lagbundenhet, utgifterna måste minskas. Av Cloettaföretagets omsättning på 5 miljarder kronor redovisade man ett minus på 73 miljoner kronor. Men det finns nästan alltid vissa kostnader som sticker ut och som inte ifrågasätts: kostnaderna för dem som fattar besluten.  Den som fattar beslutet i detta fall är Cloettas vd, Bengt Baron. Han har en fast lön på 4,7 miljoner och som bonus för att han lägger ner fabriken får han ytterligare 7,3 miljoner kronor, den högsta bonus som någonsin delats ut till någon vd i Cloetta. På vissa utgifter sparas det inte….

Media: Arbetarbladet

Intressant?

Sysselsättning till varje pris?

Ett ord som jag har mycket svårt för är ordet ”sysselsättning”. Det används ju som liktydigt med (lön)arbete. Den som lönarbetar är ”sysselsatt”. Men sysselsätta sig kan man ju göra på en mängd olika sätt utan att det inbringar någon lön. Det finns också en mängd aktiviteter som definitivt är arbete men inte heller inbringar någon lön. Det handlar t.ex. om helt nödvändigt arbete som att ta hand om sina barn eller sina gamla föräldrar, att tvätta, städa och laga mat o.s.v. Att kalla detta arbete för ”sysselsättning” låter för mig nedsättande. Ja ordet har, tycker jag en sådan nedsättande karaktär, som om det inte spelade någon roll VAD vi gör eller arbetar med, bara vi är sysselsatta.

Och i den dominerande synen på arbete finns också en hel del som inte känns bra. Begreppet arbetslinjen har t.ex. fått en mer osympatisk tolkning än tidigare. Begreppet kan tolkas positivt som att det är bättre med ett riktigt och nyttigt jobb än bidrag. Men moderaterna brukar förklara ”arbetslinjen” med att säga att det ska vara ”mer lönsamt att arbeta än att inte göra det”.

Utländska bärplockare i lönsamt arbete?

Det har jag alltid tyckt var ett så konstigt uttryck. Att arbeta för en normal lön har väl alltid varit mer lönsamt än att stämpla eller få pengar från försäkringskassan eller det sociala. Men tolkningen och tillämpningen av ”arbetslinjen” har blivit sådan att huvudproblemet med arbetslösheten görs till ett problem för individen. Huvudproblemet ses inte som att det finns för få jobb att gå till. Istället handlar det om att med morot och piska driva de arbetslösa till jobben. ”Coacher” ska lära folk att söka jobb och försämrade bidrag ska (genom att öka lönsamheten” i att jobba) driva dem till jobben. Jobb som oftast inte finns.

Men tyvärr är det inte så stor skillnad på det största oppositionspartiets politik. Och många inom s-leden känner också en svag entusiasm. Socialdemokraten Anna Ardin har t.ex. varit på Bommersvik och träffat partiledare Lövfen. Hon skriver på sin blogg att hon inte lyckas bli peppad av den nuvarande socialdemokratiska politiken:

”Ett skäl till den saknade peppen är att vår portalparagraf inför valet är jobben före allt annat. Det jag hör är ”jobben före klimatet”, jag hör ”vilka jobb som helst, till vilka löner som helst, är bättre än en enda dag av omställning” och ”jobba dig fri och lycklig, jobba fler timmar, hårdare, mer, det är genom jobb – inte fritid – du blir en riktig människa”.

Jag kan bara instämma.

I ett gott samhälle är det viktigt att så många som möjligt är med och delar på det arbete som vi anser vara nödvändigt. Det borde gälla både för lönearbetet och för det oavlönade arbete som sker i hemmen. Men vi måste också resa frågor om alla produkter som vi nu producerar verkligen behövs, om det inte finns en hel del som både är onödigt och direkt skadligt.  Istället är det mycket arbete som borde utföras som idag inte utförs, därför att det inte bedöms som lönsamt på en marknad eller för att sänkt skatt har blivit viktigare än gemensam välfärd.

I ett gott samhälle är arbetsrätt, avtal, anständiga arbetsvillkor och löner lika viktigt som rätten till arbete.

I ett gott samhälle med den höga produktionsförmåga som finns i våra moderna samhällen borde vi också alla kunna arbete mindre tid. Istället kunde vi ha mera tid för att bara leva och göra det vi vill. En mängd olika aktiviteter som inte ger lön men kanske både är nyttiga och gör oss lyckliga.

För övrigt är vila en underskattad sysselsättning. 

Media: DN

Blogg: Ardin

”Jobb är inte allt” av Lina Hjorth i Flamman

Läs andra bloggar om socialdemokratin, arbetslinjen

Intressant?

LO om makteliternas inkomstutveckling.

Om man vill studera graden av jämlikhet/ojämlikhet i ett samhälle så är rörelseriktningen viktig. I Sverige visar många studier att år 1980 både var en kulmen och en vändpunkt. En kulmen för en lång period av utjämning och en vändning mot ökande klyftor som långsiktig tendens.

LO har i början av februari kommit ut med sin årliga rapport om inkomstutvecklingen för samhällets makteliter. Det är den trettonde rapporten i en serie. Författare denna gång är Jeanette Bergström och Åsa-Pia Järliden Bergström. Rapporten redovisar maktelitens inkomstutveckling under åren 1950–2011 i relation till den genomsnittliga lönen för en industriarbetare. Av rapporten framgår att relationen mellan makteliten och människor med lön som den genomsnittlige industriarbetaren – efter utjämningen fram till 1980 – var tillbaka till 1950 års nivå år 1995. Därefter har tendensen varit att skillnaderna ökat.

 Den grupp som man valt att undersöka är ”de högsta befattningarna inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden”. Men, som man påpekar, så finns inte denna gruppsom en egen grupp i den offentliga lönestatistiken”.

Författarna vill synliggöra skillnaderna och menar att ”det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut. Det säger också något viktigt om vårt samhälle om skillnaderna trendmässigt ökar eller minskar”.

 I rapporten har man delat in samhällets maktelit i elva grupper:

  • Näringslivets verkställande direktörer
  • Politiker och höga tjänstemän i regering och riksdag
  • Representanter för arbetsmarknadens parter
  • Generaldirektörer och verkställande direktörer i statliga myndigheter och bolag
  • Politiker och höga tjänstemän i de 10 största kommunerna
  • Chefer i kommunala bolag i de tre största städerna
  • Representanter för det traditionella ”överhetssamhället” det vill säga hovet, domstolarna, kyrkan, militären och utrikesförvaltningen
  • Mediachefer/redaktörer och journalister
  • Representanter för universitets- och forskarvärlden
  • Chefsekonomer inom näringslivet och arbetsmarknadens parter
  • Representanter för folkrörelseorganisationerna

De inkomster man har mätt är både arbetsinkomst, inkomst av kapital och olika typer av sidoinkomster som till exempel styrelseuppdrag. Man har jämfört maktelitens inkomster med en genomsnittlig industriarbetarlön på 316 000 kronor. Om man istället valt att jämföra med alla privatanställda arbetare så skulle årslönen varit på 299 873 kr år 2011.

År 2011 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i denna maktelit 5,4 miljoner kronor, d.v.s. 17 gånger en genomsnittlig industriarbetarlön. Men skillnaderna är också stora inom makteliten. Föga förvånande är det framförallt den ekonomiska makteliten som ligger i topp. År 2011 hade denna grupp 14,5 miljoner kr i genomsnittlig inkomst. Det motsvarade den genomsnittliga inkomsten för 46 industriarbetare, eller vad en industriarbetare behöver en livstid för att få ihop. Om man istället valt att jämföra med alla privatanställda arbetare så skulle det motsvara 48,4 arbetare.

Undersökningen använder sig av genomsnittsinkomsten, det vill säga den sammanlagda inkomsten för positionerna i gruppen delat med antalet. Nackdelen är då att några positioner kan få mycket stort genomslag, ett problem som man menar att man bara stötte på när det gäller gruppen näringslivet. Inom denna grupp påpekar författarna att det finns enorma skillnader. Till exempel finns en vd med som har inkomster som motsvarar 1147 industriarbetarlöner! Men i sammanräkningen har denna inkomst då satts till 200 industriarbetarlöner:

Om ovan nämnda maxgräns inte hade använts skulle genomsnittet för direktörerna ha blivit inkomster som är 65 gånger större än en industriarbetarlön”.

Som nummer två i inkomstligan kommer gruppen generaldirektörer och VDar i statliga bolag med en genomsnittlig inkomst på 19,2 industriarbetarlöner. Gruppen lyfts främst av de höga inkomsterna hos de verkställande direktörerna i företag som Telia, Vattenfall och Posten.

En intressant grupp som man studerat är ekonomernaden yrkeskår som under 80–90-talen starkast uttalat sig för en nedväxling av den svenska löneökningstakten”. För som man skriver: ”Självklart är det då intressant att se hur deras egna löner har utvecklats”. Gruppen har ju också stärkt sin ställning inom makteliten. När man studerar tabellerna är det uppenbart att ekonomerna inte avsett sig själva när de utfärdat sina råd om återhållsamhet med lönerna. Minst var skillnaden till industriarbetarnas löner 1980. Men därefter ökar åter avståndet och redan 1990 är man tillbaka på samma skillnad som 1950. Därefter har det gått ner efter toppåret 2007 men skillnaderna är fortfarande betydligt högre än 1990.

En annan intressant och viktig grupp är gruppen inom media som tjänade 8,2 industriarbetarlöner i genomsnitt. Att det materiella varat påverkar medvetandet är ju en gammal sanning och dessa skillnader borgar för att inte alltför ”extrema” jämlikhetsidéer ska vinna insteg i dominerande media. Ett illustrativt exempel på detta är att på de mest dominerande medierna som DN och TV4 tjänar man mera: motsvarande 18-20 industriarbetarlöner.

Betydelsen av kapitalinkomster har också blivit viktigare sedan 1980. De variationer som skett under enskilda år beror framförallt på förändringar i kapitalinkomsterna som styrs av upp- eller nedgångar på aktiemarknaden.

En ny kategori inom makteliten är ledarna för företag inom välfärdssektorn. Inom detta område finns idag 50 000 privatägda företag med 195 000 anställda (17 procent av de anställda inom välfärden). Dessa företag är mycket lönsamma:

Den genomsnittliga avkastningen inom sektorn var 15 procent som andel av det totala kapitalet år 2010.  Detta kan jämföras med motsvarande avkastning i näringslivet i stort på 8,5 procent”.

De verkställande direktörerna inom dessa bolag kommer på tredje plats i löneligan efter näringslivet och staten. Deras genomsnittliga inkomster motsvarar 13 industriarbetarlöner. De kan också jämföras med lönerna för kommunernas högsta chefer: kommunstyrelsernas ordförande och kommundirektörerna, de som köper dessa företags tjänster. De privata välfärdsbolagens VD tjänar tre gånger så mycket som dem. Som man skriver i rapporten:

Vi har inte gjort någon analys av betydelsen av detta förhållande men det kan ändå vara intressant att se på inkomstskillnaderna ur ett maktperspektiv, där den formella makten har betydligt lägre inkomster än de som verkar inom området”.

Invändningar mot rapporten

Som jag uppfattar rapporten är den en saklig genomgång av faktiska förhållanden som man kan ha olika uppfattningar om hur man ska se på. En av de fånigare invändningarna mot rapporten kom från Sanna Rayman, ledarskribent på SvD. Rayman använder det gamla slitna argumentet om att skillnader inte spelar någon roll eftersom en fördelning av de få rikas inkomster bland de många övriga skulle ge så lite per person. För det första så är rapporten som sagt bara en beskrivning av faktiska förhållanden och talar inte över huvud taget alls om en annan alternativ fördelning. Men viktigare är att ett sådant synsätt inte alls förhåller sig till de negativa konsekvenser som ökade skillnader leder till i sig. Det viktigaste i ett land av Sveriges typ är inte att absolut öka inkomsterna för vanliga löntagare med några 100-lappar som i Raymans exempel. Det är just de ökande klyftorna i livsförhållanden och möjligheter som i sig är skadliga för sammanhållningen och känslan av solidaritet i samhället liksom för en mängd mätbara hälsofaktorer – så som visats i boken Jämlikhetsanden. Dessutom handlar omfördelningen naturligtvis om mycket större belopp eftersom det inte bara är den lilla grupp inom makteliten som LO studerat som ökat sin andel av de gemensamt skapade rikedomarna.

En annan invändning kommer från Eva Franchell på Aftonbladet. Hon menar att de flesta kvinnor saknas i rapporten. Alla ”de vårdbiträden, undersköterskor, barnskötare och skol­måltidsbiträden som tjänar långt under en industriarbetare”. Det är en viktig synpunkt dels av det uppenbara skälet att LO måste bryta med den gamla dåliga politiken med mannen som norm. Men också för att en sådan jämförelse skulle visa att klassklyftorna är ännu djupare. Men det förtar inte vikten av den information som rapporten innehåller.

Intressant?

Media: DN, AB1, AB2, SvD1, SvD2, Expressen

Blogg: Görans tankar och bagateller, Storstad, Martin Mobergs betraktelser, Homo politicus, Sven tycker, Varghjärta

Kejsarpingvinen som förebild och en intressant bok.

Kejsarpingvinen är en tålig fågel, den enda pingvinen som häckar vintertid på Antarktis! De vandrar över isen till sina häckningskolonier, 50 till 120 km. Där lägger varje hona bara ett enda ägg som sen ruvas av hanen medan honan återvänder till havet för att söka mat. Sen turas föräldrarna om med att ta hand om ungen i kolonin och söka föda. Jämställda föräldrar alltså. Men kejsarpingvinerna visar även upp ett beteende av sammanhållning som vi människor kan lära av:

Som ett skydd mot kylan bildar en koloni kejsarpingviner en kompakt klunga (även känd som sköldpaddsformationen) som varierar i storlek från tio till flera tusen fåglar, där varje fågel lutar sig framåt mot en granne. De på utsidan tenderar att hasa sakta längs klungans rand. På så sätt åstadkoms en långsamt snurrande rörelse och fåglarna turas om att vara på insidan och på utsidan.

Tilltalande eller hur?  Man håller ihop, delar på bördorna och blir på så vis starkare tillsammans än var och en för sig.

Om detta kan man läsa på Wikipedia eller uppslagsverk. Men jag hittade det inte där utan i en lättläst och intressant liten bok som heter Hopskrivet.  Boken handlar om sånt som skrivs på arbetsplatser för och av dem som jobbar där, t.ex. i form av arbetsplatstidningar. Den sympatiska bilden om pingvinerna använde sig fackligt aktiva tågvärdar av i sin tidning Viseringsavisen. Och sen blev det i deras fackliga strid bara fler och fler bilder på pingviner som pins, plakat och banderoller.

Boken Hopskrivet innehåller artiklar från ett tjugotal personer som berättar om olika kollektiv på bland annat bagerier, brevbärarkontor, bussgarage, metallindustrier och tågverkstäder. Den berättar om erfarenheter, lärdomar och misstag när det gäller att skriva på och om arbetsplatsen till de arbetandes fördel.

Boken Hopskrivet är en fortsättning (del 2) på boken Hopsnackat i serien Folkrörelse på arbetsplatsen. Båda dessa böcker har redigerats av Frances Tuuloskorpi som också har en intressant och läsvärd egen blogg. Dessutom finns bloggen Folkrörelselinjen som handlar om att använda och utveckla kollektiv styrka på arbetsplatsen, hålla ihop och kämpa tillsammans.

Läs boken! Om du bor här i Uppsala kan du ju också köpa den direkt på Bokcafé Projektil och samtidigt ta en billig och trevlig fika (öppet tisdag – fredag 14:00 – 19:00)

Intressant?

Att förtjäna sin lön – vad är rimligt?

Jag har läst lite olika uppgifter om inkomster den senaste tiden. Enligt en Lönerapport från LO 2012 var medellönen för arbetare under 2011 22 800 kr och för tjänstemän 32 800 kr. Det är en skillnad som har ökat mellan grupperna. I bägge grupperna tjänar kvinnorna mindre än männen generellt. Det är också skillnad mellan olika sektorer. Privatanställda manliga tjänstemän tjänar mest. Lägst lön har de kvinnliga arbetare som arbetar inom kommunal sektor. Inte något direkt nytt när det gäller detta alltså.

LO påpekar att skillnaderna mellan lönearbetarna har ökat. Jag tillhör inte dem som anser att dessa ökade skillnader är bra eller välmotiverade. Jag skulle vilja att de minskade. Men de framstår ändå som rätt fjuttiga om man höjer blicken lite grann.

En som t.ex. tjänar betydligt bättre än dessa grupper är den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (fp). Hon tjänar 10 gånger så mycket som en arbetare eller sju gånger så mycket som en tjänsteman nämligen 229 000 kr i månaden. Utöver detta har hon dessutom när hon slutar en ersättning som motsvarar en svensk fallskärm på 5,6 miljoner kr före skatt under tre år och en pension på 33 000 kr i månaden efter skatt under resten av livet. Cecilia Malmström säger till tidningen Dagens industri att ”självklart sticker det i ögonen i tider av kris att ersättningen är så pass hög”. Men så tillägger hon:

”Från min horisont kan jag bara se till att arbeta så hårt som jag bara kan för att göra mig förtjänt av den här lönen.”

Jag betvivlar inte att Malmström arbetar hårt för sin lön. Hur skillnader i lön ska vara konstruerade är inte någon lätt fråga. Men att skillnaderna är så stora tycker jag däremot inte är rimligt.

Malmströms lön ligger i nivå med en del verkställande direktörer i de svenska storföretagen. Men ändå inte med dem med de högsta inkomsterna på ungefär 1 miljon i månaden. De kanske också arbetar hårt, men arbetar de mer än fyra gånger så hårt som EU-kommissionären? Och är de värda mer än 43 arbetare tillsammans?

Om vi fortsätter uppåt så finns det några som tjänar ännu bättre. Det är de s.k. riskkapitalisterna. Tidningen Arbetet har undersökt inkomst­erna för tio framträdande riskkapitalister. I gruppen ingår cheferna för de allra största svenska riskkapitalbolagen plus några av deras närmaste män. Det visar sig då att snittinkomsten för dessa riskkapitalister är tre gånger så hög som för de genomsnittliga vd i de 100 största företagen i Sverige. Deras månadsinkomster ligger på ungefär 2,9 miljoner. De är alltså var och en ”värda” lika mycket som 127 arbetare. Men märkligt nog betalar de lägre skatt än arbetaren enligt Arbetet.

Nu finns det ändå de som tjänar ändå mer. Inte 2,9 miljoner i månaden – en summa som för de flesta av oss känns mycket stor – utan 300 miljoner i månaden. Den inkomsten har Stefan Persson styrelseordförande och tidigare vd för H&M. Det är lika mycket som 13 158 svenska arbetare tjänar tillsammans. Han har dessutom en förmögenhet på 180 miljarder (180 000 000 000) kronor. Denna förmögenhet har bland annat byggts upp av extremt lågavlönade asiatiska textilarbetare som t.ex. Laboni Akhtar från Bangladesh. Stefan Perssons månadslön motsvarar lönen för 600 000 kollegor till Laboni.

Vad Stefan Persson betalar i skatt vet jag inte. Men jag har mina misstankar. Han bor ju delvis i Storbritannien.

 Att klyftorna ökar är inte bra. Det är inte rimligt, det är orättvist och det ökar splittringen mellan lönearbetarna. Större skillnader ökar också splittringen mellan friska heltidsarbetande och sjuka eller arbetslösa. Men framförallt borde vi alla ändå emellanåt rikta blicken bort från skillnader i individuella lönepåslag som handlar om hundralappar till de verkligt stora och fullständigt vansinniga höjdarlönerna. När vi ”en dag ett tak för dessa sätta”, i form av 100 % skatt över en viss högsta nivå, då vore jag glad. Och då kan man naturligtvis diskutera hur många gånger mer de högst betalda ska ha. Men ett tak behövs definitivt!

Media: AB1, AB2, Arbetet, DagensPS

Läs andra bloggar om chefslöner eller om klass.

Intressant?

 

Multiresistenta bakterier i kyckling och nedskärningar vid Livsmedelsverket…

På onsdagskvällens TV-nyheter ser jag att bakterier av den multiresistenta typen ESBL allt oftare finns i kycklingkött. I Danmark visar prover att nästan hälften av både importerat och danskt kycklingkött innehåller ESBL-bakterier. Bakterierna fanns i 8,6 procent av proverna 2010, men hade ökat till 44 procent 2011. Ganska ruggigt.

Naturligtvis har det här att göra med det stora ämne som handlar om hur vår civilisation behandlar djur och natur, och hur det slår tillbaka mot oss själva. Men jag ska inte skriva om det här och nu. Det finns en annan sak som skaver. I Sverige har vi ju en myndighet (Livsmedelsverket) som efter resurser och förmåga kontrollerar livsmedlen. I det här fallet med ESBL-bakterierna i kyckling är det ett område som man på verket ”håller på att bygga upp kunskapen” om, enligt vad mikrobiologen Mats Lindblad säger till SVT. Viktig kunskap alltså. Som man hoppas att det finns resurser till.

Därför känns det minst sagt ”feltajmat” när jag nästa dag läser i lokaltidningen UNT att man ska göra kraftiga neddragningar just på Livsmedelverket på 38 miljoner kronor. Verket som har 550 anställda, varav 300 här i Uppsala, kommer alltså att avskeda folk.

Anders Staffas som är ordförande för fackförbundet ST på Livsmedelsverket riktar i sammanhanget kritik mot finansministern:

Anders Borg är för snål helt enkelt. Vi får ingen uppräkning av våra anslag som täcker löneökningarna.

Att Borg kan och bör kritiseras instämmer jag i. Men han är inte snål mot alla. Bolagsskatten sänks till exempel till en kostnad av 16 miljarder 2013. Som alltid handlar det istället om vad man prioriterar och hur man fördelar.

Media: UNT, SvD, Aftonbladet, SVT

Uppsala

Intressant?

Mäktig demonstration i Lissabon igår.

Jag nås via Asbjörn Wahl av två bilder från Lissabon där en tiondel av befolkningen igår demonstrerade mot EU-pamparnas åtstramningsplaner. För alla oss som inte tror att lösningen på krisen inom EU är att öka orättvisorna, fattigdomen och otryggheten är det  vackra bilder, en uppfattning som för övrigt  allt fler s.k. tunga ekonomer också delar. Här försvarar människorna det gemensamma.

Intressant?

Nej till EU

Media: SvD, Aftonbladet1, Aftonbladet2

 

 

 

 

 

Välfärd utan vinst

Välfärd utan vinst är ett nätverk som vill se en upprustning av välfärden. De vänder sig mot riskkapitalister, vinster i vår offentliga sektor och ”privatiseringshetsen” . Nätverket startades av aktiva kommunalare inom Kommunal sektion 26 i Stockholmsområdet som startade en landsomfattande budkavle kring kravet om stopp för vinst i välfärden. Bland undertecknarna av budkavlen för Välfärd utan vinst finns skådespelaren Sven Wollter, Bengt Silverstrand (före detta riksdagsman (S) och Göran Greider (chefredaktör, Dalademokraten). Om du inte själv redan skrivit på namninsamlingen så gör det.

 Nu manar nätverket till manifestation utanför riksdagen den 17 september. I samband med detta skriver de:

 Vart tar skattepengarna vägen? Medan vården, omsorgen och skolan går på knäna har Sverige blivit den pantsatta välfärdens land. Ett land där vård av äldre och sjuka och skolutbildning för våra barn överlåts till riskkapitalister. Inget annat land tillåter vinstdrivande bolag och riskkapitalbolag med säte i skatteparadis, att driva skolor förskattepengar. Få andra länder har idag ett så koncentrerat ägande inom välfärdssektorn som Sverige. Två bolagsjättar, Carema och Attendo, kontrollerar exempelvis mer än hälften av äldrevården.

De gör sina vinster genom minskad bemanning och genom att slippa ta helhetsansvarför skola och omsorg. De anställdas yttrande- och meddelarfrihet inskränks. De ideologiska utförsäljningarna har lett till både försämringar och fördyringar av vård, omsorg och andra offentliga verksamheter när våra skattepengar går till vinster åt riskkapitalet. Vi fåren segregerad välfärd med gräddfiler för de rika och välbeställda.

Åtta av tio svenskar är motståndare till privata vinster inom vården. Nu krävs en facklig och politisk ryggrad för det växande motståndet. Frågan om ett förbud mot vinster inom skattefinansierad vård, omsorg och skola med mera får inte längre sopas under mattan.

Därför samlas vi till folkriksdag måndagen 17 september för att från gatan meddela Sveriges riksdag som öppnar dagen efter att det räcker nu! Välfärdens månglare måste drivas ut ur det gemensamma rummet.

Vi vill lagstifta om en trygg vård och skola, där brukarnas behov står i centrum, inte ägarnas och vinsten. Vår gemensamma välfärd ska skötas gemensamt, inte av vinstmaximerande riskkapitalbolag.

Samling Sergels torg kl 17-18 måndag 17 september för marsch till riksdagen och ett gatans parlament, där vi antar folkets krav på riksdagen.

Intressant?

Värdet på en direktör=3 gånger 114 arbetare.

Jag och min vän Göran Kärrman har skrivit några blogginlägg om Läkerolarbetarnas kamp för sina arbeten. Senast ”Idag avgörs ödet för Läkerolarbetarna.”

Trots en kamp som fackklubben och arbetarna vid fabriken i Gävle har all heder av och som står i en klass för sig vad gäller aktivitet för att försvara jobben mot giriga direktörer i detta land, beslutade alltså ledningen att lägga ner. Apropå girighet så berättar en av arbetarna, maskinoperatören och skyddsombudet  Mario Izquierda att de tre verkställande direktörerna blev upptaxerade med 579 miljoner samma dag som beslutet om nedläggning togs. Den bäst betalde av de tre tjänar lika mycket på ett år som de 114 arbetarna tjänade tillsammans under tre år! Detta och en del annat berättar Mario om i en välskriven och berörande artikel i Livsmedelsarbetarförbundets tidning MÅL&MEDEL . Läs den!

Media: GP, DN, SvD

Andra bloggar om Läkerolfabriken

Andra bloggar om chefslöner

Intressant

%d bloggare gillar detta: