Meningen med solidaritet

För några dagar sedan gick Folkhälsomyndigheten ut med att hemlösa skulle prioriteras när det gäller vaccinering. De skulle alltså komma före vuxna under 65 år. Att prioritera grupper som är extra sårbara verkade ju inte bara moraliskt tilltalande utan också klokt med tanke på att det bidrar till att öka skyddet för alla. Men det här tyckte de svenska högerkrafterna var upprörande. Speciellt eftersom det bland de hemlösa också finns papperslösa människor. Tyvärr lyckades högerns upprördhet skrämma Folkhälsomyndigheten till att backa.

Det här är ju ett exempel på hur egoistiska beteenden inte bara är osympatiska utan att de också är dumma. Solidaritet är helt enkelt till nytta för de flesta.*

Ett annat exempel som handlar om vaccinationer (och solidaritet eller dumhet) är det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna. Eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt så framstår även detta som ett exempel på hur dumheten lurar sig själv. Solidaritet vore även här vettigare. Men när pengar och mäktiga intressen styr så blir det inte så.

Jag tycker att dessa två exempel visar vad begreppet solidaritet handlar om. Det är inte bara något fint utan också något som är till ömsesidig nytta. Jag återgav här på bloggen för några år sedan ett tal av Johan Torgå. Han var då facklig ordförande för livsklubben på Orkla Foods i Örebro. Talet höll han på en kongress för den sydafrikanska lantarbetarfackföreningen CSAAWU. Det handlade om solidaritet och han sa bland annat:

Solidaritet är den princip som arbetarrörelsen och fackföreningarna grundar sig på. Det får oss att se vad som förenar oss över tron, religioner och hudfärg. Man kan säga att det gör oss färgblinda, och det är bra när det gäller att slåss för sina klassintressen.
Det finns minst två skillnader mellan solidaritet och välgörenhet.
Först – Välgörenhet är vertikal, från topp till botten. Solidariteten är horisontell, från en jämlik med en annan.
För det andra – Välgörenhet är bara riktad åt ett håll medan solidaritet går båda hållen.

Detta att solidaritet är något som är ömsesidigt (”går åt båda hållen”) är min utgångspunkt i förhållande till en annan aktuell fråga.

Arbetskraftsinvandringen

Sverige har under många år ”tagit emot” invandrare som kommit för att söka jobb här. De har kommit från Finland, Sydeuropa, Turkiet eller till exempel f.d. Jugoslavien. De har genom sitt arbete bidragit till välståndet i Sverige.

Fram till 2008 reglerades denna invandring genom att Arbetsförmedlingen prövade behovet av arbetskraft på olika områden och bedömde om det rådde arbetsbrist i de yrken som ansökningar om arbetstillstånd gällde. Det fyllde två funktioner. Dels att se till att det inte fanns arbetssökande inom Sverige (eller övriga EES) som (istället) kunde göra jobbet. Dels att se till att de som kom hit inte behövde jobba för sämre lön eller under sämre förhållanden än andra på den svenska arbetsmarknaden.

Men under det moderata styret 2008 så togs denna reglering bort och det blev fritt fram för företagen att utan begränsningar ta hit de arbetare som de tyckte att de behövde.

Enligt Jämlikhetskommissionens rapport (SOU 2020:46) fanns det vid årsskiftet 2019/2020 ”71 600 personer i Sverige som hade arbetstillstånd eller var anhöriga till person med arbetstillstånd. Drygt 31 000 var arbetstagare; övriga omfattade artister, företagare och anhöriga.”

På saklig kanslisvenska skriver utredarna att de nya reglerna (sedan 2008) ”har ökat riskerna för regelbrott på arbetsmarknaden, ibland med anknytning till ekonomisk brottslighet”.

Enligt LO gäller ungefär 40 procent av arbetstillstånden arbeten med låga kvalifikationer, där det finns personer i Sverige som skulle kunna ta jobben. De två syften som den tidigare kontrollen syftade till har alltså slagits sönder och i tidningarna har vi under åren kunnat läsa många oerhört upprörande rapporter om arbetskraftsinvandrare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden.

Och här vill jag åter anknyta till begreppet solidaritet. För naturligtvis ska vi som medmänniskor alltid vända oss mot omänsklig behandling av andra, alldeles oavsett vilka de är eller varifrån de kommer. Men det handlar också om att värna det vi uppnått genom tidigare kamp och solidaritet. Att acceptera lägre nivåer för lön och anställningsförhållanden för några (andra) innebär en press nedåt mot alla andra lönarbetares förhållanden.

Därför ska vi naturligtvis inte heller vända våra krav och vår ilska mot dem som utnyttjas utan mot dem som utnyttjar. Vi ska vända dem mot de kapitalägare som om de inte hindras ständigt kommer försöka att öka sin vinst på de anställdas eller miljöns bekostnad. Med denna syn tycker jag att vi bör granska de förslag som nu lyfts fram i debatten om arbetskraftsinvandringen. Vem eller vilka skyddar förslagen? Vilka är det som ska kontrolleras? Och finns det någon solidarisk tanke med i förslagen?

Bärplockare

Moderaterna – som hörts mest i medierna i denna fråga de senaste dagarna –  sätter i sitt förslag en inkomstgräns på 31 700 kr i månaden. Men detta är utan några krav på kontroll av dem som anställer. Samtidigt lägger de till att det ska vara fritt fram för fortsatt exploatering av bärplockare. De skriver: ”Säsongsanställningar – som bärplockare och plantörer – ska vara undantagna från dessa inkomstregler i enlighet med gällande EU-regler”.  Här finns som vanligt inte ett uns av solidaritet. Det är sparka neråt som gäller. Och de övriga kraven i deras lista är likadana. De riktar sig bara mot dem som utnyttjas.

*PS:

Att det är direkt dumt att inte prioritera de papperslösa bekräftas (några dagar efter att jag skrivit detta) av tre läkare i en artikel i Expressen. De menar att det som jag kallar den solidariska linjen är ”uttryck för en vetenskapligt grundad strategi för att minska smittspridning” och att ”det är mer samhällsekonomiskt kostnadseffektivt att arbeta förebyggande med vaccinering av de mest utsatta än att vänta tills folk insjuknat”. 

De avslutar:

Kristersson varnar för att ställa grupper mot varandra. I själva verket är det just det Moderaterna gör när de förvandlar en hälsofråga till migrationspolitisk signalpolitik. Vård i Sverige utgår från behov. Att frångå rationella vårdbedömningar utifrån vilseledande retorik är, om något, en ytterst farlig väg, inte minst eftersom det riskerar en effektiv vaccinationskampanj. Ytterst innebär det ett hot mot folkhälsan.

Ett program för att vända utvecklingen

Så börjar vi då på ett nytt år och tänker och hoppas att det måste bli bättre. De flesta tänker väl på att vi ska kunna tränga tillbaka pandemin med hjälp av omfattande vaccineringar. Och på många sätt känns det som en förutsättning för så mycket annat. För att vi ska kunna komma ut tillsammans och ta strid. Pandemin avslöjade ju de anhopade problemen med nedrustad välfärd. Och klimatkrisen blev inte mindre. Angreppen på fackliga rättigheter fortsatte….och så vidare.

Därför kändes det bra när jag dagen innan Nyårsafton nåddes av ett mejl med ett budskap från Välfärdsalliansen i Stockholm. Välfärdsalliansen är en sammanslutning av många olika organisationer. Förutom organisationen Gemensam Välfärd består alliansen av Hyresgästföreningen region Stockholm, olika fackliga organisationer som Seko Stockholm, Norra Järva stadsdelsråd, Klimataktion, Rädda hyresrätterna, m.fl.

De kallar sitt upprop för ”Nyårslöfte” men det är mer av ett program för handling som välformulerat ringar in de viktigaste frågorna att bygga rörelse och ta strid kring under kommande år.

Så här skriver de:

Klockan ringer ut för 2020 – ett riktigt ruggigt år med coronapandemi, klimatförsämring och trumpism plus hot mot anställningsskydd, rätten till en bostad och social trygghet här. Så låt oss göra det som väntar bakom hörnet till Vändpunkternas år. Här är Välfärdsalliansens nyårslöfte – låt oss bli många som avger det! För ett Godare Nytt 2021!

NYÅRSLÖFTET :

FÖR VÄLFÄRD, TRYGGHET OCH KLIMATRÄTTVISA

Den värsta faran heter inte pandemi, klimatkris eller högerfara – den stavas uppgivenhet. Vanmakt inför ett dödligt virus och en samhällsutveckling åt fel håll med ökade klyftor, minskad trygghet och klimatförsämring hotar med förlamning – och viljelös anpassning.

Men det är vi människor som själva och tillsammans avgör vårt öde. Så låt oss mitt i den mörkaste månaden avge ett gemensamt nyårslöfte:

Nej, vi tänker inte passivt acceptera, ge upp och foga oss! Tvärtom, de väldiga utmaningarna från pandemin, klimatförsämringen och välfärdskrisen sporrar oss att hålla hoppet och möjligheterna levande. Tillsammans kan vi hejda tillbakagången och bana andra vägar.

Välfärdsalliansen som bildades våren 2019 av hyresgäster, fackföreningsfolk, välfärdsförsvarare och klimataktivister vill göra 2021 till vändpunkternas år.

FÖRSVARA ANSTÄLLNINGSTRYGGHETEN

Vi försvarar anställningstryggheten trots januariavtal och eftergifter. Hur kan ett fullgott anställningsskydd försvagas när just osäkra timanställningar har bidragit till smittspridning på äldreboenden? Den statliga Coronakommissionen underströk i sin första rapport betydelsen av fasta anställningar och trygghet för personalen som en viktig förutsättning för smittsäkrare omsorg.

När permitteringar och varsel drabbar jobben på bred front i pandemins spår behöver vi stärkt anställningsskydd, inte försvagat.

Välfärdsalliansen står för det fackliga försvaret av anställningstryggheten mot Svenskt Näringslivs, borgerlighetens och januariavtalets strävan att försämra den.

FÖRSVARA RÄTTEN TILL BOSTAD MOT MARKNADSHYROR

Vi försvarar rätten till en bra bostad med rimlig hyra mot alla försök att införa marknadshyror. Trångboddhet, tillfällighetsboende, vräkningar och hemlöshet drabbar inte bara människor genom knapphet och sociala svårigheter. Pandemin har också visat på hälsoriskerna när rekommendationer om fysisk distans och skydd av äldre inte kan efterlevas.

Istället för att öppna upp för marknadshyror genom ”fri hyressättning” i nyproduktion och därmed hyreshöjningar för alla, krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för hyresgäströrelsens försvar av rätten till ett gott hem med rimlig hyra mot fastighetskapitalets och januariavtalets strävan efter marknadshyror.

FÖRSVARA EN JÄMLIK VÄLFÄRD UTAN VINSTINTRESSEN

Sveriges svårigheter att skydda de äldre mot Coronasmittan handlar om långvarig försummelse av många regeringar, visar Coronakommissionen. Privatiseringar, uppsplittring, marknadsstyrning (NPM), avsaknad av smittskyddsutrustning, av läkare, sjuksköterskor och fasta personalstyrkor har bidragit. Liknande svagheter uppvisas från andra verksamheter, som på de vinstdrivna skolkoncernernas och den upphandlade spårtrafikens områden.

Istället för att gå vidare längs privatiseringar och marknadsutsättning krävs en motsatt politik.

Välfärdsalliansen står för välfärdsfackens, brukarnas och samhällets behov av en jämlik, gemensam och demokratiskt styrd välfärd för människors behov inte företagsvinsternas.

FÖRSVARA EN RÄTTVIS KLIMATOMSTÄLLNING

Pandemikrisen med dess följder för så många människors liv, behoven av att ta solidariskt ansvar mot smittspridningen plus de stora kraven på stat och myndigheter att stötta samhällsekonomin och enskilda, organisera smittskydd och massvaccinering säger något om vad som krävs inför den ännu större utmaningen, klimatkrisen. Behovet av snabb, grön omställning kräver hela samhällets förändringsarbete, från vardagens levnadssätt till det övergripande – produktion, transporter, teknikutveckling, infrastruktur, boenden.

Här finns inget utrymme för ”låt-gå”-politik och kortsynt jakt på fördelar eller vinster. Klimatomställning är vår gemensamma överlevnadsfråga.

Välfärdsalliansen gör gemensam sak med klimatrörelsens deklaration av Klimatnödläge och krav på omställning av samhället till balans med naturen. Tillsammans med klimataktivismen vill vi bidra till att återstarta samhället på en grund av jämlik gemenskap och ekologiskt ansvar.

LÅT OSS GÖRA 2021 TILL VÄNDPUNKTERNAS ÅR

Uppmuntrande seger för Husby Arbetarcentrum

Igår när jag funderade över om det blivit bättre eller sämre i Sverige tog jag upp ”återkomsten av ett råare och brutalare klassamhälle” där det längst ner finns ”arbetare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden”. Häromdagen intervjuades journalisten Elinor Torp i Dagens ETC om den här utvecklingen som hon skildrar i en ny bok: ”Vi, skuggorna”. Hon skildrar där ”hur ett nytt laglöst arbetsliv har vuxit fram, ett samhälle där människor låses in på sina arbetsplatser om nätterna och seriösa företag slåss för sin överlevnad mot en kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt.”

Enligt Elinor Torp är det inte främst de många som fått avslag på sina asylansökningar det handlar om utan ”snarare människor som lockats till Sverige direkt från sina hemländer, för att arbeta. Ofta satta i skuld för resan och förespeglade bättre villkor än vad det senare visar sig”.

Det här hänger ihop med en ny arbetsmarknad som delvis förändrats av politiska beslut. Tidigare var till exempel de människor som städade skolor anställda av kommunen och en del av skolans personal. Och som Elinor Torp påpekar hade även byggjättar som Skanska, Peab och NCC sin egen personal och sjukhusledningen visste vilka som jobbade på sjukhusen. De som stod på kontrakten var de som utförde jobben. ”I dag är leden långa och otydligheten stor”.

Vad kan man då göra åt detta? Naturligtvis måste olika typer av myndigheter skaffa sig kontroll som de nu, enligt Torp, inte har och ingripa mot de arbetslivskriminella. För skattemyndigheten borde det också vara av intresse då en låg beräkning av kostnaderna för förlorade skatteintäkter på grund av svartarbete i Sverige är 66 miljarder kr varje år.

Men som alltid måste svaret också handla om rörelse och organisering. En organisering som måste ta sig delvis nya former då de traditionella organisationerna försvagats och/eller inte ingriper här.

Här är ett uppmuntrande exempel på en lokal rörelse som tagit sig an dessa frågor och strider för de utnyttjade arbetarnas rättigheter. Det är de nybildade Husby Sociala Centrum och Husby Arbetarcentrum i Stockholm. Min vän Husbybon Göran Kärrman berättar här om ett framgångsrikt exempel som bör spridas och användas av andra. Här är hans berättelse:

 

En första seger

En grupp arbetare som varit anställda vid ett bemanningsföretag och arbetat på ett bageri i Solna och inte fått lön på två månader, har efter ingripande av Husby Sociala Centrum och Husby Arbetarcentrum nu fått ut sina löner, sammanlagt över 500.000 kronor. Husby Sociala Centrum startades i våras av Folkrörelsejuristerna, Ort Till Ort och fackförbundet SAC för att ge stöd till invånarna i juridiska, frågor, frågor som rör bostäder och fackliga frågor. Husby Arbetarcentrum bildades som en lokal tvärfacklig organisation med stöd av SAC. Föreningen är inte en formell del av SAC men har ett nära samarbete.

En grupp arbetare vände sig till Husby Sociala Centrum  efter att de inte fått lön på två månader och chefen på bemanningsföretaget hävdade att han gått i konkurs och inte kunde betala. Samtliga arbetare hade fått sina anställningar via Arbetsförmedlingen som också betalade löner och sociala avgifter via bemanningsföretaget. Det faktiska arbetet gjordes på ett bageri i Solna.

Det var enkelt att konstatera att bemanningsföretaget inte gått i konkurs och därmed kunde stämmas direkt för uteblivna löner och resultatet är nu alltså att samtliga får ut sina innestående löner, sammanlagt över 500.000! Fackförbundet SAC har varit helt avgörande för den här segern, genom att de omedelbart – efter att arbetarna blivit medlemmar – började driva frågan.

Husby Arbetarcentrum är en lokal tvärfacklig organisation som bildats utifrån det fackliga stödarbetet på Husby Sociala Centrum. Föreningen bygger inte, som traditionella fackliga organisationer, på organisering av arbetare på en samma arbetsplats, vilket kan vara omöjligt om den enskilde arbetaren inte ens har en arbetsplats, utan tvingas hoppa från än den ena till den andra arbetsplatsen. Än värre kan det vara om man inte ens är anställd utan ”sin egen” vars ”uppdragsgivare” är en app på mobiltelefonen.  Husby Arbetarcentrum bygger  därför sin verksamhet i bostadsområdet där många arbetar under osäkra förhållanden men via sin bostad finns dagligen i området. Kravet på medlemskap är inte heller att vara medlem i SAC, även om det framför allt är dit tidigare oorganiserade arbetare rekryteras. Kravet på medlemskap är att vara medlem i någon facklig organisation, vilket innebär att det finns medlemmar från såväl LO-facken Kommunal, IF Metall och Transport, liksom TCO-facket ST.

Den här första framgången i arbetet är naturligtvis en stor uppmuntran för alla som försöker stå emot den förslumning av arbetslivet – för att inte tala om de direkt kriminella inslaget som växer sig allt starkare i kölvattnet på de försämringar som genomförts generellt under de senaste årtiondena.

Göran Kärrman

Utan vapen går det inte…

Jag läste en liten artikel i gårdagens ETC (22/5) som gjorde mig glad. Den handlade om hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – som vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.

”Hamnen i Genua ska inte bidra till väpnade konflikter som kränker de mänskliga rättigheterna”, sa en representant för facket CGIL.

Båten Bahri YANBU hade några veckor tidigare varit i Antwerpen och lastats med belgiska vapen utan några problem. Sen skulle båten till Le Havre i Frankrike som är en av Saudiarabiens främsta vapenleverantörer. Men där stoppades den av aktivister från vänstergrupper och människorättsorganisationer så att den aldrig kunde lägga till.

Från aktionen i Le Havre

I Genua skulle båten bland annat lastas med varor från det italienska vapenföretaget Teknel. Men även här blev det alltså stopp tack vare att facket tog denna aktiva ställning.

 

En krigsregion

Kriget i Jemen har pågått sedan våren 2015, delvis i skuggan av kriget i Syrien. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd. En miljon människor har drabbats av kolera, varannan människa lider av akut matbrist och 22 miljoner behöver humanitär hjälp. Allt enligt Röda korset.

Upprustningen och försäljningen av vapen i världen har ökat alltmer under de senaste åren. En mycket stor del av dessa vapen har hamnat hos de stridande i länder som Syrien eller Jemen. Under åren 2013 – 2017 importerades 32 procent av världens vapenproduktion till regionen som vi kallar Mellanöstern. Den främsta importören här var just Saudiarabien.

Det borde, kan man tycka, vara uppenbart att vi inte ska bidra till att förvärra situationen genom att bidra till att föra in ännu mer vapen. Tyskland och Finland är också exempel på länder som nu stoppat sin vapenexport dit. Men Sverige hör till de länder som trots fina fraser i fyrpartiöverenskommelsen ändå fortsätter att sälja vapen till Saudiarabien, bland annat genom ett svenskt radarsystem från Saab som använts för att koordinera Saudiarabiens bombningar.

 

 

Vapnen som gör det möjligt

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till mycket gott.  Till att fylla så många verkliga behov. Men produktion av vapen fyller inte några mänskliga behov. I bästa fall åstadkommer denna produktion ingenting alls utom just slöseri med resurser. Vapnen står där oanvända för att bara åstadkomma skräck.

”Hamnen stängd för krig.
Hamnen öppen för immigranter”

 

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det: ”The Masters of War”.

I Sverige oroas vi av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Även om jag inte tror att den ökade förekomsten av vapen är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld, så har det naturligtvis bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor i Sverige är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.

 

Genua-arbetarnas exempel

Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL)

Det är därför som de italienska hamnarbetarnas ställningstagande är så viktigt och tänkvärt. Det visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Genua så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt. Vägen dit är naturligtvis lång. Det är en väg som handlar om att den stora majoriteten av människor i världen börjar se sig som en gemensam mänsklighet, i en värld som hotas av både miljökatastrofer och förödande krig. Där vi ser våra gemensamma intressen oavsett religion eller nationalitet. Att vi slutar följa alla dessa hatpredikanter som alltid bara skapar förödelse och misär. Men också alla dessa ”vanliga” demokratiska ledare som lyckas motivera upprustning och vapenexport för att hålla uppe såväl sysselsättning som den egna vapenindustrin. Som alltid säger att ”om inte vi gör det, så gör någon annan det”.

Några måste alltid börja. Några måste börja med att bryta den militära logiken av ”hotbild” – upprustning – mera hot och mer upprustning.

Låt oss hoppas och bidra till att fler följer Genua-arbetarnas exempel.

En fin gammal tradition

Den som känner sig starkt och tryggt förankrad i sin kultur och sina traditioner har lättare att möta andra med nya perspektiv och erfarenheter.

Hans Wallmark (moderaterna)

Det som Hans Wallmark säger här är inte fel. Men kombinerat med den förenklade syn på begrepp som ”kultur” och ”värderingar” som numera torgförs av en ökande del av borgerligheten blir det ändå inte rätt.

En del konservativa människor tror att det bara är de som är anhängare av traditioner. En del tror eller påstår också att det finns en odelbar kultur med tillhörande traditioner som förenar alla infödda svenskar. En kultur med tillhörande traditioner som andra som kommit hit senare ska lära sig att bli en del av.

Själv känner jag mig tryggt förankrad i en internationalistisk och socialistisk tradition. I denna tradition ingår att varje år oavsett väder gå ut och demonstrera på 1 maj. I demonstrationståget möter jag många andra med olika perspektiv och erfarenheter, både infödda och invandrade, men förenade i en gemensam gammal tanke och önskan om solidaritet och rättvisa. Denna tradition delas inte av alla som lever i Sverige. Inte ens av en majoritet. Tyvärr. För då vore Sverige av idag ett mer rättvist och humant land än vad det har blivit.

1 maj är alltså också en tradition och den firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894 om hur traditionen uppstod:

Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Då talade socialdemokraten Hjalmar Branting inför tusen personer. Då fanns ännu bara ett socialistiskt vänsterparti (SAP) och det var mycket annorlunda än dagens socialdemokratiska parti. I sitt tal manade Branting regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är väl därmed också den enda sekulära tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land när det gäller helgdagar.

Så häng med i denna fina gamla tradition. Demonstrera på onsdag för strejkrätten. Ropa: ”internationell solidaritet – vi har bara en planet” och demonstrera för ett land, ett Europa och värld som är för oss alla och inte bara eliten.

Här i Uppsala så är Vänsterpartiets tåg alltid det största. Det går 12:45 från Vaksala torg till Slottsbacken. Häng med!

Och du som inte bor i Uppsala eller som inte vill gå med Vänsterpartiet, gå i något annat tåg, men gå ut på 1 maj och demonstrera.

Seger för hamnarbetarna

Strejken är nu avblåst och hamnarbetarna tycks ha fått ett rikstäckande kollektivavtal. Ett avtal som är exakt likalydande det befintliga avtal som Sveriges Hamnar tecknar med Transportarbetarförbundet.

På sin facebooksida skriver hamnarbetarförbundet nu:

Alla stridsåtgärder från båda parter har återkallats. Alla problematiska skrivningar om lokala förhandlingar som Hamnarbetarförbundet har motsatt sig är strukna i överenskommelsen.

Erik Helgeson, styrelseledamot i Hamnarbetarförbundet säger till SVT:

Det känns historiskt att vi nu efter 47 år äntligen har blivit en fullvärdig avtalspart.

Det verkar alltså som om hamnarbetarförbundet vunnit det grundläggande krav som de kämpat för.

ErikHelgesson

Denna seger innebär en skyldighet för arbetsköparna att inkludera Hamnarbetarförbundet i förhandlingar och överenskommelser som rör vardagen på jobbet för deras medlemmar. Det betyder sådant som att ha rätt till fackliga förtroendemän enligt förtroendemannalagen, att bedriva skyddsarbete med sina skyddsombud och att kunna förhandla. Framförallt kommer det innebära att man nu kan ta itu med de brister i arbetsmiljöarbetet som uppstått i flera hamnar efter att arbetsgivarna utestängde Hamnarbetarförbundet från förhandlingar och skyddsarbete i april 2018.

Det som vi kan lära oss av detta är att gamla slitna fraser om att kamp lönar sig och att enighet ger styrka visat sig stämma än en gång. Utan sin kamp, utan hotet om strejk, hade inte arbetsköparna ändrat sin fackföreningsfientliga attityd. De ville kväsa en stridbar och demokratiskt fackförening med företrädare som står nära de vanliga medlemmarna. Men de lyckades inte denna gång.

Hamnarbetarförbundet har som facklig organisation mycket att lära till oss andra, till andra fackliga organisationer och till alla som vill påverka samhället i en mer rättvis och demokratisk riktning. Viktig var säkert också den solidaritet som strömmade till hamnarbetarförbundet som på bara några dagar fick in över en miljon till sin strejkkassa.

TV4 intervjuas fackets förhandlare och förklarar med sina egna ord vad striden handlat om och vad man nu vunnit. Det är inte så ofta som kämpande grupper får tala ut och tala till punkt på detta sätt. Det är en intervju väl värd att ses.

 

Stöd hamnarbetarförbundets strejkkassa

Solidaritet

Stöd hamnarbetarförbundets strejkkassa

I morgon tvingas de ut i strejk

 

Hamnarbetarförbundet:  

Swish: 123 132 1959      

BankGiro: 177-9750

Mer information här

En viktig strid för demokrati, föreningsfrihet och schyssta arbetsvillkor

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad […] föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften

(Regeringsformen kapitel 2 §5)

Så står det alltså i den gällande svenska grundlagen. Men som ofta när det gäller demokratiska rättigheter så visar det sig att det finns brister såväl i verkligheten som i den faktiska uppslutningen kring principerna.

Ett exempel på det är den långa kamp som Hamnarbetarförbundet tvingats driva för att ens få dessa grundlagsfästa rättigheter. Deras motståndare i Transportföretagen har de senaste åren trappat upp konflikten. Och idag inledde Hamnarbetarförbundet  punktstrejker runt om i landet. Transportföretagen svarade direkt med att lockouta (stänga ute) hamnarbetarna.

En viktig del av föreningsrätten är och har varit rätten att bilda fackföreningar. För att en fackförening ska kunna verka och företräda sina medlemmar krävs det att de får sluta kollektivavtal med arbetsköparna, att de får utse skyddsombud och förhandla. För en fackförening som ansluter och representerar hälften av hamnarbetarna i Sverige och i en del hamnar utgör majoriteten, så är det minst sagt rimligt att få sluta kollektivavtal. Men detta vägrar alltså Transportföretagen. De vill istället att Hamnarbetarförbundet ska underordnas Transport och LO.

gårdagens Aktuellt fick vi faktiskt en ganska hyfsad information om  av vad det handlar om genom en intervju med journalisten Hans Bergsten. Han talade om att det ”handlar om rätten att organisera sig så som man själv vill. Man vill välja den som ska representera en, helt enkelt.” Bergsten talade också om att det i hamnarbetarförbundet är medlemmarna som på möten bestämmer om avtal och större beslut. Han kallade detta för ”direktdemokrati”. Jag undrar varför man inte bara helt enkelt kan kalla det demokrati? Att den bristfälliga demokrati som råder i de flesta fackföreningar betraktas som normal demokrati är ju verkligen sorgligt.

Efter detta ställer så programledaren Nike Nylander då frågan: ”Kan man säga att dom är mer radikala än transport?” Tyvärr har ju ordet ”radikal” numera fått en alltmer negativ innebörd (”radikalisering” innebär oftast något reaktionärt och våldsamt). Bergsten svarade att Hamnarbetarförbundet var en ”Kamporganisation”. Även detta låter ju i vår tid av stor glömska omodernt och konstigt. Men en fackförening som inte är beredd att kämpa (vara en kamporganisation) är inte egentligen värt något för sina medlemmar.

På Aktuellt kunde vi också höra Mattias Dahl, vd för transportföretagen säga att ”Det vilar en tung förklaringsbörda på Hamnarbetarförbundet varför man inte antog avtalet”. Men den tunga ”förklaringsbördan” vilar tungt på Transportföretagen som kränker föreningsrätten. Enligt 2 kap 24§ andra stycket i regeringsformen får föreningsfriheten begränsas ”endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.” Transportföretagen kränker denna rätt. Och LO spelar tyvärr med.

Så här förklarar för övrigt hamnarbetarna själva den senaste striden:

Den 23 januari inleds en rad punktstrejker i landets hamnar. Hamnarbetarförbundet lägger ner arbetet mellan 2 och 4 timmar i flera avdelningar under de kommande dagarna. Samtidigt eskalerar arbetsgivarna konflikten genom att varsla om lockouter som innebär mångfaldigt större produktionsstopp.

Hamnarbetarförbundets syfte med varningsstrejkerna är att få till stånd ett rikstäckande kollektivavtal som fullvärdig part med arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Ett avtal med rätt att förhandla om medlemmarnas villkor och rätt att delta i skyddsorganisationen med valda skyddsombud.

Hamnarbetarförbundet har strävat efter att teckna kollektivavtal i snart fem decennier, sen fackföreningen bildades. I april 2018 blev situationen akut, då arbetsgivarna genomförde en utestängningspolicy som innebar att all samverkan med förbundet drogs tillbaka. Drygt hundra skyddsombud har förlorat sina mandat att verka för säkra arbetsplatser. Man är nu orolig för att fler allvarliga olyckor och i värsta fall dödsfall ska inträffa.

Ändå väljer hälften av landets hamnarbetare att fortsätta vara medlemmar i Hamnarbetarförbundet. Det beror på förbundets organisationsmodell, med omfattande medlemsdemokrati. Det är alltid de berörda medlemmarna som bestämmer hur facket ska agera i olika situationer. Det gäller allt från lokala schemaförhandlingar till centrala beslut.

I en tid när högerns olika delar går till frontalangrepp mot såväl fackföreningsrörelsen som olika typer av uppnådda framgångar är en kämpande fackförening som Hamnarbetarförbundet oerhört viktig och förtjänar vårt helhjärtade stöd.

 

Neths öde visar vad som finns bakom H&M:s mask

 

Neth

Häromkvällen (10 augusti) kunde man på Aktuellt (8 minuter in i programmet) se ett hjärtskärande reportage från Kambodja. Det handlade om textilarbeterskan Neth som sparkades då hon bildade en fackförening för att försöka förbättra de usla arbetsförhållandena för sig och sina arbetskamrater. Hon var anställd vid Eas Tex, ett av de många kinesiska företag som finns i Kambodja. Klädindustrin är där landets främsta inkomstkälla. Textilindustrin svarar för nästan 80 procent av exporten. 600 000 arbetare jobbar inom denna industri som, enligt Amnesty, har kopplingar till höga militärofficerare och intressen i Kina.

Det kinesiska företaget Eas Tex är leverantör till den världsledande klädjätten H&M som är den största uppköparen av klädprodukter i Kambodja, med en omsättning som är nästan dubbelt så stor som Kambodjas BNP. Dessa olika leverantörer i Kambodja är ökända för låga löner, dålig arbetsmiljö, extrema arbetstider, massvimningar i fabrikerna, dödsfall och hårt förtryck av de anställda. För H&M, som trots en viss nedgång gjorde en vinst på över 20 miljarder 2017, måste detta vara en mycket fördelaktig arbetsfördelning. De kinesiska företagen håller i knölpåken och H&M tar in vinsten och kan svära sig fria från ansvar. Detta får vi också se i Aktuellt efter reportaget om den nu svartlistade arbeterskan Neth. Där intervjuas H&Ms ”hållbarhetschef för sociala frågor” Cecilia Tiblad Bentsson. Hon vill inte kännas vid något ansvar för den råa exploateringen. Hon hävdar dessutom genom hela intervjun att Neth inte sparkats p.g.a. facklig aktivitet utan ”därför att det saknades arbetsuppgifter”. De vidriga korttidskontrakten som innebär att företagen kan göra vad de vill med de anställda kallar Tiblad Bentsson för ”en utmaning”. Det är vämjeligt att se och höra.

 

Kapitalismens ansikte

Att se situationen för arbetare i länder som Kambodja eller Bangladesh är att se kapitalismens ansikte osminkat. Ett kapitalistiskt företag drivs ju främst av att försöka inbringa maximal vinst. I ett samhälle där motkrafterna inte är tillräckligt starka går denna vinstjakt alltid ut över dem som arbetar åt företaget, men ofta också över miljön. Så som det ser ut för arbetare i dessa länder såg det ut även i Sverige för mer än 100 år sedan. De motkrafter som tvingade kapitalägarna att ta andra hänsyn var framförallt arbetarrörelsens olika delar som genom fackföreningar och politisk kamp ändrade på styrkeförhållandena. Det var en lång kamp under många decennier som kostade mycket för många av dem som deltog i den. Vi som växt upp senare har kunnat skörda vad deras kamp sådde. Tyvärr börjar alltför många glömma detta och tro att välfärd och välstånd (två olika saker) kom av sig själv som en helt ”naturlig” utveckling.

I Sverige utvecklades textilindustrin i början av 1800-talet. Den byggdes också upp med usla förhållanden för de arbetande. Lågbetalda kvinnor (som det mest var) eller barn under 15 år stod i kalla och dragiga fabriker. Arbetsplatsolyckorna var många, speciellt inom textilindustrin.

Men idag är klädproduktionen nedlagd i Sverige. Först flyttades fabrikerna till södra Europa, senare till Japan eller Taiwan. Idag sker masstillverkningen av kläder i länder som Bangladesh och Kambodja. Ständigt har kapitalet sökt sig till nya platser för att producera till så låga kostnader som möjligt. Låga kostnader innebär hela tiden låga löner, osäkra anställningar, långa arbetsdagar, usel arbetsmiljö och minimala rättigheter för de arbetande.

 

Motstånd och organisering

Men precis som arbetarna i Europa en gång i tiden organiserade sig och erövrade rättigheter och mer mänskliga förhållanden så kommer de nya arbetarna i dessa länder efterhand också att bjuda motstånd och organisera sig. Det sker redan. Säkert kommer kapitalägarna söka nya platser. De försöker ju också att pressa tillbaka villkoren för de arbetande i kapitalismens kärnländer. Men kommer de lyckas med att alltid spela ut oss mot varandra och hitta nya platser för än värre exploatering? Jag tror inte det. Till slut finner sig inte några människor alls i att leva så uselt, speciellt när de vet hur det kan vara på andra platser.  Men det beror då också på oss. Om vi både kan hålla ihop här hemma mot kapitalmaktens försök att försämra anställningsskydd eller strejkrätt och samtidigt vara solidariska med människor på andra platser på jorden. Om vi inte framförallt ser på oss själva som konsumenter av billiga produkter från fattiga länder utan som lönearbetare som har intresse av att alla ska kunna arbeta under drägliga villkor på vår jord, var helst de bor, då måste vi ge allt stöd vi kan till dem som kämpar och dessutom avslöja och angripa ”våra egna” (H&M-)kapitalister i hela deras hyckleri. Vi kan, helt enkelt, försöka se en vision av en värld där kapitalisterna inte kan konkurrera med hjälp av lönedumpning och usla villkor.

 

Tal till nationen?

Inför valet har SVT gjort ett antal program som visats i maj, där alla partiledare fått tala fritt om sin framtidsversion av hur Sverige ska se ut år 2028. Alltså inte sina visioner om en annan värld eller den egna ideologin, utan just bara Sverige och inom en tioårsperiod. Det är inte någon lätt uppgift och jag tänker inte recensera något av de framförda talen här. Men jag tycker att det finns stora problem med just denna ram för de 15 minuter långa talen.

För de extrema nationalisterna i SD är denna ram knappast något problem. Den nationella inskränktheten är ju deras grundläggande idé. Dessutom surfar de sedan en tid med i en internationell reaktionärt nationalistisk och rasistisk våg. För SD framstår knappast den nuvarande internationella situationen som något hinder eller någon begränsning för det som de vill genomföra.

För traditionellt konservativa eller liberala partier som är anhängare av EU, Nato eller olika demokratibegränsande handelsavtal borde den inskränkta ramen åtminstone vara ett visst problem.

För dem som ser klimatfrågan och överutnyttjandet av jordens resurser som den överordnade frågan idag borde det däremot vara ett uppenbart problem att tala om lösningar och visioner utan att vidga ramarna till att handla om vår värld. Dessa problem är ju så uppenbart globala och utan nationella gränser.

För socialister som ser kapitalismen som grunden till många av de orättvisor och problem som vi står inför borde det också vara ett problem att formulera visioner utan att vidga perspektiven utanför de nationella gränserna. Kapitalismen stannar inte vid några gränser.

Naturligtvis sker de flesta kamper som förs mot kapitalismens olika yttringar, inom varje land. Det är där vi finns, vi som inte flyger mellan olika möten i olika länder för att fatta beslut om världens framtid. Lokalt är det lättare att åtminstone se motståndaren. Men detta blir alltmer en svaghet. Våra motståndare möts över gränserna och kan spela ut oss mot varandra.

Solidaritet är inte bara ett moraliskt påbud. Solidaritet handlar om att vi stödjer varandra, till gemensam nytta. En som utvecklat detta mycket bra på annan plats var den tidigare ordföranden vid Livsklubben på Orkla Foods i Örebro, Johan Torgå. Läs gärna!

För en socialist borde det aldrig vara naturligt att tala om att vi ska sträva efter att vara bäst i världen, varken när det gäller välfärden eller något annat. Socialismen kan bara förverkligas i internationell skala. Och vår vision måste gälla hela världen.

När industriarbeten som tidigare gjordes i Sverige numera utförs av extremt lågavlönade arbetare i till exempel Asien, så är inte detta något som vi borde glädja oss över. Varken för att vi ”slipper” göra dessa arbeten eller för att de registrerade växthusgaserna blir mer förmånliga för Sverige. I Sverige har svensk fackföreningsrörelse kämpat för kollektivavtal för att alla ska kunna leva på anständiga löner. Som socialister måste vår vision vara att samma synsätt ska gälla i hela världen. Naturresurser, teknisk förmåga och liknande ska styra var produktionen sker i världen. Lönedumpning ska däremot inte vara styrande. Vår vision måste vara att alla lönearbetare i hela världen ska tjäna anständiga löner. Det kräver sammanhållning över gränserna på samma sätt som facklig solidaritet byggts inom länderna.

När vi på 1 maj ropar ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”, eller den mer moderna varianten: ”Internationell solidaritet – vi har bara en planet”, så uttrycker vi det som borde vara kärnan i den socialistiska ideologin.

Vår vision måste vara socialismen. Den kan inte vara något mindre. Att jag säger så innebär inte att jag är en extremist som avvisar kampen för reformer. Men jag tror inte att den värld vi nu lever i gör det möjligt att uppnå ett välfärdssamhälle i samförstånd med kapitalägarna. Dessa välfärdssamhällen som vi haft förmånen att leva i var ett resultat av speciella historiska omständigheter som inte längre råder. Att idag vända utvecklingen kräver istället ett återupprättande av arbetarrörelsen som rörelse, enorma mobiliseringar och konfrontationer med kapitalet. Målet måste vara att demokratin ska segra över kapitalmakten. I den kampen kan vi inte stå ensamma i ett enskilt land.

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: