Utan vapen går det inte…

Jag läste en liten artikel i gårdagens ETC (22/5) som gjorde mig glad. Den handlade om hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – som vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.

”Hamnen i Genua ska inte bidra till väpnade konflikter som kränker de mänskliga rättigheterna”, sa en representant för facket CGIL.

Båten Bahri YANBU hade några veckor tidigare varit i Antwerpen och lastats med belgiska vapen utan några problem. Sen skulle båten till Le Havre i Frankrike som är en av Saudiarabiens främsta vapenleverantörer. Men där stoppades den av aktivister från vänstergrupper och människorättsorganisationer så att den aldrig kunde lägga till.

Från aktionen i Le Havre

I Genua skulle båten bland annat lastas med varor från det italienska vapenföretaget Teknel. Men även här blev det alltså stopp tack vare att facket tog denna aktiva ställning.

 

En krigsregion

Kriget i Jemen har pågått sedan våren 2015, delvis i skuggan av kriget i Syrien. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd. En miljon människor har drabbats av kolera, varannan människa lider av akut matbrist och 22 miljoner behöver humanitär hjälp. Allt enligt Röda korset.

Upprustningen och försäljningen av vapen i världen har ökat alltmer under de senaste åren. En mycket stor del av dessa vapen har hamnat hos de stridande i länder som Syrien eller Jemen. Under åren 2013 – 2017 importerades 32 procent av världens vapenproduktion till regionen som vi kallar Mellanöstern. Den främsta importören här var just Saudiarabien.

Det borde, kan man tycka, vara uppenbart att vi inte ska bidra till att förvärra situationen genom att bidra till att föra in ännu mer vapen. Tyskland och Finland är också exempel på länder som nu stoppat sin vapenexport dit. Men Sverige hör till de länder som trots fina fraser i fyrpartiöverenskommelsen ändå fortsätter att sälja vapen till Saudiarabien, bland annat genom ett svenskt radarsystem från Saab som använts för att koordinera Saudiarabiens bombningar.

 

 

Vapnen som gör det möjligt

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till mycket gott.  Till att fylla så många verkliga behov. Men produktion av vapen fyller inte några mänskliga behov. I bästa fall åstadkommer denna produktion ingenting alls utom just slöseri med resurser. Vapnen står där oanvända för att bara åstadkomma skräck.

”Hamnen stängd för krig.
Hamnen öppen för immigranter”

 

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det: ”The Masters of War”.

I Sverige oroas vi av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Även om jag inte tror att den ökade förekomsten av vapen är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld, så har det naturligtvis bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor i Sverige är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.

 

Genua-arbetarnas exempel

Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL)

Det är därför som de italienska hamnarbetarnas ställningstagande är så viktigt och tänkvärt. Det visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Genua så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt. Vägen dit är naturligtvis lång. Det är en väg som handlar om att den stora majoriteten av människor i världen börjar se sig som en gemensam mänsklighet, i en värld som hotas av både miljökatastrofer och förödande krig. Där vi ser våra gemensamma intressen oavsett religion eller nationalitet. Att vi slutar följa alla dessa hatpredikanter som alltid bara skapar förödelse och misär. Men också alla dessa ”vanliga” demokratiska ledare som lyckas motivera upprustning och vapenexport för att hålla uppe såväl sysselsättning som den egna vapenindustrin. Som alltid säger att ”om inte vi gör det, så gör någon annan det”.

Några måste alltid börja. Några måste börja med att bryta den militära logiken av ”hotbild” – upprustning – mera hot och mer upprustning.

Låt oss hoppas och bidra till att fler följer Genua-arbetarnas exempel.

En fin gammal tradition

Den som känner sig starkt och tryggt förankrad i sin kultur och sina traditioner har lättare att möta andra med nya perspektiv och erfarenheter.

Hans Wallmark (moderaterna)

Det som Hans Wallmark säger här är inte fel. Men kombinerat med den förenklade syn på begrepp som ”kultur” och ”värderingar” som numera torgförs av en ökande del av borgerligheten blir det ändå inte rätt.

En del konservativa människor tror att det bara är de som är anhängare av traditioner. En del tror eller påstår också att det finns en odelbar kultur med tillhörande traditioner som förenar alla infödda svenskar. En kultur med tillhörande traditioner som andra som kommit hit senare ska lära sig att bli en del av.

Själv känner jag mig tryggt förankrad i en internationalistisk och socialistisk tradition. I denna tradition ingår att varje år oavsett väder gå ut och demonstrera på 1 maj. I demonstrationståget möter jag många andra med olika perspektiv och erfarenheter, både infödda och invandrade, men förenade i en gemensam gammal tanke och önskan om solidaritet och rättvisa. Denna tradition delas inte av alla som lever i Sverige. Inte ens av en majoritet. Tyvärr. För då vore Sverige av idag ett mer rättvist och humant land än vad det har blivit.

1 maj är alltså också en tradition och den firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894 om hur traditionen uppstod:

Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Då talade socialdemokraten Hjalmar Branting inför tusen personer. Då fanns ännu bara ett socialistiskt vänsterparti (SAP) och det var mycket annorlunda än dagens socialdemokratiska parti. I sitt tal manade Branting regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är väl därmed också den enda sekulära tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land när det gäller helgdagar.

Så häng med i denna fina gamla tradition. Demonstrera på onsdag för strejkrätten. Ropa: ”internationell solidaritet – vi har bara en planet” och demonstrera för ett land, ett Europa och värld som är för oss alla och inte bara eliten.

Här i Uppsala så är Vänsterpartiets tåg alltid det största. Det går 12:45 från Vaksala torg till Slottsbacken. Häng med!

Och du som inte bor i Uppsala eller som inte vill gå med Vänsterpartiet, gå i något annat tåg, men gå ut på 1 maj och demonstrera.

Seger för hamnarbetarna

Strejken är nu avblåst och hamnarbetarna tycks ha fått ett rikstäckande kollektivavtal. Ett avtal som är exakt likalydande det befintliga avtal som Sveriges Hamnar tecknar med Transportarbetarförbundet.

På sin facebooksida skriver hamnarbetarförbundet nu:

Alla stridsåtgärder från båda parter har återkallats. Alla problematiska skrivningar om lokala förhandlingar som Hamnarbetarförbundet har motsatt sig är strukna i överenskommelsen.

Erik Helgeson, styrelseledamot i Hamnarbetarförbundet säger till SVT:

Det känns historiskt att vi nu efter 47 år äntligen har blivit en fullvärdig avtalspart.

Det verkar alltså som om hamnarbetarförbundet vunnit det grundläggande krav som de kämpat för.

ErikHelgesson

Denna seger innebär en skyldighet för arbetsköparna att inkludera Hamnarbetarförbundet i förhandlingar och överenskommelser som rör vardagen på jobbet för deras medlemmar. Det betyder sådant som att ha rätt till fackliga förtroendemän enligt förtroendemannalagen, att bedriva skyddsarbete med sina skyddsombud och att kunna förhandla. Framförallt kommer det innebära att man nu kan ta itu med de brister i arbetsmiljöarbetet som uppstått i flera hamnar efter att arbetsgivarna utestängde Hamnarbetarförbundet från förhandlingar och skyddsarbete i april 2018.

Det som vi kan lära oss av detta är att gamla slitna fraser om att kamp lönar sig och att enighet ger styrka visat sig stämma än en gång. Utan sin kamp, utan hotet om strejk, hade inte arbetsköparna ändrat sin fackföreningsfientliga attityd. De ville kväsa en stridbar och demokratiskt fackförening med företrädare som står nära de vanliga medlemmarna. Men de lyckades inte denna gång.

Hamnarbetarförbundet har som facklig organisation mycket att lära till oss andra, till andra fackliga organisationer och till alla som vill påverka samhället i en mer rättvis och demokratisk riktning. Viktig var säkert också den solidaritet som strömmade till hamnarbetarförbundet som på bara några dagar fick in över en miljon till sin strejkkassa.

TV4 intervjuas fackets förhandlare och förklarar med sina egna ord vad striden handlat om och vad man nu vunnit. Det är inte så ofta som kämpande grupper får tala ut och tala till punkt på detta sätt. Det är en intervju väl värd att ses.

 

Stöd hamnarbetarförbundets strejkkassa

Solidaritet

Stöd hamnarbetarförbundets strejkkassa

I morgon tvingas de ut i strejk

 

Hamnarbetarförbundet:  

Swish: 123 132 1959      

BankGiro: 177-9750

Mer information här

En viktig strid för demokrati, föreningsfrihet och schyssta arbetsvillkor

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad […] föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften

(Regeringsformen kapitel 2 §5)

Så står det alltså i den gällande svenska grundlagen. Men som ofta när det gäller demokratiska rättigheter så visar det sig att det finns brister såväl i verkligheten som i den faktiska uppslutningen kring principerna.

Ett exempel på det är den långa kamp som Hamnarbetarförbundet tvingats driva för att ens få dessa grundlagsfästa rättigheter. Deras motståndare i Transportföretagen har de senaste åren trappat upp konflikten. Och idag inledde Hamnarbetarförbundet  punktstrejker runt om i landet. Transportföretagen svarade direkt med att lockouta (stänga ute) hamnarbetarna.

En viktig del av föreningsrätten är och har varit rätten att bilda fackföreningar. För att en fackförening ska kunna verka och företräda sina medlemmar krävs det att de får sluta kollektivavtal med arbetsköparna, att de får utse skyddsombud och förhandla. För en fackförening som ansluter och representerar hälften av hamnarbetarna i Sverige och i en del hamnar utgör majoriteten, så är det minst sagt rimligt att få sluta kollektivavtal. Men detta vägrar alltså Transportföretagen. De vill istället att Hamnarbetarförbundet ska underordnas Transport och LO.

gårdagens Aktuellt fick vi faktiskt en ganska hyfsad information om  av vad det handlar om genom en intervju med journalisten Hans Bergsten. Han talade om att det ”handlar om rätten att organisera sig så som man själv vill. Man vill välja den som ska representera en, helt enkelt.” Bergsten talade också om att det i hamnarbetarförbundet är medlemmarna som på möten bestämmer om avtal och större beslut. Han kallade detta för ”direktdemokrati”. Jag undrar varför man inte bara helt enkelt kan kalla det demokrati? Att den bristfälliga demokrati som råder i de flesta fackföreningar betraktas som normal demokrati är ju verkligen sorgligt.

Efter detta ställer så programledaren Nike Nylander då frågan: ”Kan man säga att dom är mer radikala än transport?” Tyvärr har ju ordet ”radikal” numera fått en alltmer negativ innebörd (”radikalisering” innebär oftast något reaktionärt och våldsamt). Bergsten svarade att Hamnarbetarförbundet var en ”Kamporganisation”. Även detta låter ju i vår tid av stor glömska omodernt och konstigt. Men en fackförening som inte är beredd att kämpa (vara en kamporganisation) är inte egentligen värt något för sina medlemmar.

På Aktuellt kunde vi också höra Mattias Dahl, vd för transportföretagen säga att ”Det vilar en tung förklaringsbörda på Hamnarbetarförbundet varför man inte antog avtalet”. Men den tunga ”förklaringsbördan” vilar tungt på Transportföretagen som kränker föreningsrätten. Enligt 2 kap 24§ andra stycket i regeringsformen får föreningsfriheten begränsas ”endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.” Transportföretagen kränker denna rätt. Och LO spelar tyvärr med.

Så här förklarar för övrigt hamnarbetarna själva den senaste striden:

Den 23 januari inleds en rad punktstrejker i landets hamnar. Hamnarbetarförbundet lägger ner arbetet mellan 2 och 4 timmar i flera avdelningar under de kommande dagarna. Samtidigt eskalerar arbetsgivarna konflikten genom att varsla om lockouter som innebär mångfaldigt större produktionsstopp.

Hamnarbetarförbundets syfte med varningsstrejkerna är att få till stånd ett rikstäckande kollektivavtal som fullvärdig part med arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Ett avtal med rätt att förhandla om medlemmarnas villkor och rätt att delta i skyddsorganisationen med valda skyddsombud.

Hamnarbetarförbundet har strävat efter att teckna kollektivavtal i snart fem decennier, sen fackföreningen bildades. I april 2018 blev situationen akut, då arbetsgivarna genomförde en utestängningspolicy som innebar att all samverkan med förbundet drogs tillbaka. Drygt hundra skyddsombud har förlorat sina mandat att verka för säkra arbetsplatser. Man är nu orolig för att fler allvarliga olyckor och i värsta fall dödsfall ska inträffa.

Ändå väljer hälften av landets hamnarbetare att fortsätta vara medlemmar i Hamnarbetarförbundet. Det beror på förbundets organisationsmodell, med omfattande medlemsdemokrati. Det är alltid de berörda medlemmarna som bestämmer hur facket ska agera i olika situationer. Det gäller allt från lokala schemaförhandlingar till centrala beslut.

I en tid när högerns olika delar går till frontalangrepp mot såväl fackföreningsrörelsen som olika typer av uppnådda framgångar är en kämpande fackförening som Hamnarbetarförbundet oerhört viktig och förtjänar vårt helhjärtade stöd.

 

Neths öde visar vad som finns bakom H&M:s mask

 

Neth

Häromkvällen (10 augusti) kunde man på Aktuellt (8 minuter in i programmet) se ett hjärtskärande reportage från Kambodja. Det handlade om textilarbeterskan Neth som sparkades då hon bildade en fackförening för att försöka förbättra de usla arbetsförhållandena för sig och sina arbetskamrater. Hon var anställd vid Eas Tex, ett av de många kinesiska företag som finns i Kambodja. Klädindustrin är där landets främsta inkomstkälla. Textilindustrin svarar för nästan 80 procent av exporten. 600 000 arbetare jobbar inom denna industri som, enligt Amnesty, har kopplingar till höga militärofficerare och intressen i Kina.

Det kinesiska företaget Eas Tex är leverantör till den världsledande klädjätten H&M som är den största uppköparen av klädprodukter i Kambodja, med en omsättning som är nästan dubbelt så stor som Kambodjas BNP. Dessa olika leverantörer i Kambodja är ökända för låga löner, dålig arbetsmiljö, extrema arbetstider, massvimningar i fabrikerna, dödsfall och hårt förtryck av de anställda. För H&M, som trots en viss nedgång gjorde en vinst på över 20 miljarder 2017, måste detta vara en mycket fördelaktig arbetsfördelning. De kinesiska företagen håller i knölpåken och H&M tar in vinsten och kan svära sig fria från ansvar. Detta får vi också se i Aktuellt efter reportaget om den nu svartlistade arbeterskan Neth. Där intervjuas H&Ms ”hållbarhetschef för sociala frågor” Cecilia Tiblad Bentsson. Hon vill inte kännas vid något ansvar för den råa exploateringen. Hon hävdar dessutom genom hela intervjun att Neth inte sparkats p.g.a. facklig aktivitet utan ”därför att det saknades arbetsuppgifter”. De vidriga korttidskontrakten som innebär att företagen kan göra vad de vill med de anställda kallar Tiblad Bentsson för ”en utmaning”. Det är vämjeligt att se och höra.

 

Kapitalismens ansikte

Att se situationen för arbetare i länder som Kambodja eller Bangladesh är att se kapitalismens ansikte osminkat. Ett kapitalistiskt företag drivs ju främst av att försöka inbringa maximal vinst. I ett samhälle där motkrafterna inte är tillräckligt starka går denna vinstjakt alltid ut över dem som arbetar åt företaget, men ofta också över miljön. Så som det ser ut för arbetare i dessa länder såg det ut även i Sverige för mer än 100 år sedan. De motkrafter som tvingade kapitalägarna att ta andra hänsyn var framförallt arbetarrörelsens olika delar som genom fackföreningar och politisk kamp ändrade på styrkeförhållandena. Det var en lång kamp under många decennier som kostade mycket för många av dem som deltog i den. Vi som växt upp senare har kunnat skörda vad deras kamp sådde. Tyvärr börjar alltför många glömma detta och tro att välfärd och välstånd (två olika saker) kom av sig själv som en helt ”naturlig” utveckling.

I Sverige utvecklades textilindustrin i början av 1800-talet. Den byggdes också upp med usla förhållanden för de arbetande. Lågbetalda kvinnor (som det mest var) eller barn under 15 år stod i kalla och dragiga fabriker. Arbetsplatsolyckorna var många, speciellt inom textilindustrin.

Men idag är klädproduktionen nedlagd i Sverige. Först flyttades fabrikerna till södra Europa, senare till Japan eller Taiwan. Idag sker masstillverkningen av kläder i länder som Bangladesh och Kambodja. Ständigt har kapitalet sökt sig till nya platser för att producera till så låga kostnader som möjligt. Låga kostnader innebär hela tiden låga löner, osäkra anställningar, långa arbetsdagar, usel arbetsmiljö och minimala rättigheter för de arbetande.

 

Motstånd och organisering

Men precis som arbetarna i Europa en gång i tiden organiserade sig och erövrade rättigheter och mer mänskliga förhållanden så kommer de nya arbetarna i dessa länder efterhand också att bjuda motstånd och organisera sig. Det sker redan. Säkert kommer kapitalägarna söka nya platser. De försöker ju också att pressa tillbaka villkoren för de arbetande i kapitalismens kärnländer. Men kommer de lyckas med att alltid spela ut oss mot varandra och hitta nya platser för än värre exploatering? Jag tror inte det. Till slut finner sig inte några människor alls i att leva så uselt, speciellt när de vet hur det kan vara på andra platser.  Men det beror då också på oss. Om vi både kan hålla ihop här hemma mot kapitalmaktens försök att försämra anställningsskydd eller strejkrätt och samtidigt vara solidariska med människor på andra platser på jorden. Om vi inte framförallt ser på oss själva som konsumenter av billiga produkter från fattiga länder utan som lönearbetare som har intresse av att alla ska kunna arbeta under drägliga villkor på vår jord, var helst de bor, då måste vi ge allt stöd vi kan till dem som kämpar och dessutom avslöja och angripa ”våra egna” (H&M-)kapitalister i hela deras hyckleri. Vi kan, helt enkelt, försöka se en vision av en värld där kapitalisterna inte kan konkurrera med hjälp av lönedumpning och usla villkor.

 

Tal till nationen?

Inför valet har SVT gjort ett antal program som visats i maj, där alla partiledare fått tala fritt om sin framtidsversion av hur Sverige ska se ut år 2028. Alltså inte sina visioner om en annan värld eller den egna ideologin, utan just bara Sverige och inom en tioårsperiod. Det är inte någon lätt uppgift och jag tänker inte recensera något av de framförda talen här. Men jag tycker att det finns stora problem med just denna ram för de 15 minuter långa talen.

För de extrema nationalisterna i SD är denna ram knappast något problem. Den nationella inskränktheten är ju deras grundläggande idé. Dessutom surfar de sedan en tid med i en internationell reaktionärt nationalistisk och rasistisk våg. För SD framstår knappast den nuvarande internationella situationen som något hinder eller någon begränsning för det som de vill genomföra.

För traditionellt konservativa eller liberala partier som är anhängare av EU, Nato eller olika demokratibegränsande handelsavtal borde den inskränkta ramen åtminstone vara ett visst problem.

För dem som ser klimatfrågan och överutnyttjandet av jordens resurser som den överordnade frågan idag borde det däremot vara ett uppenbart problem att tala om lösningar och visioner utan att vidga ramarna till att handla om vår värld. Dessa problem är ju så uppenbart globala och utan nationella gränser.

För socialister som ser kapitalismen som grunden till många av de orättvisor och problem som vi står inför borde det också vara ett problem att formulera visioner utan att vidga perspektiven utanför de nationella gränserna. Kapitalismen stannar inte vid några gränser.

Naturligtvis sker de flesta kamper som förs mot kapitalismens olika yttringar, inom varje land. Det är där vi finns, vi som inte flyger mellan olika möten i olika länder för att fatta beslut om världens framtid. Lokalt är det lättare att åtminstone se motståndaren. Men detta blir alltmer en svaghet. Våra motståndare möts över gränserna och kan spela ut oss mot varandra.

Solidaritet är inte bara ett moraliskt påbud. Solidaritet handlar om att vi stödjer varandra, till gemensam nytta. En som utvecklat detta mycket bra på annan plats var den tidigare ordföranden vid Livsklubben på Orkla Foods i Örebro, Johan Torgå. Läs gärna!

För en socialist borde det aldrig vara naturligt att tala om att vi ska sträva efter att vara bäst i världen, varken när det gäller välfärden eller något annat. Socialismen kan bara förverkligas i internationell skala. Och vår vision måste gälla hela världen.

När industriarbeten som tidigare gjordes i Sverige numera utförs av extremt lågavlönade arbetare i till exempel Asien, så är inte detta något som vi borde glädja oss över. Varken för att vi ”slipper” göra dessa arbeten eller för att de registrerade växthusgaserna blir mer förmånliga för Sverige. I Sverige har svensk fackföreningsrörelse kämpat för kollektivavtal för att alla ska kunna leva på anständiga löner. Som socialister måste vår vision vara att samma synsätt ska gälla i hela världen. Naturresurser, teknisk förmåga och liknande ska styra var produktionen sker i världen. Lönedumpning ska däremot inte vara styrande. Vår vision måste vara att alla lönearbetare i hela världen ska tjäna anständiga löner. Det kräver sammanhållning över gränserna på samma sätt som facklig solidaritet byggts inom länderna.

När vi på 1 maj ropar ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”, eller den mer moderna varianten: ”Internationell solidaritet – vi har bara en planet”, så uttrycker vi det som borde vara kärnan i den socialistiska ideologin.

Vår vision måste vara socialismen. Den kan inte vara något mindre. Att jag säger så innebär inte att jag är en extremist som avvisar kampen för reformer. Men jag tror inte att den värld vi nu lever i gör det möjligt att uppnå ett välfärdssamhälle i samförstånd med kapitalägarna. Dessa välfärdssamhällen som vi haft förmånen att leva i var ett resultat av speciella historiska omständigheter som inte längre råder. Att idag vända utvecklingen kräver istället ett återupprättande av arbetarrörelsen som rörelse, enorma mobiliseringar och konfrontationer med kapitalet. Målet måste vara att demokratin ska segra över kapitalmakten. I den kampen kan vi inte stå ensamma i ett enskilt land.

 

Intressant?

Fackföreningstankens själva kärna

Jag har skrivit förut om bojkotten av viner från Robertson Winery i Sydafrika. Initiativet till denna solidaritets-bojkott kom från Livsklubben på Orkla Foods i Örebro. Ordförande för fackklubben var Johan Torgå. Nyligen var han i Sydafrika och besökte en kongress för den sydafrikanska lantarbetarfackföreningen CSAAWU. Han höll ett tal till kongressen. Talet handlar bland annat om varför man ska organisera sig fackligt och om innebörden av ordet solidaritet. Jag tycker det är ett mycket fint och berörande tal. Med Johans medgivande har jag fått rätt att publicera talet här på bloggen. En del av er kanske redan sett det på facebook. Men för er som struntar i facebook så har ni en stund av intressant läsning här. Johan Torgå från Livsmedelsarbetare för Solidaritet höll detta tal på CSAAWU`s kongress i slutet av november:

Kamrater!
Först och främst vill jag tacka CSAAWU för att bjuda in mig till denna kongress.
Jag heter Johan och jag kommer från en liten livsmedelsarbetarfackklubb i en stad i Sverige. Det är mitt första besök i Sydafrika och det är en lång resa inte bara i timmar och kilometer. Jag är nu på andra sidan jordklotet. När jag lämnade Sverige var det vinter och snö men här är det sommar. Värmen här i dag kommer emellertid inte bara från sommarsolen, det kommer också från alla era varmhjärtade fackliga medlemmar som har för avsikt att bygga en framtid där lantarbetare kan leva sitt liv i värdighet.
Jag har blivit ombedd att tala om internationell solidaritet och jag skulle vilja börja i min hemstad Örebro och livsmedelsfabriken där jag jobbade i nästan 30 år. Jag var ordförande i Livs, Livsmedelsarbetareförbundet, och för sju år sedan kom jag i kontakt med en gammal vän som arbetade i Sydafrika. Jag bjöd in honom till ett fackligt klubbmöte där han pratade om CSAAWU och livet för sydafrikanska lantarbetare. Detta var starten för solidaritetsarbetet för vårt fackförbund som stöd för CSAAWU. Ett beslut om att donera pengar gjordes vid ett välbesökt medlemsmöte. Så hur kommer det sig livsmedelsarbetarebetare på en liten livsmedelsfabrik i Sverige, så långt ifrån Sydafrika, fattar ett sådant beslut? Jag tror att svaret är: Det kunde ha varit mig, förståelsen att vi som arbetare delar erfarenheter … Det här är den magiska solidariteten. Solidaritet är den princip som arbetarrörelsen och fackföreningarna grundar sig på. Det får oss att se vad som förenar oss över tron, religioner och hudfärg. Man kan säga att det gör oss färgblinda, och det är bra när det gäller att slåss för sina klassintressen.
Det finns minst två skillnader mellan solidaritet och välgörenhet.
Först – Välgörenhet är vertikal, från topp till botten. Solidariteten är horisontell, från en jämlik med en annan.
För det andra – Välgörenhet är bara riktad åt ett håll medan solidaritet går båda hållen.
Låt mig illustrera vad solidaritet betyder och vad det kan göra. Förra året var strejken på Robertson Winery. Vår lokala fackförening tillsammans med andra organiserade en solidaritetskampanj där vi propagerade för bojkott och samlade in pengar till de strejkande arbetarna. Vi hörde från kamraterna i CSAAWU hur viktigt det var för de strejkande arbetarna att se och uppleva att de inte var ensamma.
Samtidigt kämpade svenska livsmedelsarbetare på Findus, i den lilla staden Bjuv, för sina jobb mot giriga”piratkapitalister” som planerade att stänga fabriken och ställa 400 arbetare utan jobb. CSAAWU gjorde en stor insats för att visa sitt stöd för sina bröder och systrar i Sverige. Arbetare stod med plakat om stöd och på ett videoklipp kunde man se strejkande arbetare från Robertson Winery dansa och sjunga en sång till stöd för Findusarbetarna.
Nu är deras kamp slut och arbetarna förlorade sin fabrik, men facket lyckades förhandla fram en ganska bra uppgörelse om uppsägningsvillkoren. De flesta har idag nya jobb eller har startat en utbildning. Låt mig skicka dessa hälsningar till från tidigare fackliga ledare på Findus.
Kenth Ahlgren, tidigare ordförande i fackklubben bad mig ge er en hälsning och berätta att de följer er kamp genom ”Livsmedelsarbetare för Solidaritet’s” facebooksida och han vill också att jag ska säga er att arbetarna på Findus är stolta över att de hade ert stöd under sin kamp
Johan Bengtsson, som var huvudskyddsombud på Findus, höll ett tal på Livskongressen i maj där han talade om hur viktig solidaritet är. Han sa att det är ovärderligt med stöd när man känner dig liten och man bara är en siffra på ett papper för företaget. Han nämnde särskilt stödet från CSAAWU och jag pratade med honom den häromdagen. Han sa att han ofta tänker på arbetarna på videoklippet som dansade och sjöng. Han sa:
”Hur har de det idag? Hur är deras dagliga kamp? Jag är med dem i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma stödet och hälsningarna … Jag får tårar i mina ögon när jag tänker på det.”
I år tog CSAAWU ett annat och mycket viktigt steg för att stärka internationell solidaritet. CSAAWU är nu medlem i IUF, den internationella fackliga federationen för lantarbetare, livsmedelsarbetare, hotell- och restaurangarbetare. För en enskild arbetare att ansluta sig till en fackförbund är en solidaritetshandling. Det innebär att du lovar att inte sälja ditt arbete till ett pris under vad de fackliga medlemmarna har bestämt. Att gå med i en internationell facklig federationär också en solidaritetshandling. Det är ett löfte att stå upp för arbetare och stödja arbetarnas kamp över hela världen. Idag är mitt fackförbund Livs och CSAAWU medlemmar i samma internationella organisation. Vi är nu vapenbröder och vapensystrar och vårt vapen är solidaritet.!

Johan längst till höger på bilden.

Ett annat sätt att arbeta med internationell solidaritet för oss har varit att vara en del av Ethical Wine Trade Campaign. Vår lokala Livsklubb har varit en aktiv del i den svenska delen av denna kampanj, som heter Rättvis Vinhandel. I Sverige har kampanjen fokuserat på att sprida information om villkoren för lantarbetare och har särskilt fokuserat på att sätta press på Systembolaget, det svenska statsägda alkoholmonopolet.
I augusti tecknades ett ”Memorandum of Understanding” mellan Unionen, som organiserar de anställda hos Systembolaget, IUF och Systembolaget. Det kommer att hållas 4 möten om året där dessa tre parter kommer att diskutera problem och lösningar. Jag tror inte att detta kommer att lösa alla problem, men det är ett steg framåt.
Jag tror att Rättvis Vinhandels arbete tillsammans med vårt lokala fackliga solidaritetsarbete och det faktum att CSAAWU nu är medlem i IUF har varit saker som har bidragit till att detta memorandum blev verklighet.
Jag vill avsluta med att beskriva vad vår fackklubb har gjort hittills för att stödja er kamp. Vi började med att donera från vår klubbkassa, men insåg att om vi skulle fortsätta så skulle vår kassa slutligen bli tom. Så vi uppmanade medlemmarna att arbeta i en solidaritetsgrupp som vi kallade Livsmedelsarbetare för Solidaritet. Vi har organiserat loppmarknader och vinlotterier. Vi har sålt hemlagade solidaritetskakor på jobbet, samlat in pengar utanför Systembolaget. Vi har också gjort insamlingar på fackmöten, fackliga kurser och Livs kongresser och via vår facebook-sida Livsmedelsarbetare för Solidaritet.
Vi har hittills lyckats samla 283 612 kronor och om vi kan lägga till de pengar som vår fackklubb skänkt som är 10 000 kronor. Om man summerar detta och gör dem till rand blir det 463 000 rand.
Jag vill avsluta med att ge er alla, hälsningar från den Rättvis Vinhandel, Unionen på Systembolaget, Livsklubben vid Orkla Foods och med den här lilla gåvan även från Livsmedelsarbetarförbundet. Vi hoppas att ni kommer att ha en bra och framgångsrik kongress och hoppas att träffa er på barrikaderna.
Johan från Findus bad mig att hämta denna hälsning:
Amandla!!!

Intressant?

Läs andra bloggar om Sydafrika, facket

När är en lön (för) hög enligt borgerligheten?

Vad är normala löner och vad är höga löner? Den frågan går att besvara ganska enkelt med saklig statistik från Statistiska Centralbyrån. Det är till exempel ett faktum att den stora majoriteten av löntagare tjänar mindre än 38 200 kr i månaden.

Men på den borgerliga kanten kör man med olika verklighetsbeskrivningar beroende på vems lön det handlar om och ifall det gäller skattehöjning eller lönesänkning.

När moderaterna skriker i högan sky för att den minoritet som tjänar över 38 200 ska betala statlig skatt från 2018, då låter det som om det handlar om en mycket större grupp än det faktiskt är. Deras ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson brukar då prata om ”breda grupper”.

Men när de som arbetar med att ta hand om soporna i Stockholm inte accepterar att få sina löner sänkta från 35 000 till 28 000 då tillhör de däremot inte några ”breda grupper” enligt moderaterna. Då är det en helt annan beskrivning av löneläget i Sverige som gäller. Så här låter till exempel den moderata EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner:

Det de (soparbetarna) sysslar med kan bäst liknas vid utpressning för att få igenom krav och tillskansa sig förmåner som de flesta andra bara kan drömma om. Poliser tjänar i genomsnitt 27 600 och sjuksköterskor 25 600. I den jämförelsen framstår sopåkarnas strejk som en ren lyxstrejk.

Att 35 000 är mer än de flesta vanliga lönarbetare tjänar är sant. Men Fjellner själv är ju EU-parlamentariker med löner och förmåner långt över det som de flesta ”bara kan drömma om”. Varje EU-parlamentariker har dessutom förutom lön och traktamente därutöver 42 250 kronor skattefritt till kontorsutgifter och representation. Detta behöver de inte redovisa. De vill inte heller redovisa dessa utgifter. Vid en direkt fråga från Svenska Dagbladet var det bara en av de svenska parlamentarikerna – Vänsterpartiets Malin Björk – som ville redovisa vad pengarna går till. Fjellner och de andra svenska EU-parlamentarikerna motsatte sig det. En viss försiktighet när det gäller att gapa om andras betydligt lägre löner och förmåner skulle alltså vara på sin plats.

 

Söndra och härska

De som själva tjänar mycket mer än soparbetarna har under sommaren försökt ställa olika grupper av betydligt lägre betalda lönearbetare mot varandra. Detta grepp har använts av ett flertal borgerliga debattörer och ledarskribenter. En variant av det är de som försöker framställa det som att de i huvudsak manliga soparbetarna – sopgubbarna som de kallar sig själva – skulle hindra den feministiska kampen genom sina strejkaktioner. Liberalernas Birgitta Ohlsson skrev till exempel om de betydligt lägre lönerna för olika kvinnodominerade yrken som ett argument för att sänka soparbetarnas löner. Men ingen av dessa debattörer har kunnat visa hur lönerna i dessa kvinnoyrken skulle bli högre genom att sänka lönerna för andra lönearbetare. Lönesänkningen hamnar ju inte hos det gemensamma eller i några vårdbiträdens lönekuvert utan hos det privata sophämtningsföretaget Reno Norden.

 

Ett bra svar

En som svarat på dessa falska angrepp är sjuksköterskan och aktivisten i rörelsen ”En annan vård är möjlig”, Agneta Lenander.

Hon gör det i en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv. Hon skriver bland annat så här:

Sluta använda mig som ett slagträ i debatten om ojämlika löner. Om du på allvar hade brytt dig hade vi inte haft den ojämlika situation som vi har i dag. Sedan när tog du fighten med oss i vården?

När stod du sida vid sida med vårdarbetare, som råddat ihop manifestationer och demonstrationer för att kämpa för vår sak?

Och till andra inom vården som gått på hetsen mot sopåkarna skriver hon:

Alla ni vårdarbetare som gnäller över att sopåkare har mer betalt än vi. Var fanns alla ni förra året den 4 september? Hur mycket kämpade ni för vår sak? Jag fick höra, det är inte lönt. Det gör ingen skillnad. Gör det här någon skillnad? Att gnälla över orättvisan? Genom att klanka ner på en annan yrkesgrupp? För att de tar en strid ni själva inte ens skulle drömma om.

Vi vinner inga större strider än de vi själva är beredda att kämpa för.

 

Kommunens ansvar

Stockholms kommun har ju lagt ut sophanteringen på privata företag genom upphandling. Som ofta vid sådana här upphandlingar vinner den som lägger lägst anbud, trots att motsatsen ofta hävdas. Och naturligtvis finns det bara ett sätt för företaget att ta ut vinst ur en verksamhet som får mindre pengar och det är på bekostnad av dem som arbetar i verksamheten, här som på andra ställen. I det här fallet genom sänkt lön och mer press i arbetet. Miljöborgarrådet Katarina Luhr (MP) säger till SVT att ”lönefrågan aldrig har varit i fokus i upphandlingen”. Man får inte heller intrycket att hon bryr sig om att ”lönefrågan” i detta fall innebar kraftigt sänkta löner för en grupp av arbetare. Ett naturligt krav i detta läge är att återkommunalisera sophämtningen i huvudstaden.

 

Läget nu?

Arbetsdomstolen har redan beslutat att sopstrejken var olovlig. De strejkande och deras familjer kommer naturligtvis drabbas av böter. En insamling till stöd för de strejkande drivs av Förbundet Arbetarsolidaritet. Alla bidrag till bankgiro 418 – 6482 går oavkortat till de soparbetare som strejkat.

Så här beskriver arbetarna själva situationen den 19 juli i en pressrealese som man kan läsa på facebookgruppen ”Vi stödjer Stockholms sopgubbar”:

 

Pressrealease från Stockholms Sopgubbar 19 juli 2017

Stockholms Sopgubbar på Reno meddelar.

Är strejken slut? Kalla det vad ni vill, men vi går inte tillbaka till Reno. Vi uppmanar alla att bojkotta företaget. Både kunder och arbetare.

Sopgubbarna har sagt upp sig, är på semester, några är sjukskrivna, någon jobbar. De som enligt uppgift nu kör sopbilarna är inga riktiga sopgubbar, utan nybörjare. Sopberget i Stockholm bara växer!

Så fort stockholmarna kommer tillbaka från semestern exploderar sopmängderna i soprummen. Den 1a oktober svämmar Södermalm och Östermalm också över av sopberg om Reno tar över efter Liselotte Lööf.

Vi börjar gärna hämta sopor igen, men inte på Reno Nordens villkor.

 

Här är några bra artiklar att läsa i frågan:

En ledare i ETC Stockholm

En artikel av Martin Klepke i Arbetet

En artikel om den galna privatiseringen i Allehanda

En artikel i Aftonbladet av Daniel Swedin

 

Intressant?

 

Stöd hamnarbetarna i Göteborg!

Sedan klockan 16:00 i fredags (19 maj) har konflikten trappats upp i Göteborgs hamn. Företaget APM Terminals inledde då en lockout som innebär att containerterminalen stängs ner 15 timmar per dygn.

Jag har tidigare skrivit om detta här på bloggen. Den lokala fackföreningen Hamnarbetarförbundet har sedan flera år haft stora problem med det multinationella företaget APM Terminals. Konflikten trappades upp under våren 2015 och har sedan förvärrats.

Bolaget vill diktera vilka som ska komma till förhandling eller vilken information som ska få gå ut på ett sätt som påminner om metoder från 1800-talet. Skyddsfrågorna har blivit eftersatta och 13 skyddsombud från Hamnarbetarförbundet har utestängts från skyddsorganisationen. Man har också struntat i olika uppgörelser och börjat jävlas med folk när det gäller uttag av föräldraledighet och semester.

Nu trappar alltså företaget ytterligare upp konflikten. I detta läge kommer regeringen med ett utspel som öppnar upp för att begränsa konflikträtten. Hamnarbetarförbundet  konstaterar i ett uttalande att ”en förhandlingslösning som skulle kunna få ett slut på konflikten och den lockout som nu stänger ner containerterminalen 15 timmar per dygn, är mer avlägsen efter regeringens utspel idag.

Desto mer oroande är det uttalande som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson gör vid presskonferensen där hon talar om ett ”besvärligt läge”, men inte för de lockoutade och trakasserade arbetarna och deras fackförening, utan för företaget:

…i och med att arbetsgivaren har tecknat kollektivavtal men ändå utsätts för stridsåtgärder.

Arbetsmarknadsministern bortser här från det ”lilla problemet” att företaget tecknat avtal med Transport men inte med den fackförening som organiserar 85 procent av arbetarna i hamnen i Göteborg. Dessutom finns det mycket befogad kritik att rikta mot Transportarbetarförbundet i denna konflikt.

Hamnarbetarförbundet förtjänar allt stöd i sin kamp för medlemmarnas arbetsförhållanden, för demokratiska rättigheter och för att upprätthålla en demokratisk och medlemsstyrd fackförening.

Skaffa mer information på http://www.hamn.nu

Ge ekonomiska bidrag.

Ta uttalanden i din organisation eller förening till stöd för Hamnarbetarnas kamp.

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: