Fackföreningstankens själva kärna

Jag har skrivit förut om bojkotten av viner från Robertson Winery i Sydafrika. Initiativet till denna solidaritets-bojkott kom från Livsklubben på Orkla Foods i Örebro. Ordförande för fackklubben var Johan Torgå. Nyligen var han i Sydafrika och besökte en kongress för den sydafrikanska lantarbetarfackföreningen CSAAWU. Han höll ett tal till kongressen. Talet handlar bland annat om varför man ska organisera sig fackligt och om innebörden av ordet solidaritet. Jag tycker det är ett mycket fint och berörande tal. Med Johans medgivande har jag fått rätt att publicera talet här på bloggen. En del av er kanske redan sett det på facebook. Men för er som struntar i facebook så har ni en stund av intressant läsning här. Johan Torgå från Livsmedelsarbetare för Solidaritet höll detta tal på CSAAWU`s kongress i slutet av november:

Kamrater!
Först och främst vill jag tacka CSAAWU för att bjuda in mig till denna kongress.
Jag heter Johan och jag kommer från en liten livsmedelsarbetarfackklubb i en stad i Sverige. Det är mitt första besök i Sydafrika och det är en lång resa inte bara i timmar och kilometer. Jag är nu på andra sidan jordklotet. När jag lämnade Sverige var det vinter och snö men här är det sommar. Värmen här i dag kommer emellertid inte bara från sommarsolen, det kommer också från alla era varmhjärtade fackliga medlemmar som har för avsikt att bygga en framtid där lantarbetare kan leva sitt liv i värdighet.
Jag har blivit ombedd att tala om internationell solidaritet och jag skulle vilja börja i min hemstad Örebro och livsmedelsfabriken där jag jobbade i nästan 30 år. Jag var ordförande i Livs, Livsmedelsarbetareförbundet, och för sju år sedan kom jag i kontakt med en gammal vän som arbetade i Sydafrika. Jag bjöd in honom till ett fackligt klubbmöte där han pratade om CSAAWU och livet för sydafrikanska lantarbetare. Detta var starten för solidaritetsarbetet för vårt fackförbund som stöd för CSAAWU. Ett beslut om att donera pengar gjordes vid ett välbesökt medlemsmöte. Så hur kommer det sig livsmedelsarbetarebetare på en liten livsmedelsfabrik i Sverige, så långt ifrån Sydafrika, fattar ett sådant beslut? Jag tror att svaret är: Det kunde ha varit mig, förståelsen att vi som arbetare delar erfarenheter … Det här är den magiska solidariteten. Solidaritet är den princip som arbetarrörelsen och fackföreningarna grundar sig på. Det får oss att se vad som förenar oss över tron, religioner och hudfärg. Man kan säga att det gör oss färgblinda, och det är bra när det gäller att slåss för sina klassintressen.
Det finns minst två skillnader mellan solidaritet och välgörenhet.
Först – Välgörenhet är vertikal, från topp till botten. Solidariteten är horisontell, från en jämlik med en annan.
För det andra – Välgörenhet är bara riktad åt ett håll medan solidaritet går båda hållen.
Låt mig illustrera vad solidaritet betyder och vad det kan göra. Förra året var strejken på Robertson Winery. Vår lokala fackförening tillsammans med andra organiserade en solidaritetskampanj där vi propagerade för bojkott och samlade in pengar till de strejkande arbetarna. Vi hörde från kamraterna i CSAAWU hur viktigt det var för de strejkande arbetarna att se och uppleva att de inte var ensamma.
Samtidigt kämpade svenska livsmedelsarbetare på Findus, i den lilla staden Bjuv, för sina jobb mot giriga”piratkapitalister” som planerade att stänga fabriken och ställa 400 arbetare utan jobb. CSAAWU gjorde en stor insats för att visa sitt stöd för sina bröder och systrar i Sverige. Arbetare stod med plakat om stöd och på ett videoklipp kunde man se strejkande arbetare från Robertson Winery dansa och sjunga en sång till stöd för Findusarbetarna.
Nu är deras kamp slut och arbetarna förlorade sin fabrik, men facket lyckades förhandla fram en ganska bra uppgörelse om uppsägningsvillkoren. De flesta har idag nya jobb eller har startat en utbildning. Låt mig skicka dessa hälsningar till från tidigare fackliga ledare på Findus.
Kenth Ahlgren, tidigare ordförande i fackklubben bad mig ge er en hälsning och berätta att de följer er kamp genom ”Livsmedelsarbetare för Solidaritet’s” facebooksida och han vill också att jag ska säga er att arbetarna på Findus är stolta över att de hade ert stöd under sin kamp
Johan Bengtsson, som var huvudskyddsombud på Findus, höll ett tal på Livskongressen i maj där han talade om hur viktig solidaritet är. Han sa att det är ovärderligt med stöd när man känner dig liten och man bara är en siffra på ett papper för företaget. Han nämnde särskilt stödet från CSAAWU och jag pratade med honom den häromdagen. Han sa att han ofta tänker på arbetarna på videoklippet som dansade och sjöng. Han sa:
”Hur har de det idag? Hur är deras dagliga kamp? Jag är med dem i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma stödet och hälsningarna … Jag får tårar i mina ögon när jag tänker på det.”
I år tog CSAAWU ett annat och mycket viktigt steg för att stärka internationell solidaritet. CSAAWU är nu medlem i IUF, den internationella fackliga federationen för lantarbetare, livsmedelsarbetare, hotell- och restaurangarbetare. För en enskild arbetare att ansluta sig till en fackförbund är en solidaritetshandling. Det innebär att du lovar att inte sälja ditt arbete till ett pris under vad de fackliga medlemmarna har bestämt. Att gå med i en internationell facklig federationär också en solidaritetshandling. Det är ett löfte att stå upp för arbetare och stödja arbetarnas kamp över hela världen. Idag är mitt fackförbund Livs och CSAAWU medlemmar i samma internationella organisation. Vi är nu vapenbröder och vapensystrar och vårt vapen är solidaritet.!

Johan längst till höger på bilden.

Ett annat sätt att arbeta med internationell solidaritet för oss har varit att vara en del av Ethical Wine Trade Campaign. Vår lokala Livsklubb har varit en aktiv del i den svenska delen av denna kampanj, som heter Rättvis Vinhandel. I Sverige har kampanjen fokuserat på att sprida information om villkoren för lantarbetare och har särskilt fokuserat på att sätta press på Systembolaget, det svenska statsägda alkoholmonopolet.
I augusti tecknades ett ”Memorandum of Understanding” mellan Unionen, som organiserar de anställda hos Systembolaget, IUF och Systembolaget. Det kommer att hållas 4 möten om året där dessa tre parter kommer att diskutera problem och lösningar. Jag tror inte att detta kommer att lösa alla problem, men det är ett steg framåt.
Jag tror att Rättvis Vinhandels arbete tillsammans med vårt lokala fackliga solidaritetsarbete och det faktum att CSAAWU nu är medlem i IUF har varit saker som har bidragit till att detta memorandum blev verklighet.
Jag vill avsluta med att beskriva vad vår fackklubb har gjort hittills för att stödja er kamp. Vi började med att donera från vår klubbkassa, men insåg att om vi skulle fortsätta så skulle vår kassa slutligen bli tom. Så vi uppmanade medlemmarna att arbeta i en solidaritetsgrupp som vi kallade Livsmedelsarbetare för Solidaritet. Vi har organiserat loppmarknader och vinlotterier. Vi har sålt hemlagade solidaritetskakor på jobbet, samlat in pengar utanför Systembolaget. Vi har också gjort insamlingar på fackmöten, fackliga kurser och Livs kongresser och via vår facebook-sida Livsmedelsarbetare för Solidaritet.
Vi har hittills lyckats samla 283 612 kronor och om vi kan lägga till de pengar som vår fackklubb skänkt som är 10 000 kronor. Om man summerar detta och gör dem till rand blir det 463 000 rand.
Jag vill avsluta med att ge er alla, hälsningar från den Rättvis Vinhandel, Unionen på Systembolaget, Livsklubben vid Orkla Foods och med den här lilla gåvan även från Livsmedelsarbetarförbundet. Vi hoppas att ni kommer att ha en bra och framgångsrik kongress och hoppas att träffa er på barrikaderna.
Johan från Findus bad mig att hämta denna hälsning:
Amandla!!!

Intressant?

Läs andra bloggar om Sydafrika, facket

När är en lön (för) hög enligt borgerligheten?

Vad är normala löner och vad är höga löner? Den frågan går att besvara ganska enkelt med saklig statistik från Statistiska Centralbyrån. Det är till exempel ett faktum att den stora majoriteten av löntagare tjänar mindre än 38 200 kr i månaden.

Men på den borgerliga kanten kör man med olika verklighetsbeskrivningar beroende på vems lön det handlar om och ifall det gäller skattehöjning eller lönesänkning.

När moderaterna skriker i högan sky för att den minoritet som tjänar över 38 200 ska betala statlig skatt från 2018, då låter det som om det handlar om en mycket större grupp än det faktiskt är. Deras ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson brukar då prata om ”breda grupper”.

Men när de som arbetar med att ta hand om soporna i Stockholm inte accepterar att få sina löner sänkta från 35 000 till 28 000 då tillhör de däremot inte några ”breda grupper” enligt moderaterna. Då är det en helt annan beskrivning av löneläget i Sverige som gäller. Så här låter till exempel den moderata EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner:

Det de (soparbetarna) sysslar med kan bäst liknas vid utpressning för att få igenom krav och tillskansa sig förmåner som de flesta andra bara kan drömma om. Poliser tjänar i genomsnitt 27 600 och sjuksköterskor 25 600. I den jämförelsen framstår sopåkarnas strejk som en ren lyxstrejk.

Att 35 000 är mer än de flesta vanliga lönarbetare tjänar är sant. Men Fjellner själv är ju EU-parlamentariker med löner och förmåner långt över det som de flesta ”bara kan drömma om”. Varje EU-parlamentariker har dessutom förutom lön och traktamente därutöver 42 250 kronor skattefritt till kontorsutgifter och representation. Detta behöver de inte redovisa. De vill inte heller redovisa dessa utgifter. Vid en direkt fråga från Svenska Dagbladet var det bara en av de svenska parlamentarikerna – Vänsterpartiets Malin Björk – som ville redovisa vad pengarna går till. Fjellner och de andra svenska EU-parlamentarikerna motsatte sig det. En viss försiktighet när det gäller att gapa om andras betydligt lägre löner och förmåner skulle alltså vara på sin plats.

 

Söndra och härska

De som själva tjänar mycket mer än soparbetarna har under sommaren försökt ställa olika grupper av betydligt lägre betalda lönearbetare mot varandra. Detta grepp har använts av ett flertal borgerliga debattörer och ledarskribenter. En variant av det är de som försöker framställa det som att de i huvudsak manliga soparbetarna – sopgubbarna som de kallar sig själva – skulle hindra den feministiska kampen genom sina strejkaktioner. Liberalernas Birgitta Ohlsson skrev till exempel om de betydligt lägre lönerna för olika kvinnodominerade yrken som ett argument för att sänka soparbetarnas löner. Men ingen av dessa debattörer har kunnat visa hur lönerna i dessa kvinnoyrken skulle bli högre genom att sänka lönerna för andra lönearbetare. Lönesänkningen hamnar ju inte hos det gemensamma eller i några vårdbiträdens lönekuvert utan hos det privata sophämtningsföretaget Reno Norden.

 

Ett bra svar

En som svarat på dessa falska angrepp är sjuksköterskan och aktivisten i rörelsen ”En annan vård är möjlig”, Agneta Lenander.

Hon gör det i en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv. Hon skriver bland annat så här:

Sluta använda mig som ett slagträ i debatten om ojämlika löner. Om du på allvar hade brytt dig hade vi inte haft den ojämlika situation som vi har i dag. Sedan när tog du fighten med oss i vården?

När stod du sida vid sida med vårdarbetare, som råddat ihop manifestationer och demonstrationer för att kämpa för vår sak?

Och till andra inom vården som gått på hetsen mot sopåkarna skriver hon:

Alla ni vårdarbetare som gnäller över att sopåkare har mer betalt än vi. Var fanns alla ni förra året den 4 september? Hur mycket kämpade ni för vår sak? Jag fick höra, det är inte lönt. Det gör ingen skillnad. Gör det här någon skillnad? Att gnälla över orättvisan? Genom att klanka ner på en annan yrkesgrupp? För att de tar en strid ni själva inte ens skulle drömma om.

Vi vinner inga större strider än de vi själva är beredda att kämpa för.

 

Kommunens ansvar

Stockholms kommun har ju lagt ut sophanteringen på privata företag genom upphandling. Som ofta vid sådana här upphandlingar vinner den som lägger lägst anbud, trots att motsatsen ofta hävdas. Och naturligtvis finns det bara ett sätt för företaget att ta ut vinst ur en verksamhet som får mindre pengar och det är på bekostnad av dem som arbetar i verksamheten, här som på andra ställen. I det här fallet genom sänkt lön och mer press i arbetet. Miljöborgarrådet Katarina Luhr (MP) säger till SVT att ”lönefrågan aldrig har varit i fokus i upphandlingen”. Man får inte heller intrycket att hon bryr sig om att ”lönefrågan” i detta fall innebar kraftigt sänkta löner för en grupp av arbetare. Ett naturligt krav i detta läge är att återkommunalisera sophämtningen i huvudstaden.

 

Läget nu?

Arbetsdomstolen har redan beslutat att sopstrejken var olovlig. De strejkande och deras familjer kommer naturligtvis drabbas av böter. En insamling till stöd för de strejkande drivs av Förbundet Arbetarsolidaritet. Alla bidrag till bankgiro 418 – 6482 går oavkortat till de soparbetare som strejkat.

Så här beskriver arbetarna själva situationen den 19 juli i en pressrealese som man kan läsa på facebookgruppen ”Vi stödjer Stockholms sopgubbar”:

 

Pressrealease från Stockholms Sopgubbar 19 juli 2017

Stockholms Sopgubbar på Reno meddelar.

Är strejken slut? Kalla det vad ni vill, men vi går inte tillbaka till Reno. Vi uppmanar alla att bojkotta företaget. Både kunder och arbetare.

Sopgubbarna har sagt upp sig, är på semester, några är sjukskrivna, någon jobbar. De som enligt uppgift nu kör sopbilarna är inga riktiga sopgubbar, utan nybörjare. Sopberget i Stockholm bara växer!

Så fort stockholmarna kommer tillbaka från semestern exploderar sopmängderna i soprummen. Den 1a oktober svämmar Södermalm och Östermalm också över av sopberg om Reno tar över efter Liselotte Lööf.

Vi börjar gärna hämta sopor igen, men inte på Reno Nordens villkor.

 

Här är några bra artiklar att läsa i frågan:

En ledare i ETC Stockholm

En artikel av Martin Klepke i Arbetet

En artikel om den galna privatiseringen i Allehanda

En artikel i Aftonbladet av Daniel Swedin

 

Intressant?

 

Stöd hamnarbetarna i Göteborg!

Sedan klockan 16:00 i fredags (19 maj) har konflikten trappats upp i Göteborgs hamn. Företaget APM Terminals inledde då en lockout som innebär att containerterminalen stängs ner 15 timmar per dygn.

Jag har tidigare skrivit om detta här på bloggen. Den lokala fackföreningen Hamnarbetarförbundet har sedan flera år haft stora problem med det multinationella företaget APM Terminals. Konflikten trappades upp under våren 2015 och har sedan förvärrats.

Bolaget vill diktera vilka som ska komma till förhandling eller vilken information som ska få gå ut på ett sätt som påminner om metoder från 1800-talet. Skyddsfrågorna har blivit eftersatta och 13 skyddsombud från Hamnarbetarförbundet har utestängts från skyddsorganisationen. Man har också struntat i olika uppgörelser och börjat jävlas med folk när det gäller uttag av föräldraledighet och semester.

Nu trappar alltså företaget ytterligare upp konflikten. I detta läge kommer regeringen med ett utspel som öppnar upp för att begränsa konflikträtten. Hamnarbetarförbundet  konstaterar i ett uttalande att ”en förhandlingslösning som skulle kunna få ett slut på konflikten och den lockout som nu stänger ner containerterminalen 15 timmar per dygn, är mer avlägsen efter regeringens utspel idag.

Desto mer oroande är det uttalande som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson gör vid presskonferensen där hon talar om ett ”besvärligt läge”, men inte för de lockoutade och trakasserade arbetarna och deras fackförening, utan för företaget:

…i och med att arbetsgivaren har tecknat kollektivavtal men ändå utsätts för stridsåtgärder.

Arbetsmarknadsministern bortser här från det ”lilla problemet” att företaget tecknat avtal med Transport men inte med den fackförening som organiserar 85 procent av arbetarna i hamnen i Göteborg. Dessutom finns det mycket befogad kritik att rikta mot Transportarbetarförbundet i denna konflikt.

Hamnarbetarförbundet förtjänar allt stöd i sin kamp för medlemmarnas arbetsförhållanden, för demokratiska rättigheter och för att upprätthålla en demokratisk och medlemsstyrd fackförening.

Skaffa mer information på http://www.hamn.nu

Ge ekonomiska bidrag.

Ta uttalanden i din organisation eller förening till stöd för Hamnarbetarnas kamp.

 

Intressant?

Solidaritet med Hamnarbetarna i Göteborg

Idag klockan 12:00 gick Hamnarbetarförbundet vid APM Terminals i Göteborg ut i strejk.

hamnHamnarbetarförbundet har en längre tid haft stora problem med det multinationella  APM Terminals. Enligt Hamnarbetarförbundet började det trappas upp under våren 2015.  Företrädare för bolaget APM Terminals ville inte lyssna, och facket nådde inget förhandlingsvägen. I april 2016 röstade medlemmarna därför för konflikt.

Det handlade bland annat om förhandlingsordningen, där bolaget ville diktera vilka som skulle komma till förhandling eller vilken information som fick gå ut. Bolaget struntade också i olika uppgörelser.

Skyddsfrågorna började bli eftersatta och en ny skyddsorganisation skapades där 13 skyddsombud från Hamnarbetarförbundet inte får delta. Man började också – i strid med lagen – jävlas med folk när det gällde uttag av föräldraledighet eller semester. Företaget har också hotat med uppsägningar och minskad bemanning.

Detta har lett till flera korta strejker och övertidsblockader. För en mer detaljerad genomgång kan du ta del av denna informationsfilm på YouTube, som framställts av Hamnarbetarförbundet.skarmklipp

Allvaret i konflikten framgår tydligt av att fackföreningen ska behöva slåss för något så elementärt som att få utse sina egna företrädare till förhandlingar och välja sina egna skyddsombud. Det är en attityd från arbetsköparen som låter som ett eko från arbetarrörelsens barndom, innan man kämpat till sig rätten att organisera sig och sluta kollektivavtal. Här har vi också ett exempel på vikten av att arbetarrörelsen kan upprätthålla egna kanaler och redskap för att sprida kunskap och ge sin bild av det som händer.

Hjälp därför Hamnarbetarna med att sprida informationsfilmen. Det är en självklar solidaritetshandling.

Intressant?

Läs andra bloggar om arbetarrörelsen, facket

Rädda Findus i Bjuv!

Det är ganska mycket av det som vi tror är ”svenskt” som oftast inte är det. Det gäller t.ex. en mängd klassiska företag som Findus. Detta gamla företag köptes faktiskt redan 1962 av livsmedelsjätten Nestlé.  År 2000 blev investmentbolaget EQT ägare till Findus och under ett antal år därefter bytte ett antal olika ägare av varandra. Sedan 2015 är det ”Nomad Foods” som äger Findus.ärtor

Nomad Foods har nu meddelat att Findus ska läggas ner på den ort där företaget ursprungligen grundades, nämligen i Bjuv i Skåne. Det handlar om ärtproduktionen, djupfrysta färdigrätter samt paketerade såsrätter.

Det drabbar direkt 650 anställda, men också många av de 8000 invånarna i Bjuv liksom andra. Ledningen säger att företaget ska flyttas till Reken i Tyskland.

Företaget är lönsamt, men tydligen inte tillräckligt för ägarna. Så vad bryr sig dom?

Men beslutet är mycket illa. Dels för att det drabbar en hel ort och många människor. Men också för att Sverige verkligen inte har för mycket av egen livsmedelsproduktion. Den borde vi slå vakt om.

Tydligen är det nu så att våra svenska pensionspengar i form av den första AP-fonden är med i Nomad Foods. Den första AP-fonden har nämligen en stor andel (1,4 miljarder) i riskkapitalbolaget Pershing Square Holdings som i sin tur är en storägare i Nomad Foods. Som Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har påpekat så borde staten använda det här ägarinflytandet till något positivt nu. Det låter betydligt vettigare än när man som fjärde AP-fonden är med och driver iväg fattiga hyresrättsinnehavare från sina hem via Rikshem (se annan blogg).

Låt Findus i Bjuv leva!

Skriv på uppropet här.

Läs mer om bakgrunden här

Intressant?

Se, upplev och lär av filmen ”Pride”!

Äntligen har jag kommit iväg och sett filmen ”Pride”. Jag rekommenderar dig att göra detsamma.skarmklipp

Under hösten fördes på en del medias kultursidor och på nätet en diskussion om något som kallas ”identitetspolitik”. Jag är inte säker på att jag helt förstod alla delar av denna debatt. Men jag är säker på att denna film bland annat handlar om detta och att den har en hel del att säga i frågan. Ofta kan olika förhållanden uttryckas både klarare och starkare i olika kulturella former än genom debatter och ”teori”. Denna film är ett exempel på det. Det är en film att beröras av, skratta och gråta till. Men det är också en film som på ett lysande sätt visar på vikten av kamp och sammanhållning mot allt förtryck oavsett om det gäller rätten till bröd på bordet och ett värdigt arbetsliv eller rätten till sin egen sexualitet. Liksom att denna förmåga till enhet kan vara en del i en förmåga att se sina egna problem som en del av en hel grupps problem. Men också att se utöver sig själv och denna grupp till sambandet med andra individer och grupper. Den visar också på att det gift som stänger ute andra grupper eller individer, antingen det sker som ett uttryck för fördomar eller ren sekterism, alltid försvagar oss. Alltid bidrar till seger för det bestående.

Filmen utspelar sig 1984-1985 och bygger på verkliga händelser och personer. Till exempel en av huvudpersonerna, den socialistiska gay-aktivisten Mark Ashton. I korthet handlar filmen om solidariteten mellan en grupp lesbiska och homosexuella i ”LGSM” (Lesbians and Gays Support the Miners, en organisation som alltså funnits i verkligheten) och de strejkande gruvarbetarna i det lilla walesiska gruvsamhället Onllwyn. Naturligtvis var skapandet av denna enhet och solidaritet inte någon enkel sak (i filmen skildras en del av svårigheterna på ett både fint och samtidigt humoristiskt sätt). Kanske kan den enorma bögskräcken vara svår att förstå för yngre betraktare. Men den måste förstås i sitt sammanhang. Uppfattningen om bemötandet av homosexuella har trots allt förbättrats mycket sedan 1984. Ja, jag skulle nog till och med påstå att deras situation förbättrats i kontrast till de enorma bakslag som bland annat arbetarklassen i Storbritannien (och Sverige) genomlevt. Ett uttryck för och en del i detta var att gruvarbetarna själva led ett bittert och historiskt avgörande nederlag. Men genom sin fackförening bidrog de ändå till framsteg för de homosexuellas rättigheter. Gruvarbetarfacket påverkade Labourpartiet till att ändra sin inställning så att lagarna senare ändrades till fördel för de homosexuella.

Kanske är det inte heller så lätt för yngre betraktare att helt förstå vikten av dessa gruvarbetares kamp. Men den måste ses i förhållande till de maktförskjutningar som var på gång i världen vid denna tid. Två personer personifierar starten på den nyliberala vågen: Ronald Reagan som blev president i USA 1980 och Margaret Thatcher som blev premiärminister i Storbritannien 1979. Det brittiska gruvarbetarfacket NUM var av tradition den mest militanta delen av den brittiska arbetarklassen med legendariska strejker bakom sig från 1926 (generalstrejk) och strejkerna 1972 och 1974. Att de kom att gå i spetsen för kampen mot Tory-regeringen var därför helt naturligt. Samtidigt lämnades de alltför mycket ensamma i denna kamp, vilket bidrog till nederlaget. Gruvarbetarnas nederlag blev också med tiden allas nederlag när den nyliberala ångvälten rullade vidare.

Men även om vi när vi blickar tillbaka kan konstatera att striden ledde till nederlag för arbetarklassen, men att rättigheterna för de homosexuella flyttats fram, så finns det fortfarande mycket att lära av denna strid och av denna film för alla. Något som är allmängiltigt så länge vi inte gett upp tanken på en värld där vi alla är friare både som människor och som lönearbetare.

I Uppsala kan filmen ses på SF Royal eller på Fyrisbiografen.

PS: Några veckor efter att jag skrivit detta läser jag en artikel av Ann-Charlott Altstadt i Aftonbladet om filmen ”Pride”. Hon hävdar att en del saker i filmen inte stämmer helt med den faktiska historien. Det må vara sant, men ändrar på inget vis mitt omdöme om filmen.

Uppsala

Intressant?

 

Seger för de tåganställda!

I januari 2012 skrev jag på denna blogg:

Att det blivit något i grunden fel med det sätt som de svenska järnvägarna organiseras på har allt fler människor fått uppleva i praktiken. Idag kommer vart fjärde tåg för sent och Sverige har Europas mest avreglerade järnväg. Till och med den gamle moderatledaren Adelsohn insåg en del av detta och avgick under 2011 från sitt uppdrag som styrelseordförande i SJ. Han sa då bland annat: ”Konkurrens på järnvägen under de omständigheter som råder fungerar inte..”

Ständigt ser vi nya exempel på det sorgliga tågeländet och de tragikomiska bortförklaringarna från de höga cheferna. Här i Uppsala är det extra eländigt just nu på grund av ”spårfel”. Och i södra Sverige kan vi se hur kombinationen av klena satsningar, utförsäljningar till lägstbjudande och avregleringen leder till att både resenärer och de som arbetar på och med tågen drabbas.
Den franska multinationella koncernen Veolia vann upphandlingen av Öresundstrafiken genom att lägga ett bud som var 53 miljoner lägre än närmsta konkurrent. För att få lönsamhet i denna alltför snålt bekostade verksamhet vill företaget säga upp 252 anställda tågvärdar och lokförare. 160 av dem erbjuds sedan återanställning på deltid. Antalet heltidsanställda kommer att minska från 405 nu till 173 om Veolia vinner denna strid.
Det är lätt att förstå vikten av rätten till heltidstjänster. Alltför många och allt fler tvingas idag till olika sorters osäkra anställningar eller deltider. ”Järnvägsföretag” av Veolias typ har också effektivt minskat all möjlig sympati för dessa gamar inom det som tidigare var vår gemensamma och välorganiserade järnväg. Därför är det inte heller konstigt att av drygt 2000 personer i Blekinge, Skåne och Hallands län som SIFO frågat så stöder 59 procent Seko i denna konflikt medan Veolia bara stöds av 7 procent. Ännu fler – 79 procent – säger sig också tycka om att Seko strejkar för att begränsa deltids- och timanställningar.
En seger för de tåganställda är mycket viktig inte bara för dem. Det kommer att ha betydelse även för andra grupper på den svenska arbetsmarknaden, liksom kampen för den gemensamma välfärden.

Media: Dagens Arena,

Intressant?

Sex timmars arbetsdag – ett orealistiskt krav?

Vid vänsterpartiets kongress, i förra helgen, lyftes kravet på sex timmars arbetsdag fram av kongressombuden. I olika kommentarer i media (t.ex. i UNT 14/1) har man kunnat läsa om hur ”orealistiskt” detta krav är. Naturligtvis finns det en mängd frågor som är komplicerade och som måste lösas i samband med en generell sänkning av arbetstiden i hela samhället. Men att inte ens våga tänka tanken känns oerhört inskränkt. Den tid som går åt för att producera mat, bostäder och alla de saker som vi kan skaffa oss, om vi vill och har råd, har minskat enormt under de senaste hundra åren. Under denna tid har vi minskat arbetstiden i olika omgångar. Efter decennier av kamp för 8-timmarsdagen infördes en lag om 48 timmars arbetsvecka 1920. Mellan 1957 och 1960 minskades den ytterligare genom lagstiftning till 45 timmar och sedan 1973 har vi haft 40 timmars arbetsvecka.

Att det inte skulle vara möjligt att i vår tid minska den tid som vi arbetar för lön, är svårt att förstå. I grunden handlar det om val som vi borde kunna göra, om vi vill, och om vi inte låter en viss typ av ekonomi styra oss som en osynlig men diktatorisk järnhand. Att det är fullt möjligt ur ekonomisk synvinkel visar Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren i en artikel i ETC.

Men varför vore det bra att minska arbetstiden? Jag tycker att det finns en mängd skäl. Trots våra allt högre BNP-mått ökar stress, utbrändhet och psykisk och fysisk förslitning i arbetslivet. Förutom att det skulle ge de flesta av oss en möjlighet att leva ett lugnare och behagligare liv så handlar det idag också om hur vi ser på hela vår planet och dess framtid. Det sätt som vi lever på i de mest industrialiserade länderna med ständigt ökande varuproduktion och transporter hotar alltmer hela vår existens. Det behövs naturligtvis en enorm omställning för att vända denna utveckling. Men att fortsätta den exponentiella (procent på procent) tillväxten, med en allt större produktion av materiella ting, bidrar inte till en sådan omställning. Samtidigt som tiden för att producera såväl mat som kläder eller telefoner minskat enormt så gäller inte samma sak för arbeten inom tjänstesektorn. Det går inte att på samma sätt öka effektiviteten inom t.ex. skola, vård och omsorg. Men det absurda är att inom dessa sektorer har antalet anställda trots detta minskat. En minskad arbetstid skulle kunna innebära både att vi fick mer tid för våra nära och kära och att vi samtidigt valde att låta fler människor arbeta inom den gemensamma välfärden. Det faktum att så många människor nuförtiden inte ges möjlighet att arbeta någonstans oavsett om det sägs vara låg- eller högkonjunktur är också ett starkt argument för att minska arbetstiden och solidariskt dela på jobben.

Minskad arbetstid i hela samhället skulle också kunna bidra till ökad jämställdhet. De flesta som arbetar deltid är kvinnor. Samtidigt är det kvinnorna som lägger ner mest tid på det obetalda arbetet med hem, barn och gamla. Om sex timmars arbetsdag blev norm i samhället skulle det kraftigt minska antalet deltidsanställda. Det skulle minska skillnaderna i lön mellan kvinnor och män och det skulle dessutom kunna bidra till ökad jämställdhet i hemmet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, Expressen, DN

Läs andra bloggar om sex timmars arbetsdag

Intressant?

Läs också ett tidigare blogginlägg som berör detta ämne: Kärlek bra för miljön

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Vem är aggressiv i busskonflikten?

Nu är det snart semester för många i vårt land. Låt oss ändå tänka en stund på jobbet.

Tänk dig att företaget där du har din arbetsplats med jämna mellanrum byter ägare och att din anställningstrygghet då upphör. Du skulle nog tycka att det var ett ganska aggressivt beteende från arbetsgivaren.

Tänk dig att du inte var garanterad minst 11 timmars vila per dygn och att din minsta rasttid bara var 30 minuter. Du skulle nog inte tycka att du blev mänskligt behandlad. Du skulle nog tycka att arbetsgivaren var ganska aggressiv. Du skulle nog rentav tycka att det blev nödvändigt med en tydlig markering. Att ni tillsammans på jobbet vägrade jobba under dessa förhållanden och ställde krav genom er fackförening.

Så är det i alla fall, vad jag kan förstå, för bussförarna som just nu är i strejk. En strejk för mycket rimliga krav och rätt till mänsklig behandling.

Men i söndags kunde man på nyheterna höra Peter Jeppsson verkställande direktör för bussarbetsgivarna uttala sig om den pågående strejken. Här är allting precis tvärtom. Han säger:

Ja jag tycker att det är ett ganska aggressivt agerande, det finns ingen vilja till kompromisser…

För de flesta med en vanlig anställning borde det vara självklart vem som står för aggressiviteten i denna konflikt.

Uttryck din solidaritet med bussförarna och deras rätt anständiga villkor och ett mänskligt arbetsliv på facebook.

En seger för bussförarna är viktig för alla andra anställda i samhället. Hoppas att ledningen inte viker ner sig vad gäller de grundläggande kraven.

Media: AB, DN, SvD1, SvD2, Komunalarbetaren

Arbetet

Intressant?

Läs andra bloggar om facklig kamp

%d bloggare gillar detta: