Fel av mig om procenten – än en gång om statistiken.

I mitt förra blogginlägg tog jag upp en argumentation från moderaternas EU-parlamentariker Christopher Fjellner. Han talade om att EU bara står för nio procent av världens utsläpp. Jag vände mig emot hans sätt att använda detta som ett argument för att inte göra mer (så mycket mera behöver ju göras!).

Men jag ifrågasatte också själva siffran. Jag tror inte att Fjellners siffra bygger på de konsumtionsbaserade utsläppen som jag anser också måste räknas in. Men jag använde en annan siffra från Chancel&Piketty: 19 procent. Men dessa 19 procent är inte utsläppen från hela EU, från alla dess medborgare.

Tack vare en uppmärksam läsare (Ulf Flodin) som undrade över procentsiffrorna i en kommentar, insåg jag mitt misstag och har nu rättat det i det föregående blogginlägget. Men för säkerhets skull förklarar jag det även här.

Chancel&Piketty skriver s. 9:

Global CO2e emissions remain highly concentrated to-day: top 10% emitters contribute to 45% of global emissions, while bottom 50% contribute to 13% of global emissions. Top 10% emitters live on all continents, with one third of them from emerging countries (Figure E.1).

Alltså de tio procenten (de allra rikaste) I hela världen står för 45 procent av de totala konsumtionsbaserade utsläppen. Medan de 50 procent fattigaste står för 13 procent och de i mitten för 42 procent.

Av de rikaste tio procenten och största utsläpparna kommer 19 procent från EU. Vilket framgår av denna bild från Chancel&Piketty s. 10

Jag tror alltså fortfarande att Fjellners siffra för EU är i underkant, men har inte ännu lyckats hitta några sådana siffror för hela EU som inberäknar de konsumtionsbaserade utsläppen som producerats utanför EU. Kanske någon annan läsare kan bidra med detta?

Men rätt ska vara rätt. Tack Ulf Flodin!

Utrecht 18 mars 2019

Det här är en text av Kees Geurtsen – född och uppvuxen i Nederländerna – om våldsdådet i Utrecht måndagen den 18 mars:

 

En måndagmorgon i mars

Det är morgon på landet och lunchen närmar sig. Jag river golvet på vinden för att hitta orsaken till en vattenläcka. Hustrun tittar upp och säger att radion rapporterar om skottlossning i Utrecht, min skolstad. Jag går direkt ner och knäpper in Utrecht i sökmotorn.

Båda kvällstidningarna har redan rapporter. Det talas om ett tiotal döda och sårade efter en skjutning på en spårvagn vid ett torg. Det talas om möjligt terrordåd, skottlossning på flera platser, stängning av universitetet, motorvägar, moskéer, centralstationen, och den lokala flygplatsen, som inte finns. Hotbilden och beredskapen är höjd till högsta nivå i staden, som Aftonbladet placerar i östra Nederländerna. Terrorforskare Hans Brun får också uttala sig. Det här har inte hänt i den staden tidigare, säger experten.

Jag går in på lokaltidningens direktrapportering, som man inte blir så mycket klokare av. TV-bilderna visar platsen, som jag direkt känner igen. 24 oktober platsen, namngiven efter datumet då FN bildades. En trafikplats, snarare än ett torg, där Förenade nationernas väg och Martin Luther King aveny strålar samman. Min första fundering är om denna plats är medvetet vald och min andra tanke är att det är bara tio minuter från min gamla skola. Här intill har både Folke Bernadotte och Olof Palme fått ge namn åt var sin aveny. Mitt på platsen står den nu tomma snabbspårvagnen omgiven av mängder av poliser, ambulanser, tv-team och surrande helikoptrar.

Jag håller mig uppkopplad och växlar mellan lokala ”Algemeen Dagblad” http://www.ad.nl och pålitliga ”De Volkskrant” http://www.vk.nl. Spänningen i Utrecht är nervös, men man verkar handlingskraftig. Det är ett par dagar efter terrorattacken i Christchurch och ett par dagar innan de nederländska regionvalen. Kungen och statsminister Rutte uttalar sig. Deras tankar går till de som dödades och sårades och deras familjer. Båda nämner ordet attack, vilket de senare kritiseras för. Rutte går längre och säger att ”vår rättstat och demokrati är starkare än fanatism och våld.

Polisen efterlyser en man och går ut med bild, namn och ålder. Snart tillägger pressen att han har turkiskt ursprung. Bilden finns direkt över hela världen. Allt kartläggs blixtsnabbt. Moderns lägenhet undersöks och bommas igen. Han finns i polisregistret sen många år tillbaka stölder, rättfylla, misshandel, våldtäkt och en skjutning från balkongen i stadsdelen Kanaleneiland 2013. Grannarna talar om en galenpanna, en drugdealer, coke- och heroinmissbrukare. Fadern var arbetskraftsinvandrare, skilde sig ett par gånger och återvände till Turkiet. Familjen stannade på Kanaleneiland intill 24 oktober platsen.
En vän ringer, det är dålig mottagning på landet och jag har missat några meddelanden. Han följer också nyheterna. Tillsammans besökte vi Kanaleneiland för tretton år sen för att titta på deras nyrenoverade centrumanläggning. Stadsdelen byggdes ca tio år innan Gottsunda och hade då kommit långt med en upprustning. Han var ansvarig för förnyelsen av Gottsunda centrum och vi besökte flera centra bl. a Nieuwegein, slutstationen för snabbspårvagnen på 24 oktoberplatsen.

Även i bilen hem kan jag inte låta bli att följa händelserna. Samtliga partier har ställd in sina valmöten utom främlingsfientliga Forum för Demokrati. Den startade 2016 som en tankesmedja. Ombildades till parti strax innan parlamentsvalet 2017 och tog två av de 150 platser. De tror på nationalstaten, utträde ur EU och stopp för asyl invandring. På kvällen valmöte får ledaren Thierry Baudet applåder när han inleder med ”Om ni inte röstar för en kursändring kommer det som hände idag att hända allt oftare. Detta är en följd av den förda migrationspolitiken, som präglas av naivitet och slapphet”

Populisten Geert Wilders vill inte vara sämre och kräver att ”debattera attacken” med statsminister Rutte under tisdagens frågestund i riksdagen. Wilders bodde tio år på Kanaleneiland och var aktiv i VVD, moderaterna. 1996 kommer han in i fullmäktige i Utrecht och strax därefter i riksdagen för moderaterna. I parlamentet blir han mentor för en annan ny moderat, Mark Rutte, idag statsminister. I nuvarande fullmäktige i Utrecht har Wilders parti en plats. Groenlinks (V+Mp) är störst och har med D66 (L) knappt hälften av platserna.

Under kvällen lyckas polisen i Utrecht gripa den misstänkta mannen, genom att går igenom banktransaktioner som leder till en mobilbetalning. De spårar sedan mobilen till en bostad i en centralare stadsdel. Två andra personer tas också in för förhör. Det rapporteras också att mannen inte verkar känna sina offer och det ryktas att en bror till honom har visat sympatier för en radikal islamitisk rörelse i Turkiet.

Under tisdagen följer jag tidningarna lite mer sällan. Det internationella intresset avtar, när det inte verkar vara en terrorattack. Polisen och ambulanspersonal får mycket beröm. Sorgearbetet och berättelser om de döda och skadade får mycket plats. Varför förblir den stora frågan. På eftermiddagen står Wilders i riksdagen och talar om en islamitisk terrorist, som borde har fängslats för länge sedan. Skrikandes kräver han justitieministerns avgång. Imorgon, onsdag är det val i Nederländerna.

Kees Geurtsen

EU, Sverige och vänstern

Inför folkomröstningen om Sveriges inträde i EU 1994 var jag aktiv på Nej-sidan. Jag trodde varken på Ja-sidans skräckpropaganda om hur illa det skulle bli att ”stå utanför” eller på deras locktoner om EU:s välsignelser. Jag tycker fortfarande att det var rätt att säga nej då 1994. Mycket har tyvärr besannats av det vi befarade. Men kanske var också en del av våra beskrivningar av det som skulle hända överdrivna. Eller åtminstone bortsåg de från att en del av ”EU-politiken” redan införts eller skulle införas av de regeringar vi sen fick, även utan ett EU-inträde.

Men vi blev ju med i EU och i maj ska vi åter rösta till EU-parlamentet. Efter att vi blev medlemmar i EU har alltfler svenskar blivit positiva till unionen. Enligt olika undersökningar ligger stödet nu på mellan 60 – 68 procent, medan motståndet är på ungefär 18 procent.

Vänsterpartiet, som var på Nej-sidan 1994, har inte heller på många år aktivt drivit kravet på utträde, även om det funnits i partiprogrammet. I praktiken kan man säga att kravet varit ”pausat”. Den 8 november 2018 väckte partiledaren Jonas Sjöstedt uppmärksamhet genom en artikel i Dagens ETC. Han argumenterade där för att partiet inför EU-parlamentsvalet 2019 borde ”lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget”. Sjöstedts rubrik var: ”dags att pausa kravet på EU-utträde”. Tyvärr hade någon på ETC istället satt rubriken: ”Jonas Sjöstedt: Därför ska Sverige stanna kvar i EU”, en rubrik som senare ändrades i nätupplagan. Att förorda ett ”pausande” av att driva kravet just nu och att säga att vi (för tid och evighet) ”ska stanna kvar” är ju inte riktigt samma sak. I det förslag till valplattform inför EU-valet som lagts fram av Vänsterpartiets partistyrelse står det: ”Vänsterpartiets grundläggande kritik av EU kvarstår men det är inte aktuellt för oss att driva frågan om EU-utträde nu.” Detta har väckt starka reaktioner både inom Vänsterpartiet och i en bredare vänster. Kanske bidrog rubriken om att ”stanna kvar” till att trigga debatten mer än nödvändigt. Men uppenbarligen är det tillräckligt provocerande för många på vänstersidan att ifrågasätta att vi ska driva kravet på utträde här och nu och i förhållande till det aktuella parlamentsvalet i maj. Därför några olika funderingar här. Är det viktigt (och överordnat) att driva utträdeskravet nu?

Handlar inte om utträde

Valet till EU-parlamentet handlar inte om ifall nationen Sverige ska vara medlem eller inte, det är en fråga som, om den ska resas, avgörs i landet och av den svenska riksdagen. Därför är det inte heller meningsfullt att lägga tonvikten vid att vi vill lämna i samband med en valkampanj till EU-parlamentet. Då är det viktigare att tala om för dem som vi vill ska rösta på vänsterns kandidater, vad vänstern vill åstadkomma i EU-parlamentet. Att förklara hur en EU-kritisk inställning tar sig uttryck i krav som reses. Hur vi anser att länderna inom EU tillsammans ska agera för att göra något åt den helt avgörande klimatfrågan eller hur antidemokratiska och nationalistiska krafter inom EU ska bekämpas.

Då och nu

Att från början vara mot att gå med i en union behöver inte med nödvändighet betyda att det nu (efter att ha varit med i 23 år) är det bästa alternativet att lämna. Att gå ur är en betydligt svårare process än att från början inte alls gå med. Det som skedde innan folkomröstningen om Brexit och det som sker nu i Storbritannien har påverkat mig. Nej-kampanjen dominerades av högerns olika delar och visade på många och skrämmande inslag av rasism. Mitt intryck är inte att vänstern eller några progressiva positioner har stärkts genom Brexit, tvärtom. Den svenska Folkrörelsen Nej till EU hade och har fortfarande en paragraf i sina stadgar som säger att organisationen är ”antirasistisk” och alltså inte öppen för rasister eller rasistiska organisationer. Det var en viktig och insiktsfull paragraf även om de EU-kritiska rasisterna var få då 1994. Ny Demokrati –  det då största rasistpartiet i riksdagen –  var inte mot EU.

Nu är ju inte en svensk folkomröstning aktuell idag. Men med Brexit som erfarenhet tycker jag att vi också måste fundera över hur vi ställer krav beroende på sammanhang. Hur använder andra rörelser kravet och vilka är styrkeförhållandena. Det finns frågor där den rasistiska ytterhögern har haft samma krav som vänstern. Kravet på stopp för vinster i välfärden var ett sådant (gemensamt) krav innan SD-ledningen ändrade sig efter några bättre middagar ihop med företrädare för den svenska kapitalistklassen. Det hindrade oss inte från att driva kravet och det var heller inte något problem. Men en folkomröstning och rörelse för att lämna EU i Sverige idag skulle också ha en stark slagsida åt rasism eller nationalism. Detta går inte att bortse ifrån när vi diskuterar hur och när kravet på utträde ska användas.

Vi vet också att många helt avgörande frågor kräver samordning över gränserna och internationell solidaritet oavsett EU. Situationen för vänstern i Europa ser mycket olika ut i olika länder. Men det är viktigt att stärka samarbetet med andra vänsterkrafter i Europa och driva gemensamma krav och strategier. Hur framtiden för EU eller vänstern i Europa kommer att se ut vet ingen. Kanske rasar EU ihop? Vårt långsiktiga mål måste i alla fall vara att tillsammans med vänstern i Europa och i EU skapa ett annat (rött) Europa. Sker det bäst genom att vänstern i varje land, och var för sig, nu driver kravet om att lämna? Jag tror inte det.

Kanske rasar EU ihop?

EU eller de egna borgarna, högern och ”kapitalförsvararna”

Kajsa Ekis Ekman har i två artiklar (en ledarartikel och en debattartikel i Dagens ETC) gått till storms mot tanken på att inte driva EU-utträdet nu. Hon skriver bland annat att ”många är förbannade på försämringar utan att veta att EU är orsaken”. Visst har EU lett till många försämringar. Men motsatsen är också sann, nämligen att många försämringar vi fått inte alls beror på EU utan på svenska makthavare. Systemet med vinster i välfärden eller det skattefinansierade och alltmer ojämlika friskolesystemet har till exempel genomförts av ”våra egna” politiker. De ökande klassklyftorna har också bland annat gjorts möjliga genom stora skattesänkningar för de rika och minskad kapitalbeskattning. För att nu bara hastigt nämna några exempel.

Ekis skriver också i samma artikel: ”På vilket sätt har Sverige fått mer jämlikhet än Norge och Island?” Det är en konstig fråga på två sätt. För det första har jag inte uppfattat att någon av dem som förordar ”pausande” anser att det blivit bättre inom EU. Men framförallt är väl den intressanta frågan ifall det har blivit bättre i Norge eller Island utanför EU? Jag tror inte att det är några avgörande skillnader till det bättre eller sämre. Samma reaktionära politik har drivits fram överallt. Om Sverige imorgon skulle lämna EU så skulle vi ju ha samma blåbruna riksdagsmajoritet som skulle stå för samma pådrivande av klassorättvisor, främlingsfientlighet och krigshets.

När Mikael Nyberg skriver i Aftonbladet att: ”EU är ingen räddning ur nationell inskränkthet” så är det naturligtvis sant. Men en kampanj för utträde räddar oss inte heller ur ”nationell inskränkthet”, rasism och främlingsfientlighet. Det är en egen kamp mot egna fiender. Och de fienderna finns i vårt eget land.

På detta sätt kan kravet på utträde ur EU faktiskt skymma istället för att belysa de viktiga politiska frågorna. Frågan om att stå utanför oavsett politiskt innehåll eller styrkeförhållanden i övrigt, ger sken av att utträdet i sig löser något.

Att driva eller tycka

Det är också skillnad på att tycka något eller att ha det inskrivet i ett partiprogram och att aktivt driva det. Vi lägger betoningen olika i olika situationer och perioder. Vänsterpartiet vill till exempel ”bryta kapitalets makt” och ”avskaffa kapitalismen”. Det är ett viktigt perspektiv och en utgångspunkt för en mängd krav som riktar sig mot kapitalismens olika yttringar. Hur mycket och på vilket sätt  frågan om kapitalismens avskaffande ska behandlas i olika typer av kampanjer kan vi ha olika meningar om. Men det är knappast någon som menar att vi ska driva det som frågan här och nu att samla folk kring. Är det inte lite samma sak med EU? Vi är emot EU, men gör vad vi kan för att påverka när vi nu är med. Men kravet på utträde är ju i praktiken pausat inte bara av det faktum att det inte har stöd i riksdagen utan främst därför att det inte har något stort stöd bland befolkningen idag. Vi kan jämföra med stödet till kravet på att ta bort vinster inom välfärden som har ett brett stöd tvärs igenom många partier.

Inställningen till och synen på EU

En del av dem som kritiserat förslaget att Vänsterpartiet nu ska ”pausa/lägga åt sidan” kravet på EU-utträde menar att detta uttrycker en ändrad och felaktig syn på själva EU och dess grundvalar. Detta motsägs delvis av dessa meningar i förslaget till valplattform: ”EU-kritik är en förutsättning för att förändra dagens EU. Partier som har en slapphänt och naiv inställning till EU kommer inte att vara framgångsrika i att genomföra nödvändiga förändringar”.

Men i förslaget står det också att: ”Vänsterpartiet är en del av en bred vänster som vill förändra EU i grunden.” Frågan är ju då ifall detta är realistiskt eller över huvud taget möjligt. Willy Neumann – en debattör i den till Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman – skriver till exempel att: ”Lagt EU-fördrag ligger och kan bara ändras i enighet mellan EU:s medlemsländer. När kommer vänstern att styra samtliga EU-länder samtidigt för att kunna skriva ett vänsterfördrag?” Flammans chefredaktör Per Björklund är också mycket kritisk till förslaget om att slopa kravet på utträde. Han menar att det ”inte gör det lättare att formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster – tvärtom”. Han skriver dock också: ”EU är en politisk konstruktion och kan som sådan naturligtvis förändras. Men är ett mer progressivt och demokratiskt EU verkligen en mer realistisk idé än att lämna unionen och sträva efter andra former av mellanstatliga samarbeten?” Det ligger en del i  det. Samtidigt tänker jag att vi aldrig vet något om framtiden och att varken ”svexit”, ett reformerat EU eller ”ett rött Europa” verkar realistiskt just nu. Vi måste tillsammans med andra vänsterkrafter kämpa där vi befinner oss (inne i EU) för alla de förändringar eller bromsningar som vi förmår. Vi måste göra det med ett anti-kapitalistiskt och starkt EU-kritiskt perspektiv. Men vi kanske inte ska utgå från att EU-bygget går att ändra ”i grunden”. Däremot ha ett perspektiv mot ett annat (rött) Europa och en annan (socialistisk) värld som bara kan skapas tillsammans med andra folk och med andra vänsterkrafter.

Sommaren, regnet, hopp och hoppfullhet

Som en del av er läsare kanske märkt så har det varit glesare mellan inläggen här på bloggen den senaste tiden. Det har funnits olika anledningar till det. En bra anledning har varit och är sommaren, som även om den inte visat sig från sin bästa sida ännu, ändå gör att jag befinner mig längre bort från dator och internetuppkoppling till förmån för annat.

Det kommer att fortsätta vara glest en tid framöver. Men kolla gärna runt bland gamla inlägg. Jag tror att det finns en del som kan vara värda att läsa fortfarande.

Jag hoppas att både du jag kommer att ha en bra sommar, där vi har möjlighet att både vila, göra det vi vill, vara på någon plats som vi gillar och träffa en del av dem vi tycker om eller några nya. Sommaren är ju kort, som Ledin sjöng och just nu kan man  känna sig lite orolig för att den ”regnar bort”. Men vädret hör ju till de saker vi inte kan påverka. Det går bara att hoppas.

Samhällsutvecklingen går däremot att påverka. Det finns inte bara en väg att gå, även om hopplöshetens nyliberala profeter har försökt tuta i oss det under så många år nu. En av dem som torgförde den synen var Carl Bildt. Han är nu åter aktuell när det avslöjas hur han som var lobbyist för USA:s Irakinvasion och vapentillverkaren Lockheed Martin tjänat miljoner via kapitalförvaltaren Legg Mason.

En man som är lika gammal som Bildt, men däremot inger hopp och entusiasm istället för hopplöshet, är Jeremy Corbyn, ledare för Labour i Storbritannien. Jag har precis lyssnat till honom när han talar på en helt enorm musikfestival i Glastonbury i södra England. Inför en entusiastisk publik talar han för att en rättvis och anständig värld är möjlig, en värld där vi bygger broar istället för murar. Det fyller mig med både glädje och hopp att höra oss se. Kolla gärna du också, under någon av de frekventa regnskurarna.

Om du har facebook så kan du se den här. Annars kan du se en kortare version på Fox News (av alla ställen)….

Ha en bra sommar!

 

Intressant!

Visar Labour vägen?

Politiken har förändrats. Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik.

Jeremy Corbyn, partiledare Labour, Storbritannien

Så reste sig då åter Labour i Storbritannien. De vann inte men ruskade om högern ordentligt. Från att ha varit mer eller mindre uträknade är det en enorm prestation. Labour har inte heller haft sådana resultat sedan 1997. Hur stor framgången är syns ändå mer om man tittar på procentsiffrorna än på antalet vunna parlamentsplatser. Det brittiska systemet med enmansvalkretsar gör ju att det verkliga stödet och antalet mandat inte är samma sak.

Här är resultaten för Labour respektive Tories i tidigare val:

Och här du se hur resultaten varit i procent under samma period:

Labours framgång är sensationell och glädjande på flera sätt. Det har skett med en ny ledare som bekämpats stenhårt och smutsigt av både etablissemanget  och den egna partihögern i parlamentet. Det har skett med en radikal politik för omfördelning, mot nedskärningar och för att åter bygga upp välfärden, med planer för att expandera den kooperativa sektorn, skapa samhällsägda företag och återupprätta statlig kontroll över nyckelsektorer i ekonomin. Allt sammanfattat i slagordet ”for the many, not the few” – för de många, inte de få. Det har väckt entusiasm och det har dessutom säkert bidragit till att slå tillbaka den yttersta högern i UKIP som fullständigt smulades sönder i valet.

Även om inte Labour under Jeremy Corbyn nådde ända fram och vann över Tories så borde resultatet vara en källa till stor glädje för alla delar av vänstern i Sverige och Europa. Det visar ju så tydligt att det finns alternativ både till högern och till uppgivenheten inom socialdemokratin. Det måste också finnas mycket att lära av detta när det gäller politik och taktik. Hur har man t.ex. lyckats bygga upp Labour till att ha mer än en halv miljon medlemmar? Vilken roll spelade gräsrotsrörelsen Momentum som samlade tiotusentals människor i lokala grupper runtom i Storbritannien?

Man skulle ju också kunna hoppas att valframgångarna och den återupplivade rörelsen skulle bli en väckarklocka in i det socialdemokratiska partiet i Sverige. Men som Göran Greider skriver på SVT Opinion så är tyvärr det enda som hörts från s-toppen ”lite allmän oro och gnäll över att det brittiska valresultatet kan försvåra Brexitförhandlingarna och därmed missgynna Sverige”. Här upprepas den sorgliga attityden från valet i USA där man uttryckte stöd för Clinton istället för Sanders.

Måtte nu den rörelse som burit upp Labours framgångar leva vidare och lyckas med att bygga upp ännu mer styrka.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Labour, Storbritannien, socialdemokratin

Att förhålla sig till det värsta

Om vi inte sett det förut så har det senaste året på ett övertydligt sätt visat att det kan finnas det som är värre än det som vi tidigare trodde var värst. I Sverige har vi också sett denna utveckling. Men vi har inte så tydligt tvingats göra dessa val mellan ont och mindre ont. Om vi blickar utåt så har det däremot funnits och finns några sådana knepiga och ganska motbjudande val.

I Storbritannien röstade en knapp majoritet för att lämna EU. Man kan tycka att denna ”Brexit” borde ha glatt alla EU-motståndare i Europa. Men de som jublade mest var den yttersta högern. Inom vänstern fanns det däremot ganska delade meningar. För en del var det enkelt. Eftersom EU i huvudsak är dåligt och en union för kapitalet så var det för dem självklart bra att unionen bryts sönder. Men kanske finns det något som kan vara värre än EU? Till exempel om utträdet sker som en del av en reaktionär offensiv istället för en rörelse kring demokrati och social rättvisa. Om utträdet innebär att överklassen och högerkrafterna stärker sina positioner och försämrar villkoren för folkflertalet även jämfört med förhållandena i EU. Jag är glad att jag slapp rösta i Storbritannien.

I USA etablerade sig Trump-regimen som en annan sort av borgerligt styre. Jag skriver annan, inte en ny typ, för liknande regimer har vi sett förut. Jag tror att det är viktigt att vi som anser oss vara vänstermänniskor eller socialister försöker se detta klart. Att det verkligen handlar om något värre och om en annan typ av regim. Den amerikanske marxisten John Bellamy Foster går så långt som att beteckna den nya administration som ”nyfascistisk”. I en artikel i Monthly Review skriver han bland annat:

Inte bara en ny administration, men en ny ideologi har nu tagit plats i Vita huset: neofascismen. Den liknar på vissa sätt den italienska och tyska klassiska fascismen på 1920-talet och 30-talen, men med historiskt tydliga egenskaper som är specifika för USA: s politiska ekonomi och kultur under de första decennierna av tjugoförsta århundradet.

Själv vet jag inte tillräckligt för att våga använda denna etikett. Men att det definitivt är något annorlunda, det tycker jag är uppenbart.

Jag har sett undersökningar som säger att Bernie Sanders skulle ha kunnat vinna mot Trump med fler röster än Hillary Clinton gjorde (hon hade ju fler röster men färre elektors-röster, vilket avgjorde till Trumps fördel). Det måste ha varit svårt för många som deltagit och stött den fantastiska kampanjen kring Sanders att tvingas rösta på Clinton som det mindre onda. För även om en Clinton-regim skulle ha varit det mindre onda så är det etablissemang som Clintons tillhör på goda grunder avskytt av många och den nyliberala politik som de stått för har i sig bidragit till den utveckling som gynnat ett sådant fenomen som Trump. Jag är alltså glad att jag slapp rösta även i USA-valet, men skulle nog förmodligen i sista hand ändå röstat på det minst onda.

 

Valet i Frankrike – att välja det mest onda

I Frankrike går man till den andra omgången i presidentvalet på söndag den 7 maj. Även här har vi en liknande situation där nyliberalen Macron ställs mot ytersta högerns Le Pen. Här finns det också olika sätt att resonera. Är det ett val mellan pest och kolera eller finns det något som är det mindre onda?

Den mest extrema ståndpunkten bland dem som betraktar sig som någon sorts vänster hittar man hos Anders Romelsjö med bloggen Jinge. Han skriver att det är ”en felaktig förenkling” att kalla Le Pen för högerextrem. ”I verkligheten är Macron snarast en högerextrem politiker, inte Le Pen!” utropar Romelsjö och hänvisar till en del av det som Le Pen lovar. Men att bedöma Le Pen enbart efter de högerpopulistiska löften som hon för fram är lika dumt som det var att för 90 år sedan bedöma det tyska nazistpartiet NSDAP enbart utifrån deras program där krav som brytandet av ränteslaveriet, indragning av alla krigsvinster, förstatligande av trusterna och liknande krav fanns med, mitt i den öppna rasismen.

De tyska nazisterna på sin tid, Trump,  Le Pen med flera liknande personer eller rörelser idag, de förenas i den högerpopulism som ger sken av att vända sig mot makten och tala i folkflertalets namn. Samtidigt är de antingen själva en del av överklassen eller har dess stöd. Istället pekar man ut andra grupper än samhällets verkliga makthavare som fiender, splittrar folkflertalet och slår efterhand ut grupp efter grupp. Så gjorde de tyska nazisterna. De fick stöd av delar av storfinansen samtidigt som de i sitt självmotsägande program och i sin retorik hade inslag som påminde om socialism och social rättvisa. Men när de fick makten fanns inget av detta med. Då var det en järnhård diktatur som krossade alla arbetarorganisationer och sociala erövringar. Samma sak strävar dagens högerextrema rörelser efter.

Romelsjö säger av någon anledning inte klart ut att han (ifall han skulle rösta i Frankrike) skulle välja Le Pen i den sista valomgången. Men det är ju den slutsatsen man måste dra av hans resonemang.

 

Valet i Frankrike – att vägra välja alls?

Men är det då helt lätt att välja Macron? En som diskuterat detta är Åsa Linderborg som skrev och (helt riktigt) påpekade att Macron alls inte är någon oförarglig mittenpolitiker:

Fördelningspolitiskt är han nyliberal med stora nedskärningar på agendan. ”Outsidern” Macron var finansminister när Hollande genomdrev en historisk försämring i arbetsrätten och kollektivavtalen. Hela Frankrike kokade av protester. Hur hanterade Macron det? Jo, genom att håna de drabbade. Macron vill skära ner på de offentliganställda. Han vill avreglera finanssektorn. Han vill minska skatterna för de stenrika.

Det gick att tolka Linderborgs artikel som att hon ansåg att den franska vänstern borde strunta i att rösta på någon av kandidaterna. Men så var inte fallet, vilket hon klargjorde i en annan artikel. Hon skulle rösta på Macron.

Alternativet till Le Pen är alltså en politiker som kommer bidra till de ökade klyftor som hjälper fram extremhögern och dess falska lösningar (när vänstern misslyckas). Naturligtvis är detta inte något behagligt val. Det är naturligtvis inte heller på något sätt bra för den franska vänstern att associeras med en sådan politik. Det måste vara viktigt att förklara detta på ett bra sätt. Formuleringen att rösta, men rösta MOT Le Pen istället för att uttrycka det som att rösta FÖR Macron kanske är viktig här.

 

Att ändå rösta

Det kan på ett sätt verka konstigt att diskutera hur folk ska rösta i ett annat land, att diskutera val som vi varken får eller behöver göra. Verkliga socialistiska rörelser måste vara internationalistiska. Men i det ingår inte bara att vara solidarisk med andra. Det handlar också om att försöka lära av andra utan att kopiera. Vi har ännu inte riktigt hamnat i den typen av valsituationer som vänstern i Storbritannien, USA eller Frankrike. Det närmaste jag kan komma på är de människor i Sverige som betraktar sig själva som vänster eller socialister men vägrar rösta på Vänsterpartiet för att de är missnöjda med detta parti. Eller de som röstar på Feministiskt Initiativ och hittills därmed minskat vänstersidans röster. Men den diskussionen lämnar jag här. Åter till Frankrike.

Jag kan ha förståelse för dem inom den franska vänstern som inte vill rösta på Macron. Men jag tycker ändå att de har fel. Sant är att Macrons politik sannolikt kommer bidra till ytterligare polarisering och ett stärkande av Front National. Men jag kan ändå inte se att detta är ett skäl till att vägra rösta och därmed riskera att bidra till att få en president från Front National redan nu. Att rösta har betydelse. Nog borde det gå att förklara pedagogiskt att en sådan röst bara handlar om att undvika det värsta: Le Pen som president. Att den inte innebär stöd till något i Macrons politik. Och så kan man väl ta röstsedeln och hålla för näsan …….

Intressant?

Läs andra bloggar om EU, USA, Brexit, Frankrike

Nederländerna – när det förväntade skymmer sikten för det verkliga

Procent i årets val och det föregående

Under detta år hålls val i några europeiska länder. I Nederländerna var det parlamentsval i veckan, i Frankrike blir det presidentval senare i vår och i Tyskland val till förbundsdagen i höst. Efter segern för Trump i USA har det spekulerats om ifall rasistiska och högerextrema partier kommer flytta fram sina positioner ytterligare i dessa val. Det har spekulerats så mycket om detta att sikten skymts för andra vinklar och man har tenderat att förhålla sig mer till något som man väntat sig än vad som faktiskt hände.

Inför valet i Nederländerna så är i alla fall min bild att svenska medier i stort sett bara koncentrerade sig på Wilders och hans antimuslimska enmansparti PVV. Detta gällde nog också i andra länder. PVV blev inte störst men ökade från 10,1 till 13,1 procent och fick därmed 20 mandat. Det var ju illa nog men inte så illa som många trott. Därför lät det på en del istället nästan som om Wilders backat. Web-rörelsen AVAAZ framförde till och med ett ”Globalt tack till Nederländerna”:

Thank you for choosing hope, unity, and dialogue over hate, fear and old fascist rhetoric. By rejecting Geert Wilders you’ve helped stop the rise of the far right everywhere.

Hur någon som ogillar ett parti som PVV kan glädja sig över att det ökade sin väljarbas med mer än 25 procent kan man bara förstå om man utgår från det förväntade istället för verkligheten.

Andra på den borgerliga kanten som ökade ungefär lika mycket var kristdemokraterna i CDA (från 8,5 till 12,5 procent) och det vänsterliberala D66 (från 8 till 12 procent).

På vänstersidan hade Grön Vänster (GL) en stor framgång och ökade från 2,3 till 8,9 procent medan Socialistpartiet (SP) minskade något från 9,6 till 9,2 procent och därmed förlorade ett mandat.

Mandatfördelning

De två regeringspartierna högerliberalerna VVD och socialdemokraterna PvdA straffades för den förda åtstramningspolitiken. Högerliberala VVD (Rutte) minskade från 26,5 till 21,3 procent men blev ändå största parti med 33 mandat av andra kammarens 150 platser.

Men de som straffades värst var alltså socialdemokraterna som minskade från 24,8 till 5,7 procent , eller från 38 mandat till 9 mandat, ett helt förkrossande nederlag.

Trots allt fokus på Wilders så tycks det ändå inte ha varit hans typ av frågor som dominerat bland de nederländska väljarna. Vid undersökningar så har frågor om den privatiserade sjukförsäkringen eller välfärd, vård och ekonomisk ojämlikhet istället visat sig vara de viktigaste frågorna.

Det är tveklöst att socialdemokraternas kompromissande med basala fördelningsfrågor har orsakat rasetskriver Martin Klepke i Arbetet, och vidare:

Nederländska PvdA har tillsammans med högerliberalerna genomfört stora nedskärningar och sociala försämringar för en stor del av befolkningen. Att landets ekonomi har förbättrats, något som partiledaren Asscher flera gånger har upprepat, betyder då ingenting för de människor som drabbats.

Mandat som gått från socialdemokraterna till andra partier

En viktig fråga måste ju då vara vart alla dessa människor som lämnat socialdemokratin tagit vägen. Det visar sig (se bilden) att den största gruppen 6,5 mandat gått till Grön Vänster, medan 5 mandat gått till det vänsterliberala D66.

Av de 29 mandat som socialdemokraterna förlorade kan drygt 4 mandat förklaras av att människor helt enkelt inte gått och röstat. Det högerliberala regeringspartiet PVV och Wilders parti har fått vardera ungefär två mandat av f.d. socialdemokrater.

En sak för vänstersinnade att fundera över är att SP –  som enligt denna undersökning tar 4 mandat av tidigare socialdemokratiska röster –  trots detta inte ökar. Uppenbarligen har SP förlorat mer röster än de vunnit. Frågan är vart? Ett mandat har gått till Grön Vänster (GL) men resten….?

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, Nederländerna

Finns det hopp för Rumänien?

Åter demonstrerar tiotusentals människor på gatorna i Bukarest och andra rumänska städer. ”Tjuvar! Avgå!” har folkmassan ropat utanför regeringshögkvarteret i Bukarest.

Demonstranter i Bukarest

Demonstranter i Bukarest

Den omedelbara bakgrunden till protesterna denna gång är att regeringen –  som domineras av PSD och dess ledare Liviu Dragnea – den 31 januari utan debatt drev igenom ett dekret som skulle avkriminalisera viss korruption. Då Rumänien är ett genomkorrumperat samhälle är detta inte någon liten fråga. Att det är så märks också på att demonstrationerna har fortsatt trots att regeringen sagt sig backa från förslaget.

PSD återkom precis till regeringsmakten i december 2016 efter att ha tvingats bort av liknande demonstrationer året innan. Partiet kallar sig alltså socialdemokratiskt. Men oavsett vad vi tycker om den socialdemokrati som vi känner från Skandinavien så är skillnaden enorm. Ledaren Dragnea började för övrigt sin karriär i ett öppet borgerligt parti (Demokratiska partiet) innan han bytte till PDS.

Men både DP och PDS har sina rötter i den Nationella räddningsfronten. Jag tror att en förståelse av denna organisation, dess bakgrund, sammansättning och vidare utveckling bidrar till förståelsen av det som händer nu.

Avrättningen av Ceausescu

bodeln

Cirlan

Den 25 december 1989 sköts Nicolae Ceausescu – Rumäniens högste ledare sedan mer än tjugo år – och hans fru Elena efter en summarisk rättegång. Jag minns fortfarande hur man kunde se det gamla paret på TV stunden innan de avrättades. Regimen under Ceausescu var förvisso en mycket obehaglig regim i alla avseenden. Men det var också denna avrättning. För några år sedan kunde man läsa en intervju med en av Ceausescus bödlar. Dorin-Marian Cirlan hette han. Han berättade hur han sköt Ceausescu med sex skott ”bytte magasin, växlade till automateld och satte 30 skott i Elena”. Cirlan hade valts ut till detta ”uppdrag” tillsammans med tre andra militärer ur 64:e fallskärmsjägarregementet. Han kände då igen general Victor Stanculescu, ”som hade stått på ett podium tillsammans med president Ceausescu och statsledningen på nationaldagen den 23 augusti” samma år. I denna kommentar får vi en liten ledtråd till att förstå vad som hände. Folkmassorna hade under dagarna innan först demonstrerat och sedan fysiskt kämpat mot de hatade Securitatestyrkorna. Många dödades eller skadades. Men den 22 december stormade folkmassorna centralkommitténs byggnad. Ceausescu och hans fru flydde då i helikopter. Men de fångades in av militären, där några av dem som tidigare stått bredvid ledaren nu hade bråttom med att snabbt få undan denne och hans fru. Bödeln Cirlan hörde domaren avkunna dödsdomen och tillägga: ”Tiden för att överklaga är tio dagar. Domen verkställs omedelbart”(!). Cirlan tillade att  ”Det var en stalinistisk rättegång….En skenrättegång. Den tog kanske en timme och tre kvart”.

Regimen Ceausescu och västvärlden

Regimen i Rumänien var hemsk på alla sätt. ceauMen det finns några saker som också är värda att minnas i samband med detta. Trots eländet och det hårda förtrycket var inte Rumänien på denna tid impopulärt bland de demokratiska regimerna i väst. Tvärtom. Ceausescu-regimen var nämligen länge i hård konflikt med Sovjet. Precis som nu är det ju annat än demokratiska principer som styr utrikespolitiken i de länder som betraktar sig som demokratiska. Ceausescu-regimen var alltså populär hos de ledande västmakterna och fick frikostiga lån, bistånd och politiskt stöd från USA och ett flertal övriga länder utanför östblocket. Rumänien var det första landet i Östblocket som gick med i IMF och GATT. Rumänien hade också handelsavtal med EG. Man var också det första östblockslandet som fick besök av en USA-president. 1971 kom Richard Nixon dit. Även Sverige behandlade Rumänien annorlunda och vänligare. År 1980 mottog Ceaușescu det svenska kungahusets Serafimerorden serafimerordeni samband med ett statsbesök.

Ceausescus arvtagare

Precis som i flera andra öststater lyckades den gamla nomenklaturan bita sig kvar vid makten men i nya kostymer och med andra paroller. Som ofta har man använt sig av det nationalistiska kortet och spelat på motsättningar mellan olika etniska grupper. Historikern Carl-Johan Gardell beskrev det så här 1995:

Redan den 22 december genomfördes en palatskupp inom den härskande regimen. En sammansvuren krets inom eliten lät meddela att en nationell Räddningsfront bildats och att revolutionen var genomförd. Man publicerade ett reformprogram i 10 punkter, utlovade fria val och en övergång till ett demokratiskt styrelseskick. Vissa av revolutionens ledarfigurer och några välkända dissidenter bereddes plats i ett styrande råd. En fri debatt sköt fart, oberoende tidningar blomstrade och demokratiska organisationer framträdde inom några dagar.

Efter en månad – 24 januari 1990 – inleddes regimens motoffensiv. Samarbetet mellan dissidenterna och eliten i det styrande rådet kollapsade. Den provisoriska räddningsfronten etablerade sig som parti med avsikt att ställa upp i det kommande valet. Serier av gatukonfrontationer inträffade då demonstranter misshandlades av förklädda Securitatemän. Försåtliga provokationer fick gamla motsättningar mellan rumäner och ungrare att blossa upp. Vissa tidningar uppmanade till våld mot utpekade syndabockar.

I det följande presidentvalet den 20 maj fick Iliescu en 85-procentig majoritet och i det samtidiga parlamentsvalet nådde räddningsfronten hela 66 procent av rösterna. I ett samhällsklimat som präglades av nationalistiska slagord och etniskt härledda anklagelser röstade folk på den sittande regimen. Den lyckosamma strategin kom på nytt till användning i lokalvalen i februari 1992 och i de nya president- och parlamentsvalen i september samma år.

Efter valen bildade räddningsfronten – nu med det nya namnet Parti för Socialdemokrater i Rumänien – en ny regering med stöd av ett par ultranationalistiska partier.

Det är alltså detta ”socialdemokratiska” parti med rötter i ”räddningsfronten” och den gamla nomenklaturan som folkmassorna åter demonstrerar mot på gatorna i Bukarest och andra städer.

Att göra uppror är inte någon lätt sak. Och de senaste åren har vi sett ett flertal exempel på stora folkliga demonstrationer som lett till nya makthavare men inte i grunden ändrat systemet. Att lura ”folket” är ju inte precis någon ny kunskap. Makthavande minoriteter har lyckats med det genom hela vår historia. Vilka krafter som har initiativet eller driver de nuvarande protesterna i Rumänien har det varit svårt att få någon bild av. Så länge kraven begränsas till motstånd mot korruption – om än så viktigt – är det svårt att se några större politiska förändringar. Kanske kommer protesterna bara leda till ännu en ny regeringsombildning inom de partier som har sina rötter i den gamla nomenklaturan? Ändå måste vi följa dessa folkliga uppror och låta dem inge oss hopp om att en annan ordning är möjlig, med både demokrati och social rättvisa.

Intressant?

Läs andra bloggar om Rumänien

Vänstern och EU

I helgen var jag på ABF-huset i Stockholm för att ta del av årets upplaga av Socialistiskt Forum.sf

Forumet var som vanligt likt en stor galleria för att ta del av tänkandet inom  delar av vänstern och arbetarrörelsen idag. Bredden verkade som vanligt stor med både en mängd intressanta ämnen och även sådana som jag måste erkänna att jag inte ens förstod rubriken till.

En programpunkt som jag lyssnade till var en diskussion om EU mellan Kajsa Ekis Ekman och Göran Greider: ”Vänstern och ett demokratiskt Europa”.

Kajsa Ekis Ekman inledde med att gå igenom olika exempel på att den kritik mot EU som riktades från motståndarna inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i november 1994, hade besannats. Hon tog upp sådant som att uppdelningen i centrum och periferi har stärkts, att demokratin har inskränkts, att kapitalisternas makt har stärkts och EU uppträder som en nykolonial makt i världen.

Ekman menade också att Brexit i Storbritannien  inte främst handlat om rasism utan att det handlade om motstånd mot ett resultat av den fria rörligheten för arbetskraft, nämligen lönedumpningen.

Exemplet Grekland hade också visat att en demokratiskt vald regering inte kan stå upp mot EU.

Göran Greider talade om att han röstat nej till EU 1994 då han såg flera nackdelar, men att han sedan 20 år däremot accepterat EU som en realitet. Han hade visserligen fortfarande kritik mot EU, var emot euron och ville att det mera skulle vara ett mellanstatligt samarbete, men menade att det kan komma en annan och mindre nyliberal epok som skulle kunna förändra EU. Flyktingkrisen gör också ett fungerande EU nödvändigt. Och på klimatpolitikens område har EU haft en ”hyggligt progressiv hållning”. Kort sagt ville Greider istället för att gå ur arbeta för ett bättre EU.

Ekman invände mot Greiders resonemang och undrade vad i EU:s struktur som talade för att det med Greiders formulering ”skulle kunna fungera”.  eu

Greider jämförde då med utvecklingen av nationalstaterna som han f.ö. trodde skulle fortsätta spela en roll de närmaste 50 åren. När nationalstaterna uppstod var de odemokratiska arenor för de härskande klasserna, men de demokratiserades. Samma sak kan hända med EU om nya progressiva fackliga och politiska rörelser kommer fram.

Ekman sa då att sådana progressiva rörelser på gatorna i Aten inte hade lyckats rubba EU en millimeter.

Efter några publikfrågor var den alltför korta diskussionen (på samma sätt som vid flera andra diskussioner och programpunkter under forumet) slut redan där.

Jag funderade alltså vidare själv och tar gärna emot synpunkter i denna viktiga diskussion. Här några tankar:

Både den grekiska OXI- omröstningen och Brexit vände sig mot EU. Men ändå är det stora skillnader. Den majoritet av grekerna som röstade nej (oxi) sveks i sitt nej medan de britter som röstade mot EU ju ”vann”. En ännu mer avgörande skillnad tror jag var att den grekiska omröstningen, som jag uppfattat det, var en klar vänsterröst mot fortsatta åtstramningar medan Brexit innehöll och gav utrymme och spelrum till mycket rasism, något som jag tycker Ekis Ekman verkade se som ett underordnat eller inte alls existerande problem. britain

Den brittiska vänstern delades ju också i sitt ställningstagande till Brexit. Och det handlade då inte om sådana som i likhet med Greider accepterat EU sedan 20 år utan om genuina EU-kritiker som inte ville delta i en utträdeskampanj ledd av ytterhögern och dominerad av rasistiska argument. Kanske var detta en felaktig taktik, jag vet inte. Men jag tycker i alla fall att det kräver en ordentlig diskussion och undersökning. Kan det kanske vara så att det under vissa omständigheter till och med kan finnas det som är värre än EU? Avgörande måste väl här vara om arbetarklassen och folkflertalet flyttar fram sina positioner. Jag tycker inte att jag sett något i Storbritannien som tyder på att det skulle bli så, tvärtom. Högern och rasisterna är de som har stärkts.

EU är ju framförallt de olika kapitalistklassernas europeiska förening. I och genom medlemskapet i EU har den nyliberala ångvälten rullat på med ännu större kraft. Med hjälp av EU har ”marknadiseringen”  av välfärden förstärkts och fackliga rättigheter rullats tillbaka. Men utan EU hade denna offensiv pågått ändå. Ja, den pågår ändå, till exempel när svensk lag om upphandling innebär värre lönedumpning än inom EU. Ja ibland har politiker och byråkrater t.o.m. hänvisat till EU-paragrafer utan grund för att få igenom olika försämringar.

brexit

reaktionär borgare mot EU

Men oavsett om man är med i EU eller inte så finns huvudmotståndaren: borgarklassen och dess olika språkrör, i det egna landet. Och oavsett om man är med i EU eller inte så har den nyliberala ångvälten rullat på. Det är väl i detta avseende inte så avgörande mycket bättre i Norge än i Sverige, eller?

När Sverige gick med i EU så var ju resultatet mycket jämnt och en kombination av skrämselpropaganda om ”utanförskapets” elände och tilltro till de socialdemokratiska ledarna Carlsson och Sahlin fällde nog avgörandet.

Idag tyder opinionsundersökningar på att det finns en klar opinion i Sverige för att stanna kvar i EU. I de undersökningar som genomfördes i somras sa enligt SIFO 52% ja och 31 nej till EU och enligt Ipsos var det 66% för och bara 29% emot EU.

De enda partier som på olika grunder är mot EU – Vänsterpartiet och SD – driver inte heller frågan på något aktivt sätt. I en intervju med Vänsterpartiets Malin Björk och Jonas Sjöstedt i ETC utgår man också från opinionsläget och driver inte kravet på utträde ”just nu”. ”Det handlar om vad som är politiskt möjligt, och hur verkligheten ser ut. Vi skulle inte få igenom ett sådant förslag i riksdagen, och stödet för utträde finns heller inte hos svenska folket”, säger Jonas Sjöstedt. Däremot driver man kravet på att avtalet måste omförhandlas och försöker påverka EU inifrån: ”Som det är nu får vi gräva där vi står”, säger Malin Björk. Samtidigt understryker man: ”Det kan hända att vi hamnar i en situation där ett utträde är möjligt. I så fall kommer vi att verka för det”.

Jag får inte heller intryck av att SD, som vänder sig mot EU som överstatligt organ, driver sin EU-kritiska hållning aktivt.

Frågan om folkomröstning eller svenskt utträde för den delen finns liksom inte på dagordningen i Sverige just nu.

Men tänk er att situationen förändrades ytterligare så att SD tillsammans med ett ännu mer flyktingfientligt moderatparti skulle driva på för utträde i en kampanj dominerad av hets mot människor med en bakgrund i andra länder. Hur skulle vi ställa oss då?

Eller tänk om utvecklingen inom EU gör att de nyare EU-medlemmarna som Ungern och Polen bryter sig ur grundat på politiken hos de reaktionärt nationalistiska regimer som nu styr i dessa länder. Skulle det vara en utveckling som gynnade arbetarklassen och folkflertalet?

Som ni ser har jag inte någon glasklar linje i frågan. Jag övertygas inte av Greiders väntande på nya rörelser som ska ändra EU, men inte heller av Ekis Ekmans tvärsäkra utträdeslinje oavsett sammanhang. Jag är emot EU som en kapitalets union. Men frågan om utträde måste ses i sitt sammanhang. Nu inte aktuell, senare kanske som en del av sammanbrott av hela projektet eller rentav fel beroende på sammanhanget och alternativet….?

Så hör gärna av er, kära läsare.

Intressant?

Läs andra bloggar om EU

Grekland – ett år efter OCHI (NEJ)

Fem hårda år – 2010 till 2015

Från att ha haft en hög ekonomisk tillväxt under större delen av 2000-talet var Grekland ett av de länder som påverkades allra hårdast av den globala finanskrisen 2007-2008. Vi har alla hört om de enorma lån som beviljats till Grekland sedan 2010 och framåt. Nu senast för ett år sedan i augusti 2015.

Man har sagt att Grekland får hjälp. Det är ett mycket konstigt sätt att använda ordet hjälp. För när blev lån en hjälp?   Att man kan behöva lån betyder ju inte att man tänker att den som lånar till en är ”hjälpsam”?  Den som lånar till insatsen på en bostad tänker väl till exempel aldrig på banken i sådana termer. Dessa grekiska lån har dessutom inte varit till någon fördelaktig ränta (tvärtom). Men än värre är att de varit kopplade till krav på olika extrema åtstramningsåtgärder. Åtgärder som i sin tur sannolikt förvärrat krisen. Ingripandet från trojkan EU, IMF och ECB tycks bara ha gjort ont värre.

För att betala skulderna har Trojkan krävt av Grekland att minska de offentliga utgifterna för välfärd, eliminera hundratusentals statliga jobb och sänka lönerna för arbetare både i den  offentliga och privata sektorn. Lönerna för dem som har arbete har sjunkit med 24 procent. Man har tvingats sänka minimilönen, minska och eliminera pensionerna och höja kostnaden som arbetarna betalar själva för sjuk- och hälsovård. Grekland har också tvingats att sälja sina statligt ägda hamnar och transportsystem till underpriser. Arbetslösheten är idag 24 procent. Ungdomsarbetslösheten ligger över 50 procent. Skatter som slår mot de fattigaste (som omsättningsskatt) höjs, och så vidare i samma stil.

Grekernas eget fel?

I samband med dessa lån och åtstramningar började det spridas olika myter om de lata och slösaktiga grekerna, bland annat av vår dåvarande finansminister Anders Borg. Man påstod att de arbetade så lite och gick i pension så tidigt trots att veckoarbetstiden i Grekland 2010 var 41,3 timmar och den faktiska pensionsåldern för män 61,9 år (genomsnitt i Euroländerna: 61,5 år) och för kvinnor 59,6 år (jämfört med 60,4 år). Det påstods också att den offentliga sektorn var slösaktig trots att Grekland redan då innan de drakoniska nedskärningarna hade en lägre andel anställda inom offentlig sektor än snittet i OECD (7,9 procent av alla anställda jämfört med snittet i OECD på 15 procent).

Det som däremot var sant var att Grekland hade och fortfarande har väldigt höga militärutgifter. År 2010 låg de på 3,1 procent av BNP, vilket kan jämföras med andra länder i Europa som t.ex. Spanien (1,1 procent), Portugal (2,2 procent), Italien (1,8 procent), Frankrike (2,3 procent), Tyskland (1,4 procent) eller Storbritannien (2,6 procent). Detta problem kvarstår. Trots att den nuvarande grekiska regeringen sedan augusti 2015 ytterligare har minskat statsutgifterna med 30 procent så finns det ett märkligt undantag. Militärutgifterna har under denna period  stigit med 600 miljoner dollar.

Det fanns också ett stort problem med kapitalflykt, vilket bidrog till underskotten i statskassan. De rika –  som inte gillar att bidra någonstans i världen – flyttade sitt kapital utomlands. Och när krisen förvärrades så ökade detta problem.

En annan bild

Men hela tiden har den dominerande bilden varit den att krisen i Grekland helt och hållet varit grekernas eget fel. Björn Elmbrant skrev i Dagens Arena den 19 augusti om en rapport från en av de tre i trojkan, nämligen Internationella Valutafonden (IMF) som verkligen motsäger den bilden. Elmbrant skriver där bland annat:

För några veckor sedan publicerade Internationella Valutafondens (IMF) revisionsorgan IEO en utförlig rapport om Grekland. I rapporten slår revisorerna fast att grekerna gjorts ansvariga för en kris, som främst framkallats av EU:s och IMF:s misslyckade gemensamma krishantering.

De tjänstemän från valutafonden som försökt hanterat Greklands problem, har varit en okritisk hejarklack för europrojektet. De begrep aldrig att en systematisk kris skulle kunna drabba systemet, just genom att en valutaunion utan en politisk union är särskilt sårbar.

När finanskrisen växt till en bankkris, måste bankerna och europrojektet räddas där Grekland gjordes till syndabocken, som fick betala tyska och franska bankers lättsinniga utlåning. Grekerna ålades vad som kallas en intern devalvering.

Men genom att ensidigt pressa utgifter och löner, hamnade landet i en nedåtspiral, där den grekiska statsskulden nu växt till astronomiska och ohanterliga belopp.

En mycket viktig analys och viktig att spridas.

Vart tog pengarna vägen?

Hur stora belopp handlar det då om? Och vad har hänt med dessa pengar?

Under dessa år har alltså Grekland tagit upp lån på ofattbara 440 miljarder US-dollar. Trots detta har det inte blivit bättre i Grekland.

Skribenten Jack Rasmus skrev nyligen (22 Aug 2016) en artikel om den grekiska skuldkrisen i TELESUR där han visar att de hundratals miljarder dollar som lånats till Grekland inte hjälpt varken dess ekonomi eller dess folk. Han skriver:

Man skulle kunna tro att 440 miljarder US-dollar i lån skulle ha hjälpt Grekland att återhämta sig från den globala recessionen 2008-09, den andra europeiska recessionen 2011-13 som följde, och hela Europas kroniska, stagnerande ekonomisk tillväxt sedan dess. Men nej, de 440.000.000.000 dollar i skuld som trojkan pressade på Grekland har faktiskt utarmat Grekland ytterligare, fördömt det till åtta år av ekonomisk depression utan något slut i sikte.

Men vart tog då de lånade pengarna vägen? Enligt Rasmus som hänvisar till en rapport från The European School of Management and Technology, (ESMT) så blev nästan ingenting kvar i Grekland.

Mer än 95 procent av trojkans förra lån till Grekland gick enligt denna rapport till att betala amorteringar och räntor på tidigare trojka-lån, eller till att rädda grekiska privata banker (som ägs av andra europeiska banker eller som de grekiska bankerna står i skuld till) eller till att betala av europeiska privata investerare och spekulanter. Mindre än 10 miljarder euro spenderades faktiskt i Grekland.

Enligt EMTS:s undersökning så kommer det också att bli samma sak med det tredje senaste lånet från augusti 2015. Av de 98 miljarder US-dollar som lånades ut till Grekland då beräknas bara ungefär 8 miljarder finna sin väg till grekiska hushåll.

Förra året

2012 gjorde det unga vänsterpartiet Syriza ett parlamentariskt genombrott och blev Greklands näst största parti. I januari 2015 gick de fram ytterligare och vann regeringsmakten. I den samhällssituation som rått i i landet i flera år gav det naturligtvis hopp åt många människor. Partiet utmanade också till att börja med modigt den mäktiga trojkan EU, ECB och IMF. Syriza talade mot en ytterligare nedmontering av välfärden. De menade också att sättet som nedskärningarna genomfördes på stod i motsättning till ”idén om demokrati och folksuveränitet i Europa” och motsatte sig som de uttryckte det ”oligarkins inriktning på att göra upp om EU-frågor i slutna rum som inte påverkas av folkviljan”. Man beslöt att genomföra en folkomröstning om åtstramningsprogrammet, ja eller nej. Den 14 maj inför folkomröstningen i juli uttalade den politiska ledningen för Syriza bland annat detta:

Från första stunden då denna regering bildades, stod det klart – både nationellt och utomlands – att det mandat som det grekiska folket gett är bindande och en kompass i förhandlingarna.

 Regeringens röda linjer är det grekiska folkets röda linjer, som uttrycker intressena hos arbetarna, småföretagarna, pensionärerna, jordbrukarna och ungdomarna. De uttryckte landets behov av att börja en ny väg för tillväxt med en kärna av social rättvisa och omfördelning av rikedomar.

Dessa krav kan inte godtas. De kan inte godtas av det grekiska folket som de senaste åren kämpat för att sätta stopp för samförståndsavtalets kriminella politik. De kan inte godtas av människorna i Europa och de progressiva samhällen och politiska krafter, som kämpar för ett solidariskt och demokratiskt Europa.

Medborgarna i Grekland och Europa är inte passiva konsumenter av nyheter, tvärtom, vi tror att de kan vara huvudpersonerna i en förhandling som rör det gemensamma ödet för oss alla, i Europa och hela världen.

Syriza kommer att ta varje möjligt initiativ för att informera det grekiska folket, men också det europeiska folket. I varje stad, i varje stadsdel och på varje arbetsplats, men även i alla länder i Europa, kommer parlamentsledamöter, och medlemmar i Syriza förena sig med andra solidaritetskrafter i en bred kallelse till mobilisering för att vinna demokrati och värdighet.

Nu är det dags för folket själv att komma in i striden.

Vi kommer att vinna.

Vackra och starka ord. De hörsammades också av en kraftig majoritet. Mer än 60 procent röstade NEJ (OCHI) i folkomröstningen i juli.

Många jublade på gatorna men som vi vet så levde inte ledningen för Syriza upp till de vackra orden. Partiet splittrades också, men satt kvar i regeringsställning för att nu genomföra det som folket röstat nej till.

Intressant?

Läs andra bloggar om Grekland

%d bloggare gillar detta: