Sex timmars arbetsdag – ett orealistiskt krav?

Vid vänsterpartiets kongress, i förra helgen, lyftes kravet på sex timmars arbetsdag fram av kongressombuden. I olika kommentarer i media (t.ex. i UNT 14/1) har man kunnat läsa om hur ”orealistiskt” detta krav är. Naturligtvis finns det en mängd frågor som är komplicerade och som måste lösas i samband med en generell sänkning av arbetstiden i hela samhället. Men att inte ens våga tänka tanken känns oerhört inskränkt. Den tid som går åt för att producera mat, bostäder och alla de saker som vi kan skaffa oss, om vi vill och har råd, har minskat enormt under de senaste hundra åren. Under denna tid har vi minskat arbetstiden i olika omgångar. Efter decennier av kamp för 8-timmarsdagen infördes en lag om 48 timmars arbetsvecka 1920. Mellan 1957 och 1960 minskades den ytterligare genom lagstiftning till 45 timmar och sedan 1973 har vi haft 40 timmars arbetsvecka.

Att det inte skulle vara möjligt att i vår tid minska den tid som vi arbetar för lön, är svårt att förstå. I grunden handlar det om val som vi borde kunna göra, om vi vill, och om vi inte låter en viss typ av ekonomi styra oss som en osynlig men diktatorisk järnhand. Att det är fullt möjligt ur ekonomisk synvinkel visar Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren i en artikel i ETC.

Men varför vore det bra att minska arbetstiden? Jag tycker att det finns en mängd skäl. Trots våra allt högre BNP-mått ökar stress, utbrändhet och psykisk och fysisk förslitning i arbetslivet. Förutom att det skulle ge de flesta av oss en möjlighet att leva ett lugnare och behagligare liv så handlar det idag också om hur vi ser på hela vår planet och dess framtid. Det sätt som vi lever på i de mest industrialiserade länderna med ständigt ökande varuproduktion och transporter hotar alltmer hela vår existens. Det behövs naturligtvis en enorm omställning för att vända denna utveckling. Men att fortsätta den exponentiella (procent på procent) tillväxten, med en allt större produktion av materiella ting, bidrar inte till en sådan omställning. Samtidigt som tiden för att producera såväl mat som kläder eller telefoner minskat enormt så gäller inte samma sak för arbeten inom tjänstesektorn. Det går inte att på samma sätt öka effektiviteten inom t.ex. skola, vård och omsorg. Men det absurda är att inom dessa sektorer har antalet anställda trots detta minskat. En minskad arbetstid skulle kunna innebära både att vi fick mer tid för våra nära och kära och att vi samtidigt valde att låta fler människor arbeta inom den gemensamma välfärden. Det faktum att så många människor nuförtiden inte ges möjlighet att arbeta någonstans oavsett om det sägs vara låg- eller högkonjunktur är också ett starkt argument för att minska arbetstiden och solidariskt dela på jobben.

Minskad arbetstid i hela samhället skulle också kunna bidra till ökad jämställdhet. De flesta som arbetar deltid är kvinnor. Samtidigt är det kvinnorna som lägger ner mest tid på det obetalda arbetet med hem, barn och gamla. Om sex timmars arbetsdag blev norm i samhället skulle det kraftigt minska antalet deltidsanställda. Det skulle minska skillnaderna i lön mellan kvinnor och män och det skulle dessutom kunna bidra till ökad jämställdhet i hemmet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, Expressen, DN

Läs andra bloggar om sex timmars arbetsdag

Intressant?

Läs också ett tidigare blogginlägg som berör detta ämne: Kärlek bra för miljön

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Ska vi hoppas på en krasch?

För några dagar sedan landade ett nytt nummer av klimatmagasinet Effekt i min brevlåda. Som vanligt blir jag lika överraskad och imponerad över hur den lilla redaktionen med begränsade resurser lyckas med att göra en så snygg, intressant och välskriven tidning där klimatfrågan synas ur ständigt nya synvinklar. För er som bryr er om klimatfrågan och inte redan har denna tidskrift säger jag bara: skaffa den!

En speciellt provokativ eller provocerande artikel i detta nummer står journalisten, författaren och miljödebattören David Jonstad för. Hans artikel har rubriken ”Vårt bästa hopp är en krasch”. Vad han menar är ungefär att trots att vi, med övertygande stöd i forskarvärlden (som exempelvis den senaste rapporten från FN:s klimatpanel), vet att vi styr mot klimatkaos så ”fortsätter det oljedrivna maskineri som vi kallar civilisation” att rulla vidare. Han tar upp det faktum att de minskningar i utsläppen som skedde under 1990-talet inte berodde på kloka och medvetna beslut utan på sammanbrottet för Sovjetunionen. Därför, menar han, skulle ett sammanbrott – en krasch – i det ekonomiska systemet vara det som bäst bidrog till att bromsa den negativa utvecklingen för klimatet.

Jonstad inser och anser naturligtvis att detta vore negativt på andra sätt, eller som han skriver: ” Ur ett socialt perspektiv och på kort sikt är det verkligen inget att hoppas på. Men ur ett ekologiskt perspektiv och framförallt ur ett långsiktigt socialt perspektiv, är en ekonomisk krasch vårt bästa hopp”.

Är det verkligen så?

En sak som man kan säga om detta är ju att till skillnad från andra saker som vi kan hoppas på som ett resultat av social och politisk kamp så är en ekonomisk krasch inte något som vi kan påverka, oavsett vad vi hoppas på. Det är inte bara så att vi vanliga maktlösa människor inte kan påverka detta. Jag tror inte heller att de som sitter överst i de ekonomiska eller politiska pyramiderna kan påverka detta. I alla fall inte på något avgörande sätt. Kriser och krascher av kapitalistisk typ, med mänsklig och materiell förödelse som följd är ju inte en del av civilisationen i största allmänhet. Den typ av kriser som mänskligheten upplevt sedan kapitalismens uppkomst har däremot sedan dess varit en oskiljaktig del av just detta system som idag är  totalt dominerande på vår jord.

Istället för att hoppas på dessa krascher brukar socialister rikta in sin kritik mot det ekonomiska vansinnet och argumentera för en demokratisering av ekonomin, som innebär att vi tar kontroll över samhällets avgörande drivkrafter istället för att låta oss kontrolleras av dem. Det tycker jag att vi ska fortsätta göra.

För samtidigt som vi alla måste göra så mycket som vi kan (DET är aldrig försent) så är det  bara om vi kan knyta ihop kampen för social och ekonomisk rättvisa med den ekologiska kampen som vi kan skaffa oss de medel som behövs för att verkligen lösa klimatkrisen. Det handlar om makt och kontroll över resurser. Vi måste befria dagens fåtaliga makthavare från den fossil-kapitalism som de inte ens själva kontrollerar och istället försöka lösa de gigantiska problemen demokratiskt, solidariskt och grundat i den kunskap vi har om vad som håller på att hända med vår jord.

Inom denna ekosocialistiska inriktning har olika tänkare även gått tillbaka till Marx och visat på att denne 1800-talsman inte bara såg ekonomin ur ett inskränkt perspektiv utan också uppmärksammade frågan om hållbarhet eller till exempel sambandet mellan städernas miljöproblem och åkerjordarnas urlakning. På den stora konferens om Marx som i helgen ordnades på ABF-huset i Stockholm (Marx 2013) deltog bland annat John Bellamy Foster som forskat om detta. Andra tänkare som skriver om förhållandet mellan marxism och ekologi kan man t.ex. hitta på Climate and Capitalism.

Media: DN1, DN2, SvD, Dagens Arena, Guardian1, Guardian2

Blogg: uppsalainitiativet

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatet

Läs också: Klimatet kräver en ny typ av ekonomi, Ekosocialism 1.0

Ett litet paradis.

En stor del av sommaren njuter jag i mitt lilla ”paradis”. Jag njuter genom att arbeta eller genom att bara gå runt eller sitta och titta. Titta på det som växer över och under jord: potatis, rödbetor, mangold, morötter, lök, sallad, bondbönor, sockerärtor, persilja, gräslök, mynta, hallon och jordgubbar. Men också sånt som bara är för ögat: pioner, dahlior, löjtnantshjärta, iris, akleja, ros, flox, daglilja, solhatt, studentnejlika och hortensia.

Jag pratar alltså om min lilla kolonilott. Paradis? Nja, men ordet paradis härstammar från persiskan (pairidaeza پردیس, paradis) och betyder faktiskt park eller trädgård. Och bortsett från att jag inte har någon vidare klar bild av livet i de olika religionernas paradis så är denna lilla plats på 60 kvadratmeter en plats där jag verkligen mår gott. Där det som skulle kunna vara ett trist slitgöra ifall det skulle utföras för pengar och på viss tid kan vara en vilsam avkoppling och ett bra alternativ för oss som bor i lägenhet i staden.

Har då detta något med politik att göra? Kanske inte i någon uppenbar mening när det gäller mitt eget odlande vid Ekeby. Men koloniträdgårdar och stadsodling har haft det genom historien. Dessutom har frågan om stadsodling blivit en allt större fråga i stora delar av världen.

I boken Fyrisvallsodlarna (2005) av Ulla de Verdier kan man ta del inte bara av intressant Uppsalahistoria om de för några år sedan av staden undanträngda Fyrisvallsodlarna (som hänvisades till ett område bortanför Bärbyleden) utan också historien kring koloniträdgårdarnas tillkomst liksom olika synsätt på deras existens:

Odlingslotter kan ses som rester av, eller länkar till, ett försvunnet bondesamhälle. Eller som en kamp för social rättvisa. Eller som ett kuvande av arbetarklassen. Eller som friskvård. Eller som levande parker. Eller som karaktärsfostran. Eller som granngemenskap. Eller naturupplevelser. Eller miljövård. Eller hushållande eller kultur.

..har setts som uttryck för arbetarnas kamp för rättvisa och rimliga levnadsvillkor, och rätten, också för de obemedlade, att få njuta av odlande och av naturens skönhet. De har setts som uppfostrare av arbetare, i ansvarstagande, noggrannhet och uthållighet.  Eller som tämjare eller kuvare av arbetare.

Anna Lindhagen, svensk pionjär i stadsodling.

Ja, denna kluvenhet i förhållande till olika förslag till förbättringar går ju igen inom arbetarrörelsens historia även på andra områden.  Och frågan om det samhällsförändrande kontra det individualistiskt konserverande kan väl fortfarande ställas. Både att odla på kolonilott och det som kallas stadsodling tycks i alla fall vara en trend som ökar. På Uppsala kommuns hemsida kan man läsa att ”Uppsala har en långvarig odlingstradition och är den stad i Sverige som har flest odlingslotter förhållande till folkmängd”. Det folkpartistiska kommunalrådet Mohammad Hassan säger där också att ”Stadsodling är bra för staden då den gynnar en ekologisk och ekonomisk hållbar utveckling. Odling gör också staden till en mer intressant och dynamisk plats..” På hemsidan kan man t.o.m. ta del av en inspirationsguide för stadsodling från kommunen.

För några veckor sedan var jag i Berlin. Där finns en mängd så kallade stadsodlingar som mer verkar vara ett uttryck för folkliga initiativ nedifrån än politiska beslut uppifrån. Exempelvis hade folk börjat använda den sedan några år nedlagda flygplatsen Tempelhof som park för alla möjliga ändamål, bland annat odling.

Prizessengärten vid Mowitzplatz, Kreuzberg, Berlin

prinzessinengärten

mobil odling

mobil odling

jordgubb

Vid Moritsplatz i Kreuzberg besökte jag stadsodlingen Prinzessinnengärte, ett projekt som startade 2009 på en plats som varit en ödetomt i mer än 50 år. De beskriver sitt projekt som en mobil odling (se bilder ovan). Man har inte grävt upp och planterat i jorden på platsen. Det innebär att odlingarna vid behov kan flyttas. Syftet är inte bara att få fram mat utan också att skapa mötesplatser och gemenskap, sätta igång ”sociala processer”. De nämnde som en inspiration bland annat de kubanska stadsjordbruken som också är en intressant historia. Omställningen av det kubanska jordbruket tvingades fram av den nöd som uppstod på Kuba 1991 som en följd av Sovjetunionens kollaps. Med den mäktiga vännens fall tvingades Kuba att ställa om sitt jordbruk (och mycket annat i samhället). Det som först tvingades fram av nöd blev sedan ett exempel på vad som går att göra och måste göras för att värna vår planet. Idag är Kuba ett föredöme när det gäller stadsodling och ekologiskt jordbruk. Om detta kan man läsa bland annat i Björn Forsbergs bok Omställningens tid. Forsbergs bok blir mer intressant när det gäller Kuba, för att han i övrigt är mycket kritisk mot systemet på Kuba och nog inte är socialist i någon traditionell mening. Trots detta uttrycker han en insikt som kan vara hårdsmält för icke-socialister:

Kubas raketsnabba omställning av jordbruket hade aldrig varit möjlig om inte marken varit i samhällelig ägo.

 Boken är definitivt läsvärd även i övriga delar. Men om du lånar boken och bara vill läsa just om exemplet från Kuba så står det på sidorna 287 – 304.

stadsjordbruk i havanna

stadsodling i Havanna, Kuba

Kubas omställning till ekologisk hållbarhet skriven av Jan Strömdahl, en mer uttalad Kubavän, är en annan bok som behandlar jordbruk och stadsodling på Kuba . Rekommenderas också!

Som framgick inledningsvis så odlar jag inte för principers utan för mitt eget nöjes skull. Men jag tror ändå att frågan om odling i staden genom kolonilotter eller mer eller mindre radikala former av stadsodling är viktig och kommer att bli allt viktigare. Det handlar inte bara om trivselaspekter och möjlighet till gemenskap. Det handlar också om synen på maten, hur den produceras och fraktas och hela vår miljö.

På andra delar av jorden handlar det precis som här i arbetarrörelsens barndom om mat för överlevnad. Och eftersom vi bara har en jord att leva av och är beroende av varandra för att överleva på den, så tror jag att vi måste se på frågan på samma sätt här också. Att vi måste vårda och ta vara på all odlingsbar mark på vår jord för att kunna föda alla dess människor.

Media: DN, SvD

Intressant?

Uppsala

Bloggat om stadsodling: Stadsodlarna i Lund, Gatsmart.eu, Politikken, Mänsklig hållbarhet – mitt lilla bidrag, Odling för dummies, absolut agronom

Andra bloggar om stadsodling

Smyghets mot 1 maj?

Igår skrev jag om kristdemokraten Aron Modigs förslag i en debattartikel i SvD. Han ville avskaffa 1 maj som helgdag till förmån för att t.ex. istället fira Kungens födelsedag. Idag på 1 maj kan man i samma tidning läsa en fortsättning (?) på detta spår med en artikel som ropar ut att 1 maj är dyrt. Rubriken är ”Prislappen på första maj: fyra miljarder kronor.” Artikeln grundar sig på en uträkning från Konjunkturinstitutet (KI). Enligt Sven-Erik Sveder på KI påverkar 1 procent fler eller färre arbetsdagar under ett år bruttonationalprodukten med 0,3 procent. Det motsvarar ungefär fyra miljarder.

Om denna uträkning stämmer så gäller det naturligtvis också för andra helgdagar än 1 maj. Jag kan då inte låta bli att tycka att det passar lite för bra efter gårdagens inlägg att sikta på just 1 maj i rubriken. Eller är det bara en tillfällighet att denna uträkning dök upp just 1 maj och inte någon annan helgdag?

Sen kan man ju säga en del annat om detta tankespår. Dels det som framgår även av artikeln (men däremot inte av rubriken!) att den verkliga kostnaden inte är så stor eftersom det ändå jobbas på denna dag och dessutom konsumeras. Som man säger i artikeln: ”många passar på att gå ut och handla när de är lediga…”.

Klimatkatastrofen – en minut på RapportMen en mer avgörande invändning är väl: vad är problemet? Vi har allt för många människor som inte får möjlighet att bidra med sitt arbete. Det finns också sådant som det borde produceras mera av som till exempel välfärdstjänster eller sådant som behövs för att rusta upp det svenska järnvägsnätet. Men som helhet produceras och konsumeras det väl inte för lite?! Tvärtom så hotar ju vår produktion/konsumtion hela vår jord genom att ta ut för mycket (det ekologiska fotavtrycket) och genom att förvärra klimatkrisen. I det perspektivet är det knappast ett problem med en helgdag. Istället borde vi arbeta mindre per person och samtidigt få fler i arbete.

Om man tycker att för många helgdagar eller minskad arbetstid för alla är ett problem för att vi får in för lite skattepengar så borde man istället göra något åt skattesmitandet. Enligt en artikel i ETC saknar skatteverket varje år ungefär 133 miljarder (jämför med de fyra miljarderna ovan). Och till utlandet slussas omkring 46 miljarder.

Intressant?

En moderat testballong?

Vi ser att det finns utrymme för en diskussion om hur vi kan påverka volymerna av dem som kommer till Sverige och samtidigt värna asylrätten

                                        Migrationsminister Tobias Billström i Agenda.

Moderaterna har tillsatt en ”särskild arbetsgrupp för integrations- och migrationspolitik” under ledning av migrationsminister Tobias Billström. I gruppen ingår bl.a. här från Uppsala Fredrik Ahlstedt, kommunstyrelsens ordförande i Uppsala.

Om det började bra för denna arbetsgrupp beror väl på hur man ser på saken. Moderaterna skulle kanske kunna vara nöjda med en mycket stor uppmärksamhet kring inriktningen på citatet ovan och dess möjligheter att dra röster från sverigedemokraterna. Samtidigt har det lett till kritik både inom de egna leden (Muf) och från allianskamraterna.  Och i DN försöker statsminister Reinfeldt komma undan talet om ”volym” på invandringen utan att riktigt lyckas. Sverigedemokraterna som man kan tycka borde vara glada för att moderaterna närmar sig deras politik verkar istället sura över att ha blivit bestulna utan erkännande.

Uppsalamoderaten Fredrik Ahlstedt säger apropå debatten att ”Vi ska inte sopa några problem under mattan”. Hans förklaring till detta inte alltför tydliga uttalande är att han inte tycker att ”integrationspolitiken fungerat tillräckligt bra”. I en ledarartikel i Uppsalas liberala dagstidning UNT avslöjar man den tankemässiga oklarheten hos Ahlstedt:

Fredrik Ahlstedt tycker exempelvis att ”integrationspolitiken” ska vara ”generös och human”. Men här måtte han mena invandringspolitiken. Eller flyktingpolitiken. Integrationen är ju något som inkluderar oss alla, det generösa är införstått i själva begreppet.

Men ledarartikeln uttrycker också några andra och mycket viktiga saker i denna debatt. Dels en viktig diskussion och definition av själva begreppet integration:

Ett integrerat samhälle bygger på ömsesidighet, att alla människor går varandra till mötes och anpassar sig till helheten, utan att fördenskull göra avkall på sina egna resurser, viljor, traditioner, identiteter och åsikter. Det är ett komplext samspel som är omöjligt utan generositet, tolerans och humanitet. Ett äktenskap är ett bra exempel: två individer går varandra till mötes för att kunna leva länge i ett både hållbart och frihetligt samspel.

Dessutom menar artikelskribenten att Sverige inte har ett integrationsproblem utan ett sysselsättningsproblem. Även om jag aldrig kommer att gilla själva ordet ”sysselsättning”  (föredrar att prata om arbete/jobb) så tycker jag att det är en bra vinkel på frågan. Lustigt nog anknyter den till en artikel i veckans nummer av den socialistiska veckotidningen Flamman där nationalekonomen Erik Helgesson menar att man istället för att ställa frågan vad invandringen kostar borde resa frågan: ”vad kostar arbetslösheten?” eftersom ”invandringens kostnader är helt beroende av arbetslösheten”.

Då blir den avgörande frågan hur vi ser på detta med jobben.

Om vi inte tycker att arbetslösheten främst är individernas eget fel (att avhjälpas med coaching och hårdare tag för att få folk att ta jobb till allt sämre villkor) utan beror på om det faktiskt finns jobb att gå till…

Om vi inte ser på jobb som sysselsättning utan något som ska möta verkliga behov…

Om vi inte ser människor som kostnad och problem utan tänker att alla har möjligheter och kan bidra till oss alla på något sätt…

Om vi inte tänker att det bara är marknaden som har möjlighet att organisera människor i arbete…

Om vi inte tycker att livets mening är att jobba och att det är naturligt att de som har jobb ska jobba mer och hårdare, trots att produktiviteten ständigt ökar…

Ja då borde vi också se möjligheterna. Möjligheterna att tillsammans organisera människor i arbete med det som behövs inom vård, skola, omsorg, städning av det gemensamma, klimatsmart bostadsbyggande, omställning av våra transporter, upprustning av järnvägarna och så vidare, bara för att nämna några saker. Men också möjligheten att dela på jobben och minska arbetstiden för alla så att vi också kan leva mera tillsammans.

Om vi gemensamt via den politiska demokratin också tog dessa möjligheter så skulle vi också slippa den trista och ogina diskussionen om invandringen som ett problem.

Till sist är det också viktigt att påminna om några grundfakta i dagsläget när det gäller migration och invandring:

Det pågår – om man går till migrationsverkets egen statistik – INTE någon massinvandring till Sverige. Totalt invandrade 96 467 personer under 2011, varav 15 582 svenskar. Under 2010 utvandrade 51 179 personer. Befolkningen ökade därigenom med 0,5 %.

Under 2011 kom 29 648 asylsökande till Sverige.

Av de som fick uppehållstillstånd i Sverige 2011 var gruppen flyktingar den minsta gruppen. Sammanlagt fick 12 726 personer uppehållstillstånd på grund av flyktingskäl, 32 469 personer på grund av familjeanknytning, 24 713 personer på grund av studier eller arbete. Migrationsverket registrerade dessutom uppehållsrätt  eller utfärdade uppehållskort för 23 226 EU/EES-medborgare och deras anhöriga under 2011.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,AB1, AB2,DN1, DN2

DN3

Uppsala

Intressant?

Bloggar om invandringen

Mat, julefrid och marknader.

Vårt dagliga bröd?

Mat är ett grundläggande mänskligt behov. Men var sjätte person här på jorden får inte tillräckligt med mat utan lider av hunger och kronisk undernäring. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO rapporterar att det i år är 100 miljoner fler människor som svälter än förra året. Det är fler än det någonsin varit: över en miljard människor svälter.

Men de svälter inte för att det är brist på spannmål:

Orsaken till ökningen av svält och hunger är, enligt FAO, inte brist på spannmål utan den globala ekonomiska nedgången. Den ekonomiska krisen har minskat möjligheterna för de fattiga att skaffa arbete och inkomst vilket allvarligt försämrat deras tillgång till mat.

Det finns mat men de svältande har inte tillräckligt med pengar för att köpa den mat som finns helt enkelt. Upprörande eller hur? Och borde ställa frågor inte bara om vikten av givmildhet (så här i juletider) utan också om vilken sorts världsordning vi vill ha. Eller med några kända ord från den brasilianske biskopen Dom Helder Camara:

När jag gav de hungriga mat kallade man mig helgon. När jag frågade varför människor är hungriga kallade man mig kommunist.

För det är nämligen värre än bara det faktum att det finns mat som en miljard människor inte har råd med. Rika människor spekulerar dessutom i detta. Finanskapitalister spekulerar i matpriserna på ett sätt som gör maten ännu dyrare. Man köper och säljer värdepapper s.k. derivat och strukturerade obligationer som uttrycker ett framtida, förväntat pris på till exempel vete, majs eller soja. Enligt Världsbanken och FN medverkar den här spekulationen i råvaror till att underblåsa prisstegringarna på baslivsmedel som vete och majs.

Enligt tidningen Råd & Rön har de svenska storbankerna utom Swedbank deltagit i denna vidriga handel genom stora investeringar i råvaruobligationer. Efter att saken uppmärksammades under våren 2012 upphörde även Nordea enligt tidningen Privata affärer med detta. Men SEB och Handelsbanken fortsätter investera i finansiella produkter som spekulerar i livsmedelspriser.

Var har du dina pengar?

Intressant?

Läs andra bloggar om svält, julen

JUL och gåvor som föröder.

”Baka dem en kaka,  Jultomte -köp

skriv dem en dikt,

ge dem en kyss,

berätta ett skämt,

men för guds skull,

sluta förstöra planeten

för att visa för någon att du bryr dig.

Allt som det visar är att du inte gör det. ”

Så skrev den brittiske miljö- och klimatdebattören George Monbiot – i Guardian den 11 december – i ett närmast desperat utrop inför den explosion av konsumtion som julhandeln innebär. Artikeln handlar om det som Monbiot kallar ”den sjukliga konsumtionen” dvs  konsumtion mer eller mindre för sin egen skull och av allt mer bisarra ting som föröder vår jord utan att heller göra oss lyckligare.

Monbiot hänvisar t.ex. till filmaren Annie Leonard som då hon gjorde research till sin film The Story of Stuff upptäckte att av de material som strömmar genom konsumtionsekonomin så finns bara 1 % kvar sex månader efter försäljningen. För samtidigt som fler människor än någonsin svälter idag enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO (drygt 1 miljard: 1.020.000.000 människor går hungriga varje dag) och klyftorna mellan och inom länder ökar (vilket illustreras av bilden här bredvid från en vägg någonstans i dagens Europa)Jul i kris så pågår också en skenande konsumtion som både bidrar till hotet mot klimatet och ökar det ekologiska fotavtrycket mer än vad jorden tål. Om du vill läsa mer om detta så rekommenderar jag en liten bok från Forskningsrådet som kom ut för några år sedan: Konsumera mera – dyrköpt lycka. I den skriver 23 forskare inom olika ämnesområden om konsumtionens drivkrafter och konsekvenser, liksom om förutsättningarna för en mer hållbar konsumtion.

 Häromdagen skrev jag om det ekonomiska systemet som ett fjättrande ekorrhjul för alla som ingår i det, inte minst de som sitter överst och tänker att de styr. När man läser rapporten från Svensk Handel som för sjätte året i rad låter HUI Research undersöka julhandeln så ser man ett annat exempel på detta med ekorrhjulet. Förra året omsatte julhandeln 65 miljarder. I år tror man att den kommer öka med ytterligare 960 miljoner  med en kamp främst mellan leksaks- och elektronikhandeln om vem som ska bli vinnare. Hjulen snurrar och de måste snurra. För som Svensk Handel skriver:

Den svenska julhandeln är viktig för handeln och samhällsekonomin.

Och det har de ju rätt i. Samtidigt visar forskning, som t.ex. den jag hänvisade till ovan, att det som är bra för handeln och samhällsekonomin INTE är bra för klimatet och moder jord. Den enda slutsats jag kan dra av det är att vi måste försöka hitta en annan typ av handel och ekonomi.

MediaSvD, DN, Aftonbladet1,

Aftonbladet2, Aftonbladet3, Sydsvenskan

Klimatmagasinet Effekt

Cogito

BloggJordens vänner, Föreningen Medveten konsumtion

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatet

Läs andra bloggar om julen

 

Klimatet kräver en ny typ av ekonomi.

Tydligen uppnåddes egentligen nästan ingenting vid klimatmötet i Doha. Men som Birger Schlaug skriver på sin blogg, så finns det  ”ingen anledning att vara besviken över resultatet eftersom besvikelse förutsätter att man haft minsta förhoppning. Inte ett dyft talade för att det skulle bli något av mötet i Qatar – mer än att ett antal tusen parasolldrinkar skulle drickas av nedresta tjänstemannakårer och det gäng politiker som flugit ner”.

En som däremot var besviken var Laura Lopez Baltodano som är engagerad i den nicaraguanska miljöorganisationen Centro Humboldt Nicaragua. Hon kommer från ett av de länder som de senaste 20 åren drabbats hårdast av klimatförändringarna, när det gäller antal förlorade liv och materiella skador. Till Fria Tidningen säger hon:

Det står helt klart att det är ländernas ekonomiska intressen som dominerar förhandlingarna.

I veckan kunde man läsa uttalanden från några viktiga personer när det gäller dessa ekonomiska intressen. Ett antal höjdare inom näringslivet intervjuades i SvD Näringsliv om  hur de  ser på klimatfrågan.

Ordförande för Industrivärden (det holdingbolag som står bakom bland annat Volvo och Handelsbanken) Sverker Martin-Löf sa bland annat att han var skeptisk till FN:s klimatpanel. Ett skrämmande uttalande från en man i hans maktposition. SvD:s ekonomijournalist Andreas Cervenka kallar det med en träffande formulering ”att leka rysk roulett i styrelserummet” och hänvisar till en aktuell genomgång av 13 950 vetenskapsartiklar om klimatfrågan där bara 24 delade Sverker Martin-Löfs skepsis. ”Ungefär som att spela rysk roulette med en revolver där sexpatronsmagasinet är laddat med 5,99 skarpa kulor” skriver Cervenka.

På frågan om inte industrin kan gå före när politikerna inte lyckas svarar Sverker Martin-Löf att det bara är möjligt om det inte går ut över ”konkurrensförutsättningar”.

Maria Sunér Fleming klimatansvarig (!) på Svenskt Näringsliv uttrycker en liknande tanke:

Svårigheten är hur man kan kombinera en ambitiös klimatpolitik med en bibehållen konkurrenskraft.

Denna konkurrenskraft är ju en grundläggande del av det ekonomiska system som dominerar världen. Som redan Marx påpekade så påverkas Kapitalet ..”i sitt praktiska handlingssätt lika litet av framtidsperspektivet med mänskligheten förstörelse…..som av risken för att jorden skulle störta in i solen….i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja…..konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten.” Varje kapitalistiskt företag måste i konkurrensen kämpa för sitt företag (eller gå under) och då finns inte plats för annat än maximal vinst.

Samtidigt som vetenskapen berättar för oss att vi går mot en katastrof på jorden är kapitalägarna, de som styr över vår ekonomi, fjättrade i sitt eget system. Majoriteten av politiker tycks inte heller ha varken modet, viljan eller förmågan att bryta med detta system. Så länge olja, gas och kol är billigare än andra energiformer så gör ”konkurrensens yttre tvångslagar” att fossila bränslen fortsätter dominera. De största bolagen i världen som Royal Dutch Shell, Exxon Mobil, BP, China National Petroleum, Chevron är också alla verksamma inom utvinningen av fossilbränsle. Det enda som hittills lett till en nedgång i koldioxidutsläppen i hela världen var den stora ekonomiska krisen 2007 – 2010.

Klimathotet är en realitet. Även om man tvivlar på det så är det vansinne att chansa och ”spela rysk roulette”. Det vi kan vara säkra på är att hotet blir allvar om inget görs. Men de stora förändringarna kan inte bara vara summan av en mängd individuella val typ åk mindre bil, ät mindre kött osv. Det räcker inte. Det behövs stora förändringar av hela system. På SvD Brännpunkt diskuterade Anders Wijkman och Johan Rockström nyligen detta och skrev bland annat att:

Vi behöver en ny typ av ekonomi, som bryter mönstret med en ständigt ökande energi- och materialomsättning.

Det är en viktig diskussion. Kampen för klimatomställning blir i sin förlängning en kamp för samhällsomställning. Men det kapitalistiska systemet och dess logik hindrar detta. Den ständigt ökande energi- och materialomsättningen som Wijkman/Rockström talar om drivs fram av konkurrensen och behovet av att ackumulera kapital, den exponentiella tillväxten till varje pris.

Istället för en värld där samhällena i huvudsak styrs av det som är lönsamt för ett antal enskilda företag som dominerar vår jord behöver vi ett annat system, ett system som innebär demokratisk kontroll och rättvis fördelning av resurserna, där vinsten bara räknas i samhällena som helhet och med utgångspunkt i att vi inte kan ta ut mer av jorden än de ramar som naturen sätter. Ett ekosocialistiskt samhälle.

Denna ekosocialistiska syn innebär inte att passivt vänta på den ”stora politiska förändringen”. Allt som vi kan göra som individer och i samhället ska göras. Men det viktiga är politiska beslut. Politiker måste påverkas. En sak som du kan göra redan nu är t.ex. att gå med i uppropet Föräldravrålet för att sätta press på politikerna. Ja, allt som vi kan göra ska göras. Men de miljö- och klimatpolitiska åtgärderna får inte hindras av och stanna vid de portar som utgörs av den kapitalistiska äganderätten.

Media: SvD1, SvD2, Fria, DN1, DN2, AB

Bloggat: Anders Romelsjö på Jinge, Svensson, Schlaug

Läs andra bloggar om klimatet

Intressant?

Lever Världsbanken upp till sitt chockbudskap?

Häromdagen skrev jag om den rapport, ”Turn Down the Heat”, från Världsbanken som varnade för att vi går mot en uppvärmning på fyra grader till sekelskiftet om det inte sker ”allvarliga politiska förändringar”. Världsbankens ordförande Dr. Jim Yong Kim skrev i förordet till rapporten att man hoppades att den skulle ”chocka oss till handling”.

Förutom att man måste ta innehållet i denna rapport på största allvar tyckte jag att man måste fundera över vilka som skulle chockas till handling och hur. Men jag måste också säga att jag var rätt förvånad över avsändaren: Världsbanken.

Nu läser jag en artikel i den australiska tidningen GreenLeft som menar att Världsbanken borde följa sina egna råd. Artikelförfattaren Simon Butler menar att Världsbanken investerar i fossila bränslen på ett sätt som bidrar till uppvärmningen av klimatet. Han ger några olika exempel:

Att bankens finansiering av kol har ökat 40-faldigt under de senaste fem åren, att man  finansierat  kraftverk för brunkol (det mest förorenande fossila bränslet) i Kosovo, att man 2010 lånade ut 3.750.000.000 dollar för att bygga ett av världens största koleldade kraftverk i Sydafrika eller att banken förra månaden lovade  att stödja en stor expansion av Egyptens olje-och gassektor.

Banken har också spenderat miljarder på att hjälpa jordbruksföretag att köpa upp jordbruksmark i länderna i syd. Det innebär att klimatvänligt småskaligt jordbruk ersätts med fossilberoende industriellt jordbruk. Knappast ett sätt att ”Turn Down the Heat!

På FN:s klimatkonferens i Cancún för två år sedan utsågs Världsbanken som ”tillfällig förvaltare” av en grön klimatfond på flera miljarder dollar. Fonden skulle hjälpa till att finansiera en hållbar utveckling med låga utsläpp speciellt i länderna i syd. Mer än 90 icke-statliga organisationer, NGO:s och aktivistgrupper sände 2010 ett öppet brev till chefen för  FN: s klimatpanel Christiana Figueres och protesterade mot Världsbankens roll i ”Green Climate Fund”. Grupperna sade:

Trots krisen för klimatet och den ekonomiska krisen fortsätter Världsbanken att finansiera projekt för fossila bränslen i en alarmerande takt, främja falska lösningar på klimatkrisen, och använda finansieringsinstrument som ökar skuldsättningen i utvecklingsländerna. Således är Världsbanken inte lämpad att ge råd i utformningen av en fond som måste säkerställa en rättvis och effektiv långfristig finansiering baserad på principerna om miljöintegritet, rättvisa, hållbar utveckling och demokrati.”

Simon Butler menar mot denna bakgrund att Världsbankens rapport inte är ett uttryck för att man kommer att förändra sitt sätt utan snarare en reklamdrive i samband med FN:s klimatförhandlingar i Doha, Qatar som pågår nu.

Tja, nog för att det behövs mer än gräsrotsaktivitet i Klimatfrågan, något som t.ex. klimatexperten Rikard Warlenius tagit upp i en artikel på Cogito: Kan klimatapatin brytas? Han talar om behovet av att lansera ”ett kraftfullt politiskt projekt” som han menar måste komma från ”människor i ledande ställning – som visar att detta är på allvar”. Jag tror definitivt att han har rätt. Men Dr. Jim Yong Kim och Världsbanken är uppenbarligen inte dessa ledare.

Media: GP, DN,

DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB1, AB2

Läs andra bloggar om klimatet

Intressant?

%d bloggare gillar detta: