Novus, klimatet och en knepig fråga

År 2020 kom Novus med en rapport om ”svenskarnas relation till klimatfrågan”. Den visade att 66 % är mycket oroliga för klimatförändringarna men att samtidigt 49 % ”tror att deras livskvalitet kommer att påverkas positivt av att Sverige har som mål att bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer”. 

Nyligen släppte Novus en ny uppföljande rapport. Vad säger då denna rapport?

Till att börja med att gruppen ”förnekare”, alltså de som inte tror att det finns något samband mellan klimatfrågan och mänsklig aktivitet, är liten numera, de utgör bara 4 %. Till dessa kommer ytterligare 5 % som anser att sambandet ”delvis inte” stämmer. Men 90 % anser att det ”helt eller delvis” stämmer (51 % helt).

Som jag tror att de flesta klimataktivister konstaterat sedan flera år, så behöver vi inte längre lägga kraft på att övertyga den lilla gruppen av vetenskaps-förnekare.

Men hur är det då med alla oss andra? När det gäller vad vi kan göra som individer så anser 53 procent av det svenska folket:

att de lever mer miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige. Endast 10 procent av allmänheten svarar att de lever mindre miljövänligt eller hållbart än genomsnittsmedborgaren i Sverige.

Som rapporten konstaterar så får denna positiva självskattning negativa konsekvenser när det gäller att göra mer för att bidra till minskade utsläpp. Den blir ett ”argument för att inte utöka sitt engagemang”.

Men hur ser vi då på möjligheterna? Här menar rapporten att de flesta är ”klimatpessimister”:

Vi tror inte att varken FN eller Sverige klarar att uppnå klimatmålen i tid.

När det gäller Sveriges möjligheter så är det 51 % som tvivlar i olika grad och när det gäller FN:s mål om 1,5 grader så är det ännu fler som tvivlar.

Om det stämmer så låter det naturligtvis allvarligt. Den som inte tror att något är möjligt kommer med mindre sannolikhet försöka bidra till att det uppnås. Eller är det så? Egentligen tycker jag att den här frågan är rätt knepig att förhålla sig till och svara på.

Jag funderar på hur jag själv skulle svara på frågan. Jag är ju å ena sidan övertygad om att det skulle vara möjligt att förändra världen i en sådan riktning så att vi kan tackla klimat- och miljökrisen. Men jag ser att motkrafterna är mycket starka och tvivlar ofta på att vi kommer lyckas nå de nödvändiga målen. Det betyder inte att jag för den skull ger upp. Det enda som är ett säkert resultat av att ge upp är ju att vi inte lyckas. Men jag skulle ha svårt att svara på frågan om ”hur troligt det är att vi ska lyckas”, så som den är formulerad.

Nej, ifall de krafter som nu dominerar politiken och styr över näringslivet får fortsätta att styra.

JA, ifall vi kan pressa tillbaka högern och ta en demokratisk kontroll över klimatomställningen.

Men här har vi samtidigt en intressant, fast knappast förvånansvärd, skillnad inom befolkningen. De som röstar på den högra sidan (SD och M) är mycket mer pessimistiska. Som framgår av bilden från Novus så anser inte de som röstar höger (tydligast vad gäller SD) att politiken kan göra något.

Den pessimistiska synen på människorna, våra förmågor och möjligheter, har alltid varit något som utmärker de konservativa. Att förändra Sverige och hela världen till en fossilfri plats hänger därför inte bara ihop med kunskaper om klimatkrisen utan också om att stärka den rödgröna ideologin i Sverige och hela världen. Ja vi kan!

Släpp cementen loss – det är höst…

Igår röstade en enig riksdag för regeringens undantagslag gällande Cementas kalkbrytning på Gotland. Riksdagen sa ja till regeringens förslag om tillfälliga ändringar i miljöbalken. Genom denna lagändring ”blir det möjligt för regeringen att pröva en ansökan om förlängt tillstånd för kalkstensbrytning”.

Även Vänsterpartiet inordnade sig i ledet och underordnade sig den utpressning som handlar om risk för inställt byggande och arbetslöshet. Det handlar då om att man menar att sådant som bostadsbyggandet, gruvdriften och stora infrastrukturprojekt hotas om Cementas anläggning i Slite skulle stängas. Det går också att uttrycka detta som att vi då måste acceptera  att riskera att förstöra grundvattnet på Gotland för jobbens och produktionens skull.

Sen är ju inte heller cementproduktionen oproblematisk.  Det handlar om klimatkrisen och utsläppen av koldioxid. Vi måste få ner koldioxid-utsläppen från den nuvarande cementproduktionen. Är då detta riksdagsbeslut ett nödvändigt avsteg på vägen mot nollutsläpp eller hindrar det rentav ett påskyndande av lösningar?

Bakgrunden

Det tyska företaget Heidelberg Cement Group är en av världens största byggmaterialproducenter. De äger Cementa i Slite på Gotland. Där har en cementfabrik som bryter kalk (med olika ägare) funnits sedan länge.

På Gotland finns redan nu problem med grundvattnet. En risk med fortsatt och utvidgad kalkbrytning är större problem genom saltvatteninträngning. År 2011 beviljades Cementa tillstånd för tio års fortsatt brytning av kalksten vid Slite. Men trots krav från olika myndigheter så har inte Cementa kunnat säkerställa att deras kalkbrytning inte påverkar grundvattnet. Därför godkände inte Mark- och miljööverdomstolen fortsatt brytning. Det i sin tur ledde fram till den lag som beviljade undantag från miljölag och som  antogs av riksdagen.

Förutom att Cementas produktion hotar grundvattnet på Gotland så är cementproduktion en av de stora utsläpparna av koldioxid. En granskning från SVT häromdagen visar att 15 storföretag i Sverige står för 25 procent av de svenska utsläppen. Sveriges tre största utsläppare är SSAB, Cementa och Preem. Totalt står cementtillverkning för omkring 4 procent av de svenska utsläppen.

En klassisk motsättning

Är det inte egentligen nästan alltid så att miljökrav krockar med ”utvecklingen”, ”tillväxten”, produktionen eller jobben? Åtminstone på kort sikt. Och kort sikt är det som för det mesta gäller i vårt system.

Vi har alltså miljöproblem som vattenbrist eller en allt mer upphettad jord vilka hotar vår existens. Å andra sidan har vi ett ekonomiskt system som vilar tungt på stål, betong och bensin. Eller som SVT-journalisten Lagerström uttryckte det i en artikel nyligen: ”Stål, betong och bensin har skapat det moderna samhället”.

Vi vet numera att det är nödvändigt att bryta loss från detta och skapa ett fossilfritt samhälle utan utsläpp av växthusgaser och utan det orimliga uttag av jordens resurser och eko-system som sker nu.

De flesta vet också att vägen framåt inte är enkel. Vi har både det mäktiga fossilkapitalet mot oss samt styrande och fega politiker som också ser kortsiktigt på problemen. Men dessutom är inte vägen framåt rak. Även klimatsatsningar på vind- och solkraft eller järnvägar kräver resurser och bidrar till utsläpp, samtidigt som tiden för att vända utvecklingen är kort.

Så vilka avvägningar är rimliga och nödvändiga när det gäller cementproduktionen? Det handlar då, tror jag, bland annat om:

  • Alternativ till cement, alltså en helt eller delvis annan produktion.
  • Ifrågasättande av en del av de projekt som använder cement.
  • Skyddande av jobben och anställningstryggheten.

Alternativ till cement

Cement används som bindemedel i betong. Den utgör 14 % av betongen men fungerar som ett sorts klister när grus, sten, vatten och cement blandas. Den ger betongen dess hållfasthet. Finns det då några alternativ till kalk i cement?

Katarina Malaga, forskare inom cement och betong vid forskningsinstitutet Rise i Göteborg menar att det inte helt går att ersätta kalksten. Men att den ”kan kompletteras med andra material”. Hon menar att lera ”har rätt egenskaper och finns i tillräckliga mängder”. Jämfört med den traditionella kalkstenen ger leran inte upphov till några koldioxidutsläpp.

Holger Wallbaum – professor i hållbart byggande inom arkitektur och samhällsbyggnadsteknik på Chalmers – är inne på samma tankebana. Han säger till SVT att  ett cementstopp skulle kunna tvinga fram en ”påskyndning” av omställningen till alternativa byggmaterial. De han nämner är ”hybridlösningar” och användande av trä i byggproduktionen.

I  facktidningen Byggnadsarbetaren hittar jag en artikel där man menar att ”slaggsten från stålproduktion kan delvis ersätta kalksten från Gotland”. Masugnsslaggen som är en avfallsprodukt vid stålproduktion har också cementliknande egenskaper. I Oxelösund  har Swecem startat en produktionsanläggning  för sådan tillverkning med slagg som hämtas från SSAB på orten. Utsläppen av CO2 minskar med detta från 700-900 kg per ton till 20 – 40 kg.

Det pågår också forskning i USA där man blandar sand, bakterier och näringsrikt vatten, ett slags bakterieproducerat ”lim” i stället för cement. I blandningen skapas kristaller som binder samman sandkornen på samma sätt som cement.

Det går naturligtvis också att på många områden ersätta cement genom att bygga i trä, något som ju redan sker, men som skulle behöva öka. Björn Elmbrant skrev om detta i Dagens Arena att ”det visat sig att stommar av trä limmade med ett nytt sorts lim är lika starka som de i betong” och att det vid renoveringar ”går att återvinna den betong som sitter i väggar och golv och ersätta den med trästommar. Detta gör att utsläppen av koldioxid minskar med 90 procent”.

Att ifrågasätta det cementen används till

Åtgärder mot klimatkrisen handlar om att utveckla alternativ för sådana material vi använder idag. Men det måste också handla om att ifrågasätta vad vi faktiskt producerar. Jag tror helt enkelt inte att vi bara kan ”satsa” oss ut ur klimatkrisen eftersom vinsterna av satsningarna i form av minskade utsläpp kommer på längre sikt, samtidigt som vi nu har en kort och begränsad tid att vända utvecklingen. Därför måste vi också hitta sätt att dra ner och helt enkelt sluta med en del produktion.

När det sagts att produktionen hotas av cementbrist så har ett exempel varit vägprojektet Förbifart Stockholm. Detta ur många aspekter miljöfientliga projekt borde inte användas som en förevändning. Tvärtom är det just ett exempel på sådant som vi måste bort ifrån.

Så förutom att utveckla alternativ till cement genom nya bindemedel i betong och ökat användande av trä så måste vi också grundligt ifrågasätta olika typer av cement- och penningslukande projekt ifall vi tar miljö- och klimatkrisen på det allvar som är nödvändigt för att vi ska lyckas.

Jobben

Om produktionen i Slite på Gotland skulle upphöra därför att miljön sätts i första rummet så går det inte att strunta i dem som arbetar på Cementa. Det måste vara en självklarhet för miljörörelsen att de som arbetar inom industrier som måste ställa om på grund av klimatkrisen inte ska drabbas av detta. På samma sätt som staten måste ta ledningen i omställningen och inte lita bara till marknaden, så måste staten också garantera tryggheten för dem som arbetar inom dessa industrier. Den typen av stora penningbelopp har gått att få fram vid andra kriser som vid finanskrisen (då bankerna räddades) eller nu senast under pandemin. Klimatkrisen som är en mycket allvarligare och för mänskligheten avgörande kris kräver den typen av insatser för att vi ska klara oss.

Riksdagens beslut eller något annat…?

Jag kan i detta fall förstå en del av de politiker som fattade beslutet att böja sig för Cementa och för ägarna inom byggnadsindustrin. De flesta av riksdagens politiker är ju sådana som alltid främst ser till ägarintresset i samhället, av dem förväntar jag mig ingenting. Men bland dem som sätter vanliga löntagares intressen främst så fanns naturligtvis denna rädsla för att bli beskyllda för att riskera jobben eller det nödvändiga bostadsbyggandet.

Ändå tror jag att de valde fel. Man har böjt sig för Cementa utan att ha fått svar på frågan om vilka konsekvenser brytningen kan få för miljön eller grundvattnet. Det ger samtidigt signaler både om att miljö- och klimatkrisen ändå inte är så allvarlig och nödvändig att lösa på kort sikt och att storföretag alltid får som de vill. Kanske skulle ett ”cementstopp” – som professor Holger Wallbaum sa i den citerade SVT-artikeln ovan – istället vara ett sätt att få fart på den nödvändiga omställningen. Han sa:

Vi tappar arbetstillfällen men det ökar också potentialen för nya lösningar. Om politikerna skulle stödja omställningsprocessen skulle vi inte drabbas så mycket av inställda infrastrukturprocesser och infrastrukturprojekt”.

För att återigen jämföra med pandemikrisen där vi kunde se hur snabbt det gick att få fram vacciner så kanske en kombination av press i form av miljökrav och stöd för omställning vore bättre här, istället för detta underordnande. Då bör vi också till detta lägga en politik för omställningsprocessen som skyddar de anställda.

Eller som den också ovan citerade SVT-journalisten Lagerström sa angående politikens förhållande till industrin och klimatutsläppen: ”morötter och marknad tycks inte räcka”.

Ett problem är också att Cementa nästan har monopol på tillverkningen i Sverige. Ett sådant monopol på en så viktig produkt borde ägas och stå under samhällets kontroll istället för under ett privat utländskt jätteföretag.

Läs också:

”Systemet” eller klimatet – står frågan så?

I manifestationer från klimatrörelser kan man ibland se banderoller som säger att det är ”systemet” som ska ändras inte klimatet. Vilket system eller vilka systemförändringar som avses är kanske inte helt klart. Det kan jag säga, även om jag gillar parollen. Men det är självklart så att det finns en mängd olika sätt att tänka kring vad systemförändring och alternativa framtidssamhällen innebär. Dessutom vet vi ju aldrig speciellt mycket om framtiden.

När det gäller klimatkrisen så är ju huvudproblemet att de positiva förändringarna är för få och att det – i förhållande till den tid vi har på oss – går alltför långsamt. I detta är väl alla delar av klimatrörelsen överens, även de som mer betonar det positiva som faktiskt sker än de skrämmande framtidsperspektiven. Men det finns däremot  en mängd olika perspektiv och tankar om olika vägar framåt.

Själv tillhör jag ju dem som menar att det finns ett samband mellan klimatkrisen (och andra miljökriser) och det nuvarande ekonomiska systemet: kapitalismen. Om den saken har jag skrivit en del (se t.ex. under katagorin ”Ekosocialism”). För att ta ett exempel så tycker jag att det sätt som de ledande oljebolagen förhållit sig till den kunskap de haft sedan 1950-talet om sambandet mellan ökad koldioxidhalt i atmosfären och ett varmare klimat, visar detta. Att de gjorde allt för att dölja sanningen, istället spred desinformation och fortsatte producera för att vinsten är det överordnade för dem. Det har med systemet att göra.

Men innebär då denna min inställning att jag inte tycker att det är någon idé att göra någonting åt klimatkrisen innan vi ”avskaffat kapitalismen”? Nej, det vore en helt bisarr inställning. Allt som kan göras här och nu och framöver för att minska fossilanvändningen och energislöseriet måste göras! Att kapitalintressen står i vägen under kampen innebär inte uppgivenhet. Tänk på den framgångsrika kampen mot Preem. Hur långt vi kan nå och vilka hinder ”systemet” sätter är inte en teoretisk utan en praktisk fråga.

En konstig diskussion

Varför tar jag då ens upp detta? Jo, i ETC var det den 12 november en intervju med Noam Chomsky och Robert Pollin där de säger att vi har ”inte tid för en omstörtning av det kapitalistiska systemet. Vi måste nå målet om nollutsläpp inom 30 år och kapitalismen kommer fortfarande att finnas då.”

Chomsky säger:

Jag skulle vilja att kapitalismen besegrades, men detta ligger inte inom den relevanta tidsperioden. Den globala uppvärmningen måste tas om hand inom ramen för befintliga institutioner, som kan komma att behöva ändras något. Det är problemet vi står inför.

Det intressanta är att denna diskussion till och med kommit in på min lokala (officiellt liberala) dagstidnings ledarsidor. Den 16 november skrev den relativt nya ledarskribenten på UNT Eva Forslund (som inom parentes sagt är en glädjande liberal kontrast till en annan nu ledig skribent) en ledare med titeln: ”Klimatet är viktigare än kapitalismkritik”. Där inleder hon med att säga att: ”Det går att rädda klimatet inom nuvarande samhällssystem, men det går för långsamt.” I artikeln hänvisar hon också till artikeln med Chomsky/Pollin i ETC som jag nämnde ovan. Hon avslutar artikeln: ”Samhällelig utveckling har historiskt sett varit beroende av att vänsterrörelser har skjutit kapitalismens avskaffande på framtiden. Det kommer det att vara även när det gäller klimatet.”

Även om det är helt naturligt att en liberal skribent är positiv till att kapitalismen inte ”avskaffats” så är det samtidigt ett ovanligt erkännande till den socialdemokratiska arbetarrörelsen.

Men inte en ny frågeställning

Jag har stött på den här frågeställningen tidigare. I maj förra året skrev jag en artikel där jag resonerade om detta. Jag berättade om George Monbiot (Guardian-skribent och miljöaktivist) som  sent kommit fram till att det är det kapitalistiska systemet som står hindrande i vägen och vilka argument han hade för det. Men jag nämnde också en viktig bok av Staffan Laestadius (Klimatet & omställningen) där han i princip förde fram samma argument som Noam Chomsky och Robert Pollin gör i ETC-artikeln. Laestadius ansåg att kapitalismen måste ”tämjas” men däremot inte ”avskaffas”. Hans argument för det var förutom en helt korrekt kritik mot de system som kallats ”socialistiska” att frågan om avskaffandet inte ”stod på dagordningen” och framförallt att vi inte hade tid med det.

Frågeställningen är alltså inte ny även om den kanske är mer slående när den framförs av en känd motståndare till kapitalismen som Noam Chomsky. Men med all respekt för denna auktoritet så tycker jag ändå att frågan ställs fel.

Det finns naturligtvis den typen av sterila sekterister inom vänstern, även om de är mycket få, som menar att vi inget kan göra så länge kapitalismen består. Jag kan just nu bara komma på ett exempel och det var en person som skrev i kommentarsfältet till denna blogg (efter att jag med glädje återgett de ungdomliga klimatprotesterna runt om i världen) att ”vi inte kan göra något förrän det ekonomiska systemet förändras.” Det var en företrädare för den lilla organisation som av obruten lojalitet med de styrande i Sovjetunionen bröt sig ur vänsterpartiet på 1970-talet. De hette då APK och nu SKP. Men det är knappast en representativ uppfattning för vänstern i sin helhet.

Vad innebär det att vara socialist och mot kapitalismen?

Ja för de flesta innebär det ju att med olika grad av personlig insats vara för allt som förbättrar i förhållande till det som är, antingen det gäller sociala orättvisor, antifackliga förslag eller positiva åtgärder mot klimatkrisen. Det är ju inte så att vi bara ägnar oss någon sorts kamp mot systemet men struntar i det faktiska livet som vi lever här och nu. Ja hur skulle förresten en sådan ”kamp” se ut som är helt skild från det myller av frågor (men för närvarande alltför svaga rörelser) som det handlar om?

Därför deltar vi och stöder klimatrörelsen och alla krav som flyttar fram positionerna i klimatfrågan. Eftersom förslagen till lösningar är många och ibland står mot varandra så tänker och funderar vi, deltar i diskussioner och utvecklar svar tillsammans både inom vänstern och den breda klimat- och miljörörelsen.

Vi sitter inte och väntar. Vi ser att det går att nå resultat men vi ser också det starka motståndet. Vi ställer naturligtvis inte några krav på att alla andra som finns i eller stöder klimatrörelsen och klimatkraven ska omfatta våra uppfattningar om kapitalismen. Däremot ser vi och påpekar hur de stora bolagens vinstintressen krockar med de mångas intressen även när det gäller klimatfrågan. Vi kämpar också för att klimatomställningen måste ha ett socialistiskt rättviseperspektiv. Att det är de värsta utsläpparna som måste avstå. Eller att människor som förlorar jobb inom fossilindustrin måste få solidarisk hjälp av samhället till att ställa om till nya jobb och arbetsuppgifter.

När Pollin säger att vi inte har ”tid för omstörtning” förstår jag helt enkelt inte vad det är han menar. Vilka delar av dagens moderna vänster ägnar sig åt något som skulle kunna kallas ”omstörtning”? För mig låter det mer som någonting från en helt annan tid.

Klimatkrisen är en helt överordnad fråga för mänskligheten. Jag håller därför även med UNT:s ledarskribent då hon skriver att ”klimatet är viktigare är kapitalismkritik”. Men det betyder inte att jag ser något skäl att ge upp min kritik mot kapitalismen. Jag kan inte se att det på något sätt skulle gynna rörelsen eller kraven. Tvärtom.

Det vi vet om framtiden är vad vetenskapen kan berätta om vad som kommer ske ifall vi inte stoppar den globala uppvärmningen. Annars vet vi inte mycket om framtiden. Vi vet att motkrafterna är starka. Vad som kan eller kommer att uppnås i form av klimatomställning eller samhällsförändringar vet vi inte. Men en sak tror jag vi kan veta säkert. Utan mycket stora och starka demokratiska, folkliga rörelser går det inte att motverka varken klimatkrisen eller hotet från nya tyranner. Här har en demokratisk anti-kapitalistisk vänster en viktig roll att fylla.

Kunskapen, åtgärderna och ”kommandobryggan”

Om halten koldioxid fortsätter att öka i atmosfären kommer detta sannolikt leda till stigande temperaturer. Det finns inga tvivel om att skadorna på miljön kommer att bli allvarliga.”

(Ur ”Robinson-rapporten” från 1968)

Att den ökade halten av växthusgaser i atmosfären leder till ökade temperaturer har varit känt sedan länge. Att detta är mycket allvarligt för livet på jorden blir alltmer uppenbart. Vi vet också att detta hänger ihop med den ökade användningen av fossila bränslen. Utvecklingen vad gäller energiförbrukning och olika energislag ser ut så här enligt IEA:

 

 

 

År 2014 såg fördelningen mellan energislagen ut så här:

Det brukar sägas att det handlar om ”människans” användning av fossila bränslen. Och det är ju sant. Vi människor konsumerar, transporterar, förflyttar oss och så vidare, med hjälp av fossila bränslen på ett sätt som vi inte gjort tidigare i vår arts historia. Det handlar om en förändring under de senaste 200 åren ungefär. Och det har skett en enorm ökning speciellt under de senaste årtiondena. Samtidigt döljer detta tal om ”människan” i allmänhet en del viktiga förhållanden, till exempel att vårt uttag av fossil energi (liksom alla sorters uttag ur jorden) är mycket ojämnt fördelat mellan oss människor. Det skymmer också att vi människor ingår i system för produktion och konsumtion där några få av oss har ett mycket större inflytande än andra.

Alla är vi konsumenter. Och som konsumenter ingår vi alla i fossildrivna system. Men när det gäller inflytandet över dessa fossildrivna system så är skillnaderna mycket stora. För det som konsumeras har först producerats. Och här är det några få men väldigt stora och mäktiga bolag som dominerar produktionen. Enligt en forskarrapport i Nature från september 2019 står 100 kol-, olje- och gasbolag för omkring 70 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Forskarnas genomgång visade också att bara tio bolag står för 72 procent av världens oljereserver. Lika många står för 51 procent av världens gasreserver. Tio bolag står också för över 30 procent av världens cementtillverkning, en industri som beräknas orsaka omkring 8 procent av koldioxidutsläppen globalt. Carl Folke, forskare, chef för Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi i Stockholm och en av studiens huvudförfattare sa till Ny Teknik att:

Ägarkoncentrationen är häpnadsväckande hög, men det innebär också att det finns en enorm möjlighet att snabbt ställa om. De här företagen kan forma planetens framtid.

Carl Folke hade verkligen rätt i detta. Den höga ägarkoncentrationen gör att möjligheten till en samordnad och snabb omställning borde vara mycket stor från den ”kommandobrygga” som styr dessa bolag. Men tyvärr så visar fakta från ”kommandobryggan” att viljan knappast funnits där. Kunskapen har man haft men man har gjort allt för att dölja eller motarbeta den. De mest kända exemplen handlar om de stora oljebolagen.

Carroll Muffett

Carroll Muffett, advokat och ledare för miljöorganisationen CIEL, Center for International Evironmental Law, hävdar till exempel att oljeindustrin har känt till sambandet mellan ökad koldioxidhalt i atmosfären och ett varmare klimat ända sedan 1950-talet, men gjort allt för att dölj detta och istället sprida desinformation. Muffett hänvisar till “Brannonrapporten” från 1957 samt “Robinson-rapporten” från 1968. Ett citat från den senare rapporten läste du i inledningen till den här artikeln. ”Brannonrapporten” finansierades av Exxon Mobil och ”Robinson-rapporten” av USA:s oljeindustri. Andra exempel på att oljeindustrin känt till sambanden mellan fossila bränslen, växthusgaser och förändrat klimat kan du till exempel hitta hos Laestadius (Klimatet och omställningen s. 67 – 68, Boréa 2018).

Makthavarna på ”kommandobryggan” kände alltså till fakta. Men istället för att föra ut kunskapen gjorde de allt för att dölja den och istället desinformera. Till detta har de haft enorma resurser. Förutom desinformation och stöd till s.k. klimatskeptiker har de också ägnat sig åt en omfattande lobbyverksamhet för att påverka politiska makthavare.

Grönvaskande

Enligt den amerikanska affärstidningen Forbes använder de fem största olje- och gasbolagen varje år ungefär 200 miljoner dollar (1,9 miljarder kronor) på lobbying för att kontrollera, fördröja eller stoppa bindande klimatåtaganden. Dessutom lägger de 195 miljoner dollar på ”varumärkesbyggande verksamhet” som syftar till att skapa en bild av att de stöder arbetet mot klimatförändringarna.

Jag har tidigare skrivit om den rapport som visade att de fem största olje- och gasföretagen – BP, Shell, Chevron, ExxonMobil och Total – mellan år 2010 och 2018 använde minst 2,7 miljarder kronor till lobbyverksamhet i EU för att påverka klimatpolitiken. Detta sysselsatte 200 lobbyister i Bryssel. Dessa lobbyister höll 327 möten med EU: s högsta tjänstemän mellan 2014 och 2018. Alltså mer än ett möte per vecka.

Förvisso formar de stora multinationella bolagen ”planetens framtid”, för att citera forskaren Carl Folke. Men inte på något positivt sätt. Tvärtom. Och kraven på åtgärder för omställning till en fossilfri värld krockar naturligtvis med intressena hos dem som har makten i och över de stora bolagen. En miljö- och klimatrörelse som menar allvar kan därför inte acceptera de gränser som sätts upp av dessa bolag eller deras språkrör inom politiken. Avvecklingen måste ske och den måste ske utan hänsyn till fossilindustrins makthavare. Detta är och kommer vara den avgörande skiljelinjen mellan en klimatrörelse som menar allvar och olika typer av ”grönmaskerade” politiker och opinionsbildare.

Naturligtvis vore det allra mest effektiva och snabba sättet för omvandling att styra den från de ungefär hundra ”kommandobryggorna”. Som framgår av det jag skrivit ovan så tror jag inte att det kommer ske med de regimer som nu befinner sig där. Det kan bara ske genom en demokratisk kontroll över dessa bolag, som sätter hänsyn till klimat, miljö och rättvis fördelning före vinst för några få här och nu. Hur en sådan demokratisk kontroll ska kunna upprättas på global nivå finns det väl inte någon varken inom klimatrörelsen eller inom världens olika vänsterrörelser som har ett svar på. Men visst vore det den mest effektiva åtgärden för omställning?

Tid för eftertankar när shoppandet minskar…

Vi måste som bransch inse att smutskastningen av reklamen är ett hot mot kapitalismen, mot pressfriheten, mot våra elementära former av underhållning och mot våra barns framtid”

Jack Myers – 1993*

“Vi lever i shoppandets tidsålder” sa en gång Susan Sontag. Och precis som med så många andra förhållanden i samhället så blir även detta så tydligt nu under coronakrisen. ”Shoppandet” minskar, det köps och konsumeras mindre. Och precis som med andra saker som blir så mycket mer tydliga än vanligt – till exempel att annars ”osynliga” yrkesgrupper plötsligt blir synliga och framstår som precis så samhällsviktiga som de alltid varit – så ger det en möjlighet att fundera över sakernas tillstånd. Till exempel vad vi egentligen behöver och vad vi kanske inte alls behöver. Det är naturligtvis inte någon enkel fråga. Det finns ju helt grundläggande behov som mat, rent vatten, ett hem eller kläder att skyla och skydda sig med. Vi har också grundläggande behov av omvårdnad, omsorg, utbildning och så vidare. Men utöver sådana grundläggande behov är det inte så lätt att säga vad vi ”egentligen” behöver.

Det finns i alla fall en anledning att ändå fundera över det av minst två skäl. Det ena är att vi genom produktionen och transporterna av alla dessa konsumtionsvaror tar ut allt för mycket av jordens resurser och överskrider gränser som på sikt hotar inte bara andra arter och växter utan också oss själva som mänsklighet. Det andra skälet är att eftersom jordens resurser inte är oändliga så måste vi hitta sätt att både ta ut och fördela det som jorden ger på ett annat sätt. Rättvisare och med hänsyn till naturens gränser. Det innebär att inte all produktion och konsumtion är rimlig. Vi måste helt enkelt hitta sätt prioritera på ett annat sätt.

Nu är det ju så att mycket som inte är omedelbara grundbehov ”shoppas” på andra ställen än i affärer eller ens via nätet. Vapen köps till exempel i huvudsak av stater. Enligt Sipri ökade världens totala militärutgifter år 2019 till 1917 miljarder dollar, vilket är den största årliga utgiftsökningen sedan 2010. Jag tror inte att vårt behov av trygghet, frihet och fred ökade på grund av denna gigantiska vapenkonsumtion. Jag ska inte fullfölja det tankespåret här och denna gång. Men att det i sig innebär ett enormt uttag av resurser och miljöförstöring är däremot uppenbart oavsett vad vi tycker om vapenproduktionen.

Men åter till den mer vanliga konsumtionen, den som nu minskar inom en mängd områden. Ett sätt att fundera över vår konsumtion är att titta på de kostnader som används just bara för att få oss att konsumera.

Efter att under en lång följd av år ständigt ha ökat så passerade kostnaderna för reklam i Sverige 80 miljarder år 2018. Enligt IRM (institutet för reklam- och mediestatistik) så var de totala kostnaderna år 2019 drygt 81 miljarder. Den största delen är numera inom internet med nästan 24 miljarder. De 81 miljarder som användes på reklam kan jämföras med statens utgifter för ”hälsovård, sjukvård och social omsorg” som samma år uppgick till 79,6 miljarder.

Ulf Peder Olrog
Kom och köp konserverad gröt

Strömmen av reklam som möter oss har ökat enormt under ett antal decennier. Den tränger in på alla möjliga områden där den tidigare inte fanns. Skogen eller kyrkorummen är väl fortfarande fredade så länge vi inte plockar fram mobilen. Men annars är det idag väldigt få ställen där vi kan undgå reklamen. Den görs också av skickliga och talangfulla yrkesgrupper som har stora kunskaper om hur vi fungerar som människor. Naturligtvis är den därför också effektiv. Alla dessa pengar skulle inte användas om de inte ”betalade sig” genom att driva upp konsumtionen. Som Ulf Peder Olrog skaldade så  går ”allting att sälja med mördande reklam”. Men ytterst betalas reklamen naturligtvis av alla som konsumerar varorna.

Samtidigt som reklamen trängt sig fram på bred front görs det ibland försök att dämpa, begränsa eller inom något område förbjuda reklam. Senast handlade det om den spelreklam som driver många människor i elände.  Men låt oss tänka tanken att i stort sett all reklam stoppades. Då skulle det bli betydligt tydligare att se vad det var som vi egentligen inte behövde men konsumerade just bara därför att vi påverkats av reklam. Precis som Jack Myers, i citatet ovan, så är det många borgerliga som tycker att detta vore ett hemskt ingrepp. Jag tycker att det skulle vara befriande. Dessutom vore det ett av många viktiga steg mot ett sätt att leva som inte undergräver den jord vi står och lever på. Men Myers har väl rätt att det vore ett angrepp på kapitalismen, för saker och ting hänger ju ihop.

 

*Jack Myers (mediaekonom och ordförande i Media Advisory Group) i boken: ”Adbashing: Surviving the Attacks on Advertising” – 1993, s. 277

 

Coronakrisen som en möjlighet?

Jag såg häromkvällen Naomi Klein intervjuas på TV. Hon har kommit ut med en ny bok som heter ”I lågor”. Intervjuaren frågade vad hon tänkte om den nuvarande corona-krisen. Hon sa – med koppling till hennes kritik av konsumismen och den tidiga boken NO LOGO – att det hon tror folk saknar mest inte är att shoppa, utan att vi saknar andra människor. Men också att vi upplever det annorlunda som att ”vi kan höra fåglarna bättre, att det är mindre föroreningar i luften och att det är mer utrymme för fotgängare och cyklister i städerna”. Hon ville absolut inte utmåla detta som en utopi, ”för så många lider”. Däremot menade hon att en del av det som vi nu upplever är sådant som borde åstadkommas genom lagstiftning. Vi ser vad som är möjligt när man hanterar en kris som ett nödläge och lyssnar på forskarna. Hennes förhoppning var att vi skulle kunna behålla detta krismedvetande och använda det för att ta itu med klimatkrisen.

Naomi Klein tog upp de positiva miljömässiga förändringar som vi människor omedelbart kan uppleva i den nuvarande situationen. När det gäller utsläppen av växthusgaser så är det däremot inte något som vi upplever omedelbart med våra sinnen. Men även de påverkas nu när så mycket stannar av. Precis som vi har vi sett vid tidigare kriser så minskar utsläppen. Det hände under 1970-talets oljekriser, det hände i samband med sammanbrottet för det ekonomiska systemet i Sovjetunionen under början av 1990-talet, det hände vid finanskrisen 2008 och det händer nu. Men i ännu mycket större omfattning.

Enligt nyhetssajten Carbon Brief kan de fossila utsläppen av koldioxid nu krympa med mer än fyra procent under 2020, motsvarande 1,5 miljarder ton koldioxid. Enligt Rob Jackson, professor i jordsystemvetenskap vid Stanfords universitet, beräknas de globala utsläppen minska med fem procent i år. Bägge dessa mått är mer än vid några tidigare kriser. Ändå räcker inte ens detta för att nå Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 grader.

På liknande sätt som Naomi Klein har en mängd svenska debattörer skrivit bra inlägg med olika vinklar som kopplar ihop förhållningssättet till corona-pandemin både med klimatkrisen och med ett ifrågasättande av hur vi över huvud taget använder och fördelar samhällets resurser.

Kris som vändning?

Vi är i en kris. Det är ett ord som missbrukats en hel del i Sverige under de senaste åren. Men det som vi nu upplever är en verklig kris. Det förnekar ingen. Själva ordet ”kris” kommer från grekiskans crisis. Jag läste någonstans att en betydelse av det är ”avgörande vändning”. Och det brukar ibland sägas att i det kinesiska språket är begreppet ”kris” sammansatt av två tecken, ett som betyder ”fara” och ett som betyder ”möjlighet”. Låt oss alltså se inte bara farorna utan också möjligheterna i de bägge parallella kriser som corona-pandemin och klimatkrisen är. Liksom  de möjligheter som öppnar sig att rusta samhället bättre inför andra typer av kriser.

När hela samhällen stänger ner och många normala aktiviteter upphör så leder det alltså till att de utsläpp som driver jordens uppvärmning (och på sikt hotar vår existens som mänsklighet) minskar. Samtidigt kan vi också uppleva andra mer direkta fördelar för miljön som till exempel renare luft. Men det är också så att olika typer av orättvisor och brister i samhället nu kommer i mycket mer uppenbar dager än innan pandemin.

Att stå rustade och beredda 

Det borde till exempel vara omöjligt att gå tillbaka till den urusla beredskap inför kriser som vi nu har på alla möjliga områden. I en vettig krisberedskap ingår, bland mycket annat, både ett statligt apotek, förkastande av ”just in time”- synen och en helt annorlunda jordbrukspolitik och djurhållning där lokal självförsörjning är målet.

Det borde också vara omöjligt att gå tillbaka till den både nedrustade och privatiserade vinstdrivna vården. Schyssta löner och arbetsförhållanden för alla dem som sliter i vården borde vara en självklarhet. Samma sak borde också gälla för äldrevården och hemtjänsten där upprustning efter många år av nedrustning (som både borgare och sossar ansvarat för och där hyckleriet hos Sveriges Busch är hårresande) måste vändas. Det handlar både om att bygga ut och att uppvärdera verksamheterna genom förbättrade arbetsförhållanden, bättre löner, mer utbildning och mer utbildad (och därmed statushöjande) personal i verksamheterna. Jämför med vikten av utbildade förskollärare inom Förskolan.

Dessa nödvändiga upprustningar är naturligtvis inte möjliga utan att synen på beskattning av oss alla, men främst av dem som har mest, ändras. Det borde inte efter denna pandemi vara möjligt att argumentera mot en via skatt välfinansierad men ej vinstdriven välfärd.

Att ta itu med klimatkrisen

Det nuvarande sättet att leva och organisera våra samhällen innebär som alla numera borde veta både vansinnig miljöförstöring, utrotande av djur och växter och ökande utsläpp av växthusgaser. Lösningen är naturligtvis inte att stänga ner allt även om nedstängningen visar på problemen. Däremot måste vi börja fråga oss hur vi ska använda de resurser vi har, vad som ska minska, vad som bör öka och vad som behöver göras på nya sätt.

Lugnt och stilla på Arlanda…

Nu minskar flygandet. En del av den personal som arbetar inom flyget har då gått in och arbetar inom den nu hårt trängda vården. Jag tänker att det är ett exempel bland många som visar på hur en omställning skulle kunna se ut. Om vi ska avskaffa den fossila energin så måste en mängd verksamheter som inte kan fungera utan fossil energi upphöra. Samtidigt måste vi se till att alla de som arbetar inom dessa verksamheter inte kastas ut i arbetslöshet (människorna är viktigare än just de speciella företagen). Därför måste vi gemensamt skapa andra typer av verksamheter som vi verkligen behöver. Jag skriver gemensamt för att detta bara kan ske om vi verkligen ser oss som ett samhälle och att problemen måste lösas genom demokratiska beslut. Vi kan inte bara förlita oss på att de privata företagen ska lösa detta. En del kommer kanske kunna eller vilja göra det. Men det kommer inte räcka.

När nu vi alla genom staten och våra skattepengar är med och räddar stora företag så borde det inte ske villkorslöst. Tanken borde inte vara att främst rädda företagen utan att rädda de anställda. Alla företag som räddas och där staten går in som delägare borde bli en del av en omfattande plan för omställning till fossilfritt.

Är det något vi kanske lärt oss under denna kris, så är det också att det visst finns pengar. På samma sätt som nu ofattbara summor används för att dämpa vådorna av corona-krisen borde alla som verkligen inser allvaret i klimatkrisen kräva att dessa pengar används till att ställa om samhället efter våra verkliga behov och till fossilfrihet. Det kan ske både genom ökad styrning och ägande av befintliga företag och genom skapandet av nya statliga företag. Framförallt en statlig bank – istället för de samhällsfarliga bankerna – för att vrida makten ur händerna på finansväldet och få verkliga muskler för att styra och ställa om.

 

PS: Exempel på mer specifika krav under och efter pandemin kan du hitta i ledaren i Dagens ETC 17/4, en artikel i Dagens Arena av Socialistiska vårdarbetare, några artiklar från rörelsen socialistisk politik eller från Vänsterpartiets krav på riksnivå

…..för framtiden

Folk lider,  folk dör. Hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av en massutrotning – och allt ni kan prata om är pengar och sagoberättelser om evig ekonomisk tillväxt. Att ni bara vågar!

Ur Greta Thunbergs tal inför FN:s klimatmöte måndag 23 september

Ungefär samtidigt som Greta Thunbergs starka tal mot världens makthavare fortsatte att vibrera runt om i världen släppte IPCC (FN:s klimatpanel) ännu en omskakande rapport. Denna handlar om vatten- och is-beståndet på vår planet där världens isar och glaciärer smälter i en aldrig tidigare skådad takt.

Alla människor är ju direkt eller indirekt beroende av oceanerna eller de is- och snötäckta delar av jorden som kallas kryosfären. På de ungefär 10 procent av jordens yta som är täckt av glaciärer eller is finns nästan 70 procent av allt sötvatten på planeten. Oceanerna har sedan 1970 tagit upp 90 procent av överskottsvärmen i klimatsystemen och därmed dämpat klimatkrisens värsta följder. Men nu har vi snart nått en gräns. Rapporten beskriver hur haven värms upp (både det övre lagret och ända ned till 2000 meter vilket bidrar till extrema värmeböljor och effekter som El Niño) och hur havsnivåerna stiger med förödande följder för människor i stora delar av världen.

Vi är alltså i ett nödläge som kräver drastiska förändringar av vår energianvändning. Enkelt uttryckt handlar det om att alla fossila energislag måste stanna i jorden. Alla de växthusgaser (främst koldioxid) som hittills släppts ut – och framförallt under en historiskt sett mycket kort period – ställer redan till det och kommer fortsätta ställa till det även om vi stoppade användningen av fossil energi i morgon.

Det är bråttom att minska utsläppen. I genomsnitt bidrar varje människa i Sverige med 11 ton CO2 per år. I genomsnitt alltså, en del mycket mer, en del mindre. Men alla mycket mer än de flesta andra människor i världen. Det ställer oss naturligtvis inför olika typer av individuella val om hur vi lever. Hur och vad vi konsumerar, vad vi äter, hur vi reser och så vidare. Men precis som det är med skillnaderna i levnadsvillkor i ett land som Sverige så är det också med våra faktiska utsläpp och våra möjligheter att göra skillnad. När tre partiledare flyger till andra sidan Medelhavet för en fest, fram och tillbaka på fyra dagar, så kan man ha en mängd åsikter om det. Många har haft det. En synpunkt skulle kunna handla om vilka signaler det ger till andra människor, varav de flesta inte alls har den möjligheten. Är det tre ledare som verkligen har tagit in vilket läge vi befinner oss i när det gäller klimatkrisen? När det gäller utsläpp, resande och konsumtion?

Jag tycker alltså (till skillnad från en del andra socialister, tror jag) att individuella val inte är oviktiga. Till exempel tycker jag att kampanjen för att få 100 000 svenskar att stanna på jorden och inte flyga under år 2020 är en bra kampanj. Kolla in den och anslut dig du också ifall du håller med och inte redan anslutit dig. Däremot tror jag inte att dessa individuella val är tillräckliga. De flesta av oss ingår i fossildrivna system som vi egentligen inte har så stort inflytande över. Till exempel så står 100 stora företag i världen – som vi för närvarande inte har något inflytande över – för 70 procent av de totala växthusgasutsläppen. Ett av dem är oljebolaget Exxon. De som har makten där har inte varit okunniga om växthusgasernas effekter. Redan 1977 hade de byggt upp kompetens om detta, enligt Laestadius*. Men de ägnade istället flera decennier åt att sprida desinformation. Är de då onda människor? Nja, kanske inte. Däremot är de på sina sätt fast i ett system där de själva har makten. I detta system är det bara ständigt ökande vinster som gäller. Dessa ökande vinster som är en del av detta system där vi mäter och strävar efter (ständig) tillväxt med BNP-mått.

Därför räcker inte våra individuella val. Det behövs att de många individerna förenas i rörelse så som den ungdomliga Klimatrörelsen är ett exempel på. Imorgon är det den extra stora samlingen kring klimatstrejken Fridays for future. Kolla på den här länken ifall du inte vet vad som sker på din ort.

Kraven på en fossilfri värld, en värld som sätter mänsklighetens gemensamma behov av att rädda planeten så som vi känner den, före tillbedjan av penningens makt och vinst som ett överordnat mått för mänsklig aktivitet, innebär konfrontationer. Dessa krav krockar med makten hos några mycket få men mycket mäktiga människor som själva är fångar i ett system som måste försvinna om vi ska klara det. Som det står på plakaten i manifestationer från Trumps stora land: ”Change the system not the climate”

 

*Staffan Laestadius: Klimatet och omställningen s. 68, Boréa 2018

Bevara, begränsa eller avskaffa?

Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurk­kapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.

Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.

Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.

Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.

Tankar om kapitalismen

Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.

Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.

Olika argument

Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:

Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)

Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.

Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.

Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.

Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet  måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.

Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.

 

Reformism, revolution och andra gamla begrepp

Det gamla ordet/begreppet ”reformism” hör man inte så ofta numera. Men det dök nyligen upp som en vink från historien när den nybildade socialdemokratiska föreningen Reformisterna använde det klassiska begreppet som namn på sin förening. Finns det kanske anledning att fundera över begreppet igen, i vår tid? De gamla orden verkar ju inte ha samma betydelse längre?

Betydelsen av ordet reform idag

Om man läser i Wikipedia om ordet ”reform” så står det att det innebär att omforma och förändra samhället ”till ett nytt och bättre tillstånd”. Nu är ju frågan vad som är bättre och kanske framförallt: för vem? Länge tänkte nog många –  speciellt vi som utgick från arbetarrörelsens värderingar – att reformer just skulle innebära att det blev bättre för de flesta. Att genomföra en reform var just i sig själv, per definition, att genomföra förbättringar för folkflertalet. Och så var det också – i stort sett – i verkligheten, under hela den period då välfärdssamhället byggdes upp.

Nu är det ju inte så att några politiker någonsin säger att det som de genomför kommer innebära att det blir sämre för de många. Men alla typer av beslut i riksdagen kallas ju reformer även sådana som definitivt inte gör att tillståndet i samhället blir bättre för de flesta. För mig har detta sedan länge varit svårt att ta in. Men idag betyder reform tydligen helt enkelt bara någon sorts politiskt beslutad förändring. Om den leder ”till ett nytt och bättre tillstånd i samhället” är en annan sak.

men målet var socialism

Så länge reformer betydde förbättringar så fanns det egentligen två sorters ”reformism”. En som vi kan kalla borgerlig. Deras reformer syftade inte till att avskaffa kapitalismen, däremot till att dämpa och humanisera kapitalismen. Men inom arbetarrörelsen har begreppet ”reformism” inte bara handlat om en syn på metod, utan också på en riktning. För även om de som kom att kallas reformister avvisade tanken på revolution så var riktningen och målet, då för länge sedan, klar. Riktningen handlade om att, steg för steg (men utan revolution) bryta med kapitalismen och närma sig ett socialistiskt samhälle. Mycket har hänt sedan dess.

Sjöstedt om reform och revolution

I en mycket intressant artikel på Vänsterpartiets debattsida tar Jonas Sjöstedt upp bland annat detta med ”reformister och revolutionärer”. Han gör det i förhållande till den debatt som kommer inledas om Vänsterpartiets program. Han skriver bland annat:

….under 1900-talet, var arbetarrörelsen uppdelad i reformister och revolutionärer. Det är en uppdelning som inte längre är aktuell. Socialdemokraterna är inte längre reformister i ordets egentliga mening. De vill inte ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle, de har en kompakt ovilja att utmana kapitalismen. Deras reformer håller sig helt inom kapitalismens ram.

Även den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle.

Idag är vi i Vänsterpartiet i praktiken socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling.

Jonas Sjöstedt anknyter alltså här till det klassiska sättet att använda begreppet reformism inom arbetarrörelsen som jag beskrev ovan. Som han mycket riktigt skriver så är Socialdemokraterna ”inte längre reformister i ordets egentliga mening”.

Rosa Luxemburg – en klassisk revolutionär?

De ”vill inte utmana kapitalismen”. Jag instämmer i den beskrivningen av socialdemokratins ledning och dess huvudfåra. Att dagens vänsterparti ”i praktiken (är) socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling”, stämmer väl också som beskrivning.

Jag instämmer också när Sjöstedt skriver att:

Det finns inte en väg till socialism, det finns många…….. Vi kan omöjligen idag förutse exakt hur det kommer att se ut eller vilka vägval som kommer att göras…..

Kanske borde jag nöja mig med detta och utgå från det vi ser och vet idag. Och då menar jag att den avgörande skiljelinjen idag går mellan dem som inte ser någon väg ut ur kapitalismen och dem som är beredda att utmana detta system oavsett vad de kallar sig och oavsett hur de tänker om vägen ut ur detta system.

Då handlar det om att ta fasta på detta med att vilja kämpa för olika krav här och nu oavsett om de utmanar det nuvarande ekonomiska systemet och dem som har den ekonomiska makten. Och att det är detta som borde förena en modern vänster, där vi tillsvidare kan strunta i etiketterna och lämna frågeställningen om reform eller revolution. Eller?

Du som håller med om detta och tycker att det räcker kanske kan sluta läsa här. Ändå tycker jag att det fattas en del som jag därför vill fundera lite kring. Så ändå några frågor och funderingar här.

Vad innebär det att hålla sig ”inom kapitalismens ram”?

Att kritisera dagens socialdemokratiska ledare för att de inte utmanar kapitalismen är egentligen en alldeles för snäll kritik. Dagens socialdemokratiska ledare har sedan en lång tid inte bara undvikit att utmana kapitalmakten utan dessutom bidragit till att stärka den på bekostnad av folkflertalet, bland annat genom att montera ner välfärden och genom att öka klyftorna i samhället. Denna utveckling har nu nått oanade höjder med den S/Mp-regering som regerar med det reaktionära januariavtalet som grund.

Fast när det däremot gäller att hålla sig ”inom kapitalismens ram” så gör väl å andra sidan egentligen alla det idag. Till exempel var de reformer som Vänsterpartiet fick igenom under den föregående regeringsperioden nog så viktiga. Men dessa reformer utmanade ju inte kapitalismen med dess grundläggande maktförhållanden och orättvisor. Detta är inte sagt som en kritik utan ett som ett konstaterande. Kapitalismen varken hotades eller ändrades. Samma sak gäller faktiskt även för de mycket större och grundläggande välfärdsreformer som genomfördes under decennierna efter kriget. De gjorde, på ett avgörande sätt, livet bättre för folkflertalet. Kapitalismen fick under en tid ett mänskligare ansikte. Det sattes fler gränser för kapitalmakten. Folkflertalet flyttade fram sina positioner. Men kapitalismen varken hotades eller avskaffades. Dit var det ännu långt kvar.

Att gå utanför ramen

Är det så det blivit idag?

Så frågan som bör ställas är kanske snarare vilka krav som inte håller sig inom ”kapitalismens ram”. Naturligtvis finns det krav som är uppenbart mer ”utmanande”. Ändå går det inte att i största allmänhet, bortsett från samhällssituation, slå fast några sådana krav. Om några krav utmanar och går utanför ”kapitalismens ram” beror på omständigheterna. Framförallt beror det på vilka krafter som kan mobiliseras för att driva kraven och hur de ekonomiska makthavarna då förhåller sig till dem.

Vilka krav som systemet tål är heller inte exakt samma sak som de krav som borgarklassens representanter säger att de inte tål. Kraven på att få bort vinstmöjligheterna inom skattefinansierad välfärd kanske är ett exempel på det. Kraven har stort folkligt stöd, men däremot svagt stöd vad gäller folklig mobilisering eller stöd bland andra partier än Vänsterpartiet. Men redan nu skriker de från Svenskt Näringsliv i högan sky om vilket hemskt samhälle vi skulle få ifall de inte fick exploatera detta lukrativa område. Så vad skulle hända ifall det blev massiva folkliga mobiliseringar kring detta? Naturligtvis skulle den borgerliga sidan trappa upp sina motkampanjer ytterligare. Men skulle en sådan strid innebära att systemet utmanades?

Som Sjöstedt riktigt skriver så kan vi inte förutse vägarna fram mot socialism. Men en sådan övergång kommer heller inte att vara möjlig förrän ett folkflertal samlas och mobiliseras kring krav eller reformer som i sin förlängning utmanar kapitalmakten som sådan, därför att den då står hindrande i vägen för att genomföra kraven. Det går att tänka sig sådana krav. Till exempel krav på att samhället ska ta över och demokratiskt styra över bankväsendet. Men om detta står det (konstigt nog) inte någon strid idag. Och det är i alla fall först när detta sker som vi kan veta om det är krav som överskrider systemet.

När slutade socialdemokratin att utmana kapitalismen?

Sjöstedt skriver att socialdemokratin slutat att utmana kapitalismen utan att närmare precisera när detta skedde. Jag skulle nog vilja hävda att det var mycket länge sedan som socialdemokratin, med Sjöstedts ord ville ”ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle”. Det är länge sedan de var ”socialistiska reformister”. Det har länge funnits (kvar) skrivningar i partiprogrammet om det socialistiska målet, även om de successivt bantats ner. Även i det senaste partiprogrammet från 2013 står att målet ärett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader”, men detta har knappast haft någon större betydelse i praktiken. Jag tror att man kan säga att den sista gången som partiet (eller egentligen LO) utmanade kapitalägarklassen var när Rudolf Meidner och LO i mitten av 1970-talet la fram förslaget om löntagarfonder. Den socialdemokratiska ledningen gjorde allt för att urvattna och smussla undan detta förslag. Ändå möttes det av enorma protester från kapitalsidan. Och man mobiliserade även många människor på gatan i de s.k. 4 oktober-demonstrationerna. För mig var det t.ex. då 1983 första gången i mitt liv som jag såg så många människor ute på gatan till stöd för en borgerlig politik. Det var en ny erfarenhet.

Vad var det som gjorde reformpolitiken möjlig och varför upphörde den?

Välfärdssamhället innebar verkligen ett stort steg framåt för de flesta. Men detta samhälle var faktiskt ändå inte det ursprungliga målet för arbetarrörelsen. Det blev det mål som uppnåddes i vissa delar av världen. Men själva existensen av välfärdssamhället var uttryck för en ömsesidig kompromiss mellan arbetarrörelsen och kapitalsidan. Kapitalisterna och högern släppte fram den form av demokrati och de välfärdsreformer som vi fick för att undvika något som för dem var värre. Arbetarrörelsen fick dessa segrar men lovade i sin tur att inte gå vidare och ingripa mot den ekonomiska makten. Det var en sorts fredlig samexistens som varade fram till början av 1980-talet*. Då sa kapitalsidan upp samexistensen och startade (över hela världen) den motoffensiv som gått under namnet nyliberalism. Eftersom arbetarrörelsen då själv hade blivit en del av systemet och i allt mindre utsträckning var just en rörelse som kunde mobilisera och kämpa så vek de socialdemokratiska och fackliga ledarna ner sig inför denna offensiv. Många av dess ledare blev dessutom själva en del av denna högervåg.

Revolution?

”..störtas skall det gamla snart i gruset…”, så sjunger delar av arbetarrörelsen varje första maj. Orden finns med i den första versen av sången Internationalen. Som ofta med den här typen av symbolspråk är det kanske inte så klart vad som avses med att ”det gamla” ska ”störtas i gruset”. Det är ord från en helt annan tid och ett mycket annorlunda samhälle. En tid och ett samhälle då folkflertalet hade nästan ingenting varken materiellt eller vad gäller demokratiska rättigheter och arbetarrörelsen bara tagit sina första trevande steg mot att (med sångens ord) ”stiga mot ljuset”. Men idag har vi som levt i de skandinaviska välfärdssamhällena fått uppleva både först uppbyggnaden av välfärd och rättigheter och sedan det successiva grusandet av denna välfärd och dessa rättigheter. Jag fortsätter ändå precis som andra att sjunga sången på 1 maj. Men då det numera är andra (läs: högern och borgarklassen) som stått och står för grusandet så är det ju inte precis det symbolspråk som känns naturligt idag.

Sjöstedt skriver att ”den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle”. Även om det är lite oklart vad som menas med detta och jag är säker på att det finns grupper som skulle invända (då de betraktar sig själva som revolutionärer) så går det att hålla med. När jag tänker på ”klassiska revolutionära rörelser” så tänker jag på de rörelser som på olika sätt försökte leda revolutionsförsök i den revolutionära perioden i Europa efter det första världskriget. Sedan dess har mycket hänt och utan att gå in på den fruktansvärda urartningen av både Sovjetstaten och de partier som slöt upp kring den så har jag två tankar här:

Dessa partier som alltså inte betraktade sig som reformister var aldrig motståndare till reformer. Frågan stod ju för dem i praktiken aldrig som ett antingen eller, antingen reform eller revolution. Tvärtom. När revolutionssituationerna ebbade ut och mer ”normala” förhållanden åter etablerades var de ofta i främsta ledet för att kämpa just för reformer.

Men var de – då revolutionen kändes alltmer avlägsen –  egentligen fortfarande revolutionärer? Kan man alls vara det utan att samhället befinner sig i en revolutionär situation? Jag vet inte? Men en skillnad måste det definitivt vara (och bli).

Ändå finns det kanske några saker som gör att ordet revolution inte ska kastas på skräphögen. Jag tycker att jag ofta ser ordet revolution användas i en mängd andra sammanhang där en stor och avgörande förändring ska beskrivas. När jag söker på ordet så hittar jag sådant som ”statsomvälvning” och ”genomgripande förändring”  eller ”fullständig omdaning”. Att försöka tänka sig omvandlingen av det nuvarande kapitalistiska samhället till ett socialistiskt som något annat än en revolution i denna mening är svårt, tycker jag. För visst handlar det om en fullständig omdaning. Vägen dit måste alltid börja med att erövra en majoritet och kunna ta makten. Men då tror jag inte att det räcker med själva regeringsmakten. För att åstadkomma denna enorma förändring krävs också andra typer av maktorgan som kontrolleras av folkflertalet på ett demokratiskt sätt. Detta är viktigt dels för att kunna försvara förändringen ute i samhället men också för att det inte bara krävs en annan typ av ekonomi utan också en annan typ av stat, en stat som inte styrs av överbetalda generaldirektörer utan kontrolleras nerifrån av alla som berörs av dess beslut.

 I brist på summering:

Rörelsen är inte ”allt” men ändå det helt avgörande både för att åstadkomma avgörande reformer och för att lyckas med den enorma och ännu inte genomförda uppgiften att avskaffa kapitalismen. Och då menar jag en rörelse som just rör sig, har tusentals aktivister och ett demokratiskt surr. Men en rörelse utan ett mål längre än den kommande mandatperioden lär idag varken uppnå några avgörande reformer eller föra oss ut ur det existerande samhället.

______________________________________________-

*Jag vill än en gång hänvisa till en bok som jag tycker förklarar dessa saker på ett mycket bra sätt:

Velferdsstatens vekst – og fall av Asbjörn Wahl.

Tal till nationen?

Inför valet har SVT gjort ett antal program som visats i maj, där alla partiledare fått tala fritt om sin framtidsversion av hur Sverige ska se ut år 2028. Alltså inte sina visioner om en annan värld eller den egna ideologin, utan just bara Sverige och inom en tioårsperiod. Det är inte någon lätt uppgift och jag tänker inte recensera något av de framförda talen här. Men jag tycker att det finns stora problem med just denna ram för de 15 minuter långa talen.

För de extrema nationalisterna i SD är denna ram knappast något problem. Den nationella inskränktheten är ju deras grundläggande idé. Dessutom surfar de sedan en tid med i en internationell reaktionärt nationalistisk och rasistisk våg. För SD framstår knappast den nuvarande internationella situationen som något hinder eller någon begränsning för det som de vill genomföra.

För traditionellt konservativa eller liberala partier som är anhängare av EU, Nato eller olika demokratibegränsande handelsavtal borde den inskränkta ramen åtminstone vara ett visst problem.

För dem som ser klimatfrågan och överutnyttjandet av jordens resurser som den överordnade frågan idag borde det däremot vara ett uppenbart problem att tala om lösningar och visioner utan att vidga ramarna till att handla om vår värld. Dessa problem är ju så uppenbart globala och utan nationella gränser.

För socialister som ser kapitalismen som grunden till många av de orättvisor och problem som vi står inför borde det också vara ett problem att formulera visioner utan att vidga perspektiven utanför de nationella gränserna. Kapitalismen stannar inte vid några gränser.

Naturligtvis sker de flesta kamper som förs mot kapitalismens olika yttringar, inom varje land. Det är där vi finns, vi som inte flyger mellan olika möten i olika länder för att fatta beslut om världens framtid. Lokalt är det lättare att åtminstone se motståndaren. Men detta blir alltmer en svaghet. Våra motståndare möts över gränserna och kan spela ut oss mot varandra.

Solidaritet är inte bara ett moraliskt påbud. Solidaritet handlar om att vi stödjer varandra, till gemensam nytta. En som utvecklat detta mycket bra på annan plats var den tidigare ordföranden vid Livsklubben på Orkla Foods i Örebro, Johan Torgå. Läs gärna!

För en socialist borde det aldrig vara naturligt att tala om att vi ska sträva efter att vara bäst i världen, varken när det gäller välfärden eller något annat. Socialismen kan bara förverkligas i internationell skala. Och vår vision måste gälla hela världen.

När industriarbeten som tidigare gjordes i Sverige numera utförs av extremt lågavlönade arbetare i till exempel Asien, så är inte detta något som vi borde glädja oss över. Varken för att vi ”slipper” göra dessa arbeten eller för att de registrerade växthusgaserna blir mer förmånliga för Sverige. I Sverige har svensk fackföreningsrörelse kämpat för kollektivavtal för att alla ska kunna leva på anständiga löner. Som socialister måste vår vision vara att samma synsätt ska gälla i hela världen. Naturresurser, teknisk förmåga och liknande ska styra var produktionen sker i världen. Lönedumpning ska däremot inte vara styrande. Vår vision måste vara att alla lönearbetare i hela världen ska tjäna anständiga löner. Det kräver sammanhållning över gränserna på samma sätt som facklig solidaritet byggts inom länderna.

När vi på 1 maj ropar ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”, eller den mer moderna varianten: ”Internationell solidaritet – vi har bara en planet”, så uttrycker vi det som borde vara kärnan i den socialistiska ideologin.

Vår vision måste vara socialismen. Den kan inte vara något mindre. Att jag säger så innebär inte att jag är en extremist som avvisar kampen för reformer. Men jag tror inte att den värld vi nu lever i gör det möjligt att uppnå ett välfärdssamhälle i samförstånd med kapitalägarna. Dessa välfärdssamhällen som vi haft förmånen att leva i var ett resultat av speciella historiska omständigheter som inte längre råder. Att idag vända utvecklingen kräver istället ett återupprättande av arbetarrörelsen som rörelse, enorma mobiliseringar och konfrontationer med kapitalet. Målet måste vara att demokratin ska segra över kapitalmakten. I den kampen kan vi inte stå ensamma i ett enskilt land.

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: