Bevara, begränsa eller avskaffa?

Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurk­kapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.

Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.

Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.

Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.

Tankar om kapitalismen

Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.

Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.

Olika argument

Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:

Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)

Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.

Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.

Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.

Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet  måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.

Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.

 

Reformism, revolution och andra gamla begrepp

Det gamla ordet/begreppet ”reformism” hör man inte så ofta numera. Men det dök nyligen upp som en vink från historien när den nybildade socialdemokratiska föreningen Reformisterna använde det klassiska begreppet som namn på sin förening. Finns det kanske anledning att fundera över begreppet igen, i vår tid? De gamla orden verkar ju inte ha samma betydelse längre?

 

Betydelsen av ordet reform idag

Om man läser i Wikipedia om ordet ”reform” så står det att det innebär att omforma och förändra samhället ”till ett nytt och bättre tillstånd”. Nu är ju frågan vad som är bättre och kanske framförallt: för vem? Länge tänkte nog många –  speciellt vi som utgick från arbetarrörelsens värderingar – att reformer just skulle innebära att det blev bättre för de flesta. Att genomföra en reform var just i sig själv, per definition, att genomföra förbättringar för folkflertalet. Och så var det också – i stort sett – i verkligheten, under hela den period då välfärdssamhället byggdes upp.

Nu är det ju inte så att några politiker någonsin säger att det som de genomför kommer innebära att det blir sämre för de många. Men alla typer av beslut i riksdagen kallas ju reformer även sådana som definitivt inte gör att tillståndet i samhället blir bättre för de flesta. För mig har detta sedan länge varit svårt att ta in. Men idag betyder reform tydligen helt enkelt bara någon sorts politiskt beslutad förändring. Om den leder ”till ett nytt och bättre tillstånd i samhället” är en annan sak.

men målet var socialism

Så länge reformer betydde förbättringar så fanns det egentligen två sorters ”reformism”. En som vi kan kalla borgerlig. Deras reformer syftade inte till att avskaffa kapitalismen, däremot till att dämpa och humanisera kapitalismen. Men inom arbetarrörelsen har begreppet ”reformism” inte bara handlat om en syn på metod, utan också på en riktning. För även om de som kom att kallas reformister avvisade tanken på revolution så var riktningen och målet, då för länge sedan, klar. Riktningen handlade om att, steg för steg (men utan revolution) bryta med kapitalismen och närma sig ett socialistiskt samhälle. Mycket har hänt sedan dess.

 

Sjöstedt om reform och revolution

I en mycket intressant artikel på Vänsterpartiets debattsida tar Jonas Sjöstedt upp bland annat detta med ”reformister och revolutionärer”. Han gör det i förhållande till den debatt som kommer inledas om Vänsterpartiets program. Han skriver bland annat:

….under 1900-talet, var arbetarrörelsen uppdelad i reformister och revolutionärer. Det är en

Rosa Luxemburg – en klassisk revolutionär?

uppdelning som inte längre är aktuell. Socialdemokraterna är inte längre reformister i ordets egentliga mening. De vill inte ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle, de har en kompakt ovilja att utmana kapitalismen. Deras reformer håller sig helt inom kapitalismens ram.

Även den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle.

Idag är vi i Vänsterpartiet i praktiken socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling.

Jonas Sjöstedt anknyter alltså här till det klassiska sättet att använda begreppet reformism inom arbetarrörelsen som jag beskrev ovan. Som han mycket riktigt skriver så är Socialdemokraterna ”inte längre reformister i ordets egentliga mening”. De ”vill inte utmana kapitalismen”. Jag instämmer i den beskrivningen av socialdemokratins ledning och dess huvudfåra. Att dagens vänsterparti ”i praktiken (är) socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling”, stämmer väl också som beskrivning.

Jag instämmer också när Sjöstedt skriver att:

Det finns inte en väg till socialism, det finns många…….. Vi kan omöjligen idag förutse exakt hur det kommer att se ut eller vilka vägval som kommer att göras…..

Kanske borde jag nöja mig med detta och utgå från det vi ser och vet idag. Och då menar jag att den avgörande skiljelinjen idag går mellan dem som inte ser någon väg ut ur kapitalismen och dem som är beredda att utmana detta system oavsett vad de kallar sig och avsett hur de tänker om vägen ut ur detta system.

Då handlar det om att ta fasta på detta med att vilja kämpa för olika krav här och nu oavsett om de utmanar det nuvarande ekonomiska systemet och dem som har den ekonomiska makten. Och att det är detta som borde förena en modern vänster, där vi tillsvidare kan strunta i etiketterna och lämna frågeställningen om reform eller revolution. Eller?

Du som håller med om detta och tycker att det räcker kanske kan sluta läsa här. Ändå tycker jag att det fattas en del som jag därför vill fundera lite kring. Så ändå några frågor och funderingar här.

 

Vad innebär det att hålla sig ”inom kapitalismens ram”?

Att kritisera dagens socialdemokratiska ledare för att de inte utmanar kapitalismen är egentligen en alldeles för snäll kritik. Dagens socialdemokratiska ledare har sedan en lång tid inte bara undvikit att utmana kapitalmakten utan dessutom bidragit till att stärka den på bekostnad av folkflertalet, bland annat genom att montera ner välfärden och genom att öka klyftorna i samhället. Denna utveckling har nu nått oanade höjder med den S/Mp-regering som regerar med det reaktionära januariavtalet som grund.

Fast när det däremot gäller att hålla sig ”inom kapitalismens ram” så gör väl å andra sidan egentligen alla det idag. Till exempel var de reformer som Vänsterpartiet fick igenom under den föregående regeringsperioden nog så viktiga. Men dessa reformer utmanade ju inte kapitalismen med dess grundläggande maktförhållanden och orättvisor. Detta är inte sagt som en kritik utan ett som ett konstaterande. Kapitalismen varken hotades eller ändrades. Samma sak gäller faktiskt även för de mycket större och grundläggande välfärdsreformer som genomfördes under decennierna efter kriget. De gjorde, på ett avgörande sätt, livet bättre för folkflertalet. Kapitalismen fick under en tid ett mänskligare ansikte. Det sattes fler gränser för kapitalmakten. Folkflertalet flyttade fram sina positioner. Men kapitalismen varken hotades eller avskaffades. Dit var det ännu långt kvar.

Att gå utanför ramen

Är det så det blivit idag?

Så frågan som bör ställas är kanske snarare vilka krav som inte håller sig inom ”kapitalismens ram”. Naturligtvis finns det krav som är uppenbart mer ”utmanande”. Ändå går det inte att i största allmänhet, bortsett från samhällssituation, slå fast några sådana krav. Om några krav utmanar och går utanför ”kapitalismens ram” beror på omständigheterna. Framförallt beror det på vilka krafter som kan mobiliseras för att driva kraven och hur de ekonomiska makthavarna då förhåller sig till dem.

Vilka krav som systemet tål är heller inte exakt samma sak som de krav som borgarklassens representanter säger att de inte tål. Kraven på att få bort vinstmöjligheterna inom skattefinansierad välfärd kanske är ett exempel på det. Kraven har stort folkligt stöd, men däremot svagt stöd vad gäller folklig mobilisering eller stöd bland andra partier än Vänsterpartiet. Men redan nu skriker de från Svenskt Näringsliv i högan sky om vilket hemskt samhälle vi skulle få ifall de inte fick exploatera detta lukrativa område. Så vad skulle hända ifall det blev massiva folkliga mobiliseringar kring detta? Naturligtvis skulle den borgerliga sidan trappa upp sina motkampanjer ytterligare. Men skulle en sådan strid innebära att systemet utmanades?

Som Sjöstedt riktigt skriver så kan vi inte förutse vägarna fram mot socialism. Men en sådan övergång kommer heller inte att vara möjlig förrän ett folkflertal samlas och mobiliseras kring krav eller reformer som i sin förlängning utmanar kapitalmakten som sådan, därför att den då står hindrande i vägen för att genomföra kraven. Det går att tänka sig sådana krav. Till exempel krav på att samhället ska ta över och demokratiskt styra över bankväsendet. Men om detta står det (konstigt nog) inte någon strid idag. Och det är i alla fall först när detta sker som vi kan veta om det är krav som överskrider systemet.

 

När slutade socialdemokratin att utmana kapitalismen?

Sjöstedt skriver att socialdemokratin slutat att utmana kapitalismen utan att närmare precisera när detta skedde. Jag skulle nog vilja hävda att det var mycket länge sedan som socialdemokratin, med Sjöstedts ord ville ”ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle”. Det är länge sedan de var ”socialistiska reformister”. Det har länge funnits (kvar) skrivningar i partiprogrammet om det socialistiska målet, även om de successivt bantats ner. Även i det senaste partiprogrammet från 2013 står att målet ärett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader”, men detta har knappast haft någon större betydelse i praktiken. Jag tror att man kan säga att den sista gången som partiet (eller egentligen LO) utmanade kapitalägarklassen var när Rudolf Meidner och LO i mitten av 1970-talet la fram förslaget om löntagarfonder. Den socialdemokratiska ledningen gjorde allt för att urvattna och smussla undan detta förslag. Ändå möttes det av enorma protester från kapitalsidan. Och man mobiliserade även många människor på gatan i de s.k. 4 oktober-demonstrationerna. För mig var det t.ex. då 1983 första gången i mitt liv som jag såg så många människor ute på gatan till stöd för en borgerlig politik. Det var en ny erfarenhet.

 

Vad var det som gjorde reformpolitiken möjlig och varför upphörde den?

Välfärdssamhället innebar verkligen ett stort steg framåt för de flesta. Men detta samhälle var faktiskt ändå inte det ursprungliga målet för arbetarrörelsen. Det blev det mål som uppnåddes i vissa delar av världen. Men själva existensen av välfärdssamhället var uttryck för en ömsesidig kompromiss mellan arbetarrörelsen och kapitalsidan. Kapitalisterna och högern släppte fram den form av demokrati och de välfärdsreformer som vi fick för att undvika något som för dem var värre. Arbetarrörelsen fick dessa segrar men lovade i sin tur att inte gå vidare och ingripa mot den ekonomiska makten. Det var en sorts fredlig samexistens som varade fram till början av 1980-talet*. Då sa kapitalsidan upp samexistensen och startade (över hela världen) den motoffensiv som gått under namnet nyliberalism. Eftersom arbetarrörelsen då själv hade blivit en del av systemet och i allt mindre utsträckning var just en rörelse som kunde mobilisera och kämpa så vek de socialdemokratiska och fackliga ledarna ner sig inför denna offensiv. Många av dess ledare blev dessutom själva en del av denna högervåg.

Revolution?

”..störtas skall det gamla snart i gruset…”, så sjunger delar av arbetarrörelsen varje första maj. Orden finns med i den första versen av sången Internationalen. Som ofta med den här typen av symbolspråk är det kanske inte så klart vad som avses med att ”det gamla” ska ”störtas i gruset”. Det är ord från en helt annan tid och ett mycket annorlunda samhälle. En tid och ett samhälle då folkflertalet hade nästan ingenting varken materiellt eller vad gäller demokratiska rättigheter och arbetarrörelsen bara tagit sina första trevande steg mot att (med sångens ord) ”stiga mot ljuset”. Men idag har vi som levt i de skandinaviska välfärdssamhällena fått uppleva både först uppbyggnaden av välfärd och rättigheter och sedan det successiva grusandet av denna välfärd och dessa rättigheter. Jag fortsätter ändå precis som andra att sjunga sången på 1 maj. Men då det numera är andra (läs: högern och borgarklassen) som stått och står för grusandet så är det ju inte precis det symbolspråk som känns naturligt idag.

Sjöstedt skriver att ”den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle”. Även om det är lite oklart vad som menas med detta och jag är säker på att det finns grupper som skulle invända (då de betraktar sig själva som revolutionärer) så går det att hålla med. När jag tänker på ”klassiska revolutionära rörelser” så tänker jag på de rörelser som på olika sätt försökte leda revolutionsförsök i den revolutionära perioden i Europa efter det första världskriget. Sedan dess har mycket hänt och utan att gå in på den fruktansvärda urartningen av både Sovjetstaten och de partier som slöt upp kring den så har jag två tankar här:

Dessa partier som alltså inte betraktade sig som reformister var aldrig motståndare till reformer. Frågan stod ju för dem i praktiken aldrig som ett antingen eller, antingen reform eller revolution. Tvärtom. När revolutionssituationerna ebbade ut och mer ”normala” förhållanden åter etablerades var de ofta i främsta ledet för att kämpa just för reformer.

Men var de – då revolutionen kändes alltmer avlägsen –  egentligen fortfarande revolutionärer? Kan man alls vara det utan att samhället befinner sig i en revolutionär situation? Jag vet inte? Men en skillnad måste det definitivt vara (och bli).

Ändå finns det kanske några saker som gör att ordet revolution inte ska kastas på skräphögen. Jag tycker att jag ofta ser ordet revolution användas i en mängd andra sammanhang där en stor och avgörande förändring ska beskrivas. När jag söker på ordet så hittar jag sådant som ”statsomvälvning” och ”genomgripande förändring”  eller ”fullständig omdaning”. Att försöka tänka sig omvandlingen av det nuvarande kapitalistiska samhället till ett socialistiskt som något annat än en revolution i denna mening är svårt, tycker jag. För visst handlar det om en fullständig omdaning. Vägen dit måste alltid börja med att erövra en majoritet och kunna ta makten. Men då tror jag inte att det räcker med själva regeringsmakten. För att åstadkomma denna enorma förändring krävs också andra typer av maktorgan som kontrolleras av folkflertalet på ett demokratiskt sätt. Detta är viktigt dels för att kunna försvara förändringen ute i samhället men också för att det inte bara krävs en annan typ av ekonomi utan också en annan typ av stat, en stat som inte styrs av överbetalda generaldirektörer utan kontrolleras nerifrån av alla som berörs av dess beslut.

 

 I brist på summering:

Rörelsen är inte ”allt” men ändå det helt avgörande både för att åstadkomma avgörande reformer och för att lyckas med den enorma och ännu inte genomförda uppgiften att avskaffa kapitalismen. Och då menar jag en rörelse som just rör sig, har tusentals aktivister och ett demokratiskt surr. Men en rörelse utan ett mål längre än den kommande mandatperioden lär idag varken uppnå några avgörande reformer eller föra oss ut ur det existerande samhället.

 

______________________________________________-

*Jag vill än en gång hänvisa till en bok som jag tycker förklarar dessa saker på ett mycket bra sätt:

Velferdsstatens vekst – og fall av Asbjörn Wahl.

Tal till nationen?

Inför valet har SVT gjort ett antal program som visats i maj, där alla partiledare fått tala fritt om sin framtidsversion av hur Sverige ska se ut år 2028. Alltså inte sina visioner om en annan värld eller den egna ideologin, utan just bara Sverige och inom en tioårsperiod. Det är inte någon lätt uppgift och jag tänker inte recensera något av de framförda talen här. Men jag tycker att det finns stora problem med just denna ram för de 15 minuter långa talen.

För de extrema nationalisterna i SD är denna ram knappast något problem. Den nationella inskränktheten är ju deras grundläggande idé. Dessutom surfar de sedan en tid med i en internationell reaktionärt nationalistisk och rasistisk våg. För SD framstår knappast den nuvarande internationella situationen som något hinder eller någon begränsning för det som de vill genomföra.

För traditionellt konservativa eller liberala partier som är anhängare av EU, Nato eller olika demokratibegränsande handelsavtal borde den inskränkta ramen åtminstone vara ett visst problem.

För dem som ser klimatfrågan och överutnyttjandet av jordens resurser som den överordnade frågan idag borde det däremot vara ett uppenbart problem att tala om lösningar och visioner utan att vidga ramarna till att handla om vår värld. Dessa problem är ju så uppenbart globala och utan nationella gränser.

För socialister som ser kapitalismen som grunden till många av de orättvisor och problem som vi står inför borde det också vara ett problem att formulera visioner utan att vidga perspektiven utanför de nationella gränserna. Kapitalismen stannar inte vid några gränser.

Naturligtvis sker de flesta kamper som förs mot kapitalismens olika yttringar, inom varje land. Det är där vi finns, vi som inte flyger mellan olika möten i olika länder för att fatta beslut om världens framtid. Lokalt är det lättare att åtminstone se motståndaren. Men detta blir alltmer en svaghet. Våra motståndare möts över gränserna och kan spela ut oss mot varandra.

Solidaritet är inte bara ett moraliskt påbud. Solidaritet handlar om att vi stödjer varandra, till gemensam nytta. En som utvecklat detta mycket bra på annan plats var den tidigare ordföranden vid Livsklubben på Orkla Foods i Örebro, Johan Torgå. Läs gärna!

För en socialist borde det aldrig vara naturligt att tala om att vi ska sträva efter att vara bäst i världen, varken när det gäller välfärden eller något annat. Socialismen kan bara förverkligas i internationell skala. Och vår vision måste gälla hela världen.

När industriarbeten som tidigare gjordes i Sverige numera utförs av extremt lågavlönade arbetare i till exempel Asien, så är inte detta något som vi borde glädja oss över. Varken för att vi ”slipper” göra dessa arbeten eller för att de registrerade växthusgaserna blir mer förmånliga för Sverige. I Sverige har svensk fackföreningsrörelse kämpat för kollektivavtal för att alla ska kunna leva på anständiga löner. Som socialister måste vår vision vara att samma synsätt ska gälla i hela världen. Naturresurser, teknisk förmåga och liknande ska styra var produktionen sker i världen. Lönedumpning ska däremot inte vara styrande. Vår vision måste vara att alla lönearbetare i hela världen ska tjäna anständiga löner. Det kräver sammanhållning över gränserna på samma sätt som facklig solidaritet byggts inom länderna.

När vi på 1 maj ropar ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”, eller den mer moderna varianten: ”Internationell solidaritet – vi har bara en planet”, så uttrycker vi det som borde vara kärnan i den socialistiska ideologin.

Vår vision måste vara socialismen. Den kan inte vara något mindre. Att jag säger så innebär inte att jag är en extremist som avvisar kampen för reformer. Men jag tror inte att den värld vi nu lever i gör det möjligt att uppnå ett välfärdssamhälle i samförstånd med kapitalägarna. Dessa välfärdssamhällen som vi haft förmånen att leva i var ett resultat av speciella historiska omständigheter som inte längre råder. Att idag vända utvecklingen kräver istället ett återupprättande av arbetarrörelsen som rörelse, enorma mobiliseringar och konfrontationer med kapitalet. Målet måste vara att demokratin ska segra över kapitalmakten. I den kampen kan vi inte stå ensamma i ett enskilt land.

 

Intressant?

Är socialismen aktuell?

Jag har mer än en gång skrivit här att jag tycker att en annan värld är både önskvärd och nödvändig.

Men vad är då det för en värld? Eller rättare: vad är det för system?

Idag dominerar det kapitalistiska systemet nästan hela jorden. Det tar sig olika uttryck i olika delar av världen. Samtidigt är systemet mer sammanflätat och mer globalt än det någonsin varit. Vi påverkas därför alla av en mängd händelser och beslut som sker långt bortom våra egna länders gränser.

Men samtidigt som det finns stora skillnader mellan olika kapitalistiska länder så finns det några grundläggande saker som går igen. Det ena är att makten över ekonomin är koncentrerad till en mycket liten del av befolkningen. Denna lilla grupp äger och styr över en ofattbart stor del av jordens rikedomar. Denna makt över ekonomin ger också en makt över samhällena och deras utveckling. Deras makt över ekonomin innebär därför samtidigt också en oerhörd begränsning av den form av demokrati som en del av jordens befolkning uppnått.

Dessutom har det system som dessa rika människor (kapitalister) styr över en egen dynamik som inte ens de rikaste kapitalisterna själva kan undvika även om de ville. För att fortsätta existera så måste både de enskilda kapitalisterna och det kapitalistiska systemet ständigt sträva efter maximal vinst och expandera. När driften efter vinst kommer i motsättning till människors väl och ve eller den miljö som vi alla är beroende av, då är vinsten överordnad. Nödvändigheten av ständig tillväxt har också visat sig alltmer komma i motsättning till möjligheten att leva i balans med naturen och inte ta ut mer av vår jord än vad den tål.

Ibland kan demokratiska institutioner, regeringar, fackföreningar eller folkliga rörelser tvinga kapitalintressena att också ta andra hänsyn än de önskat. Men det sker inte utan konflikt och i huvudsak så går driften efter vinst och ständig expansion före alla andra hänsyn.

En annan nödvändig och önskvärd värld måste därför vara en värld med helt andra maktförhållanden och helt andra drivkrafter. De avgörande delarna av ekonomin som påverkar oss alla och hela vår miljö måste styras demokratiskt av folkmajoriteten. Det har ett värde i sig självt i den meningen att det stärker och utvidgar demokratin i samhället. Men det gör det också möjligt att ta itu med de problem som orsakas av den blinda jakten efter vinst oavsett dess konsekvenser för människor och miljö. Drivkrafterna i en ekonomi som utgår från demokratiska beslut kan istället utgå från våra gemensamma behov av att garantera alla ett anständigt liv och samtidigt bevara och skydda den jord som vi ska leva på.

 

Socialismen?

Ett sådant system kallar jag socialistiskt. Och redan här stöter vi på en del problem. Jag tänker då på de erfarenheter som mänskligheten har av det begreppet. De historiska erfarenheterna av samhällssystem som avskaffat kapitalismen är ju inte så uppmuntrande.

I Sovjetunionen, Kina och en del andra länder upprättades samhällssystem som inte var kapitalistiska. Produktionsmedlen var i huvudsak inte  privata och det privata vinstintresset var inte en avgörande drivkraft. Men var de system som existerade i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina och så vidare socialistiska system? Många ansåg länge det. Alltför många inom vänstern tyckte alltför länge att detta var uttryck för socialism. En del ända fram till det att dessa system imploderade. Idag är det kanske främst de som är mot tanken på socialistiska system som anser att dessa länder visar vad socialismen är/var. De nutida anhängarna till dessa förlorade system är däremot mycket få.

För mig innebär inte förtrycket och misslyckandet i Sovjet och Kina på något sätt att det blir mindre nödvändigt att skapa alternativ till kapitalismen. Men utan att här gå alltför djupt in på de historiska och teoretiska frågorna om vad som hände och varför, så måste vi dra några enkla slutsatser. Den centrala frågan här är just den som handlar om makten och demokratin.

Det avgörande problemet i dessa samhällen var att folkmajoriteten antingen förlorade eller aldrig någonsin hade kontroll över makten. Istället utvecklades en härskande byråkratisk elit och ett extremt förtryck av mänskliga rättigheter. Dessa samhällen var inte kapitalistiska samhällen, de styrdes inte främst av enskilda företags vinstmaximering. Men om ett samhälle inte i huvudsak drivs av vinstintresset så måste folkmajoriteten vara med i en demokratisk och inkluderande process som ersätter vinsten som drivkraft. Då detta inte (längre) fanns förföll dessa samhällen även ekonomiskt.

Klyftorna, förtrycket, stagnationen och bristen på demokrati gör att vi antingen måste säga att detta inte var socialism eller att om det var socialism så är det inte den socialism vi strävar efter.

Detta innebär inte bara att vi måste säga vad socialism inte är/var. Det innebär främst att vi måste säga att demokratisk kontroll av makten och demokratiska rättigheter är en förutsättning för att skapa ett samhälle som ska kunna utvecklas i socialistisk riktning.

 

Är det mindre aktuellt idag?

Både Vänsterpartiet och andra mindre vänstergrupper har olika formuleringar om ett socialistiskt samhälle i sina program. Men det är väl inte precis någon överdrift att säga att det är ganska tyst om denna vision nu för tiden. Per Björklund –  vänstertidningen Flammans nya ledarskribent –  påpekade detta nyligen när han skrev att ”Demokratisk socialism i Jonas Sjöstedts och Vänsterpartiets tappning tycks i slutändan handla om ganska klassisk socialdemokrati”.

Är det så helt enkelt därför att det som kallades socialism i Sovjet och Kina har brakat samman och dragit med begreppet i fallet?

Är det också så därför att det nu var längesedan som arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser var på offensiven och ökade det demokratiska inflytandet, minskade marknadens makt och byggde upp välfärden (”klassisk socialdemokrati”) ?

Känns det mindre realistiskt att resa visionen om ett i grunden annorlunda samhälle i en situation där arbetarrörelsen och vänstern försvagats och där kapitalägarna och högern stärkt sin makt?

Kanske är det så. Men är inte det egentligen en total felsyn? Är inte behovet av att visa på nödvändigheten av ett samhälle som är i grunden annorlunda större idag än någonsin? Det tror jag. Det som inte är realistiskt är att vi idag skulle kunna få ett samhälle för de många eller på allvar ta itu med de avgörande miljöfrågorna utan en enorm folklig rörelse och helt nya maktförhållanden grundade på en annan sorts ekonomiskt system. De tidigare decenniernas reformistiska framgångar var resultatet av helt andra styrkeförhållanden och av ett stort folkligt tryck. Därför var de som då hade och nu fortfarande har den avgörande ekonomiska makten beredda att kompromissa för att få behålla makten. Men den situationen har vi inte haft efter att den nyliberala offensiven rullade igång på 1980-talet. Visserligen har Vänsterpartiet under den senaste perioden genom förhandlingar med s-mp-regeringen fått igenom en del nog så viktiga reformer. Dessa reformer lindrar en del orättvisor. Men de förändrar inte de stora orättvisorna. De ändrar inte den avgörande och pågående riktningen med ökande klyftor och minskat demokratiskt inflytande över samhällsutvecklingen. Därför är visionen om ett annorlunda samhälle inte mindre utan mer viktig än någonsin. Socialismen är mer nödvändig – mer aktuell –  idag än någonsin.

 

Hur mycket kan vi då säga om denna vision?

De tankar om att föra över erfarenheterna från andra länder som fanns inom stora delarna av vänstern förut innan sammanbrotten behöver vi knappast längre diskutera. Däremot tror jag inte det är oviktigt att ordentligt studera vad som hände och varför. Men det är ett annat spår….

När det gäller att beskriva framtiden så finns det ett känt citat från Marx där han värjer sig mot att, som han uttryckte det, ”skriva recept åt framtidens soppkök”. Jag misstror också detaljerade beskrivningar av hur socialismen ”ska se ut”. Speciellt som den typen av skrivbordskonstruktioner bortser från att vi inte kan veta något om omständigheterna, styrkeförhållandena eller de strider som skulle föregå och vara en del i processen av att bryta med kapitalismen.

Det som jag tror att vi kan (och bör) ha en uppfattning om när det gäller socialismen är förutom det demokratiska fundamentet mer ett sorts skelett eller några grundläggande förhållanden. Jag gör ett försök här och hoppas på inspel och synpunkter från er som läser detta.

 

Övergången och makten

Att avskaffa kapitalismen och införa socialismen är naturligtvis inte något som går från det ena året till det andra. Det är en lång process. Först måste ju en regering baserad på ett folkflertal vilja och våga stå för en sådan riktning. En regering som inser att kampen för en sådan omvandling av samhället kommer mötas av ett motstånd som får dagens strider att framstå som behagliga sommarfläktar. Ett nära exempel: den grekiska vänster-regeringen (Syriza) hade inte något program för att avskaffa kapitalismen. Men de hade ett mandat från folkomröstningen i juli 2015 att gå emot åtstramningskraven från trojkan EU, IMF och ECB. De hade lovat att stå upp mot trojkan. Men när de utsattes för hot och konfrontation vek de ner sig. Kanske hade de inte haft stöd i folkflertalet för att ta en så stor strid. Men de prövade heller aldrig detta. En generell lärdom från detta och en mängd historiska exempel är att det fordras en enorm folklig mobilisering mot kapitalmakten för att ha en chans att lyckas. Den nödvändiga folkliga mobiliseringen måste också organiseras i organ som kan genomföra och försvara denna grundläggande maktförändring. Det räcker inte med riksdag och den nuvarande statsapparaten. En ny typ av ”apparat” som drar in folkflertalet i styrande och försvar måste också till. På arbetsplatser och i bostadsområden måste en sådan makt byggas upp både som ett stöd och försvar för omvandlingen och som en del i utvidgandet av demokratin till nya områden. Exakt hur detta kan komma att se ut eller hur förhållandet mellan dessa olika organ sinsemellan och i förhållande till den centrala statsmakten ska se ut tror jag inte det är någon mening att spekulera i nu. Men en form för styret som drar med folkflertalet i utövandet av makt är både önskvärt och nödvändigt, det är jag övertygad om. Det är både mål och medel.

 

Ekonomin i ett samhälle på väg mot socialism

Samhällsekonomin måste börja omorganiseras för att uppnå en socialistisk hushållning. För att börja bryta med kapitalismen måste en demokratisk kontroll över de avgörande delarna av ekonomin upprättas. Detta måste ske både uppifrån den politiska nivån genom demokratiska beslut och underifrån genom aktivitet och genom organisering av dem som arbetar inom de olika sektorerna. De delar av ekonomin som jag uppfattar som avgörande och styrande är sådant som banker, försäkringsbolag, storföretag och naturtillgångar. De måste socialiseras. Dessutom måste de delar av välfärdssektorn och infrastrukturen som tidigare var samhällsägd återföras från kapitalets kontroll. Utöver detta kan man naturligtvis tänka sig flera olika ägandeformer som till exempel kooperativ eller mindre privata företag. Hur stora delar av ekonomin som bör socialiseras tror jag inte att det går att ha någon färdig uppfattning om nu. Men personligen tror jag att det finns verksamheter som mer passar för kooperativ eller privat drift, till exempel restaurangverksamhet eller jordbruk. Den idag teoretiska frågan om marknadens roll inom ramen för en socialistisk hushållning kommer heller inte att kunna lösas utan en lång process. Ett av problemen här kommer väl alltid vara att undvika uppkomsten av nya klyftor som en följd av olika marknadsmekanismer.

 

Internationell

Socialismen måste av nödvändighet vara internationell. Socialistiska omvandlingar måste självklart påbörjas inom ramen för varje nationalstat. Redan att påbörja detta i ett enskilt land har alltid varit svårt. Det har alltid mötts av hårda angrepp från de dominerande kapitalistiska länderna i form av ekonomiskt sabotage och våld (eget eller via ombud). Men att komma vidare utan att ett större antal länder också påbörjat samma omvandling är ännu svårare. För att ta ett konkret exempel: Kuba (ett land som jag skrivit om i en annan blogg-artikel) har sedan sammanbrottet för Sovjetunionen kämpat för att upprätthålla sitt försök i en i huvudsak fientlig omvärld. De har tvingats till olika typer av eftergifter som lett till ökande klyftor och andra risker för ett samhälle som vill bygga socialism. De har mot alla odds lyckats upprätthålla en välfärd för alla. Men i längden kommer de knappast att klara sig utan fler allierade i världen.

 

Vad tänker du?

Detta var några tankar. Jag vill lyfta nödvändigheten av att våga tala om socialismen som ett alternativ. Mycket av det jag skrivit ovan är självklart ofärdigt även betraktat som ”skelett”. Både sådant som jag själv är medveten om och sådant som jag missat/inte tänkt på. Så hör gärna av er med synpunkter. Det är bara många som kan lyfta det socialistiska perspektivet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialism, vänster

Grön tillväxt?

Tillväxt är ett substitut för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt finns det hopp, och det gör stora inkomstskillnader tolerabla.

Henry Wallich

 

Detta gamla citat från den tysk-amerikanske ekonomen Henry Wallich (1914 – 1988) uttrycker på ett koncentrerat sätt de tankar som dominerar hos de flesta politiker och ledande beslutsfattare idag.

De kan, på sitt sätt, tala om faktiska och ökande sociala klyftor. De kan även tala om hotet från klimatförändringar orsakade av utsläpp av växthusgaser. De kan till och med ibland  tala om problemen med de mänskliga fotavtryck som är så ojämnt fördelade på jorden men sammantagna innebär att vi konsumerar mer resurser än det enda jordklot vi har.

Allt detta tycks de kunna se och tala om. Bara inte den heliga tillväxten ifrågasätts. Alla lösningar måste ske inom ramen för denna tillväxt.

I somras kunde man i tidskriften Nature läsa en rapport om den sannolika ökningen av den globala temperaturen. Under rubriken ”Lägre än två graders uppvärmning till år 2010 osannolikt” skrev fem forskare bland annat:

Det sannolika intervallet för global temperaturökning är 2,0-4,9 ° C, med en median på 3,2 ° C och 5% (1%) chans att det blir mindre än 2 ° C (1,5 ° C). Befolkningstillväxten är inte en viktig bidragande faktor. Vår modell är inte ett ”business as usual”-scenario, utan bygger snarare på data som redan visar effekten av politiskt beslutade utsläppsminskningar. Att uppnå målet om mindre än 1,5 ° C uppvärmning kräver att koldioxidhalten sjunker mycket snabbare än under senare tid.

 

Innehållet i dessa knastertorra siffror är mycket allvarligt. Ökningar med 2-4,9 grader under 2000-talet kommer ha mycket stora konsekvenser för livet på jorden. Det handlar om extrema väder, om översvämningar, om torka, om svält, hot mot tillgången på dricksvatten, om tilltagande flyktingströmmar, risk för hälsan när insekter och sjukdomar sprider sig, för att nämna några saker. En del av dessa konsekvenser ser vi dessutom redan nu.

Det sker en hel del för att utveckla ren energi och för att öka effektiviteten när det gäller användandet av energi. Problemet med de åtgärder som genomförts och genomförs för att minska utsläppen av växthusgaser är att de hela tiden äts upp av en ökande produktion, denna tillväxt. För de minskningar av användandet av fossila bränslen som skulle behövas räcker det inte med dessa åtgärder under den tid vi har på oss.

När jag i den senaste partiledardebatten på TV lyssnade till Fridolin och Lööf (som framställer sig som  ”gröna politiker”) så var det så uppenbart att de inte har ett sådant perspektiv. Lööf med sitt tal om ”miljöbilar” och biobränsle i flygplanens tankar – men absolut inte flygskatt –  illustrerar det tydligt. Men även hos Fridolin finns denna rädsla att konfrontera allvaret i situationen. När han fick frågan om ifall vi måste ändra vårt sätt att leva svarade han inte att vi måste det och att det kräver drastiska åtgärder utan att ” det kommer att ändras” som om det skulle komma att ske automatiskt som en fridfull process styrd av ny teknik och helt utan konflikter.

Antropologen, författaren och The Guardian-medarbetaren Jason Hickel använder sig –  i en intressant artikel i P2P Foundation – av citatet från Henry Wallich ovan. Han skriver:

Om tillväxten är ett substitut för jämlikhet, kan jämlikhet vara ett substitut för tillväxt. Genom att dela det vi redan har rättvisare kan vi göra ytterligare ekonomisk tillväxt onödig. 

I grunden håller jag med om detta. Hickel utvecklar sin tanke bland annat så här:

Åtstramning betyder att skära i sociala utgifter och minska skatter för de rika ………Detta har förkrossande konsekvenser för vanliga människors liv. ”Nej-till-tillväxt” kräver däremot att man skär ner de rikas överdrivna excesser, omfördelar befintliga resurser och investerar i sociala nyttigheter – universell hälso- och sjukvård, utbildning, prisvärda bostäder etc. Hela poängen är att upprätthålla och till och med förbättra människors välbefinnande utan att behöva oändlig ekonomisk expansion.

……… Faktum är att det inte ens betyder att vi måste sluta producera och konsumera nya saker. Det betyder bara att vi måste minska mängden nya saker som vi producerar och konsumerar varje år. 

Detta är vad vi måste uppnå. Men att komma dit – till ett sådant samhälle – kräver ett enormt arbete. Först och främst naturligtvis i att här och nu övertyga fler människor om detta perspektiv. Men också – och ännu mera –  i den konfrontation som är oundviklig med de ekonomiska makthavare i världen som är knutna till det nuvarande sättet att producera. Ekonomiska makthavare som tycks beredda att till varje pris upprätthålla detta produktionssätt och sin egen makt, oavsett konsekvenserna för mänskligheten och kommande generationer. Att uppnå en ekonomi utan tvånget om tillväxt är knappast möjligt utan att ifrågasätta ägandet och styrningen av ekonomin.

Uppgifterna är enorma. Men någon annan väg finns inte.

Intressant?

Läs andra bloggar om miljön, klimatet, klimatfrågan, 

tillväxt

Ställ om! – en intressant bok.

Bland dem som har någon uppfattning i klimatfrågan finns det ett antal urskiljbara läger. På den ena kanten har vi först de som förnekar problemet med jordens uppvärmning orsakad av växthusgaserna. Denna grupp som länge sponsrats av fossilindustrin har under åren trängts tillbaka alltmer. I Sverige var det ett antal högt ropande röster från några äldre herrar som med tiden tycks ha tystnat nästan helt. I USA representeras dessa till exempel av den politiska höger som Donald Trump tillhör, människor som tycks sätta en ära i förakt för vetenskap och kunskap över huvud taget.

Därefter har vi den stora grupp av mäktiga beslutsfattare som visserligen nu erkänner de allvarliga problem som vi står inför, men som är ack så senfärdiga eller inkonsekventa i sina åtgärder. Bland de stora gäller det t.ex. statsledningarna i USA och Kina men också vår egen svenska regering som visar samma beteende genom åtgärder som den tyska brunkolsaffären eller nu senast genom beslutet om skatt på solceller.

Bland de konsekventa kritikerna och aktivisterna har vi miljörörelsens olika delar. Här går, som jag ser det, en avgörande skiljelinje mellan dem som i huvudsak sätter sin tillit till ”grön teknik” och dem som menar att detta inte räcker utan att vi också måste ställa om hela samhället och ifrågasätta dess grundläggande drivkrafter. Det förstnämnda förhållningssättet är ju mycket frestande.chile Det är naturligtvis mer tilltalande att betona det positiva som sker med utbyggnad av förnyelsebar energi (se till exempel denna hoppingivande bild från Chile) och nya energisnåla tekniker än det trista faktum att dessa framsteg ständigt äts upp av en ökad produktion/konsumtion av dessa nya produkter. För att ta ett exempel, så har det samtidigt med utvecklingen av bilarna skett en ständig ökning av antalet fordon, transporter och resor, så att summan ändå blir en ökning av utsläppen av växthusgaser.

För närvarande är ju den fossila energin fortfarande totalt dominerande i världen. Att komma bort från detta är i sig en gigantisk uppgift. Men som Jason Hickel påpekar i en artikel i Guardian 15 juli så räcker inte ens det. Problemet är inte bara vilken typ av energi som vi använder utan också vad vi använder den till, menar han. Om vi ställer om till 100% ren energi så skulle det vara ett avgörande men ändå inte tillräckligt steg för att undvika klimatkatastrofen. Hickel nämner sådana andra problem i förhållande till klimatet som avskogningen, det industriella jordbruket, den industriella djurhållningen, att den industriella produktionen av cement, stål och plast är källor till växthusgaser samt problemet med våra avfallsanläggningar som pumpar ut enorma mängder av metan.

Det finns alltså all anledning att ifrågasätta den alltför teknikoptimistiska inriktning som bortser från att det också krävs en grundläggande samhällsförändring. Det handlar om det faktum att vi redan nu tar ut alldeles för mycket från vårt jordklot  (begreppet ekologiskt fotavtryck). Att bryta denna utveckling krockar med det kapitalistiska systemets grundläggande drivkrafter, med dess nödvändighet av att ständigt utvidga produktionen och konsumtionen.ekomarxism Bland dem som på detta sätt kopplar klimatfrågan och en sådan systemkritik har begreppet ekosocialism börjat användas.

Systemkritisk ekosocialism

2014 kom boken ”Ekomarxism” (Tankekraft förlag) ut under redaktion av Rikard Warlenius, med texter av bland annat John Bellamy Foster och andra. Den innehåller olika marxistiska grundtexter om ekologi. Warlenius har själv skrivit viktiga böcker i klimatfrågan som ”Utsläpp och rättvisa” (Cogito 2008) eller ”Vägen till Köpenhamn” (Cogito 2009). I år har han varit redaktör för den mycket intressanta boken ”Ställ om! För en ekologisk socialism” utgiven av föreningen Bokförläggarna Röda Rummet. I boken medverkar Richard Smith ekonomhistoriker från USA som medverkat bland annat i New Left Review och Monthly Review, den belgiske agronomen och debattören Daniel Tanuro (som f.ö. medverkade på ett socialistisk forum här i Uppsala för några år sedan), den brasilianske sociologen och filosofen Michael Löwy, Pat Devine politisk ekonom från Storbritannien,20160826_090438 norrmannen Asbjörn Wahl ledare för alliansen ”For velferdsstaten” och rådgivare i Norges största fackförening Fagförbundet, Nathalie Guay från Québec och internationellt ansvarig i fackföreningen CSN, den svenske bilarbetaren Lars Henriksson som bland annat skrivit boken ”Slutkört” samt det före detta språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug. Det är en spännande blandning av författare och vinklar på ämnet. Några kanske kan upplevas som lite mer svårtillgängliga, men jag tror att det är värt mödan att läsa dem. En av bokens styrkor är just dess bredd. Det finns skillnader. Men även den gamle miljöpartisten Birger Schlaug – vars blogg jag för övrigt ofta uppskattar – menar att ”problemet heter kapitalism” eftersom ”en kapitalism utan tillväxt är en kapitalism i kris, Så är det”. Samtidigt finns där skillnaderna. Till exempel sätter Schlaug – till skillnad från Asbjörn Wahl – inte något hopp till fackföreningsrörelsen när det gäller den nödvändiga omställningen, dock utan att visa på alternativa motkrafter. I boken beskrivs och kritiseras olika uttryck för det kapitalistiska systemets oförmåga på ett mycket konkret sätt och några av författarna skissar på hur ett alternativt ekosocialistiskt samhälle skulle kunna se ut. Det handlar inte om beskrivningar av något idealt lyckorike, men kritiken mot de hittillsvarande erfarenheterna av ”socialism” i öststaterna får en mycket hård kritik. Begrepp inom marxismen diskuteras och ifrågasätts också, som när Löwy kritiserar den tidigare ”tesen om produktivkrafternas neutralitet”.

Det är inte någon tjock bok men mycket innehållsrik. Jag rekommenderar den varmt till alla som funderar kring dessa frågor.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan, omställning, miljö, boktips

Klimatkrisen och ransoneringen.

Allt oftare får vi uppleva att klimatkrisen inte bara är ett hot mot vår civilisation i framtiden utan att den drabbar oss redan här och nu. Ett exempel är de alltmer extrema vädren.

USA hotas nu av den värsta torkan på över tusen år. En extrem torka med uttorkade flodbäddar och knastertorr jordbruksmark. Enligt forskare vid NASA är det risk att torkan kan vara i 35 år under detta sekel.

Även på den södra delen av den amerikanska kontinenten drabbas man av torkan. I Brasilien är det nu värre än det varit på 80 år. Vattentäkterna för tjugomiljonerstaden São Paolo är nära kollaps. Även andra delar av Brasilien har en svår vattensituation. Forskare menar att detta beror på den globala klimatsituationen men också på de extrema skogsskövlingarna i Amazonas. Skövlingarna frigör stora mängder koldioxid som annars skulle bindas där och den fuktiga luft som regnskogarna drar in från havet minskar.

Samtidigt får vi veta att på global nivå så var nio av de tio varmaste åren sedan år 1900 nu på 2000-talet. Den globala temperaturen har gått upp med cirka 0,8 grader de senaste 100 åren.

När det gäller en sådan sak som vatten så ställer det helt grundläggande frågor om hur vi fördelar det vatten som vi alla behöver. Bara de allra mest cyniska dogmatiker kan väl då hävda att marknaden är ett rimligt sätt för att fördela vatten mellan oss människor. I just detta fall blir ransonering så uppenbart det enda rimliga.

Borde det inte också gälla på andra områden? I detta fall gäller det ju den direkta konsumtionen av något så livsavgörande som vatten. Men skulle – eller borde – det inte också utsträckas till den konsumtion som orsakar utsläpp av koldioxid? Det är ju väl känt att rika människor bidrar mer till utsläpp av växthusgaser än fattiga och män mer än kvinnor. Det gäller både globalt och nationellt. I Sverige undersöktes detta i början av 2000-talet. Enligt denna undersökning åstadkom de tio procenten rikaste i samhället fyra gånger så mycket CO2-utsläpp som de tio procenten fattigaste.

Vore det inte också rimligt att redan nu (i tid) ransonera åtminstone de värsta exemplen på utsläpp av växthusgaser, som till exempel flygresor?

En jämnare inkomstfördelning genom att kapa inkomst och konsumtionsutrymmet för de allra mest svinaktigt rika borde också direkt kunna bidra till att minska utsläppen på jorden.

På det sättet sammanstrålar strävan efter rättvisa med åtgärder mot klimatkrisen.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

En ekosocialist om IPCC:s larmrapport

Jag skrev häromdagen om den femte rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.IPCC Den finns att läsa som en kortare PDF-version för ”policy-makers”

Samtidigt som det är en rapport som grundar sig på en massa vetenskapsmänniskors gemensamma arbete så är det också en larmrapport.

Rapporten styrker ytterligare att den globala uppvärmningen fortsätter och att detta främst är orsakat av förbränning av fossila bränslen. Det största problemet är användningen av kol, olja och naturgas som energikälla.Enligt IPCC stod utsläpp av CO2 från förbränning av fossila bränslen och industriella processer för 78% av de totala ökningen av utsläppen av växthusgaser från 1970 till 2010. fossila bränslen

IPCC menar att det förmodligen fortfarande är möjligt att undvika en ökning av jordens medeltemperatur på mer än 2 grader Celsius jämfört med förindustriell tid. Men om vi fortsätter som nu så kommer vi att överskrida det och om jag förstår rätt, även överskrida 4 grader. Det innebär en ”hög risk för allvarliga, omfattande och oåterkalleliga effekter globalt.” IPCCbildTill skrämmande händelser under nästa århundrade nämns t.ex. möjligheten av förlust av den grönländska inlandsisen i mer än 1000 år och en tillhörande havsnivåhöjning på upp till 7 m.

 IPCC och de politiska slutsatserna

IPCCBild2Häromdagen skrev jag lite slarvigt att IPCC inte uttalar sig  tydligt när det gäller politiska slutsatser. Jag hänvisade istället till Naomi Klein och hennes nya bok ”This Changes Everything”. Men det var som sagt slarvigt av mig. Det inser jag när jag nu läser en artikel av den belgiske ekosocialisten Daniel Tanuro – som för övrigt var här i Uppsala och talade på ett lyckat Socialistiskt forum för några år sedan. Tanuro påpekar i en artikel som finns att läsa på Climate and Capitalism att ingen tidigare IPCC-rapport levererat ett så kraftigt (politiskt) budskap. Han skrev och jag översätter så gott jag kan:

 Man insisterar på en rättvis fördelning av insatser mellan länder baserat på deras historiska ansvar, på att dela teknik, på behovet av internationellt samarbete, på vikten av att kombinera kampen mot klimatförändringarna och kampen mot fattigdomen, på de etiska kraven denna kombination ställer och på utmaningen för hela den mänskliga arten. Detta är avgörande frågor som potentiellt utmanar nyliberalismens logik.

 Men Tanuro pekar också ut vilka de största motståndarna och hindren är för att förverkliga en sådan politik och för att genomföra den nödvändiga klimatomställningen. Han skriver att för att vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på 2 grader ”så måste 80% av de nuvarande kända reserverna av fossila bränslen stanna i jorden och aldrig utvinnas”:

Men dessa bestånd är en del av tillgångarna hos oljebolagen och de härskande familjerna i de producerande staterna. Det är en förskönande omskrivning (av IPCC, min anm.) att skriva att en politik för begränsning skulle kunna minska de fossila bränsletillgångarna. I verkligheten kommer någon politik för minskning värd namnet, leda till ren och skär förstörelse av det mesta av sådant kapital.
Cheferna för den fossila energisektorn är väl medvetna om faran. Det är därför de kraftigt har finansierat ”klimatförnekarna” och genom att göra det har de vunnit  tid. Men i det långa loppet, är det osannolikt att lögnerna från dessa charlataner kan täcka över de störande vetenskapliga bevis som lagts fram av IPCC.

Det gäller alltså att utmana kapitalet:

 Dock är den roll som fossila bränslen spelar bara en aspekt av en mycket större fråga: logiken för ackumulering står på spel. Det har blivit en kliché att säga att evig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld. Eftersom energiomvandlingen i sig kommer att ge betydande nya utsläpp, så kommer en radikal minskning av utsläppen från och med nu fram till 2050 kräva en minskning av den slutliga energiförbrukningen, till en grad och på ett sätt som utmanar logiken av ”alltid mer” energi. För att uttrycka saken kort: vi måste minska materialproduktionen och transporterna.
Detta är möjligt utan att skada vår livskvalitet (tvärtom kommer det att öka den) om vi avskaffar all onödig och skadlig produktion, planerad förslitning, den löjliga mängden transporter som krävs av globaliseringen, etc. Det är möjligt utan att förstöra arbetstillfällen (det är tvärtom så att det skapar arbetstillfällen) om vi delar arbete, rikedom, kunskap och teknik. Men var och en av dessa alternativ leder oundvikligen till samma slutsats: vi måste utmana kapitalet som sådant.

 Tanuro skriver också om det kommande Parismötet 2015:

 Parismötet (COP21) i slutet av 2015 är tänkt att ge en klimatöverenskommelse. IPCC-rapporten är tydlig om allas ansvar. Vi förväntar oss att mötet ska spela en viktig roll. Men regeringarna kommer inte att överväga några antikapitalistiska alternativ. Konturerna av katastrofen blir säkrare, mer synliga och mer skrämmande, medan hundratals miljoner fattiga människor redan är de första offren för den globala uppvärmningen. I bästa fall kommer regeringsförhandlarna bara kunna koka ihop – bakom stängda dörrar – ett klimatavtal som kommer att vara vara ekologiskt otillräckligt, socialt orättvist, och tekniskt farligt på en teknisk nivå. Nya beslut från EU visar denna fara tydligt.
Möjligheten av en annan väg är beroende av social mobilisering. Eftersom detta är mer än en ekologisk fråga: den mänskliga utmaningen är grundläggande, och val av samhälle och civilisation kommer att avgöra allt annat. Våra motståndare är kraftfulla. Endast kollektiva åtgärder för alla förtryckta och utsugna kan driva dem tillbaka.
Från och med nu måste vi använda det larm som utfärdas av IPCC för att bygga den största möjliga front  till förmån för ett socialt och ekologiskt alternativ. Med ett ord: ekosocialism.

Läs andra bloggar om klimatet

Uppsala

Intressant?

Att lita på vetenskapen men dra slutsatser för politiken

FN:s klimatpanel IPCC har kommit med ännu en rapport häromdagen. Den finns också som en kortare pdf-version ”For policy-makers”  Ännu en gång ochCO2 med ännu större kraft slår man fast det som nu erkänns både av de flesta forskare inom området och även de flesta politiker. De av människor orsakade utsläppen av växthusgaser är de högsta i historien. IPCC säger att ”halterna av koldioxid, metan och lustgas, är utan motstycke, åtminstone under de senaste 800. 000 åren”.
Dessa klimatförändringar har som IPCC skriver ”fått omfattande konsekvenser för mänskliga och naturliga system:

Atmosfären och haven har värmts upp, mängden av snö och is har minskat, och havsnivån har stigit.

Att det finns människor som inte bryr sig om eller orkar ta till sig detta är sorgligt, men kanske inte så konstigt. Att se vad man kan göra i det lilla i förhållande till detta stora är inte så lätt. Ändå borde det vara självklart att det är bättre att försöka göra något alls än ingenting, både som enskild individ och tillsammans med alla andra.

Märkligt nog finns det fortfarande människor som driver åsikter – bland annat inom bloggvärlden – som helt förkastar det som den helt avgörande majoriteten av vetenskapsmänniskor nu anser. Bland politiska partier är det i Sverige, bara sverigedemokraterna som hör till denna skara.

Att vara sunt kritisk mot auktoriteter är naturligtvis bra. Jag har själv häromdagen ifrågasatt både den svenska försvarsledningen och andra ”auktoriteter” i ubåtsjakten. Man bör alltid ställa sig frågor om bevisen eller om vilka intressen som står bakom. Men när det gäller IPCC som grundar sina rapporter på en stor del av forskarvärlden så blir bevisen bara allt tyngre. De har så som forskare brukar göra hittills snarare alltid varit mer försiktiga i sina bedömningar än vad verkligheten sedan visat. Det är också väldigt svårt att se vilka intressen som skulle tjäna på kunskap om klimatförändringarna. Att det finns starka intressen (t.ex. oljeindustrin) som tjänar på att dessa kunskaper INTE sprids är däremot lätt att se.

IPCC grundar sig på vetenskap och fastslår bara det som säkert kan bevisas. Därför uttalar man sig inte heller tydligt när det gäller politiska slutsatser. Därför skriver man bara att ”antropogena (mänskligt orsakade) utsläpp av växthusgaser har ökat sedan förindustriell tid, till stor del beroende av den ekonomiska och befolkningsmässiga tillväxten…..

Men denna beskrivning missar något. Det gör däremot inte Naomi Klein – författare av böcker som No Logo eller Chockdoktrinen. I sin nya bok ”This Changes Everything” lyfter hon fram hur klimatkrisen måste leda till omfattande politiska förändringar.

Enligt det som skrivits om boken – som jag ännu inte läst – så tar hon upp kopplingen mellan klimatkrisen och vårt nuvarande ekonomiska system, som hon menar befinner sig i krig mot livet på jorden. I boken går hon mot argumentet om att marknaden ska rädda oss och visar att det istället är vinstintresset och tillväxten som är problemet.

En bok att se fram emot och återkomma till.

Intressant?

Media: DN

Bloggar: Jens Holm, Nere i Söderort

Läs andra bloggar om Klimatfrågan

 

Liknande inlägg: Klimatet kräver en ny typ av ekonomi, Den globala uppvärmningen är inte en förutsägelse…, EKOSOCIALISM 1.0

Sex timmars arbetsdag – ett orealistiskt krav?

Vid vänsterpartiets kongress, i förra helgen, lyftes kravet på sex timmars arbetsdag fram av kongressombuden. I olika kommentarer i media (t.ex. i UNT 14/1) har man kunnat läsa om hur ”orealistiskt” detta krav är. Naturligtvis finns det en mängd frågor som är komplicerade och som måste lösas i samband med en generell sänkning av arbetstiden i hela samhället. Men att inte ens våga tänka tanken känns oerhört inskränkt. Den tid som går åt för att producera mat, bostäder och alla de saker som vi kan skaffa oss, om vi vill och har råd, har minskat enormt under de senaste hundra åren. Under denna tid har vi minskat arbetstiden i olika omgångar. Efter decennier av kamp för 8-timmarsdagen infördes en lag om 48 timmars arbetsvecka 1920. Mellan 1957 och 1960 minskades den ytterligare genom lagstiftning till 45 timmar och sedan 1973 har vi haft 40 timmars arbetsvecka.

Att det inte skulle vara möjligt att i vår tid minska den tid som vi arbetar för lön, är svårt att förstå. I grunden handlar det om val som vi borde kunna göra, om vi vill, och om vi inte låter en viss typ av ekonomi styra oss som en osynlig men diktatorisk järnhand. Att det är fullt möjligt ur ekonomisk synvinkel visar Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren i en artikel i ETC.

Men varför vore det bra att minska arbetstiden? Jag tycker att det finns en mängd skäl. Trots våra allt högre BNP-mått ökar stress, utbrändhet och psykisk och fysisk förslitning i arbetslivet. Förutom att det skulle ge de flesta av oss en möjlighet att leva ett lugnare och behagligare liv så handlar det idag också om hur vi ser på hela vår planet och dess framtid. Det sätt som vi lever på i de mest industrialiserade länderna med ständigt ökande varuproduktion och transporter hotar alltmer hela vår existens. Det behövs naturligtvis en enorm omställning för att vända denna utveckling. Men att fortsätta den exponentiella (procent på procent) tillväxten, med en allt större produktion av materiella ting, bidrar inte till en sådan omställning. Samtidigt som tiden för att producera såväl mat som kläder eller telefoner minskat enormt så gäller inte samma sak för arbeten inom tjänstesektorn. Det går inte att på samma sätt öka effektiviteten inom t.ex. skola, vård och omsorg. Men det absurda är att inom dessa sektorer har antalet anställda trots detta minskat. En minskad arbetstid skulle kunna innebära både att vi fick mer tid för våra nära och kära och att vi samtidigt valde att låta fler människor arbeta inom den gemensamma välfärden. Det faktum att så många människor nuförtiden inte ges möjlighet att arbeta någonstans oavsett om det sägs vara låg- eller högkonjunktur är också ett starkt argument för att minska arbetstiden och solidariskt dela på jobben.

Minskad arbetstid i hela samhället skulle också kunna bidra till ökad jämställdhet. De flesta som arbetar deltid är kvinnor. Samtidigt är det kvinnorna som lägger ner mest tid på det obetalda arbetet med hem, barn och gamla. Om sex timmars arbetsdag blev norm i samhället skulle det kraftigt minska antalet deltidsanställda. Det skulle minska skillnaderna i lön mellan kvinnor och män och det skulle dessutom kunna bidra till ökad jämställdhet i hemmet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, Expressen, DN

Läs andra bloggar om sex timmars arbetsdag

Intressant?

Läs också ett tidigare blogginlägg som berör detta ämne: Kärlek bra för miljön

%d bloggare gillar detta: