Tal till nationen?

Inför valet har SVT gjort ett antal program som visats i maj, där alla partiledare fått tala fritt om sin framtidsversion av hur Sverige ska se ut år 2028. Alltså inte sina visioner om en annan värld eller den egna ideologin, utan just bara Sverige och inom en tioårsperiod. Det är inte någon lätt uppgift och jag tänker inte recensera något av de framförda talen här. Men jag tycker att det finns stora problem med just denna ram för de 15 minuter långa talen.

För de extrema nationalisterna i SD är denna ram knappast något problem. Den nationella inskränktheten är ju deras grundläggande idé. Dessutom surfar de sedan en tid med i en internationell reaktionärt nationalistisk och rasistisk våg. För SD framstår knappast den nuvarande internationella situationen som något hinder eller någon begränsning för det som de vill genomföra.

För traditionellt konservativa eller liberala partier som är anhängare av EU, Nato eller olika demokratibegränsande handelsavtal borde den inskränkta ramen åtminstone vara ett visst problem.

För dem som ser klimatfrågan och överutnyttjandet av jordens resurser som den överordnade frågan idag borde det däremot vara ett uppenbart problem att tala om lösningar och visioner utan att vidga ramarna till att handla om vår värld. Dessa problem är ju så uppenbart globala och utan nationella gränser.

För socialister som ser kapitalismen som grunden till många av de orättvisor och problem som vi står inför borde det också vara ett problem att formulera visioner utan att vidga perspektiven utanför de nationella gränserna. Kapitalismen stannar inte vid några gränser.

Naturligtvis sker de flesta kamper som förs mot kapitalismens olika yttringar, inom varje land. Det är där vi finns, vi som inte flyger mellan olika möten i olika länder för att fatta beslut om världens framtid. Lokalt är det lättare att åtminstone se motståndaren. Men detta blir alltmer en svaghet. Våra motståndare möts över gränserna och kan spela ut oss mot varandra.

Solidaritet är inte bara ett moraliskt påbud. Solidaritet handlar om att vi stödjer varandra, till gemensam nytta. En som utvecklat detta mycket bra på annan plats var den tidigare ordföranden vid Livsklubben på Orkla Foods i Örebro, Johan Torgå. Läs gärna!

För en socialist borde det aldrig vara naturligt att tala om att vi ska sträva efter att vara bäst i världen, varken när det gäller välfärden eller något annat. Socialismen kan bara förverkligas i internationell skala. Och vår vision måste gälla hela världen.

När industriarbeten som tidigare gjordes i Sverige numera utförs av extremt lågavlönade arbetare i till exempel Asien, så är inte detta något som vi borde glädja oss över. Varken för att vi ”slipper” göra dessa arbeten eller för att de registrerade växthusgaserna blir mer förmånliga för Sverige. I Sverige har svensk fackföreningsrörelse kämpat för kollektivavtal för att alla ska kunna leva på anständiga löner. Som socialister måste vår vision vara att samma synsätt ska gälla i hela världen. Naturresurser, teknisk förmåga och liknande ska styra var produktionen sker i världen. Lönedumpning ska däremot inte vara styrande. Vår vision måste vara att alla lönearbetare i hela världen ska tjäna anständiga löner. Det kräver sammanhållning över gränserna på samma sätt som facklig solidaritet byggts inom länderna.

När vi på 1 maj ropar ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”, eller den mer moderna varianten: ”Internationell solidaritet – vi har bara en planet”, så uttrycker vi det som borde vara kärnan i den socialistiska ideologin.

Vår vision måste vara socialismen. Den kan inte vara något mindre. Att jag säger så innebär inte att jag är en extremist som avvisar kampen för reformer. Men jag tror inte att den värld vi nu lever i gör det möjligt att uppnå ett välfärdssamhälle i samförstånd med kapitalägarna. Dessa välfärdssamhällen som vi haft förmånen att leva i var ett resultat av speciella historiska omständigheter som inte längre råder. Att idag vända utvecklingen kräver istället ett återupprättande av arbetarrörelsen som rörelse, enorma mobiliseringar och konfrontationer med kapitalet. Målet måste vara att demokratin ska segra över kapitalmakten. I den kampen kan vi inte stå ensamma i ett enskilt land.

 

Intressant?

Är socialismen aktuell?

Jag har mer än en gång skrivit här att jag tycker att en annan värld är både önskvärd och nödvändig.

Men vad är då det för en värld? Eller rättare: vad är det för system?

Idag dominerar det kapitalistiska systemet nästan hela jorden. Det tar sig olika uttryck i olika delar av världen. Samtidigt är systemet mer sammanflätat och mer globalt än det någonsin varit. Vi påverkas därför alla av en mängd händelser och beslut som sker långt bortom våra egna länders gränser.

Men samtidigt som det finns stora skillnader mellan olika kapitalistiska länder så finns det några grundläggande saker som går igen. Det ena är att makten över ekonomin är koncentrerad till en mycket liten del av befolkningen. Denna lilla grupp äger och styr över en ofattbart stor del av jordens rikedomar. Denna makt över ekonomin ger också en makt över samhällena och deras utveckling. Deras makt över ekonomin innebär därför samtidigt också en oerhörd begränsning av den form av demokrati som en del av jordens befolkning uppnått.

Dessutom har det system som dessa rika människor (kapitalister) styr över en egen dynamik som inte ens de rikaste kapitalisterna själva kan undvika även om de ville. För att fortsätta existera så måste både de enskilda kapitalisterna och det kapitalistiska systemet ständigt sträva efter maximal vinst och expandera. När driften efter vinst kommer i motsättning till människors väl och ve eller den miljö som vi alla är beroende av, då är vinsten överordnad. Nödvändigheten av ständig tillväxt har också visat sig alltmer komma i motsättning till möjligheten att leva i balans med naturen och inte ta ut mer av vår jord än vad den tål.

Ibland kan demokratiska institutioner, regeringar, fackföreningar eller folkliga rörelser tvinga kapitalintressena att också ta andra hänsyn än de önskat. Men det sker inte utan konflikt och i huvudsak så går driften efter vinst och ständig expansion före alla andra hänsyn.

En annan nödvändig och önskvärd värld måste därför vara en värld med helt andra maktförhållanden och helt andra drivkrafter. De avgörande delarna av ekonomin som påverkar oss alla och hela vår miljö måste styras demokratiskt av folkmajoriteten. Det har ett värde i sig självt i den meningen att det stärker och utvidgar demokratin i samhället. Men det gör det också möjligt att ta itu med de problem som orsakas av den blinda jakten efter vinst oavsett dess konsekvenser för människor och miljö. Drivkrafterna i en ekonomi som utgår från demokratiska beslut kan istället utgå från våra gemensamma behov av att garantera alla ett anständigt liv och samtidigt bevara och skydda den jord som vi ska leva på.

 

Socialismen?

Ett sådant system kallar jag socialistiskt. Och redan här stöter vi på en del problem. Jag tänker då på de erfarenheter som mänskligheten har av det begreppet. De historiska erfarenheterna av samhällssystem som avskaffat kapitalismen är ju inte så uppmuntrande.

I Sovjetunionen, Kina och en del andra länder upprättades samhällssystem som inte var kapitalistiska. Produktionsmedlen var i huvudsak inte  privata och det privata vinstintresset var inte en avgörande drivkraft. Men var de system som existerade i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina och så vidare socialistiska system? Många ansåg länge det. Alltför många inom vänstern tyckte alltför länge att detta var uttryck för socialism. En del ända fram till det att dessa system imploderade. Idag är det kanske främst de som är mot tanken på socialistiska system som anser att dessa länder visar vad socialismen är/var. De nutida anhängarna till dessa förlorade system är däremot mycket få.

För mig innebär inte förtrycket och misslyckandet i Sovjet och Kina på något sätt att det blir mindre nödvändigt att skapa alternativ till kapitalismen. Men utan att här gå alltför djupt in på de historiska och teoretiska frågorna om vad som hände och varför, så måste vi dra några enkla slutsatser. Den centrala frågan här är just den som handlar om makten och demokratin.

Det avgörande problemet i dessa samhällen var att folkmajoriteten antingen förlorade eller aldrig någonsin hade kontroll över makten. Istället utvecklades en härskande byråkratisk elit och ett extremt förtryck av mänskliga rättigheter. Dessa samhällen var inte kapitalistiska samhällen, de styrdes inte främst av enskilda företags vinstmaximering. Men om ett samhälle inte i huvudsak drivs av vinstintresset så måste folkmajoriteten vara med i en demokratisk och inkluderande process som ersätter vinsten som drivkraft. Då detta inte (längre) fanns förföll dessa samhällen även ekonomiskt.

Klyftorna, förtrycket, stagnationen och bristen på demokrati gör att vi antingen måste säga att detta inte var socialism eller att om det var socialism så är det inte den socialism vi strävar efter.

Detta innebär inte bara att vi måste säga vad socialism inte är/var. Det innebär främst att vi måste säga att demokratisk kontroll av makten och demokratiska rättigheter är en förutsättning för att skapa ett samhälle som ska kunna utvecklas i socialistisk riktning.

 

Är det mindre aktuellt idag?

Både Vänsterpartiet och andra mindre vänstergrupper har olika formuleringar om ett socialistiskt samhälle i sina program. Men det är väl inte precis någon överdrift att säga att det är ganska tyst om denna vision nu för tiden. Per Björklund –  vänstertidningen Flammans nya ledarskribent –  påpekade detta nyligen när han skrev att ”Demokratisk socialism i Jonas Sjöstedts och Vänsterpartiets tappning tycks i slutändan handla om ganska klassisk socialdemokrati”.

Är det så helt enkelt därför att det som kallades socialism i Sovjet och Kina har brakat samman och dragit med begreppet i fallet?

Är det också så därför att det nu var längesedan som arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser var på offensiven och ökade det demokratiska inflytandet, minskade marknadens makt och byggde upp välfärden (”klassisk socialdemokrati”) ?

Känns det mindre realistiskt att resa visionen om ett i grunden annorlunda samhälle i en situation där arbetarrörelsen och vänstern försvagats och där kapitalägarna och högern stärkt sin makt?

Kanske är det så. Men är inte det egentligen en total felsyn? Är inte behovet av att visa på nödvändigheten av ett samhälle som är i grunden annorlunda större idag än någonsin? Det tror jag. Det som inte är realistiskt är att vi idag skulle kunna få ett samhälle för de många eller på allvar ta itu med de avgörande miljöfrågorna utan en enorm folklig rörelse och helt nya maktförhållanden grundade på en annan sorts ekonomiskt system. De tidigare decenniernas reformistiska framgångar var resultatet av helt andra styrkeförhållanden och av ett stort folkligt tryck. Därför var de som då hade och nu fortfarande har den avgörande ekonomiska makten beredda att kompromissa för att få behålla makten. Men den situationen har vi inte haft efter att den nyliberala offensiven rullade igång på 1980-talet. Visserligen har Vänsterpartiet under den senaste perioden genom förhandlingar med s-mp-regeringen fått igenom en del nog så viktiga reformer. Dessa reformer lindrar en del orättvisor. Men de förändrar inte de stora orättvisorna. De ändrar inte den avgörande och pågående riktningen med ökande klyftor och minskat demokratiskt inflytande över samhällsutvecklingen. Därför är visionen om ett annorlunda samhälle inte mindre utan mer viktig än någonsin. Socialismen är mer nödvändig – mer aktuell –  idag än någonsin.

 

Hur mycket kan vi då säga om denna vision?

De tankar om att föra över erfarenheterna från andra länder som fanns inom stora delarna av vänstern förut innan sammanbrotten behöver vi knappast längre diskutera. Däremot tror jag inte det är oviktigt att ordentligt studera vad som hände och varför. Men det är ett annat spår….

När det gäller att beskriva framtiden så finns det ett känt citat från Marx där han värjer sig mot att, som han uttryckte det, ”skriva recept åt framtidens soppkök”. Jag misstror också detaljerade beskrivningar av hur socialismen ”ska se ut”. Speciellt som den typen av skrivbordskonstruktioner bortser från att vi inte kan veta något om omständigheterna, styrkeförhållandena eller de strider som skulle föregå och vara en del i processen av att bryta med kapitalismen.

Det som jag tror att vi kan (och bör) ha en uppfattning om när det gäller socialismen är förutom det demokratiska fundamentet mer ett sorts skelett eller några grundläggande förhållanden. Jag gör ett försök här och hoppas på inspel och synpunkter från er som läser detta.

 

Övergången och makten

Att avskaffa kapitalismen och införa socialismen är naturligtvis inte något som går från det ena året till det andra. Det är en lång process. Först måste ju en regering baserad på ett folkflertal vilja och våga stå för en sådan riktning. En regering som inser att kampen för en sådan omvandling av samhället kommer mötas av ett motstånd som får dagens strider att framstå som behagliga sommarfläktar. Ett nära exempel: den grekiska vänster-regeringen (Syriza) hade inte något program för att avskaffa kapitalismen. Men de hade ett mandat från folkomröstningen i juli 2015 att gå emot åtstramningskraven från trojkan EU, IMF och ECB. De hade lovat att stå upp mot trojkan. Men när de utsattes för hot och konfrontation vek de ner sig. Kanske hade de inte haft stöd i folkflertalet för att ta en så stor strid. Men de prövade heller aldrig detta. En generell lärdom från detta och en mängd historiska exempel är att det fordras en enorm folklig mobilisering mot kapitalmakten för att ha en chans att lyckas. Den nödvändiga folkliga mobiliseringen måste också organiseras i organ som kan genomföra och försvara denna grundläggande maktförändring. Det räcker inte med riksdag och den nuvarande statsapparaten. En ny typ av ”apparat” som drar in folkflertalet i styrande och försvar måste också till. På arbetsplatser och i bostadsområden måste en sådan makt byggas upp både som ett stöd och försvar för omvandlingen och som en del i utvidgandet av demokratin till nya områden. Exakt hur detta kan komma att se ut eller hur förhållandet mellan dessa olika organ sinsemellan och i förhållande till den centrala statsmakten ska se ut tror jag inte det är någon mening att spekulera i nu. Men en form för styret som drar med folkflertalet i utövandet av makt är både önskvärt och nödvändigt, det är jag övertygad om. Det är både mål och medel.

 

Ekonomin i ett samhälle på väg mot socialism

Samhällsekonomin måste börja omorganiseras för att uppnå en socialistisk hushållning. För att börja bryta med kapitalismen måste en demokratisk kontroll över de avgörande delarna av ekonomin upprättas. Detta måste ske både uppifrån den politiska nivån genom demokratiska beslut och underifrån genom aktivitet och genom organisering av dem som arbetar inom de olika sektorerna. De delar av ekonomin som jag uppfattar som avgörande och styrande är sådant som banker, försäkringsbolag, storföretag och naturtillgångar. De måste socialiseras. Dessutom måste de delar av välfärdssektorn och infrastrukturen som tidigare var samhällsägd återföras från kapitalets kontroll. Utöver detta kan man naturligtvis tänka sig flera olika ägandeformer som till exempel kooperativ eller mindre privata företag. Hur stora delar av ekonomin som bör socialiseras tror jag inte att det går att ha någon färdig uppfattning om nu. Men personligen tror jag att det finns verksamheter som mer passar för kooperativ eller privat drift, till exempel restaurangverksamhet eller jordbruk. Den idag teoretiska frågan om marknadens roll inom ramen för en socialistisk hushållning kommer heller inte att kunna lösas utan en lång process. Ett av problemen här kommer väl alltid vara att undvika uppkomsten av nya klyftor som en följd av olika marknadsmekanismer.

 

Internationell

Socialismen måste av nödvändighet vara internationell. Socialistiska omvandlingar måste självklart påbörjas inom ramen för varje nationalstat. Redan att påbörja detta i ett enskilt land har alltid varit svårt. Det har alltid mötts av hårda angrepp från de dominerande kapitalistiska länderna i form av ekonomiskt sabotage och våld (eget eller via ombud). Men att komma vidare utan att ett större antal länder också påbörjat samma omvandling är ännu svårare. För att ta ett konkret exempel: Kuba (ett land som jag skrivit om i en annan blogg-artikel) har sedan sammanbrottet för Sovjetunionen kämpat för att upprätthålla sitt försök i en i huvudsak fientlig omvärld. De har tvingats till olika typer av eftergifter som lett till ökande klyftor och andra risker för ett samhälle som vill bygga socialism. De har mot alla odds lyckats upprätthålla en välfärd för alla. Men i längden kommer de knappast att klara sig utan fler allierade i världen.

 

Vad tänker du?

Detta var några tankar. Jag vill lyfta nödvändigheten av att våga tala om socialismen som ett alternativ. Mycket av det jag skrivit ovan är självklart ofärdigt även betraktat som ”skelett”. Både sådant som jag själv är medveten om och sådant som jag missat/inte tänkt på. Så hör gärna av er med synpunkter. Det är bara många som kan lyfta det socialistiska perspektivet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialism, vänster

Grön tillväxt?

Tillväxt är ett substitut för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt finns det hopp, och det gör stora inkomstskillnader tolerabla.

Henry Wallich

 

Detta gamla citat från den tysk-amerikanske ekonomen Henry Wallich (1914 – 1988) uttrycker på ett koncentrerat sätt de tankar som dominerar hos de flesta politiker och ledande beslutsfattare idag.

De kan, på sitt sätt, tala om faktiska och ökande sociala klyftor. De kan även tala om hotet från klimatförändringar orsakade av utsläpp av växthusgaser. De kan till och med ibland  tala om problemen med de mänskliga fotavtryck som är så ojämnt fördelade på jorden men sammantagna innebär att vi konsumerar mer resurser än det enda jordklot vi har.

Allt detta tycks de kunna se och tala om. Bara inte den heliga tillväxten ifrågasätts. Alla lösningar måste ske inom ramen för denna tillväxt.

I somras kunde man i tidskriften Nature läsa en rapport om den sannolika ökningen av den globala temperaturen. Under rubriken ”Lägre än två graders uppvärmning till år 2010 osannolikt” skrev fem forskare bland annat:

Det sannolika intervallet för global temperaturökning är 2,0-4,9 ° C, med en median på 3,2 ° C och 5% (1%) chans att det blir mindre än 2 ° C (1,5 ° C). Befolkningstillväxten är inte en viktig bidragande faktor. Vår modell är inte ett ”business as usual”-scenario, utan bygger snarare på data som redan visar effekten av politiskt beslutade utsläppsminskningar. Att uppnå målet om mindre än 1,5 ° C uppvärmning kräver att koldioxidhalten sjunker mycket snabbare än under senare tid.

 

Innehållet i dessa knastertorra siffror är mycket allvarligt. Ökningar med 2-4,9 grader under 2000-talet kommer ha mycket stora konsekvenser för livet på jorden. Det handlar om extrema väder, om översvämningar, om torka, om svält, hot mot tillgången på dricksvatten, om tilltagande flyktingströmmar, risk för hälsan när insekter och sjukdomar sprider sig, för att nämna några saker. En del av dessa konsekvenser ser vi dessutom redan nu.

Det sker en hel del för att utveckla ren energi och för att öka effektiviteten när det gäller användandet av energi. Problemet med de åtgärder som genomförts och genomförs för att minska utsläppen av växthusgaser är att de hela tiden äts upp av en ökande produktion, denna tillväxt. För de minskningar av användandet av fossila bränslen som skulle behövas räcker det inte med dessa åtgärder under den tid vi har på oss.

När jag i den senaste partiledardebatten på TV lyssnade till Fridolin och Lööf (som framställer sig som  ”gröna politiker”) så var det så uppenbart att de inte har ett sådant perspektiv. Lööf med sitt tal om ”miljöbilar” och biobränsle i flygplanens tankar – men absolut inte flygskatt –  illustrerar det tydligt. Men även hos Fridolin finns denna rädsla att konfrontera allvaret i situationen. När han fick frågan om ifall vi måste ändra vårt sätt att leva svarade han inte att vi måste det och att det kräver drastiska åtgärder utan att ” det kommer att ändras” som om det skulle komma att ske automatiskt som en fridfull process styrd av ny teknik och helt utan konflikter.

Antropologen, författaren och The Guardian-medarbetaren Jason Hickel använder sig –  i en intressant artikel i P2P Foundation – av citatet från Henry Wallich ovan. Han skriver:

Om tillväxten är ett substitut för jämlikhet, kan jämlikhet vara ett substitut för tillväxt. Genom att dela det vi redan har rättvisare kan vi göra ytterligare ekonomisk tillväxt onödig. 

I grunden håller jag med om detta. Hickel utvecklar sin tanke bland annat så här:

Åtstramning betyder att skära i sociala utgifter och minska skatter för de rika ………Detta har förkrossande konsekvenser för vanliga människors liv. ”Nej-till-tillväxt” kräver däremot att man skär ner de rikas överdrivna excesser, omfördelar befintliga resurser och investerar i sociala nyttigheter – universell hälso- och sjukvård, utbildning, prisvärda bostäder etc. Hela poängen är att upprätthålla och till och med förbättra människors välbefinnande utan att behöva oändlig ekonomisk expansion.

……… Faktum är att det inte ens betyder att vi måste sluta producera och konsumera nya saker. Det betyder bara att vi måste minska mängden nya saker som vi producerar och konsumerar varje år. 

Detta är vad vi måste uppnå. Men att komma dit – till ett sådant samhälle – kräver ett enormt arbete. Först och främst naturligtvis i att här och nu övertyga fler människor om detta perspektiv. Men också – och ännu mera –  i den konfrontation som är oundviklig med de ekonomiska makthavare i världen som är knutna till det nuvarande sättet att producera. Ekonomiska makthavare som tycks beredda att till varje pris upprätthålla detta produktionssätt och sin egen makt, oavsett konsekvenserna för mänskligheten och kommande generationer. Att uppnå en ekonomi utan tvånget om tillväxt är knappast möjligt utan att ifrågasätta ägandet och styrningen av ekonomin.

Uppgifterna är enorma. Men någon annan väg finns inte.

Intressant?

Läs andra bloggar om miljön, klimatet, klimatfrågan, 

tillväxt

Ställ om! – en intressant bok.

Bland dem som har någon uppfattning i klimatfrågan finns det ett antal urskiljbara läger. På den ena kanten har vi först de som förnekar problemet med jordens uppvärmning orsakad av växthusgaserna. Denna grupp som länge sponsrats av fossilindustrin har under åren trängts tillbaka alltmer. I Sverige var det ett antal högt ropande röster från några äldre herrar som med tiden tycks ha tystnat nästan helt. I USA representeras dessa till exempel av den politiska höger som Donald Trump tillhör, människor som tycks sätta en ära i förakt för vetenskap och kunskap över huvud taget.

Därefter har vi den stora grupp av mäktiga beslutsfattare som visserligen nu erkänner de allvarliga problem som vi står inför, men som är ack så senfärdiga eller inkonsekventa i sina åtgärder. Bland de stora gäller det t.ex. statsledningarna i USA och Kina men också vår egen svenska regering som visar samma beteende genom åtgärder som den tyska brunkolsaffären eller nu senast genom beslutet om skatt på solceller.

Bland de konsekventa kritikerna och aktivisterna har vi miljörörelsens olika delar. Här går, som jag ser det, en avgörande skiljelinje mellan dem som i huvudsak sätter sin tillit till ”grön teknik” och dem som menar att detta inte räcker utan att vi också måste ställa om hela samhället och ifrågasätta dess grundläggande drivkrafter. Det förstnämnda förhållningssättet är ju mycket frestande.chile Det är naturligtvis mer tilltalande att betona det positiva som sker med utbyggnad av förnyelsebar energi (se till exempel denna hoppingivande bild från Chile) och nya energisnåla tekniker än det trista faktum att dessa framsteg ständigt äts upp av en ökad produktion/konsumtion av dessa nya produkter. För att ta ett exempel, så har det samtidigt med utvecklingen av bilarna skett en ständig ökning av antalet fordon, transporter och resor, så att summan ändå blir en ökning av utsläppen av växthusgaser.

För närvarande är ju den fossila energin fortfarande totalt dominerande i världen. Att komma bort från detta är i sig en gigantisk uppgift. Men som Jason Hickel påpekar i en artikel i Guardian 15 juli så räcker inte ens det. Problemet är inte bara vilken typ av energi som vi använder utan också vad vi använder den till, menar han. Om vi ställer om till 100% ren energi så skulle det vara ett avgörande men ändå inte tillräckligt steg för att undvika klimatkatastrofen. Hickel nämner sådana andra problem i förhållande till klimatet som avskogningen, det industriella jordbruket, den industriella djurhållningen, att den industriella produktionen av cement, stål och plast är källor till växthusgaser samt problemet med våra avfallsanläggningar som pumpar ut enorma mängder av metan.

Det finns alltså all anledning att ifrågasätta den alltför teknikoptimistiska inriktning som bortser från att det också krävs en grundläggande samhällsförändring. Det handlar om det faktum att vi redan nu tar ut alldeles för mycket från vårt jordklot  (begreppet ekologiskt fotavtryck). Att bryta denna utveckling krockar med det kapitalistiska systemets grundläggande drivkrafter, med dess nödvändighet av att ständigt utvidga produktionen och konsumtionen.ekomarxism Bland dem som på detta sätt kopplar klimatfrågan och en sådan systemkritik har begreppet ekosocialism börjat användas.

Systemkritisk ekosocialism

2014 kom boken ”Ekomarxism” (Tankekraft förlag) ut under redaktion av Rikard Warlenius, med texter av bland annat John Bellamy Foster och andra. Den innehåller olika marxistiska grundtexter om ekologi. Warlenius har själv skrivit viktiga böcker i klimatfrågan som ”Utsläpp och rättvisa” (Cogito 2008) eller ”Vägen till Köpenhamn” (Cogito 2009). I år har han varit redaktör för den mycket intressanta boken ”Ställ om! För en ekologisk socialism” utgiven av föreningen Bokförläggarna Röda Rummet. I boken medverkar Richard Smith ekonomhistoriker från USA som medverkat bland annat i New Left Review och Monthly Review, den belgiske agronomen och debattören Daniel Tanuro (som f.ö. medverkade på ett socialistisk forum här i Uppsala för några år sedan), den brasilianske sociologen och filosofen Michael Löwy, Pat Devine politisk ekonom från Storbritannien,20160826_090438 norrmannen Asbjörn Wahl ledare för alliansen ”For velferdsstaten” och rådgivare i Norges största fackförening Fagförbundet, Nathalie Guay från Québec och internationellt ansvarig i fackföreningen CSN, den svenske bilarbetaren Lars Henriksson som bland annat skrivit boken ”Slutkört” samt det före detta språkröret för Miljöpartiet Birger Schlaug. Det är en spännande blandning av författare och vinklar på ämnet. Några kanske kan upplevas som lite mer svårtillgängliga, men jag tror att det är värt mödan att läsa dem. En av bokens styrkor är just dess bredd. Det finns skillnader. Men även den gamle miljöpartisten Birger Schlaug – vars blogg jag för övrigt ofta uppskattar – menar att ”problemet heter kapitalism” eftersom ”en kapitalism utan tillväxt är en kapitalism i kris, Så är det”. Samtidigt finns där skillnaderna. Till exempel sätter Schlaug – till skillnad från Asbjörn Wahl – inte något hopp till fackföreningsrörelsen när det gäller den nödvändiga omställningen, dock utan att visa på alternativa motkrafter. I boken beskrivs och kritiseras olika uttryck för det kapitalistiska systemets oförmåga på ett mycket konkret sätt och några av författarna skissar på hur ett alternativt ekosocialistiskt samhälle skulle kunna se ut. Det handlar inte om beskrivningar av något idealt lyckorike, men kritiken mot de hittillsvarande erfarenheterna av ”socialism” i öststaterna får en mycket hård kritik. Begrepp inom marxismen diskuteras och ifrågasätts också, som när Löwy kritiserar den tidigare ”tesen om produktivkrafternas neutralitet”.

Det är inte någon tjock bok men mycket innehållsrik. Jag rekommenderar den varmt till alla som funderar kring dessa frågor.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan, omställning, miljö, boktips

Klimatkrisen och ransoneringen.

Allt oftare får vi uppleva att klimatkrisen inte bara är ett hot mot vår civilisation i framtiden utan att den drabbar oss redan här och nu. Ett exempel är de alltmer extrema vädren.

USA hotas nu av den värsta torkan på över tusen år. En extrem torka med uttorkade flodbäddar och knastertorr jordbruksmark. Enligt forskare vid NASA är det risk att torkan kan vara i 35 år under detta sekel.

Även på den södra delen av den amerikanska kontinenten drabbas man av torkan. I Brasilien är det nu värre än det varit på 80 år. Vattentäkterna för tjugomiljonerstaden São Paolo är nära kollaps. Även andra delar av Brasilien har en svår vattensituation. Forskare menar att detta beror på den globala klimatsituationen men också på de extrema skogsskövlingarna i Amazonas. Skövlingarna frigör stora mängder koldioxid som annars skulle bindas där och den fuktiga luft som regnskogarna drar in från havet minskar.

Samtidigt får vi veta att på global nivå så var nio av de tio varmaste åren sedan år 1900 nu på 2000-talet. Den globala temperaturen har gått upp med cirka 0,8 grader de senaste 100 åren.

När det gäller en sådan sak som vatten så ställer det helt grundläggande frågor om hur vi fördelar det vatten som vi alla behöver. Bara de allra mest cyniska dogmatiker kan väl då hävda att marknaden är ett rimligt sätt för att fördela vatten mellan oss människor. I just detta fall blir ransonering så uppenbart det enda rimliga.

Borde det inte också gälla på andra områden? I detta fall gäller det ju den direkta konsumtionen av något så livsavgörande som vatten. Men skulle – eller borde – det inte också utsträckas till den konsumtion som orsakar utsläpp av koldioxid? Det är ju väl känt att rika människor bidrar mer till utsläpp av växthusgaser än fattiga och män mer än kvinnor. Det gäller både globalt och nationellt. I Sverige undersöktes detta i början av 2000-talet. Enligt denna undersökning åstadkom de tio procenten rikaste i samhället fyra gånger så mycket CO2-utsläpp som de tio procenten fattigaste.

Vore det inte också rimligt att redan nu (i tid) ransonera åtminstone de värsta exemplen på utsläpp av växthusgaser, som till exempel flygresor?

En jämnare inkomstfördelning genom att kapa inkomst och konsumtionsutrymmet för de allra mest svinaktigt rika borde också direkt kunna bidra till att minska utsläppen på jorden.

På det sättet sammanstrålar strävan efter rättvisa med åtgärder mot klimatkrisen.

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

En ekosocialist om IPCC:s larmrapport

Jag skrev häromdagen om den femte rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.IPCC Den finns att läsa som en kortare PDF-version för ”policy-makers”

Samtidigt som det är en rapport som grundar sig på en massa vetenskapsmänniskors gemensamma arbete så är det också en larmrapport.

Rapporten styrker ytterligare att den globala uppvärmningen fortsätter och att detta främst är orsakat av förbränning av fossila bränslen. Det största problemet är användningen av kol, olja och naturgas som energikälla.Enligt IPCC stod utsläpp av CO2 från förbränning av fossila bränslen och industriella processer för 78% av de totala ökningen av utsläppen av växthusgaser från 1970 till 2010. fossila bränslen

IPCC menar att det förmodligen fortfarande är möjligt att undvika en ökning av jordens medeltemperatur på mer än 2 grader Celsius jämfört med förindustriell tid. Men om vi fortsätter som nu så kommer vi att överskrida det och om jag förstår rätt, även överskrida 4 grader. Det innebär en ”hög risk för allvarliga, omfattande och oåterkalleliga effekter globalt.” IPCCbildTill skrämmande händelser under nästa århundrade nämns t.ex. möjligheten av förlust av den grönländska inlandsisen i mer än 1000 år och en tillhörande havsnivåhöjning på upp till 7 m.

 IPCC och de politiska slutsatserna

IPCCBild2Häromdagen skrev jag lite slarvigt att IPCC inte uttalar sig  tydligt när det gäller politiska slutsatser. Jag hänvisade istället till Naomi Klein och hennes nya bok ”This Changes Everything”. Men det var som sagt slarvigt av mig. Det inser jag när jag nu läser en artikel av den belgiske ekosocialisten Daniel Tanuro – som för övrigt var här i Uppsala och talade på ett lyckat Socialistiskt forum för några år sedan. Tanuro påpekar i en artikel som finns att läsa på Climate and Capitalism att ingen tidigare IPCC-rapport levererat ett så kraftigt (politiskt) budskap. Han skrev och jag översätter så gott jag kan:

 Man insisterar på en rättvis fördelning av insatser mellan länder baserat på deras historiska ansvar, på att dela teknik, på behovet av internationellt samarbete, på vikten av att kombinera kampen mot klimatförändringarna och kampen mot fattigdomen, på de etiska kraven denna kombination ställer och på utmaningen för hela den mänskliga arten. Detta är avgörande frågor som potentiellt utmanar nyliberalismens logik.

 Men Tanuro pekar också ut vilka de största motståndarna och hindren är för att förverkliga en sådan politik och för att genomföra den nödvändiga klimatomställningen. Han skriver att för att vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på 2 grader ”så måste 80% av de nuvarande kända reserverna av fossila bränslen stanna i jorden och aldrig utvinnas”:

Men dessa bestånd är en del av tillgångarna hos oljebolagen och de härskande familjerna i de producerande staterna. Det är en förskönande omskrivning (av IPCC, min anm.) att skriva att en politik för begränsning skulle kunna minska de fossila bränsletillgångarna. I verkligheten kommer någon politik för minskning värd namnet, leda till ren och skär förstörelse av det mesta av sådant kapital.
Cheferna för den fossila energisektorn är väl medvetna om faran. Det är därför de kraftigt har finansierat ”klimatförnekarna” och genom att göra det har de vunnit  tid. Men i det långa loppet, är det osannolikt att lögnerna från dessa charlataner kan täcka över de störande vetenskapliga bevis som lagts fram av IPCC.

Det gäller alltså att utmana kapitalet:

 Dock är den roll som fossila bränslen spelar bara en aspekt av en mycket större fråga: logiken för ackumulering står på spel. Det har blivit en kliché att säga att evig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld. Eftersom energiomvandlingen i sig kommer att ge betydande nya utsläpp, så kommer en radikal minskning av utsläppen från och med nu fram till 2050 kräva en minskning av den slutliga energiförbrukningen, till en grad och på ett sätt som utmanar logiken av ”alltid mer” energi. För att uttrycka saken kort: vi måste minska materialproduktionen och transporterna.
Detta är möjligt utan att skada vår livskvalitet (tvärtom kommer det att öka den) om vi avskaffar all onödig och skadlig produktion, planerad förslitning, den löjliga mängden transporter som krävs av globaliseringen, etc. Det är möjligt utan att förstöra arbetstillfällen (det är tvärtom så att det skapar arbetstillfällen) om vi delar arbete, rikedom, kunskap och teknik. Men var och en av dessa alternativ leder oundvikligen till samma slutsats: vi måste utmana kapitalet som sådant.

 Tanuro skriver också om det kommande Parismötet 2015:

 Parismötet (COP21) i slutet av 2015 är tänkt att ge en klimatöverenskommelse. IPCC-rapporten är tydlig om allas ansvar. Vi förväntar oss att mötet ska spela en viktig roll. Men regeringarna kommer inte att överväga några antikapitalistiska alternativ. Konturerna av katastrofen blir säkrare, mer synliga och mer skrämmande, medan hundratals miljoner fattiga människor redan är de första offren för den globala uppvärmningen. I bästa fall kommer regeringsförhandlarna bara kunna koka ihop – bakom stängda dörrar – ett klimatavtal som kommer att vara vara ekologiskt otillräckligt, socialt orättvist, och tekniskt farligt på en teknisk nivå. Nya beslut från EU visar denna fara tydligt.
Möjligheten av en annan väg är beroende av social mobilisering. Eftersom detta är mer än en ekologisk fråga: den mänskliga utmaningen är grundläggande, och val av samhälle och civilisation kommer att avgöra allt annat. Våra motståndare är kraftfulla. Endast kollektiva åtgärder för alla förtryckta och utsugna kan driva dem tillbaka.
Från och med nu måste vi använda det larm som utfärdas av IPCC för att bygga den största möjliga front  till förmån för ett socialt och ekologiskt alternativ. Med ett ord: ekosocialism.

Läs andra bloggar om klimatet

Uppsala

Intressant?

Att lita på vetenskapen men dra slutsatser för politiken

FN:s klimatpanel IPCC har kommit med ännu en rapport häromdagen. Den finns också som en kortare pdf-version ”For policy-makers”  Ännu en gång ochCO2 med ännu större kraft slår man fast det som nu erkänns både av de flesta forskare inom området och även de flesta politiker. De av människor orsakade utsläppen av växthusgaser är de högsta i historien. IPCC säger att ”halterna av koldioxid, metan och lustgas, är utan motstycke, åtminstone under de senaste 800. 000 åren”.
Dessa klimatförändringar har som IPCC skriver ”fått omfattande konsekvenser för mänskliga och naturliga system:

Atmosfären och haven har värmts upp, mängden av snö och is har minskat, och havsnivån har stigit.

Att det finns människor som inte bryr sig om eller orkar ta till sig detta är sorgligt, men kanske inte så konstigt. Att se vad man kan göra i det lilla i förhållande till detta stora är inte så lätt. Ändå borde det vara självklart att det är bättre att försöka göra något alls än ingenting, både som enskild individ och tillsammans med alla andra.

Märkligt nog finns det fortfarande människor som driver åsikter – bland annat inom bloggvärlden – som helt förkastar det som den helt avgörande majoriteten av vetenskapsmänniskor nu anser. Bland politiska partier är det i Sverige, bara sverigedemokraterna som hör till denna skara.

Att vara sunt kritisk mot auktoriteter är naturligtvis bra. Jag har själv häromdagen ifrågasatt både den svenska försvarsledningen och andra ”auktoriteter” i ubåtsjakten. Man bör alltid ställa sig frågor om bevisen eller om vilka intressen som står bakom. Men när det gäller IPCC som grundar sina rapporter på en stor del av forskarvärlden så blir bevisen bara allt tyngre. De har så som forskare brukar göra hittills snarare alltid varit mer försiktiga i sina bedömningar än vad verkligheten sedan visat. Det är också väldigt svårt att se vilka intressen som skulle tjäna på kunskap om klimatförändringarna. Att det finns starka intressen (t.ex. oljeindustrin) som tjänar på att dessa kunskaper INTE sprids är däremot lätt att se.

IPCC grundar sig på vetenskap och fastslår bara det som säkert kan bevisas. Därför uttalar man sig inte heller tydligt när det gäller politiska slutsatser. Därför skriver man bara att ”antropogena (mänskligt orsakade) utsläpp av växthusgaser har ökat sedan förindustriell tid, till stor del beroende av den ekonomiska och befolkningsmässiga tillväxten…..

Men denna beskrivning missar något. Det gör däremot inte Naomi Klein – författare av böcker som No Logo eller Chockdoktrinen. I sin nya bok ”This Changes Everything” lyfter hon fram hur klimatkrisen måste leda till omfattande politiska förändringar.

Enligt det som skrivits om boken – som jag ännu inte läst – så tar hon upp kopplingen mellan klimatkrisen och vårt nuvarande ekonomiska system, som hon menar befinner sig i krig mot livet på jorden. I boken går hon mot argumentet om att marknaden ska rädda oss och visar att det istället är vinstintresset och tillväxten som är problemet.

En bok att se fram emot och återkomma till.

Intressant?

Media: DN

Bloggar: Jens Holm, Nere i Söderort

Läs andra bloggar om Klimatfrågan

 

Liknande inlägg: Klimatet kräver en ny typ av ekonomi, Den globala uppvärmningen är inte en förutsägelse…, EKOSOCIALISM 1.0

Sex timmars arbetsdag – ett orealistiskt krav?

Vid vänsterpartiets kongress, i förra helgen, lyftes kravet på sex timmars arbetsdag fram av kongressombuden. I olika kommentarer i media (t.ex. i UNT 14/1) har man kunnat läsa om hur ”orealistiskt” detta krav är. Naturligtvis finns det en mängd frågor som är komplicerade och som måste lösas i samband med en generell sänkning av arbetstiden i hela samhället. Men att inte ens våga tänka tanken känns oerhört inskränkt. Den tid som går åt för att producera mat, bostäder och alla de saker som vi kan skaffa oss, om vi vill och har råd, har minskat enormt under de senaste hundra åren. Under denna tid har vi minskat arbetstiden i olika omgångar. Efter decennier av kamp för 8-timmarsdagen infördes en lag om 48 timmars arbetsvecka 1920. Mellan 1957 och 1960 minskades den ytterligare genom lagstiftning till 45 timmar och sedan 1973 har vi haft 40 timmars arbetsvecka.

Att det inte skulle vara möjligt att i vår tid minska den tid som vi arbetar för lön, är svårt att förstå. I grunden handlar det om val som vi borde kunna göra, om vi vill, och om vi inte låter en viss typ av ekonomi styra oss som en osynlig men diktatorisk järnhand. Att det är fullt möjligt ur ekonomisk synvinkel visar Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren i en artikel i ETC.

Men varför vore det bra att minska arbetstiden? Jag tycker att det finns en mängd skäl. Trots våra allt högre BNP-mått ökar stress, utbrändhet och psykisk och fysisk förslitning i arbetslivet. Förutom att det skulle ge de flesta av oss en möjlighet att leva ett lugnare och behagligare liv så handlar det idag också om hur vi ser på hela vår planet och dess framtid. Det sätt som vi lever på i de mest industrialiserade länderna med ständigt ökande varuproduktion och transporter hotar alltmer hela vår existens. Det behövs naturligtvis en enorm omställning för att vända denna utveckling. Men att fortsätta den exponentiella (procent på procent) tillväxten, med en allt större produktion av materiella ting, bidrar inte till en sådan omställning. Samtidigt som tiden för att producera såväl mat som kläder eller telefoner minskat enormt så gäller inte samma sak för arbeten inom tjänstesektorn. Det går inte att på samma sätt öka effektiviteten inom t.ex. skola, vård och omsorg. Men det absurda är att inom dessa sektorer har antalet anställda trots detta minskat. En minskad arbetstid skulle kunna innebära både att vi fick mer tid för våra nära och kära och att vi samtidigt valde att låta fler människor arbeta inom den gemensamma välfärden. Det faktum att så många människor nuförtiden inte ges möjlighet att arbeta någonstans oavsett om det sägs vara låg- eller högkonjunktur är också ett starkt argument för att minska arbetstiden och solidariskt dela på jobben.

Minskad arbetstid i hela samhället skulle också kunna bidra till ökad jämställdhet. De flesta som arbetar deltid är kvinnor. Samtidigt är det kvinnorna som lägger ner mest tid på det obetalda arbetet med hem, barn och gamla. Om sex timmars arbetsdag blev norm i samhället skulle det kraftigt minska antalet deltidsanställda. Det skulle minska skillnaderna i lön mellan kvinnor och män och det skulle dessutom kunna bidra till ökad jämställdhet i hemmet.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, Expressen, DN

Läs andra bloggar om sex timmars arbetsdag

Intressant?

Läs också ett tidigare blogginlägg som berör detta ämne: Kärlek bra för miljön

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Ska vi hoppas på en krasch?

För några dagar sedan landade ett nytt nummer av klimatmagasinet Effekt i min brevlåda. Som vanligt blir jag lika överraskad och imponerad över hur den lilla redaktionen med begränsade resurser lyckas med att göra en så snygg, intressant och välskriven tidning där klimatfrågan synas ur ständigt nya synvinklar. För er som bryr er om klimatfrågan och inte redan har denna tidskrift säger jag bara: skaffa den!

En speciellt provokativ eller provocerande artikel i detta nummer står journalisten, författaren och miljödebattören David Jonstad för. Hans artikel har rubriken ”Vårt bästa hopp är en krasch”. Vad han menar är ungefär att trots att vi, med övertygande stöd i forskarvärlden (som exempelvis den senaste rapporten från FN:s klimatpanel), vet att vi styr mot klimatkaos så ”fortsätter det oljedrivna maskineri som vi kallar civilisation” att rulla vidare. Han tar upp det faktum att de minskningar i utsläppen som skedde under 1990-talet inte berodde på kloka och medvetna beslut utan på sammanbrottet för Sovjetunionen. Därför, menar han, skulle ett sammanbrott – en krasch – i det ekonomiska systemet vara det som bäst bidrog till att bromsa den negativa utvecklingen för klimatet.

Jonstad inser och anser naturligtvis att detta vore negativt på andra sätt, eller som han skriver: ” Ur ett socialt perspektiv och på kort sikt är det verkligen inget att hoppas på. Men ur ett ekologiskt perspektiv och framförallt ur ett långsiktigt socialt perspektiv, är en ekonomisk krasch vårt bästa hopp”.

Är det verkligen så?

En sak som man kan säga om detta är ju att till skillnad från andra saker som vi kan hoppas på som ett resultat av social och politisk kamp så är en ekonomisk krasch inte något som vi kan påverka, oavsett vad vi hoppas på. Det är inte bara så att vi vanliga maktlösa människor inte kan påverka detta. Jag tror inte heller att de som sitter överst i de ekonomiska eller politiska pyramiderna kan påverka detta. I alla fall inte på något avgörande sätt. Kriser och krascher av kapitalistisk typ, med mänsklig och materiell förödelse som följd är ju inte en del av civilisationen i största allmänhet. Den typ av kriser som mänskligheten upplevt sedan kapitalismens uppkomst har däremot sedan dess varit en oskiljaktig del av just detta system som idag är  totalt dominerande på vår jord.

Istället för att hoppas på dessa krascher brukar socialister rikta in sin kritik mot det ekonomiska vansinnet och argumentera för en demokratisering av ekonomin, som innebär att vi tar kontroll över samhällets avgörande drivkrafter istället för att låta oss kontrolleras av dem. Det tycker jag att vi ska fortsätta göra.

För samtidigt som vi alla måste göra så mycket som vi kan (DET är aldrig försent) så är det  bara om vi kan knyta ihop kampen för social och ekonomisk rättvisa med den ekologiska kampen som vi kan skaffa oss de medel som behövs för att verkligen lösa klimatkrisen. Det handlar om makt och kontroll över resurser. Vi måste befria dagens fåtaliga makthavare från den fossil-kapitalism som de inte ens själva kontrollerar och istället försöka lösa de gigantiska problemen demokratiskt, solidariskt och grundat i den kunskap vi har om vad som håller på att hända med vår jord.

Inom denna ekosocialistiska inriktning har olika tänkare även gått tillbaka till Marx och visat på att denne 1800-talsman inte bara såg ekonomin ur ett inskränkt perspektiv utan också uppmärksammade frågan om hållbarhet eller till exempel sambandet mellan städernas miljöproblem och åkerjordarnas urlakning. På den stora konferens om Marx som i helgen ordnades på ABF-huset i Stockholm (Marx 2013) deltog bland annat John Bellamy Foster som forskat om detta. Andra tänkare som skriver om förhållandet mellan marxism och ekologi kan man t.ex. hitta på Climate and Capitalism.

Media: DN1, DN2, SvD, Dagens Arena, Guardian1, Guardian2

Blogg: uppsalainitiativet

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatet

Läs också: Klimatet kräver en ny typ av ekonomi, Ekosocialism 1.0

%d bloggare gillar detta: