En viktig strid för demokrati, föreningsfrihet och schyssta arbetsvillkor

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad […] föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften

(Regeringsformen kapitel 2 §5)

Så står det alltså i den gällande svenska grundlagen. Men som ofta när det gäller demokratiska rättigheter så visar det sig att det finns brister såväl i verkligheten som i den faktiska uppslutningen kring principerna.

Ett exempel på det är den långa kamp som Hamnarbetarförbundet tvingats driva för att ens få dessa grundlagsfästa rättigheter. Deras motståndare i Transportföretagen har de senaste åren trappat upp konflikten. Och idag inledde Hamnarbetarförbundet  punktstrejker runt om i landet. Transportföretagen svarade direkt med att lockouta (stänga ute) hamnarbetarna.

En viktig del av föreningsrätten är och har varit rätten att bilda fackföreningar. För att en fackförening ska kunna verka och företräda sina medlemmar krävs det att de får sluta kollektivavtal med arbetsköparna, att de får utse skyddsombud och förhandla. För en fackförening som ansluter och representerar hälften av hamnarbetarna i Sverige och i en del hamnar utgör majoriteten, så är det minst sagt rimligt att få sluta kollektivavtal. Men detta vägrar alltså Transportföretagen. De vill istället att Hamnarbetarförbundet ska underordnas Transport och LO.

gårdagens Aktuellt fick vi faktiskt en ganska hyfsad information om  av vad det handlar om genom en intervju med journalisten Hans Bergsten. Han talade om att det ”handlar om rätten att organisera sig så som man själv vill. Man vill välja den som ska representera en, helt enkelt.” Bergsten talade också om att det i hamnarbetarförbundet är medlemmarna som på möten bestämmer om avtal och större beslut. Han kallade detta för ”direktdemokrati”. Jag undrar varför man inte bara helt enkelt kan kalla det demokrati? Att den bristfälliga demokrati som råder i de flesta fackföreningar betraktas som normal demokrati är ju verkligen sorgligt.

Efter detta ställer så programledaren Nike Nylander då frågan: ”Kan man säga att dom är mer radikala än transport?” Tyvärr har ju ordet ”radikal” numera fått en alltmer negativ innebörd (”radikalisering” innebär oftast något reaktionärt och våldsamt). Bergsten svarade att Hamnarbetarförbundet var en ”Kamporganisation”. Även detta låter ju i vår tid av stor glömska omodernt och konstigt. Men en fackförening som inte är beredd att kämpa (vara en kamporganisation) är inte egentligen värt något för sina medlemmar.

På Aktuellt kunde vi också höra Mattias Dahl, vd för transportföretagen säga att ”Det vilar en tung förklaringsbörda på Hamnarbetarförbundet varför man inte antog avtalet”. Men den tunga ”förklaringsbördan” vilar tungt på Transportföretagen som kränker föreningsrätten. Enligt 2 kap 24§ andra stycket i regeringsformen får föreningsfriheten begränsas ”endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.” Transportföretagen kränker denna rätt. Och LO spelar tyvärr med.

Så här förklarar för övrigt hamnarbetarna själva den senaste striden:

Den 23 januari inleds en rad punktstrejker i landets hamnar. Hamnarbetarförbundet lägger ner arbetet mellan 2 och 4 timmar i flera avdelningar under de kommande dagarna. Samtidigt eskalerar arbetsgivarna konflikten genom att varsla om lockouter som innebär mångfaldigt större produktionsstopp.

Hamnarbetarförbundets syfte med varningsstrejkerna är att få till stånd ett rikstäckande kollektivavtal som fullvärdig part med arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Ett avtal med rätt att förhandla om medlemmarnas villkor och rätt att delta i skyddsorganisationen med valda skyddsombud.

Hamnarbetarförbundet har strävat efter att teckna kollektivavtal i snart fem decennier, sen fackföreningen bildades. I april 2018 blev situationen akut, då arbetsgivarna genomförde en utestängningspolicy som innebar att all samverkan med förbundet drogs tillbaka. Drygt hundra skyddsombud har förlorat sina mandat att verka för säkra arbetsplatser. Man är nu orolig för att fler allvarliga olyckor och i värsta fall dödsfall ska inträffa.

Ändå väljer hälften av landets hamnarbetare att fortsätta vara medlemmar i Hamnarbetarförbundet. Det beror på förbundets organisationsmodell, med omfattande medlemsdemokrati. Det är alltid de berörda medlemmarna som bestämmer hur facket ska agera i olika situationer. Det gäller allt från lokala schemaförhandlingar till centrala beslut.

I en tid när högerns olika delar går till frontalangrepp mot såväl fackföreningsrörelsen som olika typer av uppnådda framgångar är en kämpande fackförening som Hamnarbetarförbundet oerhört viktig och förtjänar vårt helhjärtade stöd.

 

Liberalismen och regeringsmakten

När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället.

Så skrev UNT:s politiska chefredaktör Håkan Holmberg i en ledare i söndagstidningen med rubriken: ”Att återupptäcka liberalismen”.

Jag läste den samtidigt som jag i likhet med många andra funderar över regeringsfrågan. I någon mening kan jag hålla med Holmberg om att samhällen där ”liberalismen trängts undan” varit, blivit och är motbjudande samhällen. Frågan är ju vad som menas med Liberalism.

När Holmberg skriver att det handlar om ”insikten att samhället alltid präglas av mångfald och rörlighet och att detta inte är farligt utan fullt naturligt och legitimt” eller att man ”alltid betonat framsteg, ……… över traditioner” och hyst ”misstro mot maktkoncentration av alla slag och respekt för individens värde och värdighet” så är det ju sådant som jag och många –  ja de flesta –  som kallar sig socialister, också ställer sig bakom. När sådana värden trängts tillbaka eller förtryckts har vi också sett en nedmontering av både demokratin så som vi känner den och olika mänskliga rättigheter. Därför tyckte jag och skrev positivt (14 november) om det tal i riksdagen som Liberalernas ledare Björklund höll inför omröstningen om Kristersson som statsminister. Jag skrev att jag gladdes över den ”demokratiska anständighet” som han utvecklade när han beskrev den internationella högervågen och tog avstånd från att släppa fram den till regeringsmakten i Sverige. För jag vill inte leva i ett samhälle där mångfald bekämpas, enfald främjas och reaktionära och förtryckande värderingar får styra över olika gruppers eller individers liv.

Men så kom då utspelen om vilka krav som de partier som kallar sig liberala förde fram för att stödja en socialdemokratisk regering, istället för en m+kd-regering stödd av sd. Kanske är dessa krav också uttryck för en (annan) sida av liberalismen. Men knappast den socialliberala. Det handlade om angrepp på anställningstryggheten, sänkta ingångslöner, marknadshyror och ytterligare skattesänkningar för dem med höga inkomster. Inget av dessa krav handlar om ökad frihet för flertalet. De är alla krav som riktar sig mot majoriteten av arbetare och låginkomsttagare och skulle minska vår frihet. De är alla krav som skulle bidra till att öka istället för att minska klyftorna i samhället.

Deras krav för att släppa fram en socialdemokratisk regering handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”.  Om socialdemokraterna skulle gå med på detta så skulle det definitivt inte kunna kallas för en mittenpolitik. Det skulle innebära att socialdemokraterna släppte det sista av att vara ett parti för arbetare och låginkomsttagare. Det skulle i sin tur innebära att många socialdemokratiska gräsrötter skulle förlora hoppet och lämna socialdemokratin.

Uppenbarligen är ett sådant styre helt orimligt och för det socialdemokratiska partiet och för de flesta av oss som skulle förlora på en sådan politik, får vi hoppas att det inte blir av.

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Det innebär också att opposition, rörelse, aktivism utanför riksdagen nu inte bara är viktigt som alltid utan idag det helt avgörande för att bryta högeroffensiven.

Den ”rimliga” högervågen

Det är helt naturligt. Det är så det bör vara. Det är så jag vill ha det.

                                                                                              Jimmie Åkesson

Så sa SD:s partiledare i riksdagen idag den 14 november inför den omröstning om Ulf Kristersson som statsminister som sen genomfördes. Tack och lov fick han inte som han ville ha det.

Oavsett åsikter så var det ett flertal mycket skickliga talare som argumenterade utifrån sina respektive partiers ståndpunkter (den typen av skickliga talare som nog skulle kunna argumentera lika starkt för i princip vad som helst). Åkesson la också som ofta sina argument mycket skickligt. Han sa att SD inte hade fått några ”garantier” av M+KD och att de därför hade ”starka skäl att rösta nej”, men att de ändå skulle rösta ja till Kristersson. Skälet till SD:s ja var att ”vi ser ett nytt politiskt landskap växa fram i Sverige precis som i övriga västvärlden”. I detta ”nya politiska landskap” menade han att ”de två extremt liberala partierna i Sveriges riksdag” dras till S+MP+V ”där de hör hemma”, medan å andra sidan M+KD närmar sig en ”konservativ sammanslutning”. Detta kallade Åkesson med sitt vanliga sätt att uttrycka sig för ”en rimlig riktning där vi mer börjar likna andra länder i Europa” med ”konservativa samarbeten”. Det var detta han såg som ”helt naturligt”, ”så det bör vara” och som han ville ha det.

Liberalernas Björklund hade precis innan  beskrivit denna ”rimliga riktning” av ”konservativa samarbeten” med ett uppfriskande ideologiskt klarspråk. Han konstaterade att vi genomlever en kraftfull högervåg över hela västvärlden. Han exemplifierade med Trump, Brexit, Le Pen, Polen, Ungern, Österrike och Italien och påtalade att det är i detta sammanhang som SD ingår. Han konstaterade också att denna högernationalism prövats i Europas historia med fruktansvärda resultat.

I det dystra politiska läge som vi befinner oss i måste jag som socialist säga att jag gläds över att det ändå finns en sådan demokratisk anständighet inom delar av borgerligheten. Självklart har både ledningen för C och L utsatts för hårda påtryckningar från mäktiga grupper inom det som brukar kallas svenskt näringsliv. Detta nämnde naturligtvis inte Björklund. Däremot sa han att han under sina 25 år i politiken aldrig upplevt så mycket personligt riktat hat från det som han kallade ”högerns svans”. Dessa personer i SD och moderaterna (tänk Hanif Bali) som blivit allt mer aggressiva samtidigt som SD växt ger en försmak av det samhälle som de konservativt högernationella eftersträvar.

Trots den nu djupa sprickan i den borgerliga parti-sammanslutning som ett antal år har kallat sig för ”alliansen” så fortsätter centerledaren Annie Lööf att tala om att hålla samman denna men kombinera det med blocköverskridande samarbeten med MP och S. Det är svårt att tro på. Och svårt att förstå hur hon tänker. Framtiden kommer utvisa om det går att lappa ihop det borgerliga blocket.

Idag röstade 195 av riksdagens ledamöter nej till en reaktionär högerregering mot 154 ledamöter som röstade ja. Oavsett mina egna åsikter eller önskningar i frågan verkar det uppenbart att det är C+L som har bollen nu. Vi har ett reaktionärt block på 154 ledamöter (M+KD+SD). Vi har två mittengrupper S+MP med 116 ledamöter och L+C med 51 ledamöter. Tillsammans skulle dessa ha 167 ledamöter om de slog ihop sina påsar. Det är inte en absolut majoritet (175 av riksdagens 349) men de skulle ändå bli den största gruppen. Om detta läge uppstod så är frågan hur Vänsterpartiet med sina 28 ledamöter ska ställa sig. Jag tycker nog att det – även om vänstern önskar en rödgrön regering – vore rimligt att i ett sånt läge, som det heter, ”släppa fram” en sådan regering, för att sedan driva en tydlig vänsteropposition.

För alla sorter av vänstermänniskor är däremot alla former av politiskt påverkande arbete ute i samhället nu det avgörande.

Brasilien inför avgrunden

Här är en kommentar inför den andra omgången i valet i Brasilien nu på söndag 28 oktober, skriven av Örjan Appelqvist, som jag fått lov att publicera här:

 

En kommentar inför Brasiliens ödesval

Jair Bolsonaro

Bara tre dagar återstår till att den sociala katastrofen i Brasilien är ett faktum.
Om tre dagar kommer med all sannolikhet Jair Bolsonaro ha valts till Brasiliens nye president. En högerextremist som ser militärdiktaturens blodiga år som ett föredöme och som när han bidrog till att Dilma Rousseff ,Brasiliens mest rättrådiga president, avsattes hyllade överste Carlos Ustra. Den militär som var personligen ansvarig för tortyren av Rousseff under diktaturen mörka år.
Brasilien får en president som ser alla reformer för de allra fattigaste i Brasilien som en uppmaning till lättja, som säger upp Parisavtalet om begränsning växthuseffekterna och som öppnar Amazonas för exploatering och folkfördrivning.
Och ändå: för några månader sedan var Lula, Brasiliens förre president, den som skyhögt ledde i opinionsmätningarna.

Hur har denna omsvängning varit möjlig?

För det första måste vi ses att omsvängningen möjliggjorde av grundläggande svagheter i Arbetarpartiets strategi.

Lula

Lulas idé var att förbättra för de fattigaste utan att röra eliternas makt. Utan att ifrågasätta mediestrukturen eller finansministeriets nyliberala dogmer.
Den lyckades delvis. Genom program som Zero Fame och Bolsa Familia och genom höjda minimilöner kunde tiotals miljoner brasilianska familjer lyftas ur total fattigdom, de kunde för första gången bli medlemmar i samhället – inte bara namnlösa tusenden, liksom hundarna i favelas. De kunde äntligen tänka framtid för sina barn.

Det var egentligen ett mirakel att Lula blev vald i Braslien, detta land som kanske har världens största klyftor. Landets hade frigjort sig ur en femtonårig period av hård militärdiktatur – men var fortfarande inte demokratisk rättstat i västeuropeisk bemärkelse. Inga tortyrgeneraler hade ställt till svars. Den militär och den domarkår som genomdrivit militärdiktaturen satt kvar i orubbat bo. De partier som tilläts verka var präglade av Brasiliens koloniala arv: det var godsägarkontrollerade partier som styrde ”sina” delstater oinskränkt.
Korruptionen var allmänt förhärskande inom det politiska systemet. Klassklyftor med en överklass värre förskansad än kolonialväldena.
Poliskåren präglas än idag av en otrolig brutalitet: femton personer om dagen dödas i polisoperationer.
Visserligen blev Lula vald till president, men han hade ingen majoritet i den brasilianska kongressen. Han måste därför förhandla sig fram till uppgörelser med olika korrupta småpartier. Så småningom drogs olika politiker i PT med i detta spel men i huvudsak handlade korruptionsaffärerna om andra partier.

En annan svaghet i Lulas strategi var att överklassens mediamonopol aldrig ifrågasattes. 8 familjer äger 80% av pressen och dominerar TV-utbudet totalt. Och det är media som driver trivialiseringen till sin yttersta spets och som med sensationsjournalistik hela tiden angripit alla sociala reformer och drivit krav på ”lag och ordning” i alla situationer.
Och därvidlag har de hjälp att de enorma klassklyftorna som i storstädernas favelas funnit en grogrund för en omfattande kriminell ekonomi.
Lag och ordning är i för sig lovvärda önskemål, men när handhavandet av dessa lämnas i händerna på en poliskår som hyllar traditionerna från militärdiktaturens dagar och dagligen utan rättegång avrättar småtjuvar och gatubarn blir civilbefolkningen knappast beskyddad, snarare offer för uppgörelser mellan olika våldsverkare.
Medan de fattiga i favelas har att uthärda de militärt inriktade insatserna och hoppas att de själva inte ska hamna i skottlinjen så tar medelklassen sin tillflykt till sina avspärrande bostadsområden och vänder sig till högerpolitiker för att känna trygghet.

Dilma Rousseff

Dilma Rousseff hade vid sitt tillträde på grund av fallande råvarupriser mindre ekonomiska marginaler för en fortsatt reformpolitik och insåg samtidigt behovet att ta itu med den röta som korruptionen utgjorde, och som spritt sig även till regeringspartiet.
Hon tog därför initiativet till krafttag mot korruptionen via operationer som Java Lato, biltvätten. Dess början var lovande – åklagarämbetet kunde åtala ett stort antal politiker och ha ännu fler under undersökning. Ett antal senatorer stod inför hotet av fängelsedomar.
Men det var då det visade sig vilken hydra korruptionen är – och hur dess samspel med ett likaledes korrupt medie-etablissemang var förödande.
Med en oförarglig bokslutsdispostion som förevändning lyckades högerpartierna starta en process för att avsätta den folkvalda presidenten – och med hjälp av korruptionsanklagade senatorer få en majoritet att avsätta henne! (Det var i det sammanhanget som Bolsonaro tillägnade överste Carlos Ustra äran av denna seger.) Till bilden hör att såväl senatens dåvarande ordförande som Michael Temer, den vicepresident som ersatte Rousseff nu står under åtal för korruption. En anklagelse som aldrig riktats mot Dilma Rousseff.
Med Rousseff ur vägen var vägen fri för högern: en ohämmad nyliberal åtstramnings- och omfördelningspolitik blev följden. Temer blev snabbt en hjärtligt avskydd president – endast 5% av honom stödde enligt senaste opinions undersökningar. Detta trots att han fått en välvillig behandling i media.
Inför det kommande presidentvalet måste medie-etablissemanget därför söka sig en
ny riddare, obefläckad av korruptionsskandaler. Men eftersom alla tillgängliga högerpolitiker varit inblandade i det korrupta systemet fanns det ingen som kom i närheten av Lulas popularitetssiffror.
Det var här Brasiliens avgrundsdjupa klassklyftor åter gjorde sig gällande. Domstolsapparaten är en de institutioner som helt präglas av den ”djupa statens” klassförakt och som sett Arbetarpartiets maktställning som en förolämpning. Genom att anklaga Lula för att personligen ha skott sig genom att av ett byggföretag ha fått en lägenhet kunde Lula ställas inför rätta, dömas. Därigenom kunde den mest folkkäre politikern förhindras att ställa upp i presidentvalet. För att bedöma rimligheten i åtalet kan nämnas att det saknas varje belägg för att någonsin haft tillgång till denna lägenhet och att bevisningen uteslutande bygger på ett vittnesmål från en korruptionsåtalad person som i utbyte mot sitt angiveri fått en avsevärd strafflindring. Utan varje påtaglig bevisning kunde en domstol därigenom döma honom till ett långvarigt fängelsestraff, förvägra honom en resningsansökan, spärra in honom och utestänga honom från deltagande presidentvalet!
Och sedan hade medie-etablissemanget funnit en ny kandidat att ställa sig bakom: Jair Bolsonaro. Från början var det få som trodde att denne utkantsfigur i Brasiliansk politik på allvar skulle kunna göra sig gällande, så extrema var hans åsikter. Att så öppet som han hylla militärdiktaturen, uttrycka sitt förakt för sociala opinionsrörelser, förespråka ”hårda tag” mot fattigbönder och vilja ge storgodsägare och exploatörer i Amazonas fria händer: det var ändå synpunkter som även städernas ”civiliserade” överklass ryggade för.
Men till sitt stöd hade han en mäktig institution: den evangeliska rörelsen. När den kastade in sina pastorer i ett helhjärtat stöd för Bolsonaro steg hans opinionssiffror. För någon månad sedan blev han den ledande kandidaten. Stödet var dock bara drygt 30 %, alltså långt ifrån majoritetsställning. PT hade undertiden lanserat Fernando Haddad som ersättare för Lula.
Valet såg för en månad sedan ut som att bli en öppen affär. Men den sista veckan innan första valuppgången hände något: röststödet för Bolsonario ökade med tio procent! I en diskussion i den franska mediesajten Mediapart pekade historikern Maud Chirio på två faktorer: WhatsApp och O Globo.
Eftersom den är helt gratis är WhatsApp den mest använda kommunikationskanalen i Brasilien. Med hjälp av all information om kundprofiler har dataföretag kunnat identifiera alla potentiellt övertalningsbara väljare. De översköljdes dagarna innan av miljontals budskap där Haddad och hans vicepresident tillskrevs ett antal lögnaktiga påståenden och utmålades som allmänt depraverade och korrupta. Meddelanden som inte var allmänt tillgängliga och därför inte kunde bemötas. Men som hade effekt.
Till detta kom att det ”liberala medie-etablissemanget” på upploppet bestämde sig för att helhjärtat stödja den kandidat som hade bäst förutsättningar att besegra Arbetarpartiets kandidat.

Det försprång som Bolsonaro etablerat är i princip ointagligt och eftersom Bolsonaro vägrar att ställa upp i någon debatt som han inte själv kan styra så får Haddad aldrig någon möjlighet att bemöta lögnpropagandan ge väljarna en rimlig bild skillnaderna mellan de två politiska alternativen.

Valet kommer utan tvivel att störta Brasilien ner i en avgrund. En stor andel av de femton miljoner som sedan seklets början lyfts ut fattigdom kommer att återförpassas till samhällets utmarker . De livskraftiga sociala rörelserna bland jordlösa bönder, bostadslösa, fackföreningsaktiva kommer säkert att protestera – men mötas av naket våld. Såväl från ordinarie poliskår som från beväpnade ”medborgargarden”.

Det som är på väg att ske är en tragisk påminnelse hur tätt förbundna sociala och ekologiska frågor är: med Bolsonaro vid makten är fältet öppet för de krafter som vill jaga bort indianer ur Amazonas urskogar och skövla dessa jordens lungor. ”Världssamfundets” ekologiska strävanden står handfallna inför girighetens triumf.

Det är också en plågsam varningsklocka när det gäller våra demokratiska möjligheters skörhet överhuvudtaget. Vi hoppades att internet skulle bredda vägen för ett fördjupad demokratiskt deltagande: nu visar det sig att ”sociala medier” helt överflyglats av krafter som med industriella metoder och sofistikerade algoritmer kan dränka det offentliga samtalet med illvilligt förtal de ömtåliga dagar då medborgarnas röster för en gångs skull ha betydelse.

Örjan Appelqvist

Med nosen i kaklet – ett misslyckande?

Spelet om att bilda regering fortsätter. Moderatledaren Kristersson som lyckats med att etablera det märkliga uttrycket ”ända in i kaklet” (som jag nu ser alltfler skribenter använda) fortsätter sin kakelvandring. Kristersson har ju sagt att han ska kämpa för en ”allians”-regering på detta vis. Men efter att han av riksdagens talman fått uppdraget att bilda en sådan regering, sa Kristersson häromdagen att han inte lyckats. Hans och de övriga borgerligas ”förstahandsalternativ” var att bilda en sådan regering med stöd av socialdemokraterna. Men socialdemokraterna hade avvisat detta trots Kristerssons förhandlande.

Att socialdemokraterna inte skulle ge detta stöd har alla andra –  till och med TV:s expertkommentator Mats Knutsson – vetat hela tiden. Det beror inte främst på att det socialdemokratiska partiet har varit ett maktparti under många decennier, som Knutsson och andra ”experter” framhållit. Det beror på det enkla faktum att de har stöd av 144 mandat i riksdagen medan Kristersson har stöd av 143. Så varför skulle de ge detta stöd?  Sverigedemokraternas mandat är här inte inräknade. Och det är om dem och deras stöd och inflytande det handlar.

För Kristersson har knappast misslyckats. Vad man än kan säga om Kristersson, dum är han nog inte. Inte har han trott att socialdemokraterna skulle ge ett sådant stöd till de fyra borgerliga partierna. Han kan ju också räkna. Nej snarare handlar det nog om att vinna tid för tanken att sverigedemokraterna väl ändå inte är så farliga. Framförallt bland dem som befinner sig i det som idag är någon sorts liberal politisk mitt. Denna tanke har torgförts av allt fler borgerliga debattörer: kända personer bland de svenska kapitalisterna (det s.k. näringslivet) och en mängd olika konservativa eller föregivet ”liberala” debattörer och opinionsbildare. En ganska typisk röst i denna kör av ”sd-tvättare” är PM Nilsson på Dagens Industri som den 30 september skrev:

Var inte rädda. Den nordiska nynationalismen går att leva med. Den är kanske inte värre än ett släpankare för att något minska hastigheten i en av världens rikaste, mest föränderliga och demokratiskt råstarka regioner.

”Var inte rädda” alltså. Det är budskapet. Men om denna rädsla eller om sd talar inte Kristersson (ännu). Han säger istället att ”Alliansen har en politik som vi har goda möjligheter att få igenom i Sveriges riksdag”. Alla vet att detta betyder att den politiken ska stödjas av sd.

En liten vink om vad som kan hända i ett Sverige där sd ges ett ökat inflytande är nedskärningarna och de nya reglerna för public service i Danmark som den borgerliga danska regeringen genomför tillsammans med sd:s broderparti Dansk Folkeparti. Här ska ett nedrustat och försvagat public service nu garantera ”kristna och danska värderingar”. En sådan utveckling har vi redan sett i ett annat av SD:s föregångsländer: Ungern.

Moderaternas spel fortsätter, liberalerna grillas och sd väntar och bidar sin tid.

Tankar om valet 2018

Så verkar då valresultatet vara klart.

De borgerliga partierna i den s.k. alliansen ökade lite i väljarkåren trots att det traditionella högerpartiet moderaterna minskade mest av alla partier (minus 3,5 procent). Den gemensamma lilla ökningen för de borgerliga partierna beror på att kd ökade med 1,8 procent och att centern ökade med 2,5 procent.

Det parti som ökade mest var sd med plus 4,7 procent.

Den rödgrönrosa sidan backade kraftigt, socialdemokraterna med 2,8 procent, miljöpartiet med 2,5 procent och FI utplånades i stort sett sedan förra valet. Det är bara vänsterpartiet som går framåt med 2,3 procent.

 

SD överskattat och övergött med pengar

Sd nådde alltså 17,5 procent. Det är en skrämmande hög siffra för alla som vill leva i ett demokratiskt samhälle. Men det är ändå betydligt lägre än vad som gissades i många uppblåsta opinionsundersökningar eller bland de egna anhängarna. På valnatten kunde vi t.ex. höra en självsäker partisekreterare Jomshof slå fast att de skulle få över 20 procent. Så blev det nu inte. Och trots att det blev allt tydligare under valvakan att sd inte skulle nå 20 utan snarare 17 procent fortsatte programledare och experter upprepa att nästan ”var femte väljare” röstat på SD, trots att det inte var sant. Man kan undra om siffrorna kanske skulle ha varit lägre ändå ifall sd inte blåsts upp på detta sätt av opinionsinstitut och olika etablerade medier. Johan Anderberg resonerar om hur Sverigedemokraterna kunde överskattas med en halv miljon röster i en intressant artikel i Expressen:

….hur bra hade Sverigedemokraterna gått om vi inte tjatat om att det gick bra för dem? Inom socialpsykologin talar man om bandwagoneffekten – att människor tenderar att anta åsikter som de tror att majoriteten av omgivningen har.

Att SD hade mycket ekonomiska resurser till sitt förfogande framgår nu som en följd av att lagen om öppen redovisning antogs 2014. De partier som får mest pengar (m+sd) var de som mest motsatte sig denna lag. De hade väl anledning att tänka att den som spårade pengarna kunde dra en del ofördelaktiga slutsatser. Som ni kan se hade dessa två högerpartier resurser totalt överlägsna de andra partierna.

 

Att förstå SD:s framgång

Dessa feta resurser hade naturligtvis betydelse även om moderaterna trots sina resurser backade och det definitivt inte räcker för att förklara sd:s framgångar. Hur ska vi då kunna förstå dessa framgångar? En av de bästa analyserna av detta tycker jag görs av Kent Werne i en artikel i Dagens ETC 13 september där han bland annat skriver:

Det var i detta ofärdsland som Sverigedemokraterna tog klivet in i riksdagen och växte till kammarens tredje största parti. Och enligt en ny studie – ”Economic Losers and Political Winners: Sweden’s Radical Right” – är det mer än ett sammanträffande. SD:s ökning kan till stor del skyllas på den nymoderata arbetslinjen och på finanskrisen, menar forskarna. Såväl SD:s lokalpolitiker som partiets väljare återfinns oftast bland det senaste decenniets förlorare: De som står utanför arbetsmarknaden (outsiders) och de som riskerar förlora försörjningen och fotfästet (osäkra insiders).……..
Att arbetarklassen har osynliggjorts av medierna, samtidigt som Socialdemokraterna har jagat ”mittenväljare” och moderaterna har slagit in en kil mellan ”de som arbetar” och ”de som går på bidrag”, har dock gett rasismen ökad betydelse. Ser arbetarklassen sig själv om den inte benämns? Om den splittras av nyliberala tankefigurer? Om Sverige och svenskarna till slut blir den enda föreställda gemenskap som erbjuds de utsatta och otrygga individerna? Om man får höra att fusket, bidragstagandet och invandringen är problemet, inte klyftorna, skatteflykten och mångmiljardvinsterna i välfärden.

 

SD: partiet där vidrigheterna ständigt pyser ut

Åkesson avslutade den sista valdebatten genom att säga rakt ut det som är hans och partiets åsikt: ”De passar inte in i Sverige”. Från SD:s gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson pyste ett unket uttalande (som inte är en förfalskning) om att de utsetts av ”ödet” till att utföra en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” där det handlar om ”seger eller död”. Fundera över de olika tolkningsmöjligheterna här bland sd:s anhängare och svans:

 

Socialdemokratin

28,3 procent är det lägsta resultat som socialdemokratin uppnått. Ändå är s fortfarande det klart största partiet och raset är inte totalt på samma vis som i andra europeiska länder. Bakom tillbakagången finns flera olika orsaker. Dels handlar det naturligtvis om sociala förändringar (t.ex. mer långsiktiga förändringar i arbetarklassen) liksom ideologiska förändringar i samhället som partiet inte lyckats förhålla sig till, dels handlar det om den egna faktiska politiken. Här dök en oväntad kritiker upp i veckan i form av den förre partiledaren Göran Persson:

Ja, vad ska man säga? Jag instämmer naturligtvis. Men den egna ”självkritiken” känns väl rätt tunn, eller?

 

Vänsterpartiet

Jag har själv deltagit i vänsterpartiets valrörelse, till exempel genom att stå i valstuga och prata med folk, så min vinkel är naturligtvis mycket subjektiv. Innan valrörelsen var jag, av olika skäl, inte så entusiastisk. Men alla positiva möten med olika människor – främst unga – och den stora mängden nya medlemmar (5400 i hela landet sedan 1 augusti) gjorde mig hoppfull. Ökningen med 2,2 procent är ju bra men förväntningarna hos mig och många andra var säkert högre. Dessutom har ju avtappningen från s+mp+fi varit betydligt större än inströmningen till v. Vi har inte lyckats vinna dem som försvunnit över till de borgerliga eller ytterhögern.

Med tanke på att mycket tyder på (minst) fyra hårda år i opposition mot borgerligheten och ytterhögern och att detta kräver verkliga motrörelser ute i samhället så är kanske den enorma medlemsökningen till vänsterpartiet den viktigaste framgången. Nu gäller det att vi lyckas ta hand om varandra och organisera oss väl både i det egna partiets kampanjande och i andra folkrörelsers motstånd mot högerpolitik och klimatförstörare.

 

Regeringsbildandet och våra uppgifter

Vi har alltså det som traditionellt betraktats som två block. På den ena sidan de senaste årens två regeringspartier s+mp och v som förhandlat med dem och därefter stött deras budget efter att ha fått igenom olika välfärdsreformer. Detta block samlar nu 144 mandat.

Mot dem står de fyra traditionella borgerliga partierna, som samlar 143 mandat.

Inget av dessa block samlar en egen majoritet eftersom sd får 62 mandat. Den oroande frågan är då hur den traditionella högern kommer förhålla sig till sd. Här har tydligheten varit lite olika mellan L och C å ena sidan och M och KD å den andra. Men nu säger de gemensamt att de inte tänker regera genom att ge sd inflytande. Ändå var dessa fyra partier mycket heta på gröten och utropade sig själva till vinnare redan på valnatten. De ansåg att de var kallade till att regera oavsett om de samlade färre röster än s+mp och v. Anledningen var att de inte ansåg att v skulle räknas in i s+mp:s regeringsunderlag. Och även om Löfven har en poäng i att inte det block som är minst kan bilda regering så har han ju på sätt och vis hjälpt borgarna i deras argumentation genom att stänga ute v från regeringen.

Hur detta rävspel utvecklar sig och vad det resulterar i återstår att se.

Som gammal aktivist tillhör jag den typen av socialister som alltid betonar vikten av rörelser ute i samhället och tanken att inga avgörande större segrar kan uppnås i parlamentet utan en stark folklig rörelse ute i samhället. Motsatsen, att avgörande nederlag kan ske även med en vänsterregering, om  inte en sådan folklig rörelse finns, kämpar och försvarar sig, har vi också sett exempel på de senaste åren. I det nuvarande läget där vi har en reaktionär majoritet i parlamentet borde vikten av folkliga rörelser vara mer uppenbar än någonsin för alla som ser frågor om rättvisa, solidaritet, feminism och miljö som viktiga.

11 september

Idag är det den 11 september. Det är ett datum som kanske för de flesta svenskar idag mest förknippas med terrororganisationen Al Qaidas angrepp mot civila och militära byggnader i USA 2001. Men det är också exakt 45 år sedan militärkuppen i Chile 1973 då den demokratiskt valde socialistiske presidenten Salvador Allende störtades med hjälp av USA. En militärdiktatur under ledning av Augusto Pinochet upprättades och de nyliberala idéer som utvecklats av Milton Friedman och den s.k. Chicagoskolan började tillämpas.

Salvador Allende

Genast när USA:s dåvarande president Richard Nixon hörde att Allende blivit vald till president 1970 gav han order till den dåvarande chefen för CIA: ”se till så att ekonomin bryter ihop”. Detta sätt att ingripa i länderna i Sydamerika med en kombination av ekonomiska sabotage och öppet våld tillämpas av USA än idag.

Sambandet mellan militärens våld för att avskaffa demokratin och krossa de folkliga rörelserna och de nyliberala ekonomerna har beskrivits av Orlando Letelier* som var Chiles ambassadör i USA:

”Chicagopojkarna”, som de brukar kallas i Chile, övertygade generalerna om att de kunde komplettera de brutala metoder som militären behärskade med de intellektuella resurser som den saknade.

Bland de åtgärder som infördes av Friedmans och Chicagopojkarnas tankar var utbyte av det offentliga skolsystemet mot ett friskolesystem, införande av kontantbetalning i sjukvården och privatiserade daghem och begravningsplatser.

Pinochet och Friedman

Denna ekonomiska politik spreds vidare i världen från början av 1980-talet av kända personer som president Reagan i USA och premiärminister Thatcher i Storbritannien. En annan ekonom som arbetade vid Chicagouniversitetet och uppskattade möjligheten att pröva de ekonomiska teorierna i Chile var Friedrich von Hayek. I ett brev till honom i februari 1982 uttryckte Thatcher sin otålighet när det gällde att genomföra det nyliberala experimentet:

Jag tror säkert att ni förstår att vissa av de åtgärder som vidtagits i Chile vore helt otänkbara i Storbritannien, med tanke på våra demokratiska institutioner och vårt behov av folkligt stöd……Ibland känns det som om det går outhärdligt långsamt.

Pinochetdiktaturen upphörde till slut men det nyliberala ekonomiska systemet upphörde inte för det. Så var till exempel systemet med att låta skattepengar finansiera privata skolor med vinstuttag i drift ända till 2016 då det avskaffades.

I Sverige, ett land långt bort från Chile, infördes systemet med skattefinansierade privatskolor på 1990-talet utan något våldsutövande. Men inte heller efter någon omfattande demokratisk diskussion i samhället eller en långsam utredningsprocess av den typ som annars varit vanlig i Sverige. Idag 2018 innehar vi den tveksamma äran av att vara det enda landet i världen som har ett sådant skolsystem.

 

 

*Mördad i ett attentat i USA 1976 utfört av Pinochets säkerhetspolis DINA

SD och demokratins upphävande

Efter valet den 9 september 2018 kan mycket vara annorlunda i Sverige. Ett möjligt resultat av valet kan bli att SD får ett mycket stort inflytande över regeringspolitiken.

Men, vadå? säger många idag. ”Om de får många röster, så ska de så klart ha inflytande”. Det är ett sätt att resonera som i bästa fall är naivt. Att ge inflytande till detta parti ökar nämligen  inte bara riskerna för genomförandet av en mycket bakåtsträvande politik utan framförallt för att demokratin så som vi känner den kan monteras ned.

Den klassiska jämförelsen här är Tyskland då de borgerliga och deras partier hjälpte fram Hitler och nationalsocialisterna till makten. Det var efter valet i november 1932, det sista val som kunde betecknas som fritt, ett val där nationalsocialisterna för övrigt hade gått bakåt med ungefär 2 miljoner röster. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna då en koalitionsregering med Hitler som kansler. Herbert Tingsten skrev i sina memoarer att ”Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.”(Mitt liv, del 2, s. 225). Men historien om hur demokratin därefter monterades ned och terrorn utvecklades borde idag tillhöra historiska fakta som alla ska ha kunskap om.

En del, inte minst de som kan tänka sig att rösta på SD, ser detta som en mycket grov och orättvis jämförelse. Men jämförelsen handlar inte om ifall SD fortfarande kan definieras som ett fascistiskt parti. Frågan om etiketterna är inte den viktiga frågan utan vad SD faktiskt vill. Frågan handlar dels om vad de faktiskt skriver i sitt eget program, men också om deras förebilder och att deras agenda är delvis dold.

 

Om förebilden och anpassning av retoriken

För att börja med det sista så finns det ett numera ganska känt och omtalat citat av SD:s partisekreterare Richard Jomshof på Facebook:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Att ”anpassa retoriken” är vad herrarna i SD:s partiledning sysslar med samtidigt som de ömsom döljer, åtgärdar/utesluter eller drar nytta av diverse nätkrigare, våldsverkare eller öppna fascister.

Fidesz ledare Orban

Att Jomshof nämner Ungern är inte en tillfällighet. Här kan vi få en vink om åt vilket håll SD vill vrida Sverige. Sedan partiet Fidesz kom till makten  i Ungern 2010 har det där skett en successiv sammansmältning mellan parti och statsapparat i landet. Man har omformat grundlagar, domstolar och medier som stått i vägen. Regimkritiska journalister inom public service har sparkats. Där styr partiet/staten över radio och tv med järnhand, och där förföljs människor som tänker på egen hand.

Några av de SD:are inom ledningen som gjort sig omöjliga i förhållande till partiets taktik att ”anpassa retoriken” har till och med valt att flytta till Ungern. Två ur ”järnrörstrion”: Erik Almqvist och Kent Ekeroth har gjort det. När Almqvist för fem år sedan flyttade dit sa han att det berodde på att “frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm” där. Ekeroth sa att “till att börja med har de ingen invandring. Det är det viktigaste”. Varefter han la till: ”Jag flyttar temporärt till Ungern främst för att slippa de totala idiotierna i dårhuset Sverige”.

 

Principprogrammet

Hur behandlar då SD frågan om demokratin i sitt principprogram?

När de skildrar demokratins framväxt i Sverige finns inget med om vilka krafter som drev fram utvecklingen mot demokrati. Inte heller namnges de krafter som på alla sätt försökte bromsa utvecklingen. Det är knappast någon tillfällighet. Att berätta om arbetarrörelsen och liberalismen passar inte i deras beskrivning av det svenska nationsbygget. Inte heller att högern och de konservativa kämpade mot i det längsta. Efter att SD ändrat sig från sina ursprungliga nazistiska förebilder till att numera kalla sig nationella och socialkonservativa så blir ju även detta en ofördelaktig koppling i förhållande till demokratins utveckling.

Så här beskriver SD demokrati i principprogrammet:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.

Detta är ett inlindat sätt att säga att alla medborgare i ett land inte kan vara en del av demokratin. Enligt SD tillhör inte alla människor som bor och är medborgare i ett land kategorin ”folket”. När SD:s partisekreterare, och riksdagens andra vice talman, Björn Söder 2014 intervjuades i DN av Niklas Orrenius underströk han också det som står i principprogrammet: ”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket”. Därefter förtydligade han att till exempel ”samer, tornedalingar, judar, kurder och araber kan vara svenska medborgare” men ”tillhör inte den svenska nationen”. Orrenius frågade då specifikt ”Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?” Varpå Söder svarade att ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Som SD uttrycker det med sin ”anpassade retorik” så blir det ”i längden mycket problematiskt att upprätthålla” demokratin med alla dessa olika ”ickesvenska folk”. ”I längden”, i framtiden och med SD vid makten kan man alltså räkna med inskränkningar här.

Vem är då svensk ? – alltså en sådan person som kan få fortsätta att vara en del av demokratin. Jo enligt principprogrammet finns det två typer av svenskhet: infödd svensk eller assimilerad svensk.

Som ”infödd svensk” räknas ”den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”. Observera att det inte räcker att vara adopterad. Du måste dessutom vara adopterad i ”tidig ålder” och av föräldrar med ”nordisk identitet”. Annars är du alltså inte svensk.

Som ”assimilerad svensk” räknas den ”med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”. Vad som är ”flytande svenska” definieras inte. Programmet accepterar inte att en person faktiskt kan uppfatta sig ha flera identiteter som till exempel både jude och svensk. Vad som är ”den svenska kulturen” som man ska leva efter eller vad det innebär att ”se den svenska historien som sin egen” definieras inte heller.  Under talet om ”lojalitet med den egna nationen” kan mycket rymmas. Det har det också gjort genom historien när auktoritära härskare använt det för att tilltvinga sig okritisk lojalitet. Det oklara och tänjbara lojalitetsbegreppet är ytterligare ett effektivt instrument i händerna på en auktoritär regim.

Helt klart är att det med SD:s definitioner är många människor som på ett tänjbart sätt kan definieras som ”problem för demokratin” och därmed exkluderas och motivera inskränkningar i demokratin.

När jag läser detta principprogram undrar jag naturligtvis över hur jag själv eller människor med liknande åsikter som jag passar in här, oavsett om vi är infödda eller assimilerade. Sådana som inte ser flera nationella eller andra identiteter som ett problem, sådana som inte funderar över ifall de lever efter ”den svenska kulturen”, sådana som tycker att kunskap om historien är viktig men inte nödvändigtvis ser den svenska historien som ”sin egen”, sådana som misstror begrepp som lojalitet mot nationen. Vi ligger illa till. Och naturligtvis avhandlas vi också i principprogrammet:

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Ja här finns instrumenten för att utestänga ytterligare människor med fel åsikter dolt under en slöja av ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Vi är nog helt enkelt ganska många som är sådana som gör att ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla” ifall SD får makten.

Så ge dem inte chansen. Det kan kosta mycket för många människor.

PS: Ett aktuellt exempel på en svensk variant av Fidesz odemokratiska kultursyn var Åkessons öppenhjärtiga åsikter om/angrepp på radions P3, som enligt SD-ledaren borde läggas ner.

Pragvåren 1968 – något att minnas?

Idag den 21 augusti är det exakt femtio år sedan som det dåvarande landet Tjeckoslovakien invaderades av sovjetiska, östtyska, ungerska, bulgariska och polska militära styrkor. De invaderades alltså av andra medlemmar i Warszawapakten, en militär union där Sovjetunionen hade ungefär samma roll som USA haft och har i Nato.

Tjeckoslovakien var då ett icke-kapitalistiskt land i det som kallades Östblocket. När ockupationen var genomförd fanns på tjeckoslovakiskt territorium 250 000 soldater, 7000 stridsvagnar och 1000 flygplan från angriparna. Omedelbart vid invasionen arresterade man och förde bort kärnan av den dåvarande ledningen för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet kring Alexander Dubček.

Sedan dess har mycket hänt. Sovjetunionen har rasat samman. Warszawapakten har upplösts. Tjeckoslovakien har delats i två nationer: Tjeckien och Slovakien, som bägge är kapitalistiska ekonomier och medlemmar i EU.

Men varför angrep Sovjetunionen och dess allierade ett annat land inom det block av länder som kallade sig socialistiskt? Och har det som orsakade angreppet någon betydelse idag?

 

Angreppet – ockupationen

Enligt den sovjetiska versionen skedde angreppet för att stoppa en kontrarevolutionär kupp i det socialistiska broderlandet. Men det var inte någon kupp utan en påbörjad utveckling mot mer demokrati som kallats för ”Pragvåren”. Ledarna för det ryska kommunistpartiet och makthavarna i de andra angripande länderna var rädda för denna utveckling mot ett friare och mer demokratiskt samhälle. Något som också kallades ”socialism med mänskligt ansikte”. Detta upplevdes av makthavarna i de omgivande öststaterna samt Sovjetunionen – säkert med rätta – som ett hot mot det egna maktmonopolet. Eftersom Tjeckoslovakien tillhörde den sovjetiska maktsfären i den uppdelning av världen som då existerade med den andra supermakten USA, så hade tjeckoslovakerna inte en chans. Styrkeförhållandena var för ojämna. USA meddelade också Sovjet att man accepterade dess rätt att ingripa men krävde att USA-medborgares säkerhet garanterades och att inte strategiska vapen flyttades.

 

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet

Den utvecklingen som kallats för Pragvåren skedde i avgörande delar inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet och manifesterades genom valet av Alexander Dubček till ny generalsekreterare istället för den gamle stalinisten Novotny. Detta parti hade varit en viktig kraft i den anti-fascistiska motståndskampen under kriget. När den första samlingsregeringen bildades efter kriget så var åtta av regeringens 25 medlemmar kommunister. Att landet befriats från Nazi-Tyskland av sovjetiska trupper spelade naturligtvis också en stor roll här. Kommunisterna hade under kriget förlorat nästan 25 000 av sina medlemmar. Men efter kriget byggde de snabbt upp sin organisation och på våren 1946 hade de redan 1 200 000 medlemmar. Vid de första efterkrigsvalen till parlamentet i maj 1946 fick kommunisterna 40,3% i Tjeckien (Böhmen-Mähren) och 30,4 % i Slovakien. När kommunisterna 1948 tog makten i landet helt i egna händer hade de alltså inte en majoritet men ändå ett omfattande stöd i befolkningen. Maktövertagandet skedde också utan sovjetiskt ingripande. Det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien skiljde sig därför mycket från de som skedde efter kriget i de andra stater som underordnades Sovjetunionen. Men snabbt utvecklades samma system med förtryckande byråkratiska eliter som i de övriga öststaterna. Redan från 1949 utvecklades en politisk terror mot såväl politiska motståndare och katolska kyrkan som medlemmar i det egna partiet. Partiet var ett lydigt redskap till SUKP och Stalin.

 

Vad var Pragvåren?

En av dem som var med i denna process på en hög nivå var Zdenek Hejzlar. Han arbetade nära Dubček och tvingades till landsflykt i Sverige i samband med ockupationen. I sin mycket intressanta bok ”Prag i skuggan av Moskva” beskriver han utvecklingen bland annat så här:

 

….ur denna motsättning mellan makt och maktlöshet bildades i 60-talets Tjeckoslovakien ett block av nya sociala krafter, som var intresserat av en ändring, antingen i en begränsad teknokratisk eller i en mera konsekvent demokratisk variant.

………………

Ingen av det nya samhällets viktiga grupper orienterade sig mot en förnyelse av kapitalismen och ej heller mot ett katastrofalt nedrivande av det existerande sociala systemet. Ingen av dessa grupper –och allra minst arbetarna – strävade efter en ny revolution, om man inte uppfattar demokratisering och modernisering av systemet som en ”institutionell revolution”. Alla viktiga grupper i det nya samhället enades genom kravet på garanterade sociala förbättringar genom en gynnsammare fördelning av nationalinkomsten i ett bättre fungerande ekonomiskt system. De förenades av kravet på en demokratisering av det politiska systemet, vilken skulle göra det möjligt att uppenbara och genomdriva deras verkliga sociala intressen och förverkliga de arbetandes medbestämmande och förnya de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna.

…….

Detta konstaterande injagade skräck inte bara i konservativa stalinister utan även i andra dogmatiska marxister, som hade glömt Marx’ och Engels’ ord om att ”idéerna alltid har kommit på skam, så snart de råkat i konflikt med verkliga sociala intressen.”

 

 

De svenska kommunisterna

Hur reagerade då de svenska kommunisterna i det parti som året innan bytt namn från SKP till VPK? Ordförande sedan några år var C H Hermanson. Han hade vid sitt tillträdde som ordförande påbörjat ett öppnande av partiet och en ”avstalinisering”. Redan i mars 1968 hade Hermansson uttryckt sitt stöd till utvecklingen i Tjeckoslovakien. I ett tal uttryckte han:

Om de krav som uppställts i det nya aktionsprogrammet genomföres skapar man ett samhälle som företer större likheter med vår uppfattning om socialismen än den ordning som hittills rått.

När angreppet skett på Tjeckoslovakien och därmed ”Pragvåren” krossats , uttalade partiledningen sin ”avsky” och att det var ”ett brott mot socialismens principer”. Som ende partiledare ansåg Hermansson dessutom att Sverige skulle kalla hem sin ambassadör i Moskva och frysa vissa statliga förbindelser.

Det fanns de i partiet som inte delade dessa uppfattningar, främst gruppen kring Norrskensflamman. En del av dessa bröt sig senare (1977) ut och bildade APK (senare ombildat till en bisarr sekt under namnet SKP). Det finns också en hel del exempel inom VPK på samröre med och försvar av de despotiska makthavarna i Sovjet och dess vasallstater, efter denna tid. Men i denna stund och under C H Hermanssons ledning agerade partiet på ett sätt som står sig som hedervärt i historiens ljus.

Trots detta straffades partiet hårt i valet 1968, då man rasade från 6,4 till 3 procent.

 

Slutsatser

Pragvåren krossades 1968 och sovjetiska tanks bekräftade åter bilden av socialismen som ett förtryckande system. En möjlighet gick förlorad. Men det är ändå viktigt att inte glömma dessa glimtar i historien som visar på möjligheten av att skapa ett samhälle där varken kapitalismen eller byråkratin dominerar samhället på den stora majoritetens bekostnad.

Ett uttalande från C H Hermansson från 1968 kan därför passa som slutord:

…det bör också observeras att Dubčeks linje i viktiga grundläggande hänseenden ligger nära den fria socialism vårt parti är förespråkare för. Det är en socialism som inte underordnar arbetarna under byråkrati och ombudsmän…..Denna socialism är inte bara något helt annat än vad de privatkapitalistiska intressena skulle vilja se etablerat i dagens Tjeckoslovakien. Det är också något helt annat än vad svensk socialdemokrati står för.

 

PS: Zdenek Hejzlars mycket intressanta och detaljrika bok om utvecklingen kring Pragvåren 1968 finns att hitta på antikvariat, kanske också på bibliotek. Men den går också att läsa som pdf på den utmärkta marxistarkiv. Gör det.

Räds ABF sina egna rötter?

Bild ur Studiekamraten 1938

Det går inte att förstå det svenska samhällets utveckling under 1900-talet utan att känna till och studera arbetarrörelsen och dess olika delar. En viktig del av arbetarrörelsen var folkbildningen. Ett sätt att organisera folkbildningen var skapandet av Arbetarnas bildningsförbund (ABF) 1912.

Genom vänner till mina föräldrar fick jag en gång en låda full med ABF-tidningen Studiekamraten från 1929 och framåt till 1958. Jag tittade just, som jag gjort förut, igenom några årgångar igen. ”Tidning för det fria och frivilliga bildningsarbetet” står det högst upp i tidningshuvudet. Det är en imponerande bredd av ämnen och djup i innehåll i de artiklar som fyller denna tidning, som för övrigt upphörde någon gång i slutet av 1990-talet. Inget tycks ha varit dem främmande. Definitivt inte en sådan förgrundsgestalt bland arbetarrörelsens tänkare som Karl Marx. En gigant som föddes den 5 maj  för 200 år sedan.

Med anledning av detta 200-årsjubileum skulle föreningen Clarté* ordna ett möte till minne av Karl Marx och hans betydelse på ABF-huset nu den 5 maj. Mötet var utlyst och skulle äga rum på ABF-huset i Stockholm. Det man kan se ifall man googlar på det. Men någonting hände och nu är länken på ABF borttagen.

Förklaringen – eller vad vi nu ska kalla det – har jag inte lyckats hitta hos ABF Stockholm utan hos arrangören Clarté som berättar att:

I måndags meddelade ABF att man stoppar Clartés Marxmöte den 5:e maj, det vill säga det får inte äga rum i ABF-huset. ABF-husets ledning motiverar beslutet med att innehållet inte stämmer överens med demokratiska värderingar och inte går ihop med ABF:s folkbildningsuppdrag.

Detta är både obegripligt, upprörande och skrämmande. Jag har under mina år som politisk aktivist och organisatör av olika möten ofta haft med ABF att göra. När vi till exempel under ett antal år lyckades samla olika organisationer i ”Socialistiskt Forum Uppsala” var framgångarna vad gäller uppslutning och besökare bättre ju mer vi lyckades samarbeta med ABF på ett bra sätt.

På ABF:s egna hemsida skriver man om sig själva att: ”Övertygelsen om att demokratin ständigt måste återerövras är allt jämt en av grundtankarna inom organisationen.” Beslutet att utestänga Clarté rimmar illa med detta. Är det ett tecken i tiden av högervridning och rädsla att arbetarrörelsens eget bildningsförbund nu inte vågar tillåta möten som behandlar en av de viktiga gestalter som inspirerade svenska arbetarrörelse-pionjärer som August Palm eller Axel Danielsson? I vilket fall som helst är det skamligt och borde mötas av protester bland alla som bryr sig om både arbetarrörelsen och demokratin.

 

* Clarté är en anrik förening av intellektuella, partipolitiskt oberoende men närstående arbetarrörelsen som bildades redan 1921 och som sedan dess haft en omväxlande historia beroende på vilka delar inom arbetarrörelsen som dominerat inom organisationen.

 

PS: Någon dag senare kommer ett uttalande från ABF Stockholm som beklagar det som hänt och kallar det för ett ”olyckligt internt missförstånd”. Det är ju bra för ABF. Och vi behöver ”inte ge upp hoppet om” ABF.  Men det är svårt att inte ändå undra över denna märkliga händelse och vad som egentligen hände. Här är i alla fall uttalandet från ABF Stockholm:

ABF Stockholm Marx
Marx och marxismen som politisk teori har en given plats i ABF-huset, då som nu. Vi har årligen många samtal som utgår från Marx och marxismen, även många studiecirklar. Det har vi inga som helst planer på att förändra. Nu mer än någonsin behövs bildning och organisering för samhällsförändring.Vi kan dock konstatera att det samtal som var planerat den 5 maj, i samarbete med Clarté, på felaktiga grunder ställts in. Det är beklagligt och baseras på olyckligt missförstånd internt hos oss. Vi lär oss ständigt och utvecklar våra rutiner hela tiden, så även denna gång.Vi har en dialog med Clarté som är en mångårig samarrangör och från ABF Stockholms sida ser vi gärna att samtalet sker inom kort.Ge inte upp hoppet om oss, vi gjorde fel men blir bättre. Arbetarrörelsen behöver vara stark och hålla ihop!

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om socialdemokratin, arbetarrörelsen, ABF

%d bloggare gillar detta: