Kina – från kulturrevolution till kapitalism och sen…?

 

Vem som ska avgå och vem som ska tillträda kan en vanlig delegat som jag inte svara på.

(delegat på KKP:s 19:e kongress intervjuad av Aktuellts reporter)

 

Just nu pågår den 19:e kongressen för den enorma organisation med 89 miljoner medlemmar som heter Kinas Kommunistiska Parti (KKP). Partiledaren Xi Jinping har hållit tal och bland annat sagt att ”Efter decennier av hårt arbete har socialism med kinesiska särdrag tagit sig över tröskeln till en ny era”. Tonen är försonlig och står i skarp kontrast till ledaren i USA med sitt aggressiva tal om USA först. Xi säger istället:

Ingen nation kan på egen hand möta de många utmaningarna som mänskligheten står inför. Ingen nation har råd att dra sig tillbaka till en isolerad position.

Kina kommer inte att stänga dörren mot världen. Vi kommer bara att bli öppnare och öppnare och försvara utländska investerares legitima rättigheter och intressen.

 

För femtio år sedan – 1967 –  lät det mycket annorlunda. KKP var i skarp konflikt med ledningen för det Sovjetiska kommunistpartiet och i hela landet rasade den så kallade Kulturrevolutionen som initierats av ledaren Mao Tse-tung i strid mot hans opponenter i partiet. Den främsta måltavlan och motståndaren Liu Shaoqi fängslades detta år för att sedan uteslutas ur partiet och försvinna.

Men till skillnad från de utrensningar som utfördes under Stalin i Sovjetunionen då hela det gamla gardet av kommunister försvann så lyckades de flesta av de oppositionella i KKP hålla sig kvar. Efter Maos död 1976 var det också dessa som klev fram och satte igång den utveckling som inneburit att Kina idag är något så speciellt som ett land med en i huvudsak kapitalistisk ekonomi som leds av ett parti som till namnet är kommunistiskt och vars ledare fortfarande talar om socialism om än ”med kinesiska särdrag”. Den främste och mest kände av dessa ledare var Deng Hsiaoping.

     Deng Hsiaoping

Han myntade sådana uttryck som ”det gör detsamma om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” eller ”att bli rik är ärorikt”. Och många har verkligen blivit rika. I en tilltagande kapitalistisk sektor har naturligtvis antalet kapitalister ökat. Många av dem sitter med på denna kongress och applåderar när ledaren talar om socialism med kinesiska särdrag. De första kapitalisterna valdes in i centralkommittén (som har 200 medlemmar) redan på partikongressen 2002. Den numera USA-baserade forskaren Chen Xiaonong var medarbetare till Zhao Ziyang när denne var premiärminister 1980 – 1987. Chen säger om dessa nya rika:

Den röda eliten och deras släktingar var de som hade störst chans att bli rika, och de skyddade sina privilegier med politisk makt. Elitens familjer har samlat på sig enorma rikedomar, medan landet plågas svårt av korruption under privatiseringsprocessen.

Naturligtvis har också andra än dessa blivit rikare. Miljontals människor har höjt sin levnadsstandard. Förmodligen har aldrig tidigare i historien så många människor samtidigt gått från fattigdom så snabbt. Och samtidigt som Kina blivit världens verkstad så har landet åter klivit fram till den dominerande position i världen som det haft under större delen av de senaste 2000 år. Men med den snabbt ökande rikedomen har också klyftorna ökat lika snabbt. Aldrig tidigare har arbetarklassen på jorden varit så stor som nu. En mycket stor del av denna arbetarklass finns i dagens Kina. I en stat som enligt den marxist-leninistiska teorin kallades för arbetarnas stat är de kinesiska proletärerna utnyttjade och utsugna av inhemskt och utländskt kapital på ett sätt som påminner om 1800-talets Europa. Enligt många rapporter är det inte alls stilla och tyst i denna kinesiska arbetarklass. Skälen att protestera är många.

 

Historien är inte slut. Om vi ska hoppas på något när det gäller Kina så tror jag att det är rörelsen i denna stora arbetarklass. Här står frågorna på samma sätt som för arbetarklassen i Europa på 1800-talet. Det handlar om organisering och solidarisk kamp. I denna strid för människovärde och anständiga levnadsvillkor måste på sikt de demokratiska kraven bli helt avgörande.

Förhoppningsvis kommer detta enorma proletariat en gång med säker stämma kunna säga att de både kan och vill avgöra ”vem som ska avgå och vem som ska tillträda”.

 

Intressant?

 

Sagt av andra om det antifascistiska motståndet i Göteborg

Åtminstone tre saker tycks vara helt klara efter den uppmärksammade helgen i Göteborg:

  • Nationalsocialisterna i NMR misslyckades främst genom att de bara förflyttade sig mellan två ICA-butiker och genom att de var betydligt färre (500) än de själva räknat med.
  • Kanske 10 000 göteborgare samlades i fredliga och framgångsrika manifestationer mot nazismen.
  • Dessa många fredliga människor bidrog till att stoppa NMR-tåget.

Hur detta gick till beskrivs i en artikel av läraren Andreas Magnusson i det utmärkta Magasinet Para§raf:

 Eftersom de inte ville och vågade gå förbi den stora demonstrationen på Heden och de motdemonstranter som ställt upp längs den planerade rutten valde de att försöka forcera polisens avspärrningar. De ville till varje pris bort från vägen mot oss motdemonstranter och ta sig till Bokmässan…… Det stoppades av helt vanliga människor och en tidigare hårt kritiserad polis som trots allt bestämt sig för att göra sitt jobb och dessutom gjorde det bra.

 

Ytterligare informationer

Bra och initierad information om vad som hände kan den få som inte redan läst/läser bloggen Svensson. Den är skriven av Anders Svensson en gammal göteborgsaktivist med lång erfarenhet och stor kunskap både vad gäller organisering, demonstrerande och samarbete med polisen.

Till exempel menar han att det är de olika delarna av vänstern i Göteborg som var de främsta organisatörerna i denna demokratiska aktivitet. Han tar också upp frågan om ”vänstervåldet” som dels tycks ha haft en i förhållande till den mediala förhandsbilden begränsad roll. Dessutom tycks det gå att visa på att en del av dessa våldsverkare inte var omedvetna provokatörer utan personer närstående NMR som uppträdde under falsk flagg. Samma sak hävdar för övrigt Maria Robsahm på facebook där hon visar att ”en av dem som stod längst fram i gruppen maskerade demonstranter utanför Liseberg”  identifierats som antisemiten Bechir Rabani ”med starka kopplingar till den högerextrema kretsen kring NMR”.

 

Övrigt att notera

Den liberalkonservativa skribenten Margit Richert riktar i Svenska Dagbladet kritik mot sina egna inom högern:

Som högeranstruken har jag den senaste tiden fått skämmas mer än en gång, när meningsfränder och bekanta slagit knut på sig i sin vägran att smutsa ned sig med banaliteter som att ”ta avstånd”. Det förutsätts så självklart att man är mot nazism att man vägrar att ens komma nära träcket.

Det är förstås en hedervärd taktik, om man tycker att kampen mot socialismen går före allt annat, även de dagar då nazister marscherar. Återstår så för oss andra att spotta i nävarna och hjälpas åt. Från von Papens arvtagare lär vi inte få någon hjälp.

 

En av de högerpersoner (moderater) som däremot aldrig skäms men som borde vara en skam för högern är Hanif Bali. Naturligtvis utmärker han sig även denna gång. I detta fall genom att försöka smutskasta de antifascistiska demonstranterna genom att publicera en bild från kravallerna i Göteborg 2001.

En bloggare som utmärker sig genom en lika avvikande som märklig analys av helgens händelser i Göteborg är Lindelöf som har en artikel med rubriken: ”Demokratins motståndare vann idag”. Enligt den analysen skulle det alltså varit en framgång för demokratin om nationalsocialister under de givna omständigheterna kunde marschera som de ville. ”Jan Myrdal-vänstern” borde kanske inte göra en förvånad men lyckas även denna gång.

 

Intressant?

Att skjuta på pianisten eller stämma pianot

Inom fotbollen brukar man ofta byta tränare när det går dåligt för ett lag. Jag vet inte om det finns någon statistik som visar att byte av tränare i de flesta fall leder till att det går bättre för laget. Men många gånger kan det – för en utomstående betraktare – framstå som orättvist att skylla allt på tränaren. Naturligtvis är tränaren en viktig person. Men trots allt avgörs ju resultaten på planen och av spelarna.

Bland politiska partier finns ett liknande fenomen. När det går dåligt byter man ut ledaren eller möblerar om i ledningen. Sådana försök pågår nu inom moderaterna.

Under en lång följd av år har det partiet framstått som mycket centralistiskt och disciplinerat jämfört med arbetarrörelsens partier. Den skenbart mjuke Reinfeldt hade enligt olika rapporter mycket hårda nypor mot avvikare från partilinjen. Men nu går det enligt olika opinionsundersökningar dåligt för moderaterna. De är nere i ett väljarstöd av den storlek som de hade från 1970-talet och fram till 2002. Och nu börjar alltfler moderater öppet och utåt tala om att byta ut partiledaren, bland annat här i Uppsala. ”Vi tror att det är bästa sättet att bryta trenden”, säger man till UNT.

Det alla de moderater som vill byta ut ledaren säger är att partiet har en bra politik men att väljarna inte förstår det för att den inte kommuniceras ut på ett bra sätt.

Så brukar också etablerade journalister fråga och etablerade politiker försöka svara när det går dåligt. Journalisterna undrar då vad partiet har ”gjort för fel” och politikerna försöker svara på det. Ingen säger någonsin att de som röstat helt enkelt tyckte så som de röstade och inte föredrog partiet framför andra. Nej, istället är det något fel på ”kommunikationen” eller förpackningen.

Naturligtvis har  både ledarskap, kommunikation och förpackning betydelse. Något annat vore dumt att påstå. Diskussioner om sådana frågor är viktiga. På aktivist-mediet Synapze tog Jonas Karlsson nyligen upp en sådan diskussion som kan vara intressant för oss på vänstersidan.

När det gäller ledarfrågan så kommer den nog aldrig att vara oviktig för någon typ av parti eller rörelse. Och i en värld som styrs så mycket av medier ökar denna fixering vid ledarna som synonyma med rörelserna ännu mera. Tyvärr!

Men det avgörande måste väl ändå vara politiken? Och när det gäller moderaterna så har det skett en förskjutning av politiken inom moderaterna som inneburit att de närmat sig sd. De flesta potentiella väljare som moderaterna förlorat har också gått till sd och centern? Är det inte naturligare då att tänka att dessa f.d. moderata väljare faktiskt har förstått moderaternas politiska förändring? Antingen har de dragit slutsatsen att centern som ännu markerar mot sd mer representerar deras åsikter. Eller så har de tänkt att de lika gärna kan gå till originalet, alltså sd, om man nu ändå ska ha en konsekvent reaktionär politik.

Affisch från SNF från mitten av 1930-talet.

Reaktionära strömningar – liknande dem som sd representerar – har alltid funnits i och kring det parti som hette Allmänna Valmansförbundet fram till 1952, Högerpartiet till 1969 och därefter Moderata Samlingspartiet. Ola Larsmo berättar om detta i en intervju i ETC och hur det går tillbaka till 1930-talet då det fanns en stor och stark fascistisk organisation i Sverige som hette Sveriges Nationella Förbund, som var närstående Allmänna Valmansförbundet.

Historien upprepar sig delvis när borgerligheten omgrupperar sig.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

Mikael Oscarsson (kd) och religionsfriheten

I Sverige har arbetarrörelsen satt djupa avtryck. De flesta av dessa avtryck handlar om uppnådda friheter, demokrati, rättvisa, trygghet m.m. Ett av de mindre avtrycken är att 1 maj, arbetarrörelsens dag är allmän helgdag. Så har det varit sedan 1939. Jämfört med alla de helgdagar som har sitt ursprung i kristendomens dominans under flera hundra år, är detta avtryck litet. Ändå finns det folk på den borgerliga kanten som vill avskaffa denna enda dag som helgdag.

1 maj är alltså en allmän helgdag. Man kan göra vad man vill och de flesta väljer ju inte att tåga med arbetarrörelsen  i något av de olika tåg som samlas. De som inte delar arbetarrörelsens värderingar kan låta bli att demonstrera. Men de har också rätt att demonstrera denna dag. Här i Uppsala har Livets Ord och KD gjort det några gånger. Det är ju lite som om socialister skulle demonstrera med röda fanor på Långfredagen, men alltså något som är tillåtet. Märkligt nog kan till och med nazister använda denna dag utan att stoppas.

Tvingande husförhör hölls till slutet av 1800-talet.

Men tänk dig nu hur det skulle vara ifall du var tvungen att delta i 1 maj-tågen, oavsett dina egna åsikter. Så var det ju för inte så länge sedan när det gäller kyrkan och den kristna tron. Du kunde inte välja att stå utanför. Du var tvingad att delta. Men samhället har sekulariserats och så är det inte längre även om del återstår när det gäller kyrkan och kristendomens makt.

Tänk dig nu återigen att det hade varit så i en period då arbetarrörelsen var mycket stark i Sverige att 1 maj-firandet gjorts obligatoriskt. Skolbarn skulle kommenderas ut att vifta med röda flaggor oavsett vad de eller deras föräldrar tyckte om saken. Försök också tänka dig en situation där en sådan (tänkt) tidigare plikt att demonstrera på 1 maj avskaffats. Om traditionen av tvång ändå dröjde sig kvar och de som protesterade mot tvånget bemöttes med argument av typen att ”det är en tradition” som upprätthållits av ”mamma, farfar och storsyskonen och dessutom en ”självklarhet”, vad skulle du tänka om det? Auktoritärt och odemokratiskt eller hur?

Men nu har det ju inte varit så i Sverige – tack och lov – den sortens auktoritära styre skulle varken vara bra för demokratin eller för de socialistiska idéerna. Men så resonerar de konservativa kristna som tycker att den kristna traditionen och dominansen över våra liv ska fortsätta – oavsett vad vi själva vill – bara för att det är en ”tradition” som de själva uppskattar.

Ett exempel på det här sättet att resonera kunde man för några dagar sedan läsa i UNT. Det var skrivet av den kristdemokratiske Uppsalapolitikern Mikael Oscarsson. För Oscarsson är det en självklarhet att skolavslutningar ska (få) ske i kyrkan där ”en präst ska få be om Guds välsignelse”.

I Oscarssons resonemang och tänkande finns inte någon som helst förståelse för dem som inte delar hans egen kristna tro. För oss som inte tillhör den kristna kyrkan för att vi är agnostiker, ateister eller tillhör andra trosriktningar är det lika främmande att bli välsignade av en präst i kyrkan som för Oscarsson att tåga bakom röda fanor. Men jag tror inte Oscarsson klarar av att vända på perspektivet på detta sätt.

Oscarsson skriver ”på ren svenska” – som han uttrycker det – att skolavslutningar ”ska få hållas i kyrkan, man ska kunna få sjunga psalmer, till exempel Den blomstertid nu kommer, och en präst ska få tala och avsluta genom att be om Guds välsignelse”. Och: ”För mig och Kristdemokraterna är det en självklarhet att denna fina tradition ska få fortsätta, precis som den gjorde för mamma, farfar och storsyskonen”. Det handlar för Oscarsson också om att ”lära ut det svenska kulturarvet”. Men att lära ut kunskap om historien och kulturen är något helt annat än att tvingas delta i religiösa ceremonier. Oscarssons perspektiv är  – som oftast med konservativa – den gamla maktens perspektiv. Auktoritärt och odemokratiskt.

 

Religionsfriheten

Religionsfriheten –  som jag uppfattar den och som den uttrycks i svensk lag –  innebär rätt och frihet att utöva en religion men också rätten att slippa religion, religiösa ceremonier eller diktat.

Det finns länder där rätten att utöva religion förtrycks. Det brukar för det mesta leda till att religionen stärks. Men i Sverige har vi inte det problemet. Mer komplicerat är det här istället med rätten att slippa religion. Det synsätt som Oscarsson och KD har är ett av uttrycken för det.

Intressant här är de krav som nu reses på att förbjuda religiösa friskolor. Liberalernas Björklund har t.ex. rest detta krav. Han har knappast med sig KD här. Som vanligt med Björklund så har inte kravet rests utifrån några principiella resonemang. Han resonerar inte om denna andra sida av religionsfriheten utan mer utifrån aktuella händelser på några religiösa, men icke kristna skolor. Ändå är det bra.

För mig är det självklart att vara mot religiösa friskolor. Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. När det gäller våra barn så krockar här inte bara olika värderingar utan också olika rättigheter. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Samtidigt står det i Barnkonventionen att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt innebär att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös (eller annan) indoktrinering om inte hemma så åtminstone i skolan. Själv har jag minnen från den obehagliga tid då man i skolan tvingades att be böner till en gud som mina föräldrar inte presenterat mig för. Jag tycker att alla barn ska få slippa sådant och att alla ska få mötas på neutral mark.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, religionsfrihet, skolan, skolavslutningar

Att ge yttrandefrihet åt diktaturens kreatur

Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet fortsätter och skärps. President Erdogan samlar allt mer makt i sin hand. Kritiska medier har under det senaste halvåret stängts och mer än 100 000 människor anställda inom staten har fått sparken eller fängslats. Ledare, parlamentariker och vanliga partimedlemmar i oppositionspartiet HDP har fängslats. Den kurdiska minoriteten pekas ut som en ”inre fiende” och våldet trappas upp.

Nu vill Erdogan ta ytterligare ett steg för att stärka sin egen makt. I ett förslag till ny konstitution som nu föreslås ska presidenten kunna styra med dekret, ensam få utse viktiga domare, kunna upplösa parlamentet och på egen hand kunna införa undantagstillstånd. Om förslaget går igenom kan det också innebära att Erdogan sitter kvar till 2029. Men först måste förslaget passera en folkomröstning den 16 april. Trots att Erdoganregimen på alla sätt hindrat möjligheterna till att driva en kampanj för ett NEJ i denna folkomröstning tycks man ändå inte säkra på att vinna. Därför är även de 2,9 miljoner turkiska medborgare som bor utanför Turkiet viktiga att nå för regimen. Vi har kunnat ta del av hur det gick med detta  i Nederländerna där de två regeringarna krockade rejält med varandra. Den turkiska regimens propagandister släpptes inte in helt enkelt. Sannolikt har detta – som ofta i nationella konflikter –  gynnat bägge regeringarna, både Erdogan och Nederländernas statsminister Rutte.

Men i Sverige kunde Erdogans regim obehindrat sprida sin propaganda. Företrädare för det svenska utrikesdepartementet och regeringen har sagt att det beror på att det råder yttrandefrihet i Sverige. Sverige ger alltså den förtryckande regimen den yttrandefrihet som denna regim själv med alla medel hindrar den turkiska NEJ-sidan att få. De sitter ju tystade i fängelse, skräms eller hotas med statens alla våldsmedel. Det här är inte hedrande för Sverige. Sverige borde inte låta dessa diktaturens kreatur få komma hit och sprida sin propaganda för att ytterligare inskränka demokratin i Turkiet. Inte så länge det inte råder yttrandefrihet för oppositionen i Turkiet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Turkiet, Kurdestan, Erdogan

Finns det hopp för Rumänien?

Åter demonstrerar tiotusentals människor på gatorna i Bukarest och andra rumänska städer. ”Tjuvar! Avgå!” har folkmassan ropat utanför regeringshögkvarteret i Bukarest.

Demonstranter i Bukarest

Demonstranter i Bukarest

Den omedelbara bakgrunden till protesterna denna gång är att regeringen –  som domineras av PSD och dess ledare Liviu Dragnea – den 31 januari utan debatt drev igenom ett dekret som skulle avkriminalisera viss korruption. Då Rumänien är ett genomkorrumperat samhälle är detta inte någon liten fråga. Att det är så märks också på att demonstrationerna har fortsatt trots att regeringen sagt sig backa från förslaget.

PSD återkom precis till regeringsmakten i december 2016 efter att ha tvingats bort av liknande demonstrationer året innan. Partiet kallar sig alltså socialdemokratiskt. Men oavsett vad vi tycker om den socialdemokrati som vi känner från Skandinavien så är skillnaden enorm. Ledaren Dragnea började för övrigt sin karriär i ett öppet borgerligt parti (Demokratiska partiet) innan han bytte till PDS.

Men både DP och PDS har sina rötter i den Nationella räddningsfronten. Jag tror att en förståelse av denna organisation, dess bakgrund, sammansättning och vidare utveckling bidrar till förståelsen av det som händer nu.

Avrättningen av Ceausescu

bodeln

Cirlan

Den 25 december 1989 sköts Nicolae Ceausescu – Rumäniens högste ledare sedan mer än tjugo år – och hans fru Elena efter en summarisk rättegång. Jag minns fortfarande hur man kunde se det gamla paret på TV stunden innan de avrättades. Regimen under Ceausescu var förvisso en mycket obehaglig regim i alla avseenden. Men det var också denna avrättning. För några år sedan kunde man läsa en intervju med en av Ceausescus bödlar. Dorin-Marian Cirlan hette han. Han berättade hur han sköt Ceausescu med sex skott ”bytte magasin, växlade till automateld och satte 30 skott i Elena”. Cirlan hade valts ut till detta ”uppdrag” tillsammans med tre andra militärer ur 64:e fallskärmsjägarregementet. Han kände då igen general Victor Stanculescu, ”som hade stått på ett podium tillsammans med president Ceausescu och statsledningen på nationaldagen den 23 augusti” samma år. I denna kommentar får vi en liten ledtråd till att förstå vad som hände. Folkmassorna hade under dagarna innan först demonstrerat och sedan fysiskt kämpat mot de hatade Securitatestyrkorna. Många dödades eller skadades. Men den 22 december stormade folkmassorna centralkommitténs byggnad. Ceausescu och hans fru flydde då i helikopter. Men de fångades in av militären, där några av dem som tidigare stått bredvid ledaren nu hade bråttom med att snabbt få undan denne och hans fru. Bödeln Cirlan hörde domaren avkunna dödsdomen och tillägga: ”Tiden för att överklaga är tio dagar. Domen verkställs omedelbart”(!). Cirlan tillade att  ”Det var en stalinistisk rättegång….En skenrättegång. Den tog kanske en timme och tre kvart”.

Regimen Ceausescu och västvärlden

Regimen i Rumänien var hemsk på alla sätt. ceauMen det finns några saker som också är värda att minnas i samband med detta. Trots eländet och det hårda förtrycket var inte Rumänien på denna tid impopulärt bland de demokratiska regimerna i väst. Tvärtom. Ceausescu-regimen var nämligen länge i hård konflikt med Sovjet. Precis som nu är det ju annat än demokratiska principer som styr utrikespolitiken i de länder som betraktar sig som demokratiska. Ceausescu-regimen var alltså populär hos de ledande västmakterna och fick frikostiga lån, bistånd och politiskt stöd från USA och ett flertal övriga länder utanför östblocket. Rumänien var det första landet i Östblocket som gick med i IMF och GATT. Rumänien hade också handelsavtal med EG. Man var också det första östblockslandet som fick besök av en USA-president. 1971 kom Richard Nixon dit. Även Sverige behandlade Rumänien annorlunda och vänligare. År 1980 mottog Ceaușescu det svenska kungahusets Serafimerorden serafimerordeni samband med ett statsbesök.

Ceausescus arvtagare

Precis som i flera andra öststater lyckades den gamla nomenklaturan bita sig kvar vid makten men i nya kostymer och med andra paroller. Som ofta har man använt sig av det nationalistiska kortet och spelat på motsättningar mellan olika etniska grupper. Historikern Carl-Johan Gardell beskrev det så här 1995:

Redan den 22 december genomfördes en palatskupp inom den härskande regimen. En sammansvuren krets inom eliten lät meddela att en nationell Räddningsfront bildats och att revolutionen var genomförd. Man publicerade ett reformprogram i 10 punkter, utlovade fria val och en övergång till ett demokratiskt styrelseskick. Vissa av revolutionens ledarfigurer och några välkända dissidenter bereddes plats i ett styrande råd. En fri debatt sköt fart, oberoende tidningar blomstrade och demokratiska organisationer framträdde inom några dagar.

Efter en månad – 24 januari 1990 – inleddes regimens motoffensiv. Samarbetet mellan dissidenterna och eliten i det styrande rådet kollapsade. Den provisoriska räddningsfronten etablerade sig som parti med avsikt att ställa upp i det kommande valet. Serier av gatukonfrontationer inträffade då demonstranter misshandlades av förklädda Securitatemän. Försåtliga provokationer fick gamla motsättningar mellan rumäner och ungrare att blossa upp. Vissa tidningar uppmanade till våld mot utpekade syndabockar.

I det följande presidentvalet den 20 maj fick Iliescu en 85-procentig majoritet och i det samtidiga parlamentsvalet nådde räddningsfronten hela 66 procent av rösterna. I ett samhällsklimat som präglades av nationalistiska slagord och etniskt härledda anklagelser röstade folk på den sittande regimen. Den lyckosamma strategin kom på nytt till användning i lokalvalen i februari 1992 och i de nya president- och parlamentsvalen i september samma år.

Efter valen bildade räddningsfronten – nu med det nya namnet Parti för Socialdemokrater i Rumänien – en ny regering med stöd av ett par ultranationalistiska partier.

Det är alltså detta ”socialdemokratiska” parti med rötter i ”räddningsfronten” och den gamla nomenklaturan som folkmassorna åter demonstrerar mot på gatorna i Bukarest och andra städer.

Att göra uppror är inte någon lätt sak. Och de senaste åren har vi sett ett flertal exempel på stora folkliga demonstrationer som lett till nya makthavare men inte i grunden ändrat systemet. Att lura ”folket” är ju inte precis någon ny kunskap. Makthavande minoriteter har lyckats med det genom hela vår historia. Vilka krafter som har initiativet eller driver de nuvarande protesterna i Rumänien har det varit svårt att få någon bild av. Så länge kraven begränsas till motstånd mot korruption – om än så viktigt – är det svårt att se några större politiska förändringar. Kanske kommer protesterna bara leda till ännu en ny regeringsombildning inom de partier som har sina rötter i den gamla nomenklaturan? Ändå måste vi följa dessa folkliga uppror och låta dem inge oss hopp om att en annan ordning är möjlig, med både demokrati och social rättvisa.

Intressant?

Läs andra bloggar om Rumänien

Öppen blogg till Stig-Björn Ljunggren

Hej Stig-Björn Ljunggren!words

Med anledning av den blogg som jag skrev om den s.k. åsiktskorridoren har du utvecklat några tankar i bloggens kommentarsfält. Jag märker att det behövs mer utrymme för denna diskussion. Dessutom kanske den kan vara intressant att ta del av för andra. Därför svarar jag nu på dina kommentarer här. De som inte läst dessa kommentarer uppmanar jag att läsa dem innan ni fortsätter att läsa här.

Om att förhålla sig till åsikterna hos Janouch

Janouch intervjuas i tjeckisk TV och utvecklar sina tankar om Sverige idag. Bilden av Sverige är en del av en diskussion om vart vi vill gå. Hur vi anser att det är hänger ihop med hur vi vill att det ska vara/bli.

Janouch försöker etablera sin bild av landet Sverige. Kampen om denna bild är en kamp om olika vägval som vi står inför. Att de som vill ha en utveckling åt SD:s håll i sammanhanget använder ordet ”åsiktskorridor” är en del av taktiken för att stärka eller etablera den egna bilden som ”sanningen”.

Men du säger Stig-Björn Ljunggren, att du inte har försvarat Janouchs åsikter. Du vill bara bidra till att ”vårda ett bra samtalsklimat”. Den omedelbara frågan då är ju: på vilket sätt har Janouch bidragit till ett bra samtalsklimat?

En person som ger en mycket skruvad och icke sanningsenlig bild av situationen i Sverige – en bild som överensstämmer med den bild som SD med svans torgfört sedan länge – och dessutom talar om att beväpna sig (läs när det gäller den saken Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Expressen) bidrar väl inte precis till ”ett bra samtalsklimat”? När Janouch då föga förvånande blir kritiserad och angripen för de åsikter som hon uttryckt, reagerar hon genom att tala om bokbål. Ägaren till en liten barnbokhandel i Uppsala reagerar i besvikelse över det som Janouch uttryckt. Hon säger offentligt  att hon inte längre kommer sälja Janouchs böcker i sin bokhandel. Då kallar Janouch bokhandeln för ”fascistisk”. Den svans som alltid följer denna typ av debatter kommer in på scenen. Ägaren blir utsatt för grova hot och hatiska angrepp både på nätet och i bokhandeln.

I denna situation ingriper då några personer som – med Ljunggrens egen term om sig själv – tillhör ”kommentariatet”. De säger inte något kritiskt om Janouchs uttalanden i Tjeckien, hennes grova angrepp på bokhandelsägaren i Uppsala eller det faktum att den mer eller mindre organiserade svansen till SD känt sig uppmuntrade och grovt hotat ägaren till bokhandeln. Nej, istället pratar de om ”åsiktskorridoren” och om att Janouch har blivit illa behandlad. Ursäkta, men för mig framstår inte detta som varken ärligt eller speciellt modigt. Att du inte ser någon ”tydlig demarkationslinje av antagonistisk karaktär i Sverige idag” blir här begripligt för mig. Men om det finns någon demarkationslinje som verkligen borde kunna upplevas som ”antagonistisk” idag så är det väl den som handlar om gränsen mot extremhögern och dess demagogi. Kanske är det också den som du avser med ”framväxten av den ”demokratur”, en folkligt stödd auktoritär makt” som du anser kan göra att det blir ”antagonistiskt”? Är det alltså först när extremhögern tagit makten som de ska betraktas som våra antagonister?

Om själva korridorbegreppet

Stig-Björn Ljunggren håller med om att det ” finns ett problem med att diskutera diskussionen snarare än att diskutera sakfrågorna” men vill ändå fortsätta använda ordet ”åsiktskorridor” som en ”bra metafor” även om alla metaforer samtidigt ”riskerar att låsa fast tanken.”

Jag tycker att det är en mycket dålig metafor, speciellt på det sätt som den har etablerats av extremhögern och dess tillskyndare eller nyttiga idioter. De har delvis lyckats med att ”låsa fast tanken” vid denna enda korridor där man ”inte får” tycka eller säga vad man vill. För mig är sättet att använda begreppet ”åsiktskorridor” i fallet Janouch ett avskräckande exempel.

I verkligheten pågår en ständig kamp om bilden av verkligheten på en mängd områden, inom olika grupper och inom en mängd frågor. De som dominerar debatten eller bilden av verkligheten på varje område och inom varje fråga kan naturligtvis alltid beskyllas för att upprätthålla en korridor. En del korridorer kan vi gilla, andra kan vi ogilla. Jag gillar till exempel att de flesta människor inte accepterar öppen rasism och att vi i denna mening har en sorts korridor i denna fråga. Jag ogillar att man inte kan ifrågasätta regimen i Ukraina och påtala det högerextrema inflytandet där utan att bli beskylld för att vara anhängare till Putin. Men jag tycker att det vore fjantigt och ynkligt att beklaga sig över detta i form av prat om korridor istället för att ge sig in i diskussionen om sakfrågorna.

Men det finns också ”korridorer” som de flesta av oss inte har tillträde till alls. De flesta av oss tillhör varken ”kommentariatet” eller äger några dominerande medier. Det finns också ”korridorer” som vi inte ens vill tillhöra, men där vi utifrån kan betrakta förflyttningar. Utifrån kan vi till exempel betrakta den moderata korridor där det förut inte var möjligt att säga att man kunde samarbeta med SD, men där det nu verkar vara det. Den debatt som Janouch, du och Lotta Gröning deltar i har säkert en  del inverkan på detta.

Alla dessa olika ”korridorer” gör begreppet oanvändbart för seriösa diskussioner. Det generella sättet att tala om korridoren i bestämd form har också framförallt blivit extremhögerns begrepp. Att använda det istället för att diskutera sakfrågorna innebär att legitimera extremhögern. Det har inte heller någonting alls med samtalsklimat att göra.

Uppsala

Intressant?

Åsiktskorridoren?

korridorEtt ord som börjat dyka upp allt oftare de senaste åren är ordet ”åsiktskorridor”. Jag vet inte vem eller vilka som myntade uttrycket eller hur länge det använts. Det kanske någon språkforskande läsare skulle kunna bidra till att reda ut?

Men är det ett ord som bidrar till att öka vår förståelse? De som använder ordet menar ungefär att det finns vissa saker som ”man inte får säga i det här landet”. Eller att om man säger dem så får man problem. Jag läser t.ex. statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggren som fortfarande kallar sig själv ”s-märkt”. Han skriver apropå debatten om Katerina Janouchs uttalanden för tjeckisk TV:

För det första gäller det att inte säga något som går utanför åsiktskorridoren och som strider mot den allmänna meningen om du inte är beredd att betala ett pris. Risken är stor att det leder fram till fördömelse och att framtida möjligheter att få uttala din mening minskar. 

Är det på det viset i landet Sverige? I en viss mening stämmer det inte alls. Du kan säga nästan vad som helst utan några konsekvenser så länge det du säger inte bryter mot lagen. Du kan bli dömd för hets mot folkgrupp eller förtal till exempel. Men nog känns det som om gränserna för vad som kan sägas utan att leda till åtal, har vidgats betydligt, även i detta avseende, under de senaste åren. Däremot är det säkert sant att det är försvårande för olika typer av karriärer att uttrycka åsikter som inte gillas av dem som befinner sig högre upp i hierarkin. I denna mening finns det alltid en sorts ”åsiktskorridor” i alla typer av företag eller organisationer.

Vad är ok att säga?

Vi kan alltså yttra oss och säga vår mening. Genom det som kallas sociala medier kan vi  numera nå fler med våra tankar än vad som tidigare var möjligt. Jag kan nå andra människor med hjälp av denna blogg till exempel. I en viss mening finns det naturligtvis en sorts ”åsiktskorridor” även för sådant här vanligt prat, facebook-skrivande eller bloggande. Det finns i alla samhällen och alltid en dominerande och i huvudsak gemensam uppfattning om vad som är sant, anständigt eller ok att säga. Att uttrycka antisemitism kan inte bara vara åtalbart beroende på hur det formuleras, det är också något som ogillas av de flesta människor i Sverige idag. Och tack och lov för det. Det finns alltid åsikter som betraktas som avskyvärda och hamnar utanför något som man skulle kunna kalla en ”åsiktskorridor”.

Men det är inte detta ganska självklara som de som använder uttrycket är ute efter. Talet om denna korridor syftar istället till att flytta korridoren så att en del av sådant som de flesta har tyckt vara avskyvärt blir acceptabelt. Därför är det inte förvånande att det främst är på den högerextrema kanten som uttrycket blivit populärt. Att debattörer som Ljunggren eller Dahlberg och Marteus på Expressen vill hjälpa till här, är kanske lite mer anmärkningsvärt.

Den ”fysiska åsiktskorridoren”

Vem har störst megafon?

Vem har störst megafon?

I en mer direkt fysisk mening finns det ju en åsiktskorridor som inte är beroende av vad de flesta av oss tycker är ok att säga. Den handlar istället om faktiska maktförhållanden. Jag tänker då på det faktum att de som verkligen når ut med sina åsikter till många människor är de som äger, dominerar eller har tillgång till de etablerade medierna. För mycket av diskussionen om ”åsiktskorridoren” förs ju bland de människor som alla själva befinner sig i den privilegierade sitsen att kunna få ut sina åsikter via Expressen, DN eller TV. Vänstern och arbetarrörelsen har här alltid varit i ett underläge när det gäller dessa rent fysiska möjligheter att nå ut. Och tyvärr har det förvärrats på många sätt.

Exemplet Janouch

När Katerina Janouch uttalat sig för tjeckisk TV om Sverige fick hon kritik för det som hon sagt. Diskussionen i sakfrågan lämnar jag därhän här. Men vad jag kunnat se har hon i olika medier kunna bemöta sina kritiker. Se till exempel Mediebrusets genomgång. Men Janouch anser att hennes yttrandefrihet har kränkts. Tillsammans med Marcus Birro börjar hon prata om bokbål och får eldunderstöd av Ljunggren som tar henne i försvar och talar om ”åsiktskorridoren”. Ägaren till Läslusen –  en liten barnbokhandel här i Uppsala – blir rikskänd i sammanhanget. Hon ogillar det Janouch uttryckt och bestämmer sig för att ta bort hennes böcker från sin bokhandel. Det retar upp Janouch så mycket så att hon kallar bokhandeln ”fascistisk”. janouchAtt Janouch i skrift kallar denna bokhandlare något så kränkande visar väl också att hennes gränser för yttrandefrihet och ren anständighet är mycket vida. Några som kanske inte skulle känna sig kränkta av att själva få denna etikett ger också eldunderstöd till Janouch, men på sitt eget typiska sätt. Ägaren till bokhandeln har utsatts för hat och grova hot. Så ser bilden ofta ut när ”korridoren” ska flyttas högerut. ”Intellektuella” som byter position får stöd av andra och till sist även av det fysiska våldet i sin kamp för att ”försvara yttrandefriheten”. Men varför måste dessa ynkliga typer, som naturligtvis avsvär sig varje samröre med sina mer grovkorniga och fysiska anhängare, alltid göra sig själva till någon sorts offer för åsiktsförtryck, istället för att bara slåss öppet för sina egna åsikter? De har ju till skillnad från de flesta andra mycket god tillgång till medierna.

Låt oss jämföra med ett helt annat exempel.

Exemplet Utrikespolitiska institutets rapport

I en rapport från Utrikespolitiska institutet (UI) berättas om spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Man riktade i sammanhanget också mycket kritik mot Aftonbladet Kultur för att bidra till denna spridning. De påstod att AB Kultur är ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut Aleksey Sachnin, en politisk flykting från Ryssland som Putin-agent. Dessa påståenden har bemötts på olika och mycket övertygande sätt av både Martin Aagard och Åsa Linderborg samt den utpekade Aleksey Sachnin i en mycket läsvärd artikel. Stig Fredriksson skriver i en mycket saklig artikel i SvD skriver att:

…det är en mycket allvarlig anklagelse att hävda att AB:s kultursidor är det viktigaste proryska språkröret i Sverige, och rapportförfattarnas bevisning är inte övertygande. 

Chefen för UI har nu också tagit sin hand från rapporten.

Denna diskussion är ju också en sorts diskussion om ”korridoren”. Författarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg gjorde vad de kunde för att bevara och förstärka en sorts åsiktsdominans (korridor) som redan finns när det gäller synen på Nato eller regimen i Ukraina. Denna syn handlar om att kritik mot Nato-anslutning bara är ett uttryck för sympati med Putin och att på samma sätt kritik mot de högerextrema krafterna i Ukraina (ja att ens nämna dem) är ett bevis för att man sympatiserar med Putin eller annekteringen av Krim.

Men angreppet slogs tillbaka. Sakligt och metodiskt. Det innebär inte att den dominerande bilden är satt i allvarlig gungning. Men de värsta övertrampen och uppenbara lögnerna kommer kanske dröja ett tag igen. Heder åt dem som inte vikt ner sig i denna debatt. Det  gläder mig också att de inte i likhet med de ynkliga högertyperna börjat beklaga sig över åsiktsförtryck eller korridorer. De har istället gått direkt till sakfrågorna.

Uppsala

Intressant?

 

Hädare och kränkta i moderaterna

Moderaterna brukar vara betydligt bättre på att hålla rättning i leden än arbetarrörelsens partier. Så när det uppstår en liten men öppen konflikt inom detta parti så borde man kanske bara luta sig tillbaka och tillåta sig lite ren skadeglädje. Men det fanns lite mer i detta….skarmklipp

Att Hanif Bali är en part i målet borde man inte bli förvånad över. Han har gjort sig känd för att hålla en mycket hård och förolämpande ton i debatter på nätet. Det verkar inte främst vara en följd av ett hetsigt sinnelag utan snarare en medveten taktik. I en intervju i DN sa han om sig själv att han var ”etta bland alla politiker” mätt i antal ”interaktioner, alltså hur många som skriver om mig och retweetar vad jag säger.”

Nu har han stött sig med en moderat partikamrat, Kahin Ahmed som är lokalpolitiker i Rinkeby/Kista i Stockholm. Kahin Ahmed skriver på Nyheter 24 att han skäms över Hanif Bali. Anledningen är att Hanif Bali kallat profeten Muhammed för pedofil på Twitter. Uppfattningen om profeten som pedofil bygger – gissar jag –  på berättelsen om att han gifte sig med flickan Aisha när hon var sex år gammal, vilket ju är svårsmält för de flesta moderna människor. Kanske kan man ändå tycka att det är ganska grovt och medvetet sårande att uttrycka sig som Hanif Bali (brukar). Men Kahin Ahmeds reaktion är  inte heller sympatisk.

Kahin Ahmed skriver att yttrandet om profetens pedofili kränker muslimer. Jag kan förstå att han kan känna sig kränkt. Men det finns en skillnad mellan att kränka och att känna sig kränkt. Hur någon känner är ett faktum. Men vad som är kränkande går att diskutera. Att uttala sig nedsättande om alla muslimer generellt det är de facto en kränkning. Men att uttala sig nedsättande om en religiös ledare eller profet är inte samma sak.

Ahmed går dessutom längre än så. Han skriver att ”de mänskliga rättigheterna” har kränkts. Men det är inte en mänsklig rättighet att slippa nedsättande kommentarer om det man tror på. Det finns många saker som ingår i de mänskliga rättigheterna. Men rätten att slippa bli kränkt i det man tror på ingår inte i dem. Det är som med Lars Vilks och hans rondellhundar. Han sparkar neråt, skärper motsättningar på ett dumt sätt och spelar med i de högerextremas kör. Men hans kränkningar är inte olagliga eller mot några mänskliga rättigheter. De är bara dumma. Hanif Balis sätt att ”debattera” är inte en stil som jag gillar. Personligen skulle jag inte närma mig den svårbegripliga frågan om ett av profetens äktenskap för ungefär 1400 år sedan på detta sätt. Men i respekten för ”mångkulturalismen och tolerans för olikheter” som Ahmed talar om ingår både att få tro på och acceptera allt om profeten och att på ett oförskämt sätt få häda denna profet.

För det är ju hädelse det handlar om inte ”mänskliga rättigheter”. I Sverige har det varit förbjudet att häda. År 1734 infördes en lagparagraf om detta. Ingen fick uttala sig kritiskt mot Gud eller vad som stod i Bibeln. Den paragrafen avskaffades 1949. Det var ett demokratiskt framsteg. Sen är det en annan sak att man alltid kan diskutera hur vi använder oss av olika friheter. Vi kan tycka att det någon uttrycker är oförskämt, ondsint, vulgärt och så vidare. Tillsammans måste vi försöka upprätthålla en samtalsstil som gör att vi inte gräver för många skyttegravar. Men hädelse är och bör förbli tillåtet.

Riktigt osympatisk blir Kahin Ahmeds artikel på slutet där han skriver:

Dessutom gör hans uttalande att han underblåser onödiga diplomatiska konflikter med den muslimska världen. Som kan skada våra svenska intressen ute i världen.

Här anar man andra herrar i bakgrunden, reaktionära regimer som Saudiarabiens, som har synpunkter på yttrandefriheten även i andra länder.

Intressant?

 

Funderingar om högerextremismen, yttrandefriheten och journalistiken

Det har svängt snabbt i svensk politik under det senaste året. bokmassanEtt parti som inte sitter vid makten har fått igenom alltmer av både sin politik och sitt sätt att beskriva verkligheten. Detta parti och dess svans har länge på ett mycket skickligt sätt byggt upp en avsevärd styrka med hjälp av lögner, rykten och hets i  sociala och alternativa medier. Nu har de även börjat flytta in i de etablerade mediernas finrum. Om detta har det uppstått debatt bland såväl socialistiska som borgerliga debattörer med tillgång till etablerade media. Skiljelinjer har dragits upp rakt igenom dessa läger.

Olika saker som diskuterats har varit bokmässan och närvaron av en högerextrem tidning med kopplingar till nazismen, SVT:s Aktuellt som bjöd in chefredaktören för denna tidning och radioprogrammet God Morgon Världen som för första gången lät en SD:are delta i diskussionspanelen.

Aktuellts fiasko

Om man inte tycker att det är rimligt att en högerextremist aktuelltmed tidigare kopplingar till ett nazistparti ska få sitta och ljuga i svensk TV utan att bli bemött med välgrundade motfrågor eller ett sakgranskande reportage då måste man betrakta detta som ett totalt journalistiskt fiasko. Tidningen ETC har skrivit det bästa om detta med sina tio tips till Aktuellt-redaktionen. Detta tycker jag är det avgörande inte frågan om man ö.v.h.t. ska intervjua högerextremister.

Bokmässan

Bokmässans agerande ingav ju inte någon större respekt. Främst därför att de svajade fram och tillbaka så. I principfrågan håller jag med UNT:s Håkan Holmberg som menat att ”Bokmässan är en privat, kommersiell verksamhet och måste själv ta ansvar för vilka utställare man accepterar” eller Aftonbladets Petter Larsson som menat att ”vi måste skilja på staten och bokmässan”. Om man ser saken på detta sätt så innebär det att ingen yttrandefrihet inskränks för att inte vem som helst bjuds in. Trots detta kan man ha olika synpunkter på vilket val som bokmässan borde ha gjort. Vänsterdebattören Åsa Linderborg försvarade till exempel den högerextrema tidningens närvaro på Bokmässan. Jag har stor respekt för Linderborg, det hon skrivit och skriver. Men i detta fall förstår jag henne inte. Hon blir däremot inte för mig en fallen förrädare för det –  jag har tyvärr sett den typen av utfall på Facebook. Linderborg har viktiga poänger när hon generellt försvarar yttrandefriheten gentemot till exempel olika intoleranta delar av vänstern i bred mening. Men riktigt konsekvent tycker jag inte att hon är då hon först (när Bokmässan sagt nej) skriver : ”…skönt att slippa se brunskjortorna på mässan. Men samtidigt går en massa chanser förlorade. Om Nya tider haft en monter hade vi kunnat göra en massa bus som skapat legender.” för att därefter när Bokmässan sagt ja gå fram och skaka hand med de högerextrema. Javisst, värre handskakningar har vi sett och kanske spelar det inte ens någon roll (?) men så ”busigt” var det ju inte.

God morgon världen

När det gäller SD:aren i diskussionspanelen så måste jag nog ändå hålla med Göran Greider. Det vore konstigt om ett numera så stort parti inte fick delta i diskussion på radio. Att stänga dem ute skulle knappast bidra till att flytta tillbaka deras positioner. Tvärtom.

Vad är avgörande?

Kanske har jag fel i en del eller allt vad jag skrivit här. Jag tycker inte att dessa frågor är enkla. Jag kan ändra mig inför övertygande argument. Men framförallt önskar jag att vi som betraktar oss som demokrater och vänster, motståndare till rasism och fascism, kunde klara av att diskutera dessa och liknande saker utan att behandla varandra som fiender, så som tyvärr sker alltför ofta. Jag är också övertygad om att denna kamp på debattsidor, även om den inte är oviktig, inte är avgörande. Det är dessutom en ”kamp” som de flesta inte ens kan delta i. Att tränga tillbaka rasism, nationalism och högerextremism handlar – tror jag – framförallt om att vi måste lyckas med att ena oss och samla många kring ett projekt för ett rättvist och anständigt välfärdssamhälle där inte några lämnas utanför, antingen de bor i en fattig förort i staden eller i den s.k. glesbygden. Det är en kamp och ett projekt som många kan och måste delta i om vi ska lyckas. SD och dess svans står i vägen för detta. Inte bara eller främst för att de är vidriga typer utan främst för att de står på de rikas sida i varenda avgörande klassfråga och att deras politik splittrar enheten mellan alla oss som tillsammans skulle kunna skapa ett rättvist samhälle. Ett samhälle med glädje och optimism istället för rädsla och misstro. Ett samhälle där grogrunden för olika hatläror förtvinar.

Intressant?

Läs andra bloggar om yttrandefrihet, högerextremism

%d bloggare gillar detta: