En dag att glädjas åt en seger!

En röst mot diktaturen

Idag är en dag att glädjas över en seger. Med 55,87%  mot 44,13% vann vänsterkandidaten Gabriel Boric i natt mot högerkandidaten José Antonio Kast i den andra och avgörande omgången av presidentvalet i Chile.

För många av oss som är tillräckligt gamla för att minnas militärkuppen i Chile den 11 september 1973 har detta valresultat från igår natt en speciell betydelse. Vi minns den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende. Vi minns den brutala militärkuppen och diktaturen under Pinochet. Vi mötte många flyktingar från Chile och vi fick vänner som vi lärde oss nya saker av.

Som Naomi Klein beskriver i boken Chockdoktrinen så var Chile det första landet i världen som utsattes för det som kom att kallas det nyliberala experimentet. Ekonomer som utbildats vid universitetet i Chicago (los Chicago boys) under Milton Friedman fick fria händer att med hjälp av diktaturens stövel genomdriva detta. Det är därför demonstranter i Chile sagt att ”i Chile började och dör nyliberalismen”.

Vänstersegern faller inte från himmelen. Den är ett resultat av folklig kamp och rörelse. Boric själv blev känd som en ledare för studentprotesterna mot det privatiserade utbildningsväsendet för tio år sedan. Bland avgörande faktorer bakom segern är framför allt den stora folkliga revolten under oktober 2019. Då startade också den process som ledde till folkomröstningen i oktober 2020 för att ersätta Pinochets författning och valet i april 2021 av ledamöter till en konstitutionell församling som ska föreslå en ny författning.

Förhoppningsvis är vänstersegern en del av en ny trend där vinden vänt då vi den senaste tiden sett andra exempel på framgångar för vänstern i Latinamerikanska länder.

Boric kommer från ett parti som heter Frente Amplio som i sin tur ingår i vänsteralliansen Apruebo Dignidad. Olle Svenning menar i Aftonbladet att:

Borics politik kan till en del beskrivas som socialdemokratisk. Den vill återskapa den sociala välfärden, ge alla rätt till vård och utbildning och eliminera de privatiseringar som skapat ett närmast ojämförligt brutalt klassamhälle.

Svenning påpekar också att beskrivningen av presidentvalet ”som en kamp mellan två extremer, en till höger, en till vänster” är helt skamlös. Högerkandidaten Kast ”och hela hans familjeklan är kopplad till tysk nazism och Pinochetstöd. Hans valkampanj handlade om att bekämpa invandring, att bygga diken runt Chile. Det följde Donald Trumps exempel. Kast prövade också brasilianske Bolsonaros politik: kamp mot feminism, motstånd till varje form av abort, också för våldtagna. Hån mot homosexuella, en gay-diktatur hotade”.

Svenning påpekar också en annan sak som kan vara av betydelse för svenska förhållanden. Mauricio Rojas –  medlem i det svenska Liberalerna – ”har med all energi kämpat för José Antonio Kast”. Ett av flera exempel på att partinamnet alltmer liknar falsk varudeklaration?

I sitt segertal i huvudstaden Santiago sa Boric att ”Tiden som väntar oss kommer att bli svår”. Han har säkert rätt i detta, inte minst med tanke på historien. Men låt oss ändå, liksom många chilenare, vara glada idag.

Sverige, USA, ”länken” och demokratin

I den nya regeringen med Magdalena Andersson som statsminister fortsätter Peter Hultqvist som försvarsminister. Det som utmärkt hans ministertid hittills har förutom militär upprustning varit den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckt det. Det handlar då om ”interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”

Den som vill knyta Sverige starkare till USA i världen måste väl anse att denna anknytning är ett värn inte bara för fred utan också för demokrati. Som du som läst denna blogg ett tag vet, så tillhör jag dem som är minst sagt skeptisk till detta. Jag har flera gånger skrivit om hyckleriet när det gäller vilka som beskrivs som goda eller onda i världen. Men om vi bortser från en USA-kritisk syn och istället utgår från en USA-baserad, ”liberal” syn på världen, kan vi då se USA:s agerande i världen som ett värn för demokrati?

Samövning USA-Sverige

Matthew Hoh (bland annat medlem i Veterans For Peace) har gjort en intressant jämförelse mellan de stater som av Freedom House betraktas som odemokratiska och de stater som mottar vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster från USA.

Freedom House är ett USA-baserat forskningsinstitut som varje år ger ut publikationen Freedom in the World. Uppgifterna om det militära stödet hämtade Matthew Hoh från Security Assistance Monitor som är ett program från Center for International Policy och enligt sin egen hemsida: ”spårar och analyserar den amerikanska säkerhetssektorns assistans och vapenförsäljningsprogram över hela världen”.

Vid jämförelsen visade det sig att:

…av de 57 länder som anses odemokratiska får 42 vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster. Det betyder att 74 % av världens icke-demokratiska nationer stöds militärt av USA. Intressant nog är de återstående 15 nationerna nästan alla sanktionerade. Världens länder kan delas in i två delar: de som köper/tar emot vapen från USA och de som är sanktionerade.

Nu går det ju att ha kritiska synpunkter på Freedom House´s undersökningar, bland andra har Noam Chomsky uttryckt sådan kritik. Svagheten i deras undersökningar märks till exempel i att flera länder där mänskliga rättigheter kränks bedöms som mer eller mindre fria. Men som Matthew Hoh säger så kan i alla fall ingen anklaga Freedom House för att vara ”anti-amerikanska”, pacifistiska eller vänstervridna.

Så minns siffran:

¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas av Freedom House som odemokratiska.

Den kan vara bra att ha när vi ska konfrontera den svenska högerns, ”liberalernas” och numera även socialdemokratins blinda fläck när det gäller USA.

Upprörande kaos eller logiskt resultat?

Det här är en bra dag för Sverige.

Elisabeth Svantesson (m) till DN

En jättestor milstolpe.

Oscar Sjöstedt (sd) till SvD

Magdalena Andersson valdes alltså till statsminister men tvingades avgå samma dag som hon blev vald.

På något sätt känns det både ganska typiskt och samtidigt orättvist. När Sverige till slut får en kvinnlig statsminister så får hon det direkt ovanligt jobbigt på jobbet, precis som det varit för kvinnor på andra delar av ”arbetsmarknaden” när de klivit fram. Denna känsla hos mig har naturligtvis inte mycket med varken analys eller politiska slutsatser att göra. Så istället några funderingar om läget:

Den nuvarande situationen där miljöpartiet lämnar regeringen och vi sannolikt i nästa vecka får en rent socialdemokratisk regering som ska regera på en budget förändrad av m-kd-sd, beror på att centerpartiet (tillsammans med Liberalerna) avstod från att rösta på regeringens budget. De 51 nedlagda rösterna från C+L gjorde att m-kd-sd-budgeten vann med 154 röster mot 143.

Att mp nu lämnar regeringen är lätt att både förstå och även respektera. MP är ju det parti som med rätta kan känna sig svikna av centern. De har förhandlat och backat i fråga om skyddet av skogen och stränderna för att få med centern och ”tackas” på det här sättet.

Ådahl

När centerns Martin Ådahl säger i TV att ”alla förstår att kaoset inte är skapat av oss”, så ger det för mig en närmast komisk effekt. Centern menar (naturligtvis) istället att det är vänsterpartiets fel. Annie Lööf förklarade sitt partis agerande så här för DN:

Den socialdemokratiska vänstersvängen är mycket oroande. Det avtal som presenterats mellan S och V drar regeringen ytterligare vänsterut…. Vi kan inte stötta en budget från en regering som rör sig långt vänsterut.

Som jag skrivit förut så är höger och vänster i politiken bara positionsbeskrivningar i förhållande till andra och mycket föränderliga till sitt innehåll över tid. Den som på allvar menar att förbättringar för de 700 000 pensionärer som har det sämst ställt, innebär att någon rör sig ”långt vänsterut”, beskriver mera sin egen faktiska position, som knappast är ”i mitten”. Ännu mer märkligt och komiskt blir det ju av att kravet på att höja nivån ”för dem som bara har garantipension eller låg inkomstpension” finns med som krav på centerpartiets egen hemsida. Extremt alltså.

Från hemsidan

Fast nu handlar det väl inte om detta utan egentligen om själva principen att vänsterpartiet till varje pris ska stängas ute från något som helst inflytande.

Även om företrädare för flera olika politiska riktningar verkar anse att det är centern som har ”ställt till det” så ser jag också på nätet en del socialdemokrater som anser att det är vänsterpartiets fel. Att partiet gått fram för hårt och borde accepterat den roll som numera kallas ”dörrmattans”. Det är en kritik som jag har svårt att förstå. Dels ur rent demokratisk synvinkel. Det är orimligt att ett parti som bildar underlag (aktivt eller passivt) för en regering ska ha noll inflytande. Men också för att det verkligen inte handlade om några ”extrema krav” eller ”73 punkter”. Kravet i detta fall var – förutom kravet på respektfullt samarbete – inte mer extremt än att Magdalena Andersson själv med glädje och entusiasm presenterade förslaget om förbättringar för de sämst ställda pensionärerna.

Det är förvisso ett dystert parlamentariskt läge. Vi har sedan länge en borgerlig majoritet i riksdagen. Denna borgerliga majoritet har både splittrats och skapat nya allianser där vi har ett nationalkonservativt block med de sjunkande liberalerna som påhäng och det mest nyliberala partiet centern utanför. De som i denna situation förespråkar ”dörrmattepolitiken” menar och tror att det är det enda sättet att hålla sd utanför inflytande. Men att låta centern fortsätta driva på för ökade klyftor och fortsatt nyliberalism som administreras av socialdemokraterna kommer sannolikt istället bara leda till motsatsen. Vi får mer av hopplöshet, mindre tilltro till att politik gör någon skillnad och kanske ännu fler som röstar på sd.

En del är besvikna på centern. Besviken kan man vara ifall man har några förväntningar. Det ska vi nog inte ha. Trots att Annie Lööf deklarerat att centern inte ville ge sd ”inflytande över budgeten” så valde de alltså ändå att göra det, hellre än att stödja en budget där vänsterpartiet fått ett litet inflytande. En lärdom av det borde vara att centerpartiet inte kan vara eller kommer att vara en allierad i motståndet mot sd och högern. Det ”kaos” som nu råder på regeringsfronten är kanske istället ganska logiskt, som ett uttryck för svagheten hos alla nu existerande alternativ.

Högern kommer framöver att göra allt för att förändra detta och stärka sina positioner. Vi på vänstersidan måste göra detsamma: allt det vi kan för stärka vårt alternativ såväl ute i samhället som i valet till riksdagen nästa år. Vilken roll ”centerextremisterna” kommer spela i denna kraftmätning borde nu stå mera klart.

PS: Du kan läsa uppgörelsen (på en A4) om garantitillägget till pensionärerna och det fortsatta samarbetet mellan s-mp-v i denna länk.

Det gamla vanliga ”utanförskaps”-gänget

Så har då journalistnätverket ICIJ (International Consortium of 

Investigative Journalists)

– som för några år sedan kom med de avslöjanden om skatteparadis som kom att kallas ”Panama Papers” –  kommit med en uppföljare: ”Pandora Papers”.

De delar sina avslöjanden med över 600 journalister i 117 länder, däribland SVT:s Uppdrag granskning. Denna gång handlar det enligt Guardian om ”100 miljardärer, 30 världsledare och 300 offentliga tjänstemän”. En av ”världsledarna” visar sig vara Tony Blair. Blev någon förvånad?

Blair

Bland de svenskar som finns med i avslöjandet ”finns bland annat en börs-vd och en av landets rikaste familjer, men också en misstänkt ekobrottsling, högerextremister och en medlem i Hells Angels”, skriver SVT. Precis som vid tidigare avslöjanden så framträder en grupp av människor som man mycket väl skulle kunna definiera som att de befinner sig i ”utanförskap”. De är illojala, vill inte bidra till samhället och lever efter helt andra värderingar än de allra flesta andra. Att betala skatt är ju nämligen något som är grundläggande för att vi ska ha ett fungerande samhälle och någon form av demokrati. Men det accepterar inte dessa ”utanförskapsmänniskor”.

Förra gången, för fem år sedan, var det ett liknande gäng som kom fram i ljuset. Då handlade det enligt SVT den gången bland annat om ”en medlem i den svenska kungafamiljen, en grevinna och jordägare som får skattefinansierade stöd” men också om svenskt näringslivs dåvarande ordförande Leif ”vad fan får jag för pengarna” Östling.

Enligt Taxjustice.net försvinner varje sekund motsvarande en sjuksköterskas årslön till skatteparadis. Det innebär att varje år förlorar världens stater 427 miljarder dollar i skatt till dessa skatteparadis. Omräknat till svenska kronor är det ungefär 3750 miljarder.

Hur mycket som på detta sätt försvinner från Sverige och därmed försämrar den svenska välfärden verkar vara svårt att få fram aktuella uppgifter om. Och det ligger ju också i sakens natur. Men år 2018 beräknade Skatteverket att det handlade om 130 miljarder kronor per år.

Om vi utgår från att det handlar om ungefär så mycket så kan man ju tycka att de som ständigt ryar om ”lag och ordning” på den högra sidan kunde lägga åtminstone en del av sin energi även på detta. Fast då skulle de ju å andra sidan bli tvungna att inte bara sparka neråt som de brukar. Här handlar det ju om folk av deras egen sort.

Gerard Ryle, direktören för journalistnätverkete ICIJ framhåller till Guardian att: ”Detta är pengar som går förlorade för statskassor runt om i världen och pengar som kan användas för att återhämta sig från Covid”. Samtidigt har han en pessimistisk syn på möjligheterna att komma åt dessa smitares pengar. Han motiverar det med  att eftersom så många av dem som har makt inom politik och ekonomi ägnar sig åt detta så kommer de inte vilja ändra på det heller.

Slutsatsen av det borde väl då vara  att vi måste ifrågasätta dessa människors maktinnehav, inte att ge upp.

SD är odemokratiskt och farligt på riktigt – och socialliberalismen död.

I december 2018 skrev den dåvarande politiska chefredaktören för UNT Håkan Holmberg i en ledarartikel att: ”När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället”.

Karl Staaf, liberal ledare vid erövrandet av rösträtten

Efter helgens beslut på Liberalernas partiråd så kom den meningen i mitt huvud. Man kan väl helt klart säga att socialliberalismen trängts tillbaka. Kanske kan man även säga att själva liberalismen nu trängts undan i det liberala partiet. I alla fall är det ett avgörande vägval. Om partiet Liberalerna röstmässigt kommer vinna på det återstår ju att se.

När Stefan Löfven nyligen påpekade riskerna för demokratin när de borgerliga partierna börjar att samarbeta med SD blev tonläget från M och KD mycket högt. Det var ju förväntat. Men märkligare är den typen av analyser som görs av TV-orakel på Public Service som Mats Knutsson. Hans analys efter Löfvens uttalande var ungefär att det (bara) handlade om ett politiskt spel. Knutsson verkade däremot inte anse att det skulle finnas någon saklig grund för att ifrågasätta SD:s demokratiska trovärdighet. Det är feg eller okunnig journalistik. Att SD är ett hot mot den demokrati som vi har är ett faktum. Och det förändras inte av att SD idag har ett större röststöd än flera av de andra partierna i riksdagen.

SD klarar sig oftast undan väldigt lätt i debatter och utfrågningar. Tyvärr är det inte så många motdebattörer eller journalister som gör något vidare jobb vid dessa konfrontationer. Sannolikt är det nog också så att många journalister helt enkelt inte vågar konfrontera SD. När någon intervjuad konfronterat SD på TV eller i radio, utan att SD varit på plats, tycker jag mig alltför ofta ha hört den onödiga och förskrämda journalist-kommentaren att ”de (SD) håller nog inte med” eller ”de är ju inte här och kan svara”. Journalister och andras rädsla är tyvärr inte obefogad. Till SD:s hjälp – antingen det styrs direkt inifrån partimaskineriet eller om jobbet utförs av olika ”friryttare” – finns ju alla dessa nätkrigare  eller våldsmänniskor som hotar journalister och meningsmotståndare verbalt och fysiskt.

Hur SD ska drivas tillbaka är något som diskuterats en hel del inom vänstern och arbetarrörelsen. Den frågan har inte jag något svar på annat än att jag är övertygad om att mer nyliberal politik bara gör det ännu svårare att stoppa dem. Men vilka argument ska vi använda? Jag tror att vi inte ”bara” ska argumentera mot deras rasism och islamofobi utan framförallt visa att de är ett hot mot demokratin och alla oss andra. Här kommer en sådan liten genomgång.

Principprogrammet, demokratin och dess avskaffande för vissa.

Ett partis program talar om vad ett parti vill på lite längre sikt även om det ofta är formulerat så att det låter ”bättre än det är” och kan uppfattas som rimligt av många utanför partiet. Detta gäller i ovanligt hög grad när det gäller SD:s program. I det nuvarande programmet från 2019 tog SD dessutom bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” och i olika formuleringar försöker de framstå som fria från rasism. Ändå går det att se hur demokratin hotas ifall de får möjligheten att genomföra sina idéer.

Om demokrati skriver man att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Vilka är det då som SD själva ”räknar till folket”?

Enligt SD kan man bli ”medlem av den svenska nationen…genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den”. Man kan vara antingen ”infödd” eller ”assimilerad”. Men både ”infödda” och ”assimilerade” kan utestängas från nationen och demokratin. För här kommer det som SD kallar det ”problematiska”:

”Upphörande”

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Det tror jag är en av de viktigaste meningarna i detta program! Vi kan alltså ”upphöra” att ingå i nationen och därmed demokratin om vi inte uppfyller SD:s krav på lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det behövs inte alltför mycket fantasi för att föreställa sig vad detta ”upphörande” skulle  innebära för människor med andra typer av uppfattningar än SD:s. Historien är full av exempel.

SD:s kompisar säger något om dem själva.

Vilka vänner vi har säger rätt mycket om oss själva. Det gäller i livet såväl som inom politiken. I politiken är det ju extra intressant ifall dessa vänner dessutom nått makt och kunnat genomföra en del av sina idéer. Det blir då tydligare vad programmen står för.

SD ingår i en internationell trend av liknade partier, rörelser och ledartyper. Ett sätt att se vartåt det pekar ifall SD får mer makt är därför att titta på dessa och hur SD har förhållit sig till dem.

SD och Åkesson stödde och stöder Trump. Det ändrades inte ens efter stormningen av Kapitolium i Washington. Det borde vara uppenbart för alla människor som tror på någon typ av demokrati att det är farligt att låta ett sådant parti och dess ledare få mer makt.

Utvecklingen i Ungern är ett annat exempel som på ett skrämmande sätt visar vad vi har framför oss om dessa nationalkonservativa skendemokrater får makten. Banden mellan Orbáns auktoritära regim och SD har utvecklats sedan länge, inte minst sedan ledande företrädare flyttade dit. Ändå så förnekade både Åkesson och Jomshof nyligen dessa band efter att Löfven använt det argumentet i en TV-intervju. Men vi är många som minns dessa ord av Jomshof:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Det uttalandet är ju också en väldigt bra illustration till vad SD:s omvandling framförallt handlat om: ”anpassning av retoriken”.

Men vi kan också minnas när Åkesson efter ett tal i Almedalen 2018 fick en sådan här typisk journalistfråga  om ”vem han föredrar”: Viktor Orbán eller Angela Merkel? Han skulle ju kunnat svara att han inte föredrog någon av dem. Men han svarade att han valde Orbán.

Mats Wingborg har annars en bra genomgång i Dagens Arena om alla exempel på SD:s uppslutning bakom regimen i Ungern.

Ett ständigt städ- och tätningsjobb för att hålla fasaden.

Svårstädat

Ledningen i SD har talat en hel del om nolltolerans mot rasism, de har rensat ut och de har tagit avstånd. Men olika avskyvärda exempel på hat, hets, rasism och odemokratiska tankar fortsätter att välla ut från SD. Ibland är det sådant som är uttryck för partiledningens dubbelspel när de genom olika kanaler släpper fram sådant som de gillar men inte hävdar officiellt. Andra gånger är det sådant som partiledningen helst inte skulle vilja kom ut. Att det ändå gör det handlar om att det finns så mycket av sådant inom partiet och rörelsen att det helt enkelt inte går att dölja.  

Dessa exempel borde SD-ledningen konfronteras med mycket mer än vad som sker. Den som vill se exempel på en del av allt det som väller ut kan gå till den väldokumenterade sidan SD-citat där mycket finns dokumenterat.

SD:s rötter och Åkessons märkliga inträde

Att SD har nazistiska rötter är ju ett faktum. När SD bildades 1988 hade de dessa rötter och flera gamla nazister och till och med en gammal SS-veteran ingick. Ändå har det argumentet nästan blivit lite tröttsamt. Dels slingrar sig partiledningen alltid undan dessa kopplingar bakåt, dels är det ju sant att partiet på flera sätt förändrats sedan 1980- och 1990-talet. Framförallt till det yttre.

Men en sak som jag tycker att journalister istället borde fråga Åkesson om är det han själv skriver i sin ”självbiografi” Satis Polito, från 2013. Där säger han att han gick med i SD 1995. Men vad var då hans utgångspunkt när han gick med? jo:

Jag gick in i partiet med utgångspunkten att förändra det i grunden, och den som i dag påstår att jag inte lyckats med det är antingen oerhört trångsynt eller bara allmänt illvillig.

Partiinträde som renoveringsprojekt

Att påstå att Åkesson inte lyckats med att på sitt sätt förändra partiet vore dumt. Han är, tror jag, en viktig framgångsfaktor, inte minst när det gäller att undvika svåra frågor i TV eller med sin förmåga att snygga till partiets yttre. Men hur trovärdigt är det att han gick med i SD för att ”förändra det i grunden”? Inte bara därför att en sådan grundlig förändring inte skett utan för att det låter så otroligt osannolikt. Varför över huvud taget gå med i ett parti som man vill förändra i grunden?  Om han tyckte att det mesta var fel (i grunden), varför sökte han sig i så fall till just SD? Varför inte till något parti som inte behövde förändras lika grundligt? Jag menar det fanns ju ett antal andra partier att välja på. Och 1995 var SD dessutom ett mycket litet parti. I andra intervjuer har han istället gett intryck av att han inte visste vad det var för sorts parti han gick med i. Att han ”inte visste”(ett vanligt Åkesson-uttryck) eller märkte att det var ett rasistiskt parti med gamla nazister på ledande poster. Samtidigt ville han alltså ”förändra det i grunden”.

Alltså kan man liksom ofta annars anta att Åkesson inte talar sanning. Det leder i sin tur vidare till varför han behöver mörka om detta….

För att sammanfatta

SD är inte ”bara” ett rasistiskt, islamofobiskt, reaktionärt och fackföreningsfientligt parti som dessutom numera driver en ekonomisk politik som i huvudsak är nyliberal. De är också, och kanske framförallt, ett farligt odemokratiskt parti som inte bör ges ett lillfinger. Tyvärr verkar Liberalerna nu beredda att ge betydligt mer än så.

Något socialliberalt alternativ tycks inte längre finnas kvar bland riksdagspartierna. Centern håller visserligen fortfarande avstånd till SD men är knappast socialliberalt numera, kanske istället det mest nyliberala partiet. Vilka uppgifter ställer då detta läge arbetarrörelsen och vänstern inför? Jag tycker att Martin Klepke formulerar det bra i en artikel i Arbetet häromdagen, där han drar slutsatser från det hittillsvarande ”mittensamarbetet”:

En återgång till ett fruktbart samarbete mellan arbetarrörelsen och någon form av socialliberalism är därför i praktiken omöjlig, helt enkelt för att det inte längre finns någon socialliberalism i svensk politik. Försöken till mittensamarbete under den gemensamma devisen att ”vi säger i alla fall nej till extremhögern” har inte varit fruktbart.

Yttrandefrihet, ”sociala medier” och makten.

Vi har sedan länge blivit förda bakom ljuset. Vi blir alla, varje dag och varje timme, förda bakom ljuset.

Ovanstående yttrande skulle kunna vara skrivet av någon nutida konspirationsteoretiker eller högerextremist. Men yttrandet är från 1968 och taget ur boken Indoktrineringen i Sverige av författaren Göran Palm.

Palm skrev där också att:

Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur stark och omfattande indoktrineringen är.

”Indoktrinering” var (som påpekas på Wikipedia) ett ord som användes mer för 50 år sedan. Det handlade då oftast om en kritik som ville visa hur olika institutioner i samhället som medier, skola, filmer, reklam o.s.v. upprätthöll den dominerande borgerliga ideologin i samhället. Som Palm skrev så är det först när man börjar tvivla på och ifrågasätta grundvärderingar i samhället som man blir varse hur dessa värderingar sprids och upprätthålls. Det gällde för såväl äldre som yngre och nyväckta socialister kring 1968, och gäller fortfarande. Men det är väl på sätt och vis också sant för dem som idag ifrågasätter samhällets grundvärderingar fast, från andra hållet, från höger.

Det betyder inte att jag tycker att det handlar om jämförbara positioner. Det är en avgörande skillnad mellan å ena sidan en höger som ifrågasätter både grundläggande fakta, vetenskap och den demokrati vi har och som vill inskränka eller avskaffa den och å andra sidan en vänster som ifrågasätter kapitalismen och därför vill utvidga demokratin till att också omfatta avgörande delar av ekonomin.

Nya och gamla medier

Men Göran Palms bok kom ju ut långt innan internet eller det som kallas ”sociala medier” existerade. Dessa medier har framförallt blivit en tummelplats för ytterhögern. Som Aftonbladets Karin Pettersson formulerat det:

…sociala medier är bra på högerextremism. Orsaken är just den kommersiella logiken: innehåll som gör att människor stannar längre lyfts automatiskt fram av Facebooks och YouTubes algoritmer. Hat, vrede, starka känslor, lögner.

Naturligtvis är det så att traditionella medier (TV, radio och tidningar) och arbeten gjorda av riktiga journalister är bättre än dessa ”klick-medier” bland annat för att som Pettersson skriver ”…journalistik produceras utifrån en publicistisk idé. Det görs en sortering, det finns någon att ställa till svars.”

Men det betyder inte att den gamla kritiken från vänster mot de traditionella mediernas ägarstruktur eller sätt att göra urval skulle vara ogiltig idag.

Även liberalen Herbert Tingstens uttryckte redan 1955 i ett tal vid DN:s 90-årsjubileum att:

 Endast ett fåtal har tryckfrihet i den meningen att de verkligen kan trycka vad de tänker” (DN 7/1 1955)

Det gäller fortfarande. När det gäller tidningar så har ju de med mer pengar alltid haft ett övertag som arbetarrörelsen aldrig lyckades bryta. Tvärtom har det bara blivit värre. De största tidningarna i Sverige är i huvudsak borgerliga och som ett märkligt faktum är det dessutom fortfarande det krympande liberala partiet (nu under tre procent) som dominerar bland dem.

Men jämfört med dominansen inom tidningsvärlden så är makten hos Facebook, Google, YouTube eller Twitter ändå på en helt annan nivå. De har en monopolistisk världsdominans.

Yttrandefrihet

Vi har enligt den svenska grundlagen yttrandefrihet, vilket däremot inte innebär att vad som helst får yttras utan konsekvenser. Hets mot folkgrupp är till exempel inte tillåtet även om överträdelserna nu för tiden är många, utan att lagföras.

I den 19:e artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter formuleras också yttrandefriheten som rätten ”för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”.

Men var går gränserna för yttrandefriheten på nätet och vem är det som ska sätta dessa gränser?

De röster som gör att miljardärerna i Kalifornien (som äger Facebook, YouTube eller Twitter) tjänar mer pengar är just de röster som handlar om hat, vrede, starka känslor och lögner. Röster som innebär att demokratin undermineras och hotas och att vi får mer våld. Frågan blir då hur långt ner i djupet ägarna är beredda att gå för att tjäna ännu mer pengar?

När det gäller de giftiga lögner som den avgående presidenten i USA spred i fyra år så behövdes det att ord skulle övergå i handling genom stormningen av Kapitolium för att gränsen skulle vara nådd för Twitter.

I Sverige har SD-anknutna personer drivit en kanal på Youtube sedan 2016 som enligt Tobias Hübinette ”masspridit konspirationsteorier”. Den stängdes ned av YouTube före jul.

I bägge dessa fall har den samlade ytterhögern talat om inskränkningar i yttrandefriheten.

För oss som inte tycker att friheten att yttra sig handlar om rätten att sprida uppenbara lögner, konspirationsteorier, hat mot utpekade grupper eller förespråkande av våld (i öppen eller mer ”symbolisk” form) så är dessa inskränkningar på Twitter och YouTube knappast upprörande. Men det som är det skrämmande är däremot att kontrollen (eller bristen på) ligger hos dessa ägare till några få företag med dominans i hela världen.

Går det att böja techjättarna?

Som Bawar Ismail skriver i en ledare i GP 16/1:

Techbolagen besitter en enorm makt över oss användare och hur vi lever våra digitala liv. I dag är det våldsamma trumpister som jagas bort, men vad skulle hindra dessa storföretag från att anpassa sig efter, låt oss säga, mörka och obehagliga politiska krafter som kommer till makten och släcka alla deras kritikers konton? Svaret är tyvärr att ingenting hindrar dem.

Frågan – som jag ser det –  borde alltså vara hur vi som samhälle ska kunna ta en demokratisk kontroll över dessa jättelika techbolag.

Jag såg att riksdagsledamoten Åsa Eriksson (s) har lämnat in en motion i frågan i oktober 2019, men lyckades inte utröna vad som hände med den. Kanske finns det fler tankar inom politiken om detta som jag inte lyckats hitta? Men jag får en stark känsla av att det kanske är som Karin Pattersson skrev i Aftonbladet att ”såväl vänstern, som liberaler och konservativa accepterar detta utan diskussion”.

Jag tar här tacksamt emot tankar och synpunkter från läsare som funderat mer kring detta, delar min syn på problemet och har förslag.

Stormningen av Kapitolium

Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han har gjort för en fredligare värld.

Mattias Karlsson (SD)

(då han i november tillsammans med fjorton parlamentariker i elva europeiska länder nominerade Donald Trump till Nobels fredspris)

Igår stormades Kapitolium, den amerikanska parlamentsbyggnaden i Washington, av en delvis beväpnad folkmassa. Ansvarig för detta var den sittande (och enligt valresultatet avgående) presidenten som under hela sin presidenttid bidragit till att trappa upp våld och aggression inom landet och som direkt uppmanat sina anhängare till att i handling bekämpa valresultatet genom att bege sig till Kapitolium. Genom att storma kongressen stoppades röstsammanräkningen, den formella procedur som skulle ha gett Joe Biden segern i presidentvalet. Men till slut drevs Trump-anhängarna ut ur byggnaden.

Jag har tidigare skrivit om de stora bristerna ur demokratisk synpunkt i valsystemet i USA. Och i grunden tänker jag att inget val i USA någonsin har förändrat det faktum att landet styrs av en liten rik minoritet. Men det betyder inte att det inte kan bli ännu mycket värre. Trump har ju på olika sätt försökt nedmontera den typ av demokrati som finns i USA. Det här kanske inte ens var hans sista försök. Som Martin Klepke skrev i Arbetet följer Trumps många utspel för att få sitta kvar vid makten ”samma mönster som vid flera andra statskupper och maktövertaganden”. Framförallt handlar det om två saker påpekar Klepke: ”dels att ta kontroll över rättssystemet, dels att bygga upp ett våldskapital”.

Det är i sammanhanget intressant och viktigt att vi har koll på hur den svenska högern förhåller sig till statskuppsförsöket. Och då menar jag inte bara ytterhögern i SD med svans, som både genom sin nazi-bakgrund, olika uttalanden om Ungern, Public Service eller kommande förändringar i Sverige om de får makten, klart visat vad vi kommer få uppleva ifall de får chansen. Jag tänker också på den del av högern som fungerar som sammanbindare mellan den traditionella högern och ytterhögern, exempelvis de skribenter som nu samlas i tidskriften Bulletin. En av dem är Ivar Arpi. Han fortsätter sitt vanliga hantverk och menar att det inte alls var något kuppförsök. Han beskriver våldsverkarna som ofarliga och utelämnar framförallt den verkliga dirigenten och kuppmakaren.

Enligt SVT:s USA-korrespondent Stefan Åsberg togs ”den lokala och federala polisen obegripligt nog på sängen” när Kapitolium stormades. Men det var knappast fallet. För som Peter Gowan (medlem i Democratic Socialists of America) skriver i JACOBIN Magazine så skulle de högerextrema demonstranterna inte ha kunnat komma in i byggnaden ifall den federala polisen inte ville det. De ”bjöd minimalt motstånd”. Han gör en jämförelse med Black Lives Matter-demonstranter som förra sommaren attackerades mycket hårt ifall de kom i närheten av federala byggnader. Han skriver vidare:

Vi lever inte i en verklig demokrati, och det är inte en slump att den undertryckande apparaten i den staten använder olika tillvägagångssätt gentemot vänster- och högerdemonstranter. Den slår brutalt ner på dem som hotar den härskande klassen, och den ”pjåskar” med dem som inte gör det.

De valda utrymmer

Även om kuppmakarna misslyckades denna gång så kommer hotet finnas kvar. Gowan skriver:

..vad som kommer att finnas kvar är kunskapen bland de valda representanterna om att de inte är säkra från högervåld, och att en tillräckligt motiverad skara upprörda högerextrema kan tillåtas att hota deras säkerhet med minimalt motstånd från säkerhetsstaten.

Martin Klepke skriver i Arbetet att BBC:s USA-analytiker menade att Trump aldrig skulle lyckas ”eftersom han inte har någon lojal militär eller polis bakom sig”. Men som Klepke invändande skriver:

….vad hade hänt om delar av nationalgardet eller någon av de många olika poliskårer som finns i USA i natt hade instämt i talet om valfusk, ställt sig på Trumps sida och deltagit i det Trumpanhängarna kallar ett ”uppror till försvar för konstitutionen”?

Kanske var det en sådan vändning som Trump hoppades på medan timmarna gick, innan Trump slutligen rådde sina anhängare att gå hem.

Här tror jag att Gowans slutsatser är viktiga när han i sin artikel skriver att liberalernas passivitet bara kommer mötas med ytterligare eskalering och att det därför istället:

nu är dags att begränsa hotet om högervåld genom att bland annat rensa säkerhetsstaten från extremhögern, utvisa de republikanska kongressmedlemmarna som uppmuntrade detta våld och arbeta för att demokratisera det ekonomiska och politiska livet i landet.

Denna strid i USA har stor betydelse även här och över hela världen på grund av den inspiration och uppmuntran till ytterhögern som Trump har gett. Den nationella högern är verkligen global och måste bekämpas över hela jorden. Hur vi ska förhålla oss till deras uppbygge av våldskapital är viktigt i USA såväl som i Sverige.

Val i USA – men hur demokratiskt är systemet egentligen?

Du har knappast missat att det snart är presidentval i USA. Jag tror inte det finns något annat land vars val de svenska medierna ger lika mycket utrymme åt. Det kan ju verka rimligt med tanke på att denna supermakt påverkar resten av världen så mycket.  Ändå stör det mig på minst två sätt. Det ena är att det tar nyhets-utrymme att lyssna till en mängd rent dravel (främst från den sittande presidenten). Ett utrymme som tas från många andra viktiga eller viktigare saker som det borde rapporteras om. Men också för att denna massiva rapportering bidrar till att hålla uppe en stor illusion; den om ”världens största demokrati”.

För bristerna i denna demokrati är så stora och uppenbara att själva  etiketten är mycket tveksam.

Innan jag tar upp mina argument kring bristerna i denna demokrati så vill jag bara nämna att även en garanterat borgerlig och pro-kapitalistisk röst som den brittiska tidskriften The Economist numera riktar kritik mot USA-demokratin. Deras dotterföretag Economist Intelligence Unit mäter tillståndet för demokratin i 167 av världens länder. År 2019 hamnade USA på plats 25 på deras lista som en ”demokrati med anmärkningar”. Personligen tycker jag detta är en alldeles för snäll bedömning (men ändå intressant) så låt mig fortsätta. Det finns en mängd begränsningar av de demokratiska rättigheterna i USA. Jag ska nedan ta upp nägra.

Alla får inte alls rösta

Det är många som inte alls får rösta i USA. Om du inte har en fast adress och är hemlös så får du inte rösta. Enligt bostadsministeriet i USA hade landet i fjol över 560 000 hemlösa. De har alltså ingen rösträtt ens formellt.

Den som sitter i fängelse får heller inte rösta. Totalt sitter omkring 2,3 miljoner människor i fängelse i USA. 40 % av dem är svarta, trots att afroamerikaner bara utgör 6,5% av befolkningen.

Det finns också många hinder för att rösta

För att alls få rösta måste USA-medborgare registrera sig långt i förväg. Ifall man gjort det så gäller det sedan att vara anställd på en arbetsplats där man får ledigt för att få gå och rösta. Valdagen är nämligen inte på en helgdag. Så förutom att ha registrerat sig och fått tillstånd av chefen så måste man dessutom vara i en sådan ekonomisk situation att man har tid och råd att ta ledigt flera timmar för att gå och rösta. För vallokalerna är få och det är ofta långa tidskrävande köer till dem. USA verkar på många sätt inte alls vara ett särskilt modernt land för även poströstning verkar vara ganska krångligt och inte alls något självklart. Ja Trump vill ju också till och med hindra poströstning.

Lågt valdeltagande

Med tanke på dessa begränsningar och svårigheter vad gäller möjligheten att rösta är det inte konstigt att valdeltagandet brukar vara lågt i USA jämfört med till exempel Sverige. Drygt 50 procent av de röstberättigade använde sin rätt vid det förra presidentvalet. Ungefär där brukar det ligga. Men i det nu mycket polariserade landet finns det ändå tecken som tyder på att fler kommer delta denna gång än på mycket länge.

Inte säkert att den som får flest röster vinner

År 2000 vann George W Bush valet trots att Al Gore fick drygt en halv miljon fler röster och 2016 vann Donald Trump trots att Hillary Clinton fick närmare 3 miljoner fler röster. Att det kan bli så beror på att presidenten inte väljs direkt av folket utan indirekt genom systemet med elektorer som utses av partierna på delstatsnivå.

Vilka kan man rösta på? Eller vem kan bli president?

Om man ska bli president i USA får man inte vara en fattiglapp. Men förutom att själv vara rik så måste man ha stöd av andra rika. För varje nytt presidentval blir det allt dyrare att driva kampanj. Jag har inte lyckats hitta några siffror för detta val. Men det förra valet 2016 då Trump vann över Clinton var det enligt Svenska Dagbladet ”det dyraste hittills”:

Aspiranterna beräknas lägga ner totalt närmare 50 miljarder kronor – mer än dubbelt så mycket som presidentvalet 2012 kostade. Utslaget per invånare kostar valet i USA nära fyra gånger mer än det senaste svenska riksdagsvalet.

De penningstarka grupper som står för huvuddelen av bidragen gör naturligtvis inte detta utan att förvänta sig återbäring på pengarna. Eller som historikern Timothy Snyder uttrycker det i sin bok ”Om tyranni”*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna

Det är alltså förutom att vara bristfälligt demokratiskt dessutom ett mycket korrupt system.

Politiskt efterblivet och isolerat

Ytterligare en sak att fundera över är hur det politiska klimatet ser ut i ett land där den sittande presidenten anklagar sin motståndare för att vilja införa ”socialism”. Här är ett citat av Noam Chomsky om detta från en aktuell artikel:

…vi bör komma ihåg att USA är ett mycket isolerat land, kulturellt och intellektuellt. Jag menar, i resten av världen är socialist ett normalt begrepp. Kommunist är ett vanligt ord. Folk kan vara kommunister, kommunistpartiet kan delta i val. Att vara socialist är bara att vara en sorts modern person. Här i USA är socialism en svordom – så att kalla någon för socialist är att säga att de måste vara ett fullständigt monster…

En uppgörelse inom eliten

Trots att det kan finnas och i detta val finns väsentliga skillnader mellan kandidaterna så är det som regel en uppgörelse mellan människor inom den ekonomiska och politiska eliten, landets överklass helt enkelt. Hur detta kan se ut tycker jag syns på den här bilden från 2005. Den är från Trumps bröllopsfest där herr och fru Clinton deltog eftersom Trump hade bidragit med stora summor till Bill Clintons valkampanj.

Därför är det också så som socialdemokraten Bernie Sanders (som försökt att bli presidentkandidat men motats bort av det Demokratiska partiets etablissemang) sa i ett tal 2015:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Steg mot öppen diktatur och imperialismen

Den nedmontering av den redan inskränkta demokratin och de steg mot öppen diktatur och öppet våldsanvändande som skett under Trump har jag inte tagit upp här. Jag har inte heller här tagit upp USA:s roll som imperialistisk supermakt med ingripanden runt om i världen som definitivt inte befrämjat demokrati eller social rättvisa. När det gäller det sista finns det ju mycket att läsa men jag hänvisar här bara till en artikel i nättidningen eFolket.

Men detta val då?

För en socialist inger inte någon av valkandidaterna någon entusiasm. Det betyder däremot inte att jag är likgiltig inför utgången av valet. Jag hoppas att Trump ska förlora, men jag kommer inte att vara glad och hoppfull ifall Biden vinner. Bara glad att en av de många ledare runtom i världen som ger hopp till nationellt konservativa** och fascister här och på andra platser åtminstone lämnat scenen (om han nu gör det frivilligt?).

—————————————————————————————

*”OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017

**När Uppsala Nya Tidning frågade företrädare för de politiska partierna i staden Uppsala var det bara SD och KD som hoppades på Trump….

Spridda tankar och lästips om Corona-pandemin

Nu måste vi vara solidariska och tänka efter.

Statsepidemiolog Anders Tegnell (TT 19 mars)

Den period vi nu går igenom väcker många tankar och reaktioner. Som ofta i liknande situationer framkallar det både goda och dåliga sidor hos oss människor. Vi ser både hamstrande egoism och solidarisk medmänsklig hjälpsamhet. Jag tror ändå att för de flesta är det tydligt att det är det senare som måste dominera ifall vi ska klara det här på ett bra sätt. Vi hör oftare än på länge även det gamla ordet solidaritet.

Hur denna pandemi ska bekämpas finns det olika uppfattningar om även bland dem som är kunniga inom området. Experter och forskare vet ännu inte tillräckligt om detta virus. Och inom detta vetenskapsfält går det naturligtvis inte heller att enkelt slå fast allting med hundraprocentig säkerhet. Så är det ju inom många vetenskapliga områden. Därför tycker jag att vi andra som inte är sak-kunniga bör vara försiktiga med att tro eller tycka saker, speciellt om tyckandena inte ens är baserade på forskning och vetenskap.

Naturligtvis utmärker sig de högernationella mest när det gäller den här typen av tyckande. Till exempel SD-ledaren Åkesson som den 11/3 yttrade att ”En regering som bara förlitar sig expertkunskaper inger inget förtroende”. Det här passar väl in deras världsbild som ju aldrig någonsin bygger på forskning och vetenskap.

Jag tycker, liksom de flesta människor, att den isolering från varandra som åtgärderna i kampen mot viruset leder till, känns tråkiga. Men jag accepterar dem och inordnar mig. I denna situation och i förhållande till dessa myndigheter ser jag inget annat alternativ än att lita på dem. Åtminstone inte så länge det är de smittskyddskunniga som leder det hela. Däremot tycker jag att Martin Aagård i Aftonbladet väcker en viktig diskussion kring detta. Han menar att det samtidigt visar hur skör demokratin är och att den som vill avskaffa den alltid kommer att ha något att skylla på:

Den må ha skötts fel eller rätt, men kampen mot coronaviruset är en manual till hur man krossar samhällsgemenskapen…….Tror ni inte, efter tjugo års krig mot terrorismen, att det inte alltid går att skrapa fram ett hot mot rikets säkerhet som motiverar exakt samma drakoniska åtgärder?

Andra tankar och några lästips

Men den nuvarande pandemin och vårt sätt att som samhälle förhålla oss väcker också många andra tankar. Här vill jag komma med några lästips från andra som jag tycker skrivit bra om detta.

Hjältar i denna tid

Ett problem som blivit än mer tydligt än det redan var innan är problemet med det ”slimmade samhället”. Nedrustningen av sjukvården (och även andra typer av omsorg och solidarisk hjälp till behövande) gör det naturligtvis svårare att möta en pandemi. En del av denna nedrustning har varit att man fört in systemet ”Just in Time” från industrin (där det kom först) till välfärdssektorn. Det är ett system som innebär att man minimerar lagren för att istället göra inköp när man har omedelbart behov av en artikel. Peter Widén beskriver detta system och dess följder mycket bra i web-tidningen eFolket.

Göran Greider beskriver också detta bra i en ledare i Dagens ETC (förmodligen låst för icke-prenumeranter). Han citerar sajten Ekonomifakta, som drivs av Svenskt Näringsliv. Där definieras begreppet överkapacitet så här:

När företagen har för stora anläggningar och för många anställda i förhållande till efterfrågan råder överskottskapacitet.

Men det är ju just en sådan ”överkapacitet” som vi skulle behöva nu. Som Greider skriver:

Den pandemi som nu rullar genom världen och åtminstone för tillfället utsett Europa till sitt kärnområde kommer i bästa fall att lära oss en stor läxa. Den läxan säger oss att ”överkapacitet” på många centrala samhällsområden är något eftersträvansvärt.

Vi står nu inför ett akut och stort behov av intensivvårdsplatser. Viktor Pressfeldt skriver i en artikel i GP om detta:

År 1993 hade Sverige 4300 intensivvårdsplatser med respirator. I dag, när vi genomlever den värsta pandemin på hundra år, har vi under 600. Detta är resultatet av 30 års nyliberala reformer….

Vi har också problemet med LOV som tvingar regionerna att anlita värdelösa bluffbolag som Apotekstjänst för distributionen av  sjukvårdsartiklar till sjukvården. Det ledde under hösten till ett kaos som ännu inte är över. Martin Klepke skriver bra om detta i Arbetet.

Det har också varit lika intressant som motbjudande att ta del av högerns piruetter i dessa frågor. Efter att de avskaffat Apoteksmonopolet och tagit bort beredskapsansvaret kan vi nu läsa att moderatledaren säger att bristen på grundläggande sjukvårdsmaterial är ”oacceptabelt” och att det behövs ”nationell lagerhållning”.

Andreas Magnusson tar upp denna opportunism och falskhet samt en del andra viktiga tankar i tidskriften Para§raf:

Ingen tror att Corona-viruset bäst bekämpas via den smidiga KRY-appen och huvudvärkstabletter i mataffären. Nu är det staten som ska lösa allt. Den minimala staten ska plötsligt vara maximal.

Han avslutar: ”Mer än någonsin behöver vi inse att den enes död också är den andres död”.

Isolerade i Rom applåderar sjukvårdens hjältar

En annan viktig lärdom under den nuvarande perioden är att det visst finns pengar. Men som Johan Ehrenberg skriver i ETC: ”Det handlar om vem man sänder dem till”. Riksbanken ger nu bankerna 500 miljarder kronor utan ränta för att, som man säger, stötta företagen. Beslutet över vilka företag som ska få detta stöd i form av lån och vilka som inte ska få det, lämnas helt till de privata bankerna.

Dessutom satsar regeringen 300 miljarder för att motverka negativa konsekvenser för jobb och ekonomi i coronavirusets spår. För mig är det då svårt att inte tänka på det överhängande hot mot hela mänskligheten som klimatkrisen är. Mot dess ”negativa konsekvenser” borde för längesedan liknande summor ha satsats för att ställa om hela samhället till fossilfrihet.

När det mesta ställs in och stannar så är det tyvärr ändå en del slösaktiga verksamheter som fortgår eller som kommer att genomföras. Ett sådant exempel är militärövningen Aurora. Krigsmakten kan säkert ge bidrag i bekämpandet av viruset. Här utanför Uppsala på Ärnafältet sätter man till exempel nu upp ett fältsjukhus för att bidra. Men man tycks inte tveka om att genomföra denna stora militärövning tillsammans med Nato. Den ska pågå mellan 11 maj och 4 juni och berör hela landet men i synnerhet Skåne och Blekinge. Kostnaden är enligt krigsmakten 660 miljoner kronor. Fredsaktivisterna Kerstin Dahlberg och Jea Jonsson skriver i ETC om detta:

Nato kan inte försvara oss mot den pandemi som nu är fienden. Det är dags att regeringen ställer in den stora Aurora-övningen i Sverige. Satsa pengarna på att smittskyddsarbete och beredskap istället… Det vore rimligt och högst försvarbart att även ställa in Aurora 2020 och förbjuda Nato-ländernas militärer från olika nationer att ta sig in över Sveriges gränser. De pengar som sparas på detta kan med fördel användas till att bygga upp det beredskapslager som vi länge saknat och som nu med full tydlighet visar sig behövas. Lägg pengarna där i stället för att satsa dem på dyrbara bomber som på sekunder skjuts ut i havet och hamnar i vattnet utanför vår kust.

Tankar om program

I maj månad kommer Vänsterpartiet att ha kongress. Där ska ett nytt partiprogram antas. Här några funderingar om program, förr och nu.

Manifestet

För många på ”vänstersidan” har Kommunistiska Manifestet från 1848 en särställning bland program. Ändå är det inte egentligen ett program i den moderna meningen av partiprogram. Den organisation som gav Marx/Engels i uppdrag att skriva texten och som stod bakom programmet – Rättfärdigas förbund som 1847 bytte namn till Kommunisternas förbund – var inte heller ett parti i modern mening. Hela världen befann sig då i en brytningstid där såväl kapitalismen som arbetarrörelsen var ”i sin barndom” i en värld där bara Storbritannien ännu var fullständigt industrialiserat*. Den socialistiska teorin var ännu ganska outvecklad och programmets tio punkter ”för de utvecklade länderna” innehöll visserligen sådant som ”stark progressiv beskattning” och ”arvsrättens avskaffande” men hade ännu inte så mycket att säga om rörelsens program framåt.

Jag ska inte här ge mig in på diskussionen om vad som var rätt eller fel i denna gamla skrift. Styrkan ligger väl främst i dess historiska beskrivning av kapitalismen, där det samhälle som då höll på att växa fram beskrevs på ett sätt som i vissa avseenden till och med framstår som en bra beskrivning än idag. En anledning till det förutom storheten hos de två skribenterna (främst Marx som tydligen skrev det mesta) är det medryckande språket. Ett språk som jag undrar om några senare program i arbetarrörelsen någonsin därefter kommit upp till. Jag tror att en anledning till det är just att det i huvudsak skrevs av en person (som var duktig på det). Texten blev inte ”utsatt för” den enorma mängd ändringsförslag som normalt för in en mängd olika stilarter i ett programförslag som på en modern kongress med till exempel Vänsterpartiet. Ändringar som inte ens en skicklig redaktionsgrupp så lätt kan sammanfoga till en vacker och behagligt läsbar text. Missförstå mig inte nu. Jag föredrar den demokratiska processen. Men den har sitt pris vad gäller stil. För övrigt har det nog producerats en hel del program där skribenten (skribenterna) inte ”stördes” av så mycket demokrati. Men texterna var trista ändå, eftersom skribenterna inte hade den där förmågan och/eller för att deras ”teori” då hade förvandlats till trista och döda dogmer.

Historikern E. J. Hobsbawn påpekade i en introduktion till Kommunistiska Manifestet ”att det inte finns något tydligt samband mellan Manifestets spridning och socialdemokraternas och arbetarpartiernas storlek eller styrka. Fram till 1905 publicerade t ex det tyska socialdemokratiska partiet (SPD), med sina hundratusentals medlemmar och miljoner väljare, Manifestet i upplagor som inte var större än 2.000-3.000 exemplar. Partiets Erfurtprogram från 1891 trycktes i 120.000 exemplar.”

Bortsett från diskussionen om innehållet i Erfurtprogrammet (som kritiserades av de som stod till vänster inom arbetarrörelsen) så funderar jag också över vilken betydelse även detta program (eller program över huvud taget) har haft för den faktiska rörelsen. Men mer om det senare.

 

Socialdemokratins första program

Den svenska socialdemokratins första program är från 1897. Det innehåller en del som kallas Allmänna grundsatser och omfattar ungefär en A4-sida. Det är kort och koncist anti-kapitalistiskt (”upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom”)  och internationalistiskt (”Arbetarklassens intressen äro desamma i alla land”).

Efter detta följde det som kallades Politiskt program och som innehåller olika krav som ”Allmän, lika och direkt rösträtt”, ”Folkbeväpning”, ”Skolans skiljande från kyrkan” och så vidare. Man ändrade på kommande kongresser (1905 0ch 1911) kraven i den del som kallades Politiskt program. Men de allmänna grundsatserna behöll man oförändrade fram till 1920. De blev då lite längre än tidigare, men faktiskt inte mindre radikala i sitt innehåll.

Jag tycker det här är intressant att tänka på. Att man under en period av 23 år med stora samhällsförändringar hade detta kortfattade principprogram. Ja, egentligen ännu längre eftersom grundsatserna från 1920 som behölls till 1944 också framstår som mycket kortfattade jämfört med senare program inom arbetarrörelsen.

 

Vänsterpartiets föregångare

När SAP splittras 1917 och Sverges socialdemokratiska  vänsterparti (ja, det stavades så då) bildas så är de grundsatser som de antar på sin kongress i maj ganska lika det socialdemokratiska partiets. Den första delen har också samma formuleringar i en text som är något längre men även den ganska kort (mindre än två A4). I tillägget betonas till exempel att ”Den utomparlamentariska massaktionen är ett nödvändigt komplement i våra dagars klasskamp till den parlamentariska verksamheten”. Och internationalismen betonas än tydligare till exempel i formuleringen ”en obruten sammanhållning utan hänsyn till nation och ras, till krig eller fred.”

Sverges socialdemokratiska  vänsterparti var ett parti med  en stor bredd i åsikterna. Det liknade på en del sätt nog mer dagens Vänsterparti än den sekt inom Komintern (den kommunistiska internationalen) som det senare (efter byte av partinamn och ett antal splittringar) kom att utvecklas till. Från 1928 och fram till upplösningen av Komintern 1943 hade SKP det för alla kommunistpartier gemensamma Komintern-programmet. Jag tror inte att man kan säga något positivt om detta program eller den betydelse det hade för tänkandet och agerandet hos den tidens svenska kommunister. Det var dessutom långt….40 sidor.

 

Betydelsen hos program

Det kan tyckas självklart vad det är som man har ett program till. Det ska ju tala om vad partiet ifråga står för. Hur partiet uppfattar (beskriver) världen och åt vilket håll som det vill att samhället ska gå. (Det senare om en riktning bortom det bestående samhället gäller inte riktigt för borgerliga partier som ju i grunden är nöjda med samhället så som det är.)

På samma gång fungerar programmet avgränsande mot andra partier eller åsiktsriktningar.

Samtidigt kan man fundera över vad det innebär att ett parti ”står för” det som står i programmet. Socialdemokratin (SAP) hade ju ett program där det ända fram till 1944 stod att man skulle ”upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll”. Den tanken fanns kvar ända till 1990 års program som sa att socialdemokratin så vill ”omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer.” I det nuvarande programmet från 2013 står det att ”Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.” Oavsett vilken av dessa formuleringar vi föredrar (eller vad vi tänker om resultatet) så är det väl helt klart att vi under en lång följd av år snarare avlägsnat oss från än närmat oss programmets mål.

Det betyder å andra sidan inte att jag tycker att det vore bättre ifall dessa formuleringar inte fanns kvar. Alltså att programmet ”ärligt” skulle säga att vi har gett upp tanken på att avskaffa klassamhället. Men det är uppenbart så att de större visionerna i programmen lätt kommer i bakgrunden och att dagspolitiken blir det som dominerar. Att programmet inte tillämpas eller att dess formuleringar mer uppfattas som något för museum, som står kvar på samma sätt som orden i de gamla arbetarsångerna, utan att tas på allvar. Liknande fenomen kan vi säkert se även om vi studerar Vänsterpartiet. Men det blir ännu tydligare när vi tittar på det (fortfarande) större arbetarpartiet som dessutom haft makten så länge i Sveriges moderna historia.

Kanske är själva processen och debatten kring programmen lika viktig (eller viktigare?) än det som faktiskt står där. Det blir som nu i Vänsterpartiet ett tillfälle att diskutera och bilda oss kring hur vi ser på det nuvarande samhället och världen, liksom hur vi tänker oss vägen ut ur detta samhälle. Men handen på hjärtat, du partikamrat som läser detta, när var det senast som du läste igenom eller letade efter något i partiets gällande program?

 

Fundering om ett annat sorts program med begränsat innehåll

Jag skrev ovan om den tidiga svenska arbetarrörelsens program. Att de hade kortfattade grundsatser som beskrev världen och reste tankar om en annan (möjlig) värld. Dessa grundsatser som var på högst två sidor och kompletterades med de aktuella politiska kraven i en särskild del. Det nu gällande programmet för Vänsterpartiet som antogs  2016 är på 61 sidor. Det nu liggande förslaget är på 19 sidor. Efter kongressen gissar jag att det knappast blir kortare. Tyvärr.

Personligen skulle jag önska att även det moderna vänsterpartiet kunde ha ett sånt här kortfattat program som den tidiga arbetarrörelsen. Ett program som de flesta kan läsa igenom på några minuter.

Det skulle naturligtvis med ett modernt språk, men ändå precis som SAP:s program från 1920, peka ut att ”Huvudorsaken till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation, är (nämligen) det privatkapitalistiska produktionssättet, som lagt äganderätten till produktionsmedlen i ett mindretals händer”. Det skulle på något sätt likaledes (som 1920) tala för ”att upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen”. Utan detta vore det ju inte ett socialistiskt program.

Utöver att enkelt beskriva och kritisera klassamhället så måste naturligtvis även ett modernt program ta upp könsmaktsordningen och den feministiska kampen, den överordnade miljö- och klimatfrågan med dess tydliga koppling till kapitalismens sätt att fungera samt kritisera andra typer av förtryck som har sin grund i människors könsidentitet, könsuttryck, sexuella läggning eller etniska bakgrund.

Tyvärr måste även programmet förklara lite om demokrati och vad socialism inte är på grund av de hemska erfarenheterna av de regimer som styrt, förtryckt och gynnat sig själva i socialismens namn.

Sammantaget skulle detta göra att det kanske inte går att koncentrera det hela till två sidor. Men kanske tre eller fyra. Jag tycker mycket vore vunnet med det. Det skulle inte bli så mycket analys, teori eller begrepp. Sådant tycker jag inte behövs i ett partiprogram. Analyserna och teorierna hör hemma i studiecirklar, tidskrifter, forskning och så vidare. Verksamheter som är nog så viktiga. Men inte just i partiprogrammet som istället borde vara ett enkelt dokument som snabbt förklarar de grundläggande uppfattningarna.

Jag uppfattar dagens Vänsterpartiet som ett brett parti där det finns utrymme för en mängd olika åsikter och perspektiv. Det är bra. Jag hoppas det ska fortsätta så och bli ännu bredare. Men att det finns en mängd olika uppfattningar inom många områden tycker jag inte behöver betyda att alla dessa olika frågor ska stoppas in i partiprogrammet. Det viktiga är att diskussionen pågår, hittar bra former och är schysst. I den praktiska politiken där vi ständigt ställs inför nya frågor måste vi ändå ta beslut i enighet eller genom majoritet.

 

Viktigare än programmet: att sätta det i rörelse

I grunden är det inte programmet utan vad vi faktiskt gör med det som är avgörande. I Aftonbladet idag har Karin Pettersson en ledare som jag tycker är mycket bra. Hon beskriver detta med vad vi ”faktiskt gör” utifrån Sanders-kampanjen i USA och skriver att ”Politik handlar inte om idéer i ett vakuum, den måste förhålla sig till det som sker”.

Hon menar att vi nu är i ett annat läge än då välfärdssamhällena växte fram och hänvisar till Harvardprofessorn Peter Hall (”en av världens ledande tänkare” enligt Karin Pettersson). Han säger till exempel – det som en del människor på vänstersidan sagt i många år – att grunden för uppkomsten av välfärdssamhället var ”risken för revolution”, möjligheterna till kompromiss kring full sysselsättning och att det fanns en majoritet för utbyggd välfärdsstat istället för kamp mot kapitalismen. Det var den grund som fanns men inte längre finns. Det beror idag på, som Pettersson skriver, att: ”det inte finns någon att förhandla med på andra sidan”. Hon drar slutsatsen:

Bernie Sanders svar är att man börjar om. Man inser att Man bygger något nytt, underifrån och försöker inkludera så många som möjligt i projektet.

Precis så tänker jag också att det är i Sverige. Vi måste börja om från början. Då är inte politiken eller programmen oviktiga. Men viktigast är den faktiska rörelsen och riktningen. En rörelse som kan bära det stora program för att vidareutveckla demokratin som påbörjades för över hundra år sedan. Den tanken måste på något sätt uttryckas i ett arbetarrörelseprogram för vår tid.

 

*Enligt historikern Hobsbawn i ”Revolutionens tidsålder” (Tidens förlag 1994, s. 222)

%d bloggare gillar detta: