En fredagskväll i Tensta

Det skrivs mycket om vissa förortsområden nu. Och jag snubblar redan på ordet. För själva ordet ”förort” har ju fått en klang och en betydelse som numera diskvalificerar Bromma i Stockholm eller Sunnersta i Uppsala. Dessutom har många politiker och skribenter börjat använda det vidriga ordet ”utanförskap” för att beskriva hela områden.

Precis som andra platser, förhållanden eller människor bör dessa områden varken romantiseras och förbättras eller ensidigt nedsvärtas. Därför behövs olika berättelser. Och då menar jag inte ”berättelser” i den (post?)moderna meningen, utan just bara berättelser.

Denna lilla sanna berättelse skriven av min vän Ekmel visar en delvis annan bild. Så här kan det också vara helt enkelt.

Här är berättelsen från en natt i hans Stockholmsförort Tensta:


 

Fredag kväll i Tensta. Klockan är över tolv. Under bron på Spånga kyrkväg, nära min balkong, hörs ett jäkla tjat där ute. Någon pratar högt i telefon. Låter lite irriterad. Sedan lägger han på.

Jag går ut på min balkong, tittar ut. En lång smal kille hänger på järnbarriären vid vägkanten. En annan går fram och tillbaka och skakar huvudet med missnöje och en tredje ligger på gräsmattan vid gångvägen.  Jag vinkar och frågar ”är ni ok? Behöver ni hjälp?

Neeej det är inte vi, svarar han. En kille ligger här. Det verkar som att han har gjort sig illa. Han har en djävla stor bula på skallen som blöder. Jag ringer ambulansen, men dom kommer inte och vi bara väntar. Ringde för en halv timme sedan men…

Vill du att jag ringer också?

Kan du göra det? Det är snällt. Synd jao, han ligger bara där.

Jag ringer 112, får några instruktioner och går ner till den skadade mannen för att se och ge mer detaljerad information till telefonisten på 112.

Det är en 66 år gammal svensk man som intagit rejäla mängder alkohol. Någonstans på vägen hem till Rinkeby slog han sig i huvudet och fick en bula stor som en tennisboll  vilken sprack och blödde. Han ville sova. Vi får kontakt bara några korta stunder. Han vaknar och svarar på frågor och slocknar igen. En liten, rund och trevlig man.

Jag ringer några gånger till 112 och får varje gång liknande svar. Det finns ingen ambulans tillgänglig. Klockan blir ett och fortfarande har ingen ambulans kommit. Några andra killar som vi känner kommer och går förbi. Dom hälsar och frågar om vi behöver hjälp. Kollar på honom. Stannar en liten stund och sedan fortsätter de sin väg. Men killarna som hittade honom där stannar kvar och  blir mer  och mer irriterade över att ambulansen inte dyker upp. Den ena blir kvar med mig vid den drabbade medan den andra går runt och letar efter en polisbil som kanske kan hjälpa mannen iväg till  sjukhuset. Till slut tappar han hoppet:

Om det blir slagsmål kommer de att ta oss alla på en gång. Men när vi behöver hjälp visar de sig inte sig, säger han.

Vi sitter ner och fortsätter att vänta på ambulansen som inte kommer. Den skadade ligger på rygg och snarkar. Verkar gilla sin säng. Vaknar en liten stund och småpratar.

Har du ont?

Neeej inte alls.

Vad dåå du blöder ju, säger den ena killen. Du har en djävla stor bula på pannan jao.

Nähä

Jo… rör inte, det är öppen sår, du får infektion.

Mannen lägger sig på rygg och somnar om.

Det kommer andra killar som vi känner. Alla är killar runt tjugo år. De stannar och växlar några ord. Killarna berättar historien från början till de nytillkomna. De stannar kvar med oss. Tittar på mannen som ligger på gräsmattan.

Abboo fy djävla bula len. Hur länge han har varit här?

Nästan två timmar.

Det är orättvist. Synd om honom. Jag ringer för faaan. Man måste överdriva lite grann annars kommer dom aldrig. 

Dom kommer aldrig len, när man kastar sten på ambulansen tror du att dom kommer. Tror du att dom vågar. Glöm det.

Vad faaaan ska han dö här eller… Dom måste komma för fan.

Den av killarna som har en arabisk brytning tar fram sin mobil och ringer.

Hallå ursäkta här finns en skadad man som ligger på en gräsmatta och kanske håller på dö. Är ni intresserade eller??? Kanske jag ringer fel. Kanske skulle jag ringa Aftonbladet eller? Och sedan börjar han förklara allt från början. All hans brytning och grammatiska fel försvinner ur hans tal. Med perfekt svenska och en väldigt sansad röst förklarar han situationen för den som svarar på hans samtal. Imponerande. Sedan lägger han på… och…

Abbooo len, säger han. Hon vill att jag ska fråga om han vet vilken stad han bor i. Hellre fråga honom vilken planet han bor på just nu. Alla skrattar högt.

Jag tittar runt för att se om vi stör och väcker folk. Inte en enda lampa lyser bakom fönstren. Säkert tittar alla i smyg med släckta lampor men ingen vågar komma ut och fråga. Klockan är nästan halv två. En av ungdomarna säger:

Ammo (farbror på arabiska), du kan gå om du vill. Vi vaktar honom, ingen fara.

Nej, det är ok. Ingen fara, säger jag…

Jag vill inte missa deras sällskap. Jag känner mig stolt över att vara med dem. Att sova är inget som jag tänker på just då. De pratar med varandra och berättar olika historier om skadade och ambulanser som inte kommer och folk som dör och inte får hjälp osv. Ett tag glömmer de allt och fastnar i diskussionen. Plötsligt vänder de sig mot sin ”patient”, varsamt och med respekt på deras eget sätt… En av dem tittar på mannen som ligger och säger.

Abooo len, grabbar vi glömde honom totalt jao. Lyssna, vi pratar på olika språk, kanske stackaren tror att han är på semestern, jao. Vad säger ni??? Vi skrattar tillsammans…

Jag pratar igen med mannen som säger:

Vi måste…Jag behöver ingen hjälp. Jag mår bra, hur bra som helst. Jag har bra sällskap.

Sedan ramlar han på vänstra armen och börjar kräkas.

Bulan på huvudet, sömn och kräkningar, ingen bra kombination tänker jag. Nu börjar det bli bråttom. Pojkarna blir oroliga de med… Vi lyfter hans huvud en aning så att han inte får problem med andningen. Han vaknar en liten stund.

Klockan är 01:57 Jag ringer igen för femte gången. En manlig röst. Jag skärper tonen:

Väntar ni lite till så behöver ni skicka en likbil i stället.

Den är på väg, om en minut kommer den att vara där, och du ska inte prata så här med mig.

Jag ber om ursäkt men det är inte vi som är oförskämda här. Vi har väntat på en ambulans i över två timmar. En människa som ligger här och behöver hjälp och ingen av oss är professionella här. Händer det något, vad gör vi då…? Försök att förstå…

Då dyker ambulansen fram.

Vi börjar alla vinka. Föraren stannar, kör försiktigt och lite tveksamt. Tenstabor, unga och gamla och av olika sorter. Skrämmande kanske. Nej det tycker varken jag eller mina unga vänner.

Ambulansen är framme. Ambulansföraren pratar med den skadade som nu vill gå hem. ”Nej, säger de. Inte med den här bulan, på pannan, nej.” De hjälper honom varsamt till ambulansen. Tackar för hjälpen och kör.

Vi skakar hand och tackar varandra och önskar en god natt.

Lördagen den 12 Augusti, Klockan är 02:19 i Tensta…


 

Läs andra bloggar om förorten

Intressant?

BOSTAD – en rättighet inte en vara, men hur?

Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna

 Olof Palme

Idag är alla medvetna om den stora bostadsbristen i Sverige. Här i Uppsala hör vi kanske främst om problemen med studentbostäder, nu i samband med att studenterna kommer till staden igen. Men problemet är omfattande i alla storstadsregioner. Enligt Boverket behöver det byggas minst 88 000 bostäder per år fram till 2020. Förra året blev bara 34 600 bostäder färdiga.

Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggande enl SCBbostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet, men även i jämförelse med början av 1990-talet. Det finns idag enligt Boverket 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1 miljon bostadsrätter och resterande 1,9 miljoner i huvudsak ägda småhus.

Förutom att byggandet av nya lägenheter har minskat kraftigt och köerna till bostäder (bland annat som en följd av detta) blivit längre så har politiken på området förändrats. Eller kanske snarare abdikerat. Det politiska ingripandet på bostadsmarknaden har minskat mycket. Detta har enligt de två forskarna Lind och Lundström gått så långt så att ”Sverige de senaste två decennierna successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden; inblandning från staten sker i betydligt lägre grad i Sverige än i Storbritannien och i USA – marknadsliberalismens hemland”.

Samma sak togs förra året upp av Maria Linder från Hyresgästföreningen i en artikel i Dagens Samhälle:

Hyresgästföreningen har med hjälp av Ernst & Young undersökt statligt stöd för byggande i sex länder inom EU. Slutsatsen i rapporten är entydig. Samtliga undersökta länder; Frankrike, Österrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland, har – till skillnad från Sverige – olika former av statliga stöd för att stimulera produktion av hyresrätter och en tydlig statlig bostadspolitik

Men trots detta hör vi ständigt från den borgerliga kanten att problemet med bostadsbristen beror på för mycket statligt ingripande, för mycket regleringar och krångel och för lite fri marknad. Ja nu senast var det även några s-studenter vid Handelshögskolan som förde fram dessa argument. I en debattartikel i DN skrev de bland annat att ”Teorin säger att om hyrorna hålls för låga med hjälp av regleringar uppstår brist på hyresrätter”. Jag är ganska säker på att s-studenterna inte skulle hitta många hyresgäster som tycker att deras hyror är för låga, men det har naturligtvis ingenting med den här teorin att göra. I enlighet med teorin vill de därför ha ”en friare prissättning på hyresrätter”. Samtidigt säger de sig vara ”väl medvetna om att utbudssidan präglas av ofullständig konkurrens och att bostäder har en särskild roll i människors liv”. På något sätt tycker jag formuleringen ”särskild roll” är avslöjande för några som ska beskriva en av de mest grundläggande behov vi har: behovet av ett hem. En rätt som är inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.

Så vi har alltså en marknad för bostäder som inskränks på ett negativt sätt av bristande konkurrens mellan dem som bygger bostäder. Alltså en brist inom marknaden själv. Däremot inskränks marknaden mindre av politiska ingripanden idag än på den tid då det verkligen byggdes mycket. Trots det vill alltså olika borgerliga debattörer och även en del socialdemokrater ytterligare minska det politiska ingripandet i bostadsmarknaden. Det är en logik som inte är lätt att förstå.

I DN har man den senaste tiden kunnat läsa några intressanta undersökande artiklar om bostadsmarknaden. Till exempel visar man att talet om krångel som en följd av överklaganden och olika regelverk är mycket överdrivet. Göran Cars, professor i samhällsplanering på KTH säger till exempel:

Det finns vissa kommuner och områden där detaljplaner systematiskt överklagas, men i de flesta fall går det bara rakt igenom – inga bekymmer.

Under 2015  var det 73 procent av detaljplanerna och 96 procent av bygglovsbesluten som inte alls var föremål för överklagande. Cars menar också att i de fall där överklaganden förekommer är denna tid samtidigt en begränsad del av byggkedjan. Överklaganden av detaljplaner hade till exempel en genomsnittlig tidsåtgång på åtta månader, vilket motsvarar cirka 7 procent av byggkedjan. Utslaget för alla bostäder motsvarar den genomsnittliga tiden enbart två månader.

Något som däremot visas i artiklarna i DN är att den långsamma byggnadstakten beror på byggherrarna själva. Deras verksamhet är ju som det ofta heter nu för tiden ”affärsmässig”. De vill tjäna så mycket som möjligt på sin verksamhet. Men för att hålla uppe priset på varan bostäder är det ju inte bra om det kommer ut för många bostäder på en gång på marknaden. Ökad tillgång kan ju riskera att sänka priset. Därför ser man medvetet till bygga bostäder etappvis så att priserna på marknaden kan hållas uppe. DN-artiklarna visar att det går till på det viset:

DN:s uppgiftslämnare uppger att företagen har kapacitet att bygga snabbare, men att de avvaktar av marknadsskäl.

För att få ordentlig fart på byggandet, framförallt av hyresrätter, behövs liknande satsningar som under miljonprogrammet (1965 – 1974). Men då duger det uppenbarligen inte att lita till marknaden. Vad som ska göras istället är som vanligt svårare att säga bland annat därför att alla typer av lösningar som ingriper mot marknaden har misskrediterats under så lång tid.fettmehyresrätt

Ett sätt kan naturligtvis vara att inte direkt ingripa mot marknaden utan istället försöka stimulera och styra den till att verkligen börja leverera. Det är väl ungefär det som Jonas Sjöstedt förde fram i ett tal häromdagen. Det handlar då om att utnyttja det faktum att det just nu är mycket billigt för staten att låna pengar. Då kan staten låna upp pengar för att sedan erbjuda förmånliga statliga lån till dem som bygger.

Men om man –  i likhet med det som uttrycktes av Palme ovan – anser att det ”finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna” så borde det också handla om att ta en större samhällelig kontroll både över finansieringen, byggandet och ägandet inom bostadssektorn. Det i sin tur kräver naturligtvis en hel del andra åtgärder och omständigheter. Hur detta skulle kunna se ut tar jag gärna emot synpunkter på från läsare som är aktiva eller engagerade inom bostadspolitiken.

Det handlar om att utveckla en politik i bostadsfrågan som inte bara förbättrar för många människor i det korta perspektivet utan som också ”synliggör och angriper existerande maktförhållanden”.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostadsfrågan

Läs också inlägg  1 och 2 i bostadsfrågan av Nooshi Dadgostar från GP

Det statliga Boverkets ideologi

Häromkvällen kunde man på SVT se och höra det statliga Boverkets analytiker Bengt Hansson uttala sig om bostadsbristen. I korthet menade han att den inte går att bygga bort. Egentligen har vi inte någon bostadsbrist menade Hansson.”Boendetätheten” har nämligen varit ungefär densamma sedan början av 1990-talet: 2,1 invånare per lägenhet. Men boendet är mycket ojämnt fördelat. Hanssons lösning är att vi måste få marknaden att fungera t.ex. genom att införa marknadshyror.

Jag blev nyfiken och kollade Boverkets hemsida där man kunde hitta en längre rapport från 2012: Bostadsbristen ur ett marknadsperspektiv.

Det är en intressant rapport med mycket statistik från hela landet och viktiga fakta. Man kan till exempel få reda på att bostadsbyggandet ”… under de senaste fem åren legat på ca 25 000 lägenheter per år jämfört med ca 50 000 lägenheter under början av 1990-talet” eller att ”Det finns 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1,0 miljoner är bostadsrätter och 1,9 miljoner är ägda lägenheter som nästan enbart är småhus”.

Men avgörande med rapporten är inte det utan själva utgångspunkten. Den är densamma som hos Bengt Hansson. Det är ett synsätt som med rapportens egna ord är ”det marknadsmässiga sättet att analysera bostadsbristen”. Boverkets analytiker ifrågasätter själva begreppet bostadsbrist så som de flesta av oss uppfattar det. Så här skriver man:

Inte för någon annan vara eller tjänst, med undantag för mat, talar vi om brist. Vi hör exempelvis aldrig någon beklaga sig över att det är brist på kläder eller bilar.

Och:

Från ett marknadsmässigt perspektiv väljer konsumenten hur mycket bostad hon eller han vill konsumera utifrån sina egna preferenser, inkomst, boendekostnad och priset på annan konsumtion. Konsumenten väljer bästa möjliga boende givet sina behov och förutsättningar….. Ett annat perspektiv är det paternalistiska eller politiska synsättet som innebär att våra politiker, som representanter för oss väljare, bestämmer vad som är en acceptabel boendestandard.

Att ett statligt verk så tydligt tar ställning politiskt för en borgerlig ideologi och politik så att man kallar politiska ingripanden för ”paternalism”, borde kanske inte förvåna i en tid när hela det politiska fältet flyttats åt höger. Men man kan ifrågasätta det.

Den statliga och politiskt beslutade myndigheten tar alltså som sin utgångspunkt direkt avstånd från det de kallar det ”politiska synsättet”. De menar att en bostad är som vilken annan vara som helst och det är lika konstigt att tala om brist på bostäder utifrån behov som att tala om brist på bilar. Alla de unga som inte kan flytta hemifrån, flyttar runt hos kompisar eller bor i andra hand och alla som är trångbodda och skulle behöva större lägenhet har enligt Boverkets synsätt valt detta ” utifrån sina egna preferenser, inkomst, boendekostnad och priset på annan konsumtion”. Att du bor på en soffa hos en kompis är bara ”ditt bästa möjliga boende”.

Enligt deras synsätt uppstår bostadsbrist bara ”när det inte finns bostäder som svarar mot individers preferenser och ekonomiska möjligheter”. Brist finns alltså bara i förhållande till människor som har pengar nog att efterfråga eller vilja köpa en viss vara. Att det kan finnas människor som skulle behöva en bostad men inte har råd, har liksom inte med saken att göra.

Finns det då inte något som kan betraktas som grundläggande mänskliga behov? Boverkets analytiker medger ju själva att vi brukar tala om brist på mat. Det måste väl ha att göra med att vi betraktar detta som ett grundläggande mänskligt behov? De flesta av oss tycker inte att någon ska behöva svälta. Vi pratar inte om en svältande människas ”preferens” för att äta sig mätt. Inte heller tycker vi att den ska begränsas av de ekonomiska möjligheterna. Däremot vet de flesta av oss att alltför många människor på vår jord har det så.

Men är inte också ett hem just ett sådant grundläggande mänskligt behov? Jo, naturligtvis. Därför finns rätten till bostad också med i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§25) som stadgar rätten till ”….mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”.

Därför tycker jag att Boverket har helt fel i själva sin utgångspunkt. Det marknadsmässiga tänket lämpar sig inte för områden som handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Inte om vi vill ha en bostadspolitik som värnar om hela befolkningen. Olof Palme uttryckte det en gång så att ”Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna”. Den tanken står sig.

Så nog behöver det byggas. Och det behöver byggas ordentligt. När satsningarna från miljonprogrammet (1965-1974) åberopas i dessa diskussioner brukar det hävdas att vi inte har råd med det. Det skulle kosta för mycket. Statliga satsningar av det slag som skulle behövas för att få igång ett massivt byggande handlar naturligtvis om mycket stora belopp. Men våra samlade tillgångar är idag mycket större än under åren för miljonprogrammet. Däremot är de annorlunda fördelade. Mer finns i privata händer och mer hos de allra rikaste. En nödvändig och omfattande satsning på bostadsbyggande måste därför också innebära massiva omfördelningar tillbaka från det privata till det offentliga och från de allra rikaste i samhället.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostäder, bostadsbyggande, hyreshöjningar

Läs också: Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2

Rikshem: miljonregn över cheferna och hutlösa hyror för de boende.

Ångvälten av hyreshöjningar fortsätter att rulla över hyresgästerna, här i Uppsala liksom i andra delar av landet. Tidigare är det boende i Kvarngärdet och Gränby som drabbats av hyreshöjningar som drivit iväg många människor. Hyresgästerna har fått kämpa för att få något som helst inflytande över innehållet i renoveringen. Efter renoveringarna och de nya rekordhyrorna har omfattande slarv och fusk uppdagats i lägenheterna.

Nu är det de boende i Eriksberg här i Uppsala som drabbas. I Lågberget i Eriksberg ägs fastigheterna av bolaget Rikshem (tidigare Dombron) som är ett av de största bostadsbolagen i Sverige. De äger fastigheter för 27 miljarder och intäkterna från hyror var förra året 1,7 miljarder kronor. Överskottet från fastighetsdriften var 950 miljoner kronor.

I Eriksberg kräver nu Rikshem att få höja hyran med mellan 70 – 85 procent i samband med de renoveringar som behövs. Samtidigt som förhandlingarna pågår med hyresgästföreningen skickar Rikshem brev till de boende där man vill att de ska skriva på att de accepterar renoveringarna. För att sätta extra press lovas de som skriver på förtur till att flytta till mindre lägenheter. Ett klassiskt sätt att ställa utsatta människor mot varandra.

Alla dessa, flera hundra tusen lägenheter  i hela landet, som byggdes under det s.k. miljonprogrammet 1965 – 1974 behöver renoveras. Men kan det vara rimligt att de som bor i lägenheterna nu ska betala hela denna kostnad? Borde inte pengar ha avsatts för det under alla dessa decennier? Borde inte staten gå in och subventionera en del också, så som man gör med Rotavdrag och ränteavdrag för andra boendeformer?

Från den 1 januari 2011 gäller en ny lag för de allmännyttiga bostadsbolagen: Allbolagen (Lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag 2010:879). Enligt Boverket innebär den här nya lagen att:

bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer med normala avkastningskrav.”

Att de som driver bostadsbolagen inte tycker att de då behöver ta hänsyn till hyresgästernas intressen eller behov, ska man nog inte bli förvånad över. Allt kan försvaras med ”affärsmässigheten”. riskhemLika naturligt är det väl då också att dessa höga chefer ser till att få ut så mycket som möjligt för egen del. Under hösten 2015 kunde Dagens Industri avslöja att Rikshem betalat ut 60 – 70 miljoner kronor i ränta och vinstutdelning till fyra toppchefer i bolaget. En av dem var socialdemokraten Ilija Batljan – han med ”Butlerbidraget”, om ni minns? Den bakgrunden gör inte det hänsynslösa beteendet mot hyresgästerna mindre osmakligt. Överhuvudtaget är det något extra snuskigt med att det just är Rikshem som beter sig på detta ”affärsmässiga” sätt mot sina hyresgäster. Rikshem ägs nämligen av staten genom fjärde AP-fonden tillsammans med det folkrörelseanknutna försäkringsbolaget AMF. Men uppenbarligen är det inte medborgarna (i staten) eller ägarna (i AMF) som styr, utan de vinstgalna direktörerna.

Naturligtvis bör man inte acceptera sådana vansinniga och orättvisa hyreshöjningar. alla skaFörhoppningsvis kommer de boende försvara sina hem och sin rätt att bo på samma sätt som boende i Gränby gjort tidigare. Det man vann då var bland annat ett visst inflytande över nivån på renoveringarna något som bostadsbolagen annars motsatte sig.

Men det behövs också en annan politik. En politik för bostadsbyggande och stöd till hyresrätten. En helt annan politik och inte den icke-politik som innebär att man ska lita ännu mer på ”marknadskrafterna”. Med marknadens logik går det naturligtvis att få bort alla köer om det bara är plånbokens storlek som får styra. Men bostaden borde vara en mänsklig rättighet för alla. Som forskarna Lind och Lundström skrev i boken ”Bostäder på marknadens villkor” så har Sverige de senaste två decennierna ”successivt har kommit att bli en av de mest liberala marknadsstyrda bostadsmarknaderna i västvärlden”. Samma sak tas upp av Maria Linder från Hyresgästföreningen i en artikel i Dagens Samhälle:

Hyresgästföreningen har med hjälp av Ernst & Young undersökt statligt stöd för byggande i sex länder inom EU. Slutsatsen i rapporten är entydig. Samtliga undersökta länder; Frankrike, Österrike, Tyskland, Nederländerna, Danmark och Finland, har – till skillnad från Sverige – olika former av statliga stöd för att stimulera produktion av hyresrätter och en tydlig statlig bostadspolitik.

Det behövs även här. En annan statlig politik som låter hyresgästerna bo kvar och som ser till att byggandet kommer igång för alla unga som behöver någonstans att bo.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om hyreshöjningar, hyreskamp.

”Det är bara fantasin som sätter gränser..” i Uppdrag granskning.

En kommer hit för att fly från nöden,

en kommer hit för att undgå döden.

En kom hit, av terror tvungen,

en kom hit för att gifta sig med kungen.

Dom är tyskar, iranier, greker och turkar,

mest är dom snälla, andra är skurkar.

En del är ärliga, andra skumma,

en del är genier, andra är dumma.

Mest är dom fredliga, andra vill slåss,

med andra ord dom är som oss!

En del söker lugnet i stället för bråket,

det enda vi svenskar kan bättre – är språket.

Det sägs att vi stammar från Adam och Eva,

som inte var svenskar – men ja må dom leva!

Denna fina dikt har jag alltid trott var gjord Tage Danielsson. Men uppmärksamma och mer kunniga läsare har påpekat för mig att den faktiskt är skriven av Bosse Parnevik. I alla fall uttrycker den på ett bra sätt de grundläggande skälen till att ha en generös flyktingpolitik och en öppen attityd till människor från andra länder.

Fredrik Reinfeldt uttryckte det som att vi skulle ”öppna våra hjärtan” och skilde sig i detta från de flesta av sina borgerliga kollegor i Europa.

Men om det nu är så att det redan är svårt att få tag på både arbete och bostad för många av oss som redan bor i Sverige, är det då inte omöjligt med en sådan generös politik?

Den slutsatsen skulle man kunna dra efter att ha sett onsdagskvällens uppdrag granskning som visar hur många flyktingar blir kvar på flyktinganläggningarna och varken får bostad eller jobb. Att det bara är en rännil av världens alla flyktingar som kommer till Sverige blir då inte heller ett tillräckligt argument.

Andelen flyktingar som kommer till Sverige

Andelen flyktingar som kommer till Sverige

Vad gäller flyktingmottagandet måste ett solidariskt ansvar gälla så som t.ex. en moderat politiker uttrycker det i programmet. Har han stöd i sitt parti för det , tro? Alltså att alla kommuner över hela landet tar emot flyktingar i proportion till antalet kommuninnevånare. Det vore ett viktigt steg. Att få bort de snikna övervinsterna i flyktingboendet vore ett annat välkommet steg.

Men ändå, räcker jobben och bostäderna till alla?

I Uppdrag granskning intervjuas Marie Dahlin, kommunstyrelsens ordförande Vänersborg. Jag känner inte till henne alls, men hon säger något som jag tycker är viktigt här och som hon blir orättvist hånad för i programmet.

Marie Dahlin säger som det är att deras kommun ”inte räcker till” när det gäller jobb och boende. Men sen säger hon något viktigt, nämligen att vi vet:

Att det finns saker som behöver utföras.. skogar som behöver röjas, oplöjd mark…vi vet att det finns människor som behöver omsorg och hjälp…fler händer i vården ..vi behöver bygga…

Det är bara fantasin som sätter gränser”, säger Marie Dahlin.

Det tycker jag i grunden är ett socialistiskt sätt att se på saken. Behoven är oändliga. Saker behöver göras och alla människor har möjlighet att bidra till det gemensamma på något sätt. Men det kräver en i grunden helt annorlunda ekonomisk politik. En politik som inte väntar på att ”marknaden” ska skapa jobb utan som använder politiken till att genom stat, kommun och landsting ”skapa” riktiga jobb av alla de uppgifter som behöver utföras, men som inte utförs inom ramen för ett system som bara har privat vinst som drivkraft.

Fantasin till makten!”

Ja vi kan!”

Intressant?

Läs andra bloggar om invandring

Landstingets försäljning av Ulleråker – en bra affär för vem?

Så blev det då klart att landstinget säljer Ulleråkersområdet i Uppsala.

Köpare är Uppsala kommun och priset är 1,8 miljarder kr.

billigt boende i Uppsala

Sedan landstinget avslutade sin verksamhet i området har byggnaderna stått oanvända i över tio år. Att det verkligen behövs bostäder i Uppsala vet alla. Så då är väl allt frid och fröjd, eller..?

Naturligtvis är det bra att det byggs nya bostäder. Men dels finns det stor anledning att vara mycket orolig för hur naturen skyddas i detta speciella område nära Fyrisån. Det nuvarande politiska styret har ju på olika områden inte visat någon större känslighet i dessa frågor. Jag tänker på sådant som accepterandet av privat flygplats på Ärna eller förslaget om bilbro över Fyrisån och naturreservatet Årike Fyris.

Men jag har en annan fundering.

Landstinget har ju inte låtit området och dess byggnader stå och förfalla i mer än tio på grund av slöhet eller förbiseende. Det har varit en medveten politik. När en grupp ungdomar i april 2010 ockuperade kvarteret Kajan – barn- och ungdomspsykiatrins tidigare lokaler där elen stod på och lamporna lyste när ockupanterna klev in – kunde man läsa i lokaltidningen UNT att landstinget ”helt enkelt tjänar på att vänta medan priserna stiger

Landstingets tidigare förvaltnings­direktör Tommy Lenberg uttryckte det så här:

Det blir en bättre affär. En snabb femtiolapp är sämre än en långsam hundring.

Landstingsrådet Erik Weiman (m) uttrycker det på ett liknande sätt på sin egen blogg:

Det landstinget alltså har gjort sedan 2008 är att bearbeta möjligheterna att utveckla Ulleråker, och därefter värderat vad ett färdigutvecklat bostadsområde skulle vara värt.

Landstinget har alltså avvaktat med att sälja för att vara säker på att göra en bra affär. Det har landstinget nu uppenbarligen gjort. Och det är en bra affär som kommer länets skattebetalare till godo.

En bra affär för oss skattebetalare säger landstingsrådet Weiman. Men kommunen som köper utgörs ju också av skattebetalare. I motsvarande grad som det är en bra affär (=ett högt pris) för landstinget så måste det väl innebära en sämre affär för kommunen? Så vem vinner och vem förlorar? Kommunen behöver ta lån för att klara av att betala de 1,8 miljarderna men kommunalrådet Fredrik Ahlstedt säger att man räknar med att gå ”plus minus noll” genom att sälja byggrätter.

Men om byggrätterna blir dyrare än de annars varit så vill väl de som bygger också ha ännu mer? Så vem får betala för kalaset? Jag tycker att det sannolika verkar vara att de som kommer att få betala för denna spekulation från landstingets sida är de hyresgäster och bostadsrättsinnehavare som kommer att flytta till Ulleråker i ett växande och allt trängre Uppsala. Det kommer samtidigt innebära att ännu fler människor stängs ute från möjligheten att hitta någonstans att bo som de har råd med.

Så det verkar vara en hel del människor som detta i alla fall inte var någon bra affär för.

Uppsala

Intressant?

Bloggat: Jannes nya blogg

Läs andra bloggar om bostäder

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Alby och demokratin

Den 26 juni beslutade en majoritet av politikerna i Botkyrka kommunfullmäktige om att sälja ut bostäderna i Alby till en riskkapitalist. Beslutet togs mot en stark folklig opinion. Sveket mot Albyborna och bidraget till att minska tilltron till att använda vanliga demokratiska metoder är stort hos de partier som står bakom utförsäljningen mot de boendes vilja.

Liksom i andra liknande kamper är kulturen ett viktigt vapen. Se denna video till exempel!

Alby är inte till salu!

 

Media: Aftonbladet

SVT,

Intressant?

Liknande inlägg:

Kultur mot marknadshyror

Heder åt Jonas Sjöstedt

Orimliga hyreshöjningar och…

Heder åt Jonas Sjöstedt!

När Jonas Sjöstedt valdes till ledare för Vänsterpartiet skrev en professor i statskunskap från Uppsala  i vår lokala dagstidning om detta. Professorn Li Benich-Björkman menade att Vänsterpartiet kunde förnyas under Sjöstedt. Men för att nå upp till detta positiva men i sak intetsägande ord så menade hon att Sjöstedt borde ”avstå från klasskampsretorik”.

Jag skrev då i en blogg om detta bland annat att:

”Om vi kallar en sådan motståndskamp för klasskamp eller något annat som låter mer ”modernt” är ointressant. Det är en fråga för retoriken. Men om vi ska kunna ta ens ett enda litet steg mot minskade klassklyftor och en solidarisk gemensam sektor idag så måste en sådan motståndskamp föras i hela samhället, inte bara i riksdagen. Och ledare för arbetarrörelsen eller vänstern som inte försöker bidra till och vara en del av en sådan kamp kommer inte lyckas att ta några verkliga steg framåt för ett rättvisare samhälle. Det gäller oavsett vilka ord de använder i ”retoriken”.

Jag hoppas verkligen att Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet kommer göra vad de kan för denna motståndskamp.”

Häromdagen gladde han mig verkligen genom att leva upp till detta.

I Alby utanför Stockholm pågår en kamp mot utförsäljning av 1300 lägenheter till riskkapitalisten Mikael Ahlström.

Genom kampanjen Alby är inte till salu har många människor deltagit i denna kamp som Vänsterpartiet som enda parti deltar i och stödjer (både socialdemokraterna och miljöpartiet struntar i den lokala opinionen!). Det är en kamp som är en modern form för klasskamp. För rättvisa. För demokrati. Av dem där nere mot dem däruppe.

Och häromdagen ordnades en stor demonstration. I demonstrationen i Alby deltog Jonas Sjöstedt som enda partiledare. En viktig och tydlig solidaritetshandling. All heder åt Sjöstedt för detta!

För övrigt höll han också ett mycket bra tal mot vinst- och privatiseringsvansinnet i riksdagen häromdagen. Det tar tio minuter. Väl värda att lyssna på.

 

 

Kampanjen Alby är inte till salu

Media: DN1, DN2, GP, SVT

Intressant?

Liknande inlägg:

Orimliga hyreshöjningar…

Gränbybor…

Kultur mot marknadshyror

Förortshat och förortsilska

Journalisten och författaren Johanna Langhorst anser att det blivit standard att ”sammankoppla alla samhällets avigsidor med vissa bostadsområden och dess innevånare”. Hon menar att det är en verklighetsbeskrivning som döljer rashat och klasshat. För att kunna bekämpa detta vill hon ge det ett namn. Hon kallar detta för förortshat. Om det har hon skrivit en bok med samma namn: FÖRORTSHAT (Ordfront). Det är en arg och mycket personlig bok. Ibland är detta mycket personliga sätt att skriva en styrka i boken. Men emellanåt tycker jag att den är lite för personlig, alltså personlig utan att tillföra något viktigt till ämnet, så att boken tappar fokus. Boken hade inte förlorat på att vara lite tunnare. Men som helhet tycker jag att Johanna Langhorst har mycket att säga som är viktigt även om det sagts förut av andra och i andra sammanhang, och även om jag, som framgår här på slutet, har en del kritiska tankar om hennes bok.

Boken är i huvudsak en uppgörelse med begreppet och själva bilden av förorten. Men den innehåller också mycket annat, som olika beskrivningar av de ökande klassklyftorna i samhället som bland annat visar sig i hur och var vi bor. Langhorst vill ge en motbild till allt det negativa där 70 procent av artiklarna om Tensta handlar om våld och kriminalitet medan bara 17 procent har positiva teman. Hon kritiserar rasismen och det rasistiska greppet att koppla problem med just människor som har invandrat, att se det som en fråga om nationell bakgrund istället för sociala förhållanden.

Hon argumenterar hårt mot dem som ser själva husen och områdenas planering som orsak till olika problem. Jag instämmer i hennes argumentation och perspektiv. Jag delar också känslan inför den obehagliga (klasshatande) attityden hos flera av dem som beskriver problemen på det här sättet. Men när hon argumenterar mot den onyanserade bilden av miljonprogramsområdena tenderar hon att själv bli onyanserad åt andra hållet. Hon försvarar miljonprogramshusen och skriver att: ”Alla som vet något om bostadshus vet att de allra flesta miljonprogramshus är mycket väl byggda”. Det kanske är sant, men det finns nyanser som försvinner här tycker jag. Johanna Langhorst bodde själv med sin familj i Tensta i 17 år. Hon bodde på två olika ställen i SKB:s (kooperativa bostadsrätters) två områden i Tensta. Och dessa gårdar tyckte i alla fall jag hörde till de trivsammaste i området under de 20 år då jag hade anknytning till Tensta genom eget närboende (Husby, Akalla) vänner, döttrar och jobb på en närliggande skola. Jag gillade själv Tensta, men nog finns det delar av Tensta som inte är så trevligt byggda eller planerade.

Langhorst går till olika vetenskapliga källor för att slå hål på olika på myter. T.ex. berättar hon om ”den största vetenskapliga undersökningen hittills om utrikes födda och deras livssituation i Sverige” av Carl Le Grand vid Stockholms universitet, där man bland annat får veta att:

  • Invandrare från Latinamerika, Asien och Afrika har i snitt högre utbildning än infödda svenskar. Sju av tio invandrare från Latinamerika och sex av tio från Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken här i Sverige.
  • Muslimerna är i minoritet även bland invandrare från Afrika och Mellanöstern och den muslimska religiositeten tycks minska.

Och hon hänvisar till Nihad Bunar som säger att 90 procent av Sveriges invandrare inte bor i de områden som beskrivs som ”invandrartäta och socialt utsatta”.

Langhorst angriper det vidriga uttrycket ”utanförskapet” som Alliansen myntade inför valet 2006: ”Med hjälp av det kunde man börja formulera förortsföraktet på ett nytt sätt”. Så sant! Och tyvärr har ordvalet även trängt in i arbetarrörelsen och vänstern.

Jag gillar också när Langhorst påpekar att valfrihet inte är detsamma som frihet och att ”demokrati för att bli mer än ett ord” kräver ett ”någorlunda jämlikt” samhälle, liksom att vägen dit inte kan handla om s.k. klassresor (det har jag själv skrivit om här på denna blogg). Denna grundliga och radikala kritik känns bra inte minst när jag denna dag läser ett inlägg i Aftonbladet av Livets Ordaren och kristdemokraten från Uppsala, Ebba Busch.

En annan viktig vinkel är den som handlar om våld och kriminalitet, nämligen att det är så få som står för detta i områdena. Langhorst pratar om sitt Tensta där det var ungefär 30 män i 20-årsåldern som stod för det mesta av våld och kriminalitet. Detta är ju något som känns igen från andra liknande områden. Langhorst menar att det aldrig skulle accepteras i ett välsituerat område, typ Danderyd, att så få personer får ställa till det för alla andra. Där tror jag hon har rätt. Liksom i att det gäller att ta tag i problemen i tid och det behövs både resurser och gemensam planering i samhället för att åstadkomma detta. Däremot tror jag att hon underskattar svårigheterna när hon säger att det skulle ha varit lätt. Men naturligtvis vore det möjligt.

En sak som däremot är svårare att förstå är det förakt som Langhorst själv uttrycker för människor i andra förorter. Om Hässelby gård skriver hon till exempel att det var ett område ”där det bodde massor av omöjliga människor”. Hon kallar dem rent av ”en hel by full av Quasimodos”. Är inte DET OCKSÅ att uttrycka klassförakt nedåt?! Det här, tycker jag, är en svaghet med Langhorsts bok, som känns svårbegriplig och lite sorglig. För tillsammans med vilka ska förortshat, klassklyftor och segregation brytas?  Ja, att det inte är tillsammans med de privilegierade förortshatarna inom eliten, det framgår klart av Langhorsts bok. Men allianser måste ju skapas mellan de många som har så mycket att vinna på ett sådant samhälle som Langhorst drömmer om i sin bok. Det underlättas inte om man ser på andra fattiga som ”Quasimodos”. Inte heller om man som Langhorst tror att ”förortshatarna utgör majoriteten i samhället”. Där tror jag också att hon har fel i sak. Men om man dessutom tror som Langhorst att ”segregationen gynnar för många” då känns det ju riktigt kört. Om man inte tror att tror att de flesta av oss skulle tjäna på och må bättre av att leva i ett mer jämlikt, mer demokratiskt, icke-rasistiskt och feministiskt samhälle, måste man verkligen undra vilka som ska kunna åstadkomma detta, på demokratisk väg.

Jag tror inte att varken de rasistiska arbetarna eller de lågutbildade manliga kvinnohatarna utgör en majoritet. Men de finns. Deras åsikter och attityder är ett uttryck för en av många splittringar som kan och måste upphävas på vägen mot ett bättre samhälle. Istället för att kämpa mot de rikas privilegier sparkar rasisten nedåt. Samma sak gör de rädda och kvinnohatiska männen. Men vi skulle ha så mycket mer att vinna på att enas och sparka uppåt istället för nedåt. Detta allians-tänk uttrycks för övrigt bra i ett inlägg i Aftonbladet av Jari Söyrinki .

PS: Långt efter att jag skrev denna blogg läser jag en mycket saklig och kritisk artikel om boken Förortshat av Dick Urban Vestbro i tidningen Flamman. Rekommenderas. Han är sakkunnig på flera av de områden som behandlas.

Media: Aftonbladet, SvD, DN

Aftonbladet2

Bloggat: Svensson

Intressant?

Andra bloggar om förorten

%d bloggare gillar detta: