Svegfors har fel, men också en viktig poäng

Mats Svegfors – f.d. chef för Sveriges radio – har stuckit ut mot den storm som drabbade Studio Ett-journalisten Helena Groll när hon frågade den israeliske ambassadören ”om inte judarna själva hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen”.

Så här skriver Mats Svegfors bland annat i sin artikel i DN:

Helena Groll frågade i tisdagens Studio Ett Israels Stockholmsambassadör om inte judarna själva hade något ansvar för den tilltagande antisemitismen i Europa. Ambassadören var tillräckligt alert för att inse att nu hade redaktören sagt något som tillhörde det som den språkliga korrektheten inte tillåter. Så han svarade inte utan vände frågan mot Helena Groll.

 Men vad skulle man överhuvudtaget KUNNA svara på den frågan. Om man inte tror på varken kollektiv skuld, kollektivt ansvar eller det berättigade i någon form av antisemitism, så finns det ju inte något svar på frågan. Annat än möjligen ett kort nej.

Nu tycker ju Svegfors att ”det är hårresande att göra ”judar” eller ”judarna” enskilt och kollektivt ansvariga för den politik som staten Israel driver eller för de åsikter som ett antal konfrontatoriska judiska aktivister har.”

Men han anser att på grund av att ”tankefiguren”  finns och är alltför vanlig så är det rimligt ”att ta fram och demontera den”. Men att argumentera mot (demontera) denna felsyn måste man väl kunna göra utan att ställa denna fråga som det inte finns något vettigt svar på?

Om du tillhör ett parti, en speciell kyrka eller någon förening så har du naturligtvis en sorts ansvar för det som den organisation du tillhör gör eller uttrycker. Om en medlem i en sådan organisation får frågor om föreningens ansvar så är det inte alls en orimlig fråga.

Men att tillhöra en etnisk grupp eller en religion är däremot inte samma sak. Det bör visserligen vara den enskilda individen som själv bestämmer över sin identitet. Ingen annan har rätt att bestämma ens tillhörighet. Ofta är det ju tyvärr så att andra buntar ihop människor till att tillhöra olika grupper utan att fråga dem själva. Men även om identiteten får vara ett individuellt val så innebär inte det att kategorier som t.ex. jude, muslim, kristen eller för den delen socialist kan användas på samma sätt som när det gäller medlemskap i en förening eller organisation. Inom alla dessa kategorier finns ju en mängd olika tolkningar och strömningar, liksom enskilda individer.

Jag betraktar mig som socialist. Men jag är inte villig att ta ansvar för allt som gjorts, görs, sagts eller sägs av andra som också kallar sig socialister. På samma sätt borde det vara med begreppet jude. Vad det betyder att vara jude är något som varje individ måste få svara på själv. Och ingen kan avkrävas någon som helst kollektiv skuld eller ansvar.

Men finns det då handlingar som enskilda judar eller strömningar bland världens alla judar kan ställas till ansvar för när det gäller att befrämja antisemitism? Att någon eller några bidragit till att främja antisemitism? Nej, naturligtvis inte. Inga handlingar kan någonsin rättfärdiga antisemitism. I den mån antisemitismen hämtar sin näring ur t.ex. kritik mot staten Israel eller reaktionära bosättare så är det en reaktionär och fullständigt felaktig reaktion. Lika reaktionära och befängda är olika former av hat mot muslimer eller islam som religion som hänvisar till vidriga uttryck eller strömningar inom denna religion som den s.k. islamiska staten.

 Däremot har Svegfors en viktig poäng när det gäller begreppet ”islamism”. Begreppet islamism är inte bra:

Språkliga strategier kan vara mycket framgångsrika i det moderna mediesamhället, oavsett om det handlar om att förbjuda eller anbefalla ord och begrepp. Skulle jag för ett antal år sedan ha hittat på en språklig strategi för att odla hat mot islam så skulle jag ha döpt det som förenade ett antal terrorgrupper i Mellanöstern till ”islamism”. Därmed skulle varje rapport om dessa gruppers våldsdåd språkligt och begreppsmässigt komma att förbindas med islam.

 I detta har Svegfors verkligen rätt. Vi talar ju inte om ”judaism” eller ”kristianism” när vi ska beteckna reaktionära uttryck inom dessa religioner. Låt oss försöka börja använda andra uttryck.

Läs för övrigt en bra artikel av Per Björklund i Fria tidningen om ” den stundtals hårfina distinktionen” mellan Israelkritik och antisemitism respektive religionskritik och islamofobi.

Intressant?

Läs andra bloggar om antisemitism

70 år sedan förintelsen

Nu på tisdag 27 januari är det den internationella dagen till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

Andra världskriget som ledde till döden för 60 miljoner människor, såväl soldater som civila, avslutades 1945, för 70 år sedan. Nazisternas folkmord innebar dessutom att sex miljoner av Europas judar utrotades. Koncentrationslägren var en del av nazisternas gigantiska folkmordsapparat.  Det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger var Auschwitz. Dit deporterades 1 300 000 personer. Av dessa dog 1 100 000. Nittio procent av dem var judar.

gaskammare Auschwitz

Den 27 januari 1945 befriades de överlevande ur Auschwitz av sovjetiska trupper.

År 2005 deklarerade FN den 27 januari som en internationell dag till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlings-fientlighet, rasism och antisemitism. Tyvärr är detta viktigare än på länge.

Nazisternas folkmord byggde på tanken om över- och undermänniskor. En tanke som på intet sätt var ny i historien. Kolonialismens fasansfulla historia, t.ex. slavhandeln och slaveriet byggde också på och hade som en förutsättning tanken om undermänniskor och olika ”raser”. Det var inte heller så att antisemitismen uppfanns av nazisterna. Myten om den ”internationella judiska sammansvärjningen” kom snarare från Ryssland  ( Sions vises protokoll var ett påhitt av tsarens hemliga polis) liksom ordet (och praktiken) Pogrom.

Nazisternas folkmord riktade sig inte enbart mot judarna utan också mot romerna.  Men samma tanke om undermänniskor fanns också om slaverna (ryssar, polacker, ukrainare och andra) som man också på sikt ville utrota.

Nazisternas folkmord var inte heller bara en pogrom (=våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp) utan ett industriellt utrotningsprojekt med massproduktion av Zyklon B-gas, gaskammare, kaserner, krematorier och järnvägstransporter. Med alla dessa människor som var industriellt sysselsatta bland annat som bödlar, vakter och organisatörer.

Kombinationen av rationell vetenskap i genomförandet av folkmordets alla detaljer med det övergripande totala vansinnet gör förintelsen delvis svår att förstå. Men den kan naturligtvis inte heller ”förstås” utan att sättas in i sitt historiska, ekonomiska och politiska sammanhang: Weimarrepublikens kris, den ekonomiska krisen från 1929 och arbetarrörelsens oförmåga att formulera ett gemensamt alternativ och tillsammans bekämpa nazismen, det sammanhang som möjliggjorde nazismens framväxt.

Naturligtvis fanns det motstånd. Men många av dem som gjorde motstånd blev själva offer. Och så skrämmande många teg eller lydde order. Något som uttrycks så bra i den klassiska dikten av pastor Martin Niemöller:

pastor Martin Niemöller

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Det är idag 70 år sedan andra världskriget och Förintelsen. Men antisemitismen är inte utrotad. Isac Deutscher skrev 1966 i artikeln ”Vem är jude?”:

Vi kanske tror att antisemitismen redan är en förbrukad kraft därför att människorna i vår välfärdsstat på det hela taget är belåtna och tillfredsställda. ….Men låt detta samhälle drabbas av en svår chock ….Låt det åter bli miljoner arbetslösa och vi kommer att få se samma medelklass förena sig med det lumpproletariat, som Hitler rekryterade sina anhängare från och löpa amok av antisemitism.

                       (från boken Den ojudiska juden, s. 75)

Men på samma sätt som då är också romer utsatta i dagens Europa. Dessutom har rasismen mot judar och romer kompletterats med rasism riktad mot muslimer . Samtidigt som högerextrema nationalistiska partier använder sig av och stärker såväl islamofobin som anti-ziganismen (rasism mot romer) så lever också antisemitismen vidare. Den lever och praktiseras förutom av traditionella nazister eller en del av de nya högerextrema också bland en del av de människor som tvingats till Europa på grund av staten Israel eller av olika arabiska diktaturer.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) är naturligtvis en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända.

Så låt oss minnas förintelsen och bekämpa all rasism och all nationalism. Mänskligheten borde ha haft nog nu.

Läs andra bloggar om antisemtism, rasism, islamofobi, fascism, Palestina, Israel, Förintelsen,

Läs också minnen och tankar från tre överlevare i DN

Intressant?

Rasism bland motståndare och sympatisörer till staten Israel

Jag har just sett Uppdrag gransknings reportage om antisemitism i Malmö. Man kan ha en del synpunkter på enskildheter eller stilen i reportaget. Den journalistiska stilen i  program från Uppdrag granskning är ju alltid att driva en tes stenhårt och att belägga den utan några som helst nyanser eller komplikationer. Men bortsett från det så går det inte att betvivla det faktum att det finns en aggressiv antisemitism både i Malmö och i övriga Sverige, liksom att den inte bara kommer från traditionella nazister utan också från människor som anser att judar i Sverige är ansvariga för den israeliska statens handlingar. Hur stark eller utbredd denna antisemitism är, vet inte jag. Men att den finns alls är illa nog.

Ett sätt att beskriva rasism – all sorts rasism – är att den alltid tillskriver ett helt folk eller en hel grupp av människor vissa egenskaper, läggningar eller åsikter. Att alla klumpas ihop. Detta är alltid skadligt ifall det är människornas frigörelse som vi vill uppnå. Rasismen ställer människor mot varandra på felaktiga grunder. Istället för att hitta beröringspunkter och gemensamma grunder för att tillsammans förändra, så splittras vi. Det hindrar oss alltid att se de politiska motsättningarna eller klasskonflikterna klart.

Att identifiera alla judar med staten Israel är felaktigt. Att säga att alla judar har samma uppfattning om Israel eller företräder Israel är också fel. Det är rasism. Inom Ship to Gaza-rörelsen i Sverige eller Palestinagrupperna i Sverige har jag heller aldrig sett eller hört något sådant. Inte heller bland palestinska vänner här i Uppsala. Men naturligtvis finns sådan rasism. Jag har stött på det både från individer och från grupper som sagt sig vara ”Palestinavänner”.

Men de (både judar och icke-judar) som menar att kritik mot staten Israels ockupations- och bosättarpolitik är antisemitiskt per definition, gör samma rasistiska fel. De klarar inte heller att göra skillnad på judar och staten Israel. Men dessa rasister brukar kalla sig ”israelvänner”.

PS: En lång tid efter att jag skrivit denna bloggartikel så nås jag av en intressant artikel av författaren och filmvetaren Taliah Pollack, med rötter i Israel, som bor i Malmö. Hon ger en väsentligt annorlunda verklighetsbeskrivning än Uppdrag granskaning. Det förvånar mig inte, men gläder mig. Läs artikeln i litteraturmagasinet.

Media: ETC

Intressant?

Brända moskéer och Charlie Hebdo

För en vecka sedan var jag tillsammans med hundratals andra uppsalabor vid moskén här i Uppsala då den så kallade ”kärleksbombningen” genomfördes. Jag gick dit för att uttrycka mitt stöd för religionsfriheten, för att uttrycka solidaritet med utsatta och hotade och i förhoppningen att motverka ökat hat mot människor med muslimsk tro.

Aktionen fick stort stöd från många i samhället. Men på nätet har jag också sett olika typer av kritiska reaktioner. Då menar jag inte de öppet hatiska som förekommer på nätsidor i miljön runt SD eller mer extrema. Den som vill få en inblick i denna skrämmande tankevärld kan till exempel läsa om detta på den f.d. högerextremisten Kim Fredrikssons blogg – en blogg som för övrigt innehåller en hel del vettigt. Jag har inte heller sett att ledningen för SD har fördömt dessa angrepp på religionsfriheten.

Men en typ av invändning mot ”kärleksbomningen”, som jag stött på, har varit frågan ifall vi inte också borde uttrycka samma typ av stöd för utsatta judar eller kristna. En annan typ av invändning har varit att vi satte upp hjärtan på en lokal som också hyser människor med odemokratiska eller allmänt bakåtsträvande åsikter, att vi därmed stödde eller legitimerade deras åsikter.

När det gäller attacker mot judar eller judiska bönehus är det självklart att de måste fördömas och ageras kring på samma sätt. Det är självklart därför att judar som grupp varit och fortfarande är hotade  även i Sverige. Sen bör detta inte blandas ihop med frågan om synen på staten Israel eller sionismen. En del som försvarar staten Israel i alla lägen brukar göra en sådan felaktig koppling. Att ifrågasätta staten Israel är inte antisemitiskt.

När det gäller svenska kyrkor så händer det ibland att dessa utsätts för stöld eller vandalisering. Det är naturligtvis upprörande men en sak för polisen. Det finns inte en allmän hotbild mot svenska kyrkor. De som gör sådana handlingar uppmuntras inte av olika näthatare eller grupper som drivs av hat mot ”kristna som folkgrupp”. Därför är det en helt annan sak.

Sen är det så att man måste skilja på frågan om att uttrycka stöd för religionsfriheten och synen på religion eller olika uttryck för en religion. Man måste också kunna skilja på viljan att motverka demonisering av människor med viss tro från det faktum att man inte delar denna tro eller till och med vill bekämpa en del av dess uttryck. Som socialist är jag mot högerkristna på samma sätt som jag är mot ”högerislam”.

Dådet i Paris

Inom loppet av en vecka sker så det vidriga attentatet mot redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. En hel värld fördömer våldshandlingarna och angreppet på yttrandefriheten. Ledare för muslimska organisationer såväl i Frankrike som i Arabvärlden fördömer dådet. Förutom fördömanden har det från många håll också påpekats att detta inte får leda till ökade spänningar mellan folk med olika tro, eller demonisering av hela folkgrupper. Den norska terroristexperten Stig Jarle Hansen intervjuas i Aktuellt och säger bland annat att vi inte ska svälja det agn som lagts ut och öka spänningarna så som ”terroristerna” (han använder det uttrycket) vill.

Jag har inte sett några som välkomnar dådet mot Charlie Hebdo varken i Sverige eller internationellt. Men även denna gång ser jag en del som menar att vi också måste diskutera och ifrågasätta (ett exempel är t.ex. den välskrivna bloggen POLITOFONEN, men det finns också andra både i Sverige och internationellt). I detta fall handlar det om att man inte vill sluta upp okritiskt bakom Charlie Hebdo. Man anser att bilder som publicerats där varit stereotypa och kränkande för muslimer och araber. Kanske är det så.

Vad som är kränkande kan alltid diskuteras. Jag tycker att det har stor betydelse vilka som blir kränkta. Om man sparkar uppåt eller neråt till exempel. Att håna eller förlöjliga grupper som är utsatta eller underordnade i ett samhälle tycker jag inte är ett uttryck för mod. I en del fall har jag tyckt att sådant bildskapande bidragit till att spä på fördomar och öka motsättningar som inte bör ökas. Men vad vi tycker är en sak för diskussion, bland annat inom ramen för yttrandefriheten. Pengar sätter gränser för möjligheterna att nå ut långt vid användandet av tryckfriheten. Men det enda som begränsar yttrandefriheten rent legalt är lagstiftning om hets mot folkgrupp. Det är bra. Därför har frågan om vad vi tycker om en del bilder som publicerats på Charlie Hebdo inte ett dugg med stödet för yttrandefriheten och stödet till de drabbade att göra. Det är möjligt att ha flera tankar i huvudet samtidigt precis som vid attentaten mot moskéerna.

På samma sätt har stödet till utsatta muslimer eller attackerade moskéer här i Sverige eller andra länder i Europa – redan har tre attentat mot franska moskéer och böneplatser genomförts efter dådet mot Charlie Hebdo – inte ett dugg att göra med vad vi tänker om religion överhuvudtaget eller olika yttringar av islam. Stödet till religionsfriheten måste vara lika villkorslöst som stödet till tryckfriheten inom ramen för de lagar som gäller.

Men när vi uttrycker en sådan solidaritet med, i detta fall Charlie Hebdo, är det viktigt hur solidariteten utformas. Det får inte bli ett tillfälle för de högerextrema. De kommer att göra allt vad de kan för det. Därför var det mycket bra att den reaktionära och rasistiska Nationella Fronten stängdes ute från manifestationerna i Frankrike, till ledaren Le Pens stora vrede. Socialdemokraten Francois Lamy uttryckte anledningen till att NF inte kunde vara med på ett bra sätt till Le Monde:

[Nationella Fronten är] en av organisationerna som söndrar landet, stigmatiserar våra muslimska medborgare och spelar på rädslor.

Det är också viktigt hur vi skildrar denna strid för yttrandefriheten. Somar Al Naher skriver bra om detta i Aftonbladet:

En del krafter försöker utnyttja terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo genom att framställa den som en kamp mellan väst och öst. Mellan islam och tolerans. Mellan ett vi som är upplysta mot ett dom som är barbarer.

Det där är en farlig uppdelning för den riskerar att osynliggöra alla de muslimer och icke-muslimer, inte minst i Mellanöstern, som kämpar för det fria ordet.

I själva verket finns den främsta satiren, kritiken och analysen av terrorister och IS att finna i den muslimska världen. Det är bara att googla för att hitta en uppsjö av komiska sketcher och videoklipp på nätet.

Den som vill se exempel på sådan satir från arabvärlden kan titta på denna länk.

En liknande klok och kritisk synpunkt hittar jag hos Zvi Bar’el på den israeliska tidningen Haaretz:

 …till skillnad från de europeiska staternas likgiltighet för attackerna och dödandet av muslimska civila i muslimska stater , har (i Europa) varje attack mot en europeisk civil , utomlands eller hemma , omedelbart gett upphov till pavlovska reaktioner mot ” islam”.

Att muslimer dödar muslimer är normalt. Att muslimer dödar européer är ”en civilisationernas kamp” . Islamiska rörelser, såväl som som kristna och judiska rörelser , har genererat terrororganisationer och terrorregimer. Men ingen i Europa ser Ratko Mladic , som var ansvarig för massakern på cirka 8.000 muslimer i Bosnien , som företrädare för kristna eller för kristendomen . Det är lika fel att se de två franska terroristerna , även om de är muslimer , som representanter för islam .

…Det är inte bara ”den västerländska civilisationen” som mobiliserar mot islamiska terrororganisationer . ”Den islamiska civilisationen” gör samma sak och ser extrem terrorism som en fara för dess kultur och dess rykte .

PS: Jag var för en stund sedan på en mycket fin samling här i Uppsala till stöd för yttrandefriheten ordnad av författare i Uppsala som med mycket kort varsel (en dag) samlade ungefär 200 personer. Vid samlingen fanns inte en tillstymmelse av hat mot någon grupp, tvärtom gjordes kopplingar till ”kärleksbombningen” av moskén.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om islam, rasism, antirasism

Gaza – har inte ”självförsvaret” någon som helst gräns?

Jag hör på radion att Livets ord har haft den goda smaken att bjuda in Israels ambassadör till sin konferens här i Uppsala. Ambassadören säger att denna kyrka är gamla vänner och att de alltid kommer till sina vänner. Det finns verkligen olika sorters kristendom.
Att höra den israeliske ambassadörens tal om att den israeliska militären är återhållsam och bara försvarar sig känns helt overkligt. Om man bortser från det bisarra i att en stat som är ockupant, förtryckare och fördrivare av ett helt folk, som ständigt sätter sin järnhäl i den andres kropp, sen talar om ”självförsvar” så tycker man ändå att även dess företrädare borde fundera över om det inte finns någon som helst gräns för detta ”självförsvar”.


Som den judiske historikern Isaak Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen (tanken om ett judiskt nationalhem i Palestina) innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.
Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord.
Denna katastrof för det palestinska folket fortsätter och den israeliska statens sätt att ”försvara sig själv” går längs en väg av ständigt upptrappat förtryck och våld mot det ockuperade palestinska folket. Den fred som den nuvarande israeliska statsledningen vill ha bygger på ett fullständigt förnekande av palestiniernas rättigheter. Detta kan bara upprätthållas med förtryck och våld, ett våld vars logik är att ständigt förvärras och ytterst bara tycks kunna uppnås genom en total etnisk rensning.
Man borde fundera över vart denna logik för den israeliska staten, dess ledare och även dess medborgare. Hur man avhumaniseras. (Ett motbjudande uttryck för det senare kan man se på denna video där unga israeler jublar över de döda i Gaza.)

Till sist tycks bara det som blev det judiska folkets tragedi av förintelse och ”slutgiltig lösning” återstå, men denna gång på bekostnad av ett annat folk, det palestinska.
Men en sådan väg av upptrappning kommer inte att vara till fördel för medborgarna i staten Israel heller. Därför är den lilla men ändå aktiva israeliska fredsrörelsen viktigare än någonsin!
Också världsopinionen är oerhört viktig för att förmå Israel att gå en annan väg.
Här i Sverige kan du t.ex. skriva ditt namn på detta upprop. Gör det!

Uppsala
Intressant?
Media på nätet: +972, The Nation, Jadaliyya

Olika sorters våld

Betrakta denna bild från 1985:

Kanske är du tillräckligt gammal för att minnas händelsen. Men om du inte är det eller om du försöker bortse från vad du vet om bilden: vad ser du?

Ser du en galen och våldsam kvinna som med en handväska som tillhygge angriper en stackars skallig man bakifrån?

Det ser ju i alla fall inte just i den stund då vi ser bilden ut som om kvinnan är attackerad och behöver sätta sig till motvärn. Eller?

I denna tid då det verkar bli svårare och svårare att skilja på olika sorters våld och att se vilka som är de verkligt farliga skurkarna tror jag att denna bild från 1985 har mer att säga oss än någonsin.

Jag kan inte minnas någon som räknade sig till de demokratiska krafterna som då 1985 tog avstånd från kvinnans handling eller såg henne som en värre eller åtminstone lika vedervärdig figur som den skallige mannen. Det hade naturligtvis att göra med det vi visste eller fick veta:

 Vi visste att mannen var en demonstrerande nazist.

Vi visste att nazismens brott inte fick glömmas.

Vi visste att kvinnan med handväskan som tillhygge var en överlevande från de nazistiska koncentrationslägren som angrep en vålnad från sitt förflutna.

Detta gjorde att vi både kunde förstå och sympatisera med hennes handling. Vi kunde se den som ett uttryck för mod och civilkurage. Det var viktigare än bedömningen av det ”taktiska”, ”korrekta” eller ”lämpliga” i hennes handling.

Idag kan nazistiskt våld mot människor som demonstrerar på kvinnodagen i dominerande medier beskrivas som våld mellan olika grupper.

Och i det galna debattprogrammet ”Debatt” på TV, där den som skriker högst får tala mest, kunde vi häromkvällen se och höra hur den som talar om rätten till motvärn (mot nazistvåld) av debattmotståndarna framställs som en lika ful fisk som de våldsamma nazisterna.

Det pågår som Åsa Linderborg skriver en ”normaliseringsprocess” bland dominerande svenska politiker och media när det gäller synen på nazism och fascism. Jag instämmer i detta. Däremot är det viktigt att se att det finns undantag och motvikter. Uppsalas liberala dagstidning UNT tycker jag har varit en sådan konsekvent motkraft under många år. Det kan jag säga trots att jag själv inte är liberal. Men jag kan se skillnader. Och jag tycker att dessa skillnader är viktiga. Därför kan jag förstå Håkan Holmbergs upprördhet – uttryckt i en ledare igår – över att få en ”släng av sleven” i det han kallar Linderborgs ”svepande påståenden”.

Och när jag talar om liberaler så kan man också påminna sig och sakna attityden hos den gamle folkpartiledaren Westerberg som reste sig ur TV-soffan 1991 när Ny Demokrati* hade kommit in i riksdagen. Det behövs folk som drar skiljelinjer mot det verkligt onda.

*Ny demokrati var en reaktionär och populistisk skapelse av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. En sorts föregångare till SD. Wachtmeister har för övrigt varit mentor åt Jimmie Åkesson.

Uppsala

Intressant?

Media: AB1, AB2, AB3, DN1, DN2, DN3

En utmärkt artikel i UNT om hur nazisterna kommer undan åtal efter att ha angripit människor i Uppsala centrum.

Bloggar: Annarkia1, Annarkia2, Svensson1, Svenson2, Svensson3

Ukraina – Nej till ALLT vapenskrammel och ALLT hyckleri.

Naturligtvis måste vi protestera mot Putin-Rysslands vapenskrammel och militära aggression. Vi måste göra det på samma sätt som vi borde ha motsatt oss (och många av oss gjorde det) USA och dess allierades angrepp på Afghanistan, Irak eller Libyen. Eller deras ständiga drönarattacker mot Pakistan.

Vi bör protestera mot Putin, även i denna fråga. Däremot bör vi inte bidra till att Sverige deltar i något vapenskrammel riktat mot Ryssland. Den freds- och antikrigsrörelse som motsatt sig USA:s krig har aldrig använt det som en förevändning för upprustning eller anslutning till militärallianser. Det bör vi inte göra nu heller.  Det är varken till nytta för freden, för folken i Ukraina, eller för några folk över huvud taget.

Här måste jag också för en gångs skull ge ett erkännande till statsminister Reinfeldt som i sitt första uttalande om läget i Ukraina och Krim talade för besinning och nedkylning:

Påbörjad våldsanvändning kan snabbt eskalera. Det betyder att vi själva inte heller ska använda ord och uttryck som trycker upp oron till nya nivåer.

De orden skulle nästan kunna ses som direkt riktade till utrikesministern Bildt om de inte sagts innan hans uttalande om Janukovitj som en Quisling. Mycket ont kan sägas om denne oligark, men förutom att jämförelsen med norrmannen Vidkun Quisling haltar som historiemetafor, så bidrar den ju inte direkt till att ”kyla ned”. Stridstupparna och Nato-förespråkarna på Svenska Dagbladets ledarsida bidrar inte heller till ”nedkylning”. De tyckte att Reinfeldts uttalande i bästa fall var klantigt, istället behövdes upprustning och anslutning till Nato.

Men ska vi då stödja den nya regeringen i Ukraina? Nej det tycker jag verkligen inte. Att göra uppror mot korrumperade oligarker oavsett deras namn eller partietikett är både legitimt och rätt. Men ofta blir de som tar ledningen bara nya förtryckare. Jag minns en historia av den (öst)tyske oppositionelle trubaduren Wolf Biermann. Han berättade om de folkliga demonstrationerna mot de korrumperade partipamparna som skedde innan murens fall. I högkvarteret satt partipamparna och lyssnade på demonstranterna som ropade: ”vi är folket”. Pamparnas tanke var då, enligt Biermann, att ”ja ni är folket och det kommer ni att förbli”. Med detta syftade Biermann, tror jag, på den omvandling som de gamla makthavarna inom ”nomenklaturan” snabbt genomgick för att i ny klädnad återta makten som oligarker och ”låta folket förbli folket”.

Oavsett det berättigade i att göra uppror mot både Janukovitj, Putin och andra oligarker så utnyttjades bara de folkliga krafterna av olika fraktioner inom den härskande oligarkin. Den regering som nu tagit makten består av andra oligarker, de marknadsliberala EU-anhängarna  som vill genomföra ett klassiskt stålbad, liknande de som  beskrivits i boken Chockdoktrinen av Naomi Klein. Men regeringen består också av öppna fascister och antisemiter. Det finns också en mängd vittnesmål om hur våldet mot judar och vänsterorganisationer trappats upp som en följd av att de högerextrema grupperna stärkts och fått  monopol på våldsutövandet. Det fascistiska partiet Svobodas vaktstyrkor fungerar nu tillsammans med andra högerextrema som t.ex. Högra Sektorn som ordningens upprätthållare på Kievs gator. Se t.ex. detta inslag från BBC för att få en bild.

Att det svenska politiska etablissemanget och EU backar upp denna regering och talar tyst om – eller som Bildt i Agenda till och med förnekar – existensen av dessa fascister, det är både skamligt och skrämmande. Vad detta hyckleri allt för tydligt visar är att makt och inflytande för dem är viktigare än de vackra principer som de pyntar sina tal med.

Åsa Linderborg sammanfattar däremot en rimlig ståndpunkt i en som helhet mycket bra artikel i Aftonbladet:

Det går inte att hålla på nån i det här stormaktsinfernot. EU:s nykoloniala marknadslösningar, svartskjortor eller Putin – vi behöver inte välja någondera. Ett nytt kallt krig kräver en ny tredje ståndpunkt.

En tredje ståndpunkt kompromissar inte med folkrätten men heller inte med fascismen. Den hävdar att den nationella suveräniteten står fri från alla militärpakter. Att demokratin bara kan byggas underifrån, av folket….

Media: ETC, Fria Tidningen

Internationalen

SVTDebatt

DN

Flamman

Bloggar: Schlaug, Annarkia,

Annarkia2

Läs andra bloggar om Nato, Ukraina, Ryssland, fred

Intressant?

Läs också nyheter och bedömningar från den  ukrainska vänsterorganisationen Borotba

Uppsalapoet om Al Nakba

Häromdagen den 15 maj var det Al Nakbadagen till minne av att det var 65 år sedan den stora katastrofen för det palestinska folket. Bildandet av den israeliska staten 1948 drevs i sin tur fram av katastrofen för det judiska folket i Europa: Förintelsen.

För 80 år sedan tog nazisterna makten i Tyskland. Den 30 januari 1933 utnämnde president von Hindenburg Adolf Hitler till rikskansler  och den 23 mars samma år gav den tyska riksdagen Hitler diktatoriska fullmakter.

President von Hindenburg utnämner Adolf Hitler till rikskansler 30 januari 1933

Katastrofen för det judiska folket, det nazistiska folkmordet, förintelsen, bidrog i sin tur till att stärka det sionistiska projektet om ett judiskt hemland i Palestina.

Som den judiske historikern Isaac Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.

Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord. Häromdagen den 15 maj var det Al Nakbadagen till minne av att det var 65 år sedan den stora katastrofen för det palestinska folket.

Om detta finns det mycket att läsa för den som vill, till exempel på Palestinagruppernas hemsida. Jag vill här bara uppmärksamma en modern och kulturell gestaltning av Al Nakba av den unge Uppsalapoeten Amer Sarsour, tredje generationens flykting från Palestina. Lyssna på den här!

Uppsala

Intressant?

Media: DN, Fria Tidningen

Bloggat: Jinges Bilderblogg, Sejtrajcic Universum

Jonas Sjöstedt

Bilder från Al Nakba

Läs också: Om att minnas förintelsen

Läs andra bloggar om Palestina, Förintelsen

Kultur, mångkultur, mångkulturalism och sverigedemokraterna.

Begreppet kultur är knepigt. Det tänker jag ofta. Och jag tänker det igen när jag läser en ungefär ett år gammal artikel på Newsmill av Bahareh Andersson om Islamismen ”Mångkulturalism öppnar för sharialagar”. Hon ville där varna för en framväxande (reaktionär) islamism som hon menar orsakas av ”mångkulturalism”. Jag är överens med Bahareh Andersson om vikten av att konsekvent stå upp för mänskliga rättigheter överallt oavsett vilka som trampar på dem. Med anledning av en artikel av Daniel Poohl på SVTdebatt –  som bl.a. varnade för det antisemitiska partiet Hizb ut Tahrir och dess framväxt i Sverige – skrev jag i en tidigare blogg:

Alla sorters reaktionära idéer, rasism (i alla dess former), homofobi, antidemokratiska uppfattningar och så vidare måste alltid bemötas oavsett från vilka de kommer. De reaktionära muslimska grupperna har inte något stort inflytande inom etablerade media eller inom politiken, eller för den delen bland de flesta muslimer. Men det inflytande de har och försöker skaffa sig utanför dessa sfärer, t.ex. i en del förortsområden, ska inte underskattas, eller stå obemött.

Men Bahareh Andersson skyller framgången för reaktionära muslimska grupper på ”mångkulturalismen”, ett begrepp som är rätt oklart i sig. Men  även om vi nu tolkar begreppet ”mångkulturalism” som en attityd som innebär att vika ner sig när det gäller försvar av mänskliga rättigheter gentemot ”andra kulturer” – Andersson använder ju också begreppet ”kulturrelativism” – så finns det väl fler förklaringar till framväxten av reaktionär islamism? Jag tror inte att en attityd eller ett tänkesätt räcker som förklaring. Istället tror jag att det är ungefär samma orsaker i samhället som driver fram rasism och islamofobi (otrygghet, arbetslöshet, ökade orättvisor och en försvagad arbetarrörelse) som också förklarar framgången för reaktionär islamism. Men det ska jag inte diskutera mera här.

Istället åter till detta med kulturen. Antropologen och etnologen Gillis Herlitz skrev för ett antal år sedan boken Svenskar – Hur vi är och varför, som nu kommit i en nyutgåva. I den försöker han beskriva svensk kultur. Men inom generaliseringen ”svensk kultur” som Herlitz är noga med att betona inte ”alltid kan appliceras på enskilda individer eller enskilda situationerryms väldigt olika saker. Sådant som man kan gilla, men som det alls inte finns någon anledning att ta strid för i samhället, som t.ex. vanan att ta av sig skorna inomhus och å andra sidan sådant som är ett resultat av kamp och där det fortfarande finns mycket att strida för som synen på jämställdhet mellan könen.

Jag tror också att man måste skilja på mångkultur och ”mångkulturalism”. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit det kulturellt isolerade samhälle som SD beskriver i sin ideologi. Sverige kan beskrivas som mångkulturellt, som ett faktum. Tanken på ett monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Försök att genomdriva ett sådant samhälle kan förmodligen bara göras med mycket auktoritära metoder.

Jag är i denna mening för ett mångkulturellt samhälle. Ett sådant synsätt innebär inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Men ”mångkulturalism” som idé och ideologi är något annat. Liberaler brukar kritisera begreppet för att det handlar om grupprättigheter. Jag tycker att man kan säga att problemet är att begreppet behandlar kultur på samma sätt som sverigedemokraterna. Man buntar ihop alla till att tillhöra den ena eller andra kulturen. I den sverigedemokratiska drömmen ska vi alla ”återgå” till att tillhöra samma kultur. I den ”mångkulturalistiska” varianten ska vi leva bredvid varandra inom våra egna kulturer. Här finns inte alls den både faktiska och helt nödvändiga strid som sker både inom och mellan olika kulturer. Ett synsätt som leder till kulturrelativism. Begreppet mångkulturalism har också kritiserats från vänster och av antirasister, t.ex. i en artikel i Dagens Arena.

Bahareh Andersson säger att hon, när hon uttryckt sina tankar, blivit inbjuden av Sverigedemokraterna trots att hennes inställning ”står i skarp kontrast till deras”. Hon hävdar också ”bestämt att problemet inte är muslimer utan kulturrelativismen”.

Sverigedemokraterna definierar begreppet mångkulturalism så här i sitt partiprogram:

Mångkulturalism är idén om att en stat ska byggas på vitt skilda värderingar som jämkas med varandra.”

Med denna karikatyr är det ju lätt att ta poänger. För det är knappast en bild som omfattas av några andra än SD. Men det finns ju olika saker inom det som brukar kallas kultur. Inom alla samhällen och kulturer finns det män som misshandlar kvinnor. Och detta blir inte mindre ont, vare sig det görs av någon som säger sig företräda någon viss kultur eller någon som säger sig vilja förstå misshandel som ”kultur”. Men det finns andra saker där det faktiskt går att jämka, där vi kan göra, äta, klä oss eller dansa olika utan att det behöver vara något problem.

Jag har inte läst de artiklar som Bahareh Andersson hänvisar till, men jag tror att hon tar upp en viktig diskussion som handlar om att vi inte får backa från mänskliga rättigheter och vika ner oss för några reaktionära idéer. Att de måste bekämpas oavsett vem som framför dem. Att striden inte står mellan muslimer och övriga utan i alla delar av samhället.

Men hur ser egentligen det ”sverigedemokratiska alternativet ut?

När man läser olika partiprogram framstår de oftast som mer sympatiska än den praktiska politiken, det gäller även SD:s program. Till exempel så går det inte direkt att läsa i SD:s partiprogram det som Jimmie Åkessons järnrörskämpar uttryckte i den numera kända filmen som läckte ut via Expressen.

Men hur beskriver SD då sig själva och sin egen ideologi? Under rubriken Ideologi kan man i partiprogrammet läsa att SD är:

ett Sverigevänligt parti som eftersträvar en hög grad av gemenskap och samhörighet i samhället. ”

Att vara ett parti som säger sig vara vänligt mot det land man verkar i är ju inte speciellt klargörande som utgångspunkt för ett politiskt program. Tanken måste då vara den att det finns en och endast en sorts politik som är vänlig mot landet Sverige. Men landet kan ju inte syfta på marken eller territoriet utan på dess invånare om det ska ha någon meningsfull betydelse. I en sådan tanke måste man bortse från det problemet att olika grupper och individer inom nationen både har olika intressen och åsikter som kan vara motstridiga. Istället så tecknas en närmast paradisisk bild av ett helt folk, med alla dess klasser, individer och andra undergrupper som tidigare levde i harmoni och endräkt, tills detta stördes. Det som störde idyllen var invandringen av andra människor. Något som i SD:s historieskrivning tycks vara av mycket sent datum.

Att det område som blev nationen Sverige befolkades, liksom att jordbruk infördes var ju redan från början ett resultat av invandring. Och genom hela detta områdes och senare nationen Sveriges historia har invandring och utländskt inflytande alltid spelat en stor roll i landets utveckling. Men det perspektivet skulle störa SD:s programbygge.

Ett land är ju – som sagt – inte bara ett territorium och dess natur utan framförallt de människor som bor där. Frågan är då om alla ingår i kategorin ”Sverige”. Till att börja med verkar en stor del av dem som invandrat, främst de som är muslimer inte ingå i den kategorin. Men hur är det med alla de fortfarande 90 procent som inte delar SD:s ”Sverigevänliga” synsätt? Ingår de inte heller i kategorin Sverige, då de liksom är ovänliga mot sig själva?

Man säger sig eftersträva en ”grad av gemenskap och samhörighet i samhället” som är hög. Men det verkar som om höjden på denna gemenskap avgörs av det antal som tycker likadant som SD. När man talar om ”gemenskap och samhörighet” i ett sorts konfliktlöst samhälle så är det något som man beskriver som om det existerade tidigare. I SD:s världsbild finns inte de konflikter och den kamp med som bidrog till demokratins och välfärdsstatens framväxt. Konflikten och problemen förs istället in på ett sent stadium genom de andra partiernas politik:

Partiet ser därför med stor oro på den splittringspolitik som de andra partierna bedrivit de senaste decennierna.”

När man beskriver det man kallar splittringspolitik finns det inte någonting om ökade sociala klyftor, nedriven och försämrad välfärd eller massarbetslöshet. Ord som rättvisa eller klass lyser med sin frånvaro. Istället är det invandringen och det som man kallar det mångkulturella samhället som är orsaken till alla problem. Segregation beskrivs som ett resultat av det man kallar ”idén om ett mångkulturellt samhälle” inte som ett resultat av ekonomiska och sociala förhållanden.

SD säger att de vill ”stå upp för västvärldens syn på värden som demokrati, jämställdhet, djurskydd och mänskliga rättigheter.”

Även här finns den falska bilden av en harmonisk enhet i synen på och tillämpningen av sådana fenomen som demokrati, jämställdhet, djurskydd eller mänskliga rättigheter. Demokratin i den form vi känner den uppstod genom en hård kamp där arbetarrörelsen men också liberaler spelade den avgörande rollen i Sverige. SD kallar sig numera ett ”socialkonservativt parti”. Om nu det är deras historiska rötter så kan det vara viktigt att veta att  de konservativa var motståndare till demokratins utveckling i Sverige.

Att det skulle finnas en gemensam och okomplicerad syn på vad som är demokrati eller hur den ska tillämpas inom den s.k. västvärlden brukar hävdas av olika makthavare. Men i verkligheten existerar en ständig och pågående strid om demokratin. Tänk bara på exemplet med de svenska vapenaffärerna med Saudiarabien .

Inte heller när det gäller jämställdheten finns någon gemensam kulturell koncensus inom västvärlden. Kvinnors rättigheter ser mycket olika ut i olika delar av västvärlden och även i ett land som Sverige där mycket uppnåtts återstår också mycket att göra.

Vad gäller djurskyddet så är även detta något som det står strid om inom Sverige och inom EU och inte alls något som förenar oss alla mot några andra.

Det Sverigedemokratiska alternativet bygger på olika sätt på en falsk bild av enhet kring en gemensam kultur utan inre motsättningar och en lika falsk bild av ”de andra” de som inte hör hemma i ”vår kultur”.

Bloggat: Sjöstedt

Media: GP

AB

Läs andra bloggar om mångkultur, kultur, mångkulturalism, sverigedemokraterna

Intressant?

En bra bok, två blockader och tre fartyg.

Jag håller på och läser Göran Rosenbergs bok ETT KORT UPPEHÅLL på vägen från Auschwitz. Det är en mycket bra bok på en massa olika sätt och jag vill verkligen rekommendera den till er som inte har läst den. Bara språket, hans sätt att skriva, är en njutning, med ett speciellt ”tonfall” som tilltalar mig mycket. Det är också en både djupt berörande och lärande bok. Rosenberg berättar en intressant historia om sin far och om sin egen barndom. Men också om kriget, förintelsen, antisemitism och trångsynthet i Sverige efter kriget.

En av de många berättelser som Rosenberg förmedlar är Czeslav Miloszs berättelse om karusellen i Krasinskiparken i Warszawa. Den karusell från vilken man våren 1943 kunde både se och höra hur det judiska ghettot likviderades. Samtidigt med skratten och musiken vid och på karusellen där i parken likviderades andra människor alldeles bredvid genom att hus efter hus brändes ner.

Ingenting nytt detta naturligtvis, att människor förmår leva som om ingenting har hänt också när de mest fruktansvärda saker händer runt omkring dem….”

skriver Rosenberg.

Ändå extremt, skrämmande och övertydligt. Och jag tänker att idag sker detta i masskala i en värld som ”krympt” genom medier och kommunikation. Varje dag får vi rapporter om det bestialiska dödandet i t.ex. Syrien via TV och andra kanaler. Men vi lever vidare ”som om ingenting hänt”.

En annan berättelse är den om fartyget Ulua som avgår från Trelleborgs hamn 24 januari 1947. Ombord är 650 judiska överlevande, de flesta unga kvinnor. I södra Italien tar Ulua ombord ytterligare 700 judiska överlevande varefter man seglar vidare mot Palestina för att försöka bryta den blockad som upprättats av den brittiska kolonialmakten. En blockad som upprättats för att hindra skepp med överlevande från Förintelsen att nå Palestinas kust. I samband med att Ulua bordas av brittiska minsvepare drivs soldaterna överbord av passagerarna. Men till sist tvingas de ge upp och förutom nio personer som lyckas simma iland och undkomma förs alla till ett brittiskt interneringsläger på Cypern. Rosenberg påpekar i sammanhanget att 4000 judiska överlevande på ett annat fartyg – Exodus – som också försökte bryta blockaden samma år, samtliga fördes tillbaka till Tyskland av britterna, till ett läger  utanför Lübeck.

Om fartyget Exodus berättar den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery i ett kapitel i boken Ship to Gaza: När Israel förlorade sina sista vänner. Han skriver om detta:

 Många anser Exodus 1947-incidenten var vändpunkten i kampen för att skapa staten Israel. Storbritannien kollapsade under tyngden av internationella fördömanden. Och beslöt ge upp mandatet över Palestina. Naturligtvis fanns många andra och viktigare skäl, men Exodus 1947 blev strået som knäckte kamelryggen.

Uri Avnery som tillhör de israeler som kritiserar den israeliska regeringen för dess behandling av palestinierna och den orättfärdiga instängningen av befolkningen i Gaza ser parallellen mellan försöken att bryta den brittiska blockaden 1947 och den israeliska idag. Han skriver att idén att med en flotta bryta blockaden av Gaza är ”snudd på genial” eftersom den ställer den israeliska regeringen inför ett dilemma, med flera (ur deras synvinkel) dåliga alternativ:

  1. Att låta fartyg passera vilket skulle vara början till slutet för blockaden.
  2. Att stoppa fartyg på nationellt vatten. Inspektera fartygen, konstatera att de inte för med sig vapen och därefter låta dem passera.
  3. Att uppbringa fartygen på öppet vatten och föra dem till Ashdod

Som Uri Avnery skrev om det förra försöket av Ship to Gaza så har regeringen Netanayahu även denna gång och i detta fall valt det sämsta alternativet. Det fredliga fartyget Estelle bordades också våldsamt på internationellt vatten och människorna ombord fängslades. Läs t.ex. Maria-Pia Boëthius (en av passagerarna) berättelse om detta i ETC. Hon skriver där bland annat:

Ovanför oss cirklade en helikopter, runt oss låg fem gigantiska krigsfartyg och från dem kom 20 snabbgående båtar med soldater så beväpnade att de nästan försvann bakom kulsprutor och elpistoler, kameror och andra vapen. Alla bar svarta rånarluvor, den manliga burkan

…….Medierna vill få det till att vi tycker synd om oss själva – det gör vi inte. Det är inte frågan. Frågan är vad Israel förvandlats till, vad de gör med människorna i Gaza och på Västbanken – och hur någon enda står ut med att blunda och titta bort

Om du bor i Uppsala och instämmer i detta och vill uttrycka ditt stöd till Ship to Gaza och kravet på att blockaden mot Gaza ska upphöra så kan du gå med i en demonstration arrangerad av Ship to Gaza i Uppsala imorgon torsdag kväll (25/10). Den samlas kl 17:30 i Slottsparken för avgång kl. 18 till Stora torget.

Media: Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, SvD, GP

Bloggar om Israel

Bloggar om Palestina

Uppsala

Intressant?

%d bloggare gillar detta: