Vem tar kostnaderna och vem tar vinsten?

….offentliga investeringar och internationellt samarbete gav oss Covid-19-vaccinerna.

(forskargruppen från Universities Allied for Essential Medicines UK)

I den förra bloggen citerade jag en fråga ur Läkare utan gränsers tidskrift Direkt:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Att utvecklingen av läkemedel inte enbart bekostas av de stora läkemedelsföretagen själva är ju självklart. Men ungefär hur fördelar sig utgifterna?

Nu läser jag en intressant artikel i Guardian om hur kostnaderna för att ta fram Astra Zenekas covid-19-vaccin fördelat sig. En forskargrupp från Universities Allied for Essential Medicines har försökt få fram siffror om detta. Med hjälp av två olika undersökningsmetoder kunde forskarna identifiera källan till hundratals miljoner pund forskningsbidrag från år 2000 och framåt för publicerat arbete om vad som så småningom skulle bli den nya tekniken, liksom för finansieringen av slutprodukten. Att spåra pengarna var och är naturligtvis inte någon lätt sak och forskargruppen säger att ingen av de två metoder som de använt ger ”den fullständiga bilden”, men att det ändå går att slå fast att ”majoriteten av finansieringen för vaccinet kom från regeringar, universitet eller välgörenhetsorganisationer snarare än från industrin”:

Den överväldigande majoriteten av pengarna, särskilt i de tidiga stadierna av forskningen, kom från brittiska regeringsdepartement, brittiska och amerikanska vetenskapliga institut, Europeiska kommissionen och välgörenhetsorganisationer inklusive Wellcome Trust.

Enligt forskarna handlar det om att minst 97 % av finansieringen av Oxford / AstraZeneca Covid-19-vaccinet kommer från skattebetalare eller välgörenhetsfonder. Branschfinansieringen uppgick bara till 2,8 %.

Så här såg finansieringen ut:

Förstatliga läkemedelsindustrin

Denna undersökning handlar alltså om det brittisk-svenska Astra Zeneka. Siffrorna kan se mer eller mindre annorlunda ut för andra läkemedel och bolag. Ändå är det sannolikt så att skattebetalarna och andra finansiärer står för en väsentlig del av kostnaderna för att ta fram läkemedel. Att den slutliga kontrollen över läkemedel ligger hos dessa stora bolag är ett problem i sig genom att det står i motsättning till att fördela efter behov. Men att de dessutom tar hand om hela vinsten trots att de bara till en mindre del finansierat produkten pekar för mig i en tydlig riktning.

På 1970-talet krävde SSU att läkemedelsföretagen skulle förstatligas. Det är sällan jag hör det kravet nu. I en artikel i Aftonbladet för tre år sedan sa Peik Gustafsson, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö, att:

Bäst vore om man kunde förstatliga läkemedelsindustrin. Men ett problem är att det är stora multinationella företag som dominerar marknaden.

I samma artikel invände Petra Jonvallen, projektledare på Riksrevisionen:

Om staten skulle tillverka medicin, då skulle hälsa styra tydligare när medicinen tas fram, inte vad man tjänar pengar på. Men frågan är vem som då skulle finansiera forskningen? Jag har svårt att se att det skulle var möjligt att förstatliga industrin, i dagens politiska klimat.

Projektledarens oro för bristande forskningsfinansiering verkar mot bakgrund av denna brittiska undersökning ganska överdriven. Däremot har hon ju rätt i att ”dagens politiska klimat” är ett problem.

Vaccin och solidaritet

Vi är nu många i Sverige som går och väntar på att få bli vaccinerade mot covid. Hur organiseringen av detta sköts, till exempel i region Stockholm, är vi många som undrar över. Ändå känner nog de flesta av oss en sorts förtröstan i att vi kommer bli vaccinerade inom en inte alltför lång tid. Men hur ser det ut i världen?

I februari skrev jag en blogg om ”det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna.” och att det inte bara var omoraliskt utan också dumt ”eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt”. Eller som det uttrycks av Världshälso-organisationen WHO: ”With a fast-moving pandemic, no one is safe, unless everyone is safe”.

I en artikel i Läkare utan gränsers fina tidskrift ”Direkt” (nr 1/2021) går det att läsa mer om detta.

Där framgår bland annat att ”länder med totalt 16 procent av världens befolkning har köpt 60 procent av tillgängligt vaccin”. Och att ”priset på de vaccin som ställts till låginkomst-ländernas förfogande hittills varit betydligt högre än vad EU och andra rikare länder får betala”.

I artikeln citeras Matti Sällberg, professor på Karolinska institutet, som i SVT:s Ekonomibyrån i januari sagt att: ”Klart att några blir rika på vaccinet och jag hoppas verkligen det. Det är ju ett tecken på att det fungerar”.

Mot detta synsätt ställer artikelförfattaren frågan:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Det är minst sagt rimliga frågor. Men det stora problemet med att privata kapitalägare kan bli så rika på medicin – trots att samhället och skattebetalarna varit med och gjort produkterna möjliga – är ändå inte främst deras vinster, utan vad vinstdriften leder till. Det finns en fördelningsmekanism inrättad av WHO som heter Covax. Enligt den skulle alla anslutna länder få tillgång till vaccin. Tillgången skulle ske efter behov inte efter resurser. Men det är ju uppenbart att när produktionen av medicin domineras av ett antal stora företag med maximal vinst som mål så sker inte tilldelningen efter behov.

Pieter-Jan van Eggermont som är humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser påpekar att bolagen blir rika för att de lyckas förhandla fram ”särskilt förmånliga avtal och privilegier”.

Kate Elder, vaccinexpert på Läkare Utan Gränser understryker också att ”den här pandemin är inte över innan den är över för alla, överallt”. Hon vädjar därför till läkemedelsbolagen:

För att säkerställa att alla får tillgång till vaccinen måste läkemedelsbolagen göra det rätta och inte sätta ett orimligt pris på sina produkter. De borde inte sko sig på den här pandemin. De borde inte heller ta patent på de verktyg som behövs i kampen mot covid-19 utan tillåta produktion av mer prisvärda varianter av vaccinen.

Tyvärr tror jag inte att de stora läkemedelsbolagen frivilligt bryter med sin egen vinstlogik. För detta krävs nog inget annat än att tillverkningen och kontrollen tas över av samhällena, socialiseras ”helt enkelt”.

Istället för vinst som överordnat mål

Det finns definitivt olika grader av egoism hos olika rika länder och EU är inte värst. Men själv känner jag bara till ett enda land i världen som bryter med den kapitalistiska logiken och utformar såväl sjukvård som medicinförsäljning utifrån solidariska principer. Det är Kuba. Om du är en sådan som direkt studsar till när du läser att jag framhåller Kuba så vill jag dels hänvisa till en blogg som jag skrev när Fidel Castro hade dött (Castro, demokratin och Kuba) som resonerar lite mer generellt om Kuba. Men jag vill också hänvisa till en nyutkommen bok skriven av Louise Österlin: Kubas läkare – ut till världens alla hörn. Den berättar ingående om alla delar av Kubas framgångar på sjukvårdsområdet framförallt om den solidariska internationalismen med läkar- och sjukvårdsbrigader som reser ut i världen. 2019 var antalet läkare i Kuba 97 202. Av dessa arbetade 28 729 läkare ute i tjänst i 59 andra länder.

I boken beskrivs bland mycket annat hur Kuba började utveckla sin bioteknologi på 1990-talet och att deras produktion av vaccin, mediciner och andra farmaceutiska produkter idag är en av de snabbast expanderande i hela världen. För kubanska medborgare innebär det att det finns mediciner som antingen är gratis eller mycket billiga. Och till fattiga länder säljer Kuba i solidarisk anda dessa produkter till mycket låga priser. När det gäller export till rika länder tar Kuba däremot betalt utifrån marknaden och får på detta vis in välbehövliga pengar till statskassan som kan användas inom den egna hälsovården. De gör alltså tvärtom mot de ”prismekanismer” som beskrevs ovan i tidskriften Direkt.

Som enda Latinamerikanska land har Kuba också utvecklat vaccin mot covid vilket du kan läsa om i en artikel av Helen Yaffe.

Beställ boken ”Kubas läkare – ut till världens alla hörn” från svensk-kubanska föreningens butik. Boken är på 248 sidor, rikt illustrerad med foton och kartor. Pris 120 kronor plus porto.

Almegas ”etiska problem”

I skollagen (kap 1 4§) står det:

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Skolan ska alltså enligt lagen kompensera för skillnader. Det innebär att resurser måste fördelas efter behov. Det brukar sägas att vi ska sträva efter en likvärdig skola för alla.

Men nu finns det alltfler undersökningar som visar att likvärdigheten minskar inom det svenska skolväsendet, att barns sociala bakgrund slår igenom hårdare än förut när det gäller skolresultat.

Därför tillsatte regeringen en utredning om en mer likvärdig skola. Uppdraget var ”att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola”. Syftet ”att öka likvärdigheten inom berörda skolformer”.

Till utredningar lämnas det svar i form av s.k. remisser. En organisation som lämnat remiss är Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega. Av deras svar framgår att de faktiskt inte står bakom det ovan citerade stycket i skollagen, trots att även de säger sig vara för en likvärdig skola som de definierar som ”att även elever med svagare bakgrund ska kunna få utbildning av hög kvalitet”. Men skriver samtidigt att de ”ser etiska problem” med ett kompensatoriskt skolsystem. De anser i klartext att bara ett system där plånboken styr blir rättvist, eller med deras ord:

Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar. En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden

Istället för att fortsätta skriva här rekommenderar jag dig att klicka och läsa vidare om detta i ett mycket välskrivet blogginlägg av Johan Enfeldt, där jag själv stötte på dessa uppgifter. Han argumenterar mycket bra gentemot Almegas syn.

PåskLambertz med kladdkaka

I veckan kallade den före detta justitiekanslern Göran Lambertz till ”presskonferens” utanför sitt hem här i Uppsala. I riksmedier kunde vi där höra honom skratta glatt åt sin vana att ”kladda” på kvinnor.

Idag Långfredag 2 april genomförde ett antal upprörda kvinnor en tyst protest på samma plats. I skift med två kvinnor i taget, en kvart var, från kl. 8:00 till 16:30, stod de där med skyltar där det stod:

”SLUTA KLADDA!”

Arrangörerna säger att de inte orkade gå runt och vara ledsna och arga ensamma. Istället började de prata med varandra. 

Här kan du läsa mer om deras tankar

Här ett kort inslag i radions P4

Här ett inslag på SVT

SD är odemokratiskt och farligt på riktigt – och socialliberalismen död.

I december 2018 skrev den dåvarande politiska chefredaktören för UNT Håkan Holmberg i en ledarartikel att: ”När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället”.

Karl Staaf, liberal ledare vid erövrandet av rösträtten

Efter helgens beslut på Liberalernas partiråd så kom den meningen i mitt huvud. Man kan väl helt klart säga att socialliberalismen trängts tillbaka. Kanske kan man även säga att själva liberalismen nu trängts undan i det liberala partiet. I alla fall är det ett avgörande vägval. Om partiet Liberalerna röstmässigt kommer vinna på det återstår ju att se.

När Stefan Löfven nyligen påpekade riskerna för demokratin när de borgerliga partierna börjar att samarbeta med SD blev tonläget från M och KD mycket högt. Det var ju förväntat. Men märkligare är den typen av analyser som görs av TV-orakel på Public Service som Mats Knutsson. Hans analys efter Löfvens uttalande var ungefär att det (bara) handlade om ett politiskt spel. Knutsson verkade däremot inte anse att det skulle finnas någon saklig grund för att ifrågasätta SD:s demokratiska trovärdighet. Det är feg eller okunnig journalistik. Att SD är ett hot mot den demokrati som vi har är ett faktum. Och det förändras inte av att SD idag har ett större röststöd än flera av de andra partierna i riksdagen.

SD klarar sig oftast undan väldigt lätt i debatter och utfrågningar. Tyvärr är det inte så många motdebattörer eller journalister som gör något vidare jobb vid dessa konfrontationer. Sannolikt är det nog också så att många journalister helt enkelt inte vågar konfrontera SD. När någon intervjuad konfronterat SD på TV eller i radio, utan att SD varit på plats, tycker jag mig alltför ofta ha hört den onödiga och förskrämda journalist-kommentaren att ”de (SD) håller nog inte med” eller ”de är ju inte här och kan svara”. Journalister och andras rädsla är tyvärr inte obefogad. Till SD:s hjälp – antingen det styrs direkt inifrån partimaskineriet eller om jobbet utförs av olika ”friryttare” – finns ju alla dessa nätkrigare  eller våldsmänniskor som hotar journalister och meningsmotståndare verbalt och fysiskt.

Hur SD ska drivas tillbaka är något som diskuterats en hel del inom vänstern och arbetarrörelsen. Den frågan har inte jag något svar på annat än att jag är övertygad om att mer nyliberal politik bara gör det ännu svårare att stoppa dem. Men vilka argument ska vi använda? Jag tror att vi inte ”bara” ska argumentera mot deras rasism och islamofobi utan framförallt visa att de är ett hot mot demokratin och alla oss andra. Här kommer en sådan liten genomgång.

Principprogrammet, demokratin och dess avskaffande för vissa.

Ett partis program talar om vad ett parti vill på lite längre sikt även om det ofta är formulerat så att det låter ”bättre än det är” och kan uppfattas som rimligt av många utanför partiet. Detta gäller i ovanligt hög grad när det gäller SD:s program. I det nuvarande programmet från 2019 tog SD dessutom bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” och i olika formuleringar försöker de framstå som fria från rasism. Ändå går det att se hur demokratin hotas ifall de får möjligheten att genomföra sina idéer.

Om demokrati skriver man att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Vilka är det då som SD själva ”räknar till folket”?

Enligt SD kan man bli ”medlem av den svenska nationen…genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den”. Man kan vara antingen ”infödd” eller ”assimilerad”. Men både ”infödda” och ”assimilerade” kan utestängas från nationen och demokratin. För här kommer det som SD kallar det ”problematiska”:

”Upphörande”

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Det tror jag är en av de viktigaste meningarna i detta program! Vi kan alltså ”upphöra” att ingå i nationen och därmed demokratin om vi inte uppfyller SD:s krav på lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det behövs inte alltför mycket fantasi för att föreställa sig vad detta ”upphörande” skulle  innebära för människor med andra typer av uppfattningar än SD:s. Historien är full av exempel.

SD:s kompisar säger något om dem själva.

Vilka vänner vi har säger rätt mycket om oss själva. Det gäller i livet såväl som inom politiken. I politiken är det ju extra intressant ifall dessa vänner dessutom nått makt och kunnat genomföra en del av sina idéer. Det blir då tydligare vad programmen står för.

SD ingår i en internationell trend av liknade partier, rörelser och ledartyper. Ett sätt att se vartåt det pekar ifall SD får mer makt är därför att titta på dessa och hur SD har förhållit sig till dem.

SD och Åkesson stödde och stöder Trump. Det ändrades inte ens efter stormningen av Kapitolium i Washington. Det borde vara uppenbart för alla människor som tror på någon typ av demokrati att det är farligt att låta ett sådant parti och dess ledare få mer makt.

Utvecklingen i Ungern är ett annat exempel som på ett skrämmande sätt visar vad vi har framför oss om dessa nationalkonservativa skendemokrater får makten. Banden mellan Orbáns auktoritära regim och SD har utvecklats sedan länge, inte minst sedan ledande företrädare flyttade dit. Ändå så förnekade både Åkesson och Jomshof nyligen dessa band efter att Löfven använt det argumentet i en TV-intervju. Men vi är många som minns dessa ord av Jomshof:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Det uttalandet är ju också en väldigt bra illustration till vad SD:s omvandling framförallt handlat om: ”anpassning av retoriken”.

Men vi kan också minnas när Åkesson efter ett tal i Almedalen 2018 fick en sådan här typisk journalistfråga  om ”vem han föredrar”: Viktor Orbán eller Angela Merkel? Han skulle ju kunnat svara att han inte föredrog någon av dem. Men han svarade att han valde Orbán.

Mats Wingborg har annars en bra genomgång i Dagens Arena om alla exempel på SD:s uppslutning bakom regimen i Ungern.

Ett ständigt städ- och tätningsjobb för att hålla fasaden.

Svårstädat

Ledningen i SD har talat en hel del om nolltolerans mot rasism, de har rensat ut och de har tagit avstånd. Men olika avskyvärda exempel på hat, hets, rasism och odemokratiska tankar fortsätter att välla ut från SD. Ibland är det sådant som är uttryck för partiledningens dubbelspel när de genom olika kanaler släpper fram sådant som de gillar men inte hävdar officiellt. Andra gånger är det sådant som partiledningen helst inte skulle vilja kom ut. Att det ändå gör det handlar om att det finns så mycket av sådant inom partiet och rörelsen att det helt enkelt inte går att dölja.  

Dessa exempel borde SD-ledningen konfronteras med mycket mer än vad som sker. Den som vill se exempel på en del av allt det som väller ut kan gå till den väldokumenterade sidan SD-citat där mycket finns dokumenterat.

SD:s rötter och Åkessons märkliga inträde

Att SD har nazistiska rötter är ju ett faktum. När SD bildades 1988 hade de dessa rötter och flera gamla nazister och till och med en gammal SS-veteran ingick. Ändå har det argumentet nästan blivit lite tröttsamt. Dels slingrar sig partiledningen alltid undan dessa kopplingar bakåt, dels är det ju sant att partiet på flera sätt förändrats sedan 1980- och 1990-talet. Framförallt till det yttre.

Men en sak som jag tycker att journalister istället borde fråga Åkesson om är det han själv skriver i sin ”självbiografi” Satis Polito, från 2013. Där säger han att han gick med i SD 1995. Men vad var då hans utgångspunkt när han gick med? jo:

Jag gick in i partiet med utgångspunkten att förändra det i grunden, och den som i dag påstår att jag inte lyckats med det är antingen oerhört trångsynt eller bara allmänt illvillig.

Partiinträde som renoveringsprojekt

Att påstå att Åkesson inte lyckats med att på sitt sätt förändra partiet vore dumt. Han är, tror jag, en viktig framgångsfaktor, inte minst när det gäller att undvika svåra frågor i TV eller med sin förmåga att snygga till partiets yttre. Men hur trovärdigt är det att han gick med i SD för att ”förändra det i grunden”? Inte bara därför att en sådan grundlig förändring inte skett utan för att det låter så otroligt osannolikt. Varför över huvud taget gå med i ett parti som man vill förändra i grunden?  Om han tyckte att det mesta var fel (i grunden), varför sökte han sig i så fall till just SD? Varför inte till något parti som inte behövde förändras lika grundligt? Jag menar det fanns ju ett antal andra partier att välja på. Och 1995 var SD dessutom ett mycket litet parti. I andra intervjuer har han istället gett intryck av att han inte visste vad det var för sorts parti han gick med i. Att han ”inte visste”(ett vanligt Åkesson-uttryck) eller märkte att det var ett rasistiskt parti med gamla nazister på ledande poster. Samtidigt ville han alltså ”förändra det i grunden”.

Alltså kan man liksom ofta annars anta att Åkesson inte talar sanning. Det leder i sin tur vidare till varför han behöver mörka om detta….

För att sammanfatta

SD är inte ”bara” ett rasistiskt, islamofobiskt, reaktionärt och fackföreningsfientligt parti som dessutom numera driver en ekonomisk politik som i huvudsak är nyliberal. De är också, och kanske framförallt, ett farligt odemokratiskt parti som inte bör ges ett lillfinger. Tyvärr verkar Liberalerna nu beredda att ge betydligt mer än så.

Något socialliberalt alternativ tycks inte längre finnas kvar bland riksdagspartierna. Centern håller visserligen fortfarande avstånd till SD men är knappast socialliberalt numera, kanske istället det mest nyliberala partiet. Vilka uppgifter ställer då detta läge arbetarrörelsen och vänstern inför? Jag tycker att Martin Klepke formulerar det bra i en artikel i Arbetet häromdagen, där han drar slutsatser från det hittillsvarande ”mittensamarbetet”:

En återgång till ett fruktbart samarbete mellan arbetarrörelsen och någon form av socialliberalism är därför i praktiken omöjlig, helt enkelt för att det inte längre finns någon socialliberalism i svensk politik. Försöken till mittensamarbete under den gemensamma devisen att ”vi säger i alla fall nej till extremhögern” har inte varit fruktbart.

Uppätna skor och spekulationer om vem som tar vem 2022.

Låt mig backa bandet ungefär tio år för att få perspektiv på det som nu händer.

År 2010 hade Sverige haft en majoritetsregering i fyra år bestående av den s.k. alliansen, alltså de partier som inte bara är, utan även kallar sig själva, för borgerliga. Men i valet 2010 kom SD  för första gången in i riksdagen. De fick 5,7% av rösterna. Ungefär som Vänsterpartiet som fick 5,6%. Regeringen under Reinfeldt fortsatte att regera, men var nu i minoritet eftersom SD inte garanterade att de skulle stödja regeringen. Under år 2013 var det en nyhet att den ganska nya s-ledaren Löfven sade sig vilja ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med FP och C. Annie Lööf besvarade då detta med att hon hellre skulle äta upp sin ”högra sko än bli ett stödhjul åt socialdemokraterna”.

2014 bildade socialdemokraterna tillsammans med MP en minoritetsregering, som var tvungen att förhandla om budgeten med Vänsterpartiet. I detta val mer än fördubblade SD sina mandat. De fyra partier som kallar sig borgerliga och det femte (SD) som också är det (fast dessutom odemokratiskt och rasistiskt) hade nu tillsammans fler mandat än S+MP+V. Trots detta så lyckades denna regering hålla i fyra år.

2018 ökade SD ytterligare. Resultatet blev att inte någon ”vanlig” konstellation skulle kunna samla majoritet. Vi fick en höst med en mängd förhandlingar och sittningar hos riksdagens talman. Till slut lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. Centern och Liberalerna var knappast några ”stödhjul” i den s.k. januariöverenskommelsens 73 punkter. Snarare satt de i baksätet och styrde hela ekipaget. För som en genomgång i Dagens Nyheter 19 januari 2019 visade så hade de ”fått igenom mest av sin politik”. Det var därför knappast aktuellt för Anni Lööf att äta upp någon högersko, även om den yttersta högerkanten i form av MUF eller KD:s Skyttedal skrek högt om förräderi.

Knepigare var det för Vänsterpartiet som enligt en punkt i avtalet inte skulle ha ”inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Trots detta la partiet i riksdagen ner sina röster och släppte därmed fram minoritetsregeringen S+MP och dess program av överenskommelser med C+L.

Ett regeringsstyre med stöd av SD hindrades. Men vi fick en fortsättning och skärpning av den reaktionärt nyliberala politiken. Samtidigt också en tilltagande anpassning till de nationalkonservativa synsätten. Denna avgörande inriktning ändrades inte av att Vänsterpartiet märkligt nog lyckades stoppa nedrivningen av arbetsförmedlingen och få ytterligare miljarder till välfärden tillsammans med högern. Även om de summor som tillfördes välfärden efteråt framstår som nålpengar i jämförelse med de av pandemin orsakade miljardbelopp som staten delat ut till företagen.

Nu och 2022

Nu har vi tre partier (MP, KD och L) som enligt opinionsmätningar ligger kring fyraprocentspärren. Liberalerna ligger allra mest illa till och mycket talar väl för att de åker ur riksdagen. Dessutom tycks de nu klyvas av frågan om att samarbeta med SD för att få regera. I detta läge, då C tycks stå ensamt kvar bland de borgerliga i att hålla avstånd till SD, deklarerar Annie Lööf att hon kan tänka sig att sitta i en regering med socialdemokraterna efter nästa val.

Naturligtvis är det bra att inte Centern också förenar sig med de nationalkonservativa. Men innebär det att vi som står på den vänstra sidan nu bara har två på olika sätt dåliga alternativ att förhålla oss till? Där vi antingen ska leva med och under en nyliberal regering eller en regering som dessutom förenar nyliberalism med rasism och inskränkningar i demokratin?

Naturligtvis verkar det rimligt att (fortsätta) välja det minst onda. Men kommer det att på längre sikt innebära att vi minskar hotet från SD?

Vi vet att många av SD:s väljare kommer från grupper som tidigare i huvudsak stödde socialdemokraterna. Många tillhör också grupper som drabbats av åtstramningar inom välfärden. I valet 2018 var det till exempel 24 % bland de arbetslösa och 30 % av dem som hade sjuk- eller aktivitetsersättning som röstade på SD. Att delar av arbetarklassen tagit till sig SD:s perspektiv av att sparka neråt är ett faktum. Om, eller hur, den rasism som segrat över klassolidariteten går att tränga tillbaka, det har ingen på vänstersidan egentligen lyckats svara på. Men det lär knappast bli lättare med en fortsatt nyliberal politik. Som socialdemokraten och Katalys-utredaren Kalle Sundin skrev i Aftonbladet häromdagen:

Det finns en legitim misstro till den politik som urholkat välfärden och bidragit till att många delar av landet halkat efter ekonomiskt. Den måste bemötas med en ny politisk riktning.

Vid det här laget vet vi vad som inte fungerar: stora skattesänkningar, försämrade trygghetssystem och privatiseringar. Med andra ord kärnan i Centerpartiets nuvarande ekonomiska politik……om Centerpartiet på allvar vill stoppa högerpopulismen, är det då verkligen rimligt att fortsätta propsa för reformer som visat sig fungera som bensin på elden?

Därför får det inte heller bli dessa parlamentariska uppgörelser och spekulationer om vem som tar vem som är det avgörande i synfältet för arbetarrörelsen och vänstern. En regering baserad på Centerns nyliberalism (eller för den delen socialdemokratisk anpassning till den) kommer inte lösa problemet med faran från den moderna fascismen. Det enda som i grunden kan ändra detta och möjliggöra en annan politisk inriktning är rörelser, opinionsbildning och sociala strider ute i samhället som förändrar hela dagordningen. Daniel Suhonen visar på en sådan viktig strid i en annan Aftonbladet-artikel:

Om arbetarrörelsen på riktigt och enat tar strid mot profitjakten i skolan kommer man ha en folkmajoritet och professioner som lärare, läkare och vårdpersonal, liksom stora delar av LO-kollektivet i ryggen, även SD-väljarna. Vinstfrågan rör liksom löntagarfonderna själva kärnan i ett demokratiskt samhälle.

Dessutom skapar vinstfrågan konflikt längs höger–vänster-skalan och i centrum för diskussionen. Men det kräver att frågan drivs ordentligt och ideologiskt uthålligt och oavsett hur mycket kulturkrig Oikos och Bulletins sponsorer kan köpa för pengar när kampanjerna drar igång från Storfinansen.

Det är den här typen av strider som måste vara vänsterns avgörande fokus såväl före som efter valet 2022, strider som för att bli framgångsrika inte får begränsas till den parlamentariska nivån.

PS: om du utan att ens aktivera dig vill bidra till kampen mot vinst i skolan så skriv på namninsamlingen för folkomröstning.

Måste Jemens barn dö för den svenska ”alliansfrihetens” skull?

Läs och försök ta in detta:

  • Hälften av Jemens fem miljoner barn kommer att gå hungriga om inget görs.
  • Nära en halv miljon barn under 5 år riskerar att dö av hunger i Jemen om de inte snabbt får hjälp.
  • Fler än 85 000 barn har hittills dött som en följd av kriget.
  • 1,2 miljoner ammande eller gravida kvinnor i landet drabbas av akut undernäring i år.
  • Efter sex år av krig behöver 80 procent av Jemens invånare hjälp av internationella organisationer för att överleva.
  • FN kallar situationen i Jemen för den största humanitära katastrofen i världen just nu.

Dessa fruktansvärda berättelser kan vi ta del av på vanliga svenska nyhetsmedia. Genom organisationer som till exempel Rädda Barnen kan vi bidra till att lindra nöden i Jemen. Rädda Barnen har varit på plats i Jemen sedan 1963. De ger mat till undernärda barn, de ger akut sjukvård, de delar ut rent vatten och hygienartiklar, driver barnvänliga platser och utbildar lärare.

Rädda Barnens arbete är fantastiskt och oerhört viktigt. Men nu är ju inte kriget i Jemen en naturkatastrof utan just ett krig. Skapat av människor. Ett krig som bedrivs med vapen. Vapen som gör krigandet möjligt. Vapen som bland annat kommer från Sverige. Det är sådant som radar- och stridsledningssystem från SAAB eller patrullbåtar från Swede Ship Marine. Sedan kriget började 2015 har svenska vapen för 2,2 miljarder kronor exporterats till det angripande Saudiarabien och deras koalitionspartners (Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien).

Att Rädda Barnen fortsätter att arbeta för att lindra nöd i Jemen och på andra platser är jättebra. Men nu är Rädda Barnen inte bara en gammaldags hjälporganisation av den typen som ”plåstrar” utan att fundera över varför ”skadorna” uppstår. Nej, de skriver:

Vi ser de katastrofala konsekvenserna av kriget och hur barnen lider. Vi anser att det är vår plikt att göra allt i vår makt för att stoppa lidandet och det minsta vi kan göra är att försöka stoppa exporten av krigsmateriel till kriget – från vårt eget land.

Därför kräver Rädda Barnen:

  • Att Sveriges regering och riksdag sätter stopp för all export av krigsmateriel till de länder som krigar i Jemen.  
  • Att Sverige driver på för att andra länder också ska stoppa exporten av krigsmateriel till de som krigar i Jemen, t ex genom aktivt agerande i EU och FN. 

De driver en kampanj kring detta. Se till exempel denna lilla film. Sprid den.

Det brukar sägas att Sverige måste ha en vapenexport för vår egen ”materielförsörjning” och möjlighet att upprätthålla vår ”alliansfrihet”. I en tid då alliansfriheten alltmer håller på att säljas ut känns detta argument alltmer tunt. Men även för dem som accepterar svensk vapenindustri och svensk vapenexport borde fallet med exporten till Jemen vara ett undantag. Hyckleriet här är ju så otroligt uppenbart. Ett sätt att komma undan detta är annars att rent av ljuga som utrikesminister Linde gjorde den 24 februari i år då hon sa att: ”Det är många år sedan Sverige exporterade vapen till de krigförande länderna i Jemen”. Men som Svenska Freds påpekat i ett svar så sker den fortsatta exporten genom ”följdleveranser” och inbringade år 2019 1,5 miljarder vilket var den högsta summan sedan kriget började.

Ett annat sätt att undkomma ansvaret och låta profiterandet på död och lidande fortgå är att från politiskt håll hänvisa till att besluten om vapenexport ligger på myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Men som det står i regeringens proposition 2017/18:23 om Skärpt exportkontroll av krigsmateriel så har regeringen ”det yttersta politiska ansvaret för exportkontrollen även i de fall beslutet fattas av ISP. ” Vi måste alltså likt Rädda Barnen sätta press på regeringen.

Innan Sverige har utvecklats till att också (i likhet med 128 av jordens 195 länder) ”avstå” från all export av vapen borde det åtminstone vara möjligt att få en socialdemokratiskt styrd regering att ”avstå” från export av vapen till Jemen. Det borde barnen i Jemen vara värda.

Ung Vänster, Utvik och ”kommunismen”

I början av januari detta år, 2021, hade Ung Vänster kongress. Där antogs bland annat ett principprogram. En tid efter detta uppmärksammades några ord ur detta principprogram i ett kort nyhetsinslag på TV-nyheterna. I programmet står det nämligen att ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”. Det är detta ord: ”kommunism”, som det handlar om.

Såvitt jag kunnat se har det inte uppstått så mycket rabalder eller angrepp från högerkanten på grund av detta ord i Ung Vänsters principprogram. Men författaren Magnus Utvik gör sitt bästa för att bidra till det med en artikel i Expressen. Utvik var själv i sin ungdom med i KPS, en extrem stalinistisk grupp som såg Albanien som det stora föredömet. Senare gick han med i VPK. Där och då anklagade han VPK ”för att inte vara tillräckligt kommunistiskt”. Detta enligt en gammal f.d. kamrat till Utvik från KPS, som recenserar Utviks bok om KPS-tiden (”Med Stalin som gud”) på Clartébloggen”.

Men numera har Utvik avlägsnat sig från allt detta och kallar sig socialdemokrat. Han har ägnat en del skrivande till att angripa Vänsterpartiet för ”kommunism”, bland annat i en bok. I Expressenartikeln tycker Utvik till exempel att Vänsterpartiet ”kommit för lätt undan” kritisk granskning. Han menar att eftersom Vänsterpartiet visserligen inte använder ordet kommunist eller talar om kommunismen men säger sig vara för ”ett klasslöst samhälle” så är de också för ”kommunismen”. Det ju är samma sak enligt honom. Men läs i så fall denna mening:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo-och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Meningen är från socialdemokraternas nu gällande partiprogram, antaget 2013. Ett samhälle utan klasskillnader är väl ett ”klasslöst samhälle”? Är då även socialdemokraterna kommunister?

Jag har resonerat om den här typen av begrepp förut. Till exempel angående begreppet ”vänster” eller om visionen om det klasslösa samhället (där jag fick en del tänkvärda kommentar-synpunkter från en läsare) i en polemik för några år sedan mot den nu bortgångne liberala ledarskribenten Håkan Holmberg på UNT. Det går ju att hoppa över sådana resonemang ifall vi enkelt slår fast att ”kommunism” är detsamma som den typ av system som Utvik gillade i sin ungdom. System där olika typer av demokratiska rättigheter inte fanns/finns. Samhällen som styrdes av en stalinistisk byråkratkast. Såvitt jag vet är de inom vänstern som idag bekänner sig till den typen av samhällen ytterst få.

Kan man då anklaga Ung Vänster för att sträva efter ett sådant samhälle. Nej, de skriver ju också i sitt program att: ”Erövrade demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras, utvecklas och fördjupas”. De skriver också att:

Vår rörelse avvisar sedan länge varje tanke på att en socialistisk samhällsomvandling skulle ske utan folk- majoritetens stöd, bekräftat i allmänna och fria val.

Utviks idoler i ungdomen

Jag tror alltså inte att medlemmarna i Ung Vänster är kommunister i den mening som Utvik var i sin ungdom. Detta är viktigt, men numera omöjligt att hinna förklara i en TV-soffa. De som numera använder ordet kommunist om sig själva, men inte tillhör någon av de små grupperingar som fortfarande hyllar Stalins Sovjet eller Maos Kina, har för att uttrycka sig milt, en rejäl pedagogisk uppförsbacke att kämpa i.

Jag kan därför förstå Vänsterpartiets nuvarande partiledare Nooshi Dadgostar när hon bara blankt ”tar avstånd” då hon får frågor om ”kommunismen”. Samtidigt tycker jag att det är synd att arbetarrörelsens historia på detta vis förenklas och fördunklas. Dels för att det nuvarande Vänsterpartiet har en historia och kommer från en kommunistisk/stalinistisk tradition som det är helt nödvändigt att hårt kritisera och ärligt analysera, även om det inte finns mycket kvar av historien idag. Men också för att det faktiskt funnits personer, rörelser och perioder i arbetarrörelsens historia då ordet kommunist och kommunism stått för något annat än de hemska regimer som uppstod i Sovjet och senare i dess lydstater. Pionjärerna Marx och Engels använde ju ordet kommunist. Och det lilla manifest med detta namn som de skrev redan 1848 var senare spritt i hela arbetarrörelsen även då arbetarpartierna började bli masspartier och i huvudsak kallade sig socialistiska eller socialdemokratiska. Men det är bara för reaktionärer och för stalinister som det går en rät och obruten linje från Marx till Stalin.

Kommunistiska manifestet 1848

Själv tycker jag att vi kan låta dem som inte vill ifrågasätta eller kritisera den förfärliga utvecklingen i Sovjetunionen få fortsätta att ha monopol på ordet kommunist eller kommunism. Därför kallar jag mig socialist, trots att även detta ord missbrukats och förknippas med så mycket elände. Att en annan (socialistisk) värld inte bara är önskvärd utan också nödvändig är självklart för mig. Däremot finns det all anledning att inte tvärsäkert måla upp hur ett sådant samhälle (en sådan värld) kan komma att se ut. Det mesta av det som funnits av samhällen som inte var kapitalistiska är inte sådant som vi vill upprepa. Vi har inte heller några som helst exempel eller erfarenheter från att bygga sådana samhällen i den ekonomiskt mest utvecklade delen av världen. De viktigaste lärdomarna tror jag handlar främst om att upprätthålla, utvidga och ständigt kämpa för demokratin och att motverka sådana byråkrati- och privilegiesystem som utvecklades både i öststaterna och lever och frodas inom våra egna fackföreningar eller partier.

Om vi ska kämpa mot klassklyftor så tror jag ändå att det även idag behövs en vision om ett samhälle utan klasskillnader. En sådan vision som hela arbetarrörelsen har haft på sitt program sedan begynnelsen. Jag hoppas också på ett samhälle där inte vinst är den avgörande drivkraften och där så mycket som möjligt av det vi behöver inte är varor utan något som möter våra behov. Där demokratin också handlar om att vara med och styra på sin arbetsplats och över avgörande delar av ekonomin. Socialism alltså.

Går det inte ens att tala för fred och avspänning längre?

Vi lever i en tid där förskjutningar av ”accepterade” åsikter tycks gå mycket fort. Åsikter som för ett antal år sedan ansågs som självklara och omfattades av en majoritet av både de styrande och medborgarna kan nu angripas på de mest befängda vis. Vi har fått ett allt hårdare och mer vettlöst debattklimat. Att till exempel försvara fred och avspänning eller vårt lands självständighet och alliansfrihet kan leda till sådana bisarra (men vanliga) angrepp.

Den 14 februari publicerades en debattartikel i DN till försvar för ”fred och avspänning”. I artikeln konstaterades att ”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan tyr sig till USA”.

I artikeln ifrågasattes den hotbild från Ryssland som den nuvarande svenska upprustningen bygger på. Författarna skrev:

…..är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands. Även om man tar hänsyn till den lägre kostnadsnivån i Ryssland kan man räkna med att USA/Nato:s militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands. Och Rysslands svaga ekonomi gör att denna styrkebalans knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid.

Därför menade författarna att en rysk militär konfrontation med Nato vore ödesdiger för Ryssland och inte har något som helst stöd hos rysk opinion.

Författarna kritiserade också att Sverige övergett ”sin väletablerade politik mot kärnvapen” genom att inte underteckna (ratificera) det i FN framförhandlade Fördraget om Kärnvapenförbud (som nu skrivits under av 50 länder). De menade också att ”den nya svenska politiken bidragit till en ökad spänning i Nordeuropa genom att Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan USA och Ryssland” och kritiserade tankarna på att ansluta Sverige till Nato.

Det mest intressanta med denna – i mitt tycke kloka –  artikel var ändå kanske inte själva innehållet (som uttryckts av andra) utan skaran av undertecknare. Där var en f.d. Liberal utrikesminister, två f.d. Centerpartistiska riksdagsledamöter, två f.d. ambassadörer, en f.d. nedrustningsförhandlare, två f.d. Socialdemokratiska ministrar och en f.d. Socialdemokratisk statssekreterare. Dessa personer helt enkelt:

Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör, Maj Britt Theorin, fd statssekreterare nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

Den skrikande motargumentationen

Ett vanligt och mycket beprövat grepp när det gällt att angripa motståndare till Nato eller till kärnvapen har ju varit att spela kommunist- eller ryss-kortet. Det var ju ett debattknep som var ganska lätt att använda på den tiden då det fanns ett kommunistparti som dessutom försvarade Sovjet i vått och torrt.

Numera kan man ju tycka att det borde vara svårt att anklaga en grupp med denna politiska bredd och dessa erfarenheter och kunskaper för att gå i Rysslands ledband. Men det är ändå precis vad Gunnar Johansson en av ledarskribenterna på Dagens Nyheter ”lyckas med”. Dagen efter att artikeln från dessa författare publicerats kommer svaret från honom i en artikel med den lika talande som falska rubriken ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar”.

Själv känner jag i förhållande till detta – och mycket av liknande ren propaganda från den högerkant där dagens liberaler nu också tycks vilja positionera in sig – bara en stor trötthet. Känslan blir att man skulle vilja svara med en artikel under rubriken: ”Natos gaphals på DN”. Men det gör jag givetvis inte.

Istället för att själv bemöta dessa dumheter hänvisar jag därför till en bra artikel i nättidningen eFolket av Rolf Waltersson.

Läs den!

Meningen med solidaritet

För några dagar sedan gick Folkhälsomyndigheten ut med att hemlösa skulle prioriteras när det gäller vaccinering. De skulle alltså komma före vuxna under 65 år. Att prioritera grupper som är extra sårbara verkade ju inte bara moraliskt tilltalande utan också klokt med tanke på att det bidrar till att öka skyddet för alla. Men det här tyckte de svenska högerkrafterna var upprörande. Speciellt eftersom det bland de hemlösa också finns papperslösa människor. Tyvärr lyckades högerns upprördhet skrämma Folkhälsomyndigheten till att backa.

Det här är ju ett exempel på hur egoistiska beteenden inte bara är osympatiska utan att de också är dumma. Solidaritet är helt enkelt till nytta för de flesta.*

Ett annat exempel som handlar om vaccinationer (och solidaritet eller dumhet) är det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna. Eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt så framstår även detta som ett exempel på hur dumheten lurar sig själv. Solidaritet vore även här vettigare. Men när pengar och mäktiga intressen styr så blir det inte så.

Jag tycker att dessa två exempel visar vad begreppet solidaritet handlar om. Det är inte bara något fint utan också något som är till ömsesidig nytta. Jag återgav här på bloggen för några år sedan ett tal av Johan Torgå. Han var då facklig ordförande för livsklubben på Orkla Foods i Örebro. Talet höll han på en kongress för den sydafrikanska lantarbetarfackföreningen CSAAWU. Det handlade om solidaritet och han sa bland annat:

Solidaritet är den princip som arbetarrörelsen och fackföreningarna grundar sig på. Det får oss att se vad som förenar oss över tron, religioner och hudfärg. Man kan säga att det gör oss färgblinda, och det är bra när det gäller att slåss för sina klassintressen.
Det finns minst två skillnader mellan solidaritet och välgörenhet.
Först – Välgörenhet är vertikal, från topp till botten. Solidariteten är horisontell, från en jämlik med en annan.
För det andra – Välgörenhet är bara riktad åt ett håll medan solidaritet går båda hållen.

Detta att solidaritet är något som är ömsesidigt (”går åt båda hållen”) är min utgångspunkt i förhållande till en annan aktuell fråga.

Arbetskraftsinvandringen

Sverige har under många år ”tagit emot” invandrare som kommit för att söka jobb här. De har kommit från Finland, Sydeuropa, Turkiet eller till exempel f.d. Jugoslavien. De har genom sitt arbete bidragit till välståndet i Sverige.

Fram till 2008 reglerades denna invandring genom att Arbetsförmedlingen prövade behovet av arbetskraft på olika områden och bedömde om det rådde arbetsbrist i de yrken som ansökningar om arbetstillstånd gällde. Det fyllde två funktioner. Dels att se till att det inte fanns arbetssökande inom Sverige (eller övriga EES) som (istället) kunde göra jobbet. Dels att se till att de som kom hit inte behövde jobba för sämre lön eller under sämre förhållanden än andra på den svenska arbetsmarknaden.

Men under det moderata styret 2008 så togs denna reglering bort och det blev fritt fram för företagen att utan begränsningar ta hit de arbetare som de tyckte att de behövde.

Enligt Jämlikhetskommissionens rapport (SOU 2020:46) fanns det vid årsskiftet 2019/2020 ”71 600 personer i Sverige som hade arbetstillstånd eller var anhöriga till person med arbetstillstånd. Drygt 31 000 var arbetstagare; övriga omfattade artister, företagare och anhöriga.”

På saklig kanslisvenska skriver utredarna att de nya reglerna (sedan 2008) ”har ökat riskerna för regelbrott på arbetsmarknaden, ibland med anknytning till ekonomisk brottslighet”.

Enligt LO gäller ungefär 40 procent av arbetstillstånden arbeten med låga kvalifikationer, där det finns personer i Sverige som skulle kunna ta jobben. De två syften som den tidigare kontrollen syftade till har alltså slagits sönder och i tidningarna har vi under åren kunnat läsa många oerhört upprörande rapporter om arbetskraftsinvandrare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden.

Och här vill jag åter anknyta till begreppet solidaritet. För naturligtvis ska vi som medmänniskor alltid vända oss mot omänsklig behandling av andra, alldeles oavsett vilka de är eller varifrån de kommer. Men det handlar också om att värna det vi uppnått genom tidigare kamp och solidaritet. Att acceptera lägre nivåer för lön och anställningsförhållanden för några (andra) innebär en press nedåt mot alla andra lönarbetares förhållanden.

Därför ska vi naturligtvis inte heller vända våra krav och vår ilska mot dem som utnyttjas utan mot dem som utnyttjar. Vi ska vända dem mot de kapitalägare som om de inte hindras ständigt kommer försöka att öka sin vinst på de anställdas eller miljöns bekostnad. Med denna syn tycker jag att vi bör granska de förslag som nu lyfts fram i debatten om arbetskraftsinvandringen. Vem eller vilka skyddar förslagen? Vilka är det som ska kontrolleras? Och finns det någon solidarisk tanke med i förslagen?

Bärplockare

Moderaterna – som hörts mest i medierna i denna fråga de senaste dagarna –  sätter i sitt förslag en inkomstgräns på 31 700 kr i månaden. Men detta är utan några krav på kontroll av dem som anställer. Samtidigt lägger de till att det ska vara fritt fram för fortsatt exploatering av bärplockare. De skriver: ”Säsongsanställningar – som bärplockare och plantörer – ska vara undantagna från dessa inkomstregler i enlighet med gällande EU-regler”.  Här finns som vanligt inte ett uns av solidaritet. Det är sparka neråt som gäller. Och de övriga kraven i deras lista är likadana. De riktar sig bara mot dem som utnyttjas.

*PS:

Att det är direkt dumt att inte prioritera de papperslösa bekräftas (några dagar efter att jag skrivit detta) av tre läkare i en artikel i Expressen. De menar att det som jag kallar den solidariska linjen är ”uttryck för en vetenskapligt grundad strategi för att minska smittspridning” och att ”det är mer samhällsekonomiskt kostnadseffektivt att arbeta förebyggande med vaccinering av de mest utsatta än att vänta tills folk insjuknat”. 

De avslutar:

Kristersson varnar för att ställa grupper mot varandra. I själva verket är det just det Moderaterna gör när de förvandlar en hälsofråga till migrationspolitisk signalpolitik. Vård i Sverige utgår från behov. Att frångå rationella vårdbedömningar utifrån vilseledande retorik är, om något, en ytterst farlig väg, inte minst eftersom det riskerar en effektiv vaccinationskampanj. Ytterst innebär det ett hot mot folkhälsan.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: