Bostad – en mänsklig rättighet

Enligt Boverket var det förra året 207 kommuner som ”angav underskott på bostäder i kommunen som helhet”. Enligt Boverkets prognoser från december 2020, behöver mellan 592 000 och 664 000 bostäder byggas under tioårsperioden 2020–2029.

Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet. Vi har haft en lång period av minskat byggande i förhållande till behoven. Som du kan se så byggdes det mellan 60 000 och 80 000 lägenheter under 1960- och början av 1970-talet. Vi var då dessutom färre invånare i landet. Denna period av byggande – det så kallade miljonprogrammet – var en stor politisk satsning. Politiken lät då inte marknadskrafterna ensamma ta hand om utvecklingen utan styrde den.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) fanns det 4 924 792 bostadslägenheter i Sverige vid utgången av år 2018. Av dessa var 1 872 171 lägenheter i hyresrätter. Utvecklingen för det totala antalet hyresrätter framgår av detta diagram:

Samtidigt har hyreslägenheternas andel av det totala bostadsbeståndet minskat, vilket framgår av detta diagram:

Människor som inte har mycket pengar efterfrågar främst hyresrätter. Men som Boverket konstaterar så fungerar bostadsmarknaden ”ofta dåligt för hushåll som har svag ekonomi”:

Bostadsbyggandet riktar sig ofta till hushåll med högre inkomster, medan lågt betalda yrkesgrupper har svårt att klara de hyror och priser som gäller i nyproduktionen.

En urvalsundersökning visar att bortåt hälften av de 40 procent av hushållen som har lägst inkomster inte har tillräckligt mycket pengar kvar när boendet är betalt, för att klara övriga levnadskostnader……Uppräknat på riket motsvarar det ca 770 000 hushåll, med sammanlagt 1,5 miljoner individer.

Problemet är alltså att det finns för få bostäder och att de som finns (och ännu mer de som byggs) är alltför dyra för dem som behöver dem.

För att både få fart på bostadsbyggandet och få fram bostäder, med hyror som även de som inte har stora tillgångar kan ha råd att bo i, måste det till kraftiga statliga ingrepp, satsningar och styrning. Satsningar liknande dem som var med miljonprogrammet på 1960-70-talet. En sådan satsning måste också vägledas av synsättet att en bostad i första hand är ett hem och en mänsklig rättighet, inte en vara. Rätten till ett hem är för övrigt inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.

”Fri hyressättning”

Nu har det lagts fram ett förslag av regeringen om ”fri hyressättning” i nyproducerade lägenheter. Enligt förslaget ska det gälla från och med nästa sommar. Förslaget är ett resultat av framgångarna för Centerpartiet och Liberalerna i förhandlingarna om det s.k. Januariavtalet som regeringen styr utifrån. De liberala ville ha marknadshyror och fick det (och en hel del annat) i Januari-avtalet.

De hyror som nu gäller är ju inte – trots vad de borgerliga säger – ett resultat av någon planekonomi. Naturligtvis är det marknadsmässiga förhållanden som styr över byggandet och hyrorna. Annars skulle det inte vara så att det byggs mest för dem som har ekonomiska resurser och nästan inte alls efter de verkliga behoven. Men det finns ändå vissa begränsningar. Hyreshöjningar måste till exempel förhandlas med Hyresgästföreningen. Enligt det här förslaget så ska hyresvärden (än så länge vid nyproduktion) själv bestämma hyran för en enskild lägenhet, utan att behöva förhandla med Hyresgästföreningen. I utredningen uttrycks detta som att nu ska ”hyresvärd och hyresgäst fritt få komma överens om hyrans storlek”. Det låter ju betydligt tjusigare än det är. För vilken kraft att förhandla har en enskild människa som behöver en bostad? Det är knappast så att hyresvärden kommer sänka hyran för den som säger att det är för dyrt och att den inte har råd. Problemet nu är ju att de nyproducerade lägenheterna redan har alldeles för höga hyror för de flesta. Inte kommer de bli lägre för att hyresvärdarna får sätta hyran själva utan att behöva förhandla med hyresgästernas organisation. Såvitt jag kan se så motsäger inte heller utredarna om ”fri hyressättning” detta. De skriver bland annat att:  ”När bostadshyrorna inte avspeglar marknadspriset, dvs. vad hyran skulle vara på en fri marknad skapas förutsättningar för en svart marknad”. Det vill säga hyran skulle vara högre och mer likna nivåerna på den svarta marknaden. Naturligtvis leder bristsituationer – som här på bostäder – till uppkomsten av svarta marknader. Samvetslösa typer utnyttjar marknadssituationen helt enkelt. Det måste naturligtvis bekämpas. Men det går bara att få bort helt och hållet genom att öka tillgången på bostäder med rimliga priser så att de motsvarar behoven.

Hyresgästföreningen har beräknat konsekvenserna av fri hyressättning i Uppsala. Enligt en rapport skulle hyrorna höjas med 34 %. Hyrorna för en tvåa på 57 kvm skulle öka från 6 200 kr/mån (dagens genomsnitt) till 8 079 kr/mån i marknadsscenariot.  Den lägsta marknadshyran skattas till 6 843 kr/mån i Vattholmaområdet och den högsta till 9 038 kr/mån i centrala Uppsala.

De som är anhängare av denna förändring  mot mer marknad hävdar att den ”fria hyressättningen” kommer leda till att fastighetsbolagen vill producera fler lägenheter än vad de gör nu. Men om det vore så, vilka är det då som ska flytta in och betala hyrorna i dessa fler och dyrare lägenheter? De som behöver dem kan knappast göra det nu. Så varför skulle de göra det då? Enligt en beräkning skulle kostnaderna för bostadsbidrag öka med 35 miljarder kronor jämfört med i dag. Pengar som skyfflas från staten in i fastighetsbolagen.

Reaktioner från högerkanten

De tydliga ideologiska skälen till att införa rena marknadshyror har vi den senaste tiden kunnat höra från några moderata studenter som bildat något som de kallar ”Hyresgästförbundet”. I en artikel i Expressen beskrev de sin syn på bostadsmarknaden. De tyckte att densom värderar bostaden högst ska få flytta in, inte den som har flest ködagar”. Ordet ”värderar” är en omskrivning för den som vill och kan betala mest. De tillhör en strömning inom borgerligheten som tycks anse att allting ska fördelas efter ekonomiska resurser, även grundläggande mänskliga behov.

Sverigedemokraterna är här intressanta att studera som exempel på hur det partiet fungerar. Inför valet 2018 uttalade sig SD:s bostadspolitiske talesperson Roger Hedlund i Aftonbladet om marknadshyror. Han sa då att man var öppna för att diskutera frågan ”om den skulle ingå i ett större sammanhang”. Då ”utesluter vi inte att diskutera marknadshyror”, sa SD-representanten 1918. Men nu har partiledaren Åkesson satt upp fingret i luften och sett att detta är en fråga där de kan förbättra sin ”folklighet”. I Expressen säger han inte bara ”att marknadshyror är fel väg att gå” utan angriper också utifrån detta socialdemokraterna för ”skamlöst hyckleri”. Det är sorgligt att han ges den möjligheten. För ytterst handlar det om socialdemokraterna. Det har varit en hel del protester från hyresgästföreningar och olika aktivistgrupper runt om i landet. Men nu måste också alla de som fortfarande betraktar sig som socialdemokrater, väljare eller gräsrötter inom rörelsen reagera. Räcker det inte nu? Det är ni som måste få ledarna att backa. Minns dessa ord av Olof Palme:

Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna

PS: Från en vän nås jag också av ett annat initiativ i kampen för bostaden som ett hem och en mänsklig rättighet. Det är Bostadsvrålet som är en nationell plattform ”som gemensamt för fram de boendes perspektiv”.

Den 9-10 oktober ordnar de ett ”digitalt bostadsvrål” med temat:

Rätten till ett värdigt hem – en annan bostadspolitik är möjlig!

Där välkomnar dealla kämpar i ideella föreningar, nätverk, hyresrättsaktivister, bostadsforskare och gräsrotsrörelser” mot marknadshyror, renovräkningar och utförsäljningar av hyresrätter.

Om nedtvingade flygplan

Ett flygplan har tvingats ned. Ett plan på väg från Grekland till Litauen tvingades över luftrummet i Vitryssland/Belarus ner till flygplatsen i Minsk. Anledningen var att det fanns en öppen motståndare och kritiker till regimen ombord på flygplanet. Han togs av planet och fängslades. Det är naturligtvis upprörande. Och ”alla” är också upprörda: USA, EU, Sveriges regering, ledarskribenter. Ingen tycks oenig om det avskyvärda i övergreppet. Diskussionen handlar istället om hur Vitryssland/Belarus ska straffas.

Men minnet är lika kort som hyckleriet är stort.

Snowden

För snart åtta år sedan, den 2 juli 2013, tvingades ett annat plan ofrivilligt ner på marken. Det var ett plan med Bolivias dåvarande president Evo Morales ombord som tvingades ned i Österrike. Planet var på väg från Moskva där Morales varit på statsbesök. Det planet tvingades ned för att USA:s underrättelsetjänst misstänkte att en gentemot dem kritisk person befann sig ombord på planet. Planet tvingades ned genom att ett flertal länder på uppmaning från USA stängde sina luftrum. Det handlade då om Edward Snowden, en f.d. anställd vid CIA och visselblåsare som avslöjat storskaliga och topphemliga övervakningsprojekt från USA:s sida. Planet genomsöktes, men det visade sig att Snowden inte fanns ombord.

Morales flygplan

Den enda skillnaden mellan dessa händelser är att USA till skillnad från regimen i Vitryssland/Belarus inte lyckades med att få tag på sin regimkritiker. I bägge fallen handlar det om ett upprörande maktmissbruk. Men som ofta så tycks principer bara gälla för vissa fall och vissa länder. Ingen av de som nu är upprörda och uttalar sig var upprörda över kapningen av flygplanet med Bolivias statschef den 2 juli 2013. Många av dem var då istället behjälpliga i kapningen.

Att stoppa vapnen

I maj 2019 kunde vi läsa om hur hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.

Nu hände för en vecka sedan något liknande. Ett fartyg (Asiatic Island) med destination till den israeliska hamnen Ashdod skulle lastas med vapen och sprängämnen i den italienska hamnstaden Livorno. Hamnarbetare organiserade i Unione Sindacale di Base (USB) som fick reda på detta vägrade då att lasta fartyget. Facket tillkännagav att det inte skulle tillåta att denna eller andra sjötransporttransporter avreste mot Israel. I ett uttalande säger facket USB, som samlar ungefär 250 000 medlemmar, bland annat:

Livornos hamn är inte delaktig i massakern mot den palestinska befolkningen: nej till transitering av vapenfartyget i vår hamn…… Arbete är viktigt, särskilt i dessa tider, men detta kan inte få oss att stänga ögonen, eller ännu värre, göra oss delaktiga i den fortsatta massakern av civilbefolkningen.

Från Storbritannien nås jag av en liknande aktion utförd av en grupp som heter Palestine Action. De har ockuperat en del av det israeliskt ägda Elbit Systems dotterbolag UAV Tactical Systems i Leicester. Ett företag som bygger obemannade flygfordon s.k. stridsdroner, som aktivisterna hävdar har använts  av Israel mot befolkningen i Gaza. Aktivisterna säger att de stängt grindarna och stoppat produktionen. Palestine Action uttalar att: ”Dagens handling visar att det ligger helt inom vår makt att stoppa produktionen av brutala maskiner som driver på krigsförbrytelser i Palestina”.

Polis och brandkår var på plats utanför fabriken. Polisen förhandlade med ockupanterna men brandkåren drog sig tillbaka när man fick reda på att aktivisterna representerade den palestinska solidaritetsgruppen Palestina Action. En talesperson för Leicestershire Brandkårs fackliga organisation ”påminde omedelbart högre chefer om att vi som brandmän är, och förblir, en stolt humanitär tjänst och att vår roll inte inbegriper brottsbekämpning”. Leicestershires brandkårsordförande Graham Vaux tillade: ”Fire Brigades Union står för stöd för palestinsk solidaritet och rätten att protestera.”

Tillgången till vapen

I Sverige oroas många av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Jag tror inte att den ökade förekomsten av vapen i sig är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld. Den sortens kriminalitet handlar om förändringar i samhället. Eller rättare försämringar av samhället. Men tillgången till vapen har naturligtvis förvärrat situationen. Därför är jag för alla åtgärder som minskar tillgången till vapen i samhället. I detta tror jag att de flesta, oavsett andra åsikter, håller med mig.

Men av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller i sig orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.

Det är därför som de italienska hamnarbetarnas eller de brittiska aktivisternas ställningstaganden och aktioner är så viktiga och tänkvärda. De visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Livorno eller Leicester så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt.

Sheikh Jarrah , Jerusalem, Palestina

På nyheter och i tidningarna nås vi av nyheter om ”kravaller” i Jerusalem. Alltför lätt att slå ifrån sig i en värld så full av våld. Men vad handlar det om?

Jag läser att det nu denna gång är 195 palestinier som ska vräkas från sina hem för att ge plats åt israeliska bosättare.

Men ett namn får mig att reagera. Området som de israeliska bosättarna vill att palestinierna ska vräkas från heter Sheikh Jarrah. Jag känner inte till Jerusalem och har aldrig varit där, men namnet…? Jo, visar det sig, den platsen beskrivs av den israeliske historikern Ilan Pappe i hans bok ”Den etniska rensningen av Palestina”. I boken beskrivs kriget och fördrivningen av palestinier från 1948 i samband med upprättandet av staten Israel.

Palestina som varit en del av det Osmanska imperiet i 400 år – mellan 1517 och 1917 – ockuperades av den brittiska kolonialmakten 1917. När staten Israel uppstod på bekostnad av det palestinska folket fanns britterna fortfarande på plats. Ilan Pappe beskriver hur de ”brittiska soldaterna befann sig i Palestina då dessa områden rensades, men de höll sig på avstånd och intervenerade inte.”

Med ett enda undantag och det var Sheikh Jarrah (av Pappe stavat Shaykh Jarrah) där en lokal brittisk befälhavare beslöt sig för att ingripa. Haganah – den sionistiska militära organisation som sedan blev den israeliska armén IDF – hade instruktionen : ”Ockupera stadsdelen och förstör alla hus”. Men på grund av den brittiske befälhavarens ingripande räddades stadsdelen med undantag för tjugo hus som Haganah lyckades spränga.

Ilan Pappe påpekar att om detta brittiska undantag hade varit vanligare så hade många palestiniers öde blivit ”väldigt annorlunda”. Men istället var brittisk passivitet regel. Resultatet, enligt Pappe:

Allt som allt utsattes åtta palestinska stadsdelar och trettionio byar för etnisk rensning i Storjerusalemområdet och invånarna förflyttades till stadens östra del.

Under sexdagarskriget 1967 ockuperades även den östra delen av Jerusalem. Där bor idag över 300 000 palestinier och över 200 000 illegala israeliska bosättare. Genom den mur som Israel byggt, genom vägspärrar och kraven på inresetillstånd, har Israel skurit av Östra Jerusalem från resten av Västbanken.

Och det fortsätter ständigt. Palestinier förlorar hela tiden sin rätt att bo i Jerusalem. Sheikh Jarrah och Silwans palestinska invånare har under många år varit utsatta för ständiga hot om vräkning, husrivningar och expansion av bosättningar, vilket också i många fall verkställts. Det är en del av politiken att utvidga illegala bosättningar i Östra Jerusalem. Och högerextrema israeler förstärker detta. I den israeliska tidningen Haretz beskrivs hur hundratals våldsamma högerextrema israeler marscherade för något som de kallade att ”upprätta Judisk värdighet”. De gick in i den gamla staden och gick från hus till hus och ropade ”död åt araberna”.

Sammandrabbningarna – där det inte går att jämföra de utsattas våld med förtryckarnas – har sin grund i denna historia. I grunden handlar det om den ständigt pågående etniska rensningen av palestinier som utförts av den israeliska staten sedan 1948. Våldet och eländet kommer inte upphöra förrän ockupationen och fördrivningen upphör och palestinierna återfår sina rättigheter, inklusive rätten att återvända.

Läs mera här och här.

Olika typer av ersättningar….

Det finns inget bonusförbud i lagstiftningen, men det är viktigt att ägarna agerar ansvarsfullt kring detta”. Så kommenterar Liberalerna de senaste bonusutdelningarna till vårdprofitörerna i Attendo,  enligt Aftonbladet.

Det handlar alltså åter om företaget Attendo – ökänt för skandaler med usel vård, dålig behandling av personalen, enorma vinstuttag, inbringande försäljningar och ägande ifrån skatteparadiset Jersey. Aftonbladet avslöjade nyligen att företaget, trots att det under år 2020 fått 120 miljoner i coronastöd från svenska skattebetalare och 10 miljoner kronor från Finland, har fördubblat bonusen till den högsta ledningen. Totalt fick de 4,8 miljoner i ren bonus. Den verkställande direktören Martin Tivéus ökade sin ersättning med 16 procent och fick därmed 12,9 miljoner under året. En summa som de flesta av oss inte ens får ihop efter ett helt yrkesliv.

Vänsterpartiets ledare gick självklart ut och fördömde detta på ett kraftfullt sätt. Även finansmarknadsminister Åsa Lindhagen (MP) är kritisk och vill se en annan lagstiftning där ”överskott ska återinvesteras i verksamheten”. Men också på högerkanten finns det de som tar avstånd. Åtminstone i ord. SD tycker att bonusar eller vinstutdelning bara är ”kompatibelt med att uppbära stöd från det offentliga” när det gäller småföretag. Och KD tycker att ”det ska inte ske”, men med det i sammanhanget mycket försiktiga uttalandet att det ”behöver utvärderas”. Svårast att ifrågasätta bidrag till fuskande vårdprofitörer tycks Liberalerna ha, då de inte lyckas klämma ur sig mer än att företagen bör vara ”ansvarsfulla”.

Enligt Aftonbladet har de inte lyckats få någon kommentar i frågan från Moderaterna. Själv har jag också förgäves letat efter det på nätet. Kontrasten är ju annars slående när det gäller synen på olika typer av ersättningar. Under alltför många år har det ju nästan varit en sport på högerkanten att jaga och driva tillbaka ersättningar till sjuka, arbetslösa eller människor med låga inkomster. Det senaste från den kanten är att vilja minska de redan låga ersättningarna till människor som flytt hit och ännu inte kommit i arbete. Det sägs vara ett sätt att få fler människor i arbete och att förbättra ”integrationen”. Som vanligt är vinkeln att det är individens eget fel ifall den inte lyckas skaffa ett jobb. Med fler piskor ska viljan öka att söka de jobb som oftast inte ens finns, enligt detta synsätt. Piskorna kommer driva ut ännu fler människor i ”skuggsamhället” och bidra till att pressa även alla andra löntagare till att böja på nacken och finna sig i mer. Men över bonusdirektörerna viner det inte några piskor.

1 maj 2021 – och lite att minnas

Som du väl vet och förstår så ställs de fysiska 1 maj-tågen in även i år.

Jag har skrivit om 1 maj-firandet ur olika synvinklar flera gånger sedan denna blogg startades för snart tio år sedan. Tänkte tipsa här om några äldre inlägg. Klicka på länkarna och läs.

Förra året hade jag rotat lite i det historiska 1 maj-firandet i Uppsala. Då visade det sig att det faktiskt inte var första gången sedan starten för 130 år sedan som 1-majtågandet ställdes in, vilket lär oss bland annat att vägen framåt aldrig är rak och enkel, men däremot möjlig.

En annan sak är att 1 maj som helgdag inte får vara ifred för angrepp från olika högertyper. Människor som definitivt själva representerar ett ”särintresse” angriper 1 maj med detta argument och talar för en fördemokratisk enhetskultur där vi firar kungen.

Bland dessa argument mot 1 majfirandet har även gjorts försök med ”rent ekonomiska” argument.

Konservativa människor talar ofta om vikten av traditioner. De vill dessutom ofta tvinga på alla andra de traditioner som de själva uppskattar. För oss som är socialister och känner oss hemma i arbetarrörelsen finns naturligtvis också traditioner. 1 maj är en av dem. Vi vill gärna samla så många som möjligt. Däremot varken kan eller vill vi tvinga några att delta i denna tradition.

I år blir det alltså extra svårt. Vi måste fortsätta att hålla oss hemma och träffa få andra. En sak som vi kan göra och som sprids som idé är då att ”visa rött” hemifrån genom att till exempel hänga ut ett rött tyg från något fönster.

Själva firandet får bli digitalt. Det som jag känner till är att Vänsterpartiet centralt har ett livesänt förstamajfirande med musik, kultur olika gäster och tal av Nooshi Dadgostar. Det börjar kl. 11:45 och du kan följa det på den här länken.

Vänsterpartiet i Uppsala kan du följa från kl. 14:00 på den här länken. Där kan du bland annat lyssna till musik av  Jimi & Coste Apetrea och Kaya Ålander.

Om du som läser detta har andra tips vad gäller digitala 1maj-firanden så hör dig!

21 procent i lönehöjning

Jag läser i en liten notis i tidningen om en lönehöjning på 21 procent. För många i slitsamma yrken med en lön på till exempel 25 000 kronor i månaden så skulle en ökning med 21 procent vara lika välkommen som ovanlig. Det skulle vara en ökning med 5 250 kronor. Något jag skulle önska alla undersköterskor i vården till exempel.

Men nu är det ju det här med procenten. Det är skillnad på vad vi utgår från. I den här notisen handlade det om vd:n för PostNord Annemarie Gardshol som fått denna höjning. För henne innebar det en löneökning på 125 000 kr i månaden. Hennes ökning är därmed nästan lika stor som hela lönen för regiondirektören Johan von Knorring, som jag skrev om i november/december. Hans lön på 150 000 i månaden var väl tilltagen, tyckte jag och säkert många sjukhusanställda. Men framstår i jämförelse som blygsam.

VD:n för PostNord har genom sin lönehöjning kommit upp i en månadslön på 708 333 kronor. Undrar hur många brevbärarlöner det går på den summan?

När jag läser om den här typen av löner så tänker jag ofta att min fantasi är för begränsad för att kunna föreställa mig vad en människa gör med så mycket pengar varje månad. Jag känner mig övertygad om att inte någon människa egentligen behöver så mycket pengar. Dessutom finns alltmer undersökningar som visar sambandet mellan hög lön, hög konsumtion och en tärande livsstil som bidrar till miljömässiga och klimatmässiga problem.

En av dem som sätter lönen för PostNords vd är styrelseordföranden Christian Jansson. Han säger att de med denna lönehöjning har rättat till vd:s lön vid anställningen 2019, så att den nu är ”korrekt marknadsmässig”. Tyvärr verkar det alltid som att det som är ”korrekt marknadsmässigt” innebär att en del verkligt viktiga men lågavlönade yrken kommer fortsätta att vara lågavlönade, medan andra till exempel vd-jobb kommer vara extremt välbetalda. Därför skulle jag föredra en lönesättning som istället utgick från vad de flesta människor tycker vore rimligt och från vad vi behöver.

Och jämföra kan vi alltid, både uppåt och nedåt. Den statliga bolagschef som har högst lön är vd:n för Vattenfall. Där är lönen 1 319 500 kr i månaden. Och som du väl också vet så kommer vi upp i ännu mer svindlande summor ifall vi söker oss till det privata näringslivet. Jag har ju skrivit om det förut.

Men naturligtvis kommer det inte bli något stopp för s.k. marknadsmässig lönesättning, ökade klyftor och svindlande månadslöner för några få så länge alltför många följer och röstar på olika högavlönade profeter. Som till exempel den mest välbetalda som är moderaternas Ulf Kristersson med en månadslön 2020 på 175 000 kr i månaden, KD:s partiledare Ebba Busch med 142 000 kr i månaden eller SD:s Åkesson som visserligen enligt SvD är hemlig med sin lön men 2017 skattade för en lön på 106 000 kr i månaden.

Här avviker Vänsterpartiet på ett positivt sätt. Partiledaren Nooshi Dadgostar får i dag ut ca 29 600 kronor i månaden efter skatt och den särskilda partiskatten. På partiets hemsida förklarar man det så här:

För att inte klyftan ska bli för stor mellan de folkvalda och folket de representerar vill Vänsterpartiet att riksdagsledamöternas arvoden sänks. Vi har också en partiskatt som innebär att alla som företräder Vänsterpartiet betalar en viss andel av sitt arvode till partiet istället för att behålla alla pengarna själva.

29 600 kr i månaden är också en lön som det går att leva bra på. Så himla mycket mer ska väl inte någon behöva, ens om de är höga chefer?

Vem tar kostnaderna och vem tar vinsten?

….offentliga investeringar och internationellt samarbete gav oss Covid-19-vaccinerna.

(forskargruppen från Universities Allied for Essential Medicines UK)

I den förra bloggen citerade jag en fråga ur Läkare utan gränsers tidskrift Direkt:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Att utvecklingen av läkemedel inte enbart bekostas av de stora läkemedelsföretagen själva är ju självklart. Men ungefär hur fördelar sig utgifterna?

Nu läser jag en intressant artikel i Guardian om hur kostnaderna för att ta fram Astra Zenecas covid-19-vaccin fördelat sig. En forskargrupp från Universities Allied for Essential Medicines har försökt få fram siffror om detta. Med hjälp av två olika undersökningsmetoder kunde forskarna identifiera källan till hundratals miljoner pund forskningsbidrag från år 2000 och framåt för publicerat arbete om vad som så småningom skulle bli den nya tekniken, liksom för finansieringen av slutprodukten. Att spåra pengarna var och är naturligtvis inte någon lätt sak och forskargruppen säger att ingen av de två metoder som de använt ger ”den fullständiga bilden”, men att det ändå går att slå fast att ”majoriteten av finansieringen för vaccinet kom från regeringar, universitet eller välgörenhetsorganisationer snarare än från industrin”:

Den överväldigande majoriteten av pengarna, särskilt i de tidiga stadierna av forskningen, kom från brittiska regeringsdepartement, brittiska och amerikanska vetenskapliga institut, Europeiska kommissionen och välgörenhetsorganisationer inklusive Wellcome Trust.

Enligt forskarna handlar det om att minst 97 % av finansieringen av Oxford / AstraZeneca Covid-19-vaccinet kommer från skattebetalare eller välgörenhetsfonder. Branschfinansieringen uppgick bara till 2,8 %.

Så här såg finansieringen ut:

Förstatliga läkemedelsindustrin

Denna undersökning handlar alltså om det brittisk-svenska Astra Zeneca. Siffrorna kan se mer eller mindre annorlunda ut för andra läkemedel och bolag. Ändå är det sannolikt så att skattebetalarna och andra finansiärer står för en väsentlig del av kostnaderna för att ta fram läkemedel. Att den slutliga kontrollen över läkemedel ligger hos dessa stora bolag är ett problem i sig genom att det står i motsättning till att fördela efter behov. Men att de dessutom tar hand om hela vinsten trots att de bara till en mindre del finansierat produkten pekar för mig i en tydlig riktning.

På 1970-talet krävde SSU att läkemedelsföretagen skulle förstatligas. Det är sällan jag hör det kravet nu. I en artikel i Aftonbladet för tre år sedan sa Peik Gustafsson, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö, att:

Bäst vore om man kunde förstatliga läkemedelsindustrin. Men ett problem är att det är stora multinationella företag som dominerar marknaden.

I samma artikel invände Petra Jonvallen, projektledare på Riksrevisionen:

Om staten skulle tillverka medicin, då skulle hälsa styra tydligare när medicinen tas fram, inte vad man tjänar pengar på. Men frågan är vem som då skulle finansiera forskningen? Jag har svårt att se att det skulle var möjligt att förstatliga industrin, i dagens politiska klimat.

Projektledarens oro för bristande forskningsfinansiering verkar mot bakgrund av denna brittiska undersökning ganska överdriven. Däremot har hon ju rätt i att ”dagens politiska klimat” är ett problem.

Vaccin och solidaritet

Vi är nu många i Sverige som går och väntar på att få bli vaccinerade mot covid. Hur organiseringen av detta sköts, till exempel i region Stockholm, är vi många som undrar över. Ändå känner nog de flesta av oss en sorts förtröstan i att vi kommer bli vaccinerade inom en inte alltför lång tid. Men hur ser det ut i världen?

I februari skrev jag en blogg om ”det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna.” och att det inte bara var omoraliskt utan också dumt ”eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt”. Eller som det uttrycks av Världshälso-organisationen WHO: ”With a fast-moving pandemic, no one is safe, unless everyone is safe”.

I en artikel i Läkare utan gränsers fina tidskrift ”Direkt” (nr 1/2021) går det att läsa mer om detta.

Där framgår bland annat att ”länder med totalt 16 procent av världens befolkning har köpt 60 procent av tillgängligt vaccin”. Och att ”priset på de vaccin som ställts till låginkomst-ländernas förfogande hittills varit betydligt högre än vad EU och andra rikare länder får betala”.

I artikeln citeras Matti Sällberg, professor på Karolinska institutet, som i SVT:s Ekonomibyrån i januari sagt att: ”Klart att några blir rika på vaccinet och jag hoppas verkligen det. Det är ju ett tecken på att det fungerar”.

Mot detta synsätt ställer artikelförfattaren frågan:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Det är minst sagt rimliga frågor. Men det stora problemet med att privata kapitalägare kan bli så rika på medicin – trots att samhället och skattebetalarna varit med och gjort produkterna möjliga – är ändå inte främst deras vinster, utan vad vinstdriften leder till. Det finns en fördelningsmekanism inrättad av WHO som heter Covax. Enligt den skulle alla anslutna länder få tillgång till vaccin. Tillgången skulle ske efter behov inte efter resurser. Men det är ju uppenbart att när produktionen av medicin domineras av ett antal stora företag med maximal vinst som mål så sker inte tilldelningen efter behov.

Pieter-Jan van Eggermont som är humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser påpekar att bolagen blir rika för att de lyckas förhandla fram ”särskilt förmånliga avtal och privilegier”.

Kate Elder, vaccinexpert på Läkare Utan Gränser understryker också att ”den här pandemin är inte över innan den är över för alla, överallt”. Hon vädjar därför till läkemedelsbolagen:

För att säkerställa att alla får tillgång till vaccinen måste läkemedelsbolagen göra det rätta och inte sätta ett orimligt pris på sina produkter. De borde inte sko sig på den här pandemin. De borde inte heller ta patent på de verktyg som behövs i kampen mot covid-19 utan tillåta produktion av mer prisvärda varianter av vaccinen.

Tyvärr tror jag inte att de stora läkemedelsbolagen frivilligt bryter med sin egen vinstlogik. För detta krävs nog inget annat än att tillverkningen och kontrollen tas över av samhällena, socialiseras ”helt enkelt”.

Istället för vinst som överordnat mål

Det finns definitivt olika grader av egoism hos olika rika länder och EU är inte värst. Men själv känner jag bara till ett enda land i världen som bryter med den kapitalistiska logiken och utformar såväl sjukvård som medicinförsäljning utifrån solidariska principer. Det är Kuba. Om du är en sådan som direkt studsar till när du läser att jag framhåller Kuba så vill jag dels hänvisa till en blogg som jag skrev när Fidel Castro hade dött (Castro, demokratin och Kuba) som resonerar lite mer generellt om Kuba. Men jag vill också hänvisa till en nyutkommen bok skriven av Louise Österlin: Kubas läkare – ut till världens alla hörn. Den berättar ingående om alla delar av Kubas framgångar på sjukvårdsområdet framförallt om den solidariska internationalismen med läkar- och sjukvårdsbrigader som reser ut i världen. 2019 var antalet läkare i Kuba 97 202. Av dessa arbetade 28 729 läkare ute i tjänst i 59 andra länder.

I boken beskrivs bland mycket annat hur Kuba började utveckla sin bioteknologi på 1990-talet och att deras produktion av vaccin, mediciner och andra farmaceutiska produkter idag är en av de snabbast expanderande i hela världen. För kubanska medborgare innebär det att det finns mediciner som antingen är gratis eller mycket billiga. Och till fattiga länder säljer Kuba i solidarisk anda dessa produkter till mycket låga priser. När det gäller export till rika länder tar Kuba däremot betalt utifrån marknaden och får på detta vis in välbehövliga pengar till statskassan som kan användas inom den egna hälsovården. De gör alltså tvärtom mot de ”prismekanismer” som beskrevs ovan i tidskriften Direkt.

Som enda Latinamerikanska land har Kuba också utvecklat vaccin mot covid vilket du kan läsa om i en artikel av Helen Yaffe.

Beställ boken ”Kubas läkare – ut till världens alla hörn” från svensk-kubanska föreningens butik. Boken är på 248 sidor, rikt illustrerad med foton och kartor. Pris 120 kronor plus porto.

Almegas ”etiska problem”

I skollagen (kap 1 4§) står det:

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Skolan ska alltså enligt lagen kompensera för skillnader. Det innebär att resurser måste fördelas efter behov. Det brukar sägas att vi ska sträva efter en likvärdig skola för alla.

Men nu finns det alltfler undersökningar som visar att likvärdigheten minskar inom det svenska skolväsendet, att barns sociala bakgrund slår igenom hårdare än förut när det gäller skolresultat.

Därför tillsatte regeringen en utredning om en mer likvärdig skola. Uppdraget var ”att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola”. Syftet ”att öka likvärdigheten inom berörda skolformer”.

Till utredningar lämnas det svar i form av s.k. remisser. En organisation som lämnat remiss är Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega. Av deras svar framgår att de faktiskt inte står bakom det ovan citerade stycket i skollagen, trots att även de säger sig vara för en likvärdig skola som de definierar som ”att även elever med svagare bakgrund ska kunna få utbildning av hög kvalitet”. Men skriver samtidigt att de ”ser etiska problem” med ett kompensatoriskt skolsystem. De anser i klartext att bara ett system där plånboken styr blir rättvist, eller med deras ord:

Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar. En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden

Istället för att fortsätta skriva här rekommenderar jag dig att klicka och läsa vidare om detta i ett mycket välskrivet blogginlägg av Johan Enfeldt, där jag själv stötte på dessa uppgifter. Han argumenterar mycket bra gentemot Almegas syn.

%d bloggare gillar detta: