”Den allvarligaste brottstypen…”

Den brottstyp som av flera myndigheter lyfts fram som den allvarligaste just nu är kriminalitet riktad mot välfärdssystemen.

(UNT 12 november 2019)

Vi lever i en tid då vi upplever fullständigt vansinniga skandaler som de kring Apotekstjänst eller Karolinska sjukhuset i Stockholm. Skandalerna är en följd av politiska beslut som slagit mot välfärden och välfärdens tanke. Beslut som handlat om utförsäljningar och privatiseringar har lett oss dit där vi är idag. Det känns då dubbelt ironiskt att läsa om en myndighetsrapport som pratar om ”kriminalitet riktad mot välfärdssystemen. Dels därför att det går att tänka att en del av skurkarna finns direkt inom en del politiska partier som till exempel stockholmsmoderaterna. Men också för att – som en gammal vän brukade säga – man ”inte ska skylla på grisen utan på den som matar den”. Jag ska förklara hur jag menar. Först bara en liten bakgrund.

Under ledning av Polisens nationella underrättelsecentrum sammanställer alltså en rad myndigheter regelbundet en rapport om den organiserade brottsligheten. I årets rapport samverkar 21 myndigheter, fler än någonsin tidigare. Bland de medverkande finns såväl Åklagarmyndigheten som Finansinspektionen och Bolagsverket. Flera myndigheter framhåller i rapporten att den allvarligaste kriminaliteten är den som riktar sig mot olika välfärdssystem för att komma åt pengar där. Ett sådant sätt är att delta i och vinna olika upphandlingar som sker enligt LOU.  I rapporten kallar man offentlig upphandling för ”ett särskilt riskområde” och skriver:

Kriminella aktörer inom organiserad brottslighet visar intresse i olika typer av upphandlingar. Allt fler kontakter söks i legala samhällsstrukturer såsom myndigheter och kommuner för att skaffa information de behöver för att vinna upphandlingar.

Rapporten visar hur den fria rörligheten och reglerna för arbetskraftsinvandring underlättat tillgången på billig utländsk arbetskraft i Sverige:

Ett nytt tillvägagångssätt för att importera billig arbetskraft till Sverige är att bemanningsföretag i andra EU-länder ger arbetstillstånd till tredjelandsmedborgare.

Branscher där användning av svart arbetskraft förekommer ”oftare än inom andra” är till exempel ”restauranger, nagelvårdssalonger och handbiltvättar”.

RUT och ROT är en annan syltburk:

Systematiska angrepp mot andra utbetalande system såsom ROT- och RUT-avdrag samt mervärdesskatt förekommer också.

Vad jag menade ovan med att mata grisen är att denna kriminalitet ju gjorts möjlig genom att öppna syltburkarna genom alla dessa olika system som beslutats politiskt. Utan LOU, RUT och ROT skulle dessa kriminella inte ha det lika lätt. Slutsatser…?

 

En annan sak att fundera över i rapporten

När det gäller narkotikahandeln skriver man i rapporten:

En betydande del av den konstaterade kriminaliteten i de särskilt utsatta områdena utgörs av narkotikahandel.

Men vilka är då de främsta konsumenterna av denna narkotika? Om detta säger rapporten:

Gängens verksamhet med distribution är oftast lokalt begränsad till respektive särskilt utsatt område. Även kunderna och missbruket återfinns i stor utsträckning inom samma område.

Men att de främsta konsumenterna skulle finnas i de fattigområden där varorna säljs motsägs av en del andra rapporter. Därför är uppgifterna i rapporten förvånande. Några exempel här:

I ett pressmeddelande från BRÅ från förra året kan man läsa:

I rikare stadsdelar i Stockholm misstänks ungdomar mer sällan för narkotikabruk än i områden med lägre medelinkomst, trots att de rapporterar högre narkotikakonsumtion.

Radions Konflikt hade häromveckan ett reportage som följde:

….det vita pulvret från över- och medelklassens kicksökande till hur kokainet göder grov kriminell verksamhet och har direkt koppling till vissa av de dödsskjutningar som skett i Sverige de senaste åren…… Risken för någon som tar kokain i till exempel Danderyd, Täby eller Lidingö är statistiskt sett lägre än för någon i exempelvis Södertälje.

Och i ett längre reportage från Malmö i Expressen kan man läsa:

Knarkande medel- och överklass finansierar gängvåldet i Malmö. Att leverera narkotika till adresser i stadens överklassområden är riskfritt, enligt langare och konsumenter. Här syns inga spår av knarkkriget och poliser spanar inte efter langare.

Klassamhället syns, som det verkar, även här. Frågan är varför myndigheterna då beskriver det så som de gör. Är kanske även det en återspegling av klassamhället?

Skjutningar, upplevelser och åtgärder

Så har ännu en ung människa skjutits ihjäl. Polisen går nu upp i stabsläge. Samtidigt larmar partierna på högerkanten i ännu högre tonlägen i förhoppning om att vinna röster på det.

För ungefär två år sedan skrev jag här på bloggen att det var viktigt  att inte ”låta sig dras med i överdrivna och osanna verklighetsbeskrivningar. Det existerande våldet är illa nog som det är.” Men i det läge vi är nu används och uppfattas tal om sans och måtta ofta som bevis på slapphet och undfallenhet mot kriminaliteten. Jag tänker det när jag läser Andreas Magnussons artikel i Magasinet Para§raf om den trygghetsundersökning som polisregion Syd gjort där 71 000 medborgare tillfrågats. Den visar att tryggheten aldrig har varit större och att färre personer har anmält brott än vad som någonsin tidigare uppmätts. Den visar att 82,25% av alla tillfrågade inte utsatts för något brott. Den visar också att andelen medborgare som utsatts för våld eller skadegörelse aldrig varit lägre. Det är säkert sant. Vi har haft en generell minskning av brott i Sverige under 2000-talet. Samtidigt visar Nationella trygghetsundersökningen under samma period att 80 procent tror att brottsligheten ökar. Siffror av den här typen  – hur sanna de än är – lugnar knappast heller någon i förhållande till det ökande skjutvapenvåldet. Som kriminologen Jerzy Sarnecki skriver i tidskriften Kvartal:

Det är omöjligt att värdera människors upplevelse av oro och otrygghet i termer av om den är överdriven eller inte. Det är viktigt att ha respekt för hur människor upplever sin livssituation. Däremot är rädsla för brott ett allvarligt demokratiproblem. Jag brukar säga att rädda människor är dåliga demokrater. Ett intressant fynd i detta sammanhang är att människors upplevelser av oro för brott varierar beroende på vilket politiskt parti de sympatiserar med. Kan det vara så att de har olika information om brottsligheten?

Det är ett faktum att det sedan 2012 skett en kraftig uppgång av det dödliga skjutvapen-våldet inom kriminella miljöer (se bild). Under en lång följd av år minskade det dödliga våldet i Sverige från en topp omkring år 1990. Under dessa år förändrades samtidigt våldet från att ha dominerats av våld mot kvinnor i hemmet till att alltmer handla om gängkriminalitet. Brottsförebyggande Rådet skriver i en rapport från i år:

Efter en längre tids nedåtgående trend har antalet fall av dödligt våld ökat något de senaste åren. Med antalet fall avses här antalet offer. Dagens nivå, motsvarande omkring 1 fall per 100 000 i befolkningen, är dock fortfarande lägre än nivån i början av 90-talet, när antalet fall var omkring 1,3–1,4 per 100 000 i befolkningen. I ett globalt perspektiv uppvisar Sverige mycket låga nivåer av dödligt våld.

Oavsett hur det var förut eller att Sverige har låga nivåer av dödligt våld så är det naturligtvis mycket allvarligt att det åter ökar.

Men vad behövs och vad måste göras?

Det som inte behövs är politiska ledare som skriker ut enkla lösningar eller kräver att andra ska avgå. Att skrämma människor är –  för att använda Sarneckis ord ovan – då ett sätt att göra fler människor till ”sämre demokrater”. Det gynnar kanske en del av dessa politiker, men inte demokratin så som vi känner den. Vi måste istället precis som när det gäller klimatfrågan, skolan eller andra frågor lita till vetenskap och forskning. Det finns olika åtgärder och lösningar. Både långsiktiga och mer kortsiktiga. Däremot finns ingen ”quick fix”. För inte ens polisens stabsläge kommer att ge stora omedelbara resultat.

Högern skriker mycket om mer och längre straff. Men  det kommer inte lösa några problem. Nu skärps dessutom olika typer av straff. Men det är ändå någonting som den politiska högern aldrig tycks få nog av. De vill alltid ha mer och längre. Vi på vänstersidan bör inte delta i en sådan primitiv tävlan om att skrika högst och signalera mest. Tyvärr kommer det vara svårt och i det nuvarande samhällsklimatet är det inte lätt. Men ändå. Vi måste som sagt istället se till kunskap grundad på forskning. Och enligt forskningen fungerar hot om straff väldigt olika för olika typer av brott och för olika grupper av människor. Enligt forskningen fungerar straffhot till exempel väldigt dåligt i förhållande till människor som har en svag förankring i samhället, som de som är inblandade i gängskjutningarna. De står utanför skola och arbete, de har som individer låg självkontroll och finns i miljöer där den här typen av våld premieras. Andra metoder måste alltså till. Avväpning är en sådan sak. För något som däremot har stöd i forskning och sannolikt ger ganska omedelbara resultat är att samhället på olika sätt lyckas begränsa vapentillgången och få kontroll över vapnen. Här har faktiskt lagstiftningen skärpts och tullen fått mer resurser. Det går nu att både avväpna och låsa in dem som bär farliga vapen. Kanske kan mer göras här?

Dessutom måste naturligtvis polisen förstärkas och förbättra sina arbetsmetoder så att möjligheterna att gripa kriminella ökar. Detta tycks också vara på gång.

Men som polisen själv alltmer påpekar så räcker inte heller deras arbete för att stävja den här typen av kriminalitet. Om det ständigt kommer nya kriminella så räcker det inte med gripanden och fängslanden. Som många påpekat så måste nyrekryteringen till de kriminella miljöerna stoppas. Här behövs en mängd åtgärder där bara fantasin sätter gränser, men där resultaten inte kommer vara omedelbara. Det handlar om åtgärder som är en del av  byggandet av ett mer rättvist, tryggt och jämlikt samhälle. Åtgärder som inte passar högerns agenda. Det är åtgärder som det efter alla år av nedriven välfärd och ökade klyftor kommer ta tid innan vi ser resultaten av. Men de är helt nödvändiga. Sådant som en bra skola för alla, där de flesta lyckas. Sådant som trygga och säkra jobb till alla. Och så vidare, och så vidare. Jag tänker också bland allt som påverkar oss att en nedmontering av den tankevärld som styrs av reklam, utseendefixering, statusjakt och konsumtionsbegär också vore en stor hjälp på vägen mot ett samhälle där fler kan känna sig ”lyckade” och nöjda med sig själva, just så som dom är.

Vad tänker du?

 

Uppror och rivna murar

Nu på lördag den 9 november är det 30 år sedan nedrivningen av Berlinmuren. Detta har blivit symbolen för sammanbrottet för de förtryckande system som upprätthölls i Sovjetunionen och Östeuropa.

Berlin 4 november 1989

Den 4 november 1989 hade mellan 500 000 och en miljon människor följt en uppmaning från Öst-Berlins teaterscen om att gå ut på gatorna för ett demokratiskt-socialistiskt Östtyskland. Det var den största spontana, icke-statliga folksamlingen i DDR: s historia. Det var inte första gången som folk i dessa länder hade rest sig i olika typer av uppror. Det hade bland annat skett tidigare i både DDR/Östtyskland 1953, i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Polen under 1980-talet. Men nu störtade systemet samman.

Några månader innan detta fanns det såvitt jag vet och minns inte några bedömare som trodde att systemet skulle gå omkull så snart. Men är det inte ofta så att stora historiska förändringar kommer snabbt och till synes oväntat?

Det finns ingen som helst anledning att sörja sammanbrottet för de byråkratiska och förtryckande system som upprätthölls i öst. Däremot kan vi på allvar fundera över om det blev bättre. Berlinaren Andreas Peglau skriver i Jacobin Magazine (Another East Germany Was Possible) bland om annat detta:

Händelserna den 4 november 1989 uppmanar oss därför att reflektera och göra en jämförelse: hur upprätt går vi idag? Den oroande populariteten som Alternative für Deutschland (AfD) åtnjuter särskilt i det forna Öst väcker också en relaterad fråga: vad hände med allt mod, all kreativitet och all optimistisk anda som medborgarna i DDR visade under hösten 1989?

Libanon

Systemet i öst var inte kapitalistiskt. Men om ordet socialism ska ha någon meningsfull betydelse, så var det inte heller socialistiskt eftersom socialism förutsätter demokrati och verklig folklig makt över samhällets alla avgörande delar. I detta system styrde en byråkratisk elit enväldigt och tillskansade sig själv materiella fördelar som var långt från majoritetens. Blev då den värld där kapitalismen tycks råda nästan oinskränkt, en bättre värld? I Ryssland, Ungern, Rumänien, Polen och så vidare har vi istället sett nya klyftor, folkligt elände och nya typer av auktoritära och korrupta styren. Och när vi tittar på världen som helhet ser det knappast bättre ut.

En av den nyliberala erans tänkare var Francis Fukuyama som tillhörde 1980-talets nykonservativa och var mentor åt Paul Wolfowitz som arbetade inom Reagan- och Bush-administrationen. Fukuyama blev känd i början av 1990-talet för sin tes att sammanbrottet i öst representerade ”historiens slut” i en bok med just detta namn. Men denne tänkare har tagit intryck av det som faktiskt hänt sedan dess. I en intervju i New Statesmen för drygt ett år sedan sa han bland annat att:

…omfördelande program som försöker reparera denna stora obalans i både inkomster och rikedom som har uppstått…..borde komma tillbaka….Denna förlängda period, som började med Reagan och Thatcher, där en viss uppsättning idéer om fördelarna med oreglerade marknader tog tag, har på många sätt haft en katastrofal effekt…..Social ojämlikhet har lett till en försvagning av fackföreningarna, av vanliga arbetares förhandlingsstyrka, och uppkomsten av en oligarkisk klass som nästan överallt utövar otillbörlig politisk makt”.

”Vi är i krig”

Om vi ser oss om i dagens värld så ser vi samma sak som i Berlin den 4 november för 30 år sedan, enorma folkmassor som protesterar på gatorna. Det senaste halvåret har vi kunnat se sådana enorma massprotester bland annat i Chile, Ecuador, Libanon, Irak, Katalonien, Sudan, Algeriet, Haiti och Hongkong. Dessa massor av människor på gatorna ifrågasätter det system som de lever under oavsett vilket det är. Förhållandena mellan de olika länderna och platserna skiljer sig mycket och det som  varit den tändande gnistan likaså. Men det finns ändå något som går djupare och som förenar dessa folkliga uppror. Det handlar om både krav på demokrati och social rättvisa. I Chile var höjningen av priset på redan dyr kollektivtrafik en utlösande faktor. Men som det stod på ett plakat var bild spridits runt om i världen:

Det handlar inte om 30 pesos, det handlar om 30 år.

Det syftar på att det gått ungefär 30 år sedan Chile började sin övergång från Pinochet-diktaturen till dagens system. Det har varit en period av ökad demokrati jämfört med diktaturen men samtidigt en utvidgning av det neoliberala system som började införas under diktaturen (om detta läs till exempel Naomi Kleins bokChockdoktrinen”). Det nyliberala system där ökande klyftor, ökad osäkerhet och minskad välfärd för de många leder till dessa folkliga utbrott.

Det finns många murar kvar att riva och historien är inte slut. Och när jag tar del av uppgifterna om skandalsjukhuset Karolinska i Stockholm och beslutet att sparka 600 anställda* så undrar jag varför inte detta utlöser en folklig vrede mot nyliberalt marknadsvansinne, korruption och nepotism på gatorna i landet Sveriges huvudstad.

(*Om detta läs en utmärkt ledare av Daniel Suhonen i Aftonbladet)

Klimatet och fossillobbyn

Vi vet att fossilanvändningen och den ökade mängden växthusgaser är orsaken till klimatkrisen. Vi vet att vi därför måste få ett stopp på fossilanvändningen. Det är fullt möjligt men det kräver en enorm och kanske delvis ofattbar omställning. Argument och förslag till lösningar finns och vetenskapen är övertygande. Men i den värld vi känner till har aldrig enbart kunskap och kloka argument varit nog. Det märks när vi stöter på de materiella intressena. Intressen som är starkare än förnuft och argument.

Ett exempel på dessa materiella intressen kan man läsa om i en aktuell rapport: “Big Oil and gas buying influence in Brussels” som tagits fram av bland andra Jordens Vänner och Greenpeace.

Rapporten berättar om att de fem största olje- och gasföretagen – BP, Shell, Chevron, ExxonMobil och Total – mellan år 2010 och 2018 har använt minst 2,7 miljarder kronor till lobbyverksamhet i EU för att påverka klimatpolitiken. De sysselsätter 200 lobbyister i Bryssel. Dessa lobbyister har hållit 327 möten med EU: s högsta tjänstemän sedan 2014. Alltså mer än ett möte per vecka.

Eftersom vinsten för dessa företag fortsatt att växa till över 796 miljarder kronor är 2018 så kan man nog anta att lobbyverksamheten varit väl använda pengar. Dessutom sker påverkan utan insyn och utåt kan företagen som numera sällan öppet framstår som ”klimatförnekare” framstå som om de vore med på den nödvändiga omvandlingen. Men för alla som undrar varför omvandlingen går så långsamt så finns nog en del av svaret här.

När intressen och makt på detta sätt är starkare än förnuft och argument så måste vi naturligtvis förutom kunskap och argument också använda den makt vi har. Förutom fortsatt mobilisering av den globala klimatrörelsen i alla dess delar och mångfald så handlar det om att värna demokratin mot de mäktiga fossilgrupperna. Även en sådan bristfällig form av demokrati som EU är. Rapportens avslutande krav handlar om ett sådant värnande:

  • Installera en brandvägg för att få slut på fossilindustrins tillgång till beslutsfattande: inga lobbymöten; inga platser i expert- och rådgivande organ; ingen roll i statliga forskningsorgan.
  • Undvik beslutsfattarnas intressekonflikter: ingen roterande dörr mellan offentliga kontor och fossilindustrin; inga branschjobb eller placeringar; ingen anställning av branschkonsulter.
  • Gör slut på förmånsbehandlingen av fossilbränsleindustrin: inget deltagande i klimatförhandlingar; ingen plats på regeringens delegationer till internationella förhandlingar eller handelsuppdrag; inga fler subventioner eller incitament.
  • Avvisa partnerskap med fossilbränsleindustrin: ingen sponsring eller partnerskap; inga gemensamma plattformar med branschrepresentanter; inget värdskap eller deltagande i branschevenemang; inga parti- eller kandidatdonationer.

 

En kristdemokrat som hjälplöst sanningsvittne

Det känns bra att vi nu säkrat en fortsatt kostnadseffektiv distribution av våra upphandlade sjukvårdsprodukter

Inköpschef Petter Karlsson i pressmeddelande från Region Uppsala, 10 januari 2019

Den 1 oktober tog Apotekstjänst över distributionen av sjukvårdsartiklar till sjukvården i Mellansverige, regionerna Uppsala, Örebro, Västmanland, Dalarna och Sörmland. Resultatet har blivit kaos, sjukhus i stabsläge och inställda operationer. Det finns ingen säker prognos för när problemen kommer att vara över. Och igår lämnade den verkställande direktören för Apotekstjänst, Tomas Hilmo, sin tjänst. Lite som en kapten som hoppar i livbåten före alla andra.

Upphandlingen gjordes av Varuförsörjningen i Uppsala (tjänstemannachef Petter Karlsson). Den styrs av politiker från de fem regionerna i en nämnd:  Varuförsörjningsnämnden. Innan dess hade nämnden anlitat företaget Mediq i 18 år, ett företag som enligt Varuförsörjningen skött uppdraget utan problem. Men i den senaste upphandlingen vann Apotekstjänst AB med ett anbud som var 14 miljoner kronor billigare. Chefen Petter Karlsson säger om detta till Dagens Medicin:

Det är lagen om offentlig upphandling som styr. Och Apotekstjänst var ekonomiskt mest fördelaktiga. Sedan fanns det andra parametrar som spelade in, men de kommer jag inte ihåg just nu.

Företaget Apotekstjänst ägs av familjen Versteegh som  förra året tog ut 20 miljoner kronor i utdelning. Enligt en artikel i Expressen gjorde företaget då en rörelsevinst på 52 miljoner kronor. Av dessa pengar gick tio miljoner kronor till att täcka mångmiljonförluster i ett annat bolag i koncernen: Bonver Entertainment Group AB som sysslade med ”service- och dagligvaruhandel såsom glass, kaffe, filmuthyrning mm”.   I april i år bytte bolaget namn till Gåshaga Kafferosteri, ”ett rosteri på Lidingö där företag kan beställa en egen kaffeblandning till sitt kontor”. Känns inte så betryggande, eller hur?

Behcet Barsom KD

På Aktuellt igår intervjuades ordföranden i varuförsörjningsnämnden Kristdemokraten Behcet Barsom som skött upphandlingen. Han lyckas inte direkt förklara situationen. Dessutom säger han –  som alltså är ordförande – att han ”inte varit personligt involverad i upphandlingen”, vilket ju låter både förvånande och oroande för en utomstående. Han är påfallande försiktig med att rikta någon kritik mot Apotekstjänst. Men liksom tjänstemannachefen Petter Karlsson säger han att ”det är LOU som styr”. Reportern frågar då: ”Menar du att det här är problemet, att det är själva lagstiftningen inte upphandlingen?” varpå Behcet Barsom svarar:

”Ja, delvis skulle jag vilja säga, om jag har en leverantör som hållit på under många år och levererat som den ska göra så vore det mycket enklare… eh.. kanske att förlänga ett sånt avtal än att göra en upphandling men nu säger lagen att man måste.”

Kan en politikers hjälplöshet uttryckas mer tydligt?

Uppenbarligen har Varuförsörjningen gjort en värdelös upphandling. Det måste vara svårt att påstå något annat med facit i hand. Men grunden för detta är det idiotiska system som kallas Lagen Om Offentlig Upphandling, en av nyliberalismens framgångar från början av 1990-talet. En lag som antogs första gången 1992 och därefter byggts ut med nya beslut 2007 och 2016. En lag som leder till dessa katastrofala och absurda konsekvenser borde naturligtvis avskaffas.

Uppmuntrande seger för Husby Arbetarcentrum

Igår när jag funderade över om det blivit bättre eller sämre i Sverige tog jag upp ”återkomsten av ett råare och brutalare klassamhälle” där det längst ner finns ”arbetare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden”. Häromdagen intervjuades journalisten Elinor Torp i Dagens ETC om den här utvecklingen som hon skildrar i en ny bok: ”Vi, skuggorna”. Hon skildrar där ”hur ett nytt laglöst arbetsliv har vuxit fram, ett samhälle där människor låses in på sina arbetsplatser om nätterna och seriösa företag slåss för sin överlevnad mot en kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt.”

Enligt Elinor Torp är det inte främst de många som fått avslag på sina asylansökningar det handlar om utan ”snarare människor som lockats till Sverige direkt från sina hemländer, för att arbeta. Ofta satta i skuld för resan och förespeglade bättre villkor än vad det senare visar sig”.

Det här hänger ihop med en ny arbetsmarknad som delvis förändrats av politiska beslut. Tidigare var till exempel de människor som städade skolor anställda av kommunen och en del av skolans personal. Och som Elinor Torp påpekar hade även byggjättar som Skanska, Peab och NCC sin egen personal och sjukhusledningen visste vilka som jobbade på sjukhusen. De som stod på kontrakten var de som utförde jobben. ”I dag är leden långa och otydligheten stor”.

Vad kan man då göra åt detta? Naturligtvis måste olika typer av myndigheter skaffa sig kontroll som de nu, enligt Torp, inte har och ingripa mot de arbetslivskriminella. För skattemyndigheten borde det också vara av intresse då en låg beräkning av kostnaderna för förlorade skatteintäkter på grund av svartarbete i Sverige är 66 miljarder kr varje år.

Men som alltid måste svaret också handla om rörelse och organisering. En organisering som måste ta sig delvis nya former då de traditionella organisationerna försvagats och/eller inte ingriper här.

Här är ett uppmuntrande exempel på en lokal rörelse som tagit sig an dessa frågor och strider för de utnyttjade arbetarnas rättigheter. Det är de nybildade Husby Sociala Centrum och Husby Arbetarcentrum i Stockholm. Min vän Husbybon Göran Kärrman berättar här om ett framgångsrikt exempel som bör spridas och användas av andra. Här är hans berättelse:

 

En första seger

En grupp arbetare som varit anställda vid ett bemanningsföretag och arbetat på ett bageri i Solna och inte fått lön på två månader, har efter ingripande av Husby Sociala Centrum och Husby Arbetarcentrum nu fått ut sina löner, sammanlagt över 500.000 kronor. Husby Sociala Centrum startades i våras av Folkrörelsejuristerna, Ort Till Ort och fackförbundet SAC för att ge stöd till invånarna i juridiska, frågor, frågor som rör bostäder och fackliga frågor. Husby Arbetarcentrum bildades som en lokal tvärfacklig organisation med stöd av SAC. Föreningen är inte en formell del av SAC men har ett nära samarbete.

En grupp arbetare vände sig till Husby Sociala Centrum  efter att de inte fått lön på två månader och chefen på bemanningsföretaget hävdade att han gått i konkurs och inte kunde betala. Samtliga arbetare hade fått sina anställningar via Arbetsförmedlingen som också betalade löner och sociala avgifter via bemanningsföretaget. Det faktiska arbetet gjordes på ett bageri i Solna.

Det var enkelt att konstatera att bemanningsföretaget inte gått i konkurs och därmed kunde stämmas direkt för uteblivna löner och resultatet är nu alltså att samtliga får ut sina innestående löner, sammanlagt över 500.000! Fackförbundet SAC har varit helt avgörande för den här segern, genom att de omedelbart – efter att arbetarna blivit medlemmar – började driva frågan.

Husby Arbetarcentrum är en lokal tvärfacklig organisation som bildats utifrån det fackliga stödarbetet på Husby Sociala Centrum. Föreningen bygger inte, som traditionella fackliga organisationer, på organisering av arbetare på en samma arbetsplats, vilket kan vara omöjligt om den enskilde arbetaren inte ens har en arbetsplats, utan tvingas hoppa från än den ena till den andra arbetsplatsen. Än värre kan det vara om man inte ens är anställd utan ”sin egen” vars ”uppdragsgivare” är en app på mobiltelefonen.  Husby Arbetarcentrum bygger  därför sin verksamhet i bostadsområdet där många arbetar under osäkra förhållanden men via sin bostad finns dagligen i området. Kravet på medlemskap är inte heller att vara medlem i SAC, även om det framför allt är dit tidigare oorganiserade arbetare rekryteras. Kravet på medlemskap är att vara medlem i någon facklig organisation, vilket innebär att det finns medlemmar från såväl LO-facken Kommunal, IF Metall och Transport, liksom TCO-facket ST.

Den här första framgången i arbetet är naturligtvis en stor uppmuntran för alla som försöker stå emot den förslumning av arbetslivet – för att inte tala om de direkt kriminella inslaget som växer sig allt starkare i kölvattnet på de försämringar som genomförts generellt under de senaste årtiondena.

Göran Kärrman

Var det bättre ”förr” – eller kanske sämre?

Om det var bättre ”förr” beror naturligtvis både på vem man frågar, när ”förr” var och vilka förhållanden man avser. Sannolikheten för att vi ska tendera att – åtminstone i vissa avseenden –  tycka att det var bättre ”förr” ökar kanske också med åldern.

Anledningen till dessa allmänna funderingar var att jag läste en artikel av Jonas Gardell i Expressen. Han skriver där om den negativa betydelsen av att – så som man beslutat i Sölvesborg – hala Regnbågsflaggan:

När man en gång hissat Regnbågsflaggan i kommunens flaggstång blir halandet av den en politisk och ideologisk markering. Inte till några ”vänsterliberala” i storstan utan till den lesbiska tonårstjejen på det lokala gymnasiet eller den homosexuelle mannen på äldreboendet eller transpersonen i kassan på Coop i Sölvesborg eller Uppsala eller var som helst, som säger: ”Vi står inte på din sida, det här är inte din hemort om ens du är född här”.

Det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi vunnit utan politisk kamp och personligt mod. Och det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi kommer att få behålla om vi inte är beredda att fortsätta den kampen.

Jag håller med Jonas Gardell om detta. Både om de negativa konsekvenserna av att hala Prideflaggan och att alla demokratiska och mänskliga rättigheter både uppnåtts genom kamp och bara kan bevaras genom kamp.

Gardell beskriver också ett tidigare samhälle som han kallar ”folkhemmet” som att det omfattade alla men bara på det villkoret ”att man utsuddade sina särdrag, inte framhävde utan tvärtom omsorgsfullt dolde alla eventuella avvikelser av etnisk, religiös eller sexuell natur, sina skilda dialekter och ursprung.” Jag tror att det i huvudsak är en riktig beskrivning av hur det var i många avseenden tidigare i Sverige. Och jag tror också att Gardell har en viktig poäng när han visar att det är detta som SD och andra krafter vill vrida oss tillbaka till.

Men jag håller inte med Gardell när han generaliserar detta till att ”idag är en bättre tid” i alla avseenden. Han skriver inte det explicit. Men genom att inte komplicera bilden så går det ändå att läsa hans text som att ALLT har blivit bättre. Det tycker jag verkligen inte.

För samtidigt som toleransen för minoriteter, för ”det annorlunda” har förändrats så att många grupper av människor verkligen har fått det bättre så har vi sett stora förändringar i fördelningen av det enormt ökade välståndet. Klyftorna har ökat enormt i samhället. Längst ner finns nu grupper av arbetare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden som hade varit otänkbara i Sverige för några decennier sedan. Det är människor som arbetar med städning, på byggen och restauranger, som samlar in elsparkcyklar på natten, kör ut mat i en låda på ryggen med sin egen cykel, målar andras naglar och så vidare. Det är återkomsten av ett råare och brutalare klassamhälle. Även på arbetsplatser där folk arbetar enligt fackliga avtal och anständig lön har livet förändrats. Stressen har ökat, fler går in i den s.k. väggen. Tystnaden och rädslan för att säga mot chefen har också ökat och de fackliga organisationerna som ska vara vårt försvar har också försvagats.

Nu finns det även forskning som visar hur en ökad ojämlikhet också leder till försämrad hälsa, ökad brottslighet, större otrygghet och så vidare.

Den totala förmögenheten har ökat men fördelas alltmer ojämlikt och en mindre del läggs nu på det gemensamma i form av skola, vård och omsorg. Samtidigt har ”marknaden” släppts in även inom denna sektor (som tidigare var fredad) och bidragit till att än mer öka klyftorna.

I toppen finns rika som alltmer lever i en helt egen alltmer fartblind värld, där ”vad fan får jag för pengarna” är det enda som gäller.

Samtidigt som den klassiska konflikten mellan arbete och kapital har förändrats på en mängd sätt så har den skärpts och det är kapitalsidan som har kapat åt sig. Samtidigt gör majoriteten av skribenter och ”influensers” allt för att vi inte ska se denna konflikt. Därför pratas det också oftare om alla möjliga olika grupper i samhället. Men inte så ofta om klasser. Jo en klass pratas det mycket om. En som kallas för ”medelklassen” trots att de flesta som räknas hit är lönearbetare med ett ringa eller till och med minskande inflytande över sin arbetssituation.

Under arbetarrörelsens historia lämnades ofta många av de olika grupper av individer som ingår i arbetarklassen utanför. Eller så tyckte man att de skulle vänta. Det gällde till exempel kvinnorna som ju inte ens var (eller är) en minoritet. Men det gällde också många andra nedtryckta grupper som skulle underordna sig eller vänta på nedbrytandet av klassamhället. Det var fel. Men idag tycks det mig som om vi fått en motsatt situation. Det gamla klassamhället har börjat återkomma samtidigt som olika grupper inom alla klasser har kunnat flytta fram sina positioner och öka sin frihet. Men med den konservativa och högernationella offensiven så kommer även dessa gruppers framgångar att vara hotade. Precis så som Gardell beskrev i sin artikel.

USA:s medborgarrörelse 1960-talet

Därför har vi nu framför oss den enorma uppgiften att förena försvaret av en mängd olika gruppers frihet med kampen mot klassojämlikheten, med den sociala rättvisan. Det är bara så vi kommer kunna stå starka. Inte genom att i arbetarklassens namn förneka vikten av andra strider. Men inte heller genom att i eller från alla dessa gruppers (identiteters?) sida undvika frågan om klassorättvisorna och problemet med kapitalets allt starkare styrning över nästa alla områden i samhället.

Gardell skriver att ”det finns inget fantastiskt Sverige att återupprätta.” Ja undrar. Under ett antal decennier byggdes ett välfärdssamhälle upp. Det hade en mängd brister och skavanker, byråkratiska och auktoritära metoder med mera. Men i ett större internationellt och tidsperspektiv så var det nog ändå i många avseenden ganska ”fantastiskt”. Historien går aldrig att backa men jag skulle gärna återupprätta en hel del av det mer jämlika och solidariska välfärdssamhället.

Ehrenberg, ”tidsandan”, kraven och rörelsen.

Jag läser dagens ledare i ETC, skriven av Johan Ehrenberg. Han går där till storms mot Vänsterpartiet för dess futtiga budgetkrav och för att den ”inom-parlamentariska kampen verkar ha blivit som en fotboja”. Han ställer den retoriska frågan: ”Sker politik verkligen i riksdagsutspel eller sker det när miljoner börjar vandra på gatan…?”

Samtidigt säger Ehrenberg att han visserligen skriver om V men att han ”lika gärna kunde skriva om Fi eller S eller MP”. Kort sagt så sågar han alla de partier vars företrädare ryms som skribenter inom ETC- tidningen.

Det här är en viktig diskussion om viktiga frågor och viktiga problem. Många av oss som befinner oss till vänster känner frustration över klyftan mellan det nödvändiga i vår tid och det som faktiskt görs.

Men har Ehrenberg själv svaren? Innan jag resonerar om den saken skulle jag vilja göra en sån där ”kringgående utvikning” som jag kan tillåta mig som bloggare.

”Tidsandan”

Läs dessa rader och fundera över vilka som kan vara avsändarna:

Många problem måste lösas. Vårt land har fått – särskilt under senare år – en lång rad problem att brottas med. ….: Bostadsbristen, vårdköerna,….. miljöförstöringen, …..orättvisorna mot stora grupper i samhället – pensionärerna, låginkomstgrupperna, de förvärvsarbetande kvinnorna, de ensamstående. Till detta har nu kommit otrygghet i arbetet, stigande arbetslöshet, företagsnedläggelser…….

Låter ganska ”vänstervridet” eller hur? Men året var 1968 och det är hämtat ur det dåvarande Högerpartiets valmanifest från detta år. Jag gjorde det kanske lite svårare att gissa avsändaren genom att ta bort en del ord som till exempel : ”det orimliga skattetrycket” eller ”ungdomsproblemen”. Året därpå bytte det gamla Högerpartiet också namn till Moderata Samlingspartiet. Det var en förändring och anpassning i en tid då begreppet ”höger” hade börjat få en dålig klang för många människor.

Att denna tid för drygt 50 år sedan var ganska annorlunda kan vi också se om vi tittar på Socialdemokraternas valmanifest från samma år. Där sägs att ”Socialdemokraterna begär väljarnas förtroende och de många människornas medverkan för att bryta ned klassgränserna och öka jämlikheten. Det är huvudlinjen i den socialdemokratiska politiken inför 70-talet.” Ganska annorlunda tongångar mot dagens socialdemokrati eller hur? Bland de mer konkreta åtgärderna finns också sådant som: ”en fast och konsekvent neutralitetspolitik” som ”avvisar varje försök att låta inbillade eller verkliga påtryckningar påverka utformningen av vår utrikespolitik” eller ”en skattepolitik, som ger stat och kommun nödvändiga resurser”.

Vad hände?

Målet i arbetarrörelsens olika program var alltid det klasslösa samhället. Men klasserna försvann inte heller under 1970-talet. Däremot minskade klyftorna samtidigt som en gemensamt finansierad och solidarisk välfärd byggdes ut. I början av 1980-talet vände den här utvecklingen. Det sammanföll med en framgångsrik offensiv för den politiska ideologi som kallats nyliberalism. Det var också en utveckling som skedde ungefär samtidigt i hela världen.

De nyliberala förklaringarna och åtgärderna anammades inte bara av de traditionellt borgerliga partierna utan även av socialdemokratin. Mycket av välfärdens nedrivning, privatisering och utvecklande av marknadsmetoder skedde under socialdemokratiskt styre, även om de borgerliga när de tog över igen 2006 ytterligare förstärkte denna utveckling.

De som (i olika grad) var anhängare av denna politik hävdade att den var oundviklig och nödvändig. Carl Bildt talade till och med om ”den enda vägens politik”.  Men det finns aldrig bara en väg att gå. Naturligtvis hade en annan politik varit möjlig. Men att gå emot den nyliberala politiken hade krävt en återgång till metoder och kampformer som arbetarrörelsen tycktes ha lämnat bakom sig och glömt. Välfärds-samhället var mer demokratiskt, mindre ojämlikt och mindre förtryckande än tidigare samhällen. Men det uppstod inte som en skänk från ovan. Det var ett resultat av tidigare generationers kamp och organisering, något som började glömmas bort.

Detta mer jämlika samhälle var naturligtvis inte ett samhälle som kapitalägarna önskade sig. Men under ett antal decennier valde de dominerande kapitalägarna ändå att istället göra eftergifter och samarbeta med arbetarrörelsen i utbyte mot att de fick behålla den avgörande ekonomiska makten. Samarbete och lugn var det som gällde. Men detta samarbete bröts med den nyliberala offensiven. Och arbetarrörelsen stod då inte rustad, varken tankemässig eller organisatoriskt, för att stå emot denna offensiv. Istället för att blåsa till strid tog ledarna till sig de nyliberala idéerna och lösningarna.

Efter några decennier utmanades även de nyliberala idéerna och politiken. Men inte främst från vänster. De ökade klyftorna, segregationen och de allt större revorna i välfärden som var ett resultat av den nyliberala politiken blev argument för en ny typ av politiker och rörelser: de högernationella. De använde problemen för att angripa och peka ut immigranter, flyktingar och minoriteter som problemens orsak. Även denna rörelse och dess olika ledare har vunnit mark runt om i världen ungefär samtidigt. I några länder har de även tillsatt presidenter. I Sverige utgörs de främst av de s.k. sverigedemokraterna. Ett parti som varken gillar landet Sverige som det är eller är demokrater. Trots detta har de lyckats med att omgruppera borgerligheten och få moderaterna och kristdemokraterna att lämna det som de hade av (ny-)liberalism för att villigt placera sig i ett tydligt ”konservativt block” enligt SD-ledarens önskemål.

Och nu?

Läget ser på många sätt mycket mörkt ut. Det är inte uppmuntrande att säga, men det är sant och jag tror att det vore dumt att förneka det. Det betyder inte att allt är nattsvart. Det finns saker att glädja sig åt som till exempel den globala klimatrörelsens olika uttryck och delar eller Vänsterpartiets mycket stora medlemstillströmning under de senaste åren. För att nu bara nämna två saker. Men vi kan inte bortse från hur folk faktiskt röstar och vad det visar av vår ”tidsanda”.

Högerns olika delar har sedan 2010 haft ett röstmässigt stöd inom stora delar av befolkningen (nästan 60 procent) som de inte haft på väldigt länge. Trots detta kunde socialdemokratin återta regeringsmakten 2014 och behålla den så länge de traditionellt borgerliga partierna inte var villiga att fälla regeringen med stöd av SD. Under några år kunde regeringen till och med genomföra en del välfärdsreformer efter förhandlingar med Vänsterpartiet trots att vi hade denna reaktionära majoritet i riksdagen. Men efter valet 2018 ändrades detta. Delar av borgerligheten ville ompröva förhållandet till SD. Vi fick regeringskrisen innan socialdemokraterna åter  kunde återta regeringsmakten och nu med stöd av centern och liberalerna genomföra en ännu mer högervriden politik. En mer högervriden politik än den som Reinfeldtregeringen lyckades genomföra. Dessutom en politik som socialdemokraterna själva säger att de inte önskade att genomföra.

Men argumentet för att genomföra denna högerpolitik är, som vi vet, att det annars skulle bli ännu värre, eftersom SD då skulle ges mer inflytande (än det som de redan i praktiken har) på den förda politiken.

Vänsterpartiets riksdagsgrupp ställdes då inför det allt annat än tacksamma valet att passivt med nedlagda röster (gul knapp) släppa fram denna regering eller att bli ansvariga för en fortsatt regeringskris, en m+kd-regering eller ett eventuellt nyval, genom att trycka röd knapp.

Vänsterpartiet valde den gula knappen och valde alltså ”det mindre onda”. Att välja det ”minst onda” låter oftast rimligt. Och inom politiken (inte minst nuförtiden inom den faktiska och alltmer vingklippta kommunalpolitiken) kan det ofta handla om att välja på detta negativa sätt. Samtidigt kan man undra om inte erfarenheten visar att kortsiktiga val av ”det minst onda” ändå bara i förlängningen leder till något som blir ännu värre. Januariuppgörelsen har också kritiserats av folk inom socialdemokratins vänster som till exempel Daniel Suhonen.

Vänsterpartiet kritiserar (självfallet ) också innehållet i Januariuppgörelsen. Samtidigt har denna kritik en del problem med trovärdigheten eftersom Vänsterpartiet ju också faktiskt accepterade socialdemokraternas argument om det minst onda när man passivt släppte fram regeringen.

Om vi ser på resultatet hittills under året 2019 så verkar det ju också som om ”det mest onda” snarare har stärkts. Om vi ska tro på olika opinionsmätningar så verkar det som om stödet till socialdemokraterna minskat ytterligare samtidigt som sd ökat.

På samma sätt som 1980-talets nyliberala offensiv ställde oss inför en situation där många även inom arbetarrörelsen inte såg några andra möjliga alternativ än att anpassa sig och ta ytterligare kliv åt höger så tycks den nuvarande situationen leda till en liknande typ av handlingsförlamning. Frågan är hur vi bryter den.

Åter till Ehrenberg och kritiken

Jag tror inte på att ”upplösning av blockpolitiken” och uppgörelser som innebär en fortsättning och skärpning av politiken för ökade klyftor kommer leda till att SD försvagas.

Jag var för att Vänsterpartiets riksdagsgrupp skulle trycka på röd knapp och fälla den regering som  med januariuppgörelsen stod på ett program som borde vara omöjligt att acceptera för någon typ av vänster.

Men jag trodde inte och tror inte att styrkeförhållandena till högern i sig skulle förändrats till det bättre bara för att Vänsterpartiet fällde regeringen. Det är ju fortfarande förhållandena  ute i samhället bland de många som är avgörande. Det är ju fortfarande där striden om idéerna och lösningarna måste vinnas. När det till exempel gäller vinster i välfärden hade vänsterns linje stöd av en folkmajoritet. Men denna folkmajoritet rörde sig inte till vänstern på grund av denna fråga. Eller vi lyckades inte göra denna och andra frågor viktigare än högerns frågor med deras förenklade problembeskrivningar och enkla ”lösningar”.

Jag tror också att det avgörande för förändring är rörelse, de ”miljoner på gatorna” som Ehrenberg pratar om. Men även om det finns all anledning att glädjas åt de stora klimatdemonstrationerna så är ju inte läget precis det att de flesta människor i Sverige ”ropar efter radikala svar” som det står på ETC:s framsida. Vi har en lång väg att gå, både för att bygga motstånd på alla möjliga fronter och för att hitta nya och återerövra gamla former för demokratisk gräsrotsorganisering. Om vi ska lyckas med det beror naturligtvis på ifall de flesta som betraktar sig som vänster verkligen tycker att detta är en överordnad uppgift och prioriterar det. Här behövs många diskussioner och självkritiska tankar.

Jag kan också – i likhet med Ehrenberg – tycka att ganska många budgetkrav känns futtiga i förhållande till de enorma problem vi står inför framförallt när det gäller klimatkrisen. Men när Ehrenberg skriver att ”vi behöver alla hjälp nu, inte promilleförslag” så undrar jag samtidigt om han tror att mer kraftfulla förslag i sig skulle sätta fart på den rörelse som måste till och är helt nödvändig för att vrida historien åt ett annat håll. Det tror inte jag.

Men historien är inte slut. Och när förändringen sker så kommer det även denna gång ske ungefär samtidigt runt om i världen. Kanske kommer ljuset nästa gång från det land som nu skyms av en storhetsvansinnig och alltmer bisarr president?

1 maj en odemokratisk helgdag?

Jag tänker ibland på detta med att borgerliga och konservativa människor tar så mycket för givet. Det existerande samhällets maktförhållanden och traditioner tar de i grunden som ”det naturliga”, något självklart. De tar ofta ton och uttrycker åsikter utan att ens verka uppfatta det som åsikter. Åsikter som står i motsättning till andra uppfattningar och synsätt. Det är ju trots allt – och trots de avtryck arbetarrörelsen gjort i vårt samhälle – fortfarande deras idéer som dominerar samhället.

Som socialist har jag varje dag, hela mitt vuxna liv, till morgonkaffet tuggat mig igenom en borgerlig tidnings ledarsida med tillhörande oftast även borgerligt dominerade debattsidor, . Detta exempel på ständigt möte med i grunden annorlunda idéer behöver sällan borgerligt tänkande människor ”utsätta sig” för.

Som icke-troende och utan medlemskap i någon kyrka har jag hela mitt liv försökt undvika att jag själv eller mina barn ska tvingas in i religiösa ceremonier vars innehåll jag inte delar. Men ett sådant sekulärt synsätt har emellanåt lett till konflikt, eftersom den numera icke statliga kyrkans dominans bara setts som något naturligt, som en fin gammal tradition. Och i Sverige började egentligen denna dominans först ifrågasättas mer ordentligt när man började hänvisa till medborgare med en annan tro än den kristna, trots att religionsfrihet också handlar om allas rätt till frihet från all religion.

Jag tänker på detta när jag hör att ännu en grupp borgerliga politiker motionerat om att avskaffa 1 maj som helgdag. För sex år sedan minns jag att kristdemokraten Aron Modig la fram detta förslag i en debattartikel i SvD. Nu är det bland delar av Centerpartiet samlat till partistämma som detta förslag förs fram.

Såvitt jag kan komma på har vi bara tre helgdagar i Sverige som inte är ett resultat av kyrkans flerhundraåriga dominans: Midsommarafton, den relativt nykonstruerade nationaldagen och just 1 maj. Men resten är alltså helgdagar sprungna ur den kristna traditionen som i sin tur ofta anknöt till tidigare hedniska traditioner. Ett av centerpartisternas argument för att avskaffa 1 maj som helgdag är att det bygger på en tradition som inte delas av de flesta. Denna tanke har uttryckts tidigare av andra borgerliga politiker. Samma år (2013) som kristdemokraten Modig skrev sin debattartikel kom två motioner till riksdagen som använde samma argument. Den ena skrevs av moderaten Ann-Britt Åsebol som bland annat tyckte att:

Då Sveriges befolkning inte uteslutande delar denna politiska uppfattning blir det ett demokratiskt problem att en specifik politisk hållning på detta sätt uppmärksammas med en egen helgdag.

Samma sak menade sverigedemokraten Mattias Karlsson som dessutom menade att det var ”splittrande”:

Till skillnad från våra övriga helgdagar är den inte knuten till en tradition som har omfattats av hela folket, utan endast av en ideologisk och politisk gruppering. På grund av detta faktum har den därför också ofta haft en splittrande snarare än en enande inverkan på samhället.

Karlsson ville därför ersätta 1 maj med bland annat ”Engelbrektsdagen”* eller kungens födelsedag.

Hur många delar tankarna som ligger till grund för denna helg?

Om nu argumentet är att tankarna bakom en helgdag ska delas av en majoritet av folket så har jag här några funderingar:

  1. Delas de tankar som ligger till grund för till exempel Långfredagen eller Kristi Himmelsfärd av de flesta människor i Sverige idag? Jag tvivlar på det. Vi är åtminstone många som inte ens tror på detta med Guds son och hans lidande och död för vår skull. Ska då även dessa dagar avskaffas i konsekvensens namn?
  2. Är tanken att bakgrunden till olika traditioner eller helgdagar ska delas av alla, ens en rimlig tanke i ett demokratiskt samhälle? Nej, det tycker jag inte. Ett modernt sekulariserat och demokratiskt samhälle kan inte till skillnad från gamla förtryckarsamhällen upprätthålla någon sorts ”enhetskultur” där vi alla följer det kung, kyrka eller överhet säger i namn av att vi alla ”tycker så”. I ett pluralistiskt samhälle kommer olika grupper alltid att vilja sätta sina olika avtryck i form av helger och traditioner. Så länge vi inte varken tvingas till kyrkan eller till demonstrationståget så borde inte det vara något problem.
  3. Vilket samhälle pekar den här typen av förslag mot? Jo, ett samhälle där arbetarrörelsen och dess olika avtryck i skapandet av demokratin och det moderna välfärdssamhället ska suddas bort till förmån för traditioner skapade av och för mycket äldre typer av överhets- och maktgrupper. Det kanske kan kallas symbolpolitik. Men symboler är inte helt oviktiga som en antydan om vart vi är på väg. Exemplet Sölvesborgs kommun är här ett varnande exempel. Det är ett samhälle där några som anser sig själva vara inte bara majoritet utan dessutom ”alla som räknas” ska bestämma över olika uttryck för kultur och traditioner.

Då hembiträden – idag RUT-arbetare

Oavsett om olika borgerliga företrädare lyckas med att – som en del av deras högeroffensiv – avskaffa 1 maj som helgdag och oavsett hur många som ändå samlas på denna historiska dag så kommer det alltid finnas krav att demonstrera för.

*Läs här om Engelbrekt och SD:s förhållande till denne.

…..för framtiden

Folk lider,  folk dör. Hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av en massutrotning – och allt ni kan prata om är pengar och sagoberättelser om evig ekonomisk tillväxt. Att ni bara vågar!

Ur Greta Thunbergs tal inför FN:s klimatmöte måndag 23 september

Ungefär samtidigt som Greta Thunbergs starka tal mot världens makthavare fortsatte att vibrera runt om i världen släppte IPCC (FN:s klimatpanel) ännu en omskakande rapport. Denna handlar om vatten- och is-beståndet på vår planet där världens isar och glaciärer smälter i en aldrig tidigare skådad takt.

Alla människor är ju direkt eller indirekt beroende av oceanerna eller de is- och snötäckta delar av jorden som kallas kryosfären. På de ungefär 10 procent av jordens yta som är täckt av glaciärer eller is finns nästan 70 procent av allt sötvatten på planeten. Oceanerna har sedan 1970 tagit upp 90 procent av överskottsvärmen i klimatsystemen och därmed dämpat klimatkrisens värsta följder. Men nu har vi snart nått en gräns. Rapporten beskriver hur haven värms upp (både det övre lagret och ända ned till 2000 meter vilket bidrar till extrema värmeböljor och effekter som El Niño) och hur havsnivåerna stiger med förödande följder för människor i stora delar av världen.

Vi är alltså i ett nödläge som kräver drastiska förändringar av vår energianvändning. Enkelt uttryckt handlar det om att alla fossila energislag måste stanna i jorden. Alla de växthusgaser (främst koldioxid) som hittills släppts ut – och framförallt under en historiskt sett mycket kort period – ställer redan till det och kommer fortsätta ställa till det även om vi stoppade användningen av fossil energi i morgon.

Det är bråttom att minska utsläppen. I genomsnitt bidrar varje människa i Sverige med 11 ton CO2 per år. I genomsnitt alltså, en del mycket mer, en del mindre. Men alla mycket mer än de flesta andra människor i världen. Det ställer oss naturligtvis inför olika typer av individuella val om hur vi lever. Hur och vad vi konsumerar, vad vi äter, hur vi reser och så vidare. Men precis som det är med skillnaderna i levnadsvillkor i ett land som Sverige så är det också med våra faktiska utsläpp och våra möjligheter att göra skillnad. När tre partiledare flyger till andra sidan Medelhavet för en fest, fram och tillbaka på fyra dagar, så kan man ha en mängd åsikter om det. Många har haft det. En synpunkt skulle kunna handla om vilka signaler det ger till andra människor, varav de flesta inte alls har den möjligheten. Är det tre ledare som verkligen har tagit in vilket läge vi befinner oss i när det gäller klimatkrisen? När det gäller utsläpp, resande och konsumtion?

Jag tycker alltså (till skillnad från en del andra socialister, tror jag) att individuella val inte är oviktiga. Till exempel tycker jag att kampanjen för att få 100 000 svenskar att stanna på jorden och inte flyga under år 2020 är en bra kampanj. Kolla in den och anslut dig du också ifall du håller med och inte redan anslutit dig. Däremot tror jag inte att dessa individuella val är tillräckliga. De flesta av oss ingår i fossildrivna system som vi egentligen inte har så stort inflytande över. Till exempel så står 100 stora företag i världen – som vi för närvarande inte har något inflytande över – för 70 procent av de totala växthusgasutsläppen. Ett av dem är oljebolaget Exxon. De som har makten där har inte varit okunniga om växthusgasernas effekter. Redan 1977 hade de byggt upp kompetens om detta, enligt Laestadius*. Men de ägnade istället flera decennier åt att sprida desinformation. Är de då onda människor? Nja, kanske inte. Däremot är de på sina sätt fast i ett system där de själva har makten. I detta system är det bara ständigt ökande vinster som gäller. Dessa ökande vinster som är en del av detta system där vi mäter och strävar efter (ständig) tillväxt med BNP-mått.

Därför räcker inte våra individuella val. Det behövs att de många individerna förenas i rörelse så som den ungdomliga Klimatrörelsen är ett exempel på. Imorgon är det den extra stora samlingen kring klimatstrejken Fridays for future. Kolla på den här länken ifall du inte vet vad som sker på din ort.

Kraven på en fossilfri värld, en värld som sätter mänsklighetens gemensamma behov av att rädda planeten så som vi känner den, före tillbedjan av penningens makt och vinst som ett överordnat mått för mänsklig aktivitet, innebär konfrontationer. Dessa krav krockar med makten hos några mycket få men mycket mäktiga människor som själva är fångar i ett system som måste försvinna om vi ska klara det. Som det står på plakaten i manifestationer från Trumps stora land: ”Change the system not the climate”

 

*Staffan Laestadius: Klimatet och omställningen s. 68, Boréa 2018

%d bloggare gillar detta: