80 år sedan Kristallnatten

Den förföljelse som Hitler gjorde på oliktänkande på sin tid, det är samma idag. Då var det judarna, idag är det SD.

Bert Karlsson till Nyheter24.

Denna hårresande jämförelse mellan ett folkmord och det faktum att SD ännu inte släppts in i ett regeringssamarbete i Sverige säger väldigt mycket om den tid vi lever i. Jag har inte sett att KD-ledaren Busch-Thor tagit avstånd från detta yttrande av hennes kompis från årets valrörelse.

Men låt mig påminna lite om historien och ge ett tips för dem som bor i Stockholm.

I november 1938 hade de tyska nationalsocialisterna haft makten i sex år sedan de släppts fram till den av det borgerliga Tysknationella Folkpartiet. Tyskland hade under året anslutit Österrike och annekterat delar av Tjeckoslovakien. I Tyskland hade alla delar av arbetarrörelsen krossats och man hade påbörjat ”ariseringen” som syftade till ett ”judefritt” Tyskland. Detta började med att judarna fråntogs sina medborgerliga rättigheter men blev med tiden allt våldsammare.

      Grynszpan

Den 7 november fick de nationalsocialistiska makthavarna en förevändning för att ytterligare trappa upp våldet. Denna dag 1938 blev den tyske diplomaten Ernst vom Rath skjuten på den tyska ambassaden i Paris. Skytten var den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan som flytt från Tyskland till Frankrike. Han hade precis nåtts av budet om att hans familj, som var kvar i Tyskland, var på väg att deporteras till Polen och en säker död. Grynszpans attentat ledde till att han själv skickades tillbaka till Tyskland där han dog 1944 eller -45. Men attentatet blev en förevändning för och en del i den nazistiska propaganda som ledde till Novemberpogromerna* mot judar i Tyskland mellan den 7 och den 13 november 1938. Dessa pogromer var noga planerade sedan länge. Men genom attentatet fick nationalsocialisterna en förevändning som de använde väl i sin propaganda. Denna våldsorgie kulminerade natten mellan den 9 och 10 november. Hundratals judar mördades, 267 synagogor brändes ned och mellan 20 – 30 tusen judar fördes till koncentrationsläger. 7500 butiker ägda av judar vandaliserades. Den mängd med krossat glas som täckte gatorna har gett upphov till namnet Kristallnatten för den 9 november. En egentligen allt för mild beskrivning av de avskyvärda pogromerna som var inledningen på Förintelsen. Men detta namn och minnet av dessa händelser har levt vidare.

Torsten Kälvemark berättar i en mycket intressant artikel i Aftonbladet om hur den tidens högerparti (föregångaren till dagens moderater) agerade 1938 i förhållande till det som hände i Tyskland:

När en rad politiska partier efter Novemberpogromen inbjöd till ett opinionsmöte i Stockholm med bland andra Torgny Segerstedt som talare tackade det dåvarande Högerpartiet nej. Deras talesperson pekade på vikten av utrikespolitisk balans och framhöll att politiska partiers meningsyttringar om händelser och företeelser i främmande stater alltid måste ske med ”måtta och behärskning”.

Kälvemark skriver bland annat också:

Åttio år har gått och man kunde tro att tiderna förändrats. Ändå finns det i dag politiska partier där man funderar på om det finns religioner som inte kan uppblandas med andra folk. Det diskuteras om judar och samer är svenskar. Eller om de som flyr från krig och förtryck möjligen är ideologiska smittbärare. Främlingsföraktet tycks alltså vara konstant. Det är föremålen som växlar.

 

I morgon fredag den 9 november kan du som bor i Stockholm delta i en manifestation till minne av Kristallnatten 1938 som ordnas på Sergels torg kl. 17:30 av Rött Forum och några andra organisationer inom arbetarrörelsen i Stockholm.

 

*Pogrom är ett ryskt ord som betyder våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp.

Drastisk minskning av antalet som uppfattar sig som demokrater?

Tänk dig att andelen medborgare som kallar sig själva för demokrater skulle minska kraftigt på några år. Tänk dig då också att den växande grupp som inte ville kalla sig för demokrater skulle motivera det med att de inte visste vad begreppet demokrat står för eller att de ansåg att begreppet tagits över av vänstern och dessutom bara handlade om (andra) människor med ringa makt i samhället.

Visst vore det intressant att seriöst diskutera vad som egentligen menas med demokrati. Vi skulle kunna se att det finns ganska olika sätt att uppfatta begreppet och försöka fylla det med ett levande innehåll. Men vi skulle också lära oss att; javisst, begreppet demokrati har inte alltid varit självklart att försvara. Det ligger en kamp bakom som flyttat fram positioner. Och det är vissa politiska riktningar som mer än andra bidragit till detta. Ja, vissa andra var i det längsta till och med mot införandet av olika demokratiska rättigheter.

Men visst vore det samtidigt skrämmande. För även om det finns olika sätt att uppfatta demokratin och det går att tänka att det finns demokratiska brister även i ett land som Sverige, så är det ändå oerhört viktigt att de flesta sluter upp bakom de demokratiska landvinningar som uppnåtts. Alltså att de flesta uppfattar sig som och kallar sig för demokrater. Om en växande grupp av medborgare inte skulle göra det så skulle vi på goda grunder se det som ett bakslag och känna oro över vart vi var på väg.

Som ni säkert redan förstått tänker jag på (och jämför) med den undersökning som gjorts av SIFO om begreppet feminist/feminism. Enligt denna undersökning så var andelen män mellan 30-64 år som kallar sig feminister ungefär 50 procent 2014. Men nu 2018 hade den minskat till ungefär 25 procent. Bland kvinnor hade istället andelen ökat till 72 procent idag. Den högsta andelen som betraktade sig själva som feminister fanns bland kvinnor i åldersgruppen 15-29 år.

Ord är ord. Och det vi gör är naturligtvis viktigare än det vi säger. Du kan naturligtvis som man uppträda som en skitstövel mot kvinnor i det verkliga livet, samtidigt som du kallar dig feminist och till och med är väl insatt i olika feministiska teorier. Och tvärtom kan du vara en schysst typ även om du varken kallar dig själv feminist eller något som helst annat ord som slutar på -ist eller -al.

Men ändå. Ord har också betydelse. Visst, det går att göra frågan komplicerad. Precis som med moderna socialistiska texter som kommer från universitetsvärlden så stöter jag emellanåt på svårbegripliga texter om feminism, som får mig att undra om jag platsar. Det finns naturligtvis oenigheter och skilda uppfattningar om vad feminism är eller vad vi ska göra i olika frågor. Det finns också sekterism och exkluderande bland dem som kallar sig feminister precis som inom de flesta rörelser. Men det ändrar inte det grundläggande: vill vi ändra på det förtryck och den underordning som gällt för kvinnor under århundraden, vill ha ett samhälle och en värld där vi är jämställda och jämlikar, då är vi feminister.

Att alltfler kommit att omfatta ordet feminist som en självklarhet är (eller har varit) ett uttryck för framsteg som uppnåtts. I SVT:s partiledarutfrågning i slutet av augusti kom till och med moderatledaren Kristersson ut som feminist:

…..jag har en gammal bild av feminism från min ungdom, då var vänster och feminism samma sak. Så är det inte längre och då är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag har tre döttrar, jag tycker de ska ha samma rättigheter som alla killar. Ja, jag är feminist.

Än så länge ligger moderatledaren här långt före de flesta av sina anhängare. För enligt SIFO-undersökningen så är det mycket tydligt att de som uppfattar sig som feminister är betydligt färre på den politiska högerkanten. Så här fördelade det sig enligt undersökningen:

Vänsterpartiet: 87 procent

Miljöpartiet: 62 procent

Centerpartiet: 55 procent

Liberalerna: 52 procent

Socialdemokraterna: 52 procent

Moderaterna: 28 procent

Kristdemokraterna: 24 procent

Sverigedemokraterna: 15 procent

 

Det är inte bara så att det finns socialistisk och borgerlig feminism. Det är dessutom så att stödet för begreppet – men också för dess innehåll – minskar ju längre ut på högerkanten vi tittar. Och det är svårt att inte se det minskade stödet för begreppet feminism bland män som ett uttryck för högervindarna i dagens värld. Desto viktigare är då alla de kvinnor som numera på ett självklart sätt omfattar begreppet. Men också vi män som har att övertyga andra män om att också vi har allt att vinna på ett jämställt samhälle. Det som högern gör är ju att ställa olika grupper – som borde ha gemensamma intressen – mot varandra. Att leva i ett samhälle där vi sparkar neråt (och slickar uppåt) är inte bra annat än (möjligen) för dem allra högst upp i samhällets topp.

 

Om torskar i Thailand

Joakim Medin är en modig utrikesjournalist som bland annat gjort reportage från och skrivit böcker om Syrien, Rojava och Ungern. I somras infiltrerade han olika miljöer med svenska, manliga sexköpare i Thailand. Syftet var att avslöja mekanismerna och värderingarna bakom männens sexuella utnyttjanden av kvinnor i prostitutionsindustrin.

Medin wallraffade som sexköpare under nära en månad, på uppdrag av Schyst resande, ett nätverk för hållbar turism. I en nysläppt och uppmärksammad rapport från Schyst resande beskriver Medin en neonupplyst värld av fattigdom, ensamhet, alkohol, mytbildningar och snedvridna strukturer. Ett flertal av de svenska männen hade en längtan efter traditionella könsroller och dominans. Samtliga män gav också uttryck för rasistiska åsikter, etnisk chauvinism eller andra negativa tankar om invandringspolitiken och muslimer i Sverige.

Imorgon ordnas ett möte i Uppsala med Joakim Medin där han berättar om sitt undercoverarbete i Thailand. Om de olika svenska män han stötte på i Thailand, om varför det inte går att beskriva den ”typiske sexköparen”, om normaliseringen av prostitutionen från många ”vanliga” turister – samt om hur detta påverkar både kvinnosynen och politiken i Sverige.

 

Mötet är på onsdag den 31 oktober kl. 18:15 – 20:30

Missionskyrkan i Uppsala, S:t Olofsgatan 40

 

Joakim Medins rapport går att ladda ner från Schyst resandes webbsida.

 

Läs också Frida Boisens krönika i Expressen med anledning av Joakims reportage

 

Uppsala

Francis Fukuyama och den svenska borgerligheten

Åsikten att vi borde ”komma tillbaka till omfördelande program som försöker reparera denna stora obalans i både inkomster och rikedom som har uppstått” är inte en åsikt som vi någonsin får höra från borgerliga politiker eller etablerade expert-tyckare i Sverige.

Inte heller brukar de säga att den ökande sociala ojämlikheten ”har lett till en försvagning av fackföreningarna och av vanliga arbetares förhandlingsstyrka” eller att en ”oligarkisk klass” växt fram som ”nästan överallt utövar otillbörlig politisk makt”.

Trots alla bankskandaler eller den senaste finanskrisen brukar vi heller inte få höra dessa borgerliga politiker eller kommentatorer uttrycka åsikten att finanssektorn – som alla andra måste betala för – måste regleras stenhårt.

Nedsippringsteorin

När ”våra” svenska borgerliga tyckare och politiker talar om att inte samhället ska slitas isär så handlar det numera istället om problemet med de människor som kommit till Sverige eller de som bor i fattiga förortsområden. Och inför varje liten ynklig skattehöjning för de rika eller försök till reglering av bankernas rofferi så skriker de alla i högan sky. När någon från vänstersidan för fram problem som har att göra med de ökande klyftorna i samhället så får vi oftast höra olika varianter av den s.k. nedsippringsteorin (trickle down) som menar att ökande rikedomar för dem i samhällstoppen alltid gynnar även de fattigaste.

Det känns då både märkligt och samtidigt uppfriskande att läsa en intervju i den brittiska New Statesman (17 okt. 2018) med Francis Fukuyama som framför just de inledande synpunkterna här ovan. Rubriken för artikeln har den uppseendeväckande titeln: ”Socialismen borde komma tillbaka”. Fukuyama som studerade politisk filosofi vid Cornell University i USA, tillhörde 1980-talets nykonservativa och var mentor åt Paul Wolfowitz som arbetade inom Reagan och Bush-administrationen. Han blev känd i början av 1990-talet för sin tes att ”kommunismens fall” representerade ”historiens slut” i en bok med just detta namn. Detta att på ett intellektuellt sätt förklara att nu finns det inte några alternativ längre passade ju bra i den tidens nyliberala högervåg. En variant av det var till exempel Carl Bildts tal om ”den enda vägen”.

Fukuyama

Men i intervjun i New Statesman uttrycker denne tidigare nykonservativa ideolog alltså idag åsikter som vi aldrig får höra från några svenska ”liberaler” eller moderater. Rubriken är i och för sig lite överdriven för Fukuyama förordar inte något allmänt samhälleligt ägande av produktionsmedlen ”utom inom områden där det tydligt krävs, som offentliga tjänster”, men det han säger är ändå långt från sådant vi hör inom den svenska politiska debatten. Några citat här:

  • ”Om du menar omfördelande program som försöker reparera denna stora obalans i både inkomster och rikedom som har uppstått, ja då tror jag inte bara att det kan komma tillbaka, det borde komma tillbaka.”
  • ”Denna förlängda period, som började med Reagan och Thatcher, där en viss uppsättning idéer om fördelarna med oreglerade marknader tog tag, har på många sätt haft en katastrofal effekt”.
  • ”Social ojämlikhet har lett till en försvagning av fackföreningarna, av vanliga arbetares förhandlingsstyrka, och uppkomsten av en oligarkisk klass som nästan överallt utövar otillbörlig politisk makt”.
  • ”När det gäller finanssektorns roll, om det finns något vi lärde oss av finanskrisen, är det att du måste reglera sektorn så in i helvete (like hell) för att de får alla andra att betala”.
  • ”……den åtstramning som Tyskland införde i södra Europa har varit katastrofal.”

 

Detta är inte idéer för att avskaffa kapitalismen. Tidigare innan vändningen på 1980-talet var detta normala reformistiska/socialdemokratiska åsikter. I dagens samhälle skulle jag kalla dem radikala reformistiska idéer. Men det är idéer som vi idag inte ens hör uttalas av ledande socialdemokrater. Hur kan det vara så att dessa högst rimliga åsikter, som nu framförs av en tidigare ledande amerikansk nykonservativ, framstår som så frånvarande i den nuvarande svenska samhällsdebatten?

Brasilien inför avgrunden

Här är en kommentar inför den andra omgången i valet i Brasilien nu på söndag 28 oktober, skriven av Örjan Appelqvist, som jag fått lov att publicera här:

 

En kommentar inför Brasiliens ödesval

Jair Bolsonaro

Bara tre dagar återstår till att den sociala katastrofen i Brasilien är ett faktum.
Om tre dagar kommer med all sannolikhet Jair Bolsonaro ha valts till Brasiliens nye president. En högerextremist som ser militärdiktaturens blodiga år som ett föredöme och som när han bidrog till att Dilma Rousseff ,Brasiliens mest rättrådiga president, avsattes hyllade överste Carlos Ustra. Den militär som var personligen ansvarig för tortyren av Rousseff under diktaturen mörka år.
Brasilien får en president som ser alla reformer för de allra fattigaste i Brasilien som en uppmaning till lättja, som säger upp Parisavtalet om begränsning växthuseffekterna och som öppnar Amazonas för exploatering och folkfördrivning.
Och ändå: för några månader sedan var Lula, Brasiliens förre president, den som skyhögt ledde i opinionsmätningarna.

Hur har denna omsvängning varit möjlig?

För det första måste vi ses att omsvängningen möjliggjorde av grundläggande svagheter i Arbetarpartiets strategi.

Lula

Lulas idé var att förbättra för de fattigaste utan att röra eliternas makt. Utan att ifrågasätta mediestrukturen eller finansministeriets nyliberala dogmer.
Den lyckades delvis. Genom program som Zero Fame och Bolsa Familia och genom höjda minimilöner kunde tiotals miljoner brasilianska familjer lyftas ur total fattigdom, de kunde för första gången bli medlemmar i samhället – inte bara namnlösa tusenden, liksom hundarna i favelas. De kunde äntligen tänka framtid för sina barn.

Det var egentligen ett mirakel att Lula blev vald i Braslien, detta land som kanske har världens största klyftor. Landets hade frigjort sig ur en femtonårig period av hård militärdiktatur – men var fortfarande inte demokratisk rättstat i västeuropeisk bemärkelse. Inga tortyrgeneraler hade ställt till svars. Den militär och den domarkår som genomdrivit militärdiktaturen satt kvar i orubbat bo. De partier som tilläts verka var präglade av Brasiliens koloniala arv: det var godsägarkontrollerade partier som styrde ”sina” delstater oinskränkt.
Korruptionen var allmänt förhärskande inom det politiska systemet. Klassklyftor med en överklass värre förskansad än kolonialväldena.
Poliskåren präglas än idag av en otrolig brutalitet: femton personer om dagen dödas i polisoperationer.
Visserligen blev Lula vald till president, men han hade ingen majoritet i den brasilianska kongressen. Han måste därför förhandla sig fram till uppgörelser med olika korrupta småpartier. Så småningom drogs olika politiker i PT med i detta spel men i huvudsak handlade korruptionsaffärerna om andra partier.

En annan svaghet i Lulas strategi var att överklassens mediamonopol aldrig ifrågasattes. 8 familjer äger 80% av pressen och dominerar TV-utbudet totalt. Och det är media som driver trivialiseringen till sin yttersta spets och som med sensationsjournalistik hela tiden angripit alla sociala reformer och drivit krav på ”lag och ordning” i alla situationer.
Och därvidlag har de hjälp att de enorma klassklyftorna som i storstädernas favelas funnit en grogrund för en omfattande kriminell ekonomi.
Lag och ordning är i för sig lovvärda önskemål, men när handhavandet av dessa lämnas i händerna på en poliskår som hyllar traditionerna från militärdiktaturens dagar och dagligen utan rättegång avrättar småtjuvar och gatubarn blir civilbefolkningen knappast beskyddad, snarare offer för uppgörelser mellan olika våldsverkare.
Medan de fattiga i favelas har att uthärda de militärt inriktade insatserna och hoppas att de själva inte ska hamna i skottlinjen så tar medelklassen sin tillflykt till sina avspärrande bostadsområden och vänder sig till högerpolitiker för att känna trygghet.

Dilma Rousseff

Dilma Rousseff hade vid sitt tillträde på grund av fallande råvarupriser mindre ekonomiska marginaler för en fortsatt reformpolitik och insåg samtidigt behovet att ta itu med den röta som korruptionen utgjorde, och som spritt sig även till regeringspartiet.
Hon tog därför initiativet till krafttag mot korruptionen via operationer som Java Lato, biltvätten. Dess början var lovande – åklagarämbetet kunde åtala ett stort antal politiker och ha ännu fler under undersökning. Ett antal senatorer stod inför hotet av fängelsedomar.
Men det var då det visade sig vilken hydra korruptionen är – och hur dess samspel med ett likaledes korrupt medie-etablissemang var förödande.
Med en oförarglig bokslutsdispostion som förevändning lyckades högerpartierna starta en process för att avsätta den folkvalda presidenten – och med hjälp av korruptionsanklagade senatorer få en majoritet att avsätta henne! (Det var i det sammanhanget som Bolsonaro tillägnade överste Carlos Ustra äran av denna seger.) Till bilden hör att såväl senatens dåvarande ordförande som Michael Temer, den vicepresident som ersatte Rousseff nu står under åtal för korruption. En anklagelse som aldrig riktats mot Dilma Rousseff.
Med Rousseff ur vägen var vägen fri för högern: en ohämmad nyliberal åtstramnings- och omfördelningspolitik blev följden. Temer blev snabbt en hjärtligt avskydd president – endast 5% av honom stödde enligt senaste opinions undersökningar. Detta trots att han fått en välvillig behandling i media.
Inför det kommande presidentvalet måste medie-etablissemanget därför söka sig en
ny riddare, obefläckad av korruptionsskandaler. Men eftersom alla tillgängliga högerpolitiker varit inblandade i det korrupta systemet fanns det ingen som kom i närheten av Lulas popularitetssiffror.
Det var här Brasiliens avgrundsdjupa klassklyftor åter gjorde sig gällande. Domstolsapparaten är en de institutioner som helt präglas av den ”djupa statens” klassförakt och som sett Arbetarpartiets maktställning som en förolämpning. Genom att anklaga Lula för att personligen ha skott sig genom att av ett byggföretag ha fått en lägenhet kunde Lula ställas inför rätta, dömas. Därigenom kunde den mest folkkäre politikern förhindras att ställa upp i presidentvalet. För att bedöma rimligheten i åtalet kan nämnas att det saknas varje belägg för att någonsin haft tillgång till denna lägenhet och att bevisningen uteslutande bygger på ett vittnesmål från en korruptionsåtalad person som i utbyte mot sitt angiveri fått en avsevärd strafflindring. Utan varje påtaglig bevisning kunde en domstol därigenom döma honom till ett långvarigt fängelsestraff, förvägra honom en resningsansökan, spärra in honom och utestänga honom från deltagande presidentvalet!
Och sedan hade medie-etablissemanget funnit en ny kandidat att ställa sig bakom: Jair Bolsonaro. Från början var det få som trodde att denne utkantsfigur i Brasiliansk politik på allvar skulle kunna göra sig gällande, så extrema var hans åsikter. Att så öppet som han hylla militärdiktaturen, uttrycka sitt förakt för sociala opinionsrörelser, förespråka ”hårda tag” mot fattigbönder och vilja ge storgodsägare och exploatörer i Amazonas fria händer: det var ändå synpunkter som även städernas ”civiliserade” överklass ryggade för.
Men till sitt stöd hade han en mäktig institution: den evangeliska rörelsen. När den kastade in sina pastorer i ett helhjärtat stöd för Bolsonaro steg hans opinionssiffror. För någon månad sedan blev han den ledande kandidaten. Stödet var dock bara drygt 30 %, alltså långt ifrån majoritetsställning. PT hade undertiden lanserat Fernando Haddad som ersättare för Lula.
Valet såg för en månad sedan ut som att bli en öppen affär. Men den sista veckan innan första valuppgången hände något: röststödet för Bolsonario ökade med tio procent! I en diskussion i den franska mediesajten Mediapart pekade historikern Maud Chirio på två faktorer: WhatsApp och O Globo.
Eftersom den är helt gratis är WhatsApp den mest använda kommunikationskanalen i Brasilien. Med hjälp av all information om kundprofiler har dataföretag kunnat identifiera alla potentiellt övertalningsbara väljare. De översköljdes dagarna innan av miljontals budskap där Haddad och hans vicepresident tillskrevs ett antal lögnaktiga påståenden och utmålades som allmänt depraverade och korrupta. Meddelanden som inte var allmänt tillgängliga och därför inte kunde bemötas. Men som hade effekt.
Till detta kom att det ”liberala medie-etablissemanget” på upploppet bestämde sig för att helhjärtat stödja den kandidat som hade bäst förutsättningar att besegra Arbetarpartiets kandidat.

Det försprång som Bolsonaro etablerat är i princip ointagligt och eftersom Bolsonaro vägrar att ställa upp i någon debatt som han inte själv kan styra så får Haddad aldrig någon möjlighet att bemöta lögnpropagandan ge väljarna en rimlig bild skillnaderna mellan de två politiska alternativen.

Valet kommer utan tvivel att störta Brasilien ner i en avgrund. En stor andel av de femton miljoner som sedan seklets början lyfts ut fattigdom kommer att återförpassas till samhällets utmarker . De livskraftiga sociala rörelserna bland jordlösa bönder, bostadslösa, fackföreningsaktiva kommer säkert att protestera – men mötas av naket våld. Såväl från ordinarie poliskår som från beväpnade ”medborgargarden”.

Det som är på väg att ske är en tragisk påminnelse hur tätt förbundna sociala och ekologiska frågor är: med Bolsonaro vid makten är fältet öppet för de krafter som vill jaga bort indianer ur Amazonas urskogar och skövla dessa jordens lungor. ”Världssamfundets” ekologiska strävanden står handfallna inför girighetens triumf.

Det är också en plågsam varningsklocka när det gäller våra demokratiska möjligheters skörhet överhuvudtaget. Vi hoppades att internet skulle bredda vägen för ett fördjupad demokratiskt deltagande: nu visar det sig att ”sociala medier” helt överflyglats av krafter som med industriella metoder och sofistikerade algoritmer kan dränka det offentliga samtalet med illvilligt förtal de ömtåliga dagar då medborgarnas röster för en gångs skull ha betydelse.

Örjan Appelqvist

Med nosen i kaklet – ett misslyckande?

Spelet om att bilda regering fortsätter. Moderatledaren Kristersson som lyckats med att etablera det märkliga uttrycket ”ända in i kaklet” (som jag nu ser alltfler skribenter använda) fortsätter sin kakelvandring. Kristersson har ju sagt att han ska kämpa för en ”allians”-regering på detta vis. Men efter att han av riksdagens talman fått uppdraget att bilda en sådan regering, sa Kristersson häromdagen att han inte lyckats. Hans och de övriga borgerligas ”förstahandsalternativ” var att bilda en sådan regering med stöd av socialdemokraterna. Men socialdemokraterna hade avvisat detta trots Kristerssons förhandlande.

Att socialdemokraterna inte skulle ge detta stöd har alla andra –  till och med TV:s expertkommentator Mats Knutsson – vetat hela tiden. Det beror inte främst på att det socialdemokratiska partiet har varit ett maktparti under många decennier, som Knutsson och andra ”experter” framhållit. Det beror på det enkla faktum att de har stöd av 144 mandat i riksdagen medan Kristersson har stöd av 143. Så varför skulle de ge detta stöd?  Sverigedemokraternas mandat är här inte inräknade. Och det är om dem och deras stöd och inflytande det handlar.

För Kristersson har knappast misslyckats. Vad man än kan säga om Kristersson, dum är han nog inte. Inte har han trott att socialdemokraterna skulle ge ett sådant stöd till de fyra borgerliga partierna. Han kan ju också räkna. Nej snarare handlar det nog om att vinna tid för tanken att sverigedemokraterna väl ändå inte är så farliga. Framförallt bland dem som befinner sig i det som idag är någon sorts liberal politisk mitt. Denna tanke har torgförts av allt fler borgerliga debattörer: kända personer bland de svenska kapitalisterna (det s.k. näringslivet) och en mängd olika konservativa eller föregivet ”liberala” debattörer och opinionsbildare. En ganska typisk röst i denna kör av ”sd-tvättare” är PM Nilsson på Dagens Industri som den 30 september skrev:

Var inte rädda. Den nordiska nynationalismen går att leva med. Den är kanske inte värre än ett släpankare för att något minska hastigheten i en av världens rikaste, mest föränderliga och demokratiskt råstarka regioner.

”Var inte rädda” alltså. Det är budskapet. Men om denna rädsla eller om sd talar inte Kristersson (ännu). Han säger istället att ”Alliansen har en politik som vi har goda möjligheter att få igenom i Sveriges riksdag”. Alla vet att detta betyder att den politiken ska stödjas av sd.

En liten vink om vad som kan hända i ett Sverige där sd ges ett ökat inflytande är nedskärningarna och de nya reglerna för public service i Danmark som den borgerliga danska regeringen genomför tillsammans med sd:s broderparti Dansk Folkeparti. Här ska ett nedrustat och försvagat public service nu garantera ”kristna och danska värderingar”. En sådan utveckling har vi redan sett i ett annat av SD:s föregångsländer: Ungern.

Moderaternas spel fortsätter, liberalerna grillas och sd väntar och bidar sin tid.

Rothstein, Greider, Linderborg och Larsson i debatten om SD

Under en lång följd av år har det i olika medier diskuterats varför SD har växt så som de gjort. Statsvetaren Bo Rothstein tog till exempel upp detta i en artikel i DN 19 september. Han menar att två förklaringar förekommit, dels det som han kallar ”globaliseringen” men mer konkret handlar om ”ökningen av antalet med osäkra jobb och antalet som står utanför arbetsmarknaden”, dels en ökad rasism i samhället. Han avvisar bägge dessa förklaringar. Den första avvisar han med hänvisning till ”strukturomvandlingarna under perioden från 1950-talet till slutet av 1980-talet. Då hela branscher såsom den stora varvsindustrin, stora delar av stålindustrin, de mindre och medelstora jordbruken och merparten av beklädnadsindustrin slogs ut.” Han menar att detta inte ledde till att det uppstod ”något parti som sade sig särskilt företräda dessa grupper”.

Här kan jag tycka att Rothstein missar andra väsentliga förändringar sedan 1980-talet, både materiella och mer ideologiska. Jag tänker på nedrustningen av och de allt större revorna i välfärden, de alltmer ökande klyftorna och alla de kulturella och ideologiska förändringar som minskat kollektivt eller mer klassmässigt tänkande. I bägge fallen har det varit en del av en medveten offensiv från högern, borgerligheten och kapitalet. En offensiv som arbetarrörelsen i bästa fall vacklat inför och i värsta fall surfat med i. Jag tycker det är svårt att inte tänka att det finns ett samband mellan denna offensiv, arbetarrörelsens försvagning och framväxten av den nationalistiska ytterhögern.

Rothstein avvisar också en ökande rasism som förklaring. Han skriver bland annat:

Tillgängliga undersökningar av väljarkårens attityder talar inte heller för att främlingsfientligheten eller rasismen skulle ha ökat. Den samhällsvetenskapliga metodläran säger oss att något som är konstant kan inte förklara en förändring.

Det är ett argument som det ligger mycket i. Den rasism som finns inom SD och bland många av dess väljare är inte i huvudsak en ny rasism. När det gäller unga så är det naturligtvis det i en viss mening. Men bland äldre som tidigare stött andra partier – främst moderaterna och socialdemokraterna – handlar det förmodligen om rasistiska uppfattningar som alltid funnits.

Rothsteins egen förklaring till det ökade stödet till SD  (istället för dessa två) är ”att Sverige under den gångna valperioden tagit emot ett exceptionellt antal flyktingar.” Det tycker jag däremot inte är en speciellt övertygande förklaring. För det första kom dessa rasistiska strömningar in i den svenska riksdagen genom Ny Demokrati redan 1991. Att partiet sedan förlorade sina mandat 1994 och gick i konkurs år 2000 berodde mest på partiledningens oskicklighet.

Det är också så att vi ser en högerreaktionär nationalistisk och rasistisk våg över hela världen. Nationalister av olika sort använder sig av migrationen i världen i sin ”argumentation”. Men sambandet mellan större flyktingströmmar och ökat stöd till de högernationella är inte alls enkelt här. Till exempel har även Finland med sitt begränsade mottagande sina ”sannfinländare”. Den nuvarande reaktionära vågen i Sverige är en del av en internationell utveckling på samma sätt som vänstervågen från 1960-talet var det. Det verkar då lite futtigt att förklara just utvecklingen i Sverige med hänvisning till ett stort flyktingmottagande.

 

Debatten i Aftonbladet

Men det viktiga med att förstå olika utvecklingar i samhället måste ju vara att veta vad vi ska göra med denna kunskap. Alltså frågan hur vi bekämpar nationalisterna/rasisterna.

I Aftonbladet har det varit en förvånansvärt hätsk debatt i samma ämne mellan Greider/Linderborg på den ena sidan och Petter Larsson på den andra. Jag tycker inte den är så lätt att få grepp om. Framförallt när det gäller just frågan om vad vi ska göra.

Greider/Linderborg skriver (syftande på bland annat Petter Larsson) att ”många vänsterskribenter helt sonika förnekar att det existerar materiella omständigheter i botten på avgörande politiska skeenden.” Jag kan inte utläsa detta i Petter Larssons artiklar även om jag inte är säker på att jag i alla delar begriper dem. Han skriver ju till exempel: ”det finns ett tydligt klassröstande, både på SD och andra högerradikala partier i Västeuropa. De attraherar, som vi vet, oproportionerligt många, framför allt manliga, arbetare och småföretagare”. Snarare läser jag att han förutom klass också betonar ideologi, alltså de reaktionära värderingar som han –  med hänvisningar till olika undersökningar – visar på att de sverigedemokratiska väljarna har. När Greider/Linderborg ska beskriva och förklara sd:s framgångar finns det också en stor brist i analysen:

hur man än ser på valresultatet är det ett glasklart maktlandskap som framträder ur röstlängderna: Ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD.

Naturligtvis stämmer det att många av SD:s väljare och lokalpolitiker tillhör dem som upplevt försämringarna, det som Greider i en DN-artikel beskrev som ”de bortglömda platsernas och de bortglömda människornas revolt”. Naturligtvis finns dessa. De sjukskrivna, de arbetslösa, men också en stor del av LO-arbetare. De som vi på vänstersidan tycker borde rösta på arbetarrörelsens partier. Men dels är denna beskrivning ofullständig. Förutom att partiledningen alltid bestått av ett gäng högbetalda broilerpolitiker så samlar idag själva partiet många andra kategorier än delar av arbetarklassen. Idag är SD ett socialt betydligt bredare parti med stöd långt in bland de allra rikaste och mest inflytelserika. Dessutom stämmer det inte att ”ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD”. Här försvinner en stor grupp av den moderna arbetarklassen i analysen: kvinnorna och de utrikesfödda. För som Larsson påpekar: ”För in den utrikesfödda arbetarkvinnan i bilden och chansen är mycket liten att hon röstar på SD. Se på landets fattigaste områden, storstädernas röda förorter”.

 

Men åter till frågan: vad ska vi ha de olika analyserna till och vad ska vi göra?

Som jag tolkar denna diskussion som väl finns och funnits på olika sätt och i olika former inom vänstern i många år så blir det så att de som i likhet med Greider/Linderborg mer betonar den ekonomiska och klassmässiga nivån och mer bortser från de ideologiska och värderingsmässiga frågorna, de tänker sig att vi kan komma runt dessa. Som Greider formulerar det i den tidigare citerade DN-artikeln: ”Det enda jag märkt kan vända en diskussion med en sverigedemokratisk väljare är när man lämnar migrationspolitiken och kommer in på ekonomiska orättvisor”.

Bilden är från en kamp bland taxiförarna i Stockholm 2016. Jag har lånat den från Frances Tuuloskorpis utmärkta blogg

Naturligtvis är det riktigt att vi inte uppnår någonting varken med moralism eller med avsky. Jag tror också det är mycket viktigt att vi i högre utsträckning betonar det falska i SD:s anspråk på att vara ett parti för arbetarklassen eller samhällets förlorare. Att vi angriper dem som det högerparti de är. Framförallt är det kamp och rörelse som är avgörande. Den stora bristen på motstånd och kamp är, tror jag, en mycket viktig förklaring till att den pessimistiska och reaktionära rasismen kan stärkas.

Men jag tror inte att vi kommer runt eller kan undvika värderingsfrågorna, det faktum att en stor del av SD:s väljare har en reaktionär och rasistisk världsbild. Däremot måste dessa värderingsfrågor kopplas till klassfrågorna och frågorna om jämlikhet och rättvisa. Rasismen är ju inte bara dum och avskyvärd, den hindrar också den nödvändiga enheten av de många mot de få rika.

Moderaterna och det ”ypperliga konservativa blocket”

Högerpartiet är ett på konservatismens idé grundat framstegsparti. Dess åskådning bygger på ansvaret för vad vi ärvt och skall utveckla för att överlämna till kommande släktled. Högerpartiet slår fast, att Sveriges folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället. Högerpartiet vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund.

 

Dessa rader är tagna från ett principprogram för Högerpartiet från 1956. Det är det parti som sen 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet och numera heter Nya Moderaterna. Då 1969 var begreppet ”höger” inte så populärt. Det var inte någon bra tid för högern helt enkelt. I riksdagsvalet året därpå (1970) fick partiet – trots namnbytet –  11,5 procent.

Alla partier förändras med tiden och de ovanstående formuleringarna låter ganska annorlunda mot det nu gällande nyliberala programmet för moderaterna, där ord som frihet och människovärde är honnörsord. Men visst är det ändå något som låter mycket välbekant med de ovanstående frasernas betoning av konservatism, nationalism och kristendomen som den självklart överordnade religionen. För mig låter det som formuleringar som du skulle kunna hitta hos sverige- eller krist-demokraterna idag 2018. Hos SD som en mjukare framtoning än det nazistiska ursprunget och hos KD som ett uttryck för sådant som nog alltid funnits i KD men skärpts under det nuvarande ledarskapet.

Efter nyorienteringen mot (ny-)liberalism hos moderaterna var de konservativa strömningarna inte så synliga inom svensk politik. Idag är de åter starka genom SD och KD. Det handlar inte bara om en grumlig nationalism och mer eller mindre tydlig rasism, om att det nu åter är assimilation som ska gälla istället för integration, eller om det icke-sekulära synsättet där kristendomen ska vara överordnad för oss alla. Nej det är en konservativ syn i en mängd frågor som rör synen på kvinnors hittills tillkämpade rättigheter, synen på familj eller olika typer av relationer, synen på sexualitet, synen på brott och straff och så vidare.

Men detta arv från högern/moderaterna som tagits upp av andra har förmodligen aldrig helt försvunnit inom det moderata partiet eller bland de traditionella högerväljarna. Idag framhålls det av många kommentatorer att alliansen dras från två håll av den nuvarande parlamentariska situationen. Men förmodligen gäller detta även i viss mån det moderata partiet. Det är en skillnad mellan de hittillsvarande markeringar som Centern och Liberalerna gjort om att inte släppa in SD till inflytande över politiken och Kristerssons uttalande om att ”inte utesluta stöd ifrån något parti”: ”Alla får gärna rösta på Alliansen politik”. Men här finns fortfarande en otydlighet hos m-ledaren. Denna otydlighet finns däremot inte alls hos en stor del av de aktiva moderatpolitikerna ute i landet.

När Expressen den 18 september frågade 609 m-politiker om de tycker ”att M ska ta makten med hjälp av SD-förhandlingar om det krävs” så svarade över hälften av dem ja. Denna tydlighet har jag ännu inte uppfattat hos moderatledningen. Hos dessa moderatpolitiker är uppenbarligen inte avståndet till SD så stort att det känns omöjligt att förhandla med dem och därmed ge dem inflytande över den förda politiken. Många av dem kanske rentav kan tänka sig en M+KD+SD-regering, det som Åkesson vid TV4:s avslutande valutfrågning kallade för ”en ypperlig konstellation” för ett konservativt block.

När öppnar han munnen om sd?

Samtidigt säger ju dessa m-politiker på ett sätt sanningen. Utan någon typ av uppgörelse med och inflytande för SD kommer inte moderaterna eller för den delen ”Alliansen” kunna ta makten.

Frågan är hur länge Kristersson och den övriga partiledningen kan fortsätta att låtsas som om de skulle kunna ta regeringsmakten utan att samtidigt ge SD någon makt.

Vad menar Busch Thor?

….vi måste komma ifrån den här ängsligheten där man är så osäker på vilka grundläggande värderingar man står för att man låter hela den svenska politiken bli paralyserad av Sverigedemokraternas existens.

 

Så uttryckte sig KD-ledaren Ebba Busch Thor (EBT) till SVT igår i samband med riksdagens öppnande.

Det är ett yttrande som jag funderar över. Yttrandet fälldes tillsammans med att hon uttryckte att ”hon inte är rädd för att ta stöd av SD om det innebär att Alliansen hamnar i en regeringsställning”. För som hon också sa ”Finns det en chans att göra skillnad i en regeringsställning med en alliansregering då bör vi också ta den möjligheten”.

Den ”ängslighet” som EBT kritiserar riktas helt klart mot de borgerliga kompisarna i L och C inom den alltmer krackelerande ”alliansen”. Hon framställer det som att hon och KD är säkra på sina ”grundläggande värderingar”, till skillnad då från ledarna för L och C.

Vilka är då dessa grundläggande värderingar som EBT säger sig vara så trygg i? Ja sanningen är väl att KD under ledning av EBT är det parti som kommit att hamna närmast SD när det gäller värderingar och politisk framtoning. Det sorgliga med detta var att det bidrog till att de vann en hel del nya röster främst från moderaterna men knappt några alls från SD. Men krattat manegen för SD har de gjort.

I användandet av de ”grundläggande värderingarna” har det funnits en uppenbar oförmåga att beskriva SD på ett hederligt eller sanningsenligt sätt. När den förra moderatledaren hösten 2016 yttrade att SD var ett rasistiskt parti gick EBT emot detta. I en intervju på Rapport den 1 september 2016 svarade hon på frågan om SD är ett rasistiskt parti så här: Ser man strikt till deras program så tycker jag inte att man kan göra det påståendet”. Hennes argumentation för detta påstående handlade sedan om att det fanns delar i SD:s program som ”handlar om skattesänkningar eller att arbete ska löna sig”. Till ett sådant yttrande kan man instämma med näringslivsprofilen och f.d. ordföranden för Nobelstiftelsen Marcus Storch. Häromdagen angrep han i DI de växande delar av näringslivet som ger sitt stöd till SD. Han sa bland annat: ”Jag brukar fråga min omgivning hur många som har läst Sverigedemokraternas partiprogram. Det är inte många. Det vore en väldigt nyttig läsning”. Man kan på liknande sätt undra ifall EBT läst SD:s program och skrivningarna om ”nedärvd essens” eller ”lojalitet till den svenska nationen”. Det skulle ändå förvåna mig ifall EBT inte läst SD:s program. Samtidigt blir då slutsatserna desto värre.

Anledningen till att EBT gärna sätter sig i en regering med stöd av SD beror på att hennes grundläggande värderingar inte befinner sig så långt bort från stödpartiet och att makten är viktigast av allt. Men hon är säkert trygg i dessa värderingar.

Räcker marknaden för att lösa klimatfrågan?

Marknadsbaserade åtgärder kommer inte att räcka – inte ens höga priser på fossila bränslen. Det måste finnas en övergripande vision och nära samordnade planer. Annars är en snabb omvandling på systemnivå mot globala hållbarhetsmål otänkbar.

 

Detta är inte ord från någon radikal miljögrupp eller något vänsterparti. Det är ord hämtade ur en kommande rapport från FN: ”Global Sustainable Development Report 2019”. Rapporten omnämns i en artikel i Veckans Affärer (VA). Jag har däremot inte sett att den omnämnts i andra svenska medier. Den borde annars få många som intresserar sig för miljö, klimat och samhälle att höja på ögonbrynen. Artikeln i VA har rubriken: ”Marknadskrafterna dödar planeten – dags för nytt ekonomiskt system.” Åsikten att vi måste ”omvärdera det ekonomiska systemet för att hinna agera i tid” är väl inte något som normalt uppskattas av de typiska läsarna av Veckans Affärer?

De 15 forskarna bakom rapporten utsågs bland över 60 experter inom natur- och samhällsvetenskap som nominerats till FN:s generalsekreterare. I presentationen av rapporten skriver man att den ”utgör resultatet av en pågående dialog mellan forskare på alla relevanta områden om hållbar utveckling över hela världen.”

Rapporten slår alltså fast att vi redan har nått långt bortom den fysiska gränserna för vad vår planet klarar av. Men det är i kapitlet ”Transformation: The Economy” som forskarna även drar slutsatser om vilka ekonomiska och politiska förutsättningar som krävs i våra samhällen för att åstadkomma en verklig omställning. Man behandlar omställningar som behöver göras när det gäller transporter, mat, boende. Därefter menar rapporten att det tydligt framgår, av de åtgärder som de tar upp på dessa områden, ”att stark politisk styrning krävs” (”strong political governance is required to accomplish the key Transitions”).

Forskarna avvisar marknadsmetoden att prissätta och låta utsläpparna betala i förhållande till sina utsläpp av koldioxidutsläpp som en otillräcklig lösning:

Som ett politiskt verktyg saknar  prissättning på koldioxid det avgörande elementet att kunna samordna en mängd olika ekonomiska aktörer mot ett gemensamt mål. Enskilda aktörer skulle ha incitament att minska koldioxidutsläppen, men de skulle fortfarande konkurrera genom sin egen affärslogik, det skulle inte finnas något sätt för att säkerställa att någon affärslogik skulle stödja övergången till hållbarhet på en systemnivå.

Dessutom har det under de senaste åren varit extremt svårt att lösa nästan allting med så stor inverkan på internationell nivå.

Forskarna menar att den mest sannolika möjligheten till att initiera omställning till hållbarhet vore att ”en grupp av progressiva stater tog ledningen”. Det skulle då kräva ”ett ekonomiskt tänkande som möjliggör stora offentliga investeringsprogram å ena sidan och stark reglering och skydd för miljön å andra sidan.”

Det här är ju tankar som låter bra för en ekosocialist som jag. Det går att se – ja, jag tycker det är alltmer uppenbart –  att det nuvarande ekonomiska systemet står hindrande i vägen för en omställning….. Men den åsikten får inte misstolkas. Den betyder inte att vi ska vänta med de åtgärder som är nödvändiga nu i väntan på den stora systemförändringen. Det betyder att vi måste kämpa för alla typer av åtgärder, även de som kolliderar med kapitalismens logik. Det betyder att öka politikens inflytande över ekonomin. Och det betyder att åtgärderna visar framåt mot en annan typ av ekonomi.

%d bloggare gillar detta: