Lag och ordning?

”Lag och ordning”. Smaka på det begrepp som dessa tre ord formar. Vad tänker du på? Högerpropaganda? Mer repression?

Det är precis som med många andra ord eller begrepp så, att de lever sitt eget liv och får en betydelse som egentligen inte finns i orden. TV-orakel som Mats Knutsson säger till oss att det här begreppet är något som fått allt större betydelse för partierna och för hur vi röstar. Det sägs också att när just det här begreppet dominerar i medier och i den offentliga debatten, så är det mest till fördel för partierna på högerkanten. Det beror i sin tur på att högern lyckats få begreppet i sig att stå för en viss syn på vad som avses med ”lag och ordning”.

Högerns syn på ”lag och ordning” ska jag inte ta upp här. Istället tänkte jag fundera lite kring själva begreppet och ifall vi skulle kunna ha ett annat sätt att se på det.

Om vi börjar med ordet ordning så har det ju en mängd betydelser om vi till exempel tittar på synonymer.se. Då är det nästan lättare ifall vi tar de motsatsord som finns där, som:

Oordning, kaos, oregelbundenhet, slarv eller oskick.

Även om vi människor är väldigt olika när det gäller vårt behov av (eller vår förmåga till) ordning, så tror jag att nästan alla när det gäller samhället inte gillar oordning, slarv eller (ännu mindre) kaos. Vi vill helt enkelt ha en viss ordning när det gäller det gemensamma. Jag tror inte heller att det här är något som skiljer sig mellan människor som uppfattar sig som vänster eller höger.

Men lag då? Är det något som främst högern gillar, men vänstern struntar i? Det beror väl på. Innan demokratins genombrott så var lagen, definitivt och helt och hållet, något som högern gillade och som arbetarklassen och den tidiga arbetarrörelsen drabbades utav. I dagens samhälle ser det rätt annorlunda ut. Och vad människor till höger eller vänster tycker om, eller hur de förhåller sig till, olika lagar beror väl på vilka lagar det handlar om. Välavlönade människor med högeråsikter brukar till exempel inte vara så förtjusta i skattelagstiftningen hur de än gynnas av den.

Men låt oss gå till själva grundlagarna och titta på en av dem, den som kallas regeringsformen som handlar om statsskickets grunder och där vi redan i det första kapitlets första paragraf* kan läsa att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Den andra paragrafen i detta kapitel* innehåller en hel del att fundera över. Där står till exempel att ”det allmänna” ska:

  • ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”
  • ”verka för social omsorg och trygghet”
  • ”främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer”
  • ”verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”
  • ”verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara”
  • ”motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”

Det låter väl väldigt bra, eller hur? Jag skulle tro att de flesta människor och definitivt alla som räknar sig till vänster tycker att detta är bra saker. Däremot har jag svårare att förstå eller tro på att människor som befinner sig till höger verkligen kan tycka att denna grundlag är bra. Dessutom finns det väl minst sagt en hel del brister när det gäller hur dagens samhälle lever upp till lagen.

För inte är väl alla människor i Sverige trygga när det gäller arbete eller bostad? När det gäller högern har jag inte ens uppfattat att de tycker att det är en uppgift för samhället utan att det är individens ensak om den vill sova under tak eller under en bro.

Och med det som vi nu vet om klimatkrisen, vårt ”fotavtryck” i form av uttag av jordens resurser eller den snabba takten i utrotandet av djur och växter (den viktiga biologiska mångfalden) kan vi då säga att vi främjar en hållbar utveckling ”för kommande generationer?

Och är verkligen demokratin ”vägledande inom samhällets alla områden”? Räknas inte företagen eller finanssektorn till samhället? Vilket demokratiskt inflytande har vi där? Och tycker verkligen högern att demokratin ska utvidgas till HELA samhället?

Likaså finns det väl en hel del problem när det gäller att ”alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället” eller när det gäller att motverka olika typer av diskriminering?

Det finns alltså en mycket stor klyfta mellan verkligheten och det som står i denna lag. Men jag skulle verkligen önska att vi kunde förverkliga denna grundlag. Man kanske kan säga att jag önskar att det i detta avseende blev mer av lag (och ordning).

Lag och ordning!

Genomför regeringsformen 1 kapitlet 2§!

————————————————————————————————

*Regeringsform

1 kap. Statsskickets grunder

1§ All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.

2§ Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408).

Antisemitism är ett dödligt gift, men inte det enda.

Det var 1984 som redaktionen på Rapport började med att utse någon som de kallade ”årets svensk”. Men de upphörde med det redan 1989. Utmärkelsen hade, som det står på Wikipedia, ”fått ett något dåligt rykte, eftersom det sedan gått illa för de flesta av dem som Rapport utnämnde.” Tidskriften Fokus som år 2006 tog upp ”traditionen” med att utse en ”årets svensk”, tycks ha en liknande otur. Nu är det Hamid Zafar, ”årets  svensk” 2018, känd skoldebattör, f.d rektor, sommarpratare och ledande moderat som faller.

Grävande journalister har dragit fram en mängd oerhört reaktionära åsikter som Zafar under pseudonym framfört på nätets mörkare sidor. Det är homofobiska och rasistiska yttranden som han skrivit under ett antal år. Om du vill se några ”smakprov” kan du läsa artiklar av Andreas Magnusson i Magasinet Para§raf eller Emanuel Karlsten i GP. Det som fått mest uppmärksamhet är antisemitismen. Men där finns också rasism mot andra grupper som till exempel kroater eller hazarer.

Jag lyssnade på radio när denna nyhet togs upp och Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism och Paulina Neuding som kallas ”borgerlig skribent” diskuterar just rasismen riktad mot judar: antisemitismen. 

Neudings perspektiv här var att Sverige haft en stor invandring från länder där antisemitismen är stark. Hon menade att det därför var en oundviklig utveckling att antisemitismen ökat i Sverige. Hon sa: ”En enskild person kan ändra uppfattning men inte stora populationer”. Hon vände sig emot Sveriges ”migrationspolitik” och fortsatte: ”Man sviker en minoritet som funnits här sedan 1700-talet med denna migrationspolitik”. Jag kan inte låta bli att undra ifall Neuding tycker att rätten att slippa att utsättas för förtryck och hot är större för en minoritet som levt här länge.

Då var det skönt att höra Weyler som har en – som han själv uttrycker det – mer optimistisk syn på vad som kan ändras, på samma sätt som den antisemitism som fanns i Sverige fram till andra världskriget kunnat trängas tillbaka:

Vi måste tro på att det går att förmedla att detta är ett gift. Vi måste genom skolan rädda barnen från detta. Det är lätt att framstå som naiv när man tror på upplysning …och rättsstaten. Men vad ska vi göra istället?

Ja, det är ju den rimliga frågan. Vad kan vi göra annat än att på alla sätt sprida upplysning om hur all sorts rasism är ett hot mot demokratin? Att vara på vår vakt och se den överallt och var den än dyker upp, även i våra egna led.

För Neudings inställning är ju riktigt sorglig. Den löser inte några problem här och nu. Den minskar inte antisemitismen. Istället stärker den bara en annan form av rasism som idag är på frammarsch inom borgerligheten och drivs som huvudfråga av ett riksdagsparti: den rasism som riktas mot muslimer.

En av de ledande företrädarna för det riksdagsparti som gjort hatet mot muslimer till sin huvudfråga sa för övrigt för några år sedan att han inte hade några ”problem med den judiska gruppen”. Men anledningen till det, var inte några principer, utan att ”den judiska gruppen är så liten” och ”hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller”.

Vi bekämpar inte antisemitismen om vi accepterar att en del som kallar sig ”Palestinavänner” för fram, accepterar eller blundar för hat mot judar. Men vi gör det inte heller om vi buntar ihop alla muslimer, kallar dem antisemiter eller ser själva deras existens här i Sverige som ett olösligt problem.

Journalisten Per Björklund skrev för några år sedan en bra artikel om dessa olika typer av rasism i Fria tidningen. Han skrev bland annat:

Israelkritik är inte antisemitism och religionskritik är inte islamofobi. Men så länge den stundtals hårfina distinktionen inte erkänns kommer vänsterns problem med antisemitism ha en spegelbild i högerns problem med islamofobi. Palestinavänner och religionskritiker har ett tungt ansvar att hålla rent i de egna leden och vara vaksamma mot de som sprider hat mot judar eller muslimer under falsk flagg.

Val i USA – men hur demokratiskt är systemet egentligen?

Du har knappast missat att det snart är presidentval i USA. Jag tror inte det finns något annat land vars val de svenska medierna ger lika mycket utrymme åt. Det kan ju verka rimligt med tanke på att denna supermakt påverkar resten av världen så mycket.  Ändå stör det mig på minst två sätt. Det ena är att det tar nyhets-utrymme att lyssna till en mängd rent dravel (främst från den sittande presidenten). Ett utrymme som tas från många andra viktiga eller viktigare saker som det borde rapporteras om. Men också för att denna massiva rapportering bidrar till att hålla uppe en stor illusion; den om ”världens största demokrati”.

För bristerna i denna demokrati är så stora och uppenbara att själva  etiketten är mycket tveksam.

Innan jag tar upp mina argument kring bristerna i denna demokrati så vill jag bara nämna att även en garanterat borgerlig och pro-kapitalistisk röst som den brittiska tidskriften The Economist numera riktar kritik mot USA-demokratin. Deras dotterföretag Economist Intelligence Unit mäter tillståndet för demokratin i 167 av världens länder. År 2019 hamnade USA på plats 25 på deras lista som en ”demokrati med anmärkningar”. Personligen tycker jag detta är en alldeles för snäll bedömning (men ändå intressant) så låt mig fortsätta. Det finns en mängd begränsningar av de demokratiska rättigheterna i USA. Jag ska nedan ta upp nägra.

Alla får inte alls rösta

Det är många som inte alls får rösta i USA. Om du inte har en fast adress och är hemlös så får du inte rösta. Enligt bostadsministeriet i USA hade landet i fjol över 560 000 hemlösa. De har alltså ingen rösträtt ens formellt.

Den som sitter i fängelse får heller inte rösta. Totalt sitter omkring 2,3 miljoner människor i fängelse i USA. 40 % av dem är svarta, trots att afroamerikaner bara utgör 6,5% av befolkningen.

Det finns också många hinder för att rösta

För att alls få rösta måste USA-medborgare registrera sig långt i förväg. Ifall man gjort det så gäller det sedan att vara anställd på en arbetsplats där man får ledigt för att få gå och rösta. Valdagen är nämligen inte på en helgdag. Så förutom att ha registrerat sig och fått tillstånd av chefen så måste man dessutom vara i en sådan ekonomisk situation att man har tid och råd att ta ledigt flera timmar för att gå och rösta. För vallokalerna är få och det är ofta långa tidskrävande köer till dem. USA verkar på många sätt inte alls vara ett särskilt modernt land för även poströstning verkar vara ganska krångligt och inte alls något självklart. Ja Trump vill ju också till och med hindra poströstning.

Lågt valdeltagande

Med tanke på dessa begränsningar och svårigheter vad gäller möjligheten att rösta är det inte konstigt att valdeltagandet brukar vara lågt i USA jämfört med till exempel Sverige. Drygt 50 procent av de röstberättigade använde sin rätt vid det förra presidentvalet. Ungefär där brukar det ligga. Men i det nu mycket polariserade landet finns det ändå tecken som tyder på att fler kommer delta denna gång än på mycket länge.

Inte säkert att den som får flest röster vinner

År 2000 vann George W Bush valet trots att Al Gore fick drygt en halv miljon fler röster och 2016 vann Donald Trump trots att Hillary Clinton fick närmare 3 miljoner fler röster. Att det kan bli så beror på att presidenten inte väljs direkt av folket utan indirekt genom systemet med elektorer som utses av partierna på delstatsnivå.

Vilka kan man rösta på? Eller vem kan bli president?

Om man ska bli president i USA får man inte vara en fattiglapp. Men förutom att själv vara rik så måste man ha stöd av andra rika. För varje nytt presidentval blir det allt dyrare att driva kampanj. Jag har inte lyckats hitta några siffror för detta val. Men det förra valet 2016 då Trump vann över Clinton var det enligt Svenska Dagbladet ”det dyraste hittills”:

Aspiranterna beräknas lägga ner totalt närmare 50 miljarder kronor – mer än dubbelt så mycket som presidentvalet 2012 kostade. Utslaget per invånare kostar valet i USA nära fyra gånger mer än det senaste svenska riksdagsvalet.

De penningstarka grupper som står för huvuddelen av bidragen gör naturligtvis inte detta utan att förvänta sig återbäring på pengarna. Eller som historikern Timothy Snyder uttrycker det i sin bok ”Om tyranni”*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna

Det är alltså förutom att vara bristfälligt demokratiskt dessutom ett mycket korrupt system.

Politiskt efterblivet och isolerat

Ytterligare en sak att fundera över är hur det politiska klimatet ser ut i ett land där den sittande presidenten anklagar sin motståndare för att vilja införa ”socialism”. Här är ett citat av Noam Chomsky om detta från en aktuell artikel:

…vi bör komma ihåg att USA är ett mycket isolerat land, kulturellt och intellektuellt. Jag menar, i resten av världen är socialist ett normalt begrepp. Kommunist är ett vanligt ord. Folk kan vara kommunister, kommunistpartiet kan delta i val. Att vara socialist är bara att vara en sorts modern person. Här i USA är socialism en svordom – så att kalla någon för socialist är att säga att de måste vara ett fullständigt monster…

En uppgörelse inom eliten

Trots att det kan finnas och i detta val finns väsentliga skillnader mellan kandidaterna så är det som regel en uppgörelse mellan människor inom den ekonomiska och politiska eliten, landets överklass helt enkelt. Hur detta kan se ut tycker jag syns på den här bilden från 2005. Den är från Trumps bröllopsfest där herr och fru Clinton deltog eftersom Trump hade bidragit med stora summor till Bill Clintons valkampanj.

Därför är det också så som socialdemokraten Bernie Sanders (som försökt att bli presidentkandidat men motats bort av det Demokratiska partiets etablissemang) sa i ett tal 2015:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Steg mot öppen diktatur och imperialismen

Den nedmontering av den redan inskränkta demokratin och de steg mot öppen diktatur och öppet våldsanvändande som skett under Trump har jag inte tagit upp här. Jag har inte heller här tagit upp USA:s roll som imperialistisk supermakt med ingripanden runt om i världen som definitivt inte befrämjat demokrati eller social rättvisa. När det gäller det sista finns det ju mycket att läsa men jag hänvisar här bara till en artikel i nättidningen eFolket.

Men detta val då?

För en socialist inger inte någon av valkandidaterna någon entusiasm. Det betyder däremot inte att jag är likgiltig inför utgången av valet. Jag hoppas att Trump ska förlora, men jag kommer inte att vara glad och hoppfull ifall Biden vinner. Bara glad att en av de många ledare runtom i världen som ger hopp till nationellt konservativa** och fascister här och på andra platser åtminstone lämnat scenen (om han nu gör det frivilligt?).

—————————————————————————————

*”OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017

**När Uppsala Nya Tidning frågade företrädare för de politiska partierna i staden Uppsala var det bara SD och KD som hoppades på Trump….

Hädelser och hets

Det finns en känd affisch från 1967. Jag tänker på ett screentryck av konstnären Carl Johan De Geer. Där ser man en brinnande svensk flagga med ett könsord på och uppmaningen att ”skända flaggan”. Jag har aldrig gillat den. Inte för att jag har så mycket till övers för den svenska flaggan utan mer för att jag tyckte att affischen var rätt fånig. Dessutom tänker jag att den typen av provokationer knappast bidrar till att övertyga någon. Den är möjligen bara kul för dem som vill visa sin ”radikalism” på detta vis.

Däremot tycker jag att De Geer borde haft frihet att utan inskränkningar göra denna affisch. Det var fel av staten att beslagta och bränna affischerna liksom att döma De Geer till böter. Den lagstiftning som gjorde det förbjudet att ”skymfa den svenska flaggan” avskaffades också 1970. Det skedde genom samma riksdagsbeslut som upphävde strafflagens och tryckfrihetsförordningens förbud mot ”skymfandet av det heliga i religiös mening”. Det som kallas hädelse.

Jag har skrivit om religionsfrihet som både en rättighet till (att få utöva) och en rättighet från (alltså att få slippa) religion. Jag har också skrivit om rätten att få häda, till exempel i en kommentar till en konflikt i moderaterna för fyra år sedan. Jag ska inte upprepa det här.

Pionjären Axel Danielsson dömdes till 22 månaders fängelse för ”hädelse av Gud”.

I början av 1900-talet var den svenska kyrkan en både samhällsbevarande och mycket mäktig institution. De som hädade eller satte sig upp mot denna institution tog stora personliga risker. De sparkade nerifrån upp mot makten och fick betala för det.

Idag är mycket annorlunda. Det finns inte (sedan 1970) några förbud mot hädelse och den svenska kyrkan är varken statskyrka eller speciellt mäktig. Dessutom finns idag inom kyrkan många företrädare för en helt annan samhällssyn än i den gamla kyrkan.

En annan skillnad är att dagens hädare oftast, med några få undantag (kan just nu bara komma på Elisabeth Ohlsson Wallin), har en helt annan agenda, en annan slagriktning. Deras sätt att utnyttja friheten att yttra sig om, eller på andra sätt förhålla sig till religion, är helt annorlunda. De flesta av dem sparkar neråt mot dem som redan på olika sätt är misstänkliggjorda, hopklumpade (av andra) och utsatta för fördomar. Islamofobin är idag den moderna rasismens och nationalkonservatismens främsta uttryck. När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Tyska studenter bränner insamlade ”otyska” skrifter och böcker i Berlin 11 maj 1933

Jag håller därför med de kristna kyrkoledare som den 13 september i ett gemensamt uttalande skriver att ”bränna böcker är barbariskt”. Bokbål var ju något som praktiserades av de tyska nationalsocialisterna. Och deras moderna arvtagare följer även i detta avseende i deras fotspår.

Kyrkoledarna menar även att den här typen av  medvetna kränkningar ”innebär ett allvarligt hot mot människors rätt till tro och religionsutövning”. Om brännandet av en Koran hade varit en helt isolerad händelse tror jag inte att jag skulle hålla med kyrkoledarna om detta. Men som jag skrev ovan så måste den ses som en del i en reaktionär offensiv där islam som religion och muslimer som grupp pekas ut och angrips på en mängd olika sätt. För nationalsocialisterna var det judarna som var syndabockar. För deras moderna efterföljare är det muslimerna. Därför är koranbränningen avsedd att vara inte bara provocerande utan också hotfull. Även om den senaste (?) i Rinkeby hade något mer löjeväckande än hotfullt över sig, vilket beskrivs av Andreas Magnusson i en artikel i Magasinet Para§raf.

Hållningen hos Uppsala Nya Tidning

Dagstidningen UNT här i Uppsala är officiellt liberal men under den senaste tiden har man kunnat se samma typ av glidning högerut som tidigare skett på till exempel Göteborgsposten. Igår söndag skrev den relativt nya ledarskribenten Emma Jaenson om dessa frågor under rubriken: ”Tassa inte på tå kring religionskritiken”. Hon resonerar där om skillnaden mellan vad som är lagligt hån mot religion och det som är hot och våld. En del av hennes allmänna resonemang kan jag hålla med om. Men det är uppenbart att Jaenson har en helt annan bild av den svenska verkligheten. Hon kritiserar till exempel kyrkoledarnas uttalande och menar att koranbränningen visserligen kan fördömas, det är ”fritt fram i ett fritt samhälle”, men utan att tydligt själv fördöma detta. Och hon tycker inte att det är ett hot mot folks rätt att tro. Att Jaenson har en helt annan verklighetssyn där den tilltagande islamofobin och hetsen från höger blir osynlig märks när hon på ett annat ställe skriver: ”I dag tycks dessvärre Sverige och västvärlden bli alltmer nervösa kring ifrågasättanden av religiösa uttryck, framför allt vad gäller islam…”

Att i den samhällssituation som vi har kalla en koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller beskriva det som att några (Sverige/Västvärlden?) ”blir nervösa” av den typen av regisserade angrepp är bara möjligt för någon som inte ser hela hotbilden eller rent av själv accepterar hoten.

Förändringarna inom eller bort från liberalismen inom borgerligheten illustreras av ett citat från UNT i december 2013 av den tidigare ledarskribenten Maria Ripenberg. Hon skrev:

Det är ingen hemlighet att kampen mot rasism, islamofobi, antisemitism och antiziganism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde slukar mycket av mitt engagemang som liberal ledarskribent.

När det gäller Jaenson tror jag knappast att hon skulle använda ett ord som islamofobi. Hon ser helt enkelt inte det fenomenet.

Ta klockorna och bilarna ifrån dom!

Jag hör moderatledaren på radion. Han är upprörd över folk som har dyra klockor och dyra bilar.

Jag kommer då att tänka på tidskriften Connoisseur som jag skrivit om här på bloggen tidigare. Det är den där tidskriften för ”den halva procent av Sveriges befolkning som har en högre inkomst än 2.0 miljoner kronor per år.”

I denna grupp är man mycket intresserad av att äga klockor och bilar. Connoisseur undersöker nämligen detta liksom en del annat. När man 2016 undersökte det i den här gruppen var det 7 procent som ägde fler än tio klockor. Och det var dyra klockor också. Det var dessutom 14 procent i gruppen som angav detta som ett ”intresse”, medan 35 procent angav bilar (i plural) som ett intresse. Trettio procent av dem hade också tre, fyra, fem eller fler bilar per hushåll.

Trots detta var det 31 procent som planerade att öka sin konsumtion av bilar medan 22 procent tänkte skaffa sig nya klockor.

Men nu var det ju inte den här gruppen som moderatledaren var upprörd över. Han ville komma åt ägandet av dyra klockor och bilar i gruppen av förorts-kriminella.

Själv har jag ju svårt för den här typen av obegriplig överkonsumtion oavsett vilka det handlar om. Vad den är uttryck för går det säkert att skriva en hel del om också. Kanske kan man till exempel tänka att de gängkriminella ser Danderyds-människornas livsstil som en sorts förebild för vad som är lycka och framgång?

Emma Jaenson och klasskampen

Läs och fundera över denna mening:

”Sannolikt finns en stor grupp väljare som har känt sig nödgade att rösta SD i brist på annat.”

Vad tänker du om någon som säger så? En person som säger att många kan ”känna sig nödsakade”, alltså tvungna, att rösta på ett visst parti ” i brist på annat” uttrycker väl därmed en viss förståelse för det partiet? Att det är ett val som är ganska rimligt. Vi vet att en del människor ibland väljer att rösta på något parti som ligger nära de egna åsikterna fastän de egentligen föredrar ett annat. Men här talar vi alltså om SD, ett odemokratiskt och allt annat än vanligt parti.

Det känns ganska märkligt att läsa detta som en ingress till en ledare i den officiellt liberala Uppsalatidningen UNT. Den nyligen bortgångne ledarskribenten Håkan Holmberg höll alltid en tydlig, principiell och kunnig rågång mot SD. I en liten skrift med namnet ”Den farliga mångfalden” visade han t.ex. att SD var ett parti med rötter hos antidemokratiska tänkare. Men nu är det alltså andra tongångar på UNT:s ledarsida.

Nu skriver ju inte ledarskribenten Emma Jaenson exakt så som i citatet ovan. Före ordet väljare i meningen står det ”vänster”. Det är alltså bland dem som Jaenson kallar ”vänsterväljare” som hon hittar dessa som hon menar känt sig tvungna att rösta på SD. Men ändrar det på det märkliga i hennes resonemang? Nej, inte såvitt jag kan se. Dessutom kan man fråga sig vad hon menar med ”vänsterväljare”? Enligt valundersökningar kom de flesta nya väljarna till SD 2018 från M och S, men bara en mycket liten del från V.

Jaenson tycks dessutom anse att valet av SD är ännu rimligare ifall en person är arbetare eller uppfattar sig själv som vänster. För hon skriver:

För den arbetare som vill lägga en röst till vänster har dock dagens vänsterpartier lämnat ett avgrundsdjupt hål efter sig.

Det här greppet är inte nytt, Emma Jaenson som fått sin skribentutbildning hos Timbro har lånat det från en del andra borgerliga skribenter. Karin Pihl, ledaskribent på Expressen skrev redan 2016 att stora delar av vänstern ”tappat klassanalysen helt”. Adam Cwejman skrev på liknande sätt i Göteborgsposten samma år att vänstern ”omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur”. Jaenson själv har som rubrik: ”När klasskampen blivit klassförakt”.

När människor som alltid konsekvent gått emot all rörelse och alla typer av krav som handlar om social rättvisa och nedbrytning av klassklyftor börjar låtsas som om de vore anhängare av klasskamp nerifrån så är det svårt att veta om man ska skratta eller förbanna deras falskhet.

Jaenson säger att ”klassisk vänsterpolitik” (som hon inte alls preciserar eller ger exempel på) inte längre finns ”representerad i rikspolitiken idag”. I hennes egna skriverier har jag aldrig märkt av ett uns av någon sådan ”vänsterpolitik” varken ”klassisk” eller ”modern”. Det är lika falskt som då Heberlein – på sin vandring högerut och efter valet av Trump – skrev om denne att han ”återupprättade dem som makten i åratal ignorerat”. På liknande sätt skriver Jaenson att ”Många ur dagens vänster föraktar arbetarmännen”. Det vore dumt att förneka att det inte kan finnas uttryck för ”klassförakt” – och då talar vi här om förakt neråt inte om det förakt som är lätt att känna inför olika uttryck för överklassens beteende – även bland människor som själva betraktar sig som vänster. Annat vore konstigt i ett klassamhälle. På samma sätt som dåliga attityder mot kvinnor kan finnas även bland dem som kallar sig feminister. Men att det skulle finnas ett utbrett förakt mot det Jaenson kallar ”arbetarmännen” är däremot helt enkelt inte sant. Däremot har det inom vissa delar av vänstern funnits kvar en gammaldags patriarkal bild av arbetarklassen från den tid då kvinnorna skulle vänta med sina krav. Dessutom ser dagens arbetarklass där undersköterskan är vanligare än metallarbetaren annorlunda ut än för ett antal decennier sedan. Men inget av detta handlar om något förakt för män i arbetarklassen.

Men Jaenson är inte bara i gott sällskap med vanliga borgerliga demagoger. Även en ökande grupp av intellektuella och skribenter som har kallat sig eller fortfarande kallar sig själva vänster, socialister eller kommunister har använt det här greppet. Det som förenar dem är istället att de alla närmat sig SD:s och  nationalkonservatismens sätt att tänka. Jag har skrivit om dem förut *. Och med näsa för det ruttna hittar Jaenson även de små lokalpartier med bakgrund i vänstern som tagit till sig den mer ”nationella klasspolitiken”. Du kan läsa om dem i en artikel i Arbetaren skriven av Toivo Jokkala. Naturligtvis gillar Jaenson dessa nationalistiska vänsterpartier som hon kallar  partier ”med mer traditionell klassretorik”.

Jag minns en artikel i UNT där Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap och medarbetare på ledarsidan för åtta år sedan kommenterade valet av Jonas Sjöstedt till ny partiledare för V. Hon tyckte där att han borde avstå från ”klasskampsretoriken”. Mycket har hänt i Sverige på åtta år. Det liberala partiet ligger under riksdagsspärren och såväl den socialdemokratiska som den borgerliga politiken har gått åt höger. Även UNT:s ledarsida har förändrats efter Holmbergs och Ripenbergs tid som redaktörer. En lägre nivå och mer reaktionärt innehåll för att sammanfatta. I denna tid skriver Timbro-utbildade skribenter att vänstern borde bedriva klasskamp och klassretorik. Det är verkligen förvirringens och förvirrarnas tid.

*Se denna länk eller denna länk

RUT än en gång

Emellanåt känns det ganska svårt att kommentera det som händer i samhället. En anledning till det (förutom det deprimerande läget med corona-pandemin och dess begränsningar av det vanliga livet) är att politiken ibland känns som om den går på ”repeat”. Samma gamla lösningar, bara med mera av samma slag.

När liberalerna får sossarna och miljöpartiet att genomföra ytterligare skattesänkningar för de rika, eller bidrag som kallas avdrag för de som har mest, så känns det på något vis som om det inte går att säga något mer mot detta. Får de aldrig nog? Hur illa ska de ställa till det? Hjälper inga argument eller nödrop?

Trots det gör jag i alla fall ett försök till här när det gäller det senaste om RUT (Rengöring, underhåll och tvätt). Det här skatteavdraget för det som kallas ”hushållsnära tjänster” och som funnits i Sverige sedan 1 juli 2007.

Själva förslaget

Regeringen S+MP lägger alltså tillsammans med samarbetspartierna C+L ett förslag till ytterligare utvidgning av RUT. Det ska lämnas till Lagrådet för att kunna beslutas i budgeten för 2021. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2021.

Förslaget innebär att taket för avdraget ska höjas från 50 000 kronor till 75 000 kronor per år. Dessutom ska ännu fler saker ingå. Det handlar om:

  1. Möblering av bostad och montering av möbler.
  2. Transport av bohag till andrahandsbutiker, loppmarknader och liknande.
  3. Enklare tillsyn av bostad och fritidshus.
  4. Tvätt vid tvättinrättning.

Kritik mot förslaget

Att höja taket för rutavdraget till 75 000 kronor per år motsvarar köp av tjänster för 150 000 kronor. Av de nästan 800 000 hushåll som gjorde rutavdrag år 2017 (antalet har ökat sedan dess) gjorde enligt Riksrevisionen de allra flesta (65,1% av hushållen) – se tabell – avdrag för under 5000 kr per år. Bara 5,5% av alla hushåll gjorde avdrag som var större än 20 000 kr. Hur många personer som kommer att köpa tjänster för 150 000 kr per år och göra avdrag på 75 000 kr vet vi inte ännu. Men det handlar alltså om en mycket liten grupp. Det är denna lilla grupp av mycket högavlönade som gynnas av förslaget.

Som Riksrevisionen konstaterade i en rapport så finns köpare av RUT-tjänster ”i samtliga delar av inkomstfördelningen, men de är kraftigt koncentrerade till hushållen med de högsta inkomsterna. En fjärdedel av rut-köparna och 40 procent av det totala avdragsbeloppet finns bland den tiondel av hushållen som har de högsta inkomsterna. 55 procent av det totala avdragsbeloppet finns bland den femtedel av hushållen som har de högsta inkomsterna.”

Denna profil av ojämlikhet och gynnande av dem som har mest stärks nu med det senaste förslaget.

Därför har även sådana som är för idén med rut-avdrag reagerat mot förslaget. En som reagerat är till exempel den f.d. (?) folkpartisten numera skatteexperten på TCO Karin Pilsäter. Hon skriver i en artikel i UNT (Vi som verkligen gillar Rut måste värna dess legitimitet):

De utökningar som nu föreslås i en lagrådsremiss riskerar som bäst att bli helt perifera, som sämst att undergräva förtroendet, leda till fusk och glidningar och nya krav på utvidgning………..

Det är väldigt mycket pengar. Ingen familj med någorlunda normal inkomster kan lägga så mycket pengar på denna typ av tjänster…………

Man måste också utgå från hur det faktiskt ser ut. Endast några hundra personer slog i taket på 50 000 kronor.

Och Jämlikhetskommissionen (se tidigare blogg) som anser att rutavdraget bör bevaras menar också i sitt betänkande att ”taknivån för möjligheten till skattereduktion bör inte höjas och möjligheten bör inte heller utvidgas till att omfatta fler tjänster”.

Som vanligt säger partierna som står bakom det senaste förslaget att det handlar om ”att få livspusslet att gå ihop”. De skulle aldrig säga att de bara vill gynna några hundra mycket rika personer. Istället säger de som Per Åsling, skattepolitisk talesperson för centern att det handlar om att ”människor som har en svag position på arbetsmarknaden nu får möjlighet att få ett jobb”.

Hur många extra jobb som skapas av dessa bidrag till de rika, eller vilka som får jobben, finns det olika undersökningar av. Och det som går att säga är åtminstone att RUT-anhängarna kraftigt överdrivit de jobbskapande effekterna.

Men oavsett det så är ju det avgörande vad vi väljer att använda skattepengarna till. Vilken sorts jobb vill vi ha fler av och vilka sektorer vill vi stärka? Vi kan göra olika val och de påverkar samhällsutvecklingen.

Istället för dessa bidrag (ja skatteavdrag är ju ett bidrag från andra skattebetalare) för jobb i hemmet (främst till de som har mest) så skulle ju pengarna istället kunna användas till att anställa fler inom vård, skola och omsorg. Med bättre löner och bättre arbetsvillkor dessutom. Att använda skattepengarna så skulle definitivt ge fler jobb. Men dessa jobb skulle dessutom vara till nytta för så många fler människor och definitivt också för dem som idag inte har möjlighet att få hjälp med ”livspusslet”.

 

Det betalda hemarbetet ett mått på graden av jämlikhet?

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare…..

Så skrev för några år sedan Patrik Engellau längtansfullt på bloggen ”Det goda samhället”. Han beskrev där hur det varit ”en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet”.

Den längtan efter ett svunnet klassamhälle som han där uttryckte återspeglar nog både stämningar inom hans samhällsklass och förklarar delvis framväxten av RUT-sektorn för de rikaste.

Däremot har han inte helt rätt i sin beskrivning. Långt in på 1900-talet var det fortfarande mycket vanligt med hembiträden även i de ”västerländska samhällena”, så också i Sverige.

På 1930-talet fanns det i Sverige fortfarande ungefär 50 000 hembiträden i städerna och tiotusentals pigor inom lantbruket. Dessa yrken försvann sedan alltmer efter 1945. Det blev allt ovanligare att städa andras hem och passa andras barn. Nu har utvecklingen vänt tillbaka till att alltmer likna denna tid. Men varför försvann dessa jobb i stort sett under många år?

Det brukar sägas att det berodde på de många nya hushållsmaskinerna som underlättade hushållsarbetet samt på utbyggnaden av den offentliga sektorn där alltfler kvinnor sökte jobb. Det stämmer väl. Men måste man inte också se det minskade antalet hembiträden som ett resultat av de minskade klyftorna i samhället? Både i form av lön och i form av vad vi (framförallt kvinnor) var beredda att acceptera av underordning och utsatthet. Ett samhälle där stora grupper säljer sin arbetskraft som arbetare i andras hem är också ett samhälle där klyftorna är stora. I ett mer jämlikt samhälle (som Sverige blev fram till 1980-talet) ville färre arbeta i andras hem samtidigt som färre också hade råd att köpa denna (nu dyrare) arbetskraft.

De ökade klyftorna är en del av en spontan utveckling i alla samhällen där inte folkrörelser och politiken ingriper för att göra något åt det. I Sverige har politiken nu alltför länge inte bara låtit bli att driva på för utjämning utan dessutom aktivt förstärkt klyftorna. Skattesubventioner för att arbeta i andras hem är bara en av många sådana åtgärder.

En Uppsalamoderat förhåller sig till en utredning och till forskningsresultat

I maj kom en utredning om den svenska skolan: ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28).

Att läsa utredningar är nog för de flesta människor något som inte är alltför lockande. De är omfattande och skrivna på ett för många svårtillgängligt språk. Men till skillnad från artiklar, tal eller utspel från de flesta politiker så är de ofta baserade på en mängd forskning. Forskning som ger oss en bild av verkligheten som är viktig att känna till för att veta hur våra önskningar och mål ska nås. Ofta kanske man tycker att förslagen till lösningar är otillräckliga. Det tycker jag till exempel om den här utredningen (se faktarutan längst ner). Men där finns ändå en grund i aktuell forskning som pekar ut orsaker och problem. I utredningen om en likvärdig skola skriver man att det ”råder bred konsensus i forskningen om att skolval och en ökad förekomst av fristående skolor bidragit till ökad snarare än minskad social och etnisk segregation i den svenska grundskolan” (s. 197).

Det här borde alltså vara viktigt att diskutera förutsatt att man tycker att en likvärdig skola är något att sträva efter. I lokaltidningen UNT här i Uppsala har vi kunnat läsa två inlägg på debattsidan om utredningen. Först skrev Carl Lindberg (s) ett inlägg den 11 augusti med, som han skrev, förhoppningen att många skulle läsa utredningen och ”delta i en öppen debatt om dess förslag”.

Den 21 augusti ger sig moderaten Markus Lagerqvist in i debatten. Men han verkar inte alls intresserad av att diskutera innehållet i utredningen. Jag undrar om han ens tittat på den. Istället skriver han om det gamla Östtyskland som han påstår var en modell för den svenska Enhetsskolan samt en del annat ytligt strunt.

Det fick mig att igår skriva ett debattinlägg till UNT. Här är det:

 

Varför har likvärdigheten i den svenska skolan minskat?

I den svenska skollagen står att utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform, samt att strävan ska vara att uppväga skillnader i elevernas förutsättningar.

Hur det ligger till med den saken tas upp i två utredningar som kommit under året: Utbildningsdepartementets utredning En mer likvärdig skola (SOU 2020:28) som kom i maj och i Jämlikhetskommissionens betänkande En gemensam angelägenhet (SOU 2020:46) som släpptes nu i augusti.

Enligt båda dessa utredningar har likvärdigheten inom det svenska skolväsendet minskat till följd av det fria skolvalet och införandet av fristående skolor. Enligt utredningen om likvärdighet råder det en ”bred konsensus i forskningen om att skolval och en ökad förekomst av fristående skolor bidragit till ökad snarare än minskad social och etnisk segregation i den svenska grundskolan”(s. 197). Och i Jämlikhetskommissionens betänkande heter det att: ”Skolsegregationen har som konstaterats ovan ökat kraftigt i Sverige, och skolvalets bidrag till detta är inte obetydlig: knappt en tredjedel av den totala ökningen av skolsegregationen kan förklaras av skolvalet” (s. 323).

I ett debattinlägg i UNT den 11 augusti tog Carl Lindberg (s) upp utredningen En mer likvärdig skola. Han hoppades att många skulle läsa utredningen och ”delta i en öppen debatt om dess förslag”. Jag tycker också att en sådan öppen debatt om de allvarliga problem som vi har är mycket viktig. Det kräver naturligtvis att vi utgår från den rådande forskningen och är överens om målet.

Markus Lagerqvist (m), som den 21 augusti ger sig in i debatten, har tyvärr ett annat förhållningssätt. Jag undrar om han över huvud taget har tittat i eller läst utredningen. Lagerqvist menar att ”den svenska skolans förfall” började med enhetsskolan i slutet av 1960-talet, vars modell enligt honom hämtades från det gamla Östtyskland. Hur detta auktoritära land skulle stått modell för den mer elevstyrda undervisningen som präglat den svenska skolan, eller för det som på ett slappt sätt kallats för ”flumskolan” har jag mycket svårt att förstå.

Många olika trender har svept genom det svenska skolväsendet under de senaste decennierna och mycket har förändrats. Även jag, som f.d. lärare, är kritisk till mycket som hänt, till exempel sådant som inneburit ett nedtonande av lärarledd undervisning. Men jag tror ändå att bilden av dagens svenska skola är mer mångfacetterad och motsägelsefull än i Lagerqvists beskrivning. Framförallt tror jag inte att det – som Lagerqvist tycks mena – räcker med att förändra skolans pedagogik (”ordning och tydliga krav”) för att komma åt de problem med minskad likvärdighet som vi numera upplever. Och oavsett vad vi tänker om införandet av det som Lagerqvist kallar ”en ansvarsfull invandringspolitik” så kommer inte heller införandet av en sådan politik att lösa de nuvarande problemen med bristande likvärdighet.

Lagerqvist skriver vidare, utan att ange någon källa, att ”forskningen visar att skolsegregationen bara till 10-15 procent kan förklaras med det fria skolvalet”. Men oavsett om skolvalet orsakar en tredjedel av skolsegregationen (vilket Jämlikhetsbetänkandet hävdar), eller tio procent (vilket Lagerqvist hävdar) så är det väl ändå ett problem? Något att förhålla sig till och försöka göra något åt.

Naturligtvis är inte skolval och skattefinansierade friskolor de enda faktorerna bakom de ökande skillnaderna. Även den ökande boendesegregationen påverkar självklart skolan. Men här konstaterar likvärdighetsutredningen att det är svårt ”eller till och med omöjligt” att ”reda ut hur stor andel av skolsegregationen som kan hänföras till skolval respektive boendesegregationen” (s. 196).

Det behövs alltså både åtgärder för att minska boendesegregationen och åtgärder för att minska eller eliminera de segregerande effekterna av skolval och friskolekoncerner. Men det förutsätter att vi verkligen vill nå en likvärdig skola och att vi är villiga att diskutera de verkliga problemen.

Anders Fraurud, f.d. lärare

När jag för en stund sedan kollade mejlboxen (och innan jag skrev detta blogg-inlägg) så var där ett kort och lakoniskt brev från UNT:s debattredaktör:

Hej och tack för din artikel men vi får tacka nej.

Bästa hälsningar,

Emma Jaenson

Om ni själva vill göra en bedömning av debattredaktörens prioriteringar vad gäller saklig debatt och kvalitet så föreslår jag att ni nu också går in och läser det publicerade inlägget av moderaten Lagerqvist

 

Faktaruta:

Utredningen föreslår bland annat att:

  • Ett gemensamt skolval där alla vårdnadshavare och alla huvudmän deltar införs och administreras av Skolverket. Det fria skolvalet, dvs. att vårdnadshavarna kan lämna önskemål, ska behållas. Det ska även fortsatt finnas en garanti för elever att bli placerade vid en kommunal skolenhet i närhet till hemmet om vårdnadshavaren inte önskar en annan skola.
  • Möjliga urvalsgrunder till skolor förändras och regleras. När det finns fler sökande än platser vid en skola ska huvudmannen kunna välja att använda någon eller några av urvalsgrunderna syskonförtur, geografiskt baserat urval, kvot eller skolspår (för enskilda huvudmän verksamhetsmässigt samband). En huvudman ska också kunna välja att ge elever lika möjligheter att få en plats, dvs. att ett randomiserat urval görs bland de elever som önskar en viss skola.
  • En förändring ska genomföras av hur ersättningen till enskilda huvudmän, den s.k. skolpengen, beräknas. Avdrag ska göras för de merkostnader som uppstår p.g.a. att olika huvudmän har olika ansvar. Kommunen har, till skillnad från enskilda huvudmän, ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever, något utredningen funnit genererar betydande merkostnader över tid.
  • Flertalet riktade statsbidrag slås samman till ett sektorsbidrag till skolan. Sektorsbidraget ska stödja skolverksamheten och stimulera skolutveckling utifrån lokala behov och prioriteringar. För att erhålla statsbidrag ska huvudmannen utifrån analyser av den egna verksamhetens utvecklingsbehov sammanställa en treårig handlingsplan för att stärka likvärdighet och undervisningskvalitet. Resultatet av handlingsplanen ska följas upp och redovisas och Skolverket ska följa och stödja huvudmännens arbete. Staten föreslås också skjuta till ytterligare 3 miljarder kronor till sektorsbidraget.
  • Skolverket bör etablera en regional organisation för att säkerställa ett aktivt och nära samarbete med huvudmännen i varje region. Genom en tydlig regional närvaro kan en starkare samlad kapacitet för att genomföra skolans uppdrag åstadkommas samtidigt som samarbetet på regional nivå mellan huvudmän, såväl kommunala som enskilda, och staten inklusive t.ex. universitet och högskolor underlättas. Detta är särskilt nödvändigt för att skolor med svaga resultat, mätt i förhållande till skolans förutsättningar eller elevernas faktiska kunskapsresultat, snabbare ska kunna identifieras och insatser vidtas.

Jämlikhet ett liberalt projekt?

Kommissionen har i sitt arbete utgått från en liberal samhällssyn, med innebörden att analysen ska utgå från enskilda individer och inte från familjer, klaner, nationer eller andra grupperingar. Medborgarna i ett liberalt samhälle garanteras vissa grundläggande rättigheter men är i gengäld skyldiga att ta ansvar för sitt eget liv. För att dessa knippen av rättigheter och skyldigheter ska uppfattas som legitima av befolkningen i stort måste alla medborgare också ges rimliga möjligheter att realisera sina visioner om ett gott liv.

           Per Molander och Finansministern

Detta står att läsa på s. 37 i det betänkande (SOU 2020:46) i två olika delar från Jämlikhetskommissionen som släpptes den 6 augusti. Bakgrunden är att regeringen noterat att inkomstskillnaderna ökar i Sverige. Därför tillsattes den 2 augusti 2018 en kommitté som skulle lämna förslag som ”långsiktigt ska minska klyftorna i Sverige”.

Att en kommitté med ”en liberal samhällssyn” skulle ha något att tillföra när det gäller att analysera ojämlikheten eller ge förslag på hur den kan minskas kan en ju känna sig skeptisk till. Inte bara därför att jag själv betraktar mig som socialist utan också med tanke på liberala partiers stora ansvar när det har gällt att både bidra till, cementera och förvärra ojämlikheten. Men denna skepsis är faktiskt delvis obefogad när man tar del av det som står i betänkandet.

Så här resonerar kommittén om sociala skillnader:

För att skillnader i levnadsförhållanden ska uppfattas som legitima bör de bero på faktorer som den enskilda individen själv rår över och därmed kan hållas ansvarig för. Kärnan i den liberala samhällssynen är att varje människa så långt möjligt ska ansvara för sitt eget liv, men för att denna princip ska ha legitimitet måste utfallet också bero av val och handlingar som hon har förutsättningar att ta ansvar för. (s. 128)

På ett annat ställe resonerar man på liknande sätt om ”distinktionen mellan förutsättningar och utfall” där ju liberaler och borgerliga oftast mer betonar att ”förutsättningarna” ska vara lika men att sedan utfallet ska bero på (och beror på) en själv. Men här skriver kommissionen att denna skillnad är:

….”svår att upprätthålla, eftersom det som är utfall i ett skede av livet bildar förutsättning för nästa skede……Utfallet i föräldragenerationen är därför en viktig förutsättning för barnen. Utan korrigerande ingrepp som subventionerad utbildning och arvsskatt kommer därför ojämlikheten att växa över tid, även om man hypotetiskt skulle tänka sig ett utgångsläge med en helt jämn fördelning. (s. 21)

I denna ansats märks en intressant spänning inom det som skulle kunna vara det nutida liberala tänkandet. Samtidigt undrar jag över i hur hög grad denna spänning finns representerad inom dagens liberala partier. Mycket har ju ändrats och förskjutits under de senaste decennierna. För just denna tanke med nödvändiga korrigerande ingrepp för att motverka ojämlikheten har ju sedan länge inte varit utmärkande för politiken över huvud taget. Reformer har till exempel fått en helt annan betydelse än den de hade under den tid då den svenska välfärdsstaten byggdes upp.

I själva verket tycks detta vara en mycket intressant  rapport både vad det gäller analysen av hur det ser ut och när det gäller förslag till åtgärder. Ja, där finns ett stort material grundat på forskning som i sin förlängning ifrågasätter mycket av den nu rådande politiken. Att det är så beror inte på att analysen eller förslagen egentligen är särskilt radikala utan är mer ett uttryck för hur långt både högervridningen och kunskapsavvecklingen har gått i Sverige. Jag har bara läst sammanfattningen och inledningen på den omfattande luntan och i övrigt hastigt tittat igenom materialet. Men här är några hastiga nedslag från en sådan genomläsning som visar att denna rapport innehåller mycket viktigt material för att försvara välfärd, jämlikhet och samtidigt bemöta högerns ytliga, förenklade och grova beskrivningar av dagens samhällsproblem.

 

Att jämlikhet är något vi ständigt måste kämpa för:

Både teoretiska argument och historisk erfarenhet indikerar att ojämlikheten växer av egen kraft under normala förhållanden. Med andra ord är en viss nivå av jämlikhet i ett samhälle inte stabil i sig själv utan behöver försvaras och underhållas. (s. 19)

Jag brukar ofta tänka att rörelsearbete är ungefär som att bygga sandfigurer på stranden: om man inte håller på hela tiden så försvinner de ganska snart. Men samma sak kan också sägas om de erövringar som arbetarrörelsen och andra folkrörelser uppnått i form av demokrati och välfärd.

 

Om de oerhört gynnsamma villkoren för kapitalägare i Sverige:

De internationella jämförelser av villkoren för företagande i olika länder som regelbundet görs av Världsbanken och olika finansinstitut visar dock att villkoren i Sverige hör till de gynnsammaste i världen. Om detta motiv har haft någon relevans i det förflutna, har det alltså nu förlorat sin kraft. (s. 20-21)

Vi ska alltså inte låta lura oss av de klagosånger som så ofta  hörs från företrädare för kapitalintressena i Sverige.

Att jämlikhet inte alls hämmar utan tvärtom är bra för tillväxten:

De analyser som mer i detalj beskriver sambandet mellan fördelning och tillväxt finner ett stabilt positivt samband mellan en jämförelsevis hög inkomstandel för de nedre inkomstskikten och den ekonomiska tillväxttakten. (s. 22)

Oavsett hur vi ser på det knepiga begreppet tillväxt och även om vi vill minska den materiella tillväxten inom många områden för att rädda klimat och miljö så är det alltså inte jämlika villkor som hämmar tillväxten även om detta ofta hävdas från högerkanten.

 

Att tilliten mellan människor i ett samhälle är beroende av graden av jämlikhet och att detta får konsekvenser både för demokratin och graden av kriminalitet:

Sambandet mellan jämlikhet och tillit är starkt och belagt i både internationella och svenska undersökningar. Analyser av svenska data från regioner indikerar att det är inkomstandelen hos dem som tillhör den nedre halvan av inkomstfördelningen som är den viktiga för nivån på den generella tilliten. (s. 23)

En omfattande samhällsvetenskaplig forskning har också etablerat samband mellan jämlikhet och tillit i samhället. Tilliten är sin tur positivt kopplad till en rad indikatorer på välfärd –bättre fungerande demokrati, högre ekonomisk tillväxt, lägre korruption, lägre brottslighet, bättre hälsa med flera. Forskningen indikerar också direkta samband mellan jämlikhet och demokrati. Ett jämlikt utbildningssystem har också högre social rörlighet och starkare tillväxt. En jämlik rekrytering till den offentliga förvaltningen som bygger på meriter och inte på familjebakgrund bidrar till lägre korruption, med de vinster för samhälle och ekonomi som detta för med sig. En omfattande samhällsvetenskaplig forskning har också etablerat samband mellan jämlikhet och tillit i samhället. Tilliten är sin tur positivt kopplad till en rad indikatorer på välfärd –bättre fungerande demokrati, högre ekonomisk tillväxt, lägre korruption, lägre brottslighet, bättre hälsa med flera. Forskningen indikerar också direkta samband mellan jämlikhet och demokrati. (s. 130)

Detta är viktiga insikter att använda mot dem som bara ser hårdare tag och längre straff som svar på olika typer av brottslighet.

 

Att den nordiska ojämlikheten är politiskt beslutad:

Den ökade ojämlikheten i de nordiska länderna förklaras huvudsakligen av politiska beslut och i viss utsträckning av uteblivna beslut, såsom att inte justera transfereringar i paritet med utvecklingen av reallönerna. I det korta perspektivet har den minskade omfördelningen i skatte- och transfereringssystemen betytt mest. På längre sikt får ökad segregation i boende och skolsystem stor betydelse för skillnaden i uppväxt-och levnadsvillkor, liksom effekterna av tekniska och ekonomiska förändringar som inte möts med tillräckliga mot-åtgärder. (s.35)

Ansvaret ligger hos dem som haft den politiska makten och inte gjort något åt de ökade klyftorna utan istället bidragit till att öka dem.

 

Att EU-inträdet bidragit till ökad ojämlikhet och gynnat kapitalet på arbetets bekostnad:

En viktig orsak till den ökande ojämlikheten på alla nivåer är att nationalstaten genom en rad politiska beslut under de senaste tre, fyra decennierna har försvagats. I Sveriges fall har en betydande del av lagstiftningsauktoriteten förskjutits uppåt till EU-nivån. Den grundläggande principen för EU-samarbetet är de så kallade fyra friheterna –rörelsefrihet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Denna princip kan i förstone se neutral ut, men den gynnar kapitalet på arbetets bekostnad, eftersom kapitalet är mer lättrörligt. Arbetskraftens rörlighet har varit högst för arbetskraft från låginkomstländer inom unionen, vilket kan påverka mot-svarande grupper på den svenska arbetsmarknaden negativt. (s. 36)

 

Att det faktum att alltmer ansvar för samhällsfunktioner lagts ut på kommunerna istället för staten också bidragit till ökade skillnader:

Ansvar har delegerats till kommuner; skolan är det viktigaste exemplet. Delegering till kommunerna ökar i sig spridningen på utfallen, eftersom kommunerna även i närvaro av ett utjämnings-system har mycket olika kapacitet. Också skillnader i politiska preferenser hos den lokala majoriteten ger utslag. (s. 37)

 

Att kommunernas försök att kopiera marknaden ytterligare ökat klyftorna:

Marknadsliknande lösningar och styrmetoder innebär att marknadens inneboende tendens till koncentration och ojämlikhet får effekter också i den offentliga sektorn. Några av de viktiga politikområden som nämnts ovan –bostads-politik, socialförsäkringar –har också påverkats av statens reträtt från tidigare åtaganden, ofta i form av gradvisaförändringar orsakade av uteblivna beslut. (s. 37)

 

Det finns alltså all anledning att dyka djupare i denna lunta som innehåller forskningsresultat, analyser och intressanta resonemang fjärran från den dominerande politiska debatten. Desto sorgligare och mer upprörande då att regeringen lägger fram betänkandet som om de helst ville ha så lite uppmärksamhet som möjligt kring det hela. Karin Pettersson tar i en utmärkt artikel i Aftonbladet upp (bland annat) denna vinkel, då hon skriver:

På amerikansk politiska kallas det för ”take out the trash” – att ta ut soporna. Uttrycket används för tekniken att dumpa nyheter man inte vill att folk ska lägga märke till. En minister som har slarvat med kvittona? Släpp nyheten en fredag eftermiddag när folk hunnit ta helg. Hundratals förslag för ökad jämlikhet och en förödande analys av ojämlikhetens konsekvenser? Bäst att lägga fram den när det fortfarande är semester och redaktionerna bemannas av sommarvikarier.

 

En liten jämförelse med dagens politiska liberaler

Kommittén under ledning av Per Molander har alltså liberala värderingar och utgångspunkter samtidigt som de tar in en kritisk bild av den svenska ojämlikheten. I detta skiljer sig kommitténs analys och slutsatser enormt från de partier som idag kallar sig liberala. Ja, tyvärr även från den del av socialdemokratin som dominerar det socialdemokratiska partiet.

De liberala begränsningarna i förhållande till ett socialistiskt synsätt märks naturligtvis. Till exempel när kommittén gör bedömningen att ”Rut-avdraget bör bevaras” (s. 953) samtidigt som man konstaterar att ”Rut-avdraget är alltså en subvention som mest gynnar höginkomsttagare” (s. 951) eller att ”en fjärdedel av alla som nyanställs inom rut-företagen är arbetskraftsinvandrare från Europa, som därför inte kommer in i branschen från arbetslöshet eller sysselsättning i Sverige” (s. 951). Däremot går kommittén emot de höjningar och utvidgningar av RUT, som nu ska genomföras av regeringen, då de skriver: ”men taknivån för möjligheten till skattereduktion bör inte höjas och möjligheten bör inte heller utvidgas till att omfatta fler tjänster”.

När det gäller beskattning finns också i betänkandet beskrivningar och slutsatser som vi aldrig hör från liberalt håll. Det gäller när man konstaterar att ”Skattekvoten har sedan sekelskiftet sjunkit med 5,8 procent av BNP, i dagsläget motsvarande drygt 290 miljarder kronor” (s. 928), att ”Skatteutgifternas utformning innebär att de tenderar att vara mest gynnsamma för höginkomsttagare” ( s.930) och att ”Utifrån ett fördelningsperspektiv bedömer kommissionen också att kapitalbeskattningen behöver öka” (s. 932)

Det finns många andra intressanta och användbara inslag i betänkandet, till exempel när det gäller synen på migrationen, barns rättigheter eller skolan. Kanske kommer jag att återkomma till dessa områden. Men oavsett de begränsningar i synsätt som jag tycker verkar finnas i rapporten är den viktig. Och det är viktigt att den inte försvinner in i tystnaden. För är det något som rapporten verkligen visar så är det att försöken att grunda argument mot jämlikhet på forskning inte håller. Det handlar istället bara om något så enkelt som att försvara egenintresset hos gynnade grupper. Det kan naturligtvis inte sägas tydligt och rakt ut. Det skulle ingen vinna några röster på. Därför draperas deras förslag alltid under tal om frihet, gynnande av arbetstillfällen eller liknande. Men alla dessa skattesänkningar för dem som har mest, dessa rättigheter att gå före i köer eller sätta sina barn i skolor med andra gynnade, att få hemarbeten utförda av andra med skattemedel och liknande, det handlar bara om detta.

Kunskapen, åtgärderna och ”kommandobryggan”

Om halten koldioxid fortsätter att öka i atmosfären kommer detta sannolikt leda till stigande temperaturer. Det finns inga tvivel om att skadorna på miljön kommer att bli allvarliga.”

(Ur ”Robinson-rapporten” från 1968)

Att den ökade halten av växthusgaser i atmosfären leder till ökade temperaturer har varit känt sedan länge. Att detta är mycket allvarligt för livet på jorden blir alltmer uppenbart. Vi vet också att detta hänger ihop med den ökade användningen av fossila bränslen. Utvecklingen vad gäller energiförbrukning och olika energislag ser ut så här enligt IEA:

 

 

 

År 2014 såg fördelningen mellan energislagen ut så här:

Det brukar sägas att det handlar om ”människans” användning av fossila bränslen. Och det är ju sant. Vi människor konsumerar, transporterar, förflyttar oss och så vidare, med hjälp av fossila bränslen på ett sätt som vi inte gjort tidigare i vår arts historia. Det handlar om en förändring under de senaste 200 åren ungefär. Och det har skett en enorm ökning speciellt under de senaste årtiondena. Samtidigt döljer detta tal om ”människan” i allmänhet en del viktiga förhållanden, till exempel att vårt uttag av fossil energi (liksom alla sorters uttag ur jorden) är mycket ojämnt fördelat mellan oss människor. Det skymmer också att vi människor ingår i system för produktion och konsumtion där några få av oss har ett mycket större inflytande än andra.

Alla är vi konsumenter. Och som konsumenter ingår vi alla i fossildrivna system. Men när det gäller inflytandet över dessa fossildrivna system så är skillnaderna mycket stora. För det som konsumeras har först producerats. Och här är det några få men väldigt stora och mäktiga bolag som dominerar produktionen. Enligt en forskarrapport i Nature från september 2019 står 100 kol-, olje- och gasbolag för omkring 70 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Forskarnas genomgång visade också att bara tio bolag står för 72 procent av världens oljereserver. Lika många står för 51 procent av världens gasreserver. Tio bolag står också för över 30 procent av världens cementtillverkning, en industri som beräknas orsaka omkring 8 procent av koldioxidutsläppen globalt. Carl Folke, forskare, chef för Beijerinstitutet för ekologisk ekonomi i Stockholm och en av studiens huvudförfattare sa till Ny Teknik att:

Ägarkoncentrationen är häpnadsväckande hög, men det innebär också att det finns en enorm möjlighet att snabbt ställa om. De här företagen kan forma planetens framtid.

Carl Folke hade verkligen rätt i detta. Den höga ägarkoncentrationen gör att möjligheten till en samordnad och snabb omställning borde vara mycket stor från den ”kommandobrygga” som styr dessa bolag. Men tyvärr så visar fakta från ”kommandobryggan” att viljan knappast funnits där. Kunskapen har man haft men man har gjort allt för att dölja eller motarbeta den. De mest kända exemplen handlar om de stora oljebolagen.

Carroll Muffett

Carroll Muffett, advokat och ledare för miljöorganisationen CIEL, Center for International Evironmental Law, hävdar till exempel att oljeindustrin har känt till sambandet mellan ökad koldioxidhalt i atmosfären och ett varmare klimat ända sedan 1950-talet, men gjort allt för att dölj detta och istället sprida desinformation. Muffett hänvisar till “Brannonrapporten” från 1957 samt “Robinson-rapporten” från 1968. Ett citat från den senare rapporten läste du i inledningen till den här artikeln. ”Brannonrapporten” finansierades av Exxon Mobil och ”Robinson-rapporten” av USA:s oljeindustri. Andra exempel på att oljeindustrin känt till sambanden mellan fossila bränslen, växthusgaser och förändrat klimat kan du till exempel hitta hos Laestadius (Klimatet och omställningen s. 67 – 68, Boréa 2018).

Makthavarna på ”kommandobryggan” kände alltså till fakta. Men istället för att föra ut kunskapen gjorde de allt för att dölja den och istället desinformera. Till detta har de haft enorma resurser. Förutom desinformation och stöd till s.k. klimatskeptiker har de också ägnat sig åt en omfattande lobbyverksamhet för att påverka politiska makthavare.

Grönvaskande

Enligt den amerikanska affärstidningen Forbes använder de fem största olje- och gasbolagen varje år ungefär 200 miljoner dollar (1,9 miljarder kronor) på lobbying för att kontrollera, fördröja eller stoppa bindande klimatåtaganden. Dessutom lägger de 195 miljoner dollar på ”varumärkesbyggande verksamhet” som syftar till att skapa en bild av att de stöder arbetet mot klimatförändringarna.

Jag har tidigare skrivit om den rapport som visade att de fem största olje- och gasföretagen – BP, Shell, Chevron, ExxonMobil och Total – mellan år 2010 och 2018 använde minst 2,7 miljarder kronor till lobbyverksamhet i EU för att påverka klimatpolitiken. Detta sysselsatte 200 lobbyister i Bryssel. Dessa lobbyister höll 327 möten med EU: s högsta tjänstemän mellan 2014 och 2018. Alltså mer än ett möte per vecka.

Förvisso formar de stora multinationella bolagen ”planetens framtid”, för att citera forskaren Carl Folke. Men inte på något positivt sätt. Tvärtom. Och kraven på åtgärder för omställning till en fossilfri värld krockar naturligtvis med intressena hos dem som har makten i och över de stora bolagen. En miljö- och klimatrörelse som menar allvar kan därför inte acceptera de gränser som sätts upp av dessa bolag eller deras språkrör inom politiken. Avvecklingen måste ske och den måste ske utan hänsyn till fossilindustrins makthavare. Detta är och kommer vara den avgörande skiljelinjen mellan en klimatrörelse som menar allvar och olika typer av ”grönmaskerade” politiker och opinionsbildare.

Naturligtvis vore det allra mest effektiva och snabba sättet för omvandling att styra den från de ungefär hundra ”kommandobryggorna”. Som framgår av det jag skrivit ovan så tror jag inte att det kommer ske med de regimer som nu befinner sig där. Det kan bara ske genom en demokratisk kontroll över dessa bolag, som sätter hänsyn till klimat, miljö och rättvis fördelning före vinst för några få här och nu. Hur en sådan demokratisk kontroll ska kunna upprättas på global nivå finns det väl inte någon varken inom klimatrörelsen eller inom världens olika vänsterrörelser som har ett svar på. Men visst vore det den mest effektiva åtgärden för omställning?

%d bloggare gillar detta: