Ett nytt argument för vinst i välfärden?

När det gäller argument kring vinst i välfärden känns det ofta som om det mesta redan är sagt, från bägge sidor. Från bägge sidor harvar vi om argument som använts flera gånger förut. Och vi kommer säkert fortsätta med det ett bra tag till så länge inte förutsättningarna förändras.

I dagens UNT ser jag en ny debattartikel i ämnet från de bägge moderaterna Olsson och Hägglund. De menar att förslaget till vinstbegränsning ”straffar en hel bransch” och är ”ett svek mot skötsamma entreprenörer”. Av argumenten för denna uppfattning är inga alls nya utom ett och det är faktiskt lite intressant.

Ett av de mer vulgära –  men ändå mycket vanliga – argumenten mot vinstbegränsningar, har varit att detta skulle vara något mycket extremt. Argumentet har ofta framförts av kapitalägarna och olika borgerliga politiker och debattörer. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv sa till exempel att det skulle vara ett ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten” (DI 30/8 2016). Andra har sagt att Sverige skulle bli som Nordkorea.

Man har alltså velat skapa bilden av att vinstuttag i skattefinansierad välfärd är det normala i världen och att något annat vore extremt. Här blir inlägget från Olsson och Hägglund lite intressant för de inleder sin artikel så här:

Sverige är ett föregångsland som brutit det statliga monopolet i välfärdssektorn. Tack vare detta har vi nu ökad valfrihet, effektivitet och kvalitet. Detta är något vi ska vara stolta över.

Vad de erkänner här är alltså att det är rätten till vinstuttag som är det avvikande. Hur man värderar denna avvikelse från det gängse är en annan sak. De beskriver den som att vi går före. Man skulle också kunna kalla avvikelsen för extrem eftersom Sverige numera – efter att Chile avskaffade den möjligheten inom skolområdet häromåret – är ensamt i världen om detta.

Men det går inte rent logiskt att både hävda att Sverige är annorlunda än resten av världen (”ett föregångsland”) när det gäller dessa vinstuttag och samtidigt hävda att det är extremt och ett ingrepp i den privata äganderätten att vilja ta bort den möjligheten och ha det som i resten av världen. Dom får ta och bestämma sig här på den borgerliga kanten.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Indoktrineringen…

För snart 50 år sedan kom boken Indoktrineringen i Sverige, skriven av författaren Göran Palm. Jag plockade ut boken ur bokhyllan häromdagen, tittade igenom den och funderade över den i förhållande till vår tid.

Själva ordet indoktrinering kan ju betyda lite olika saker, men det handlar om idémässig påverkan. Ordet används inte så ofta numera i Sverige. Ändå finns fenomenet kvar. Det diskuteras också, fast på ett ganska annorlunda sätt.

Som Palm skrev så ”finns inga samhällen där indoktrinering saknas…..men i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som ….opartisk eller objektiv”.

Och den bedrivs ”uppifrån och ner i samhället, från det makthavande eller opinionsbildande fåtalet till det mer eller mindre maktlösa flertalet”.

Han tillägger: ”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur stark och omfattande indoktrineringen är”.

Boken som kom ut 1968 skrevs i en mycket annorlunda tid och i ett Sverige som skiljde sig från dagens samhälle på många sätt. I boken undersöks många olika uttryck, former och platser för indoktrineringen, som skolan, televisionen, pressen, rättsväsendet eller forskningen. En del av exemplen är naturligtvis inte lika aktuella längre när det gäller konkreta detaljer. Men Palms metod och slutsatser känns ofta fortfarande giltiga. Till exempel undersökte Palm klassbegreppet och påpekade att ”den kanske viktigaste formen av klassindoktrinering ” är ”den som får oss att glömma att klasser och klassmotsättningar finns”.

Boken avslutas med orden:

Vi har alla sedan länge blivit förda bakom ljuset. Vi blir alla, varje dag och varje timme, förda bakom ljuset.

 

Indoktrineringen idag

År 1968 fanns det förvisso ett nyvaket ifrågasättande av många etablerade sanningar. Inom vissa områden var detta uppvaknande brett och ledde också till samhällsförändringar. Det gällde till exempel sådant som handlade om kvinnors och barns rättigheter. Men inom andra områden där det skedde en radikalisering var den  knappast utbredd bland stora grupper. Jag tror inte man kan säga att några större grupper kände sig ”förda bakom ljuset”.

I vår tid verkar däremot denna känsla av att bli förda bakom ljuset ha ökat kraftigt. Misstron mot tidigare auktoriteter verkar ha ökat. Ofta har denna känsla vridits åt ett annat håll än 1968. Den utnyttjas av krafter som kritiserar samhället från helt andra utgångspunkter än Palms socialistiska. Med utvecklingen av det som kallas sociala medier på internet har allt fler människor vänt sig bort från etablerade medier. Tyvärr innebär detta i många fall att de skaffar sig ännu mindre av faktiska kunskaper om verkligheten, ja att de till och med tar till sig helt falska nyheter. Dessutom får de på köpet värderingar som sprider hat mellan människor.

Det finns all anledning idag att bekämpa nätets troll och hatbubblor. Och det är sant att seriös journalistik är viktigt. Men låt oss inte för den skull göra etablerade (borgerliga) medier bättre än de är. Genom att välja vad som ska skildras av verkligheten och genom sättet att beskriva det som sker är de naturligtvis nu som tidigare långt ifrån objektiva. Den husbondens-röst-journalistik som ser på världen med USA:s ögon liksom den osakliga rysskräcken har också stärkts i dessa medier. Dessutom har den högerextrema vågen också påverkat etablerade medier och deras sätt att skildra världen.

 

Extremhögerns indoktrinering

Extremhögern har ju varit framgångsrik på många sätt. Främst kanske genom att de lyckats påverka den dominerande bilden av hur samhället ser ut och vad som händer. Idag har många av dess synsätt och beskrivningar blivit en del av den dominerande borgerliga indoktrineringen.

Den högerextrema rörelsen brukar indelas i tre delar: den parlamentariska (SD), nätkrigarna som inte bara består av ensamma galningar utan är en mycket etablerad, välorganiserad och penningstark verksamhet samt gatukrigarna (de öppna nazisterna). Jag skulle vilja lägga till en ytterligare grupp. En grupp som inte direkt är ansluten till den högerextrema rörelsen men surfar med och bidrar till att stärka den. Den gruppen kan vi kalla de intellektuella opportunisterna. Det är personer med tillgång till utrymme inom etablerade medier. De beskriver sig själva med olika politiska etiketter. En del har snabbt men tydligt förflyttat sig politiskt ut mot högerkanten. Andra kallar sig liberaler, socialdemokrater eller till och med vänster. Men det som förenar dem är att de på sina olika sätt bidrar till den högerextrema rörelsens beskrivning av hur samhället ser ut och de problem vi står inför. En sak som förenat dem har varit talet om ”åsiktskorridoren”, ett ganska lustigt uttryck när det används av människor som verkar ha obegränsad tillgång till etablerade medier för att sprida sina tankar. I deras fall har detta varit ett sätt att förflytta gränserna för det som anses sant eller anständigt. De har lyckats med detta och gett den högerextrema rörelsen hjälp att etablera sin syn bland de etablerade sanningarna.

 

”Den fria debattens ghetton”

Göran Palm 1968

En sak som Palm beskrev i sin bok var något som han kallade ”den fria debattens ghetton”. Med det menade han ”spalter, parker, krogar och klubbar där vem som helst kan ge sig på samhällets makthavare utan att samhällets makthavare bryr sig ett dugg om det”. Som han också skriver: ”endast i maktlösheten är yttrandefriheten obegränsad”.

Han tog upp den extrema skillnaden mellan ledarsidan, debattsidan eller kultursidan och insändarna. Där beskrev han den klassmässiga och avgrundsdjupa skillnaden i behandling av dem som skriver på debatt/kultursidan och dem som skriver insändare. En klyfta och en skillnad som i alla avseenden består, där de med fina titlar behandlas respektfullt och får betalt för sina åsikter medan insändarskribenten får finna sig i både att bli nedstruken och refuserad utan förklaring. I ett komiskt stycke gör Palm ett tankeexperiment där författaren Pär Lagerkvist och armeraren Per Lagerqvist skickar in varsitt inlägg om Mellanöstern och förväxlas. Hans slutsats:

Tillbaka till det normala

När personer med titlar inkommer med ett debattinlägg blir de behandlade just som personer, som individer med namn och självrespekt, med rätt att ta del i den allmänna diskussionen, med rätt att tala till punkt utan att bli avbrutna och med rätt till en förklaring när de avbryts eller avvisas. När vanligt folk inkommer med ett debattinlägg…..blir de behandlade just som folk – som typer, representanter, röster……

 

Facebook och sociala medier

Skönheten finns på gatan

Kanske kan man säga att det som Palm beskrev när det gäller dessa ”den fria debattens ghetton” åtminstone delvis förändrats med utvecklingen av de sociala medierna. Men det är knappast de från vänster kritiska rösterna som stärkts av detta. Facebook, bloggar och twitter återspeglar de dominerande strömningarna i vår tid, mycket yta och mycket reaktionärt snack. För en gammal socialist är det ofta en ganska sorglig  värld att besöka. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha sett ut och vad det inneburit ifall internet och de sociala medierna kommit fram under slutet av 1960-talet i en tid då en av de radikala parollerna var ”Fantasin till makten”.

 

 

Intressant?

 

Ska vi glädjas över den ökande konsumtionen?

Konsumtionen fortsätter att öka i Sverige. Mellan 2006 0ch 2016 ökade den totala konsumtionen med 23 procent. Detta kan man läsa i en ny rapport från Göteborgs universitet som släpps 13 december. Konsumtion som en del av vår livsstil ökar också: år 2012 besökte vi i genomsnitt köpcentrum under minst en timme elva gånger, 2016 hade det ökat till 17 gånger.

Konsumtionen av kött tycks ha stannat på en nivå av 87 kg per person och år. Samtidigt som vi köper mer kravmärkt mat så är matsvinnet ungefär 50 kg per person och år.

Att konsumtionen ska öka är något som de flesta politiker från olika partier brukar framhålla som bra. Framförallt etablerade ekonomer framhåller det positiva med att hjulen snurrar. Tillväxten får inte stanna av. Noll tillväxt, alltså att vi producerar lika mycket nästa år, ses som dåligt, ja rent av farligt. Den ständiga ekonomiska tillväxten är en inbyggd del i vårt ekonomiska system. Alternativet tycks stå mellan tillväxt eller kris. Men denna tillväxt som bland annat resulterar i ökad konsumtion har ju några mycket  allvarliga baksidor.

Lin Lerpold, docent på Handelshögskolan, säger apropå detta i en intervju i SVT-nyheter, det som länge hävdats från miljörörelsernas sida:

För att skapa energi och konsumera som vi gör använder vi jordens resurser. Om alla levde som i Sverige skulle fyra jordklot behövas för att resurserna skulle räcka till.

Samtidigt stöter jag på en artikel av Kadir van Lohuizen i Washington Post. Han berättar om en annan baksida av den ständigt växande konsumtionen: avfallet, soporna. I en artikel med skrämmande bilder från enorma soptippar runt om i världen (den största i Jakarta på Indonesien) berättar han att det enligt forskare från Världsbanken skapas 3,5 miljoner ton fast avfall varje dag i hela världen. Det är en tiofaldig ökning under det senaste decenniet.

Plastavfall är ett av de stora avfallsproblemen. Varje år produceras mer än 300 miljoner ton plast. En alltför liten del av detta återvinns. Ofattbara mängder av plastpartiklar flyter omkring i oceanerna. Den sammanlagda vikten av detta uppskattas till ungefär 270 000 ton.

Matsvinnet i hela världen är också enormt. Enligt FAO beräknas ungefär en tredjedel av all mat som produceras i världen gå förlorad eller kastas. Vikten av denna förlorade mat beräknas till ungefär 1,3 miljarder ton.

I Europa hamnar det mesta av vårt avfall på förbränningsanläggningar. Men i Afrika, Asien och USA (!) hamnar det mesta på enorma soptippar. Ett av många problem med dessa soptippar är att de släpper ut stora mängder metan som är en mycket kraftig växthusgas.

USA är också det land i världen som skapar mest avfall av alla.

 

Vi kan inte fortsätta så här om vi inte vill fullständigt föröda vår planet och själva vada omkring i sopor.

Allt som individer och företag kan göra för att motverka denna skrämmande utveckling är naturligtvis viktigt. Men jag är också övertygad om att det kommer vara helt otillräckligt. Vi är alla på olika sätt delar av ett system som bygger på att det måste ske ständig tillväxt. Vi måste lyckas med att skapa ett annat ekonomiskt system. Ett system som klarar av att göra alla de nödvändiga investeringarna för ny energi och klimatomställning som behövs. Som samtidigt utjämnar de avgrundsdjupa klyftorna i levnadsstandard genom ett mer jämlikt samhälle. Men som gör detta utan att öka tillväxten.

Ingen lätt uppgift. Men nödvändig. Ett första steg är att förstå att vi inte kan lita till att marknaden ska lösa det. Det handlar om gemensamma beslut. Politiska ingripanden som berör oss alla.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om miljö, klimatfrågan, konsumtion, överkonsumtion, plast, sopor

Fackföreningstankens själva kärna

Jag har skrivit förut om bojkotten av viner från Robertson Winery i Sydafrika. Initiativet till denna solidaritets-bojkott kom från Livsklubben på Orkla Foods i Örebro. Ordförande för fackklubben var Johan Torgå. Nyligen var han i Sydafrika och besökte en kongress för den sydafrikanska lantarbetarfackföreningen CSAAWU. Han höll ett tal till kongressen. Talet handlar bland annat om varför man ska organisera sig fackligt och om innebörden av ordet solidaritet. Jag tycker det är ett mycket fint och berörande tal. Med Johans medgivande har jag fått rätt att publicera talet här på bloggen. En del av er kanske redan sett det på facebook. Men för er som struntar i facebook så har ni en stund av intressant läsning här. Johan Torgå från Livsmedelsarbetare för Solidaritet höll detta tal på CSAAWU`s kongress i slutet av november:

Kamrater!
Först och främst vill jag tacka CSAAWU för att bjuda in mig till denna kongress.
Jag heter Johan och jag kommer från en liten livsmedelsarbetarfackklubb i en stad i Sverige. Det är mitt första besök i Sydafrika och det är en lång resa inte bara i timmar och kilometer. Jag är nu på andra sidan jordklotet. När jag lämnade Sverige var det vinter och snö men här är det sommar. Värmen här i dag kommer emellertid inte bara från sommarsolen, det kommer också från alla era varmhjärtade fackliga medlemmar som har för avsikt att bygga en framtid där lantarbetare kan leva sitt liv i värdighet.
Jag har blivit ombedd att tala om internationell solidaritet och jag skulle vilja börja i min hemstad Örebro och livsmedelsfabriken där jag jobbade i nästan 30 år. Jag var ordförande i Livs, Livsmedelsarbetareförbundet, och för sju år sedan kom jag i kontakt med en gammal vän som arbetade i Sydafrika. Jag bjöd in honom till ett fackligt klubbmöte där han pratade om CSAAWU och livet för sydafrikanska lantarbetare. Detta var starten för solidaritetsarbetet för vårt fackförbund som stöd för CSAAWU. Ett beslut om att donera pengar gjordes vid ett välbesökt medlemsmöte. Så hur kommer det sig livsmedelsarbetarebetare på en liten livsmedelsfabrik i Sverige, så långt ifrån Sydafrika, fattar ett sådant beslut? Jag tror att svaret är: Det kunde ha varit mig, förståelsen att vi som arbetare delar erfarenheter … Det här är den magiska solidariteten. Solidaritet är den princip som arbetarrörelsen och fackföreningarna grundar sig på. Det får oss att se vad som förenar oss över tron, religioner och hudfärg. Man kan säga att det gör oss färgblinda, och det är bra när det gäller att slåss för sina klassintressen.
Det finns minst två skillnader mellan solidaritet och välgörenhet.
Först – Välgörenhet är vertikal, från topp till botten. Solidariteten är horisontell, från en jämlik med en annan.
För det andra – Välgörenhet är bara riktad åt ett håll medan solidaritet går båda hållen.
Låt mig illustrera vad solidaritet betyder och vad det kan göra. Förra året var strejken på Robertson Winery. Vår lokala fackförening tillsammans med andra organiserade en solidaritetskampanj där vi propagerade för bojkott och samlade in pengar till de strejkande arbetarna. Vi hörde från kamraterna i CSAAWU hur viktigt det var för de strejkande arbetarna att se och uppleva att de inte var ensamma.
Samtidigt kämpade svenska livsmedelsarbetare på Findus, i den lilla staden Bjuv, för sina jobb mot giriga”piratkapitalister” som planerade att stänga fabriken och ställa 400 arbetare utan jobb. CSAAWU gjorde en stor insats för att visa sitt stöd för sina bröder och systrar i Sverige. Arbetare stod med plakat om stöd och på ett videoklipp kunde man se strejkande arbetare från Robertson Winery dansa och sjunga en sång till stöd för Findusarbetarna.
Nu är deras kamp slut och arbetarna förlorade sin fabrik, men facket lyckades förhandla fram en ganska bra uppgörelse om uppsägningsvillkoren. De flesta har idag nya jobb eller har startat en utbildning. Låt mig skicka dessa hälsningar till från tidigare fackliga ledare på Findus.
Kenth Ahlgren, tidigare ordförande i fackklubben bad mig ge er en hälsning och berätta att de följer er kamp genom ”Livsmedelsarbetare för Solidaritet’s” facebooksida och han vill också att jag ska säga er att arbetarna på Findus är stolta över att de hade ert stöd under sin kamp
Johan Bengtsson, som var huvudskyddsombud på Findus, höll ett tal på Livskongressen i maj där han talade om hur viktig solidaritet är. Han sa att det är ovärderligt med stöd när man känner dig liten och man bara är en siffra på ett papper för företaget. Han nämnde särskilt stödet från CSAAWU och jag pratade med honom den häromdagen. Han sa att han ofta tänker på arbetarna på videoklippet som dansade och sjöng. Han sa:
”Hur har de det idag? Hur är deras dagliga kamp? Jag är med dem i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma stödet och hälsningarna … Jag får tårar i mina ögon när jag tänker på det.”
I år tog CSAAWU ett annat och mycket viktigt steg för att stärka internationell solidaritet. CSAAWU är nu medlem i IUF, den internationella fackliga federationen för lantarbetare, livsmedelsarbetare, hotell- och restaurangarbetare. För en enskild arbetare att ansluta sig till en fackförbund är en solidaritetshandling. Det innebär att du lovar att inte sälja ditt arbete till ett pris under vad de fackliga medlemmarna har bestämt. Att gå med i en internationell facklig federationär också en solidaritetshandling. Det är ett löfte att stå upp för arbetare och stödja arbetarnas kamp över hela världen. Idag är mitt fackförbund Livs och CSAAWU medlemmar i samma internationella organisation. Vi är nu vapenbröder och vapensystrar och vårt vapen är solidaritet.!

Johan längst till höger på bilden.

Ett annat sätt att arbeta med internationell solidaritet för oss har varit att vara en del av Ethical Wine Trade Campaign. Vår lokala Livsklubb har varit en aktiv del i den svenska delen av denna kampanj, som heter Rättvis Vinhandel. I Sverige har kampanjen fokuserat på att sprida information om villkoren för lantarbetare och har särskilt fokuserat på att sätta press på Systembolaget, det svenska statsägda alkoholmonopolet.
I augusti tecknades ett ”Memorandum of Understanding” mellan Unionen, som organiserar de anställda hos Systembolaget, IUF och Systembolaget. Det kommer att hållas 4 möten om året där dessa tre parter kommer att diskutera problem och lösningar. Jag tror inte att detta kommer att lösa alla problem, men det är ett steg framåt.
Jag tror att Rättvis Vinhandels arbete tillsammans med vårt lokala fackliga solidaritetsarbete och det faktum att CSAAWU nu är medlem i IUF har varit saker som har bidragit till att detta memorandum blev verklighet.
Jag vill avsluta med att beskriva vad vår fackklubb har gjort hittills för att stödja er kamp. Vi började med att donera från vår klubbkassa, men insåg att om vi skulle fortsätta så skulle vår kassa slutligen bli tom. Så vi uppmanade medlemmarna att arbeta i en solidaritetsgrupp som vi kallade Livsmedelsarbetare för Solidaritet. Vi har organiserat loppmarknader och vinlotterier. Vi har sålt hemlagade solidaritetskakor på jobbet, samlat in pengar utanför Systembolaget. Vi har också gjort insamlingar på fackmöten, fackliga kurser och Livs kongresser och via vår facebook-sida Livsmedelsarbetare för Solidaritet.
Vi har hittills lyckats samla 283 612 kronor och om vi kan lägga till de pengar som vår fackklubb skänkt som är 10 000 kronor. Om man summerar detta och gör dem till rand blir det 463 000 rand.
Jag vill avsluta med att ge er alla, hälsningar från den Rättvis Vinhandel, Unionen på Systembolaget, Livsklubben vid Orkla Foods och med den här lilla gåvan även från Livsmedelsarbetarförbundet. Vi hoppas att ni kommer att ha en bra och framgångsrik kongress och hoppas att träffa er på barrikaderna.
Johan från Findus bad mig att hämta denna hälsning:
Amandla!!!

Intressant?

Läs andra bloggar om Sydafrika, facket

Löser klassresan problemen i klassen?

Ska vi låsa in förortens barn i förorten istället för att de ska kunna göra en klassresa?

Annie Lööf vid debatt på Uppsala universitet 23 november 2017

Det som ledaren för centerpartiet argumenterar för här är det fria skolvalet som en möjlighet för dem med mindre möjligheter. Olika varianter av detta synsätt har jag hört ända sedan början av 1990-talet. Det är faktiskt inte är så lätt att bemöta det argumentet. Åtminstone inte i det individuella fallet. Faktum är också att det på ett sätt har blivit svårare på grund av den faktiska utvecklingen. Jag tror inte heller att vi från vänster ska bemöta det genom att ifrågasätta valfriheten. Däremot ifrågasätta om det egentligen löser problemen. Låt mig förklara.

 

Minnesbilder

När jag växte upp i Stockholmsförorten Vällingby på 1950 och 60-talet så tror jag att man kan säga att det var ett ganska blandat område om man ser till den sociala sammansättningen bland de boende. På den gården där jag bodde fanns det en blandning av arbetarklass (där de flesta hade det ganska bra men några riktigt dåligt), olika mellanskikt, men också någon chefsperson, en direktör och en känd musiker.

På Vällingbyskolan gick ungefär 1000 barn. Vi kom från olika typer av bostadsområden och skiftande sociala bakgrunder. Det var ju också som vi vet nu efteråt en tid då klasskillnaderna minskade och jämlikheten i samhället ökade. Kort sagt var förhållandena sådana att de enligt den nutida forskningen bidrog till en bra skola för alla.

 

Forskningen

Att min minnesbild stämmer även för staden som helhet, bekräftas till exempel i en rapport från Boverket där de skriver:

 I början av 1970-talet var Stockholm fortfarande en relativt blandad stad med många stadsdelar där låg- och höginkomsttagare bodde sida vid sida. Undantaget var innerstaden som var ett låginkomstområde. Segregationsprocessen sedan dess har inneburit en dramatisk förändring av staden med en gentrifierad innerstad och segregation framförallt av 1950- och 60-talens grannskapsförorter söder och väster om innerstaden.

Samtidigt påpekas i samma skrift från Boverket att:

Segregation är alltså knappast något nytt fenomen. Det nya är segregationens tydliga storskaliga rumsliga karaktär. Avståndet mellan fattig och rik var i den klassiska kvartersstaden kanske några meter, i dagens segregerade storstadslandskap ibland många kilometer.

Det är nog också ett viktigt påpekande. Och denna utveckling har skett överallt i Sverige och inte bara i Stockholm.

 

Segregationen – klass och etnicitet

När det gäller det som pratas och skrivs om segregationen i boendet så finns det annars några saker som behöver ifrågasättas.

Danderyd

Segregera betyder ju att avskilja, hålla åtskilda. Ofta talas det bara om segregation när det gäller dem som är fattiga och har små eller obefintliga möjligheter att själva välja sin bostadsort. De rika som kan välja, väljer nu precis som förr att bo med andra rika. Dessa områden där de rika bor är definitivt segregerade. Men de brukar sällan komma upp som exempel. Ändå är dessa rikemansområden kanske de mest segregerade områdena. En annan sak är att det ofta bara talas om segregation i förhållande till folks nationella (etniska) bakgrund/ursprung. Men den viktiga frågan om klass försvinner.

Frågan om klass handlar här om vilka möjligheter till skolframgång barnen har beroende på hem- och familjeförhållanden. Det är ju inte bara så att de flesta rika ärver sin förmögenhet (73% av de rikaste, enligt Waldenström för några år sedan). Det är också fortfarande så att i rekryteringen till yrken med högre utbildning är folk från arbetarklassen underrepresenterad (nio procent bland juristerna till exempel).

Men frågan om etnicitet och språktillhörighet är också viktig. I en studie från 2007 undersöktes detta. Där jämfördes betygen för ungdomar i 1043 skolor som gick ut nian 1998 och 1999. Det visade sig att så länge andelen ”invandrarelever” var under 40 procent så hade detta ingen som helst betydelse för betygsresultaten. När det blev fler så påverkades däremot betygen negativt och ”främst för andra invandrarelever”. ”Resultaten visar att segregationen enbart har en negativ effekt när den är väldigt utbredd”. Den segregation man talar om här är alltså den som har med etnicitet att göra.

 

Det fria skolvalet utnyttjas mest av de som har det bäst

Nu har vi ju den situationen att avskiljandet i boendet har lett till att i de fattigaste bostadsområdena bor också en stor andel av dem som är första eller andra generationen av invandrare. Och i klasserna är de oftast sedan länge långt över 40 procent. Som jag uppfattar det så finns det inom borgerligheten en delad syn på vad detta innebär för eleverna som går i skolor i dessa områden. Det finns de som tycker att vi ska tona ner eller helt bortse från frågan om resurstilldelning eller bakgrund hos eleverna och istället fokusera på att få ordning och reda i skolan. Ett exempel på en sådan syn är ett debattinlägg av huvudägarna bakom Engelska skolan, Barbara och Hans Bergström. Men de flesta erkänner – om än på olika sätt och med olika argument – att social och etnisk bakgrund har betydelse och att de svenska skolorna inte längre lyckas med att upprätthålla likvärdigheten. Deras ”lösning” är då detta med det fria skolvalet som ska göra det möjligt att söka sig till en ”bättre skola” eller en skola där andelen barn med svenska som första språk är större än i en del förortsområden.

I en studie av Kulturgeografiska institutionen i Stockholm från 2012 visades det att det fria valet främst handlar om att välja bort, inte att välja till. Alltså att ”skolvalet utnyttjas av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade grupper”. Det är – enligt samma undersökning –  barnen till dem som i olika avseenden har det bäst som reser längst för att komma till skolan:

Skolpendlingsavstånden ökar nämligen när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet.

 

”Bortväljandet” har ökat klyftorna mellan olika skolor

Det sorgliga och ur borgarnas synvinkel så listiga med denna valfrihet är samtidigt att när klyftorna blir större så blir trycket också större –  även på de föräldrar och barn som inte tillhör de mest gynnade –  att försöka välja sig bort från området. I det individuella fallet kan vi inte argumentera mot detta eller säga att någon gör fel genom dessa val. Men det som möjligen bidrar till en lösning i det enskilda fallet innebär däremot inte en lösning av de problem med minskad likvärdighet mellan skolor som vi ser. Istället ökar skillnaderna ytterligare. Det är som en ond cirkel.

Vi har den tilltagande segregeringen i boendet. Vi har det faktum att skolan blivit en marknad där de friskolor som tar ut vinst kan kapa åt sig av skattemedel och därmed dränera hela skolsektorn på resurser. De gör detta genom lägre lärartäthet, lägre lärarlöner och mindre resurser till sådant som bibliotek eller elevvård. Det fungerar så länge de kan dra till sig elever från mer gynnade hem som inte kräver så mycket resurser. Annars kan skolan gå i konkurs som John Bauerskolorna gjorde efter att ha dragit in flera hundra miljoner i vinst till sina ägare.

Detta tillsammans med det fria skolvalet har bidragit till att sänka den svenska skolan som helhet och samtidigt minska likvärdigheten mellan skolorna.

I den utredning som låg till grund för det så kallade Lärarlyftet (en utbildningssatsning av lärare) skrev regeringskansliet häromåret att skolresultaten sjunkit generellt inom den svenska skolan. Dessutom hade ”andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat dubblerats sedan 2006”.

 

Kan vi gå emot det fria skolvalet?

Samtidigt som vi kan konstatera att det fria skolvalet inte förbättrat den svenska skolan som helhet utan istället bidragit till att öka klyftorna kan vi inte idag kräva att det ska upphävas. Det finns minst två skäl till detta. Det ena är att det i de enskilda fallen kan innebära något bättre för en del barn, det andra är att valfriheten blivit så etablerad att det skulle bli svårt att ta bort den. Det som vi istället måste arbeta för är att skapa sådana förhållanden i samhället och på skolområdet som gör att de flesta föräldrar kan välja den närmaste skolan i lugn förvissning om att de flesta skolor är ungefär lika bra. Att göra det oroliga väljandet onödigt.

För detta behövs både åtgärder som gör förutsättningarna mer lika mellan skolorna och ett förbättrat arbete inom skolorna. När det gäller förutsättningarna handlar det i grunden om att generellt minska klassklyftorna på olika sätt. I ett mer jämlikt samhälle kommer vi också att bo mer jämlikt. Men det behövs också speciella åtgärder för att direkt både minska klyftorna och åtskiljandet i boendet och öka likvärdigheten mellan olika skolor. Det handlar naturligtvis om både ökade resurser och om resursfördelning. Idag har alltför många kommuner problem med att få resurserna att räcka till. Statens roll för att bidra till omfördelning av resurser måste ökas. Resurstilldelningen borde inte heller ske genom det marknadsmässiga systemet med skolpeng. Skolan borde förstatligas igen.

Jag tror alltså inte att vi ska säga nej till det fria skolvalet. Men vi ska bidra till alla typer av förbättringar för ökad likvärdighet som gör detta val onödigt.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden, vinst i välfärden, det fria skolvalet, likvärdig skola

Klimatförändringarna i fem av världens städer

”Jag behöver fortfarande mer bevis för att du existerar”

De globala klimatförändringarna är ett faktum och inte en åsikt eller hypotes. Den vetenskapliga kunskapen om frågan är stor. Detta erkänns också av i stort sett alla politiska ledare runt om i världen. Det skrämmande undantaget är den förstockade regim som nu styr i USA.

Målet från Parisavtalet var och är att begränsa temperaturhöjningen till 2 grader Celsius eller helst 1,5 grader Celsius. Men som en stor del av forskarvärlden påpekat (och som jag skrev för en månad sedan) så är risken mycket stor att vi får betydligt högre ökningar om inte mycket stora begränsningar av utsläppen sker nu och de närmaste åren. FN:s klimatforskare talade – innan det 23:e internationella klimatmötet som samlades i början av november i Bonn –  om en uppvärmning på 3,2 grader Celsius som sannolik ifall vi fortsätter som nu.

Redan nu kan vi se olika uttryck för dessa förändringar i form av smältande glaciärer och extrema väder som orkaner, översvämningar och extrem torka. De globala klimatförändringarna är just globala. De gäller genomsnittligt och som tendens för hela vår jord men de tar sig mycket olika uttryck på olika delar av jorden. De påverkar oss alla direkt eller indirekt redan nu. De motsägs inte av en kall sommar i landet Sverige.

Vilka skrämmande konsekvenser som mänskligheten kommer uppleva ifall vi inte lyckas stoppa denna utveckling går att läsa i en artikel av Ineke Mules på den internationella tyska nyhetskanalen Deutsche Welle (DW).  Hon har granskat vad som händer nu och vad en ökning på 3 grader skulle kunna innebära för fem olika städer i världen. Följande är i korthet vad hon berättar:

  1. Nyligen drabbades staden New Orleans i USA mycket hårt. Framtiden för denna stad ser mycket osäker ut som en följd av stigande havsnivåer och varmare havstemperaturer. Mer förödande orkaner av Katrina-typ kommer bli följden.
  2. Paris kommer att drabbas av än värre värmeböljor av den typ som skedde sommaren 2003. World Weather Attribution (WWA) förutspår sommartemperaturer på över 40 grader Celsius som det normala i Europa före år 2050. Städer som Paris har också stora problem med luftföroreningar som dessutom förvärras av värmeböljorna och i sin tur återverkar så att även värmeböljorna förvärras.
  3. Den ökade temperaturen leder också till torka och vattenbrist även i de regioner som inte är naturligt torra. Kapstaden i Sydafrika är för närvarande inne i sin värsta torka på 100 år. Problemen med vattenförsörjningen är redan stora. Den ständigt växande befolkningen i staden som nu har 3,7 miljoner invånare – men växer med 3 procent per år –  kommer förvärra problemen med vattenförsörjningen.
  4. En stad som Dhaka i Bangladesh som befinner sig bara 4 meter över havet kommer att tillhöra dem som drabbas extra hårt av de stigande havsnivåerna. Dhaka har en befolkning på 14,4 miljoner och är den stad som har den fjärde tätaste befolkningen i världen. Om den globala genomsnittstemperaturen ökar med 3 grader Celsius skulle det leda till att oceanerna stiger med 2 till 4 meter under de kommande tre århundradena. Men en analys från 2013 visar att högvatten i Bangladesh stiger minst 10 gånger snabbare än världsgenomsnittet, vilket skulle innebära en ökning med 4 meter till 2100. Det skulle då driva minst 15 miljoner människor från låglänta landsbygdsområden runt omkring in till Dhaka. Detta kommer i sin tur att ytterligare förvärra situationen.
  5. En ytterligare följd av klimatförändringarna är smältande permafrost. Det är områden där vattnet i marken normalt är fruset året om, det råder ständig tjäle. Effekterna av dessa förändringar syns redan i några av världens mer nordliga städer. Staden Norilsk i Sibirien, Ryssland, med 100 000 invånare ligger i en sådan ständig permafrostzon. Som en rapport från 2016 visat så ökar den genomsnittliga temperaturen snabbare i Sibirien än i resten av världen. I dessa arktiska områden handlar ökningen redan om så mycket som 2,5 grader. Det påverkar naturligtvis de byggnader som står på denna tidigare hårdfrusna mark. Bärkraften för byggnader i Norilsk minskar redan och leder till allt fler skadade eller sprickande byggnader. Beräkningar visar att bärkraften kan minska med mellan 75 – 95 procent till början av 2040-talet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan, klimatet, miljön

 

 

De rikaste blir fler och fortsätter dra ifrån

Vad ska de göra med sina pengar? För de rikaste finns bara välgörenhet eller de dyraste objekten. Konst har i alla tider varit en statussymbol, och när man väl skaffat sina hus, bilar, klockor och vinkällare, då kommer konsten in.

Pontus Silfverstolpe – grundare av Barnebys – i UNT den 20 nov 2017

 

Häromdagen såldes Leonardo da Vincis målning Salvator mundi för 3,8 miljarder kronor på auktionshuset Christies i New York. Ett litet tecken i tiden på hur snuskigt rika en liten del av mänskligheten är. För rika helt enkelt.

De som har mest är samtidigt de som är mest ovilliga att avstå något till andra, utom möjligen i form av välgörenhet som de själva bestämmer över. Att smita från skatt, skatteplanera eller flytta pengarna till så kallade skatteparadis är en paradgren för de allra rikaste.

Därför är det också så – som en del kloka debattörer påpekat – att den bästa åtgärden mot detta asociala beteende är att på olika sätt  minska de ekonomiska klyftorna. Att frånta de rikaste dessa enorma och förblindande rikedomar för att försöka integrera dem i samhället.

Att de ekonomiska klyftorna är stora och ständigt ökande sedan ett antal år får vi ständigt nya rapporter om. Vi har de årliga rapporterna från svenska LO om skillnaden mellan vanliga löntagare och makteliten. Vi får återkommande rapporter från den globala hjälporganisationen Oxfam som visar samma sak. Även en institution som OECD eller ekonomitidskriften Veckans Affärer har kommit med sådan statistik. En för mig ännu mer oväntad rapportör om dessa ökande klyftor är den globala storbanken Credit Suisse. Denna bank ger sedan ett antal år ut rapporter (jag skrev om förra årets rapport för precis ett år sedan) om utvecklingen av den globala rikedomen och dess fördelning.

I den senaste rapporten som kom för några dagar sedan upprepar man det som framförts tidigare om att jordens rikaste 1% idag år 2017 äger nästan hälften av världens rikedom. Vilket är en ökning från 42,5% år 2008 vid höjden av finanskrisen. Gruppen av de allra rikaste har ökat under det senaste året med 2,3 miljoner. Tillsammans är de 36 miljoner individer, vilket alltså mer exakt är 0,7% av världens vuxna befolkning. Dessa personer kontrollerar 46% av den totala globala förmögenheten. Naturligtvis har de på grundval av detta ett enormt inflytande över utvecklingen i världen. Ett inflytande som står över normala demokratiska procedurer. En enorm och tung makt vilar på dessa 0,7 procent av jordens befolkning

När ska resten av oss lyckas befria dem från detta?

 

Intressant?

1917 – drömmarna, Sovjetstaten och sedan…

Idag lever vi i en värld som nästan totalt domineras av det kapitalistiska systemet. Under några decennier av 1900-talet var det inte riktigt så. Sovjetunionen och en hel rad av andra länder upprätthöll ett system som inte var kapitalistiskt men knappast heller socialistiskt.

Idag finns inte längre Sovjetunionen. I Ryssland råder en sorts kapitalism och delar av den gamla maktapparatens män (gubbdominansen är överväldigande) från Sovjettiden har ”bytt kostymer” men behållit makten. Även i Kina råder kapitalism men statsmakten innehas fortfarande av ett parti som kallar sig kommunistiskt.

I förra veckan var det 100 år sedan den ryska oktoberrevolutionen. Då i november skedde det som var inledningen till upprättandet av Sovjetunionen. (I november för 100 år sedan var det ännu oktober enligt den dåvarande julianska kalender som gällde i Ryssland– skillnaden var 13 dagar – därför namnet Oktoberrevolutionen.)

Under flera decennier sågs detta Sovjetunionen som ett ideal bland världens kommunistpartier och man följde mer eller mindre slaviskt instruktionerna från ”kamraterna i Moskva”. Idag är de flesta delarna av den svenska vänstern överens om att det som Sovjetunionen utvecklades till inte är den typ av samhälle som man idag eftersträvar. I Vänsterpartiets program kan man till exempel läsa:

Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn.

Jag är överens om bedömningen att de socialistiska idealen krossades. Möjligen skulle man kunna anmärka på formuleringen ”de länder som följde samma väg”.

Churchill och Stalin

För när det gäller flera av de stater som upprättades i Europa efter andra världskriget (”följde samma väg”) så upprättades de ju till stor på grundval av Röda armén och uppgörelser på toppnivå mellan Stalin och Churchill. Det var nog mindre av ”människors drömmar” redan vid starten när det gäller flera av dessa länder.

Men om nu de socialistiska idealen krossades i Sovjetunionen så är det ju inte en oviktig fråga när och hur det gick till? Liksom hur vi ska se på själva upprinnelsen: Oktoberrevolutionen. Och vilken betydelse hade existensen av Sovjetunionen i världen?

När man bedömer olika typer av stater eller system så är bilden ofta motsägelsefull, allt är sällan bara uselt och utan utveckling eller framgångar. Det gällde även Sovjetunionen. Men för den större delen av Sovjetunionens existens är bilden mörk. Mycket mörk. För många människor innebar den stat som upprättades förtryck, elände och död på samma vis som under Tsar-tiden. Inte minst gällde det många av de kommunister som deltagit i revolutionen men senare avrättades efter skenrättegångar eller dog i fångläger.

Men ett lika ironiskt som viktigt faktum som man inte kommer undan är att denna stat gav fler fördelar för andra människor i världen än för dem som bodde inne i Sovjetunionen. På samma sätt som en odemokratisk och toppstyrd fackförening, där byråkraterna har motbjudande förmåner långt från medlemmarnas villkor, samtidigt kan upplevas som ett hinder och ett hot av kapitalisterna så var Sovjetstaten trots alla sina motbjudande drag ändå ett hot för alla i väst som ville upprätthålla det kapitalistiska systemet. Kombinationen av detta hot och arbetarrörelsens egen kamp i Sverige och andra länder bidrog såväl till framväxten av välfärdssamhället som till demokratin. Högern och överklassen motsatte sig i det längsta alla reformer. Men till slut tvingades de att backa. Resultatet blev en sorts kompromiss orsakad av de rådande styrkeförhållandena. Ökade rättigheter, välfärd, parlamentarisk demokrati och viss reglering av kapitalet men bevarad privat egendomsrätt till produktionsmedlen. Kort sagt: bevarad kapitalism men med ett mänskligare ansikte.

Även för kämpande människor i Asien, Afrika och Latinamerika hade existensen av Sovjetunionen en betydelse som inte går att bortse från. Inte så att statsledningen i Sovjet från Stalin och framåt levde upp till de vackra fraserna om proletär internationalism. Men även om stödet från Sovjet både var osäkert och knutet till villkor och krav på kontroll, så var det ändå emellanåt ett stöd. Och ett stöd som inte var utan betydelse.

Och när vi tittar på dagens värld där kapitalismen tycks härska närmast oinskränkt, arbetarrörelsen försvagats drastiskt överallt och klassorättvisorna ökar samtidigt med tilltagande miljökatastrofer så handlar detta om förändrade styrkeförhållanden. Sammanbrottet för Sovjetunionen är en del av dessa förändrade styrkeförhållanden.

Sovjetunionen blev 74 år innan den upplöstes i december 1991. Men åter till födelsen. Vad var Oktoberrevolutionen? Varför skedde den? Vad var ”de kämpande människornas drömmar” och de viktigaste frågorna de stred kring? Hur och varför gick det fel? Och kan vi också lära något positivt av Oktoberrevolutionen? Om du är intresserad av dessa omfattande frågor har jag här några lästips:

 

  • Rasmus Landström har skrivit en artikel i Flamman som punkterar olika myter om Oktoberrevolutionen och reser några intressanta tankar: Stick hål på Rysslandsmyterna.
  • Håkan Blomqvist berättar i en artikel i Aftonbladet: Därför blev det revolution i Ryssland om bakgrunden, fredsfrågans avgörande betydelse liksom förhållandet mellan sovjeterna och den konstituerande församlingen.
  • Om du vill gräva mer ordentligt kan jag rekommendera Marxistarkiv som har en mängd artiklar i ämnet.
  • Senaste numret av tidskriften Clarté (3/2017) som har rubriken Hundraåringen som försvann och i huvudsak behandlar den ryska revolutionen.
  • Den nyutkomna boken Den ryska arbetarrevolutionen av Paul Le Blanc med flera som getts ut av föreningen bokförläggarna Röda Rummet.

 

Intressant?

 

De rikas skattefria paradis

Vad fan får jag för pengarna?

Leif Östling – storföretagsledare och ordförande för Svenskt Näringsliv

 

Många upprörda inlägg har under senare år förts fram om den bristande integrationen. Då tänker jag inte på dem som ärligt kämpar för att alla som bor i Sverige ska kunna leva tillsammans med liknande chanser och möjligheter. Nej, jag tänker på dem inom extremhöger, borgerlighet och faktiskt också en del kulturvänsterdebattörer som riktar sin främsta eld mot invandrade människor som på olika sätt inte verkar vilja integrera sig genom att efterleva sådant som beslutats i demokratisk ordning. Jag menar nu inte att detta är en oviktig fråga. Däremot att det finns andra frågor och att frågan om jämlikhet och lika villkor som en grund för integration inte bara är viktigare utan dessutom avgörande.

Men jag tänker också på att dessa högermänniskor aldrig tycks vara upprörda över dem inom den ekonomiska eliten som ständigt visar sin ovilja till att vara en del av samhället, trots att de väl enligt synsättet hos denna högerkör måste tillhöra ”innanförskapet”. Alltså de där som inte är beroende av bidrag men däremot av avdrag.

Nu har vi åter fått avslöjanden i form av den så kalladeParadisläckan som visar hur den rika minoriteten utan att skämmas ställer sig utanför samhället och dess demokratiska beslut.

Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande har det åter avslöjats hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis.

Det är inte småpengar det handlar om. Det beräknas att Sverige förlorar ungefär 40 miljarder kronor om året på grund av detta. Vilket till exempel skulle kunna betala 100 000 undersköterskor.

En av dem som avslöjas med detta skattetrixande är Leif Östling som varit en höjdare inom Saab-Scania och Volkswagen och numera är ordförande för den samling som kallas för ”Svenskt Näringsliv”.

Östling skäms inte ett dugg utan säger istället:

Det här är ju ett problem med det svenska skattesystemet, det är så vansinnigt höga skatter i det här landet.

Att undkomma det som beslutats i det här landet genom att åka någon annanstans och göra det – till exempel köpa prostituerade –  brukar betraktas som både kriminellt och omoraliskt. Men när det gäller skattesmitande så är det tydligen inte olagligt. Skattesmitarna själva anser inte ens att det är omoraliskt.

 

I Uppsala kommun

Idag läser jag på morgonen ett inlägg på debattsidan i lokaltidningen UNT. Det är skrivet av de borgerliga partierna i kommunen. Det handlar också om skatt. De talar om att vi som bor i Uppsala betalar 11 miljarder till kommunen varje år. Det tycker de är för mycket. Därför vill de – hör och häpna – sänka skatten. Ett av deras argument är att Uppsala kommun rasat i en ranking som gjorts av den organisation som leds av skattetrixaren Leif Östling. Idag tycker jag inte att det känns som ett speciellt tungt argument.

Ett mer intressant argument som de lyfter fram är att skatten i s-styrda kommuner som Södertälje och Linköping är en krona lägre per hundralapp. Detta att Uppsalas kommunala verksamhet kostar mer utan att den på något avgörande sätt skapar mer välfärd är en viktig fråga att rota i. Jag gjorde det lite grann själv i en blogg nyligen där jag tittade på den låga lärartätheten och de höga lokalkostnaderna. Men de borgerligas recept för att få mer välfärd för pengarna känns inte speciellt betryggande. Det enda de säger om detta är att det ”krävs nya arbetssätt och bättre ledarskap”. Under de år som de styrde kommunen lyckades de ju inte med detta. Istället lämnade de efter sig kraftiga underskott.

Hög kommunalskatt är inte någon bra vänsterpolitik då denna skatt inte är progressiv utan slår hårdare mot dem med lägre inkomster. Men om alternativet är ytterligare nedskärningar inom vår gemensamma välfärd så är det trots allt att föredra om välfärden i sig på ett synligt vis omfördelar i samhället.

 

Intressant?                         Uppsala

År 1967 – för femtio år sedan

För femtio år sedan var jag 16 år och tog mina först steg som politisk aktivist. Jag gick med i den svenska Vietnamrörelsen. Här några rader om politiken och samhället året 1967.

År 1967 präglades världen på många sätt av motsättningen mellan de två främsta militärmakterna USA och Sovjet. Men också av frigörelse och uppror i existerande eller före detta kolonier. Det var länder som vi då började kalla den ”tredje världen”. Själv hade jag året innan läst boken ”En orättvis betraktelse” av Göran Palm som öppnade en ny värld för mig och många andra.

En ganska stor del av världen var inte kapitalistisk, men knappast heller i någon verklig mening ”socialistisk”. Dessa länder styrdes av kommunistiska partier i privilegierade eliter. Europa delades av den så kallade järnridån. Det som senare blev EU var ännu bara ett samarbete mellan sex länder kring marknaden för kol och stål. Två länder i västra Europa var sedan länge diktaturer (Spanien och Portugal), med stöd av västmakter. En ytterligare diktatur uppstod under året.

Det fanns också något som kallades ”den världskommunistiska rörelsen” med mer eller mindre stora kommunistpartier runt om i världen. Men inom denna rörelse började motsättningar växa och synas, Konflikten Kina – Sovjet blev tydlig. I Kina rasade Kulturrevolutionen. Med sitt tal om att skapa en ”ny människa” påverkade detta en hel del människor även i väst, främst unga människor. Det kan verka märkligt  nu efteråt. Men så var det.

 

USA fortsatte att trappa upp sitt krig i Vietnam. I Stockholm hölls Russelltribunalen för att ta upp USA:s krigsförbrytelser. Den inleddes av filosofen och författaren Jean-Paul Sartre. I Grekland tog en militärjunta makten och många grekiska flyktingar kom till Sverige. Sexdagarskriget där Israel utvidgade sitt territorium öppnade ögonen på många som tidigare haft en okritiskt positiv syn på Israel. 1967 var också året då Ernesto ”Che” Guevara dödades av den bolivianska militären. I USA skedde i en mängd städer våldsamma upplopp bland den svarta befolkningen. Nya ledare och rörelser framträdde här liksom nya begrepp som afro-amerikan och slagord som  ”black power”.

 

Antalet industriarbetarlöner på en direktörslön

I Sverige rådde det som kallades ”rekordåren”. Alla ekonomiska kurvor pekade uppåt. Många fick det bättre och klyftorna fortsatte att minska (se bild). En stor och unik arbetsfred rådde med bara 0,2 strejker per 100 000 anställd. Detta kom att ändras avsevärt bara inom några år.

Bortbyggandet av bostadsbristen genom det så kallade miljonprogrammet påbörjades. Gamla stadskärnor revs och nya förorter skapades vilket i sin tur skapade både kritik och olika typer av protesterrörelser.

Antalet kvinnor som arbetade i hemmet hade ökat mellan 1930 och 1960 från 930 000 till 1 148 000. Men detta höll nu på att ändras och många kvinnor började lönearbeta framförallt inom den välfärdssektor som började byggas ut. Av en halv miljon sysselsatta i vård, skola och omsorg var nu cirka 350 000 kvinnor. Men i riksdagen satt ännu bara 50 kvinnor, vilket var tretton procent.

 

Tage Erlander med Palme i bakgrunden

Landet regerades sedan 21 år tillbaka av samma statsminister: Tage Erlander, ledare för det socialdemokratisk parti som regerat sedan 1936. För många av oss som var unga då hade han regerat mer än hela våra liv. De flesta av oss tog nog – kan man säga – honom och socialdemokratins dominans som given. Många av oss som föddes och växte upp då välfärdssamhället började skapas, tog nog också detta för givet, utan att förstå den kamp som varit dess förutsättningar eller att även kapitalistiska samhällen kunde vara mycket olika. Vi skulle komma att få erfara det senare.

 

Vi gick över till högertrafik. Men samhället började röra sig åt vänster. När det gäller sådana större politiska och värderingsmässiga förändringar brukar det beskrivas som vågor. Från början av 1980-talet till exempel en nyliberal våg och nu en reaktionärt nationalistisk våg runt om i världen. Men ungefär från 1967 svepte en sorts vänstervåg genom en stor del av världen. Denna vänstervåg varade i ungefär tio år. I slutet av 1970-talet hade den definitivt ebbat ut. Dessa förändringar handlade bland annat om kulturella eller ideologiska uttryck. Livsmönster och samlevnadsformer förändrades. Gamla hierarkier bröts ner. Ofta har tillbakablickar till denna tid mer handlat om sådana kulturella uttryck och en del av dess komiska eller dumma överslag. Sådana överslag som alla typer av rörelser eller vågor drabbas av. Men de viktigaste resultaten under denna tid handlade om sociala reformer och utbyggd välfärd, ökad rättvisa och ökad jämlikhet. Att många olika sorters nedtryckta grupper i samhället började flytta fram sina positioner. Vänstervågen syntes inte direkt i valresultat. Snarare skedde en vridning åt vänster inom alla partier och deras ungdomsförbund. På liknande sätt som det politiska fältet nu rör sig åt höger.

 

Solidariteten med och intresset för folk i andra länder växte. Antalet demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam blev allt fler och större. En rörelse i huvudsak bestående av unga människor som kallades ”De Förenade FNL-grupperna” och bildats 1965 växte. Själv var jag 16 år och gick på hösten med i den nybildade lokalgruppen i Stockholmsförorten Vällingby. Vi hade regelbundna protokollförda möten med studiepunkter, planeringar och redovisningar. Varje lördag stod vi på torget med en banderoll, samlade in pengar till den vietnamesiska befrielsefronten FNL och sålde Vietnambulletinen. Postgirot var 400 499. Några siffror av typen värdelöst vetande, som fortfarande sitter kvar i mitt huvud. När vi stod där på torget var det ofta heta diskussioner. Vi var långt ifrån de ”lyktstolpar” att runda som senare tiders gatuaktivister kunnat uppleva sig som. Många i den äldre generationen var av historiska skäl mycket positiva till USA. En syn som även fanns bland ledande socialdemokrater. Vi blev ofta hårt angripna för vår kritik mot det ”demokratiska USA”. Det var en mycket bra skola för oss unga aktivister.

 

Även inom det svenska kommunistpartiet (SKP) märktes motsättningarna inom den världskommunistiska rörelsen. Partiledaren C H Hermansson försökte leda bort partiet från stalinismen och fick ta strid med den del av partiet som ville hålla fast banden till det ryska partiet. Samtidigt växte en opposition som istället knöt an till det kinesiska kommunistpartiet och i likhet med dem ville återupprätta Stalin.

Tidskrift för KFml/SKP

När SKP vid sin kongress 1967 bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) bröt denna grupp sig ur och bildade KFml (som senare tog sig namnet SKP innan man senare tog ner skylten helt och försvann).

FNL-grupperna startades av personer som var med i KFml och denna organisation hade hela tiden en mycket dominerande roll inom FNL-rörelsen. Det fanns flera anledningar till det förutom att man från början startat rörelsen. En anledning tror jag var att det gamla kommunistpartiet just bestod av äldre människor där endast ett fåtal av dem engagerade sig i FNL-rörelsen. De stod utanför. Men de ställde sig också utanför politiskt genom att partiets företrädare också drev linjen om fred i Vietnam istället för stöd till FNL. För gamla kommunister som arbetat inom fredsrörelser och mot svenskt kärnvapen var detta kanske en naturlig paroll. De ville samla en stor politisk bredd. Men de förlorade debatten mot de unga FNL:arna och framstod inte som pålitliga anti-imperialister för många av oss unga nyväckta. För oss var det enkelt: Fred kunde bara uppnås genom att driva ut USA ur Vietnam. SKP/VPK förlorade mycket stöd bland den radikaliserade ungdomen och tre år senare förlorade man även sitt ungdomsförbund VUF.

(Denna beskrivning om förhållandet mellan DFFG och kommunistpartiet handlar delvis om hur jag som 16-åring uppfattade det hela. Den är förenklad. För en mer komplicerad bild kan man med fördel läsa Werner Schmidts biografi över C H Hermansson, sidorna 392 – 409)

En annan anledning till att KFml behöll sitt grepp över FNL-rörelsen var genom att vara det enda partiet inom fronten. Attityden mot andra konkurrerande grupper som till exempel VUF var stenhård och sekteristisk. Därför skolades vi unga FNL-are in av något äldre, men ändå unga ledare, i en vänsterideologi som på många sätt var både fyrkantigt sekteristisk och dogmatisk. Men detta hindrade inte att vi också lärde oss en hel del nyttigt, till exempel om organisering och opinionsbildning. En del av de unga marxist-leninister som senare gjorde karriärer högt upp inom stat, näringsliv eller medier kom från gynnade hemmiljöer och följde säkert bara i sina fäders spår. Men många andra, både de som gjorde karriärer och vi som fortsatte att vara aktivister hade säkert nytta av det som vi lärde inom FNL-rörelsen.

Sedan dess har jag varit med i en mängd aktivistgrupper och folkrörelser av olika slag. Mer eller mindre stora och mer eller mindre långlivade. En del rörelser har varit politiskt sett mycket bredare – som till exempel rörelsen bakom Nej-sidan (linje tre) inför omröstningen om kärnkraft 1980. En del rörelser som till exempel Dala-uppropet har varit förankrade i fackföreningsrörelse och arbetarklass på ett sätt som FNL-rörelsen aldrig var. De flesta rörelser har varit befriade från den trångsynthet och sekterism som fanns i FNL-grupperna. Men jag tror inte att någon av dessa rörelser på samma sätt upplevt sig gå mot seger och genomsyrats av en sådan hängiven entusiasm som FNL-grupperna.

Femtio år har gått. Mycket har förändrats. Historien upprepar sig aldrig exakt. Under dessa femtio år har vi haft korta och mindre vänsteruppsving som till exempel de rörelser som i slutet av 1990-talet sammanstrålade i den från Frankrike inspirerade rörelsen Attac. Men när kommer nästa verkliga vänstervåg? En sak som historien lär oss är att de flesta sällan lyckas förutse den.

 

Intressant?

 

%d bloggare gillar detta: