Höger eller höger?

Jag har hört en hel del människor denna höst som sagt att spelet i riksdagen liknar en sandlåda. Jag har inte hållit med. Det är ett snack och ett sätt att tänka som passar som hand i handske för sd. Oavsett ens egna uppfattningar eller önskningar så är det politiska läget i riksdagen komplicerat för alla som inte vill ge de högernationella ökat inflytande.

De flesta bedömare har under denna höst ansett att centern och liberalerna har haft den avgörande rollen för att hitta en lösning. Själva har c+l inte hållit med om detta. Jag tänkte också att någon typ av uppgörelse i mitten var det enda som rent matematiskt verkade rimligt ifall vi inte ville ha en regering där sd hade inflytande. I detta hade jag verkligen riktigt fel! För det handlar ju inte bara om matematik.

En föraning om att politiken hos ett sådant styre inte i någon som helst rimlig mening skulle kunna kallas för ”mittenpolitik” kom i slutet på november då Lööf och Björklund presenterade sina krav för att släppa fram Löfven som statsminister. Det handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”. Jag skrev då att:

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Att trolla fram högerpolitik för att behålla makten.

Men riksdagens högermajoritet förenade sig inte. Istället gick det ytterligare några veckor. Då lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. I en uppgörelse med 73 punkter har s, mp, l och c enats om ett politiskt program för att släppa fram Löfven. Även denna gång sammanfattar Björklund ärligt vad det handlar om:

Det här är mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området

Det handlar bland annat om försämrat anställningsskydd, sänkt arbetsgivaravgift, fortsatta skattesänkningar för de rika, privatiserad arbetsförmedling, minskat strandskydd, marknadshyror, försämrad A-kassa, lägre lön för nyanlända, inga krav på kollektivavtal för nystartsjobb, mer skattesubventioner för rikas hushållstjänster och helt stopp för alla försök att begränsa uttag av privata vinster i välfärden..

Enligt avtalet ska samarbetet gälla ”budgetår för budgetår, så länge som partierna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden.” Denna högerpolitik ska dessutom ”åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid.” Stabila högerpolitiska förändringar över tid alltså.

Som grädde på moset står det i inledningen till de 73 punkterna dessutom att:

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

När uppgörelsen blev offentlig var besvikelsen hos ledarna för m och kd tydlig. Även om de inte gick så långt som Sara Skyttedal (kd:s förstanamn till EU-parlamentet och deras närmaste motsvarighet till moderaternas Hanif Bali) som kallade centern för quislingar, så konstaterade de att ”alliansen” nu var död. Som utomstående betraktare är det inte helt lätt att förstå. Är de så personligt makthungriga att de inte innerst inne kan känna en glädje över att deras gamla polare lyckats med tricket att få socialdemokraterna att genomföra en ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde”?

För oss på den andra kanten är ju splittringen av ”alliansen” en klen tröst. För nu är det plötsligt vänsterpartiet som har avgörandet i sin hand. Men inte alls på något trivsamt vis. Det parti som enligt avtalet ”inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”  har alltså valet att antingen släppa fram denna regering och dess politik eller att rösta nej och vara de som orsakar antingen nyval eller en m+kd-regering under Kristerson. Inte någon trivsam sits. En del har kallat det att sitta med svartepetter. Det tror jag är en riktig beskrivning. Inget av valen innebär förmodligen några vinster i det korta perspektivet. Tvärtom. Att orsaka ett nyval tror jag inte är något som kommer ge några popularitetspoäng. Att ge liberalerna och centern en förevändning att nu stödja en m+kd-regering (de har ju redan röstat för deras budget) är inte heller något som är tilltalande.

Men alternativet att släppa fram en regering grundad på en mer borgerlig politik än den som alliansen genomförde och där det klart sägs att vänsterpartiet inte ska ha något som helst inflytande måste väl ändå vara värre? Vi måste bedöma inte olika grader av kortsiktiga vinster utan vilken typ av förluster som kommer att vara värst. Den förlust som demoralisering av partimedlemmar och väljargrupper skulle innebära måste vara det värsta i denna situation. Jag hoppas därför att vänsterpartiets riksdagsgrupp trycker på den röda knappen.

Mina kunskaper om riksdagsarbete är minimala. Men jag har alltid varit övertygad om att vänsterpolitik inte kan genomföras i riksdagen om det inte också finns ett aktivt stöd för den ute i samhället. Det är inte lätt att alltid hitta den rätta balansen mellan parlamentariskt arbete och opinionsbildning och aktiviteter ute i samhället. Men i den situation vi befinner oss i och framöver måste det vara så att  all typ av aktivitet utanför riksdagen, bland fackligt aktiva, bland hyresgäster och på gator och torg i aktiv opinionsbildning nu blir det viktigaste. Detta är mer sant nu än på mycket länge.

”Premiumlägenheter” sa vd:n

Enligt Boverket rapporterade 243 av Sveriges 290 kommuner att de hade bostadsbrist 2018. Ändå har det byggts mycket under senare år, inte minst här i Uppsala. Men nu tycks det som om takten i byggandet minskar trots att det skulle behöva byggas mer. Enligt Sveriges Byggindustrier påbörjades 55 000 nybyggnationer 2018  men prognosen för 2019 är 46 000.

Det som egentligen mest efterfrågas är billiga bostäder och hyresrätter, framförallt tvåor och treor. Här i Uppsala är det också ofta svårt för studenter att få tag i en bostad. Men det är någonting med det här med marknaden som inte fungerar. Då menar jag inte bara det att jag – precis som med till exempel mediciner – inte tycker att en lägenhet bör betraktas som en vara vilken som helst. Det är också det att marknaden så uppenbart inte möter den verkliga  efterfrågan, alltså den som människor uttrycker även om det kanske inte sker via deras plånböcker.

Här i Uppsala har vi ett aktuellt exempel på problemet. I årsskiftet 2016/2017 stängde First Hotel Linné sin verksamhet i det så kallade Klosettpalatset på Skolgatan i Uppsala. Fastigheten köptes för 185 miljoner kronor av Fastighetsbolaget Tobin properties.  På 6 000 kvadratmeter skulle bolaget bygga ett hundratal mindre lägenheter. Men nu var det ju det här med marknaden. Tänkte bolaget bygga billiga hyresrätter till exempel för studenter i Uppsala? Nej, det skulle istället bli ”attraktiva lägenheter”. Så här uttryckte sig den dåvarande vd:n Erik Karlin* när det gällde vilken typ av lägenheter det handlade om:

Vissa vill kalla våra lägenheter för lyxlägenheter, men jag skulle kanske kalla det premiumlägenheter. Vi tror att lägenheterna passar en modern storstadsmänniska.

Dessa ”moderna storstadsmänniskor” finns nog. Men uppenbarligen hade de redan hittat sina ”premiumlägenheter” någon annanstans. De många bostadssökande, som kanske inte tillhör kategorin ”moderna storstadsmänniskor”, utan bara helt enkelt behövde någonstans att bo, har däremot, om de gått förbi fastigheten under de senaste åren, kunnat se ett tomt och alltmer förfallet hus. Några bostäder har det däremot inte blivit. Istället har huset stått tomt i två år.

Häromdagen uttalade sig den nye vd:n Mathias Wallestam till lokalnyheterna om detta. Även han talade om att de ville bygga ”attraktiva bostäder” men, som han uttryckte det:  ”sen ändrades marknaden”. Och därför var det nu ”ett tag kvar innan marknaden är tillbaka till de nivåer och de förutsättningar som vi vill att det ska vara”. Alltså: eftersom de inte fick de vinster som de ville ha så fick huset istället stå tomt och förfalla. De inväntar de ”moderna stadsmänniskor” som söker dyra ”premiumlägenheter”. Under tiden väntar hundra personer som skulle ha behövt en liten lägenhet i en kö någonstans.

Det är någonting med marknaden…..

Uppsala

*Erik Karlin fick sen i september 2018  sparken och lämnade ”med omedelbar verkan”.

Året 2018 här på bloggen

En vecka in på detta nya år tittar jag på vad jag skrivit om under året här på bloggen. Det ger naturligtvis bara en mycket begränsad bild av vad som hände under året. Jag skriver bara ibland och ofta skriver andra det som behöver sägas bättre eller är snabbare på de ”aktuella ämnena”. Jag skriver ju inte heller bara direkt om händelser utan ibland också om sådant som hänt för länge sedan (historia) eller mer allmänna resonemang som t.ex. om ”socialismen”, en artikel som jag tycker står sig.

Händelser som fått mig att resonera/skriva och undersöka under året har till exempel varit det dödliga våldet och diskussionen om brott och straff.

Ett annat ämne som flera gånger fått igång mig detta år –  bland annat på grund av den kristna högerns framstötar – är bristen på verklig sekularisering i Sverige, stödet till religiösa friskolor och vad vi egentligen menar med religionsfrihet.

Frågan om kärnvapnen och kampen för fred har också fått mig att reagera några gånger. Bland annat mot den svenska journalistkårens flockbeteende.

Naturligtvis skrev jag också om den heta sommaren och klimatfrågan.

Den svenska högerns olika delar tog ännu fler kliv åt höger och började svamla om integrationspolitiken samtidigt som de egentligen syftade till assimilation.

EU-frågan aktualiserades, då vi har val i maj och på grund av en debatt om utträdeskravet.

Det mest lästa inlägget under året var – av någon anledning – en inblick i den svenska överklassen via en extrem opinionsmätning.

Krisen i den svenska akademien skrev jag inte alls om och det kommer jag förmodligen inte heller att göra. Men den här bilden sammanfattar nog vad många av oss minns om detta märkliga sällskap:

Jag tackar de av er som läst och de av er som uppmuntrat mig att fortsätta skriva.

 

Ebba Busch Thor och gästen i vårt hem

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa

(Bibeln, Andra Moseboken, 20:16)

Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra…

(Bibeln, Paulus brev till Efesierna, 4:25)

 

Du skriver ihop en debattartikel. Där angrips en annan person för en åsikt den inte har och heller inte uttalat. Du målar på ett mycket vinklat sätt upp en problembild. Därefter angriper du en fiende som inte finns. Så går det att få ihop en (på ytan) snygg och sammanhängande debattartikel som säkert lurar en del. Men sanningsenlig är den inte. Att den skrivs av ledaren för ett parti som kallar sig kristet förvånar inte längre. Hon har nu ganska länge fiskat i de grumliga vatten som förenar hennes parti med ett annat parti med liknande namn.

Jag tänker alltså på en artikel av Ebba Busch Thor i Aftonbladet häromdagen där hon driver tesen att ”det visst finns svenska traditioner”. Hon påstår att Ingrid Lomfors, docent i historia och överintendent Forum för levande historia skulle ha påstått motsatsen. Det är alltså inte sant. Däremot har Lomfors påpekat att ”all kultur är dynamisk” och växer fram ”i mötet mellan gammalt och nytt”, vilket ju är en annan sak, för den som tänker efter. Men kd-ledaren påstår att det finns något som hon kallar ”en akademisk myndighetsvänster som blåser till strid mot svenska traditioner och begrepp”. KD-ledarens egen stridsstil påminner här mer om en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar. Men som Lomfors påpekar så sällar sig här Busch-Thor till nättrollen som tyvärr är betydligt mäktigare än Don Quijote.

Busch-Thor tar sin utgångspunkt i uttrycket ”vill ni gå husesyn?” som sägs till gäster och kanske är vanligare i Sverige än i andra länder. Hon skriver:

När vi bjuder en gäst att se hur vi bor berättar vi samtidigt något om oss själva. Möbler och prydnadssaker visar vilken smak vi har, fotografierna berättar vad vi tycker är viktigt i livet.

Vi uttrycker samtidigt en önskan att gästen ska känna sig välkommen och bekväm på den plats där de närmaste timmarna ska tillbringas.

Med denna tradition som bakgrund är det väldigt märkligt att vår syn på integration länge har byggt på husesynens raka motsats.

Låter ju trevligt och övertygande. Men bilden haltar en del, inte bara för att beskrivningen av  traditionsförnekande är felaktig. KD-ledaren tillhör ju – även om hon i vissa stycken inte följer Bibeln – dem som tycker att kristendomens historiska förtryck och dominans ska bevaras. Så vill hon och hennes parti till exempel att även de som inte är religiösa eller tror på kristendomen ändå ska underordnas den i samband med skolavslutningar. Tanken att traditioner (som visst finns) ska vara frivilliga och inte tvångsmässiga ingår inte i deras uppfattning om demokrati.

Men bilden om det här hemmet haltar också på ett annat vis. Gästerna ska inte flytta in. De är på besök och ska sedan gå hem till sig. Om gästerna skulle flytta in (vilket ju är jämförelsen med dem som invandrar) så skulle vi förutom att visa vårt hem och våra familjevanor också behöva ta del av deras vanor och uppfattningar om innehållet i ett hem. Vi skulle behöva lära av varandra och förändras ömsesidigt. Nya vanor skulle uppstå.

Det är det som kallas integration till skillnad från assimilation. Jag skrev om skillnaden mellan dessa begrepp då Kristersson blev ny ledare för moderaterna. Att allt fler ledande politiker inte längre kan skilja på begreppen och tillsammans med ytterhögern i praktiken bara talar om assimilation är en del av den nuvarande högervridningen.

EU, Sverige och vänstern

Inför folkomröstningen om Sveriges inträde i EU 1994 var jag aktiv på Nej-sidan. Jag trodde varken på Ja-sidans skräckpropaganda om hur illa det skulle bli att ”stå utanför” eller på deras locktoner om EU:s välsignelser. Jag tycker fortfarande att det var rätt att säga nej då 1994. Mycket har tyvärr besannats av det vi befarade. Men kanske var också en del av våra beskrivningar av det som skulle hända överdrivna. Eller åtminstone bortsåg de från att en del av ”EU-politiken” redan införts eller skulle införas av de regeringar vi sen fick, även utan ett EU-inträde.

Men vi blev ju med i EU och i maj ska vi åter rösta till EU-parlamentet. Efter att vi blev medlemmar i EU har alltfler svenskar blivit positiva till unionen. Enligt olika undersökningar ligger stödet nu på mellan 60 – 68 procent, medan motståndet är på ungefär 18 procent.

Vänsterpartiet, som var på Nej-sidan 1994, har inte heller på många år aktivt drivit kravet på utträde, även om det funnits i partiprogrammet. I praktiken kan man säga att kravet varit ”pausat”. Den 8 november 2018 väckte partiledaren Jonas Sjöstedt uppmärksamhet genom en artikel i Dagens ETC. Han argumenterade där för att partiet inför EU-parlamentsvalet 2019 borde ”lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget”. Sjöstedts rubrik var: ”dags att pausa kravet på EU-utträde”. Tyvärr hade någon på ETC istället satt rubriken: ”Jonas Sjöstedt: Därför ska Sverige stanna kvar i EU”, en rubrik som senare ändrades i nätupplagan. Att förorda ett ”pausande” av att driva kravet just nu och att säga att vi (för tid och evighet) ”ska stanna kvar” är ju inte riktigt samma sak. I det förslag till valplattform inför EU-valet som lagts fram av Vänsterpartiets partistyrelse står det: ”Vänsterpartiets grundläggande kritik av EU kvarstår men det är inte aktuellt för oss att driva frågan om EU-utträde nu.” Detta har väckt starka reaktioner både inom Vänsterpartiet och i en bredare vänster. Kanske bidrog rubriken om att ”stanna kvar” till att trigga debatten mer än nödvändigt. Men uppenbarligen är det tillräckligt provocerande för många på vänstersidan att ifrågasätta att vi ska driva kravet på utträde här och nu och i förhållande till det aktuella parlamentsvalet i maj. Därför några olika funderingar här. Är det viktigt (och överordnat) att driva utträdeskravet nu?

Handlar inte om utträde

Valet till EU-parlamentet handlar inte om ifall nationen Sverige ska vara medlem eller inte, det är en fråga som, om den ska resas, avgörs i landet och av den svenska riksdagen. Därför är det inte heller meningsfullt att lägga tonvikten vid att vi vill lämna i samband med en valkampanj till EU-parlamentet. Då är det viktigare att tala om för dem som vi vill ska rösta på vänsterns kandidater, vad vänstern vill åstadkomma i EU-parlamentet. Att förklara hur en EU-kritisk inställning tar sig uttryck i krav som reses. Hur vi anser att länderna inom EU tillsammans ska agera för att göra något åt den helt avgörande klimatfrågan eller hur antidemokratiska och nationalistiska krafter inom EU ska bekämpas.

Då och nu

Att från början vara mot att gå med i en union behöver inte med nödvändighet betyda att det nu (efter att ha varit med i 23 år) är det bästa alternativet att lämna. Att gå ur är en betydligt svårare process än att från början inte alls gå med. Det som skedde innan folkomröstningen om Brexit och det som sker nu i Storbritannien har påverkat mig. Nej-kampanjen dominerades av högerns olika delar och visade på många och skrämmande inslag av rasism. Mitt intryck är inte att vänstern eller några progressiva positioner har stärkts genom Brexit, tvärtom. Den svenska Folkrörelsen Nej till EU hade och har fortfarande en paragraf i sina stadgar som säger att organisationen är ”antirasistisk” och alltså inte öppen för rasister eller rasistiska organisationer. Det var en viktig och insiktsfull paragraf även om de EU-kritiska rasisterna var få då 1994. Ny Demokrati –  det då största rasistpartiet i riksdagen –  var inte mot EU.

Nu är ju inte en svensk folkomröstning aktuell idag. Men med Brexit som erfarenhet tycker jag att vi också måste fundera över hur vi ställer krav beroende på sammanhang. Hur använder andra rörelser kravet och vilka är styrkeförhållandena. Det finns frågor där den rasistiska ytterhögern har haft samma krav som vänstern. Kravet på stopp för vinster i välfärden var ett sådant (gemensamt) krav innan SD-ledningen ändrade sig efter några bättre middagar ihop med företrädare för den svenska kapitalistklassen. Det hindrade oss inte från att driva kravet och det var heller inte något problem. Men en folkomröstning och rörelse för att lämna EU i Sverige idag skulle också ha en stark slagsida åt rasism eller nationalism. Detta går inte att bortse ifrån när vi diskuterar hur och när kravet på utträde ska användas.

Vi vet också att många helt avgörande frågor kräver samordning över gränserna och internationell solidaritet oavsett EU. Situationen för vänstern i Europa ser mycket olika ut i olika länder. Men det är viktigt att stärka samarbetet med andra vänsterkrafter i Europa och driva gemensamma krav och strategier. Hur framtiden för EU eller vänstern i Europa kommer att se ut vet ingen. Kanske rasar EU ihop? Vårt långsiktiga mål måste i alla fall vara att tillsammans med vänstern i Europa och i EU skapa ett annat (rött) Europa. Sker det bäst genom att vänstern i varje land, och var för sig, nu driver kravet om att lämna? Jag tror inte det.

Kanske rasar EU ihop?

EU eller de egna borgarna, högern och ”kapitalförsvararna”

Kajsa Ekis Ekman har i två artiklar (en ledarartikel och en debattartikel i Dagens ETC) gått till storms mot tanken på att inte driva EU-utträdet nu. Hon skriver bland annat att ”många är förbannade på försämringar utan att veta att EU är orsaken”. Visst har EU lett till många försämringar. Men motsatsen är också sann, nämligen att många försämringar vi fått inte alls beror på EU utan på svenska makthavare. Systemet med vinster i välfärden eller det skattefinansierade och alltmer ojämlika friskolesystemet har till exempel genomförts av ”våra egna” politiker. De ökande klassklyftorna har också bland annat gjorts möjliga genom stora skattesänkningar för de rika och minskad kapitalbeskattning. För att nu bara hastigt nämna några exempel.

Ekis skriver också i samma artikel: ”På vilket sätt har Sverige fått mer jämlikhet än Norge och Island?” Det är en konstig fråga på två sätt. För det första har jag inte uppfattat att någon av dem som förordar ”pausande” anser att det blivit bättre inom EU. Men framförallt är väl den intressanta frågan ifall det har blivit bättre i Norge eller Island utanför EU? Jag tror inte att det är några avgörande skillnader till det bättre eller sämre. Samma reaktionära politik har drivits fram överallt. Om Sverige imorgon skulle lämna EU så skulle vi ju ha samma blåbruna riksdagsmajoritet som skulle stå för samma pådrivande av klassorättvisor, främlingsfientlighet och krigshets.

När Mikael Nyberg skriver i Aftonbladet att: ”EU är ingen räddning ur nationell inskränkthet” så är det naturligtvis sant. Men en kampanj för utträde räddar oss inte heller ur ”nationell inskränkthet”, rasism och främlingsfientlighet. Det är en egen kamp mot egna fiender. Och de fienderna finns i vårt eget land.

På detta sätt kan kravet på utträde ur EU faktiskt skymma istället för att belysa de viktiga politiska frågorna. Frågan om att stå utanför oavsett politiskt innehåll eller styrkeförhållanden i övrigt, ger sken av att utträdet i sig löser något.

Att driva eller tycka

Det är också skillnad på att tycka något eller att ha det inskrivet i ett partiprogram och att aktivt driva det. Vi lägger betoningen olika i olika situationer och perioder. Vänsterpartiet vill till exempel ”bryta kapitalets makt” och ”avskaffa kapitalismen”. Det är ett viktigt perspektiv och en utgångspunkt för en mängd krav som riktar sig mot kapitalismens olika yttringar. Hur mycket och på vilket sätt  frågan om kapitalismens avskaffande ska behandlas i olika typer av kampanjer kan vi ha olika meningar om. Men det är knappast någon som menar att vi ska driva det som frågan här och nu att samla folk kring. Är det inte lite samma sak med EU? Vi är emot EU, men gör vad vi kan för att påverka när vi nu är med. Men kravet på utträde är ju i praktiken pausat inte bara av det faktum att det inte har stöd i riksdagen utan främst därför att det inte har något stort stöd bland befolkningen idag. Vi kan jämföra med stödet till kravet på att ta bort vinster inom välfärden som har ett brett stöd tvärs igenom många partier.

Inställningen till och synen på EU

En del av dem som kritiserat förslaget att Vänsterpartiet nu ska ”pausa/lägga åt sidan” kravet på EU-utträde menar att detta uttrycker en ändrad och felaktig syn på själva EU och dess grundvalar. Detta motsägs delvis av dessa meningar i förslaget till valplattform: ”EU-kritik är en förutsättning för att förändra dagens EU. Partier som har en slapphänt och naiv inställning till EU kommer inte att vara framgångsrika i att genomföra nödvändiga förändringar”.

Men i förslaget står det också att: ”Vänsterpartiet är en del av en bred vänster som vill förändra EU i grunden.” Frågan är ju då ifall detta är realistiskt eller över huvud taget möjligt. Willy Neumann – en debattör i den till Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman – skriver till exempel att: ”Lagt EU-fördrag ligger och kan bara ändras i enighet mellan EU:s medlemsländer. När kommer vänstern att styra samtliga EU-länder samtidigt för att kunna skriva ett vänsterfördrag?” Flammans chefredaktör Per Björklund är också mycket kritisk till förslaget om att slopa kravet på utträde. Han menar att det ”inte gör det lättare att formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster – tvärtom”. Han skriver dock också: ”EU är en politisk konstruktion och kan som sådan naturligtvis förändras. Men är ett mer progressivt och demokratiskt EU verkligen en mer realistisk idé än att lämna unionen och sträva efter andra former av mellanstatliga samarbeten?” Det ligger en del i  det. Samtidigt tänker jag att vi aldrig vet något om framtiden och att varken ”svexit”, ett reformerat EU eller ”ett rött Europa” verkar realistiskt just nu. Vi måste tillsammans med andra vänsterkrafter kämpa där vi befinner oss (inne i EU) för alla de förändringar eller bromsningar som vi förmår. Vi måste göra det med ett anti-kapitalistiskt och starkt EU-kritiskt perspektiv. Men vi kanske inte ska utgå från att EU-bygget går att ändra ”i grunden”. Däremot ha ett perspektiv mot ett annat (rött) Europa och en annan (socialistisk) värld som bara kan skapas tillsammans med andra folk och med andra vänsterkrafter.

Frihet och mera klöver för alla?

Så bestämde sig då Annie Lööf och centerpartiet. Avskyn för den typ av regleringar och omfördelningar som är till nytta för arbetare och låginkomsttagare var trots allt större än avskyn för en regering och budget som tar stöd av SD. Enligt Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg fick Lööf ”nästan allt hon pekade på, men krävde mer.” Tydligen var Löfven beredd att gå med på både ”borttagen värnskatt redan nästa år, höjda försvarsanslag och marknadshyror i nya bostäder”, ja till och med diskutera ”turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd….bara parterna på arbetsmarknaden var med på tåget.” Det är beklämmande att ta del av. Men det räckte alltså inte för Lööf.

Det är svårt att tänka sig annat än att vi får en högerregering eller nyval nu. En högerbudget kommer vi tydligen få i alla fall, då de partier som kallar sig liberala kommer släppa fram en M+KD-budget. Med stöd av SD kommer denna budget då att få majoritet i riksdagen. För som Jimmie Åkesson nöjt konstaterade: ”det som skulle göra det svårt för oss finns inte med.”

Det är alltid lika märkligt att ta del av borgerliga politikers sätt att förpacka den egna politiken. Eftersom den politik som de står för egentligen gynnar en mindre del av befolkningen måste den torgföras som att den handlar om frihet eller ”liberalisering”. En socialist kan erkänna att det finns konflikter. Att en annan fördelning innebär att en del som har mer också borde avstå mer. Att det som är ökad frihet för några kan innebära minskad frihet för andra. Men så gör inte de borgerliga, av naturliga skäl. För dem gäller det istället att framställa den egna politiken som att den gynnar alla. I den mån det finns konflikter så är det inte mellan olika grupper som hyresgäster och fastighetsägare eller lönarbetare och arbetsköpare utan bara något som rör sig i idéernas värld. En strid om den bästa lösningen ”för alla”.

Så är det också när M+KD lägger fram sina skatteförslag. Som alltid upprepar de mantrat om att det ska löna sig att arbeta, trots att det till exempel finns statistik som visar att gapet mellan löneinkomst och sjukbidrag ökat, se denna bild från Ekonomistas:

Deras förslag till skattesänkningar innebär att statens inkomster minskar med 20 miljarder. Det ska bland annat ske genom att brytpunkten för att betala statlig skatt höjs från 40 600 kr till 42 000 kronor i månaden. Det är då viktigt att tänka på vad de flesta av oss tjänar. Enligt SCB var medianlönen i Sverige 2017 30 000 kronor i månaden. Det är alltså inte den genomsnittliga (medel)lönen (den är 33 700) utan ”den mittersta lönen i en grupp löner som sorteras i storleksordning från den lägsta till den högsta.” De flesta av oss kommer alltså inte ta del av denna skattesänkning. Sen vill M+KD också genomföra ett ytterligare s.k. jobbskatteavdrag. Enligt detta ska ”alla som arbetar få sänkt skatt med upp till 210 kronor i månaden.” Jag tror att det här är viktigt att ta fasta på just orden ”upp till” eftersom skattesänkningen naturligtvis kommer att vara lägst för dem med lägst inkomster.

Att M och KD framställer sina förslag som skattesänkningar för alla är ju bara vad som vi kan vänta oss. Så gör de alltid. Mer sorgligt är att journalister och media så okritiskt återger deras propaganda utan att granska den.

 

 

 

 

 

Liberalismen och regeringsmakten

När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället.

Så skrev UNT:s politiska chefredaktör Håkan Holmberg i en ledare i söndagstidningen med rubriken: ”Att återupptäcka liberalismen”.

Jag läste den samtidigt som jag i likhet med många andra funderar över regeringsfrågan. I någon mening kan jag hålla med Holmberg om att samhällen där ”liberalismen trängts undan” varit, blivit och är motbjudande samhällen. Frågan är ju vad som menas med Liberalism.

När Holmberg skriver att det handlar om ”insikten att samhället alltid präglas av mångfald och rörlighet och att detta inte är farligt utan fullt naturligt och legitimt” eller att man ”alltid betonat framsteg, ……… över traditioner” och hyst ”misstro mot maktkoncentration av alla slag och respekt för individens värde och värdighet” så är det ju sådant som jag och många –  ja de flesta –  som kallar sig socialister, också ställer sig bakom. När sådana värden trängts tillbaka eller förtryckts har vi också sett en nedmontering av både demokratin så som vi känner den och olika mänskliga rättigheter. Därför tyckte jag och skrev positivt (14 november) om det tal i riksdagen som Liberalernas ledare Björklund höll inför omröstningen om Kristersson som statsminister. Jag skrev att jag gladdes över den ”demokratiska anständighet” som han utvecklade när han beskrev den internationella högervågen och tog avstånd från att släppa fram den till regeringsmakten i Sverige. För jag vill inte leva i ett samhälle där mångfald bekämpas, enfald främjas och reaktionära och förtryckande värderingar får styra över olika gruppers eller individers liv.

Men så kom då utspelen om vilka krav som de partier som kallar sig liberala förde fram för att stödja en socialdemokratisk regering, istället för en m+kd-regering stödd av sd. Kanske är dessa krav också uttryck för en (annan) sida av liberalismen. Men knappast den socialliberala. Det handlade om angrepp på anställningstryggheten, sänkta ingångslöner, marknadshyror och ytterligare skattesänkningar för dem med höga inkomster. Inget av dessa krav handlar om ökad frihet för flertalet. De är alla krav som riktar sig mot majoriteten av arbetare och låginkomsttagare och skulle minska vår frihet. De är alla krav som skulle bidra till att öka istället för att minska klyftorna i samhället.

Deras krav för att släppa fram en socialdemokratisk regering handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”.  Om socialdemokraterna skulle gå med på detta så skulle det definitivt inte kunna kallas för en mittenpolitik. Det skulle innebära att socialdemokraterna släppte det sista av att vara ett parti för arbetare och låginkomsttagare. Det skulle i sin tur innebära att många socialdemokratiska gräsrötter skulle förlora hoppet och lämna socialdemokratin.

Uppenbarligen är ett sådant styre helt orimligt och för det socialdemokratiska partiet och för de flesta av oss som skulle förlora på en sådan politik, får vi hoppas att det inte blir av.

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Det innebär också att opposition, rörelse, aktivism utanför riksdagen nu inte bara är viktigt som alltid utan idag det helt avgörande för att bryta högeroffensiven.

Att fira födelsedag för 115 000 – ett Uppsalaexempel

Det är få människor som kan lägga ut 115 000 kronor på en 50-årsfest. Det är inte heller många som kan få festen betald av våra gemensamma skattemedel. Men detta hände i Uppsala i år.

Det handlar om moderaten Fredrik Ahlstedt som från 2012 blev kommunalråd i Uppsala. Moderaterna är ju ett parti som både vill sänka skatten och de omfördelande inslag som finns kvar i välfärdssystemet. De brukar tala i högstämda ordalag om vikten av flit och av att inte slösa med skattemedel. Men när det kommer till dem själva är det ofta inte lika noga. Partiledaren Kristersson har ju till exempel en hel del skumma saker av detta slag i sin historia.

Fredrik Ahlstedt blev alltså kommunalråd i Uppsala 2012. Innan dess hade han inte varit så flitig. Inte när det gällde att gå på kommunfullmäktiges möten i alla fall. Enligt hans partikamrat Inger Söderberg var han så dålig på att närvara (när han bara var en vanlig ledamot) att hon blev arg och tillrättavisade honom.

När Ahlstedt som nybliven ordförande i kommunstyrelsen intervjuades om hur han såg på det utbredda skolket från kommunfullmäktiges möten – där moderaterna då var värst – såg han inte det som något problem ur någon synvinkel alls. Istället betonade han att det var viktigt med en ”bred representation”. Detta något oklara uttryck lyckades han få in 16 gånger i en intervju på 3 minuter.

Nu kan vi i dagens UNT (23 november) läsa att kommunen har betalat 115 000 kronor för Fredrik Ahlstedts 50-årsfest. Motiveringen till det är att det kallas för ”representation”. Det kan man ju också kalla för en ”bred representation” även om det nog inte var det Ahlstedt syftade på 2012. Till festen kom 300 gäster. Ahlstedt säger att han bara följt gällande regler och att han betalade kostnaden för sin familj och privata gäster, men att han förstår att ”det rör upp känslor”.

Tja, vad ska man säga om det förutom att det rör upp mina känslor? Kanske det som en gammal chilensk vän brukade säga att man inte ska skylla på ”grisen” utan på den som matar den? Arrangemanget godkändes av kommunstyrelsens dåvarande ordförande Marlene Burwick (s). Men hennes partikollega och nuvarande kommunstyrelseordförande Erik Pelling ”är nu kritisk till dimensionerna på festligheterna och vill se över reglementet”. Låt oss hoppas på det.

 

Uppsala

Julkonsumtion, klimatfrågan, ETC och Johan Ehrenberg

Årets julhandel beräknas åter slå rekord läser jag på Supermiljöbloggen. I år når den nästan upp till 80 miljarder kronor. Detta har räknats ut av utredningsinstitutet HUI research som ägs av branschorganisationen Svensk Handel. Men det som på Supermiljöbloggen har rubriken ”Mardrömsprognosen” beskrivs på HUI Research bara som att ”det kommer att bli ytterligare en god jul för de svenska konsumenterna”. Att de skriver så förvånar mig inte. De tillhör de krafter i samhället som ser all sorts tillväxt och ökad konsumtion som något positivt oavsett dess innehåll och oavsett dess konsekvenser för vår miljö och för klimatet. Själv har jag ju en annan syn. För sex år sedan citerade jag klimataktivisten George Monbiot här på bloggen. Då inför julen 2012 skrev jag om hur julhandeln som höll på att passera 65 miljarder föröder vår jord.

Jag tänker på detta då jag häromdagen fick Dagens ETC:s bilaga som utlovar att den

Pryl från katalogen

”kommer att rädda liv”. Jag bläddrar igenom bilagan som uppmanar mig till olika typer av konsumtion. Visserligen sådant som är en del av klimatomställningen men också sådant som faktiskt bara bidrar till en ökad konsumtion, om än med en viss grön touch. ETC är ju mer av företag än av rörelse och detta är en del av en helhet som också innehåller många bra projekt och framförallt en möjlighet för intressanta rödgröna skribenter att få skriva och nå en ganska stor publik. Men också detta alltså.

Anledningen till att jag funderar över detta beror också på några ledarartiklar av Johan Ehrenberg i Dagens ETC där han utvecklar en kritisk uppfattning i förhållande till andra klimatkämpar som George Monbiot eller Birger Schlaug, eller kanske egentligen i förhållande till huvudfåran inom de olika aktivistiska rörelserna mot klimatkatastrofen.

Vi vet att tiden är begränsad. Fakta om vad som kommer hända ifall vi inte i tid stoppar utvinningen av fossila bränslen är lika skrämmande som de är grundade på övertygande vetenskap. Vi vet idag att de största företagen i världen som grundar sig på fossila bränslen har haft denna kunskap i många år. Men istället för att göra någonting åt detta och ställa om satsade de stora summor pengar på lobbyverksamhet och lurendrejeri för att kunna fortsätta ostörda. Vi ser också idag att fascistliknande typer som Trump eller Bolsonaro fullständigt förnekar vetenskapen i klimatfrågan. De gör allt för att öka förstörelsen av vår jord. Det är som om de siktade på att inte bara bli vår tids fascister utan också på att genomföra vår tids förintelse via klimatet.

Men alla vi andra då? Alltfler av oss förstår och en del drar slutsatser av egna upplevelser, antingen det handlar om översvämningar eller förödande bränder. Men ändå lyckas vi på något sätt inte riktigt förstå eller se hur vi ska hitta en väg ut. Dessa frågor har diskuterats mycket inom klimatrörelsen. Hur gör vi klimatfrågan till den överordnade och för mänskligheten helt avgörande fråga det är? En diskussion har handlat om hur vi målar upp eller tänker oss perspektivet. Alltså inte perspektivet av att låta allt fortsätta som nu. Vart det perspektivet leder är lättare att se, även om det kan vara svårt att ta till sig. Utan hur det samhälle kommer vara där vi inte använder fossila bränslen och inte lever så att vi använder oss av fyra jordklot.

Det har sagts att det är svårt att vinna människor för ett perspektiv som handlar om försakelse. Därför har en del försökt hitta ett sätt att argumentera som visar på det positiva, hur ett fossilfritt samhälle skulle kunna vara bättre att leva i på många sätt. Jag tror att detta är bra och att det kan stämma på många sätt när vi visar på det bisarra i det högproducerande samhälle där vi bara springer fortare och fortare för att konsumera ännu mera och samtidigt skapar bisarra uttryck som ”livspusslet”. Men jag tror inte att det kan vara det enda sättet. För dem som vant sig vid att flygande är någonting lika naturligt som billigt kan det naturligtvis komma att upplevas som en ”förlust” att avstå från det. Ändå är det nödvändigt. Jag tror alltså inte att det bara går att måla upp en bild där allt kommer upplevas som bättre. Men det är viktigt att också göra det.

En som är mycket skicklig på att beskriva dessa ljusa perspektiv är ETC:s grundare och skapare Johan Ehrenberg. Han är ju överhuvudtaget en mycket skicklig och pedagogisk skribent. I två ledarartiklar i Dagens ETC den 2 och 9 november målar han upp den ljusa framtid där vi lever i ett fossilfritt samhälle. Han tar i den första artikeln upp en mängd områden där vi måste leva på ett annat sätt men där han menar att det inte kommer att bli, eller behöva upplevas som, sämre. Flera av de saker som Ehrenberg tar upp är bra även om jag till exempel kan tycka att ”en flygresa vartannat år utanför EU” låter som en väl optimistisk gissning. En del är sådant som definitivt måste ske och en del är sådant som ingår i Ehrenbergs egen agenda. Artikeln avslutas med: ”Hot går inte hem. Framtiden är ljus.” Tanken är alltså, som jag förstår det, att hotet om klimatkatastrof inte är mobiliserande.

I ledaren den 9 november går Ehrenberg vidare på detta spår och argumenterar mot att ”jorden är begränsad”. Han skriver: ”Jorden är inte ett slutet system, jorden får nämligen närmast oändlig energi alldeles gratis varje sekund från solen”. Där för argumenterar han för ”mer mat, mer varor”.

Jag har två funderingar kring detta.

När det gäller energin så har vi ju inte löst frågan om att ersätta den fossila energin med den oändliga energin från solen. Vi vet inte ens ifall vi hinner göra det inom den tid vi har på oss. Det överordnade målet måste vara att det fossila stannar i jorden. Den förnyelsebara energin måste byggas ut så att den kan ersätta den fossila. Under förutsättning att inte klimat-fascisterna raserat allt innan dess handlar det om en övergångsperiod vars längd ingen kan veta något om nu. Under denna övergångsperiod kan jag inte tänka mig annat än att kraftiga ransoneringar och nedskärningar av energiförbrukningen måste till. För mig verkar det som om Ehrenberg undviker detta problem.

Frågan om den begränsade jorden handlar som jag uppfattat det inte främst om energi utan om hur mycket vi tar ut av vår jord, det som har kommit att kallas fotavtryck. Att här tala om att jorden är ”obegränsad” och blåsa på om ”mer varor” tycker jag är oansvarigt även om avsikterna är goda.

Jag håller alltså inte med om det Ehrenberg skrivit. Främst tror jag att han har fel i sak. Det leder till ett sätt att beskriva perspektivet som kan ha en del pedagogiska poänger och är fint skrivet men som ändå inte blir trovärdigt. Jag tror visst att det går att visa på många fördelar med ett fossilfritt och mer energisnålt samhälle. Men det går inte att trolla bort katastrofperspektivet. I förhållande till det så tror jag på dem inom klimatrörelsen som gjort jämförelser med situationen i USA eller England under andra världskriget då hela samhället mobiliserades mot det upplevda hotet från nazi-Tyskland. Klimathotet måste bli lika ”verkligt” för en majoritet av människor. Därför tror jag att det är nödvändigt både att försöka mobilisera mot det faktiska hotet och att beskriva de positiva saker som också skulle uppstå i ett framtida fossilfritt samhälle.

Den ”rimliga” högervågen

Det är helt naturligt. Det är så det bör vara. Det är så jag vill ha det.

                                                                                              Jimmie Åkesson

Så sa SD:s partiledare i riksdagen idag den 14 november inför den omröstning om Ulf Kristersson som statsminister som sen genomfördes. Tack och lov fick han inte som han ville ha det.

Oavsett åsikter så var det ett flertal mycket skickliga talare som argumenterade utifrån sina respektive partiers ståndpunkter (den typen av skickliga talare som nog skulle kunna argumentera lika starkt för i princip vad som helst). Åkesson la också som ofta sina argument mycket skickligt. Han sa att SD inte hade fått några ”garantier” av M+KD och att de därför hade ”starka skäl att rösta nej”, men att de ändå skulle rösta ja till Kristersson. Skälet till SD:s ja var att ”vi ser ett nytt politiskt landskap växa fram i Sverige precis som i övriga västvärlden”. I detta ”nya politiska landskap” menade han att ”de två extremt liberala partierna i Sveriges riksdag” dras till S+MP+V ”där de hör hemma”, medan å andra sidan M+KD närmar sig en ”konservativ sammanslutning”. Detta kallade Åkesson med sitt vanliga sätt att uttrycka sig för ”en rimlig riktning där vi mer börjar likna andra länder i Europa” med ”konservativa samarbeten”. Det var detta han såg som ”helt naturligt”, ”så det bör vara” och som han ville ha det.

Liberalernas Björklund hade precis innan  beskrivit denna ”rimliga riktning” av ”konservativa samarbeten” med ett uppfriskande ideologiskt klarspråk. Han konstaterade att vi genomlever en kraftfull högervåg över hela västvärlden. Han exemplifierade med Trump, Brexit, Le Pen, Polen, Ungern, Österrike och Italien och påtalade att det är i detta sammanhang som SD ingår. Han konstaterade också att denna högernationalism prövats i Europas historia med fruktansvärda resultat.

I det dystra politiska läge som vi befinner oss i måste jag som socialist säga att jag gläds över att det ändå finns en sådan demokratisk anständighet inom delar av borgerligheten. Självklart har både ledningen för C och L utsatts för hårda påtryckningar från mäktiga grupper inom det som brukar kallas svenskt näringsliv. Detta nämnde naturligtvis inte Björklund. Däremot sa han att han under sina 25 år i politiken aldrig upplevt så mycket personligt riktat hat från det som han kallade ”högerns svans”. Dessa personer i SD och moderaterna (tänk Hanif Bali) som blivit allt mer aggressiva samtidigt som SD växt ger en försmak av det samhälle som de konservativt högernationella eftersträvar.

Trots den nu djupa sprickan i den borgerliga parti-sammanslutning som ett antal år har kallat sig för ”alliansen” så fortsätter centerledaren Annie Lööf att tala om att hålla samman denna men kombinera det med blocköverskridande samarbeten med MP och S. Det är svårt att tro på. Och svårt att förstå hur hon tänker. Framtiden kommer utvisa om det går att lappa ihop det borgerliga blocket.

Idag röstade 195 av riksdagens ledamöter nej till en reaktionär högerregering mot 154 ledamöter som röstade ja. Oavsett mina egna åsikter eller önskningar i frågan verkar det uppenbart att det är C+L som har bollen nu. Vi har ett reaktionärt block på 154 ledamöter (M+KD+SD). Vi har två mittengrupper S+MP med 116 ledamöter och L+C med 51 ledamöter. Tillsammans skulle dessa ha 167 ledamöter om de slog ihop sina påsar. Det är inte en absolut majoritet (175 av riksdagens 349) men de skulle ändå bli den största gruppen. Om detta läge uppstod så är frågan hur Vänsterpartiet med sina 28 ledamöter ska ställa sig. Jag tycker nog att det – även om vänstern önskar en rödgrön regering – vore rimligt att i ett sånt läge, som det heter, ”släppa fram” en sådan regering, för att sedan driva en tydlig vänsteropposition.

För alla sorter av vänstermänniskor är däremot alla former av politiskt påverkande arbete ute i samhället nu det avgörande.

%d bloggare gillar detta: