På väg in i Nato – hur gick det till och vart leder det?

Tisdagen den 8 mars i år – tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget.

Enligt SVT ”stod det efteråt klart att den svenska regeringen inte var beredd att ompröva sin ståndpunkt när det gäller alliansfriheten”. Ett Nato-medlemskap var inte aktuellt, enligt statsminister Magdalena Andersson. Hon förtydligade det så här:

Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle vi ytterligare destabilisera läget i Europa.

Men det var ju för nio veckor sedan. Nu är vi på väg in i Nato. De ministrar och ledande socialdemokrater som under dessa veckor ända fram till det officiella beslutet vägrat att uttala sin uppfattning –  trots att alla begrep vad de egentligen tyckte – har nu hastigt drivit igenom ett beslut som innebär att Sverige ansluts till världens mäktigaste militär- och kärnvapenmakt. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare.  Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning det var ”en dålig idé” sa statsministern. Anledningen till det var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.

Nato-propagandan har haft medvind med stor hjälp av Putin-regimen. Men samtidigt är det enligt de senaste opinionsmätningarna från Ipsos, Novus och Sifo i maj bara lite mindre än hälften (48 %) av svenskarna som är för en Nato-anslutning. 28 procent är mot och 24 procent säger att de inte vet.

Att påpeka att det finns stora demokratiska problem kring den process som nu håller på att föra in Sverige i Nato är en klar underdrift i sammanhanget.

En glad liberal sanningssägare

Widman

På den borgerliga kanten är alla glada. De har ju alltid eftersträvat en anslutning. Gladast var kanske liberalen Allan Widman. Hans parti drev ju frågan även då moderaterna låg mer lågt i frågan. I riksdagsdebatten som föregick beslutet om att lämna in en ansökan sa Widman att han såg ”en svensk ansökan om medlemskap i Nato som de sista stegen vi tar in i den fria världen”. Det är hans beteckning på den militärallians som hyser en sådan som Erdogan och styrs av USA. När det gäller USA har ju liberaler ofta samma typ av blind fläck som gamla kommunister hade när det gällde Ryssland. Alla angrepp, interventioner, krig och statskupper ursäktades alltid av att de utfördes av ”världens ledande demokrati”.

Men Widman sa också en del intressant. Han berättade till exempel hur han för några år sedan stod:

….tillsammans med Hans Wallmark på en höjd ute på Österlen, vid Ravlunda skjutfält, och såg B52:or som flugit nonstop från USA simulera minutläggning i Hanöbukten. Därefter landsteg elva olika Natoländers militära förband på stranden. Det var inte något som bara vi såg. Det såg även Ryssland. De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.

Det är intressant hur det som vi från vänstersidan sett som hyckleri och dubbelspel kan beskrivas så av en liberal. Intressant är också hur Widman ser på demokratiproblemet:

….det går inte att bortse från att vi när det gäller Nato kan få en motsvarande problematik med demokratiskt underskott som det som uppstod vid Sveriges snabba ingång i EU på 90-talet. Jag vill vara tydlig med att ansvaret för detta vilar helt på det socialdemokratiska partiet. De har aldrig tillåtit en diskussion i sak om Nato.

Tyvärr har han rätt i detta.

Lyssna till Rolf Ekéus

Ekéus

Den svenske diplomaten Rolf Ekéus har skrivit en mycket viktig artikel om Nato i DN: ”Ett Natomedlemskap kan bli en historisk tragedi för Sverige”. Ifall du inte har möjlighet att läsa den på nätet så återger jag några stycken här:

….alla Natomedlemmar (med viss reservation för Frankrike) är skyldiga att delta i organisationens planering av kärnvapenangrepp mot Ryssland, en verksamhet som äger rum i regelbundna och frekventa möten med ”The Nuclear Planning Group” i Natos högkvarter i Bryssel. Gruppens uppgift är att identifiera mål för Natos förintande kärnvapenangrepp mot större städer, befolkningscentra, produktionsanläggningar och naturkänsliga områden i Ryssland. Medverkan i detta planeringsarbete innebär givetvis inte att det skulle bli någon annan medlemsstat än USA, som slutligen skulle besluta om målen för Natos kärnvapenangrepp.

Som ett exempel på Natos status som kärnvapenorganisation kan nämnas att Natostaterna i princip var förbjudna att i FN:s generalförsamling 2020 stödja det internationella avtalet om förbud mot kärnvapen (Sverige röstade för avtalet

Ett svenskt Natomedlemsskap skulle också leda till att Sverige, som deltagare i planeringsgruppens beslut om målen i Ryssland, i sin tur kan bli mål för ryska kärnvapenangrepp.

Från den dagen Sverige inträder som medlem i kärnvapenalliansen Nato, öppnas det således för att Ryssland listar mål för kärnvapenanvändning mot det svenska territoriet. Därmed skulle Sveriges existens hotas radikalt, en möjlig historisk tragedi för vårt land.

När vi nu begrundar en eventuell medverkan i Natos militära operationer måste vi vara medvetna om att det är en amerikansk general som är organisationens högste (dock ytterst efter instruktioner från USA:s president). Alla prioriteringar, målsättningar och operationer beslutas sålunda exklusivt i Natohögkvarteret av den amerikanske överbefälhavaren (inte av den svenske ÖB i ett Nato-anslutet Sverige).

Kohandeln med Erdogan

Hur demokrati, principer om solidaritet och humanism direkt riskerar att säljas ut i samband med Nato-inträdet märks i de svenska reaktionerna på utspelen från Turkiets president Erdogan. Om detta kan du läsa i två utmärkta artiklar i eFolket:

Magdalena Andersson svajar…..

och

Svenska högern mobiliserar

Argument mot Nato-anslutning från oväntat håll

Det finns många tunga argument mot Nato och svensk Nato-anslutning. De handlar om sådant som synen på kärnvapen, vilken typ av organisation som Nato är, dess medlemmar, USA:s krigiska utrikespolitik och dominerande roll i Nato samt möjligheterna att vara en annan röst i världen. Tyngden i dessa argument har inte minskat på grund av Rysslands angrepp på Ukraina.

Många av dem som talar för svensk Nato-anslutning har alltid varit för det. De har också alltid slutit upp på bakom USA:s olika krigsinsatser. Folkpartiledaren Björklund ville även att vi skulle delta på USA:s sida i kriget mot Irak 2003. Flera av dem har också varit kärnvapenanhängare. De har nu fått stor hjälp av Putin.

De som nu säger att de ändrat sig talar inte så mycket om de tunga argument mot Nato som består. De talar om Ryssland angrepp. Som jag skrev tidigare så har Rysslands angrepp ”naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?”

Jag skrev att jag bedömde ett militärt invasionsförsök från Ryssland mot Sverige som helt osannolikt inom överskådlig tid.

Härom kvällen fick jag och andra Nato-motståndare ett oväntat stöd i denna uppfattning. Eftersom det är en person som inte kan ”beskyllas” för att vara varken pacifist, ”USA-hatare” eller vänstervriden så tycker jag att vi ska ta och sprida hans uppfattning så gott vi kan.

Det handlar om den f.d. översten inom USA:s militär Daniel Davis. Han har varit militär inom USA:s armé i 21 år och bland annat deltagit i USA:s krig i Irak. Numera är han s.k. senior fellow & military expert.

Davis intervjuades i SVT:s Rapport igår fredag den 13 maj och kan ses på SVTplay. Inslaget börjar 15 minuter in i programmet.

Davis uppfattning

Davis säger att han tror att en svensk (och finsk) Nato-anslutning ”vore dåligt både för Sverige och USA”. När det gäller hotet – alltså det som numera är det främsta argumentet – säger han att han ”ser ingen orsak till att Ryssland skulle vilja invadera Sverige”.

Om Sverige däremot  ansluter till Nato ”skulle Ryssland nog se Sverige som en fiende vilket de inte gjorde förut”, enligt Davis.

”Ni (Sverige) skulle nog löpa större risk att dras in i krig – inte mindre risk.” Detta eftersom vi blir inblandade om vi är Nato-medlemmar om det blir en konflikt mellan Ryssland och Nato.

Finland och Sverige borde enligt honom ”förbli neutrala och fortsätta ha bilaterala relationer, för de är inte hotade”.

”Ryssland har ingen historisk, geografisk eller militär anledning att hota Sverige. Det finns ingen hotbild mot Sverige som kräver att Nato ingriper. Det är känslomässigt för att man tror att de ska komma och därför vill man ha skydd. Men priset är högt och fördelarna få”.

Låt oss minnas, sprida och använda oss av denne Davis i det sista flämtande motståndet mot svensk Nato-anslutning. Nato-anslutning är ”känslomässig” inte förnuftsbaserad.

En annan motståndare till svensk Nato-anslutning

Erdogan försöker…

Ett kanske (?) mer oväntat motstånd mot svensk Nato-anslutning – som vi däremot inte kan använda oss av – kommer från Turkiets president Erdogan. Han säger sig vara emot att Sverige får gå med i Nato då vårt land enligt honom är en fristad för kurdiska terrorister. Olika bedömare kallar detta för ett sorts förhandlings-utspel. Då kanske det handlar om att försämra situationen för de kurder i Sverige som flytt undan Erdogan-regimens förtryck. Det är en fråga som kan bli viktig att följa och kanske då som ett ytterligare argument mot Nato-anslutning.

Till sist..

…vill jag bara tipsa om en mycket bra artikel i Göteborgsposten av Pierre Schori (ordförande i Olof Palmes minnesfond och tidigare statsråd och FN-ambassadör).

Han argumenterar för att en ”ökad militarisering ökar vår osäkerhet och för oss närmare en hotande avgrund”. Han går tillbaka till den tid då som han uttrycker det Sverige hade ”en feministisk utrikespolitik värd namnet” och nämner kvinnor som Ulla Lindström, Inga Thorsson, Alva Myrdal och Maj-Britt Theorin.

Alva Myrdal
Ulla Lindström
Maj-Britt Theorin
Inga Thorsson

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx Han belyser hur ”kärnvapenhotet banaliseras” och tar upp Afghanistan-krigets fiasko där han menar att ”Det är oroande att det är samma politiker som år efter år röstade för fortsatt krig i Afghanistan under Nato -flagg nu ska bestämma Sveriges fortsatta säkerhetspolitiska kurs.”  Läs artikeln!

Bokbränning, yttrandefrihet och upplopp

Heine

Där man bränner böcker bränner man till slut även människor.

(Heinrich Heine)

Nu på tisdag den 10 maj är det 89 år sedan de avskyvärda nazistiska bokbålen i Tyskland. Då 1933 eldades tiotusentals böcker från nationalsocialisternas svarta lista upp i 34 olika städer runtom i Tyskland. Enbart i Berlin eldades 25 000 böcker upp. Syftet var i enlighet med propagandaministern Goebbels mål om att ”rena” tysk kultur. De böcker som inte ”tillhörde” kulturen och rensades ut var av judiska, liberala eller vänsterorienterade författare. Som Heine redan på 1800-talet, med en närmast profetisk insikt uttryckte det, så ledde det också till bränning av människor….

Tyskland 1933
Chile 1973

Bokbål har inte varit unika för Nazi-Tyskland. De har skett vid olika tider och platser runtom i världen. Till exempel under ”kulturrevolutionen” i Kina (1966-1976), under militärjuntan i Chile (1973-1989), under de Röda Khmererna i Kampuchea/Kambodja (1975-1979) för att nämna några. Samma primitivt barbariska, kulturfientliga och odemokratiska tanke har legat bakom alla typer av offentliga bokbränningar.

Du förstår säkert att jag skriver detta med anledning av den högerextrema danska provokatören Paludan och hans koranbränningar. I september 2020 skrev jag så här på bloggen om den  (avskaffade) svenska hädelseparagrafen och de koranbränningar som Paludan då genomförde:

När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Min tanke var ungefär att det handlade om ett missbruk av yttrandefriheten i syfte att sparka nedåt och stärka islamofobin i samhället. Ungefär på samma sätt som det skulle vara ett tydligt uttryck för antisemitism att ställa sig utanför en synagoga och bränna exemplar av Torarullarna. I debatten efter de upplopp som Paludan denna gång lyckades med att provocera fram så har flera debattörer menat att koranbränningarna borde kunna stoppas med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp. Det är ett argument som jag tagit till mig. Men nu såg jag i Expressen en annan tanke utvecklad av Bo Rothstein som jag tycker var mycket bra. Han skrev och förordade en lagstiftning som skulle innebära:

…att inkludera alla tryckta böcker i ett förbud mot att som en politisk manifestation anordna bokbål. Argumentet skulle vara att den tryckta boken utgör en central manifestation av yttrandefriheten. De som, likt de tyska nazisterna 1933 eller Rasmus Paludan 2022, anordnar offentliga bokbål som en politisk manifestation gör sig därmed skyldiga till ett brott mot yttrandefriheten och detta ska vara straffbart. 

Jag instämmer i den tanken.

Men upploppen då?

Nu kanske du tycker att jag börjar i fel ände och försöker smita undan problemen med de våldsamma upplopp som uppstod på flera platser med Paludans koranbränning som förevändning. Våldet och förstörelsen som skedde till exempel i Örebro är fruktansvärd. Men just detta våld och denna förstörelse hade inte inträffat ifall inte Paludan getts laglig tillåtelse till sin koranbränning. Att konstatera det är inte att ge efter för ”islamister”. Det är ett faktum. Om det i enlighet med Rothsteins tanke ovan vore förbjudet att som politisk manifestation bränna böcker överhuvudtaget och polisens uppgift hade varit att hindra Paludan istället för att hjälpa honom så hade ingen förevändning för kravaller funnits. Det vore dessutom en mycket rimlig och demokratisk lag.

Men de kravaller som uppstod har naturligtvis rötter och aktörer av olika slag. För att en gnista som Paludans ska orsaka upplopp krävs det förhållanden som vi måste fundera över. Förhållanden som har att göra med det alltmer segregerade svenska klassamhällets utveckling. Det är inte några frågor som fixas lätt i en handvändning. Men som Leonidas Aretakis skrev i en klok text i Flamman så bränner inte människor med framtidstro bilar. Det måste vi fortsätta att ha som utgångspunkt. Oavsett hur sammansättningen var i Örebro mellan ”vanliga ortsbor”, ”islamister” och ”gängkriminella” (det har ju spekulerats en del här) så är det sorgligt att konstatera hur väl Paludan lyckades och hur de olika extrema spelar ihop för att ytterligare förstärka den bild som olika högerextrema redan har. Det är ju inte heller något nytt. Som bilden här bredvid (efter attentatet mot Charlie Hebdot) visar så förstärker vit rasistisk islamofobi och reaktionär politisk islam varandra. Händelserna har också gett trion m-kd-sd vatten på sina kvarnar. I några fall med den vanliga synen på ”kultur” som hos sd, i andra fall med skärpt våldsretorik (skjut!) som hos kd. Oavsett om dessa högerpolitiker vinner fler röster med sina förslag eller inte så är det en väg framåt med mera våld och ännu mer splittring mellan människor som de anvisar. Måtte de inte lyckas.

%d bloggare gillar detta: