SD är odemokratiskt och farligt på riktigt – och socialliberalismen död.

I december 2018 skrev den dåvarande politiska chefredaktören för UNT Håkan Holmberg i en ledarartikel att: ”När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället”.

Karl Staaf, liberal ledare vid erövrandet av rösträtten

Efter helgens beslut på Liberalernas partiråd så kom den meningen i mitt huvud. Man kan väl helt klart säga att socialliberalismen trängts tillbaka. Kanske kan man även säga att själva liberalismen nu trängts undan i det liberala partiet. I alla fall är det ett avgörande vägval. Om partiet Liberalerna röstmässigt kommer vinna på det återstår ju att se.

När Stefan Löfven nyligen påpekade riskerna för demokratin när de borgerliga partierna börjar att samarbeta med SD blev tonläget från M och KD mycket högt. Det var ju förväntat. Men märkligare är den typen av analyser som görs av TV-orakel på Public Service som Mats Knutsson. Hans analys efter Löfvens uttalande var ungefär att det (bara) handlade om ett politiskt spel. Knutsson verkade däremot inte anse att det skulle finnas någon saklig grund för att ifrågasätta SD:s demokratiska trovärdighet. Det är feg eller okunnig journalistik. Att SD är ett hot mot den demokrati som vi har är ett faktum. Och det förändras inte av att SD idag har ett större röststöd än flera av de andra partierna i riksdagen.

SD klarar sig oftast undan väldigt lätt i debatter och utfrågningar. Tyvärr är det inte så många motdebattörer eller journalister som gör något vidare jobb vid dessa konfrontationer. Sannolikt är det nog också så att många journalister helt enkelt inte vågar konfrontera SD. När någon intervjuad konfronterat SD på TV eller i radio, utan att SD varit på plats, tycker jag mig alltför ofta ha hört den onödiga och förskrämda journalist-kommentaren att ”de (SD) håller nog inte med” eller ”de är ju inte här och kan svara”. Journalister och andras rädsla är tyvärr inte obefogad. Till SD:s hjälp – antingen det styrs direkt inifrån partimaskineriet eller om jobbet utförs av olika ”friryttare” – finns ju alla dessa nätkrigare  eller våldsmänniskor som hotar journalister och meningsmotståndare verbalt och fysiskt.

Hur SD ska drivas tillbaka är något som diskuterats en hel del inom vänstern och arbetarrörelsen. Den frågan har inte jag något svar på annat än att jag är övertygad om att mer nyliberal politik bara gör det ännu svårare att stoppa dem. Men vilka argument ska vi använda? Jag tror att vi inte ”bara” ska argumentera mot deras rasism och islamofobi utan framförallt visa att de är ett hot mot demokratin och alla oss andra. Här kommer en sådan liten genomgång.

Principprogrammet, demokratin och dess avskaffande för vissa.

Ett partis program talar om vad ett parti vill på lite längre sikt även om det ofta är formulerat så att det låter ”bättre än det är” och kan uppfattas som rimligt av många utanför partiet. Detta gäller i ovanligt hög grad när det gäller SD:s program. I det nuvarande programmet från 2019 tog SD dessutom bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” och i olika formuleringar försöker de framstå som fria från rasism. Ändå går det att se hur demokratin hotas ifall de får möjligheten att genomföra sina idéer.

Om demokrati skriver man att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. Vilka är det då som SD själva ”räknar till folket”?

Enligt SD kan man bli ”medlem av den svenska nationen…genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den”. Man kan vara antingen ”infödd” eller ”assimilerad”. Men både ”infödda” och ”assimilerade” kan utestängas från nationen och demokratin. För här kommer det som SD kallar det ”problematiska”:

”Upphörande”

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Det tror jag är en av de viktigaste meningarna i detta program! Vi kan alltså ”upphöra” att ingå i nationen och därmed demokratin om vi inte uppfyller SD:s krav på lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det behövs inte alltför mycket fantasi för att föreställa sig vad detta ”upphörande” skulle  innebära för människor med andra typer av uppfattningar än SD:s. Historien är full av exempel.

SD:s kompisar säger något om dem själva.

Vilka vänner vi har säger rätt mycket om oss själva. Det gäller i livet såväl som inom politiken. I politiken är det ju extra intressant ifall dessa vänner dessutom nått makt och kunnat genomföra en del av sina idéer. Det blir då tydligare vad programmen står för.

SD ingår i en internationell trend av liknade partier, rörelser och ledartyper. Ett sätt att se vartåt det pekar ifall SD får mer makt är därför att titta på dessa och hur SD har förhållit sig till dem.

SD och Åkesson stödde och stöder Trump. Det ändrades inte ens efter stormningen av Kapitolium i Washington. Det borde vara uppenbart för alla människor som tror på någon typ av demokrati att det är farligt att låta ett sådant parti och dess ledare få mer makt.

Utvecklingen i Ungern är ett annat exempel som på ett skrämmande sätt visar vad vi har framför oss om dessa nationalkonservativa skendemokrater får makten. Banden mellan Orbáns auktoritära regim och SD har utvecklats sedan länge, inte minst sedan ledande företrädare flyttade dit. Ändå så förnekade både Åkesson och Jomshof nyligen dessa band efter att Löfven använt det argumentet i en TV-intervju. Men vi är många som minns dessa ord av Jomshof:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Det uttalandet är ju också en väldigt bra illustration till vad SD:s omvandling framförallt handlat om: ”anpassning av retoriken”.

Men vi kan också minnas när Åkesson efter ett tal i Almedalen 2018 fick en sådan här typisk journalistfråga  om ”vem han föredrar”: Viktor Orbán eller Angela Merkel? Han skulle ju kunnat svara att han inte föredrog någon av dem. Men han svarade att han valde Orbán.

Mats Wingborg har annars en bra genomgång i Dagens Arena om alla exempel på SD:s uppslutning bakom regimen i Ungern.

Ett ständigt städ- och tätningsjobb för att hålla fasaden.

Svårstädat

Ledningen i SD har talat en hel del om nolltolerans mot rasism, de har rensat ut och de har tagit avstånd. Men olika avskyvärda exempel på hat, hets, rasism och odemokratiska tankar fortsätter att välla ut från SD. Ibland är det sådant som är uttryck för partiledningens dubbelspel när de genom olika kanaler släpper fram sådant som de gillar men inte hävdar officiellt. Andra gånger är det sådant som partiledningen helst inte skulle vilja kom ut. Att det ändå gör det handlar om att det finns så mycket av sådant inom partiet och rörelsen att det helt enkelt inte går att dölja.  

Dessa exempel borde SD-ledningen konfronteras med mycket mer än vad som sker. Den som vill se exempel på en del av allt det som väller ut kan gå till den väldokumenterade sidan SD-citat där mycket finns dokumenterat.

SD:s rötter och Åkessons märkliga inträde

Att SD har nazistiska rötter är ju ett faktum. När SD bildades 1988 hade de dessa rötter och flera gamla nazister och till och med en gammal SS-veteran ingick. Ändå har det argumentet nästan blivit lite tröttsamt. Dels slingrar sig partiledningen alltid undan dessa kopplingar bakåt, dels är det ju sant att partiet på flera sätt förändrats sedan 1980- och 1990-talet. Framförallt till det yttre.

Men en sak som jag tycker att journalister istället borde fråga Åkesson om är det han själv skriver i sin ”självbiografi” Satis Polito, från 2013. Där säger han att han gick med i SD 1995. Men vad var då hans utgångspunkt när han gick med? jo:

Jag gick in i partiet med utgångspunkten att förändra det i grunden, och den som i dag påstår att jag inte lyckats med det är antingen oerhört trångsynt eller bara allmänt illvillig.

Partiinträde som renoveringsprojekt

Att påstå att Åkesson inte lyckats med att på sitt sätt förändra partiet vore dumt. Han är, tror jag, en viktig framgångsfaktor, inte minst när det gäller att undvika svåra frågor i TV eller med sin förmåga att snygga till partiets yttre. Men hur trovärdigt är det att han gick med i SD för att ”förändra det i grunden”? Inte bara därför att en sådan grundlig förändring inte skett utan för att det låter så otroligt osannolikt. Varför över huvud taget gå med i ett parti som man vill förändra i grunden?  Om han tyckte att det mesta var fel (i grunden), varför sökte han sig i så fall till just SD? Varför inte till något parti som inte behövde förändras lika grundligt? Jag menar det fanns ju ett antal andra partier att välja på. Och 1995 var SD dessutom ett mycket litet parti. I andra intervjuer har han istället gett intryck av att han inte visste vad det var för sorts parti han gick med i. Att han ”inte visste”(ett vanligt Åkesson-uttryck) eller märkte att det var ett rasistiskt parti med gamla nazister på ledande poster. Samtidigt ville han alltså ”förändra det i grunden”.

Alltså kan man liksom ofta annars anta att Åkesson inte talar sanning. Det leder i sin tur vidare till varför han behöver mörka om detta….

För att sammanfatta

SD är inte ”bara” ett rasistiskt, islamofobiskt, reaktionärt och fackföreningsfientligt parti som dessutom numera driver en ekonomisk politik som i huvudsak är nyliberal. De är också, och kanske framförallt, ett farligt odemokratiskt parti som inte bör ges ett lillfinger. Tyvärr verkar Liberalerna nu beredda att ge betydligt mer än så.

Något socialliberalt alternativ tycks inte längre finnas kvar bland riksdagspartierna. Centern håller visserligen fortfarande avstånd till SD men är knappast socialliberalt numera, kanske istället det mest nyliberala partiet. Vilka uppgifter ställer då detta läge arbetarrörelsen och vänstern inför? Jag tycker att Martin Klepke formulerar det bra i en artikel i Arbetet häromdagen, där han drar slutsatser från det hittillsvarande ”mittensamarbetet”:

En återgång till ett fruktbart samarbete mellan arbetarrörelsen och någon form av socialliberalism är därför i praktiken omöjlig, helt enkelt för att det inte längre finns någon socialliberalism i svensk politik. Försöken till mittensamarbete under den gemensamma devisen att ”vi säger i alla fall nej till extremhögern” har inte varit fruktbart.

Uppätna skor och spekulationer om vem som tar vem 2022.

Låt mig backa bandet ungefär tio år för att få perspektiv på det som nu händer.

År 2010 hade Sverige haft en majoritetsregering i fyra år bestående av den s.k. alliansen, alltså de partier som inte bara är, utan även kallar sig själva, för borgerliga. Men i valet 2010 kom SD  för första gången in i riksdagen. De fick 5,7% av rösterna. Ungefär som Vänsterpartiet som fick 5,6%. Regeringen under Reinfeldt fortsatte att regera, men var nu i minoritet eftersom SD inte garanterade att de skulle stödja regeringen. Under år 2013 var det en nyhet att den ganska nya s-ledaren Löfven sade sig vilja ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med FP och C. Annie Lööf besvarade då detta med att hon hellre skulle äta upp sin ”högra sko än bli ett stödhjul åt socialdemokraterna”.

2014 bildade socialdemokraterna tillsammans med MP en minoritetsregering, som var tvungen att förhandla om budgeten med Vänsterpartiet. I detta val mer än fördubblade SD sina mandat. De fyra partier som kallar sig borgerliga och det femte (SD) som också är det (fast dessutom odemokratiskt och rasistiskt) hade nu tillsammans fler mandat än S+MP+V. Trots detta så lyckades denna regering hålla i fyra år.

2018 ökade SD ytterligare. Resultatet blev att inte någon ”vanlig” konstellation skulle kunna samla majoritet. Vi fick en höst med en mängd förhandlingar och sittningar hos riksdagens talman. Till slut lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. Centern och Liberalerna var knappast några ”stödhjul” i den s.k. januariöverenskommelsens 73 punkter. Snarare satt de i baksätet och styrde hela ekipaget. För som en genomgång i Dagens Nyheter 19 januari 2019 visade så hade de ”fått igenom mest av sin politik”. Det var därför knappast aktuellt för Anni Lööf att äta upp någon högersko, även om den yttersta högerkanten i form av MUF eller KD:s Skyttedal skrek högt om förräderi.

Knepigare var det för Vänsterpartiet som enligt en punkt i avtalet inte skulle ha ”inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Trots detta la partiet i riksdagen ner sina röster och släppte därmed fram minoritetsregeringen S+MP och dess program av överenskommelser med C+L.

Ett regeringsstyre med stöd av SD hindrades. Men vi fick en fortsättning och skärpning av den reaktionärt nyliberala politiken. Samtidigt också en tilltagande anpassning till de nationalkonservativa synsätten. Denna avgörande inriktning ändrades inte av att Vänsterpartiet märkligt nog lyckades stoppa nedrivningen av arbetsförmedlingen och få ytterligare miljarder till välfärden tillsammans med högern. Även om de summor som tillfördes välfärden efteråt framstår som nålpengar i jämförelse med de av pandemin orsakade miljardbelopp som staten delat ut till företagen.

Nu och 2022

Nu har vi tre partier (MP, KD och L) som enligt opinionsmätningar ligger kring fyraprocentspärren. Liberalerna ligger allra mest illa till och mycket talar väl för att de åker ur riksdagen. Dessutom tycks de nu klyvas av frågan om att samarbeta med SD för att få regera. I detta läge, då C tycks stå ensamt kvar bland de borgerliga i att hålla avstånd till SD, deklarerar Annie Lööf att hon kan tänka sig att sitta i en regering med socialdemokraterna efter nästa val.

Naturligtvis är det bra att inte Centern också förenar sig med de nationalkonservativa. Men innebär det att vi som står på den vänstra sidan nu bara har två på olika sätt dåliga alternativ att förhålla oss till? Där vi antingen ska leva med och under en nyliberal regering eller en regering som dessutom förenar nyliberalism med rasism och inskränkningar i demokratin?

Naturligtvis verkar det rimligt att (fortsätta) välja det minst onda. Men kommer det att på längre sikt innebära att vi minskar hotet från SD?

Vi vet att många av SD:s väljare kommer från grupper som tidigare i huvudsak stödde socialdemokraterna. Många tillhör också grupper som drabbats av åtstramningar inom välfärden. I valet 2018 var det till exempel 24 % bland de arbetslösa och 30 % av dem som hade sjuk- eller aktivitetsersättning som röstade på SD. Att delar av arbetarklassen tagit till sig SD:s perspektiv av att sparka neråt är ett faktum. Om, eller hur, den rasism som segrat över klassolidariteten går att tränga tillbaka, det har ingen på vänstersidan egentligen lyckats svara på. Men det lär knappast bli lättare med en fortsatt nyliberal politik. Som socialdemokraten och Katalys-utredaren Kalle Sundin skrev i Aftonbladet häromdagen:

Det finns en legitim misstro till den politik som urholkat välfärden och bidragit till att många delar av landet halkat efter ekonomiskt. Den måste bemötas med en ny politisk riktning.

Vid det här laget vet vi vad som inte fungerar: stora skattesänkningar, försämrade trygghetssystem och privatiseringar. Med andra ord kärnan i Centerpartiets nuvarande ekonomiska politik……om Centerpartiet på allvar vill stoppa högerpopulismen, är det då verkligen rimligt att fortsätta propsa för reformer som visat sig fungera som bensin på elden?

Därför får det inte heller bli dessa parlamentariska uppgörelser och spekulationer om vem som tar vem som är det avgörande i synfältet för arbetarrörelsen och vänstern. En regering baserad på Centerns nyliberalism (eller för den delen socialdemokratisk anpassning till den) kommer inte lösa problemet med faran från den moderna fascismen. Det enda som i grunden kan ändra detta och möjliggöra en annan politisk inriktning är rörelser, opinionsbildning och sociala strider ute i samhället som förändrar hela dagordningen. Daniel Suhonen visar på en sådan viktig strid i en annan Aftonbladet-artikel:

Om arbetarrörelsen på riktigt och enat tar strid mot profitjakten i skolan kommer man ha en folkmajoritet och professioner som lärare, läkare och vårdpersonal, liksom stora delar av LO-kollektivet i ryggen, även SD-väljarna. Vinstfrågan rör liksom löntagarfonderna själva kärnan i ett demokratiskt samhälle.

Dessutom skapar vinstfrågan konflikt längs höger–vänster-skalan och i centrum för diskussionen. Men det kräver att frågan drivs ordentligt och ideologiskt uthålligt och oavsett hur mycket kulturkrig Oikos och Bulletins sponsorer kan köpa för pengar när kampanjerna drar igång från Storfinansen.

Det är den här typen av strider som måste vara vänsterns avgörande fokus såväl före som efter valet 2022, strider som för att bli framgångsrika inte får begränsas till den parlamentariska nivån.

PS: om du utan att ens aktivera dig vill bidra till kampen mot vinst i skolan så skriv på namninsamlingen för folkomröstning.

Måste Jemens barn dö för den svenska ”alliansfrihetens” skull?

Läs och försök ta in detta:

  • Hälften av Jemens fem miljoner barn kommer att gå hungriga om inget görs.
  • Nära en halv miljon barn under 5 år riskerar att dö av hunger i Jemen om de inte snabbt får hjälp.
  • Fler än 85 000 barn har hittills dött som en följd av kriget.
  • 1,2 miljoner ammande eller gravida kvinnor i landet drabbas av akut undernäring i år.
  • Efter sex år av krig behöver 80 procent av Jemens invånare hjälp av internationella organisationer för att överleva.
  • FN kallar situationen i Jemen för den största humanitära katastrofen i världen just nu.

Dessa fruktansvärda berättelser kan vi ta del av på vanliga svenska nyhetsmedia. Genom organisationer som till exempel Rädda Barnen kan vi bidra till att lindra nöden i Jemen. Rädda Barnen har varit på plats i Jemen sedan 1963. De ger mat till undernärda barn, de ger akut sjukvård, de delar ut rent vatten och hygienartiklar, driver barnvänliga platser och utbildar lärare.

Rädda Barnens arbete är fantastiskt och oerhört viktigt. Men nu är ju inte kriget i Jemen en naturkatastrof utan just ett krig. Skapat av människor. Ett krig som bedrivs med vapen. Vapen som gör krigandet möjligt. Vapen som bland annat kommer från Sverige. Det är sådant som radar- och stridsledningssystem från SAAB eller patrullbåtar från Swede Ship Marine. Sedan kriget började 2015 har svenska vapen för 2,2 miljarder kronor exporterats till det angripande Saudiarabien och deras koalitionspartners (Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien).

Att Rädda Barnen fortsätter att arbeta för att lindra nöd i Jemen och på andra platser är jättebra. Men nu är Rädda Barnen inte bara en gammaldags hjälporganisation av den typen som ”plåstrar” utan att fundera över varför ”skadorna” uppstår. Nej, de skriver:

Vi ser de katastrofala konsekvenserna av kriget och hur barnen lider. Vi anser att det är vår plikt att göra allt i vår makt för att stoppa lidandet och det minsta vi kan göra är att försöka stoppa exporten av krigsmateriel till kriget – från vårt eget land.

Därför kräver Rädda Barnen:

  • Att Sveriges regering och riksdag sätter stopp för all export av krigsmateriel till de länder som krigar i Jemen.  
  • Att Sverige driver på för att andra länder också ska stoppa exporten av krigsmateriel till de som krigar i Jemen, t ex genom aktivt agerande i EU och FN. 

De driver en kampanj kring detta. Se till exempel denna lilla film. Sprid den.

Det brukar sägas att Sverige måste ha en vapenexport för vår egen ”materielförsörjning” och möjlighet att upprätthålla vår ”alliansfrihet”. I en tid då alliansfriheten alltmer håller på att säljas ut känns detta argument alltmer tunt. Men även för dem som accepterar svensk vapenindustri och svensk vapenexport borde fallet med exporten till Jemen vara ett undantag. Hyckleriet här är ju så otroligt uppenbart. Ett sätt att komma undan detta är annars att rent av ljuga som utrikesminister Linde gjorde den 24 februari i år då hon sa att: ”Det är många år sedan Sverige exporterade vapen till de krigförande länderna i Jemen”. Men som Svenska Freds påpekat i ett svar så sker den fortsatta exporten genom ”följdleveranser” och inbringade år 2019 1,5 miljarder vilket var den högsta summan sedan kriget började.

Ett annat sätt att undkomma ansvaret och låta profiterandet på död och lidande fortgå är att från politiskt håll hänvisa till att besluten om vapenexport ligger på myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Men som det står i regeringens proposition 2017/18:23 om Skärpt exportkontroll av krigsmateriel så har regeringen ”det yttersta politiska ansvaret för exportkontrollen även i de fall beslutet fattas av ISP. ” Vi måste alltså likt Rädda Barnen sätta press på regeringen.

Innan Sverige har utvecklats till att också (i likhet med 128 av jordens 195 länder) ”avstå” från all export av vapen borde det åtminstone vara möjligt att få en socialdemokratiskt styrd regering att ”avstå” från export av vapen till Jemen. Det borde barnen i Jemen vara värda.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: