Meningen med solidaritet

För några dagar sedan gick Folkhälsomyndigheten ut med att hemlösa skulle prioriteras när det gäller vaccinering. De skulle alltså komma före vuxna under 65 år. Att prioritera grupper som är extra sårbara verkade ju inte bara moraliskt tilltalande utan också klokt med tanke på att det bidrar till att öka skyddet för alla. Men det här tyckte de svenska högerkrafterna var upprörande. Speciellt eftersom det bland de hemlösa också finns papperslösa människor. Tyvärr lyckades högerns upprördhet skrämma Folkhälsomyndigheten till att backa.

Det här är ju ett exempel på hur egoistiska beteenden inte bara är osympatiska utan att de också är dumma. Solidaritet är helt enkelt till nytta för de flesta.*

Ett annat exempel som handlar om vaccinationer (och solidaritet eller dumhet) är det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna. Eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt så framstår även detta som ett exempel på hur dumheten lurar sig själv. Solidaritet vore även här vettigare. Men när pengar och mäktiga intressen styr så blir det inte så.

Jag tycker att dessa två exempel visar vad begreppet solidaritet handlar om. Det är inte bara något fint utan också något som är till ömsesidig nytta. Jag återgav här på bloggen för några år sedan ett tal av Johan Torgå. Han var då facklig ordförande för livsklubben på Orkla Foods i Örebro. Talet höll han på en kongress för den sydafrikanska lantarbetarfackföreningen CSAAWU. Det handlade om solidaritet och han sa bland annat:

Solidaritet är den princip som arbetarrörelsen och fackföreningarna grundar sig på. Det får oss att se vad som förenar oss över tron, religioner och hudfärg. Man kan säga att det gör oss färgblinda, och det är bra när det gäller att slåss för sina klassintressen.
Det finns minst två skillnader mellan solidaritet och välgörenhet.
Först – Välgörenhet är vertikal, från topp till botten. Solidariteten är horisontell, från en jämlik med en annan.
För det andra – Välgörenhet är bara riktad åt ett håll medan solidaritet går båda hållen.

Detta att solidaritet är något som är ömsesidigt (”går åt båda hållen”) är min utgångspunkt i förhållande till en annan aktuell fråga.

Arbetskraftsinvandringen

Sverige har under många år ”tagit emot” invandrare som kommit för att söka jobb här. De har kommit från Finland, Sydeuropa, Turkiet eller till exempel f.d. Jugoslavien. De har genom sitt arbete bidragit till välståndet i Sverige.

Fram till 2008 reglerades denna invandring genom att Arbetsförmedlingen prövade behovet av arbetskraft på olika områden och bedömde om det rådde arbetsbrist i de yrken som ansökningar om arbetstillstånd gällde. Det fyllde två funktioner. Dels att se till att det inte fanns arbetssökande inom Sverige (eller övriga EES) som (istället) kunde göra jobbet. Dels att se till att de som kom hit inte behövde jobba för sämre lön eller under sämre förhållanden än andra på den svenska arbetsmarknaden.

Men under det moderata styret 2008 så togs denna reglering bort och det blev fritt fram för företagen att utan begränsningar ta hit de arbetare som de tyckte att de behövde.

Enligt Jämlikhetskommissionens rapport (SOU 2020:46) fanns det vid årsskiftet 2019/2020 ”71 600 personer i Sverige som hade arbetstillstånd eller var anhöriga till person med arbetstillstånd. Drygt 31 000 var arbetstagare; övriga omfattade artister, företagare och anhöriga.”

På saklig kanslisvenska skriver utredarna att de nya reglerna (sedan 2008) ”har ökat riskerna för regelbrott på arbetsmarknaden, ibland med anknytning till ekonomisk brottslighet”.

Enligt LO gäller ungefär 40 procent av arbetstillstånden arbeten med låga kvalifikationer, där det finns personer i Sverige som skulle kunna ta jobben. De två syften som den tidigare kontrollen syftade till har alltså slagits sönder och i tidningarna har vi under åren kunnat läsa många oerhört upprörande rapporter om arbetskraftsinvandrare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden.

Och här vill jag åter anknyta till begreppet solidaritet. För naturligtvis ska vi som medmänniskor alltid vända oss mot omänsklig behandling av andra, alldeles oavsett vilka de är eller varifrån de kommer. Men det handlar också om att värna det vi uppnått genom tidigare kamp och solidaritet. Att acceptera lägre nivåer för lön och anställningsförhållanden för några (andra) innebär en press nedåt mot alla andra lönarbetares förhållanden.

Därför ska vi naturligtvis inte heller vända våra krav och vår ilska mot dem som utnyttjas utan mot dem som utnyttjar. Vi ska vända dem mot de kapitalägare som om de inte hindras ständigt kommer försöka att öka sin vinst på de anställdas eller miljöns bekostnad. Med denna syn tycker jag att vi bör granska de förslag som nu lyfts fram i debatten om arbetskraftsinvandringen. Vem eller vilka skyddar förslagen? Vilka är det som ska kontrolleras? Och finns det någon solidarisk tanke med i förslagen?

Bärplockare

Moderaterna – som hörts mest i medierna i denna fråga de senaste dagarna –  sätter i sitt förslag en inkomstgräns på 31 700 kr i månaden. Men detta är utan några krav på kontroll av dem som anställer. Samtidigt lägger de till att det ska vara fritt fram för fortsatt exploatering av bärplockare. De skriver: ”Säsongsanställningar – som bärplockare och plantörer – ska vara undantagna från dessa inkomstregler i enlighet med gällande EU-regler”.  Här finns som vanligt inte ett uns av solidaritet. Det är sparka neråt som gäller. Och de övriga kraven i deras lista är likadana. De riktar sig bara mot dem som utnyttjas.

*PS:

Att det är direkt dumt att inte prioritera de papperslösa bekräftas (några dagar efter att jag skrivit detta) av tre läkare i en artikel i Expressen. De menar att det som jag kallar den solidariska linjen är ”uttryck för en vetenskapligt grundad strategi för att minska smittspridning” och att ”det är mer samhällsekonomiskt kostnadseffektivt att arbeta förebyggande med vaccinering av de mest utsatta än att vänta tills folk insjuknat”. 

De avslutar:

Kristersson varnar för att ställa grupper mot varandra. I själva verket är det just det Moderaterna gör när de förvandlar en hälsofråga till migrationspolitisk signalpolitik. Vård i Sverige utgår från behov. Att frångå rationella vårdbedömningar utifrån vilseledande retorik är, om något, en ytterst farlig väg, inte minst eftersom det riskerar en effektiv vaccinationskampanj. Ytterst innebär det ett hot mot folkhälsan.

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: