”Skitåret” 2020

Så är det då snart slut detta ”skitår”. För de flesta har det på ett uppenbart sätt varit ett dåligt år på grund av corona-pandemin, även om det drabbat mycket olika beroende på vem man är och var man befinner sig i samhället. Precis som med klimatkrisen så har också corona-krisen visat samhällets extrema brister, tillkortakommanden och uppenbara motsägelser.

I december kom den s.k. Coronakommissionens första delbetänkande som redovisar ”vad den bedömer vara de viktigaste orsakerna till den stora smittspridningen och de höga dödstalen bland äldre i Sverige”. Den slår fast att:

…äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad när pandemin slog till. Detta bottnade i strukturella brister vilka varit kända före virusutbrottet. För dessa brister bär den sittande regeringen och tidigare regeringar det yttersta ansvaret.

Denna ansvarsfråga bör vi minnas för framtiden, när vissa oblygt tar sig ton. Bristerna handlade om:

  • en fragmenterad organisation,
  • ett behov av högre bemanning, ökad kompetens, och rimliga arbetsförhållanden,
  • ett otillräckligt regelverk,
  • hinder för kommunerna att anställa läkare och få tillgång till medicinsk utrustning, och
  • sena och ibland otillräckliga beslut och åtgärder.

Kommer vi få se väsentliga och långsiktiga resursförstärkningar på dessa områden det kommande året? Knappast så länge de som prioriterar sänkt skatt och förordar både privatiseringar och fortsatt ”effektivisering” inom välfärden får styra. Det behövs som många påpekat betydligt mer än applåder.

Svårt att kommentera

På många sätt har det ofta känts svårt att kommentera det som hänt år 2020 eftersom det fört oss så långt bort från sådant som tidigare betraktades som sant, rimligt eller värdefullt.

Att till exempel kommentera ett motbjudande fenomen som Trump där det till slut inte verkade finnas någon gräns för något alls (varken vett eller anständighet) kändes både alltmer hopplöst och kanske också dumt. Uppmärksamhet var ju vad denna ”moderna fascist” verkligen strävade efter och verkligen lyckades med, på bekostnad av så mycket annat.

Kryperiet för USA har i Sverige nu också blivit så öppet och motbjudande. När vi på TV får se USA-militär träna i svensk skärgård så har även där så mycket av sådant vi tidigare tog för givet passerats. Det är då svårt att veta var man ska börja för att förklara att detta varken gynnar fred, säkerhet eller oberoende.

Bergström

Eller ta det senaste om Internationella Engelska skolan (IES) där varje elev det senaste året genererade 10 000 kronor i vinst. Redan 2012 tjänade ägaren Barbara Bergström över 500 miljoner kronor när hon sålde delar av IES till amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates. Detta företag har i sin tur tjänat drygt en miljard kronor på sitt ägande i Engelska skolan samtidigt som det sedan börsintroduktionen 2016 delats ut 92 miljoner kronor till aktieägarna. Trots detta har större delen av vinsten inte använts till utdelning utan till fortsatt expansion på ”skolmarknaden”. Nu i december köpte den Luxemburgregistrerade fonden Paradigm Capital (ett företag som bland annat ägnat sig åt biltvättar) ut Internationella Engelska skolan från börsen till ett värde av över tre miljarder kronor.

Ta in detta! Var börjar man? Hur kan det vara möjligt att en majoritet av svenska politiker fortfarande tycker att detta är rimligt? Den tidigare skolministern och liberala partiledaren Björklunds uttalande från 2013 tycks vara helt glömt. Då sa han:

Det kommer bli snudd på omöjligt för riskkapitalbolag att äga friskolor framöver, då de inte kommer att godkännas som ägare av staten.

Mycket har hänt. Eller kanske rättare: inget hände utan allt bara fortsatte.

De fortsatta snabba förflyttningarna högerut

Att det går fort, men åt fel håll, märks inte bara på de politiska besluten. Det märks också på förflyttningarna bland dem som har som levebröd att skriva, kommentera och torgföra åsikter.

På väg högerut

För några år sedan började jag notera och skriva om den förflyttning högerut som gick att se bland skribenter som betecknade sig själva som vänster, marxister eller liknande. Jag minns att det då fanns en del som tyckte att jag överdrev deras kopplingar till ytterhögern. Men den fortsatta utvecklingen har tyvärr bara ännu tydligare bekräftat denna tendens bland ett antal före detta ”vänsterskribenter”.

I februari detta år introducerades en ny ”tankesmedja” från SD. Där fanns en sådan person med. Och när folk från den samlade ytterhögern nu startar någon sorts tidskrift så ser jag även där personer som jag tidigare skrivit om i denna fåra.

I den lokala (och liberala) dagstidningen här i Uppsala (UNT) har vi också på ledarsidan kunnat se dessa tendenser till att förflytta positionerna. Här har vi kunnat läsa en ledarskribent som kallat nazisters koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller tyckt att folk ”känt sig nödgade att rösta SD i brist på annat.” Inte direkt liberala uppfattningar så som vi tidigare uppfattade saken i alla fall.

Och moderaterna har kommit ut med ett nytt idéprogram som också ingår i denna utveckling. För moderaternas del innebär det att Reinfeldt-epokens idéer avvecklas och att moderaterna återgått till att vara traditionell nationalistisk höger.

När m, kd och sd alltmer närmar sig varandra blir ju frågan under 2021 om de tillsammans kan flytta fram positionerna eller ifall de bara kommer vinna stöd från varandra. Möjligen intressant i detta sammanhang är också det svar som Nyamko Sabuni gav till TT häromdagen. Frågan var ifall det ”fortfarande var omöjligt för L att tänka sig ett borgerligt regeringssamarbete som stödjer sig på SD på något sätt?” Hennes svar på detta var: ”Det är frågor som vi också får återkomma till.”

Vi har två riksdagspartier i Sverige som gör anspråk på att vara Liberala. Det som även använder namnet liberal kommer om opinionssiffrorna står sig inte sitta i riksdagen efter nästa val. Jag vet inte om en ståndaktig Westerberg-attityd (se länk om du inte minns) som avvisar den odemokratiska ytterhögern eller en uppgiven Sabuni-attityd kommer vara till störst nytta för det Liberala partiets fortlevnad. Men som utomstående betraktare hoppas jag på det förra.

Ljusnar det?

Ja, det här var inte någon munter läsning, ser jag. Men det var inte heller något muntert år.

Ljuset?

Naturligtvis fanns det även detta år sådant som var positivt: människor och rörelser som kämpade på för välfärden (som Medborgarnas coronakommission), de som inom politiken slogs för en annan fördelning , individer och rörelser för fred och mot Nato-anslutning, fackliga företrädare för anständiga villkor på jobbet mot försämringarna av Las, klimatkämpar och rörelser för verkliga åtgärder mot klimatkrisen, individer och organisationer för en anständig asyl-politik och praktisk solidaritet med flyktingar och många andra frågor och rörelser.

Men i ärlighetens namn har segrarna varit få. Den seger som först kommer i mitt huvud är segern då oljebolaget Preem i slutet av september drog tillbaka sina planer på en gigantisk utbyggnad av oljeraffinaderiet i Lysekil. Oavsett vad olika makthavare sa då så tror jag att de stora folkliga protesterna var viktiga orsaker till denna seger. Att se ljuset an handlar därför för mig om att se den tid framöver när vaccinet gjort att vi åter kan samlas så här på gatorna:

Erika Bjerström och ”flygandets problematik”

Jag tror att de flesta av oss tycker illa om folk som tränger sig före i en kö. Vi kan säkert ibland släppa fram någon som ber om det. Men en som trängs utan att säga något det gillar vi inte. Om en som trängs dessutom skulle försvara sig med att ”ja, men det var ju bara jag som trängde mig, så det gjorde väl inte så mycket”, så skulle de flesta av oss nog inte acceptera det. Systemet med kö bygger ju just på att vi alla upprätthåller det.

Om vi vet att det finns begränsade resurser av något som alla behöver så kan nog också de flesta av oss inse att det är bättre att ransonera än att några ska kapa åt sig. Ibland uppstår till exempel vattenbrist på vissa ställen, även i vårt land. Visst finns det då sådana som fortsätter att fylla sin swimmingpool. Men jag tror att de flesta egentligen förstår att alla gynnas av att vi ransonerar. Om istället alltfler i detta läge skaffar och fyller på en pool så skulle, tror jag, också de flesta av oss inse att det inte håller. Att vi måste stoppa det beteendet på något sätt, ifall vi ska kunna garantera vatten till allas grundbehov.

Varför pratar jag då om detta? Jo häromkvällen tittade jag på Aktuellt där Erika Bjerström tog upp aktuella uppgifter om klimatkrisen. Hon menade att ”pandemin har visat att det inte är flygandet som är klimatkrisens stora problematik”. Hennes argumentation gick ut på att trots att mer än hälften av världens flygplan stannade på marken under 2020 så var den globala utsläppsminskningen bara sex procent.

Det är sant att det finns andra och mycket större källor till utsläpp än flyget. Industrier, fossilt producerad värme och elektricitet samt jord- och skogsbruk står för 70% (21% + 25% + 24%) av alla jordens växthusgaser. Transporter som flyget är en del av svarar för 14%. Flyget ensamt står för 4 – 5 % om vi räknar in det som kallas för höghöjdseffekten.

Har då Bjerström – och andra som hävdar samma sak – rätt när de säger att ett minskat flygande inte har så stor betydelse? Nej det tror jag inte. Klimatkrisen är så allvarlig att alla minskningar är viktiga. Men det är framförallt när vi tittar på vilka som flyger och hur mycket de flyger som det blir mer uppenbart att vi inte kan utelämna flyget. Det är ju en mycket liten del av jordens befolkning som står för en väldigt stor del av flygandet. Ungefär en procent (1%) av jordens befolkning flyger så mycket att  de står för mer än hälften av de totala utsläppen av koldioxid från passagerarflyg.  Den stora majoriteten av människor i världen flyger aldrig. Det var bara 11 % som flög över huvud taget år 2018. Av dessa var det ungefär fyra procent (4%) som flög internationellt.

I Sverige var det många som flög innan pandemin. Och flygandet har ökat väldigt mycket under de senaste decennierna. Men det är fortfarande även i Sverige många som aldrig flyger medan å andra sidan en liten grupp flyger extremt mycket.

Så istället för att säga att flyget ”bara” står för 4 – 5 % av växthusgaserna så borde vi tänka att det är så trots att en så liten del av mänskligheten orsakar detta.

Och då vill jag återvända till mina jämförelser ovan om beteendet i en kö eller i förhållande till att ransonera vatten under en torka. Vi kan inte låta ett beteende som bidrar till klimatkrisen fortsätta bara för att det är en liten del av mänskligheten som gör det. Om beteendet hos den enda procenten skulle vara norm så inser nog alla hur allvarligt det skulle bli. Men det gäller även många av dem som tillhör den något större gruppen på fyra eller elva procent.

Det är dags att ”sluta fylla swimmingpoolen”.

Tre moderater rider ut

Idag läser jag i UNT en debattartikel till friskolornas försvar, skriven av tre moderater.

Det är en replik till en i mitt tycke utmärkt artikel av Hans Persson från den 29/11 där han bland annat påpekar att urvalet av barn med bättre förutsättningar till friskolorna är ”ett av sätten man använder för att hålla kostnaderna nere och därmed skapar de vinster som är den ultimata drivkraften bakom friskolekoncernerna”. Persson visar att detta leder till ökad segregation och att det är ”ironiskt att de som ropar högst i den politiska debatten om den misslyckade integrationen i hög grad sammanfaller med dem som är mest entusiastiska till den utveckling friskolorna och det fria skolvalet inneburit”.

De tre moderaterna kallar Perssons argument för ”de vanliga fördomarna” om att friskolor ”handplockar duktiga elever”, ger glädjebetyg eller att ”ägarnas enda syfte är att tjäna pengar”.

Vilka argument har då de tre moderaterna mot denna beskrivning? Jo:

Sanningen är dock att friskolor tar emot även barn som har det tufft (min betoning).

Det är faktiskt det enda argument som de har mot det som de kallar osanningar. Att friskolor även tar emot en del barn som inte har så bra förutsättningar är ju på inget sätt ett argument mot att de i huvudsak drar till sig barn med bättre förutsättningar. Detta bekräftas av en mängd rapporter. Det understryks till exempel i Utbildningsdepartementets utredning En mer likvärdig skola (SOU 2020:28). Där kan vi bland annat läsa: ”Eleverna på fristående skolor har i genomsnitt betydligt starkare socioekonomisk bakgrund än eleverna på kommunala skolor”(s.201). De visas också i utredningen med denna bild:

Men de tre moderaterna tycks inte känna något som helst behov av att argumentera i sak. Istället för att diskutera de faktiska problemen som vi har med ökade skillnader och segregation inom skolan så höjer de tonen och kallar argument kring detta för ”ett påhopp”. Och här tar de dessutom till ett annat beprövat debattknep. De gömmer vinstkoncernerna och skjuter några andra framför sig: personalgrupper och föräldrar samt kvinnor (!) som de säger att ”dörren stängs för”.

Sen kommer ytterligare ett argument som är att ”Forskning och studieresultat visar att friskolor lyckas minst lika bra som kommunala skolor”. Detta är verkligen ett icke-argument. För det är väl inte någon som hävdat att alla – eller ens de flesta – friskolor misslyckas. Med det urval av elever som de flesta har så är ju tvärtom förutsättningarna att lyckas större. Sen har vi naturligtvis en del friskolor som verkligen misslyckats ur elevernas synpunkt. Jag tänker till exempel på John Bauer-skolorna som gick i konkurs 2013 efter att ägarna plockat ut närmare en halv miljard ur företaget innan det såldes till riskkapitalbolaget Axcel.

Sen påstår de tre moderaterna att friskolorna ”förmår att bedriva verksamheten mer effektivt”. Effektivitet här handlar ju främst om att dra ner på kostnaderna för den största utgiftsposten som är personal. Det gör friskolorna genom en lägre bemanning och dessutom genom lägre löner än inom de kommunala skolorna. Den lägre bemanningen fungerar naturligtvis bara ifall man i huvudsak har elever som inte kräver mer stöd i form av personal. På så sätt hänger vinstmöjligheter och segregation ihop.

Det är sorgligt att konstatera att den situation vi nu har på skolområdet försvaras med så urusla argument av dem som drivit fram den.

”Skälig lön” (på Ackis)? – del 2

I måndags skrev jag om de ökande löneklyftorna på Akademiska sjukhuset i Uppsala som UNT rapporterade om. Frågan har fortsatt att uppmärksammas i UNT både igår och idag.

Igår kommenterade ledarskribenten Johan Rudström förhållandena (”Både logiska och ologiska vårdlöner”). Eller snarare försökte han argumentera för varför det är rimligt att någon tjänar sex gånger så mycket som en annan. Han för där fram samma syn som det moderata regionrådet Olsson, nämligen att: ”Lönen ökar med utbildning och ansvar, det är ingenting konstigt”. Men han för också fram en annan förklaring: ”Ju större kollektiv desto lägre lönenivå”. Ett ”argument” som ju gör att det känns kört för de flesta stora löntagarkollektiv. Och jag kan inte låta bli att tänka att ”kollektivet” av borgerliga ledarskribenter väl inte är så stort…

Dessutom menar Rudström att om det inte finns konkurrens och ”flera arbetsgivare att välja på” samt brist på ett yrke så gör tillgång och efterfrågan att såväl undersköterskan som ”läraren, socialsekreteraren, polisen eller bibliotekarien” kommer få låg lön.

Rudström ser ”kollektivet” som en ”hämsko”. För honom är det den enskilda individen som ska se till att just den får högre lön genom individuella karriärvägar på en marknad som det inte går att göra något åt. Jag tänker istället att vägen framåt för stora kollektiv har varit att solidariskt gå samman och upphäva den inbördes konkurrensen. Det är ju liksom den fackliga grundtanken som jag fattat det.

Men jag vill också åter invända att denna verksamhet (vården) är politiskt styrd. Om den styrdes av en politisk majoritet (lokalt och centralt) som verkligen ville betala högre löner för de vårdanställda (som kollektiv) och såg till att det finansierades från statlig nivå så skulle det tillsammans med fackföreningar som tog strid för kollektivet naturligtvis kunna ge högre löner till de arbetande inom vården.

I dagens UNT kan man däremot läsa en bra insändare av den pensionerade sjuksköterskan Tommy Söderman (Besvärande okunnigt om vård och löner).

Dålig sikt nedåt

Han tar upp att HR- direktören Maria Rosén i måndagens artikel säger att ”man inte kan jämföra yrken” p.g.a. ”OB-ersättning, förkortad arbetstid eller andra arbetsförmåner”. Men som Söderman påpekar så är OB en ersättning (för att jobba nätter,  kvällar och helger) inte lön.

Regionrådet Stefan Olsson visar enligt Söderman samma ignorans då han säger att: ” Det är inte brist på sjuksköterskor exempelvis”. För enligt pressmeddelande från Socialstyrelsen 2019-02-28 så är det ”brist på grundutbildade sjuksköterskor i 20 av 21 regioner”.

Jag måste instämma med Söderman om att chefernas ignorans ”är högst besvärande”. Kunskaper på dessa områden borde väl också ingå för några som anses värda dess höga löner.

I dagens papperstidning finns också en artikel med rubriken: ”SD, S och V har tankar om löneskillnaderna i vården”. I artikeln försvarar regionrådet Malena Ranch (MP) de höga chefslönerna medan däremot socialdemokraten Helena Proos säger att ”skillnaden kan inte fortsätta öka på detta sätt” och ”Vi behöver fundera över hur vi värderar ansvar för människoliv kontra ansvar för ekonomi”.

SD:s David Perez säger att de vill avsätta pengar till högre löner för sjuksköterskor (övrig vårdpersonal nämns inte) men att de tycker att de höga chefslönerna är rimliga. Därefter kan man läsa att vänsterpartiets regionråd Neil Ormerud ”vill istället sänka direktörslönerna”(min understrykning).  Men det lilla ordet ”istället” kommer direkt efter ett stycke där SD säger att de vill höja lönerna för sjuksköterskor men inte sänka dem för de höga cheferna. Så den som läser artikeln kan få intrycket att vänsterpartiet bara vill sänka chefslönerna, men inte göra något åt vårdpersonalens löner. Så är det inte. Och i nätupplagan av artikel är detta nu ändrat till:

Regionrådet Neil Ormerod (V) vill också se höjda vårdlöner, men även sänka direktörslönerna.

– De flesta vårdanställda får inte ut mer än högst ett par procent i löneökning varje år, medan de högst betalda drar ifrån. Det är inte rimligt. Direktörerna ska tjäna bra, men inte flera gånger mer än sjukvårdsarbetarna. De höga cheferna kunde lätt få sina löner sänkta en del och fortfarande vara välbetalda, säger han.

Så för att sammanfatta så är det alltså så att:

  • såväl moderaterna som miljöpartiet (och förmodar jag även de andra partier med vilka de styr regionen) och UNT:s ledare har inte några som helst problem med de höga chefslönerna och de ökande klyftorna.
  • SD lovar som vanligt mycket åt många och påstår sig vilja höja sjuksköterskornas löner men uttalar sig inte om övriga vårdarbetare. Däremot angriper de naturligtvis inte de högavlönade cheferna. Att slicka uppåt är ju en del av deras ideologi.
  • Socialdemokraterna uttrycker en kritik mot de ökande klyftorna (de får inte fortsätta öka) och vänsterpartiet uttalar klart att varken de högsta chefernas löner eller de ökande klyftorna är rimliga.
<span>%d</span> bloggare gillar detta: