Antisemitism är ett dödligt gift, men inte det enda.

Det var 1984 som redaktionen på Rapport började med att utse någon som de kallade ”årets svensk”. Men de upphörde med det redan 1989. Utmärkelsen hade, som det står på Wikipedia, ”fått ett något dåligt rykte, eftersom det sedan gått illa för de flesta av dem som Rapport utnämnde.” Tidskriften Fokus som år 2006 tog upp ”traditionen” med att utse en ”årets svensk”, tycks ha en liknande otur. Nu är det Hamid Zafar, ”årets  svensk” 2018, känd skoldebattör, f.d rektor, sommarpratare och ledande moderat som faller.

Grävande journalister har dragit fram en mängd oerhört reaktionära åsikter som Zafar under psedonym framfört på nätets mörkare sidor. Det är homofobiska och rasistiska yttranden som han skrivit under ett antal år. Om du vill se några ”smakprov” kan du läsa artiklar av Andreas Magnusson i Magasinet Para§raf eller Emanuel Karlsten i GP. Det som fått mest uppmärksamhet är antisemitismen. Men där finns också rasism mot andra grupper som till exempel kroater eller hazarer.

Jag lyssnade på radio när denna nyhet togs upp och Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism och Paulina Neuding som kallas ”borgerlig skribent” diskuterar just rasismen riktad mot judar: antisemitismen. 

Neudings perspektiv här var att Sverige haft en stor invandring från länder där antisemitismen är stark. Hon menade att det därför var en oundviklig utveckling att antisemitismen ökat i Sverige. Hon sa: ”En enskild person kan ändra uppfattning men inte stora populationer”. Hon vände sig emot Sveriges ”migrationspolitik” och fortsatte: ”Man sviker en minoritet som funnits här sedan 1700-talet med denna migrationspolitik”. Jag kan inte låta bli att undra ifall Neuding tycker att rätten att slippa att utsättas för förtryck och hot är större för en minoritet som levt här länge.

Då var det skönt att höra Weyler som har en – som han själv uttrycker det – mer optimistisk syn på vad som kan ändras, på samma sätt som den antisemitism som fanns i Sverige fram till andra världskriget kunnat trängas tillbaka:

Vi måste tro på att det går att förmedla att detta är ett gift. Vi måste genom skolan rädda barnen från detta. Det är lätt att framstå som naiv när man tror på upplysning …och rättsstaten. Men vad ska vi göra istället?

Ja, det är ju den rimliga frågan. Vad kan vi göra annat än att på alla sätt sprida upplysning om hur all sorts rasism är ett hot mot demokratin? Att vara på vår vakt och se den överallt och var den än dyker upp, även i våra egna led.

För Neudings inställning är ju riktigt sorglig. Den löser inte några problem här och nu. Den minskar inte antisemitismen. Istället stärker den bara en annan form av rasism som idag är på frammarsch inom borgerligheten och drivs som huvudfråga av ett riksdagsparti: den rasism som riktas mot muslimer.

En av de ledande företrädarna för det riksdagsparti som gjort hatet mot muslimer till sin huvudfråga sa för övrigt för några år sedan att han inte hade några ”problem med den judiska gruppen”. Men anledningen till det, var inte några principer, utan att ”den judiska gruppen är så liten” och ”hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller”.

Vi bekämpar inte antisemitismen om vi accepterar att en del som kallar sig ”Palestinavänner” för fram, accepterar eller blundar för hat mot judar. Men vi gör det inte heller om vi buntar ihop alla muslimer, kallar dem antisemiter eller ser själva deras existens här i Sverige som ett olösligt problem.

Journalisten Per Björklund skrev för några år sedan en bra artikel om dessa olika typer av rasism i Fria tidningen. Han skrev bland annat:

Israelkritik är inte antisemitism och religionskritik är inte islamofobi. Men så länge den stundtals hårfina distinktionen inte erkänns kommer vänsterns problem med antisemitism ha en spegelbild i högerns problem med islamofobi. Palestinavänner och religionskritiker har ett tungt ansvar att hålla rent i de egna leden och vara vaksamma mot de som sprider hat mot judar eller muslimer under falsk flagg.

Val i USA – men hur demokratiskt är systemet egentligen?

Du har knappast missat att det snart är presidentval i USA. Jag tror inte det finns något annat land vars val de svenska medierna ger lika mycket utrymme åt. Det kan ju verka rimligt med tanke på att denna supermakt påverkar resten av världen så mycket.  Ändå stör det mig på minst två sätt. Det ena är att det tar nyhets-utrymme att lyssna till en mängd rent dravel (främst från den sittande presidenten). Ett utrymme som tas från många andra viktiga eller viktigare saker som det borde rapporteras om. Men också för att denna massiva rapportering bidrar till att hålla uppe en stor illusion; den om ”världens största demokrati”.

För bristerna i denna demokrati är så stora och uppenbara att själva  etiketten är mycket tveksam.

Till att börja med så har till och med en garanterat borgerlig och pro-kapitalistisk röst som den brittiska tidskriften The Economist numera kritik mot brister i USA-demokratin. Deras dotterföretag Economist Intelligence Unit mäter tillståndet för demokratin i 167 av världens länder. År 2019 hamnade USA på plats 25 på deras lista som en ”demokrati med anmärkningar”. Personligen tycker jag detta är en alldeles för snäll bedömning (men ändå intressant) så låt mig fortsätta. Det finns en mängd begränsningar av de demokratiska rättigheterna i USA. Jag ska nedan ta upp nägra.

Alla får inte alls rösta

Det är många som inte alls får rösta i USA. Om du inte har en fast adress och är hemlös så får du inte rösta. Enligt bostadsministeriet i USA hade landet i fjol över 560 000 hemlösa. De har alltså ingen rösträtt ens formellt.

Den som sitter i fängelse får heller inte rösta. Totalt sitter omkring 2,3 miljoner människor i fängelse i USA. 40 % av dem är svarta, trots att afroamerikaner bara utgör 6,5% av befolkningen.

Det finns också många hinder för att rösta

För att alls få rösta måste USA-medborgare registrera sig långt i förväg. Ifall man gjort det så gäller det sedan att vara anställd på en arbetsplats där man får ledigt för att få gå och rösta. Valdagen är nämligen inte på en helgdag. Så förutom att ha registrerat sig och fått tillstånd av chefen så måste man dessutom vara i en sådan ekonomisk situation att man har tid och råd att ta ledigt flera timmar för att gå och rösta. För vallokalerna är få och det är ofta långa tidskrävande köer till dem. USA verkar på många sätt inte alls vara ett särskilt modernt land för även poströstning verkar vara ganska krångligt och inte alls något självklart. Ja Trump vill ju också till och med hindra poströstning.

Lågt valdeltagande

Med tanke på dessa begränsningar och svårigheter vad gäller möjligheten att rösta är det inte konstigt att valdeltagandet brukar vara lågt i USA jämfört med till exempel Sverige. Drygt 50 procent av de röstberättigade använde sin rätt vid det förra presidentvalet. Ungefär där brukar det ligga. Men i det nu mycket polariserade landet finns det ändå tecken som tyder på att fler kommer delta denna gång än på mycket länge.

Inte säkert att den som får flest röster vinner

År 2000 vann George W Bush valet trots att Al Gore fick drygt en halv miljon fler röster och 2016 vann Donald Trump trots att Hillary Clinton fick närmare 3 miljoner fler röster. Att det kan bli så beror på att presidenten inte väljs direkt av folket utan indirekt genom systemet med elektorer som utses av partierna på delstatsnivå.

Vilka kan man rösta på? Eller vem kan bli president?

Om man ska bli president i USA får man inte vara en fattiglapp. Men förutom att själv vara rik så måste man ha stöd av andra rika. För varje nytt presidentval blir det allt dyrare att driva kampanj. Jag har inte lyckats hitta några siffror för detta val. Men det förra valet 2016 då Trump vann över Clinton var det enligt Svenska Dagbladet ”det dyraste hittills”:

Aspiranterna beräknas lägga ner totalt närmare 50 miljarder kronor – mer än dubbelt så mycket som presidentvalet 2012 kostade. Utslaget per invånare kostar valet i USA nära fyra gånger mer än det senaste svenska riksdagsvalet.

De penningstarka grupper som står för huvuddelen av bidragen gör naturligtvis inte detta utan att förvänta sig återbäring på pengarna. Eller som historikern Timothy Snyder uttrycker det i sin bok ”Om tyranni”*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna

Det är alltså förutom att vara bristfälligt demokratiskt dessutom ett mycket korrupt system.

Politiskt efterblivet och isolerat

Ytterligare en sak att fundera över är hur det politiska klimatet ser ut i ett land där den sittande presidenten anklagar sin motståndare för att vilja införa ”socialism”. Här är ett citat av Noam Chomsky om detta från en aktuell artikel:

…vi bör komma ihåg att USA är ett mycket isolerat land, kulturellt och intellektuellt. Jag menar, i resten av världen är socialist ett normalt begrepp. Kommunist är ett vanligt ord. Folk kan vara kommunister, kommunistpartiet kan delta i val. Att vara socialist är bara att vara en sorts modern person. Här i USA är socialism en svordom – så att kalla någon för socialist är att säga att de måste vara ett fullständigt monster…

En uppgörelse inom eliten

Trots att det kan finnas och i detta val finns väsentliga skillnader mellan kandidaterna så är det som regel en uppgörelse mellan människor inom den ekonomiska och politiska eliten, landets överklass helt enkelt. Hur detta kan se ut tycker jag syns på den här bilden från 2005. Den är från Trumps bröllopsfest där herr och fru Clinton deltog eftersom Trump hade bidragit med stora summor till Bill Clintons valkampanj.

Därför är det också så som socialdemokraten Bernie Sanders (som försökt att bli presidentkandidat men motats bort av det Demokratiska partiets etablissemang) sa i ett tal 2015:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Steg mot öppen diktatur och imperialismen

Den nedmontering av den redan inskränkta demokratin och de steg mot öppen diktatur och öppet våldsanvändande som skett under Trump har jag inte tagit upp här. Jag har inte heller här tagit upp USA:s roll som imperialistisk supermakt med ingripanden runt om i världen som definitivt inte befrämjat demokrati eller social rättvisa. När det gäller det sista finns det ju mycket att läsa men jag hänvisar här bara till en artikel i nättidningen eFolket.

Men detta val då?

För en socialist inger inte någon av valkandidaterna någon entusiasm. Det betyder däremot inte att jag är likgiltig inför utgången av valet. Jag hoppas att Trump ska förlora, men jag kommer inte att vara glad och hoppfull ifall Biden vinner. Bara glad att en av de många ledare runtom i världen som ger hopp till nationellt konservativa** och fascister här och på andra platser åtminstone lämnat scenen (om han nu gör det frivilligt?).

—————————————————————————————

*”OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017

**När Uppsala Nya Tidning frågade företrädare för de politiska partierna i staden Uppsala var det bara SD och KD som hoppades på Trump….

%d bloggare gillar detta: