Valborg i Uppsala 2020 och dan därpå….

I studentstäder som Uppsala och Lund har Valborgsfirandet sedan länge varit mycket mer omfattande och med en annan prägel än på andra platser i landet. Det brukar innebära mycket stora folksamlingar. Men nu lever vi som alla vet under en pandemi som de flesta verkar ta på det allvar som krävs. Ändå var det många som var oroliga för att det i alla fall skulle bli stora smittspridande folksamlingar i Uppsala på Valborg. I Ekonomikum-parken brukar det kunna vara 30 000 personer tätt sammanpackade på gräsmattorna. Inför detta problem talades det till och med om att sprida ut gödsel som en ”preventiv åtgärd”. Men det förslaget förkastades och istället har det varit linjen med vädjan till förnuft och ansvarstagande som gällt. Det tycks också ha fungerat. När jag promenerade förbi där på eftermiddagen var det helt tomt.

Ekonomikumparken i Uppsala Valborg 2020

I Lund tycks man ha litat mindre på ungdomen. Där stängs istället hela stadsparken ner  med ett 3 km långt staket. Enligt Kvällsposten ska man dessutom ha spridit ut ett ton hönsgödsel på platsen, vilket den lokale kd-politikern Gustav Lundblad tyckte ”var ett gott initiativ”.

Två olika förhållningssätt alltså. Och små lokala exempel på den större diskussionen om hur vi ska eller kan få stora grupper av människor att följa regler som påverkar resten av samhället och är livsavgörande för en del. Jag måste säga att jag kände mig glad över att det fungerade i Uppsala.

 

Att förhålla sig till hot

Annars har jag på senaste tiden sett två exempel på sätt att förhålla sig till hot som kan få en att undra. Även de är från Uppsala respektive Skåne.

Här i Uppsala läser jag en mängd reportage i lokaltidningen där blivande studenter intervjuas om hur förskräckligt de tycker det är att inte få genomföra det traditionella studentfirandet på grund av de restriktioner som nu gäller. Jag vet att min inlevelse i studentfirandets glädje inte är så stor. Och jag förstår också att så unga människor inte på samma sätt upplever eller ser hot på samma sätt som en äldre person som jag gör. Men ändå. Det känns så helt utan perspektiv att betona denna förlust så mycket i en situation där både människoliv och levnadsförhållanden för de många står på spel.

Men även äldre människor kan ha denna svårighet att verka förstå hot som reella. Jag tänker då på de fastighetsägare och golfklubbsmedlemmar i Falsterbo och Skanör som protesterar mot den skyddsmur som planeras för att skydda bebyggelsen mot havsnivåhöjningarna. De är inte alls tacksamma för detta skydd utan verkar tänka mer på sin utsikt och sina golf-ängar.

 

1 maj

Själv hör jag till dem som i år ”avstår” från att gå ut och demonstrera på 1 maj. Det har jag faktiskt bara gjort två gånger tidigare sedan 1968. Nu är ju ”avstår” fel ord. Av helt rimliga skäl så ska vi inte ha sådana här folksamlingar heller under nuvarande situation. Det känns annorlunda. Men så är läget. Det är självklart inget som får mig att klaga.

Jag läste en artikel om detta av Mathias Wåg i Aftonbladet som uttryckte känslor och tankar jag också haft. Han skrev att han ”genom åren”:

..fnyst många gånger åt hur vänstern tenderat att fastna i ritualer och slentrianmässigt göra som man alltid har gjort. Demonstrationen har varit den enklaste handlingen att ta till, den mest självklara i vår protestrepertoar. Till den grad att den närmast blivit uttjatad.

Ensam

Men därefter skriver han: ”Att sitta i karantän fick mig att omvärdera demonstrationernas bärande betydelse för politiska och sociala rörelser.” Det handlar bland annat om ”att veta att man inte är ensam.” Läs artikeln!

Men förutom att efter förmåga upprätthålla de band som vi kan  upprätthålla så handlar även 1 maj nu som mycket annat i denna tid om det digitala. Vänsterpartiet – som ju annars numera brukar samla flest människor i sina tåg – kommer ha någon sorts 1 maj-firande på nätet som det går att följa från kl. 12:00, bland annat med tal av Jonas Sjöstedt. Enligt uppgift behöver man inte ha något facebook-konto för att se det. Strömningen socialistisk politik utlovar också ”Sveriges längsta första majtåg”. Vet inte vad det innebär. Men ska kolla det också.

Coronakrisen som en möjlighet?

Jag såg häromkvällen Naomi Klein intervjuas på TV. Hon har kommit ut med en ny bok som heter ”I lågor”. Intervjuaren frågade vad hon tänkte om den nuvarande corona-krisen. Hon sa – med koppling till hennes kritik av konsumismen och den tidiga boken NO LOGO – att det hon tror folk saknar mest inte är att shoppa, utan att vi saknar andra människor. Men också att vi upplever det annorlunda som att ”vi kan höra fåglarna bättre, att det är mindre föroreningar i luften och att det är mer utrymme för fotgängare och cyklister i städerna”. Hon ville absolut inte utmåla detta som en utopi, ”för så många lider”. Däremot menade hon att en del av det som vi nu upplever är sådant som borde åstadkommas genom lagstiftning. Vi ser vad som är möjligt när man hanterar en kris som ett nödläge och lyssnar på forskarna. Hennes förhoppning var att vi skulle kunna behålla detta krismedvetande och använda det för att ta itu med klimatkrisen.

Naomi Klein tog upp de positiva miljömässiga förändringar som vi människor omedelbart kan uppleva i den nuvarande situationen. När det gäller utsläppen av växthusgaser så är det däremot inte något som vi upplever omedelbart med våra sinnen. Men även de påverkas nu när så mycket stannar av. Precis som vi har vi sett vid tidigare kriser så minskar utsläppen. Det hände under 1970-talets oljekriser, det hände i samband med sammanbrottet för det ekonomiska systemet i Sovjetunionen under början av 1990-talet, det hände vid finanskrisen 2008 och det händer nu. Men i ännu mycket större omfattning.

Enligt nyhetssajten Carbon Brief kan de fossila utsläppen av koldioxid nu krympa med mer än fyra procent under 2020, motsvarande 1,5 miljarder ton koldioxid. Enligt Rob Jackson, professor i jordsystemvetenskap vid Stanfords universitet, beräknas de globala utsläppen minska med fem procent i år. Bägge dessa mått är mer än vid några tidigare kriser. Ändå räcker inte ens detta för att nå Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 grader.

På liknande sätt som Naomi Klein har en mängd svenska debattörer skrivit bra inlägg med olika vinklar som kopplar ihop förhållningssättet till corona-pandemin både med klimatkrisen och med ett ifrågasättande av hur vi över huvud taget använder och fördelar samhällets resurser.

Kris som vändning?

Vi är i en kris. Det är ett ord som missbrukats en hel del i Sverige under de senaste åren. Men det som vi nu upplever är en verklig kris. Det förnekar ingen. Själva ordet ”kris” kommer från grekiskans crisis. Jag läste någonstans att en betydelse av det är ”avgörande vändning”. Och det brukar ibland sägas att i det kinesiska språket är begreppet ”kris” sammansatt av två tecken, ett som betyder ”fara” och ett som betyder ”möjlighet”. Låt oss alltså se inte bara farorna utan också möjligheterna i de bägge parallella kriser som corona-pandemin och klimatkrisen är. Liksom  de möjligheter som öppnar sig att rusta samhället bättre inför andra typer av kriser.

När hela samhällen stänger ner och många normala aktiviteter upphör så leder det alltså till att de utsläpp som driver jordens uppvärmning (och på sikt hotar vår existens som mänsklighet) minskar. Samtidigt kan vi också uppleva andra mer direkta fördelar för miljön som till exempel renare luft. Men det är också så att olika typer av orättvisor och brister i samhället nu kommer i mycket mer uppenbar dager än innan pandemin.

Att stå rustade och beredda 

Det borde till exempel vara omöjligt att gå tillbaka till den urusla beredskap inför kriser som vi nu har på alla möjliga områden. I en vettig krisberedskap ingår, bland mycket annat, både ett statligt apotek, förkastande av ”just in time”- synen och en helt annorlunda jordbrukspolitik och djurhållning där lokal självförsörjning är målet.

Det borde också vara omöjligt att gå tillbaka till den både nedrustade och privatiserade vinstdrivna vården. Schyssta löner och arbetsförhållanden för alla dem som sliter i vården borde vara en självklarhet. Samma sak borde också gälla för äldrevården och hemtjänsten där upprustning efter många år av nedrustning (som både borgare och sossar ansvarat för och där hyckleriet hos Sveriges Busch är hårresande) måste vändas. Det handlar både om att bygga ut och att uppvärdera verksamheterna genom förbättrade arbetsförhållanden, bättre löner, mer utbildning och mer utbildad (och därmed statushöjande) personal i verksamheterna. Jämför med vikten av utbildade förskollärare inom Förskolan.

Dessa nödvändiga upprustningar är naturligtvis inte möjliga utan att synen på beskattning av oss alla, men främst av dem som har mest, ändras. Det borde inte efter denna pandemi vara möjligt att argumentera mot en via skatt välfinansierad men ej vinstdriven välfärd.

Att ta itu med klimatkrisen

Det nuvarande sättet att leva och organisera våra samhällen innebär som alla numera borde veta både vansinnig miljöförstöring, utrotande av djur och växter och ökande utsläpp av växthusgaser. Lösningen är naturligtvis inte att stänga ner allt även om nedstängningen visar på problemen. Däremot måste vi börja fråga oss hur vi ska använda de resurser vi har, vad som ska minska, vad som bör öka och vad som behöver göras på nya sätt.

Lugnt och stilla på Arlanda…

Nu minskar flygandet. En del av den personal som arbetar inom flyget har då gått in och arbetar inom den nu hårt trängda vården. Jag tänker att det är ett exempel bland många som visar på hur en omställning skulle kunna se ut. Om vi ska avskaffa den fossila energin så måste en mängd verksamheter som inte kan fungera utan fossil energi upphöra. Samtidigt måste vi se till att alla de som arbetar inom dessa verksamheter inte kastas ut i arbetslöshet (människorna är viktigare än just de speciella företagen). Därför måste vi gemensamt skapa andra typer av verksamheter som vi verkligen behöver. Jag skriver gemensamt för att detta bara kan ske om vi verkligen ser oss som ett samhälle och att problemen måste lösas genom demokratiska beslut. Vi kan inte bara förlita oss på att de privata företagen ska lösa detta. En del kommer kanske kunna eller vilja göra det. Men det kommer inte räcka.

När nu vi alla genom staten och våra skattepengar är med och räddar stora företag så borde det inte ske villkorslöst. Tanken borde inte vara att främst rädda företagen utan att rädda de anställda. Alla företag som räddas och där staten går in som delägare borde bli en del av en omfattande plan för omställning till fossilfritt.

Är det något vi kanske lärt oss under denna kris, så är det också att det visst finns pengar. På samma sätt som nu ofattbara summor används för att dämpa vådorna av corona-krisen borde alla som verkligen inser allvaret i klimatkrisen kräva att dessa pengar används till att ställa om samhället efter våra verkliga behov och till fossilfrihet. Det kan ske både genom ökad styrning och ägande av befintliga företag och genom skapandet av nya statliga företag. Framförallt en statlig bank – istället för de samhällsfarliga bankerna – för att vrida makten ur händerna på finansväldet och få verkliga muskler för att styra och ställa om.

 

PS: Exempel på mer specifika krav under och efter pandemin kan du hitta i ledaren i Dagens ETC 17/4, en artikel i Dagens Arena av Socialistiska vårdarbetare, några artiklar från rörelsen socialistisk politik eller från Vänsterpartiets krav på riksnivå

<span>%d</span> bloggare gillar detta: