Att kriga mot kvinnor och barn

I Sverige såväl som i många andra länder finns det ett flertal fredsorganisationer. De är tyvärr numera inte så stora eller inflytelserika. Rörelsen (eller rörelserna) för fred går upp och ner beroende på andra faktorer i samhället än ”bara” behovet av att kämpa för fred.

I början av 2000-talet växte en stor fredsrörelse fram i Sverige och över hela världen. Anledningen då var de krig som USA drog igång efter 11 september-attackerna 2001. Under förevändningen att kämpa mot terrorismen angrep och ockuperade USA först Afghanistan och därefter Irak. Den Talibanregim som USA tidigare hjälpt till makten via CIA och Pakistan drevs nu bort med hjälp av krigsherrarna i Norra Alliansen. En regim som USA kunde kontrollera inrättades.

Dessa krigshandlingar väckte motreaktioner runt om i världen. Många organisationer och enskilda gick samman i nya typer av samlande rörelser mot krig. Här i Uppsala bildades till exempel en samling som fick namnet Uppsala Fredskoalition.

Under hösten 2002 började USA alltmer tydligt trappa upp sina förberedelser för ett angrepp på Irak. De officiella argumenten var att Irak hade massförstörelsevapen, att Irak stödde terrornätverk som Al Qaida och  att Irak var en skurkstat som hotade USA och sina grannar. Fredsrörelsen över hela världen aktiverade sig mot dessa krigsplaner och avslöjade samtidigt falskheten i argumenten för krig. Vi påtalade att USA:s statsledning både saknade trovärdiga bevis för massförstörelsevapen och Al Qaida-kopplingar. Att de bluffade helt enkelt.

Under hösten och vintern försökte USA på alla sätt få stöd för sitt krig i FN och säkerhetsrådet. Vi ska heller inte glömma att de borgerliga partierna i Sverige (sin vana trogna) lydigt följde USA under denna tid. Samtidigt växte fredsrörelsen i Sverige såväl som runt om i världen.

När förberedelserna för krig trappades upp hördes ett argument allt starkare från USA:s statsledning och deras olika eftersägare: Saddam Hussein är en diktator och måste störtas. Krigshetsarna försökte också alltmer att beskylla fredsrörelsen för att gå Saddam Husseins ärenden. Vi svarade hela tiden att det var sant att Saddam var en diktator. Men vi menade att demokrati inte kan bombas fram. Precis som blommor kan demokrati bara växa underifrån, från den egna jorden, inte uppifrån. Vi menade också att det inte var USA:s sak att bestämma över Irak.

Den 15 februari 2003 genomfördes i Stockholm den kanske största fredsdemonstration som varit i Sverige. Närmare 80 000 människor tågade för att kriget inte skulle bryta ut.  Samtidigt gjorde miljontals andra människor runt om i världen samma sak.

Vi demonstrerade också här i Uppsala. De första demonstrationerna samlade några hundra. Efterhand samlade vi fler och fler människor.  Den 15 mars, några dagar innan USA drog igång kriget var vi 1500 som tågade och lyssnade till ett lysande tal av ärkebiskop K G Hammar.

Några dagar senare – och trots alla protester – startade USA kriget tillsammans med Storbritannien. USA hade misslyckats med att skrämma eller köpa  sig stöd i FN:s säkerhetsråd. Man hade misslyckats med att missbruka FN för krig. USA struntade då istället i FN.

Vid krigsutbrottet den 20 mars var vi flera hundra som samlades, till ett protestmöte på Stora torget i Uppsala, kl. 16 en vardag mitt i veckan.

Lördagen den 22 mars, när kriget var ett faktum, hade vi vår största demonstration här i Uppsala. Vi var då 2200 människor som tågade mot kriget.

Den globala fredsrörelsen var enorm. En av de största internationella folkliga rörelser som dittills funnits. Men det räckte inte för att stoppa kriget. Naturligtvis blev det en stor sorg för många människor inom fredsrörelsen.

Även efter 2003 har det genomförts en mängd samlingar och protester mot krig och förtryck. Men ingen av dessa har samlat så stora skaror som år 2003.

 

Exemplet Falluja 2004

Det gick ganska fort för USA att krossa den irakiska armén och att ockupera Irak. Kriget tycktes vara över, även om inte våldet och dödandet upphörde. Det fanns motstånd men inte någon samlad rörelse mot ockupationen. Och det motstånd som fanns väckte inte heller någon egentlig sympati i större delen av världen. Därför uppstod inte heller den situation som fanns i Sverige under Vietnamkriget när det fanns en motståndsrörelse (FNL) som människor kunde solidarisera sig med.

Falluja 2004

Falluja 2004

Kriget tycktes alltså vara över. Men som sagt så betydde inte det att dödandet och det våldsamma utrotandet av allt motstånd var över. I staden Falluja med 300 000 innevånare satte USA i november 2004 in all sin militära kraft. Dödandet där hade ett namn. Det kallades ”Operation Phantom Fury”, alltså ungefär ”Fantomens raseri…”. Det var ett namn som både återspeglade högmodet och den totala bristen på humanism hos den amerikanska militärledningen. Med våldsam kraft slog man ut staden Fallujas elektricitet, vattenförsörjning och sjukhus. 250 000 människor flydde från staden. USA släppte bara igenom kvinnor och barn men inga män i åldern mellan 15 och 60.

Vi visste inte så mycket om vilka krafter som hade ledningen i detta motstånd. Men det var nog redan då de rester av den irakiska armén och de religiösa extremister som göddes av ockupationen. Krafter som vi senare lärt känna under olika namn. Inga sympatiska typer. Men jag tycker fortfarande att det var rätt när vi då i november 2004 – i det som fanns kvar av 2003 års stora fredsrörelse – protesterade mot detta övervåld. Existensen av obehagliga stridande kan aldrig försvara den typen av övergrepp mot en civilbefolkning.

Onsdagen den 17 november (2004) tog Uppsalas liberala dagstidning (UNT) i en ledare upp Irak-kriget. Man skrev där att vi som kritiserade den amerikanska krigsinsatsen borde ”påminnas om, att (vi) hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om (vi) fått (vår) vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.”

Åren har gått men jag tycker, med facit i hand, att den hemska utveckling för folket i Irak som vi sett sedan dess, totalt motsäger denna uppslutning bakom kriget. Dessutom har ju kriget, ockupationen och ödeläggelsen lett till att de olika reaktionära religiöst sekteriska krafterna (av Al Qaida-typ) stärkts i regionen. Just de krafter vars bekämpande en gång var ett av de officiella motiven till att starta detta krig.

Något som jag senare funderat över är att så många bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas. De som absolut inte ville fördöma USA:s invasion av Irak och övervåld mot civila till exempel i Falluja har däremot kunnat fördöma den syriska statsledningen för motsvarande dödande. Å andra sidan har många av dem som stod upp mot Irak-kriget inte velat fördöma övervåldet i Syrien.

 

Lagar för krig

Att ha lagar för en i sig själv så motbjudande verksamhet som krig kan framstå som absurt. Som att i lag reglera mördande. Och den absurditeten speglar väl en absurd värld. Men trots allt är de inte oviktiga. Eller borde inte vara skulle jag kanske skriva. För tillämpningen kan verkligen diskuteras.

Den första gången som lagar för krig skrevs under var redan 1868 i form av den s.k. ”Petersburgdeklarationen” där det bland annat skrevs att ”En krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor.”

Efter andra världskriget kom Genèvekonventionen 1949. År 1977 kom ett tillägg till denna konvention som säger:

För att säkra skyddet för civilbefolkningen måste krigförande parter alltid skilja mellan civila och stridande, liksom mellan civila och militära mål och rikta stridshandlingar enbart mot de militära målen.

Även om jag är motståndare till all militarism och krig så ser jag det som en bra begränsning värd att kämpa för i en värld där krigens vansinne fortsätter. Civila får aldrig vara ett legitimt mål.

Det andra världskriget (1939-1945) brukar ju ofta på ett förenklat sätt ses som en strid mellan de goda krafterna och de onda. Jag har skrivit om det tidigare och ska inte göra det här. Men om vi nu tänker att de länder som vi kallar demokratier var de goda så kan vi ställa oss frågan om alla krigiska handlingar mot de onda krafterna (Tyskland-Italien-Japan) var berättigade och försvarbara. Jag brukar tänka på två exempel:

  1. De brittiska bombningarna 14 februari 1945 av den gamla kulturstaden Dresden – en stad som helt saknade militära mål och var fylld med flyktingar. Eldstormarna ska ha varit så kraftiga att personer som vistades ute på gatorna sögs in i brinnande fastigheter.
  2. USA:s användande av atomvapen mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945.

 

Och bomber faller än

Sedan 2011 faller bomber över civila i Syrien. Det är landets regering som bombar. Man har också bjudit in Ryssland och Iran för att hjälpa till. Ett folkligt uppror mot Assad-regimen som inspirerades av den s.k. arabiska våren övergick snabbt i våld vilket ledde till att kampen togs över av dem som hade och fick vapen utifrån. Turkiet, Saudiarabien, Qatar med flera, beväpnade de grupper som de själva gillade. Det var inte de sekulära och demokratiska krafterna.

Provinsen Idlib är nu efter nio års krig den enda av Syriens 14 provinser som kontrolleras av motståndare till regimen. Den syriska armén genomför där sedan två månader en storskalig militär operation tillsammans med Ryssland. Det sägs att den syriska statsledningen håller på att vinna detta krig.

Det är svårt att tänka sig att någon kan se detta som en seger. Enligt UNHCR är över halva befolkningen i Syrien på flykt från sina hem. Hälften är barn. Städer och byar ligger i ruiner. Hem, skolor och sjukhus är förstörda av bomber. Många har sett sina anhöriga dödas. Familjer har förlorat allt de äger. I provinsen Idlib är enligt FN nu 900 000 människor på flykt.

Idlib var redan 2011 ett starkt fäste för oppositionen mot Assad-regimen. Regimens administration drevs redan då bort. Men ganska snart var det de reaktionära krafterna som i kraft av sitt stöd utifrån tog över. Idag är det en allians med Al Qaida-anknytning som styr. Jag tror inte att de gör det med befolkningsmajoritetens stöd. Men oavsett det, så borde inte vilka krigsmetoder som helst vara legitima, ens för dem som ser Assad-regimen som det enda alternativet.

Men de flesta av oss har utvecklat en sorts sorglig cynisk uppgivenhet i förhållande till detta krig. SVT:s reporter Thomas Thorén beskrev det häromdagen så här:

Obeskrivliga grymheter mot civilbefolkningen som aldrig verkar ta slut. Nu senast gäller det den humanitära katastrofen i Idlib. Byar och städer bombas sönder och samman. Hundratusentals är på flykt. Barn sover utomhus i minusgrader. Läser du fortfarande? I så fall är du ovanligt tapper. De flesta stänger genast av öronen när något om kriget i Syrien kommer på tal.

Jag läser att EU kräver att bombningarna i nordvästra Syrien måste stoppas och att en humanitär korridor skapas. Det är bra. Men varför har vi som brukat samlas mot krigiska övergrepp inte lyckats göra det i detta fall?

Det finns flera förklaringar men en anledning är naturligtvis att det för många varit en komplicerad konflikt, med efterhand flera uppenbart onda krafter på båda sidorna av stridslinjerna. En konflikt som blivit ännu mer komplicerad och farlig när Turkiet gått in med egna trupper i Syrien. Även om Assad-regimen med hjälp av Ryssland och Iran stått för de flesta döda och fördrivna så framstod inte de grupper som beväpnats av andra utländska reaktionärer som bättre i något avseende. Detsamma gäller också den turkiska Erdogan-regimen.

Ryskt Tupolevplan

Men att det är svårt att nu se några goda krafter borde inte innebära likgiltighet inför detta omänskliga fördrivande av civilbefolkningen. Att få ett stopp för bombningarna och alla krigshandlingar borde vara det helt överordnade för alla just nu.

Följande inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Timothy Gibran

     /  23 februari, 2020

    En anledning till att solidariteten med det syriska folket under det värsta folkmordet sedan Viet Nam närmast helt uteblivit från svensk vänster är att delar av ”vänstern” ljugit om oppositionen och beskrivit den som helt bestående av islamister (vilket t ex inte betyder nåt i fallet Gaza och Hamas) fast en stor majoritet i t ex Idlib är antiislamistisk. Sedan har dessutom FiBare och en del ledande V-partister , t ex V/Uppsalas ordförande Björlund, aktivt ursäktat Assad och spridit regimens lögner (i Flamman), vilket i kombination med en svåröverblickbar situation lett till dagens skamliga svek mot en syrisk befolkning som reste sej mot fascistisk diktatur.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: