Att kriga mot kvinnor och barn

I Sverige såväl som i många andra länder finns det ett flertal fredsorganisationer. De är tyvärr numera inte så stora eller inflytelserika. Rörelsen (eller rörelserna) för fred går upp och ner beroende på andra faktorer i samhället än ”bara” behovet av att kämpa för fred.

I början av 2000-talet växte en stor fredsrörelse fram i Sverige och över hela världen. Anledningen då var de krig som USA drog igång efter 11 september-attackerna 2001. Under förevändningen att kämpa mot terrorismen angrep och ockuperade USA först Afghanistan och därefter Irak. Den Talibanregim som USA tidigare hjälpt till makten via CIA och Pakistan drevs nu bort med hjälp av krigsherrarna i Norra Alliansen. En regim som USA kunde kontrollera inrättades.

Dessa krigshandlingar väckte motreaktioner runt om i världen. Många organisationer och enskilda gick samman i nya typer av samlande rörelser mot krig. Här i Uppsala bildades till exempel en samling som fick namnet Uppsala Fredskoalition.

Under hösten 2002 började USA alltmer tydligt trappa upp sina förberedelser för ett angrepp på Irak. De officiella argumenten var att Irak hade massförstörelsevapen, att Irak stödde terrornätverk som Al Qaida och  att Irak var en skurkstat som hotade USA och sina grannar. Fredsrörelsen över hela världen aktiverade sig mot dessa krigsplaner och avslöjade samtidigt falskheten i argumenten för krig. Vi påtalade att USA:s statsledning både saknade trovärdiga bevis för massförstörelsevapen och Al Qaida-kopplingar. Att de bluffade helt enkelt.

Under hösten och vintern försökte USA på alla sätt få stöd för sitt krig i FN och säkerhetsrådet. Vi ska heller inte glömma att de borgerliga partierna i Sverige (sin vana trogna) lydigt följde USA under denna tid. Samtidigt växte fredsrörelsen i Sverige såväl som runt om i världen.

När förberedelserna för krig trappades upp hördes ett argument allt starkare från USA:s statsledning och deras olika eftersägare: Saddam Hussein är en diktator och måste störtas. Krigshetsarna försökte också alltmer att beskylla fredsrörelsen för att gå Saddam Husseins ärenden. Vi svarade hela tiden att det var sant att Saddam var en diktator. Men vi menade att demokrati inte kan bombas fram. Precis som blommor kan demokrati bara växa underifrån, från den egna jorden, inte uppifrån. Vi menade också att det inte var USA:s sak att bestämma över Irak.

Den 15 februari 2003 genomfördes i Stockholm den kanske största fredsdemonstration som varit i Sverige. Närmare 80 000 människor tågade för att kriget inte skulle bryta ut.  Samtidigt gjorde miljontals andra människor runt om i världen samma sak.

Vi demonstrerade också här i Uppsala. De första demonstrationerna samlade några hundra. Efterhand samlade vi fler och fler människor.  Den 15 mars, några dagar innan USA drog igång kriget var vi 1500 som tågade och lyssnade till ett lysande tal av ärkebiskop K G Hammar.

Några dagar senare – och trots alla protester – startade USA kriget tillsammans med Storbritannien. USA hade misslyckats med att skrämma eller köpa  sig stöd i FN:s säkerhetsråd. Man hade misslyckats med att missbruka FN för krig. USA struntade då istället i FN.

Vid krigsutbrottet den 20 mars var vi flera hundra som samlades, till ett protestmöte på Stora torget i Uppsala, kl. 16 en vardag mitt i veckan.

Lördagen den 22 mars, när kriget var ett faktum, hade vi vår största demonstration här i Uppsala. Vi var då 2200 människor som tågade mot kriget.

Den globala fredsrörelsen var enorm. En av de största internationella folkliga rörelser som dittills funnits. Men det räckte inte för att stoppa kriget. Naturligtvis blev det en stor sorg för många människor inom fredsrörelsen.

Även efter 2003 har det genomförts en mängd samlingar och protester mot krig och förtryck. Men ingen av dessa har samlat så stora skaror som år 2003.

 

Exemplet Falluja 2004

Det gick ganska fort för USA att krossa den irakiska armén och att ockupera Irak. Kriget tycktes vara över, även om inte våldet och dödandet upphörde. Det fanns motstånd men inte någon samlad rörelse mot ockupationen. Och det motstånd som fanns väckte inte heller någon egentlig sympati i större delen av världen. Därför uppstod inte heller den situation som fanns i Sverige under Vietnamkriget när det fanns en motståndsrörelse (FNL) som människor kunde solidarisera sig med.

Falluja 2004

Falluja 2004

Kriget tycktes alltså vara över. Men som sagt så betydde inte det att dödandet och det våldsamma utrotandet av allt motstånd var över. I staden Falluja med 300 000 innevånare satte USA i november 2004 in all sin militära kraft. Dödandet där hade ett namn. Det kallades ”Operation Phantom Fury”, alltså ungefär ”Fantomens raseri…”. Det var ett namn som både återspeglade högmodet och den totala bristen på humanism hos den amerikanska militärledningen. Med våldsam kraft slog man ut staden Fallujas elektricitet, vattenförsörjning och sjukhus. 250 000 människor flydde från staden. USA släppte bara igenom kvinnor och barn men inga män i åldern mellan 15 och 60.

Vi visste inte så mycket om vilka krafter som hade ledningen i detta motstånd. Men det var nog redan då de rester av den irakiska armén och de religiösa extremister som göddes av ockupationen. Krafter som vi senare lärt känna under olika namn. Inga sympatiska typer. Men jag tycker fortfarande att det var rätt när vi då i november 2004 – i det som fanns kvar av 2003 års stora fredsrörelse – protesterade mot detta övervåld. Existensen av obehagliga stridande kan aldrig försvara den typen av övergrepp mot en civilbefolkning.

Onsdagen den 17 november (2004) tog Uppsalas liberala dagstidning (UNT) i en ledare upp Irak-kriget. Man skrev där att vi som kritiserade den amerikanska krigsinsatsen borde ”påminnas om, att (vi) hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om (vi) fått (vår) vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.”

Åren har gått men jag tycker, med facit i hand, att den hemska utveckling för folket i Irak som vi sett sedan dess, totalt motsäger denna uppslutning bakom kriget. Dessutom har ju kriget, ockupationen och ödeläggelsen lett till att de olika reaktionära religiöst sekteriska krafterna (av Al Qaida-typ) stärkts i regionen. Just de krafter vars bekämpande en gång var ett av de officiella motiven till att starta detta krig.

Något som jag senare funderat över är att så många bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas. De som absolut inte ville fördöma USA:s invasion av Irak och övervåld mot civila till exempel i Falluja har däremot kunnat fördöma den syriska statsledningen för motsvarande dödande. Å andra sidan har många av dem som stod upp mot Irak-kriget inte velat fördöma övervåldet i Syrien.

 

Lagar för krig

Att ha lagar för en i sig själv så motbjudande verksamhet som krig kan framstå som absurt. Som att i lag reglera mördande. Och den absurditeten speglar väl en absurd värld. Men trots allt är de inte oviktiga. Eller borde inte vara skulle jag kanske skriva. För tillämpningen kan verkligen diskuteras.

Den första gången som lagar för krig skrevs under var redan 1868 i form av den s.k. ”Petersburgdeklarationen” där det bland annat skrevs att ”En krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor.”

Efter andra världskriget kom Genèvekonventionen 1949. År 1977 kom ett tillägg till denna konvention som säger:

För att säkra skyddet för civilbefolkningen måste krigförande parter alltid skilja mellan civila och stridande, liksom mellan civila och militära mål och rikta stridshandlingar enbart mot de militära målen.

Även om jag är motståndare till all militarism och krig så ser jag det som en bra begränsning värd att kämpa för i en värld där krigens vansinne fortsätter. Civila får aldrig vara ett legitimt mål.

Det andra världskriget (1939-1945) brukar ju ofta på ett förenklat sätt ses som en strid mellan de goda krafterna och de onda. Jag har skrivit om det tidigare och ska inte göra det här. Men om vi nu tänker att de länder som vi kallar demokratier var de goda så kan vi ställa oss frågan om alla krigiska handlingar mot de onda krafterna (Tyskland-Italien-Japan) var berättigade och försvarbara. Jag brukar tänka på två exempel:

  1. De brittiska bombningarna 14 februari 1945 av den gamla kulturstaden Dresden – en stad som helt saknade militära mål och var fylld med flyktingar. Eldstormarna ska ha varit så kraftiga att personer som vistades ute på gatorna sögs in i brinnande fastigheter.
  2. USA:s användande av atomvapen mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945.

 

Och bomber faller än

Sedan 2011 faller bomber över civila i Syrien. Det är landets regering som bombar. Man har också bjudit in Ryssland och Iran för att hjälpa till. Ett folkligt uppror mot Assad-regimen som inspirerades av den s.k. arabiska våren övergick snabbt i våld vilket ledde till att kampen togs över av dem som hade och fick vapen utifrån. Turkiet, Saudiarabien, Qatar med flera, beväpnade de grupper som de själva gillade. Det var inte de sekulära och demokratiska krafterna.

Provinsen Idlib är nu efter nio års krig den enda av Syriens 14 provinser som kontrolleras av motståndare till regimen. Den syriska armén genomför där sedan två månader en storskalig militär operation tillsammans med Ryssland. Det sägs att den syriska statsledningen håller på att vinna detta krig.

Det är svårt att tänka sig att någon kan se detta som en seger. Enligt UNHCR är över halva befolkningen i Syrien på flykt från sina hem. Hälften är barn. Städer och byar ligger i ruiner. Hem, skolor och sjukhus är förstörda av bomber. Många har sett sina anhöriga dödas. Familjer har förlorat allt de äger. I provinsen Idlib är enligt FN nu 900 000 människor på flykt.

Idlib var redan 2011 ett starkt fäste för oppositionen mot Assad-regimen. Regimens administration drevs redan då bort. Men ganska snart var det de reaktionära krafterna som i kraft av sitt stöd utifrån tog över. Idag är det en allians med Al Qaida-anknytning som styr. Jag tror inte att de gör det med befolkningsmajoritetens stöd. Men oavsett det, så borde inte vilka krigsmetoder som helst vara legitima, ens för dem som ser Assad-regimen som det enda alternativet.

Men de flesta av oss har utvecklat en sorts sorglig cynisk uppgivenhet i förhållande till detta krig. SVT:s reporter Thomas Thorén beskrev det häromdagen så här:

Obeskrivliga grymheter mot civilbefolkningen som aldrig verkar ta slut. Nu senast gäller det den humanitära katastrofen i Idlib. Byar och städer bombas sönder och samman. Hundratusentals är på flykt. Barn sover utomhus i minusgrader. Läser du fortfarande? I så fall är du ovanligt tapper. De flesta stänger genast av öronen när något om kriget i Syrien kommer på tal.

Jag läser att EU kräver att bombningarna i nordvästra Syrien måste stoppas och att en humanitär korridor skapas. Det är bra. Men varför har vi som brukat samlas mot krigiska övergrepp inte lyckats göra det i detta fall?

Det finns flera förklaringar men en anledning är naturligtvis att det för många varit en komplicerad konflikt, med efterhand flera uppenbart onda krafter på båda sidorna av stridslinjerna. En konflikt som blivit ännu mer komplicerad och farlig när Turkiet gått in med egna trupper i Syrien. Även om Assad-regimen med hjälp av Ryssland och Iran stått för de flesta döda och fördrivna så framstod inte de grupper som beväpnats av andra utländska reaktionärer som bättre i något avseende. Detsamma gäller också den turkiska Erdogan-regimen.

Ryskt Tupolevplan

Men att det är svårt att nu se några goda krafter borde inte innebära likgiltighet inför detta omänskliga fördrivande av civilbefolkningen. Att få ett stopp för bombningarna och alla krigshandlingar borde vara det helt överordnade för alla just nu.

Orden och beskrivningen av verkligheten

Jag har tidigare skrivit om makten över språket. Att det alltid pågår en strid eller dragkamp om orden som vi använder. Att makt över orden också innebär och är uttryck för verklig makt. Vilka ord vi använder för att beteckna olika typer av relationer eller förhållanden mellan människor återspeglar vilka som har den avgörande makten i samhället. Åt vilket håll ord förändras återspeglar också vilkas positioner som stärks. När vi som behöver välfärdens tjänster i allt högre utsträckning betecknas som antingen ”kunder” eller människor ”i utanförskap” är det exempel på att de som tjänar på denna utveckling stärkt sina positioner.

Nu är ju detta ganska aktuella exempel. Förändringen mot att tala om ”kunder” känns ännu inte ”avgjord”. När det däremot gäller ordet ”utanförskap” har jag noterat att det används även på vänsterkanten.

Men det finns ju äldre exempel, där framhärdandet i att använda de ord som en socialist uppfattar som de mer sanna, känns svåra för att våra alternativa ord låter ålderdomliga i moderna människors öron. Det ”klassiska” exemplet här är vilka ord vi använder för att beskriva dem som arbetar för lön respektive dem som anställer. I dagligt tal kallas de som anställer för ”arbetsgivare” trots att de ju inte ger bort något arbete. Socialister har istället använt ordet arbetsköpare. Nu är ju egentligen inte heller detta gamla ord en helt korrekt beskrivning av själva förhållandet. Den som äger ett företag och anställer människor betalar (köper) ju inte deras arbete utan deras arbetskraft. Åtminstone om vi ska hålla oss till den gamla socialistiska tanken om att det finns en mellanskillnad som kallas mervärde. Men ordet ”arbetskraftsköpare” låter ju väldigt otympligt och har såvitt jag vet aldrig använts.

Den som säljer sin arbetskraft för att leva har i den socialistiska rörelsen kallats för lönarbetare. Detta till skillnad från det borgerliga (och etablerade) ordet löntagare. Av och till uppkommer diskussioner om dessa två begrepp. I samband med de programdiskussioner som nu sker inom Vänsterpartiet så kommer åter dessa diskussioner om vi ska anpassa oss till det gängse (och ta andra strider…?) eller framhärda i våra mer klassiska begrepp. Personligen tror jag att jag är inkonsekvent i mitt språkbruk här beroende på sammanhang, vem jag pratar med, om det är tal eller skrift och så vidare.

Det finns alltså ord där det går att göra tydliga val, som i exemplen ovan. Du kan göra det ena eller andra valet beroende på hur du själv ser på verkligheten eller för att du inte alls funderar över betydelsen. Du kan också motvilligt acceptera ord som du tycker beskriver verkligheten fel men ändå använda dem för att inte avvika för mycket. Men sen finns det också områden där det inte finns ord som riktigt fångar den faktiska verkligheten. Ett sådant område är till exempel hur vi nu för tiden beskriver länderna i Asien, Afrika och Sydamerika eller över huvud taget uppdelningen av världen i olika typer av grupper av länder.

Länder i dagens värld

För några decennier sedan talade vi på vänsterkanten om dessa länder som ”tredje världen”. Det var de länder som inte tillhörde de ”västliga” (kapitalistiska och imperialistiska) eller de ”östliga” (Sovjetblocket). Men med sovjetblockets fall och med de ökade skillnaderna inom de länder som ingick i tredje världen så känns det inte längre som om den beteckningen beskriver den faktiska verkligheten.

Det talades om U-länder. Men vad stod u-et för? Det nedsättande ordet ”underutvecklade” länder används väl inte längre men har ersatts av ”utvecklingsländer”. Det är ju också ett konstigt begrepp, dels för att det finns en sorts tanke om en viss given väg för utveckling, dels därför att skillnaderna i utveckling är så stora mellan de länder som betecknas på detta sätt.

Ett annat begrepp är ”fattiga länder”. Det är ju inte heller ett bra begrepp. Det som stämmer är att majoriteten av befolkningen i dessa länder är fattiga. Däremot kan det inom dessa länder finnas grupper som är mycket rika. Och dessutom är många länder som kallas fattiga mycket rika på naturresurser som de tvingas sälja alltför billigt som ett uttryck för maktförhållanden som har med imperialismen att göra.

I det liggande förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet som nu diskuteras och ska beslutas om på kongress i maj så används uttrycken ”Nord” och ”Syd”, samt dessutom ”Öst” för att beteckna olika delar av världen. Jag tycker inte att dessa begrepp heller är så bra som beskrivningar. Speciellt inte begreppet ”Öst”(?). Men jag har å andra sidan inte någon idé om hur vi med bättre ord ska kunna beskriva och förstå dagens värld.

Dessa frågor diskuteras (och inspirerade mig till att fundera) i en artikel från den Belgienbaserade Kommittén för avskaffande av olaglig skuld (CADTM). De kritiserar och ifrågasätter både de begrepp jag nämnde ovan och en del andra. Men trots att de inte är nöjda med begreppen Nord och Syd eller de andra så använder de ändå dem i en på statistik grundad beskrivning av dagens värld. Anledningen är att de varit tvungna att ”använda kategorier som upprättats av Världsbanken” i beskrivningen.

De skiljer ut Kina och delar resten av världen i Nord och Syd. I Syd lever då i dagens värld majoriteten av människorna: 66 procent (se bild).

 

Enligt Världsbanken består ”utvecklingsländer” år 2020 av:

31 ”ekonomier med låg inkomst” (länder där BNP per capita är lägre än eller lika med 1 025 dollar per år);

47 ”ekonomier med lägre medelinkomst” (länder där BNP per capita ligger mellan 1 026 USD och 3 955 USD per år);

60 ”Övre medelinkomstekonomier” (länder där BNP per capita ligger mellan 3 996 USD och 12 375 USD per år).

Den första (fattigaste gruppen) består av:

Afghanistan, Benin, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Tchad, Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa), Eritrea, Etiopien, Gambia, Guinea, Guinea-Bissau, Haiti, Nordkorea, Liberia, Madagaskar, Malawi, Mali, Moçambique, Nepal, Niger, Rwanda, Sierra Leone, Somalia, Sydsudan, Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Togo, Uganda, Yémen

Mellangruppen består av:

Angola, Bangladesh, Bhutan, Bolivia, Kap Verde, Kambodja, Kamerun, Komorerna, Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville), Côte d’Ivoire, Djibouti, Arabrepubliken Egypten, El Salvador, Eswatini, Ghana, Honduras, Indien, Indonesien , Kenya, Kiribati, Kirgizistan, Laos, Lesotho, Mauretanien, Förbundsstaterna i Mikronesien, Moldavien, Mongoliet, Morroco, Myanmar, Nicaragua, Nigeria, Pakistan, Papua Nya Guinea, Filippinerna, Sao Tomé och Principe, Senegal, Salomonöarna, Sudan, Östtimor, Tunisien, Ukraina, Uzbekistan, Vanuatu, Vietnam, Västbanken och Gaza, Zambia, Zimbabwe

De övre av dessa består av:

Albanien, Algeriet, Amerikanska Samoa, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Belize, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Bulgarien, Kina, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominica, Dominikanska republiken, Ekvatorial Guinea, Ecuador, Fiji, Gabon, Georgien, Grenada, Guatemala, Guyana, Iran, Irak, Jamaica, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Libanon, Libyen, Malaysia, Maldiverna, Marshallön, Mauritius, Mexiko, Montenegro, Namibia, Nauru, norra Makedonien, Paraguay, Peru, Rumänien, Ryssland, Samoa, Serbien, Sydafrika, Sri Lanka, St Lucia, Saint-Vincent och Grenadinerna, Surinam, Thailand, Tonga, Turkiet, Turkmenistan, Tuvalu, Venezuela.

Notera alltså att till exempel Ryssland här hamnar i gruppen ”Syd” eller vad vi nu ska kalla dem (Sydöst?).

De som enligt CADTM:s genomgång av statistik från Världsbanken ingår i Nord är då 80 länder som identifierats av Världsbanken som höginkomstekonomier, nämligen länder där BNP / capita är över 12 375 USD per år. Nord omfattar således västeuropeiska länder, central- och östeuropeiska länder som är medlemmar i EU (utom Bulgarien och Rumänien), USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Australien, Nya Zeeland och ett fyrtiotal andra länder på olika breddgrader.

Artikeln från CADTM innehåller mycket mer av intressant statistik om dagens värld (jag har bara återgett en del), bland annat också om utsläpp av växthusgaser från olika delar av världen och om fördelningen av rikedomen inom länderna. Rekommenderas.

Ser ni det nu då?

Jag såg på Aktuellt häromkvällen ett inslag om att SD:s Mattias Karlsson startar en tankesmedja med namnet Oikos. Då skymtar där förbi ett ansikte som får mig att reagera. Jag kollar och det stämmer. Tillsamman med Timbroskribenten Asle Tojo, vd:n för reaktionära tankesmedjan New Direction Naweed Khan och rabbinen Dan Korn sitter också en viss Malcom Kyeyune.

Kanske är denna person inte så intressant i sig själv. Däremot som ett uttryck för fenomen och rörelser i vår tid av starka högernationella vindar. Och jag skrev om honom här på bloggen för nästan precis två år sedan. När jag gjorde det berodde det på att jag förvånades över att medlemmar i Vänsterpartiet men också vänstermänniskor inom andra rörelser både uppskattade och spred hans skriverier. Jag beskrev då i februari 2018 Kyeyunes utveckling så här:

Denne var fram till 2014 med i Ung Vänster men uteslöts för att ha uttryckt gillande för en extrem våldssekt. Därefter har han varit redaktions- och styrelsemedlem i Folket i Bild/Kulturfront. (Någon som börjar se ett mönster?) Kyeyune har samtidigt som han fortsatt att kalla sig kommunist riktat det mesta av sin skriftliga eld mot den existerande vänstern och formulerat problem på samma sätt som SD där fattigpensionärer ställs mot flyktingar. Kyeyune har förutom att publiceras i diverse borgerliga medier också knutits till nya GP som krönikör.

Jag diskuterade dessa kopplingar ”mellan människor som utger sig för att vara vänster och extremhögern”:

Det är kopplingar som handlar om både likhet i beskrivningen av läget, politiska svar samt organisatoriska och materiella band. Det är en viss miljö där en del äldre människor med bakgrund i 60/70-talets vänster förenats med några yngre skribenter och aktivister. En lika märklig som obehaglig allians. Men inte ny i historien.

Borde det inte vara uppenbart nu?

Sex-sju år gamla tankar….

       Upplösning åt höger…

Det var hösten 2013. Sverige leddes fortfarande av en borgerlig fyrparti-regering. Då framförde den ganska nya socialdemokratiska partiledaren Löfven åsikten att man borde upplösa blockpolitiken.

Den var ”fördummande” sa han. Partiet var öppet för samarbete med alla utom SD. Löfvens tanke var att genom upplösning av blockpolitiken minska SD:s inflytande. Han fiskade därför högerut, över den s.k. blockgränsen. Inviten avvisades då häftigt från de inviterade. Liberalernas (FP) Björklund sa att det var ”pinsamt” och Centerns Lööf ungefär att Löfven inte förstod att ett ”nej var ett nej”. Att hon också i andra sammanhang sa att hon hellre skulle ”äta upp skon” är väl också något som de flesta glömt.

Ett år senare – i december 2014 skrev jag själv här på bloggen om den s.k. blockpolitiken. Det var efter att socialdemokraterna återtagit regeringsmakten men nu med miljöpartiet och under förhandlande med Vänsterpartiet. Jag läser den texten, ser hur saker förändrats och vad jag själv såg och inte såg.

Till exempel skrev jag då att ”en del företrädare för de borgerliga partierna” börjat lägga ut testballonger och närmanden åt SD-hållet, men att ändå ”i stort sett har den svenska borgerligheten visat sig trogen det goda inom den liberala traditionen och till skillnad från europeiska kollegor hållit SD och deras rasistiska politik på avstånd”. Det stämde nog fortfarande då 2014. Men sedan har ju mycket förändrats som handlar om mer än uppätna skor. Ebba Thor som ”inte skulle förhandla ens om 20 år” eller Kristersson som ”inte alls” skulle samarbeta, har som vi nu vet bytt åsikt de också.

En sak som jag däremot hade helt fel om var Vänsterpartiets möjligheter. Jag skrev att ”i en situation där S+MP tillsammans med V har mindre stöd än de fem borgerliga partierna (Alliansen+SD) är det ju omöjligt att få igenom ens de mest obetydliga reformer”. Det visade sig ju – märkligt nog – vara fel, eftersom en hel del bra reformer av V-karaktär (eller klassisk s-karaktär) faktiskt genomfördes under perioden.

Sex år efter att Löfven väckte tanken om att bryta upp blockpolitiken och samarbeta i ”mitten” lyckades han genomföra detta. Men knappast med ett lyckat resultat.

I den sex år gamla bloggtexten skrev jag:kommer ett samarbete i den politiska mitten att minska Sverigedemokraternas inflytande? Ja, möjligen i det mycket korta perspektivet. Men det kommer att ske till priset av en politik som fortsätter att öka klyftorna, nyfattigdomen, segregationen, arbetslösheten och den politiska uppgivenheten……Det är sådana samhällsutvecklingar som har gynnat och kan gynna framväxten av högerextrema rörelser. Därför kan vi inte sätta vårt hopp till utsträckta händer för en samling kring en upplösning av den så kallade blockpolitiken. Det kommer bara på sikt att gynna SD ännu mer.”

Tyvärr är det ju precis vad vi sett. Det socialdemokratiska partiet höll sig kvar vid regeringsmakten men sjunker som en sten i opinionsmätningar samtidigt som det parti som skulle berövas inflytande har flyttat fram positionerna ytterligare.

Det är som ofta nu för tiden inte ens kul att få rätt.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: