Vem kan man lita på? – en studie om Brottsförebyggande rådet

En stark och farlig tendens bland politiker, beslutsfattare och makthavare både i Sverige och runt om i världen, är att INTE utgå från forskning och vetenskap. Vi har kunnat se det när det gäller klimatet. Vi har kunnat se det när det gäller skolområdet. Det har också varit allt tydligare i Sverige på senare tid när det gäller förhållningssättet till forskningen om brott och straff.

När det då häromdagen kom en studie som riktar mycket allvarlig kritik mot Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och dess forskning så är den naturligtvis både användbar och uppskattad av de krafter som vill angripa forskningen och torgföra politiska förslag som inte har stöd i forskningen. Direkt när studien kom lämnade också SD in en KU-anmälan mot justitieminister Morgan Johnsson. Studien har skrivits av Stefan Holgersson professor i polisvetenskap i Oslo, Ossian Grahn forskningsassistent vid Linköpings Universitet (LiU) och Malin Wieslander universitetslektor i pedagogik vid LiU. Studien kritiserar BRÅ för Bias (snedvridning/skevhet i problemformulering, data eller resultat) ”främst olika former av otillbörlig påverkan”.

Det framgår av studien att den i huvudsak bygger på intervjuer med 37 personer, varav 35 via telefon. Om dessa sägs:

Ingen intervjumall användes. I stället var intervjuerna ostrukturerade där de intervjuades berättelser styrde hur intervjuerna utvecklades…..Tidsomfånget per intervju varierade från tio minuter till tre timmar….De flesta intervjuer spelades inte in med tanke på att detta skulle kunna hämma villigheten att tala om känsliga ämnen.

Under slutsatser kan man i studien läsa:

Studien pekar på att det inte finns anledning att slentrianmässigt kategorisera Brås studier och yttranden som otillförlitliga…..Det faktum att det finns en betydande risk för bias innebär dock att situationen är problematisk. Det är svårt att veta vilka studier och yttranden från Brå som är vederhäftiga och vilka som bör betraktas med försiktighet.

På LiU:s hemsida säger Malin Wieslander:

Vilka studier som kan vara vinklade och vad som är politiskt känsligt framkommer inte i studien.

– Vi kan inte säga det, vi riskerar att peka ut våra informanter då. Det politiskt känsliga kan också skifta över tid.

Fast det tror jag nog att man kan. Ett ganska tydligt mål som de skjuter mot är professor Jerzy Sarnecki, kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och synen på brott och straff. Det framgår då det står att:

Flera som intervjuats har pekat på den starka kopplingen som hela tiden funnits mellan den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och Brå.

Kritik mot den inställning som finns bland tongivande kriminologer på denna institution bl.a. vad gäller synen på effekten av straff har inte bara förekommit vid intervjuer med före detta anställda utan även förts fram i media.

Det som här hänvisas till är en debatt som förts i tidskriften Kvartal mellan Sarnecki och Christian Berggren. Som av en händelse är Berggren professor emeritus i industriell organisation vid just samma Linköpings universitet som två av studiens författare. Han anser att det är belagt av forskningen ”att skärpta straff kan vara både bra och lönsamt för samhället och även sänka brottsligheten.”

Den som vill kan gå vidare i detta och läsa denna debatts fyra artiklar i tidskriften Kvartal, där jag personligen tycker att Sarnecki är den mer övertygande. Sarnecki avslutade debatten med Berggren så här:

Att sakligt redogöra för brottsutvecklingen och den evidens som finns när det gäller olika kriminalpolitiska reformer handlar inte om att söka förminska allvaret i brottsutvecklingen. Det är min uppgift som forskare att kommunicera den kunskap som finns på området. Att denna inte stämmer med Berggrens uppfattning från ett ”outsiderperspektiv” kan jag inte göra mycket åt.

Andra reaktioner

Några som direkt reagerat på studien är Felipe Estrada som är prefekt vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet Sven-Åke Lindgren, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet  och Dan Hedlin är professor i statistik vid Stockholms universitet.

Felipe Estrada säger:

Är det något vi INTE kan anklagas för så är det ju att våra forskare ställer sig bakom de senaste 20-30 årens kriminalpolitiska utveckling. Våra forskare har tvärtemot och först av alla i Sverige kritiserat den repressiva svenska narkotikapolitiken, vi har skrivit om oroande rättssäkerhetsproblem och integritetsbegränsningar samt kritiserat utvecklingen mot hårdare tag för att inte vara effektiv för att minska brottsligheten.

Allt ovanstående just i fri opposition mot de olika justitieministrar vi haft oavsett partibok. Så jag är faktiskt oerhört förvånad över hur lättvindigt en så kallad forskningsrapport kan ta sig friheter att utmåla en hel institutions forskning som ideologisk.

Sven-Åke Lindgren upprörs över ”felaktigheter och insinuationer” och talet om ”anknytning till det socialdemokratiska partiet”. Han undrar: ”Har Holgersson m.fl.  undersökt rådsmedlemmarnas politiska preferenser och tillhörighet?”

Dan Hedlin som medverkar i rapporten känner inte igen kritiken i rapporten och anser även att han blivit felciterad: ”Jag tycker att de har skrivit fel helt enkelt på det enda stället jag förekommer med citat.”

Att förhålla sig

Jag är varken forskare eller kriminolog. Men nog tycker jag att det verkar finnas en hel del som gör att vi inte ska ta emot denna studie på ett okritiskt sätt. Tyvärr tycker jag att våra etablerade medier gör detta. Till och med i Dagens ETC 18 december står det att det ”fastslås” att Brå har ”anpassat forskningsrapporter”. Tillsvidare tycker jag inte vi kan anse att något är fastslaget.

Lite sifferfunderingar och en undersökning.

Det är några sifferuppgifter när det gäller det brittiska valet som skaver i min skalle. Antingen är det så att det är något som jag inte förstår eller så har en hel del som skrivit om valet fel när det gäller detta.

På en mängd ställen återkommer uppgiften att valresultatet för Labour är det sämsta sedan 1935. Jag skrev om detta i den föregående bloggen. Om vi ser till totalt antal angivna röster för partiet eller procentuell andel av rösterna så finns det andra val närmare i tiden med sämre resultat. Jag nämnde valen 2015, 2010, 1987 och 1983. Men de som pratar om och upprepar detta med att vi måste gå till år 1935 för att hitta ett liknande resultat kanske avser antalet uppnådda mandat? Stämmer det då?

Storbritannien har ju ett system där bara en vinner i varje valkrets. Det innebär att det kan bli ganska stora skillnader mellan det procentuella valresultatet och andelen i parlamentet. År 1935 bestod underhuset i det brittiska parlamentet av 615 ledamöter istället för som nu av 650. Det året fick Labour 8,3 miljoner röster och 154 mandat (källa: Arbeidernes leksikon). De fick alltså ungefär 25% av ledamöterna. I valet nu 2019 fick Labour 203 av de 650 mandaten. Det är ungefär 31%. Även om 31% av mandaten i parlamentet är betydligt bättre än mandattilldelningen i valet 1935 så verkar det som om det stämmer att man inte fått så dålig utdelning i parlamentet sedan 1935, även om det var ungefär lika dåligt 1983. Men rent röstmässigt – mätt i antal röstande och deras andel av alla röstande – så är det inte riktigt att se valet som en katastrof. Och definitivt inte som ett historiskt dåligt resultat.

En graf från FourNews över skillnaden mellan Labours procent av alla röster och procent i parlamentet under en längre period, kan ni se här:

Tories överrepresenterade

Tories får nu 364 av parlamentets 650 platser. Det innebär att de får 56% av alla platser i parlamentet trots att de ”bara” fick 43,6% av alla röster. De gynnades av det brittiska systemet i detta val. Labour däremot fick ungefär 31% av platserna i parlamentet men 32,3% av alla röster. Jag ser att Birger Schlaug skriver om detta på sin blogg att:

Med demokratiskt valsystem, det vill säga proportionellt med utjämningsmandat som i Sverige, hade förmodligen Corbyn blivit premiärminister. Labour och Liberalerna fick nämligen fler röster än Johnson och därmed kunnat bilda regering.

Det stämmer rent siffermässigt men frågan är väl vilken politik som i så fall hade kommit ut av detta förutom en till folkomröstning. För efter det hade knappast Labours socialdemokratiska program för omställning kunnat genomföras tillsammans med Liberaldemokraterna.

 

Vilka röstade på vad?

Jag såg en intressant undersökning från valdagen av den brittiske val-forskaren Ashcroft (han kallar sig av någon anledning Lord Ashcroft). Han hade intervjuat 13 000 personer om deras röstande. Här är några saker från undersökningen ifall ni inte läser vidare i länken själva:

  • Labour hade ett större stöd bland kvinnor (36%) än totalt. Tories hade ett mindre stöd bland kvinnor (42%) än totalt.
  • Labour hade ett större stöd bland yngre väljare. I åldersgruppen 18 – 24 år stöddes de av 57%, i åldersgruppen 25 -34 år av 55 %. Även i gruppen 35 – 44 hade Labour ett större stöd än Tories: 45% jmf med 30%. Tories var däremot störst bland äldre. De hade 49% i gruppen 55 – 64 år och 62% bland 65+.

En sorgens dag – ”eftertankar”.

Så har då högern segrat igen. Det brittiska Torypartiet under ledning av Boris Johnsson får till och med egen majoritet i parlamentet. Förutom att Storbritannien nu enligt Johnsson kommer lämna EU under 2020 så kan vi vänta oss fem år av fortsatta attacker mot arbetares rättigheter, migranter, minoriteter, välfärdssystemen och miljön samt en Trumpvänlig utrikespolitik och andra jävligheter.

Uppenbarligen har Brexitfrågan fällt avgörandet. Här kommer många analyser och diskussioner ske. De är viktiga när det gäller vilka slutsatser som vi kan dra. Två typer av analyser som vi kan förvänta oss kommer vara: dels de som menar att Labour gått för långt till vänster och att det var därför de förlorade, dels de som menar att Labour förlorade för att de inte drivit utträdeskravet och förenat sig med de delar av den brittiska arbetarklassen som satte sitt hopp till detta.

 

Vänster eller höger?

När det gäller dem som menar att Labour –  i likhet med de flesta andra europeiska socialdemokratiska partier borde närma sig det som kallas den ”politiska mitten” men egentligen är en kombination av fortsatt nyliberal politik och anpassning till högern – så kan man bortsett från politiska värderingar och egna önskningar ändå säga att inte mycket talar för att de har rätt. De socialdemokratiska partierna i Europa har ju backat till historiskt låga nivåer eller raderats som i Grekland. Det har ju skett med precis en sådan politik.

Det brittiska Labour gör en stor förlust. Det är sant. Jämfört med valet 2017 då de (också med Corbyn som partiledare) fick 12 877 918 röster, vilket var 40 procent av rösterna faller de i detta val tillbaka till 10 292 054 röster vilket är 32,3 procent. Men 32,3 procent är fortfarande ett resultat som jag tror alla övriga europeiska socialdemokratiska partier skulle vara glada över att nå. Därför tycker jag inte att det talar för att en högersväng skulle gett fler röster.

Jag förstår inte heller hur en statsvetare vid namn Nicholas Aylott kan säga till SVT att:  ”Om vi ser resultatet i ett större perspektiv så är det en kollaps för socialdemokratin”. Ett hårt bakslag förvisso. Men kollaps? Inte heller förstår jag hur den reporter på SVT som gör intervjun kan säga att ”Labour gör sitt sämsta val sedan 1935”. Jag lyckas hitta sämre resultat för Labour betydligt närmare i tiden, till exempel:

1983: 25,4 procent

1987: 30,8 procent

2010: 29 procent

2015: 30,4 procent

 

Brexitfrågan

När det gäller Brexitfrågan så har den uppenbarligen fällt ett avgörande. Labours försök (som jag tror det handlade om) att hålla ihop både Brexit- och Remain- anhängarna lyckades inte. Jag känner mig inte övertygad om att en konsekvent Brexitlinje hade gett bättre resultat. Men här kommer jag fortsätta läsa och lyssna till vilka slutsatser som kan dras.

När det gäller EU så är jag övertygad om att det är så att en verklig socialistisk politik som utmanar samhällets ekonomiska makthavare automatiskt kommer i konflikt med EU. Jag tänker att det var vad vi kunde se i fallet Syriza och Grekland. En regering som vill föra en socialistisk politik kommer då att bli tvungen till att ta konflikt med och på sikt bryta med EU.

Men det betyder inte att det inte idag kan finnas det som är värre än att vara med i EU. Jag tror inte att arbetare, låginkomsttagare, fackliga kämpar, miljökämpar, immigranter, minoritetsgrupper eller över huvud taget människor som vill ha jämlikhet och social rättvisa kommer ha anledning att vara glada i Boris Johnssons förenade kungadöme utanför EU. Tvärtom! Det är vad jag tror. Men hur det blir med den saken kommer visa sig med tiden och då får vi dra våra slutsatser.

Ett nålstick som fungerade?

I den s.k. Januariöverenskommelsen – den överenskommelse mellan regeringspartierna s+mp och c+l som är tänkt att ligga till grund för politiken under valperioden och möjliggjorde ett regeringsbildande – står det i punkt 18 bland annat detta:

Arbetsförmedlingen reformeras i grunden……. ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben….. Ersättningen till aktörerna ska i huvudsak utgå från hur väl de lyckas med att få individer i varaktig sysselsättning, givet behoven hos den arbetslöse….. Förändringen av Arbetsförmedlingen ska vara fullt genomförd under 2021.

På denna grund påbörjades en nedmontering av arbetsförmedlingen med nedläggning av 90 kontor. Alltfler bedömare tyckte då – trots olika politiska tillhörigheter –  att detta var ogenomtänkt och kaosartat.

Socialdemokraterna som har den otacksamma uppgiften att genomföra en politik som de kanske (?) inte själva gillar hade också svårt att förklara det hela. Den nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark intervjuades till exempel på SVT. Intervjuaren Anna Hedenmo frågade ett flertal gånger: ”Kommer regeringen att backa från privatiseringsplanerna?” Då hon efter flera försök inte fick något svar alls utbrast hon till sist: ”Men snälla kan du inte svara ja eller nej på det?” Det kunde inte Nordmark.

Men något hände

Nu säger företrädare för de fyra partierna bakom januariöverenskommelsen i en artikel i Aftonbladet att: ”Den senaste veckan har dock gjort tydligt att det finns delar i reformens utformning som behöver ändras för att skapa stöd i riksdagen”. Därför skjuts ”reformen” fram ett år för att ”förtydligas och justeras”. Och förändringen ska nu inte som i överenskommelsen (se ovan) vila på LOV. Dessutom ska mer pengar ges till Arbetsförmedlingen. Men för att inte någon ska inbilla sig att det går att påverka någonting – trots att det är just vad vi sett – skriver de fyra partiföreträdarna:

Januariavtalet ligger fast. Det är en överenskommelse mellan fyra partier som lägger grund för att utveckla Sverige och lösa de samhällsproblem som vi står inför.

Vad kan man då tänka om detta?

Som det mesta i det mörka politiska klimat som råder i Sverige idag är stora segrar för dem som har det sämst sällsynta. Vad som blir av resultatet på sikt av denna reträtt återstår att se. Men det ger väl ett andrum åtminstone, både för arbetslösa och för kommuner. Ett litet steg av mindre orättvisa.

Som alla vet skedde omsvängningen därför att Vänsterpartiet hotade med att resa ett misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern och märkligt nog fick med sig högern på detta. Det var en ovanlig åtgärd och lite märklig på det sättet att frågan ju egentligen inte handlade om själva ministern utan om regeringens politik för nedmonteringen. Många socialdemokrater blev väldigt upprörda över detta. Men uppenbarligen fungerade det. En socialdemokrat som däremot är glad över Vänsterpartiets agerande och dess resultat är Göran Greider. I Dalademokraten skriver han att det visar attJanuariavtalet inte är… hugget i sten och höjt över politiken. Delar av det kan uppenbarligen omförhandlas”. Men också att ”Vänsterpartiet har lyckats skaffa sig inflytande, trots beröringsförbudet som skrevs in i Januariavtalet. Åtminstone i meningen att V kan förhindra somligt från att genomföras.”

Ja i detta har väl Greider rätt. I det mycket märkliga politiska läge som vi har där socialdemokratin surrat fast sig vid masten på ett skepp med ”mer högerpolitik än Reinfeldts regering” för att citera den tidigare partiledaren för Liberalerna och där socialdemokraterna till och med avtalat att inte ge något inflytande till Vänsterpartiet, i denna situation lär det nog behövas en del nya grepp även från vänsterkanten. Förutom att som vanligt efter förmåga försöka mobilisera utanför parlamentet så kan Vänsterpartiet inne i parlamentet åtminstone ”förhindra somligt från att genomföras” i de lägen då högern (av sina skäl) kritiserar och går emot de forna allianskompisarnas nyliberala politik.

Hur medier spelar SD:s musikspelare – exemplet TT

Om Nobelstiftelsens årliga middag kan man ha olika åsikter, både vad gäller själva det exklusiva elitupplägget och när det gäller vilka som bjuds in. Det går också att ha synpunkter på själva Nobelstiftelsen och dem som de väljer till prismottagare. Men jag ska inte ha några synpunkter om det här.

Däremot tycker jag att Nobelstiftelsens styrelse har tagit åtminstone ETT bra ställningstagande. Det gäller ett parti som man för tio år sedan valde att inte bjuda in till middagen. Så här uttryckte man det:

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Partiets bakgrund i högerextremism och företrädarnas agerande i nuet visar på en bristande respekt för den grundläggande principen om att alla människor är lika värda och rättigheter – oavsett hudfärg, härkomst eller religion.

Det hedrar också Nobelstiftelsen att man inte ändrat denna uppfattning. SD har putsat lite i det yttre skalet och ändrat vissa ståndpunkter, men i grunden har inte partiet förändrats. Därför borde inte heller detta vara någon stor nyhet. Men det som istället händer är att medierna (som alltför ofta) väljer att ställa frågor som om detta vore ett väldigt konstigt beslut och därmed spela SD:s spel. Det börjar med att någon på TT ställer frågan till Nobelstiftelsens styrelse så här:

TT: Går det  inte att utveckla resonemanget ändå, med tanke på att partiet i de flesta mätningar är jämnstora med Socialdemokraterna?

Den journalist som ställde den här frågan anser alltså på fullt allvar att karaktären på ett parti och hur vi ska bedöma det är beroende av hur många som stödjer det. Det är ju hårresande. SD är numera inte ett nationalsocialistiskt parti, men de tillhör historiskt sett samma tradition av bruna rörelser som det tyska NSDAP. Denna rörelse består idag förutom av rena nazister idag framförallt av partier och ledare runt om i världen som har dessa ”enkla lösningar”, siktar på utvalda syndabockar med mindre värde än andra människor och i olika grad är ett hot mot den demokrati som vi känner till. På motsvarande sätt skulle en sådan journalist ha tyckt att man skulle bedöma karaktären på NSDAP annorlunda år 1928 då de fick 2,6 % i ett val och 1930 då de ökat till 18,3 %. Och naturligtvis fanns det sådana journalister i Sverige även då som ändrade sin uppfattning om Hitlers parti vartefter som det stärktes.

Det sorgliga är att TT:s idiotiska fråga mångfaldigas av andra som till exempel SVT och Aftonbladet. Det är svårt att längre bara se detta som dum obetänksamhet. Det börjar snarare bli ett mönster som när en journalist på TV:s Agenda lyckas framkalla en ”skandal” vid en intervju med statsministern genom att försöka pressa denne att koppla ihop gängkriminaliteten med invandringen. Löfven var inte skicklig där, men han vägrade kliva ner i rasistgropen. För detta blev han utskälld av medier och den alltmer samlade och aggressiva högern.

Jag börjar undra om det håller på att hända samma sak som hände efter att TV-programmet Robinsson trots kritik etablerade sig som lördagsunderhållning. Därefter blev det som fritt fram för s.k. förnedrings-TV. På samma sätt tycks något ha hänt i sättet att behandla SD. I vår uppochnedvända värld är SD inte ens tacksamma och om de får mer makt kommer de knappast gynna fria medier.

%d bloggare gillar detta: