Yrke, klass och bildning

Idag vill jag bara hänvisa till en insändare i eFolket av min vän Peter Widén. Den handlar om ett inte ovanligt fenomen, detta att människor som uppfattar sig själva som bildade utgår från att bildning inte kan finnas i arbetarklassen. Läs den genom att klicka på länken:

Om arbetarförakt

”Den allvarligaste brottstypen…”

Den brottstyp som av flera myndigheter lyfts fram som den allvarligaste just nu är kriminalitet riktad mot välfärdssystemen.

(UNT 12 november 2019)

Vi lever i en tid då vi upplever fullständigt vansinniga skandaler som de kring Apotekstjänst eller Karolinska sjukhuset i Stockholm. Skandalerna är en följd av politiska beslut som slagit mot välfärden och välfärdens tanke. Beslut som handlat om utförsäljningar och privatiseringar har lett oss dit där vi är idag. Det känns då dubbelt ironiskt att läsa om en myndighetsrapport som pratar om ”kriminalitet riktad mot välfärdssystemen”. Dels därför att det går att tänka att en del av skurkarna finns direkt inom en del politiska partier som till exempel stockholmsmoderaterna. Men också för att – som en gammal vän brukade säga – man ”inte ska skylla på grisen utan på den som matar den”. Jag ska förklara hur jag menar. Först bara en liten bakgrund.

Under ledning av Polisens nationella underrättelsecentrum sammanställer alltså en rad myndigheter regelbundet en rapport om den organiserade brottsligheten. I årets rapport samverkar 21 myndigheter, fler än någonsin tidigare. Bland de medverkande finns såväl Åklagarmyndigheten som Finansinspektionen och Bolagsverket. Flera myndigheter framhåller i rapporten att den allvarligaste kriminaliteten är den som riktar sig mot olika välfärdssystem för att komma åt pengar där. Ett sådant sätt är att delta i och vinna olika upphandlingar som sker enligt LOU.  I rapporten kallar man offentlig upphandling för ”ett särskilt riskområde” och skriver:

Kriminella aktörer inom organiserad brottslighet visar intresse i olika typer av upphandlingar. Allt fler kontakter söks i legala samhällsstrukturer såsom myndigheter och kommuner för att skaffa information de behöver för att vinna upphandlingar.

Rapporten visar hur den fria rörligheten och reglerna för arbetskraftsinvandring underlättat tillgången på billig utländsk arbetskraft i Sverige:

Ett nytt tillvägagångssätt för att importera billig arbetskraft till Sverige är att bemanningsföretag i andra EU-länder ger arbetstillstånd till tredjelandsmedborgare.

Branscher där användning av svart arbetskraft förekommer ”oftare än inom andra” är till exempel ”restauranger, nagelvårdssalonger och handbiltvättar”.

RUT och ROT är en annan syltburk:

Systematiska angrepp mot andra utbetalande system såsom ROT- och RUT-avdrag samt mervärdesskatt förekommer också.

Vad jag menade ovan med att mata grisen är att denna kriminalitet ju gjorts möjlig genom att öppna syltburkarna genom alla dessa olika system som beslutats politiskt. Utan LOU, RUT och ROT skulle dessa kriminella inte ha det lika lätt. Slutsatser…?

 

En annan sak att fundera över i rapporten

När det gäller narkotikahandeln skriver man i rapporten:

En betydande del av den konstaterade kriminaliteten i de särskilt utsatta områdena utgörs av narkotikahandel.

Men vilka är då de främsta konsumenterna av denna narkotika? Om detta säger rapporten:

Gängens verksamhet med distribution är oftast lokalt begränsad till respektive särskilt utsatt område. Även kunderna och missbruket återfinns i stor utsträckning inom samma område.

Men att de främsta konsumenterna skulle finnas i de fattigområden där varorna säljs motsägs av en del andra rapporter. Därför är uppgifterna i rapporten förvånande. Några exempel här:

I ett pressmeddelande från BRÅ från förra året kan man läsa:

I rikare stadsdelar i Stockholm misstänks ungdomar mer sällan för narkotikabruk än i områden med lägre medelinkomst, trots att de rapporterar högre narkotikakonsumtion.

Radions Konflikt hade häromveckan ett reportage som följde:

….det vita pulvret från över- och medelklassens kicksökande till hur kokainet göder grov kriminell verksamhet och har direkt koppling till vissa av de dödsskjutningar som skett i Sverige de senaste åren…… Risken för någon som tar kokain i till exempel Danderyd, Täby eller Lidingö är statistiskt sett lägre än för någon i exempelvis Södertälje.

Och i ett längre reportage från Malmö i Expressen kan man läsa:

Knarkande medel- och överklass finansierar gängvåldet i Malmö. Att leverera narkotika till adresser i stadens överklassområden är riskfritt, enligt langare och konsumenter. Här syns inga spår av knarkkriget och poliser spanar inte efter langare.

Klassamhället syns, som det verkar, även här. Frågan är varför myndigheterna då beskriver det så som de gör. Är kanske även det en återspegling av klassamhället?

Skjutningar, upplevelser och åtgärder

Så har ännu en ung människa skjutits ihjäl. Polisen går nu upp i stabsläge. Samtidigt larmar partierna på högerkanten i ännu högre tonlägen i förhoppning om att vinna röster på det.

För ungefär två år sedan skrev jag här på bloggen att det var viktigt  att inte ”låta sig dras med i överdrivna och osanna verklighetsbeskrivningar. Det existerande våldet är illa nog som det är.” Men i det läge vi är nu används och uppfattas tal om sans och måtta ofta som bevis på slapphet och undfallenhet mot kriminaliteten. Jag tänker det när jag läser Andreas Magnussons artikel i Magasinet Para§raf om den trygghetsundersökning som polisregion Syd gjort där 71 000 medborgare tillfrågats. Den visar att tryggheten aldrig har varit större och att färre personer har anmält brott än vad som någonsin tidigare uppmätts. Den visar att 82,25% av alla tillfrågade inte utsatts för något brott. Den visar också att andelen medborgare som utsatts för våld eller skadegörelse aldrig varit lägre. Det är säkert sant. Vi har haft en generell minskning av brott i Sverige under 2000-talet. Samtidigt visar Nationella trygghetsundersökningen under samma period att 80 procent tror att brottsligheten ökar. Siffror av den här typen  – hur sanna de än är – lugnar knappast heller någon i förhållande till det ökande skjutvapenvåldet. Som kriminologen Jerzy Sarnecki skriver i tidskriften Kvartal:

Det är omöjligt att värdera människors upplevelse av oro och otrygghet i termer av om den är överdriven eller inte. Det är viktigt att ha respekt för hur människor upplever sin livssituation. Däremot är rädsla för brott ett allvarligt demokratiproblem. Jag brukar säga att rädda människor är dåliga demokrater. Ett intressant fynd i detta sammanhang är att människors upplevelser av oro för brott varierar beroende på vilket politiskt parti de sympatiserar med. Kan det vara så att de har olika information om brottsligheten?

Det är ett faktum att det sedan 2012 skett en kraftig uppgång av det dödliga skjutvapen-våldet inom kriminella miljöer (se bild). Under en lång följd av år minskade det dödliga våldet i Sverige från en topp omkring år 1990. Under dessa år förändrades samtidigt våldet från att ha dominerats av våld mot kvinnor i hemmet till att alltmer handla om gängkriminalitet. Brottsförebyggande Rådet skriver i en rapport från i år:

Efter en längre tids nedåtgående trend har antalet fall av dödligt våld ökat något de senaste åren. Med antalet fall avses här antalet offer. Dagens nivå, motsvarande omkring 1 fall per 100 000 i befolkningen, är dock fortfarande lägre än nivån i början av 90-talet, när antalet fall var omkring 1,3–1,4 per 100 000 i befolkningen. I ett globalt perspektiv uppvisar Sverige mycket låga nivåer av dödligt våld.

Oavsett hur det var förut eller att Sverige har låga nivåer av dödligt våld så är det naturligtvis mycket allvarligt att det åter ökar.

Men vad behövs och vad måste göras?

Det som inte behövs är politiska ledare som skriker ut enkla lösningar eller kräver att andra ska avgå. Att skrämma människor är –  för att använda Sarneckis ord ovan – då ett sätt att göra fler människor till ”sämre demokrater”. Det gynnar kanske en del av dessa politiker, men inte demokratin så som vi känner den. Vi måste istället precis som när det gäller klimatfrågan, skolan eller andra frågor lita till vetenskap och forskning. Det finns olika åtgärder och lösningar. Både långsiktiga och mer kortsiktiga. Däremot finns ingen ”quick fix”. För inte ens polisens stabsläge kommer att ge stora omedelbara resultat.

Högern skriker mycket om mer och längre straff. Men  det kommer inte lösa några problem. Nu skärps dessutom olika typer av straff. Men det är ändå någonting som den politiska högern aldrig tycks få nog av. De vill alltid ha mer och längre. Vi på vänstersidan bör inte delta i en sådan primitiv tävlan om att skrika högst och signalera mest. Tyvärr kommer det vara svårt och i det nuvarande samhällsklimatet är det inte lätt. Men ändå. Vi måste som sagt istället se till kunskap grundad på forskning. Och enligt forskningen fungerar hot om straff väldigt olika för olika typer av brott och för olika grupper av människor. Enligt forskningen fungerar straffhot till exempel väldigt dåligt i förhållande till människor som har en svag förankring i samhället, som de som är inblandade i gängskjutningarna. De står utanför skola och arbete, de har som individer låg självkontroll och finns i miljöer där den här typen av våld premieras. Andra metoder måste alltså till. Avväpning är en sådan sak. För något som däremot har stöd i forskning och sannolikt ger ganska omedelbara resultat är att samhället på olika sätt lyckas begränsa vapentillgången och få kontroll över vapnen. Här har faktiskt lagstiftningen skärpts och tullen fått mer resurser. Det går nu att både avväpna och låsa in dem som bär farliga vapen. Kanske kan mer göras här?

Dessutom måste naturligtvis polisen förstärkas och förbättra sina arbetsmetoder så att möjligheterna att gripa kriminella ökar. Detta tycks också vara på gång.

Men som polisen själv alltmer påpekar så räcker inte heller deras arbete för att stävja den här typen av kriminalitet. Om det ständigt kommer nya kriminella så räcker det inte med gripanden och fängslanden. Som många påpekat så måste nyrekryteringen till de kriminella miljöerna stoppas. Här behövs en mängd åtgärder där bara fantasin sätter gränser, men där resultaten inte kommer vara omedelbara. Det handlar om åtgärder som är en del av  byggandet av ett mer rättvist, tryggt och jämlikt samhälle. Åtgärder som inte passar högerns agenda. Det är åtgärder som det efter alla år av nedriven välfärd och ökade klyftor kommer ta tid innan vi ser resultaten av. Men de är helt nödvändiga. Sådant som en bra skola för alla, där de flesta lyckas. Sådant som trygga och säkra jobb till alla. Och så vidare, och så vidare. Jag tänker också bland allt som påverkar oss att en nedmontering av den tankevärld som styrs av reklam, utseendefixering, statusjakt och konsumtionsbegär också vore en stor hjälp på vägen mot ett samhälle där fler kan känna sig ”lyckade” och nöjda med sig själva, just så som dom är.

Vad tänker du?

 

Uppror och rivna murar

Nu på lördag den 9 november är det 30 år sedan nedrivningen av Berlinmuren. Detta har blivit symbolen för sammanbrottet för de förtryckande system som upprätthölls i Sovjetunionen och Östeuropa.

Berlin 4 november 1989

Den 4 november 1989 hade mellan 500 000 och en miljon människor följt en uppmaning från Öst-Berlins teaterscen om att gå ut på gatorna för ett demokratiskt-socialistiskt Östtyskland. Det var den största spontana, icke-statliga folksamlingen i DDR: s historia. Det var inte första gången som folk i dessa länder hade rest sig i olika typer av uppror. Det hade bland annat skett tidigare i både DDR/Östtyskland 1953, i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Polen under 1980-talet. Men nu störtade systemet samman.

Några månader innan detta fanns det såvitt jag vet och minns inte några bedömare som trodde att systemet skulle gå omkull så snart. Men är det inte ofta så att stora historiska förändringar kommer snabbt och till synes oväntat?

Det finns ingen som helst anledning att sörja sammanbrottet för de byråkratiska och förtryckande system som upprätthölls i öst. Däremot kan vi på allvar fundera över om det blev bättre. Berlinaren Andreas Peglau skriver i Jacobin Magazine (Another East Germany Was Possible) bland om annat detta:

Händelserna den 4 november 1989 uppmanar oss därför att reflektera och göra en jämförelse: hur upprätt går vi idag? Den oroande populariteten som Alternative für Deutschland (AfD) åtnjuter särskilt i det forna Öst väcker också en relaterad fråga: vad hände med allt mod, all kreativitet och all optimistisk anda som medborgarna i DDR visade under hösten 1989?

Libanon

Systemet i öst var inte kapitalistiskt. Men om ordet socialism ska ha någon meningsfull betydelse, så var det inte heller socialistiskt eftersom socialism förutsätter demokrati och verklig folklig makt över samhällets alla avgörande delar. I detta system styrde en byråkratisk elit enväldigt och tillskansade sig själv materiella fördelar som var långt från majoritetens. Blev då den värld där kapitalismen tycks råda nästan oinskränkt, en bättre värld? I Ryssland, Ungern, Rumänien, Polen och så vidare har vi istället sett nya klyftor, folkligt elände och nya typer av auktoritära och korrupta styren. Och när vi tittar på världen som helhet ser det knappast bättre ut.

En av den nyliberala erans tänkare var Francis Fukuyama som tillhörde 1980-talets nykonservativa och var mentor åt Paul Wolfowitz som arbetade inom Reagan- och Bush-administrationen. Fukuyama blev känd i början av 1990-talet för sin tes att sammanbrottet i öst representerade ”historiens slut” i en bok med just detta namn. Men denne tänkare har tagit intryck av det som faktiskt hänt sedan dess. I en intervju i New Statesmen för drygt ett år sedan sa han bland annat att:

…omfördelande program som försöker reparera denna stora obalans i både inkomster och rikedom som har uppstått…..borde komma tillbaka….Denna förlängda period, som började med Reagan och Thatcher, där en viss uppsättning idéer om fördelarna med oreglerade marknader tog tag, har på många sätt haft en katastrofal effekt…..Social ojämlikhet har lett till en försvagning av fackföreningarna, av vanliga arbetares förhandlingsstyrka, och uppkomsten av en oligarkisk klass som nästan överallt utövar otillbörlig politisk makt”.

”Vi är i krig”

Om vi ser oss om i dagens värld så ser vi samma sak som i Berlin den 4 november för 30 år sedan, enorma folkmassor som protesterar på gatorna. Det senaste halvåret har vi kunnat se sådana enorma massprotester bland annat i Chile, Ecuador, Libanon, Irak, Katalonien, Sudan, Algeriet, Haiti och Hongkong. Dessa massor av människor på gatorna ifrågasätter det system som de lever under oavsett vilket det är. Förhållandena mellan de olika länderna och platserna skiljer sig mycket och det som  varit den tändande gnistan likaså. Men det finns ändå något som går djupare och som förenar dessa folkliga uppror. Det handlar om både krav på demokrati och social rättvisa. I Chile var höjningen av priset på redan dyr kollektivtrafik en utlösande faktor. Men som det stod på ett plakat var bild spridits runt om i världen:

Det handlar inte om 30 pesos, det handlar om 30 år.

Det syftar på att det gått ungefär 30 år sedan Chile började sin övergång från Pinochet-diktaturen till dagens system. Det har varit en period av ökad demokrati jämfört med diktaturen men samtidigt en utvidgning av det neoliberala system som började införas under diktaturen (om detta läs till exempel Naomi Kleins bokChockdoktrinen”). Det nyliberala system där ökande klyftor, ökad osäkerhet och minskad välfärd för de många leder till dessa folkliga utbrott.

Det finns många murar kvar att riva och historien är inte slut. Och när jag tar del av uppgifterna om skandalsjukhuset Karolinska i Stockholm och beslutet att sparka 600 anställda* så undrar jag varför inte detta utlöser en folklig vrede mot nyliberalt marknadsvansinne, korruption och nepotism på gatorna i landet Sveriges huvudstad.

(*Om detta läs en utmärkt ledare av Daniel Suhonen i Aftonbladet)

%d bloggare gillar detta: