Ehrenberg, ”tidsandan”, kraven och rörelsen.

Jag läser dagens ledare i ETC, skriven av Johan Ehrenberg. Han går där till storms mot Vänsterpartiet för dess futtiga budgetkrav och för att den ”inom-parlamentariska kampen verkar ha blivit som en fotboja”. Han ställer den retoriska frågan: ”Sker politik verkligen i riksdagsutspel eller sker det när miljoner börjar vandra på gatan…?”

Samtidigt säger Ehrenberg att han visserligen skriver om V men att han ”lika gärna kunde skriva om Fi eller S eller MP”. Kort sagt så sågar han alla de partier vars företrädare ryms som skribenter inom ETC- tidningen.

Det här är en viktig diskussion om viktiga frågor och viktiga problem. Många av oss som befinner oss till vänster känner frustration över klyftan mellan det nödvändiga i vår tid och det som faktiskt görs.

Men har Ehrenberg själv svaren? Innan jag resonerar om den saken skulle jag vilja göra en sån där ”kringgående utvikning” som jag kan tillåta mig som bloggare.

”Tidsandan”

Läs dessa rader och fundera över vilka som kan vara avsändarna:

Många problem måste lösas. Vårt land har fått – särskilt under senare år – en lång rad problem att brottas med. ….: Bostadsbristen, vårdköerna,….. miljöförstöringen, …..orättvisorna mot stora grupper i samhället – pensionärerna, låginkomstgrupperna, de förvärvsarbetande kvinnorna, de ensamstående. Till detta har nu kommit otrygghet i arbetet, stigande arbetslöshet, företagsnedläggelser…….

Låter ganska ”vänstervridet” eller hur? Men året var 1968 och det är hämtat ur det dåvarande Högerpartiets valmanifest från detta år. Jag gjorde det kanske lite svårare att gissa avsändaren genom att ta bort en del ord som till exempel : ”det orimliga skattetrycket” eller ”ungdomsproblemen”. Året därpå bytte det gamla Högerpartiet också namn till Moderata Samlingspartiet. Det var en förändring och anpassning i en tid då begreppet ”höger” hade börjat få en dålig klang för många människor.

Att denna tid för drygt 50 år sedan var ganska annorlunda kan vi också se om vi tittar på Socialdemokraternas valmanifest från samma år. Där sägs att ”Socialdemokraterna begär väljarnas förtroende och de många människornas medverkan för att bryta ned klassgränserna och öka jämlikheten. Det är huvudlinjen i den socialdemokratiska politiken inför 70-talet.” Ganska annorlunda tongångar mot dagens socialdemokrati eller hur? Bland de mer konkreta åtgärderna finns också sådant som: ”en fast och konsekvent neutralitetspolitik” som ”avvisar varje försök att låta inbillade eller verkliga påtryckningar påverka utformningen av vår utrikespolitik” eller ”en skattepolitik, som ger stat och kommun nödvändiga resurser”.

Vad hände?

Målet i arbetarrörelsens olika program var alltid det klasslösa samhället. Men klasserna försvann inte heller under 1970-talet. Däremot minskade klyftorna samtidigt som en gemensamt finansierad och solidarisk välfärd byggdes ut. I början av 1980-talet vände den här utvecklingen. Det sammanföll med en framgångsrik offensiv för den politiska ideologi som kallats nyliberalism. Det var också en utveckling som skedde ungefär samtidigt i hela världen.

De nyliberala förklaringarna och åtgärderna anammades inte bara av de traditionellt borgerliga partierna utan även av socialdemokratin. Mycket av välfärdens nedrivning, privatisering och utvecklande av marknadsmetoder skedde under socialdemokratiskt styre, även om de borgerliga när de tog över igen 2006 ytterligare förstärkte denna utveckling.

De som (i olika grad) var anhängare av denna politik hävdade att den var oundviklig och nödvändig. Carl Bildt talade till och med om ”den enda vägens politik”.  Men det finns aldrig bara en väg att gå. Naturligtvis hade en annan politik varit möjlig. Men att gå emot den nyliberala politiken hade krävt en återgång till metoder och kampformer som arbetarrörelsen tycktes ha lämnat bakom sig och glömt. Välfärds-samhället var mer demokratiskt, mindre ojämlikt och mindre förtryckande än tidigare samhällen. Men det uppstod inte som en skänk från ovan. Det var ett resultat av tidigare generationers kamp och organisering, något som började glömmas bort.

Detta mer jämlika samhälle var naturligtvis inte ett samhälle som kapitalägarna önskade sig. Men under ett antal decennier valde de dominerande kapitalägarna ändå att istället göra eftergifter och samarbeta med arbetarrörelsen i utbyte mot att de fick behålla den avgörande ekonomiska makten. Samarbete och lugn var det som gällde. Men detta samarbete bröts med den nyliberala offensiven. Och arbetarrörelsen stod då inte rustad, varken tankemässig eller organisatoriskt, för att stå emot denna offensiv. Istället för att blåsa till strid tog ledarna till sig de nyliberala idéerna och lösningarna.

Efter några decennier utmanades även de nyliberala idéerna och politiken. Men inte främst från vänster. De ökade klyftorna, segregationen och de allt större revorna i välfärden som var ett resultat av den nyliberala politiken blev argument för en ny typ av politiker och rörelser: de högernationella. De använde problemen för att angripa och peka ut immigranter, flyktingar och minoriteter som problemens orsak. Även denna rörelse och dess olika ledare har vunnit mark runt om i världen ungefär samtidigt. I några länder har de även tillsatt presidenter. I Sverige utgörs de främst av de s.k. sverigedemokraterna. Ett parti som varken gillar landet Sverige som det är eller är demokrater. Trots detta har de lyckats med att omgruppera borgerligheten och få moderaterna och kristdemokraterna att lämna det som de hade av (ny-)liberalism för att villigt placera sig i ett tydligt ”konservativt block” enligt SD-ledarens önskemål.

Och nu?

Läget ser på många sätt mycket mörkt ut. Det är inte uppmuntrande att säga, men det är sant och jag tror att det vore dumt att förneka det. Det betyder inte att allt är nattsvart. Det finns saker att glädja sig åt som till exempel den globala klimatrörelsens olika uttryck och delar eller Vänsterpartiets mycket stora medlemstillströmning under de senaste åren. För att nu bara nämna två saker. Men vi kan inte bortse från hur folk faktiskt röstar och vad det visar av vår ”tidsanda”.

Högerns olika delar har sedan 2010 haft ett röstmässigt stöd inom stora delar av befolkningen (nästan 60 procent) som de inte haft på väldigt länge. Trots detta kunde socialdemokratin återta regeringsmakten 2014 och behålla den så länge de traditionellt borgerliga partierna inte var villiga att fälla regeringen med stöd av SD. Under några år kunde regeringen till och med genomföra en del välfärdsreformer efter förhandlingar med Vänsterpartiet trots att vi hade denna reaktionära majoritet i riksdagen. Men efter valet 2018 ändrades detta. Delar av borgerligheten ville ompröva förhållandet till SD. Vi fick regeringskrisen innan socialdemokraterna åter  kunde återta regeringsmakten och nu med stöd av centern och liberalerna genomföra en ännu mer högervriden politik. En mer högervriden politik än den som Reinfeldtregeringen lyckades genomföra. Dessutom en politik som socialdemokraterna själva säger att de inte önskade att genomföra.

Men argumentet för att genomföra denna högerpolitik är, som vi vet, att det annars skulle bli ännu värre, eftersom SD då skulle ges mer inflytande (än det som de redan i praktiken har) på den förda politiken.

Vänsterpartiets riksdagsgrupp ställdes då inför det allt annat än tacksamma valet att passivt med nedlagda röster (gul knapp) släppa fram denna regering eller att bli ansvariga för en fortsatt regeringskris, en m+kd-regering eller ett eventuellt nyval, genom att trycka röd knapp.

Vänsterpartiet valde den gula knappen och valde alltså ”det mindre onda”. Att välja det ”minst onda” låter oftast rimligt. Och inom politiken (inte minst nuförtiden inom den faktiska och alltmer vingklippta kommunalpolitiken) kan det ofta handla om att välja på detta negativa sätt. Samtidigt kan man undra om inte erfarenheten visar att kortsiktiga val av ”det minst onda” ändå bara i förlängningen leder till något som blir ännu värre. Januariuppgörelsen har också kritiserats av folk inom socialdemokratins vänster som till exempel Daniel Suhonen.

Vänsterpartiet kritiserar (självfallet ) också innehållet i Januariuppgörelsen. Samtidigt har denna kritik en del problem med trovärdigheten eftersom Vänsterpartiet ju också faktiskt accepterade socialdemokraternas argument om det minst onda när man passivt släppte fram regeringen.

Om vi ser på resultatet hittills under året 2019 så verkar det ju också som om ”det mest onda” snarare har stärkts. Om vi ska tro på olika opinionsmätningar så verkar det som om stödet till socialdemokraterna minskat ytterligare samtidigt som sd ökat.

På samma sätt som 1980-talets nyliberala offensiv ställde oss inför en situation där många även inom arbetarrörelsen inte såg några andra möjliga alternativ än att anpassa sig och ta ytterligare kliv åt höger så tycks den nuvarande situationen leda till en liknande typ av handlingsförlamning. Frågan är hur vi bryter den.

Åter till Ehrenberg och kritiken

Jag tror inte på att ”upplösning av blockpolitiken” och uppgörelser som innebär en fortsättning och skärpning av politiken för ökade klyftor kommer leda till att SD försvagas.

Jag var för att Vänsterpartiets riksdagsgrupp skulle trycka på röd knapp och fälla den regering som  med januariuppgörelsen stod på ett program som borde vara omöjligt att acceptera för någon typ av vänster.

Men jag trodde inte och tror inte att styrkeförhållandena till högern i sig skulle förändrats till det bättre bara för att Vänsterpartiet fällde regeringen. Det är ju fortfarande förhållandena  ute i samhället bland de många som är avgörande. Det är ju fortfarande där striden om idéerna och lösningarna måste vinnas. När det till exempel gäller vinster i välfärden hade vänsterns linje stöd av en folkmajoritet. Men denna folkmajoritet rörde sig inte till vänstern på grund av denna fråga. Eller vi lyckades inte göra denna och andra frågor viktigare än högerns frågor med deras förenklade problembeskrivningar och enkla ”lösningar”.

Jag tror också att det avgörande för förändring är rörelse, de ”miljoner på gatorna” som Ehrenberg pratar om. Men även om det finns all anledning att glädjas åt de stora klimatdemonstrationerna så är ju inte läget precis det att de flesta människor i Sverige ”ropar efter radikala svar” som det står på ETC:s framsida. Vi har en lång väg att gå, både för att bygga motstånd på alla möjliga fronter och för att hitta nya och återerövra gamla former för demokratisk gräsrotsorganisering. Om vi ska lyckas med det beror naturligtvis på ifall de flesta som betraktar sig som vänster verkligen tycker att detta är en överordnad uppgift och prioriterar det. Här behövs många diskussioner och självkritiska tankar.

Jag kan också – i likhet med Ehrenberg – tycka att ganska många budgetkrav känns futtiga i förhållande till de enorma problem vi står inför framförallt när det gäller klimatkrisen. Men när Ehrenberg skriver att ”vi behöver alla hjälp nu, inte promilleförslag” så undrar jag samtidigt om han tror att mer kraftfulla förslag i sig skulle sätta fart på den rörelse som måste till och är helt nödvändig för att vrida historien åt ett annat håll. Det tror inte jag.

Men historien är inte slut. Och när förändringen sker så kommer det även denna gång ske ungefär samtidigt runt om i världen. Kanske kommer ljuset nästa gång från det land som nu skyms av en storhetsvansinnig och alltmer bisarr president?

%d bloggare gillar detta: