1 maj en odemokratisk helgdag?

Jag tänker ibland på detta med att borgerliga och konservativa människor tar så mycket för givet. Det existerande samhällets maktförhållanden och traditioner tar de i grunden som ”det naturliga”, något självklart. De tar ofta ton och uttrycker åsikter utan att ens verka uppfatta det som åsikter. Åsikter som står i motsättning till andra uppfattningar och synsätt. Det är ju trots allt – och trots de avtryck arbetarrörelsen gjort i vårt samhälle – fortfarande deras idéer som dominerar samhället.

Som socialist har jag varje dag, hela mitt vuxna liv, till morgonkaffet tuggat mig igenom en borgerlig tidnings ledarsida med tillhörande oftast även borgerligt dominerade debattsidor, . Detta exempel på ständigt möte med i grunden annorlunda idéer behöver sällan borgerligt tänkande människor ”utsätta sig” för.

Som icke-troende och utan medlemskap i någon kyrka har jag hela mitt liv försökt undvika att jag själv eller mina barn ska tvingas in i religiösa ceremonier vars innehåll jag inte delar. Men ett sådant sekulärt synsätt har emellanåt lett till konflikt, eftersom den numera icke statliga kyrkans dominans bara setts som något naturligt, som en fin gammal tradition. Och i Sverige började egentligen denna dominans först ifrågasättas mer ordentligt när man började hänvisa till medborgare med en annan tro än den kristna, trots att religionsfrihet också handlar om allas rätt till frihet från all religion.

Jag tänker på detta när jag hör att ännu en grupp borgerliga politiker motionerat om att avskaffa 1 maj som helgdag. För sex år sedan minns jag att kristdemokraten Aron Modig la fram detta förslag i en debattartikel i SvD. Nu är det bland delar av Centerpartiet samlat till partistämma som detta förslag förs fram.

Såvitt jag kan komma på har vi bara tre helgdagar i Sverige som inte är ett resultat av kyrkans flerhundraåriga dominans: Midsommarafton, den relativt nykonstruerade nationaldagen och just 1 maj. Men resten är alltså helgdagar sprungna ur den kristna traditionen som i sin tur ofta anknöt till tidigare hedniska traditioner. Ett av centerpartisternas argument för att avskaffa 1 maj som helgdag är att det bygger på en tradition som inte delas av de flesta. Denna tanke har uttryckts tidigare av andra borgerliga politiker. Samma år (2013) som kristdemokraten Modig skrev sin debattartikel kom två motioner till riksdagen som använde samma argument. Den ena skrevs av moderaten Ann-Britt Åsebol som bland annat tyckte att:

Då Sveriges befolkning inte uteslutande delar denna politiska uppfattning blir det ett demokratiskt problem att en specifik politisk hållning på detta sätt uppmärksammas med en egen helgdag.

Samma sak menade sverigedemokraten Mattias Karlsson som dessutom menade att det var ”splittrande”:

Till skillnad från våra övriga helgdagar är den inte knuten till en tradition som har omfattats av hela folket, utan endast av en ideologisk och politisk gruppering. På grund av detta faktum har den därför också ofta haft en splittrande snarare än en enande inverkan på samhället.

Karlsson ville därför ersätta 1 maj med bland annat ”Engelbrektsdagen”* eller kungens födelsedag.

Hur många delar tankarna som ligger till grund för denna helg?

Om nu argumentet är att tankarna bakom en helgdag ska delas av en majoritet av folket så har jag här några funderingar:

  1. Delas de tankar som ligger till grund för till exempel Långfredagen eller Kristi Himmelsfärd av de flesta människor i Sverige idag? Jag tvivlar på det. Vi är åtminstone många som inte ens tror på detta med Guds son och hans lidande och död för vår skull. Ska då även dessa dagar avskaffas i konsekvensens namn?
  2. Är tanken att bakgrunden till olika traditioner eller helgdagar ska delas av alla, ens en rimlig tanke i ett demokratiskt samhälle? Nej, det tycker jag inte. Ett modernt sekulariserat och demokratiskt samhälle kan inte till skillnad från gamla förtryckarsamhällen upprätthålla någon sorts ”enhetskultur” där vi alla följer det kung, kyrka eller överhet säger i namn av att vi alla ”tycker så”. I ett pluralistiskt samhälle kommer olika grupper alltid att vilja sätta sina olika avtryck i form av helger och traditioner. Så länge vi inte varken tvingas till kyrkan eller till demonstrationståget så borde inte det vara något problem.
  3. Vilket samhälle pekar den här typen av förslag mot? Jo, ett samhälle där arbetarrörelsen och dess olika avtryck i skapandet av demokratin och det moderna välfärdssamhället ska suddas bort till förmån för traditioner skapade av och för mycket äldre typer av överhets- och maktgrupper. Det kanske kan kallas symbolpolitik. Men symboler är inte helt oviktiga som en antydan om vart vi är på väg. Exemplet Sölvesborgs kommun är här ett varnande exempel. Det är ett samhälle där några som anser sig själva vara inte bara majoritet utan dessutom ”alla som räknas” ska bestämma över olika uttryck för kultur och traditioner.

Då hembiträden – idag RUT-arbetare

Oavsett om olika borgerliga företrädare lyckas med att – som en del av deras högeroffensiv – avskaffa 1 maj som helgdag och oavsett hur många som ändå samlas på denna historiska dag så kommer det alltid finnas krav att demonstrera för.

*Läs här om Engelbrekt och SD:s förhållande till denne.

…..för framtiden

Folk lider,  folk dör. Hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av en massutrotning – och allt ni kan prata om är pengar och sagoberättelser om evig ekonomisk tillväxt. Att ni bara vågar!

Ur Greta Thunbergs tal inför FN:s klimatmöte måndag 23 september

Ungefär samtidigt som Greta Thunbergs starka tal mot världens makthavare fortsatte att vibrera runt om i världen släppte IPCC (FN:s klimatpanel) ännu en omskakande rapport. Denna handlar om vatten- och is-beståndet på vår planet där världens isar och glaciärer smälter i en aldrig tidigare skådad takt.

Alla människor är ju direkt eller indirekt beroende av oceanerna eller de is- och snötäckta delar av jorden som kallas kryosfären. På de ungefär 10 procent av jordens yta som är täckt av glaciärer eller is finns nästan 70 procent av allt sötvatten på planeten. Oceanerna har sedan 1970 tagit upp 90 procent av överskottsvärmen i klimatsystemen och därmed dämpat klimatkrisens värsta följder. Men nu har vi snart nått en gräns. Rapporten beskriver hur haven värms upp (både det övre lagret och ända ned till 2000 meter vilket bidrar till extrema värmeböljor och effekter som El Niño) och hur havsnivåerna stiger med förödande följder för människor i stora delar av världen.

Vi är alltså i ett nödläge som kräver drastiska förändringar av vår energianvändning. Enkelt uttryckt handlar det om att alla fossila energislag måste stanna i jorden. Alla de växthusgaser (främst koldioxid) som hittills släppts ut – och framförallt under en historiskt sett mycket kort period – ställer redan till det och kommer fortsätta ställa till det även om vi stoppade användningen av fossil energi i morgon.

Det är bråttom att minska utsläppen. I genomsnitt bidrar varje människa i Sverige med 11 ton CO2 per år. I genomsnitt alltså, en del mycket mer, en del mindre. Men alla mycket mer än de flesta andra människor i världen. Det ställer oss naturligtvis inför olika typer av individuella val om hur vi lever. Hur och vad vi konsumerar, vad vi äter, hur vi reser och så vidare. Men precis som det är med skillnaderna i levnadsvillkor i ett land som Sverige så är det också med våra faktiska utsläpp och våra möjligheter att göra skillnad. När tre partiledare flyger till andra sidan Medelhavet för en fest, fram och tillbaka på fyra dagar, så kan man ha en mängd åsikter om det. Många har haft det. En synpunkt skulle kunna handla om vilka signaler det ger till andra människor, varav de flesta inte alls har den möjligheten. Är det tre ledare som verkligen har tagit in vilket läge vi befinner oss i när det gäller klimatkrisen? När det gäller utsläpp, resande och konsumtion?

Jag tycker alltså (till skillnad från en del andra socialister, tror jag) att individuella val inte är oviktiga. Till exempel tycker jag att kampanjen för att få 100 000 svenskar att stanna på jorden och inte flyga under år 2020 är en bra kampanj. Kolla in den och anslut dig du också ifall du håller med och inte redan anslutit dig. Däremot tror jag inte att dessa individuella val är tillräckliga. De flesta av oss ingår i fossildrivna system som vi egentligen inte har så stort inflytande över. Till exempel så står 100 stora företag i världen – som vi för närvarande inte har något inflytande över – för 70 procent av de totala växthusgasutsläppen. Ett av dem är oljebolaget Exxon. De som har makten där har inte varit okunniga om växthusgasernas effekter. Redan 1977 hade de byggt upp kompetens om detta, enligt Laestadius*. Men de ägnade istället flera decennier åt att sprida desinformation. Är de då onda människor? Nja, kanske inte. Däremot är de på sina sätt fast i ett system där de själva har makten. I detta system är det bara ständigt ökande vinster som gäller. Dessa ökande vinster som är en del av detta system där vi mäter och strävar efter (ständig) tillväxt med BNP-mått.

Därför räcker inte våra individuella val. Det behövs att de många individerna förenas i rörelse så som den ungdomliga Klimatrörelsen är ett exempel på. Imorgon är det den extra stora samlingen kring klimatstrejken Fridays for future. Kolla på den här länken ifall du inte vet vad som sker på din ort.

Kraven på en fossilfri värld, en värld som sätter mänsklighetens gemensamma behov av att rädda planeten så som vi känner den, före tillbedjan av penningens makt och vinst som ett överordnat mått för mänsklig aktivitet, innebär konfrontationer. Dessa krav krockar med makten hos några mycket få men mycket mäktiga människor som själva är fångar i ett system som måste försvinna om vi ska klara det. Som det står på plakaten i manifestationer från Trumps stora land: ”Change the system not the climate”

 

*Staffan Laestadius: Klimatet och omställningen s. 68, Boréa 2018

Push – en film att beröras och lära sig av

Att sätta våra kunders intressen först är kärnan i vår kapitalförvaltningsfilosofi. Vi skräddarsyr också våra investeringsstrategier efter kundens specifika behov. Denna strategi har lett till hög kundnöjdhet.

Presentation på riskkapitalbolaget Blackstones hemsida

Vi vet nu alltmer om Amazonas betydelse för alla människor på jorden. Vi vet också att Amazonas, trots detta, skövlas och brinner. Där äger det amerikanska företaget Blackstone bolag som bygger motorväg rakt genom regnskogen. ”Kunderna” är kanske nöjda. Men vi vet att alla andra betalar priset.

Blackstone har också sedan ganska länge funnits inom ”fastighetsbranschen”runt om i världen. Även i Sverige. Via dotterbolagaget Hembla äger de hyreshus i till exempel Valsätra här i Uppsala, Husby i Stockholm och ett flertal andra orter. På sin hemsida beskriver sig företaget så här: ”Hembla AB är ett fastighetsbolag inriktat på att äga och utveckla hyresbostäder i miljonprogrammen i Stockholmregionen”. Riktigare är att säga att företaget ingår i Blackstones ”affärsidé” om att förvärva fastigheter runt om i världen i fattigare områden med hus i sämre skick, varefter man gör kosmetiska ”renoveringar” och chockhöjer hyrorna.

I tidningen Fastighetsnytt kan man läsa glada artiklar om dessa förvärv – i samma anda som i det inledande citatet ovan:

Precis som när det gäller skövlingen av Amazonas så drar Blackstone till sig annat kapital. I Amazonas har till exempel Swedbank fingrarna med i förstörelsen. När det gäller nedtrampandet av hyresgästers rätt att bo bra/ha ett hem till rimligt pris är det samma sak. Visserligen äger Blackstone via Vega Holdco S.à r.l. 69,36 % av rösterna i företaget Hembla. Men där finns också en mängd mindre ägare. Bland de som sticker ut och får åtminstone mig att undra är till exempel Länsförsäkringar med 3,49% och Fjärde AP-fonden med 1,16%.

Varför skriver jag då om detta? Jo igår var jag på förhandsvisningen av Fredrik Gerttens film Push som på ett levande, berörande och begripligt sätt förklarar vad som händer i alla världens städer och de komplicerade sammanhang där några riktiga monster i det nuvarande ekonomiska systemet förvandlar människors hem till varor att spekulera i. Den skildrar en brutal och skrämmande verklighet. Men den avslutas också med ett visst hopp vad gäller motstånd och organisering i flera städer som Barcelona, Berlin och New York.

Andra har recenserat filmen, till exempel Daniel Suhonen i Aftonbladet. Läs den. Jag vill bara säga: se filmen!

Om du också är utsatt för det som numera kallas renovräkning, att man tvingas från sitt hem efter renoveringar som höjer hyran utöver ens ekonomiska möjligheter, så vill jag också passa på att rekommendera en fin liten bok om motstånd: RENOVRÄKT – Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden.

Skatt – av vem och till vad?

År 1995 infördes en s.k. värnskatt. Den togs ut på högre inkomster. Syftet var att få in pengar för att ”sanera de offentliga finanserna”. Egentligen togs den här skatten i sin ursprungliga form bort 1999. Men den ersattes av en ny statlig inkomstskatt som har fortsatt att kallas ”värnskatt”. Den betalas av alla som har en inkomst över 703 000 kronor per år, alltså inte av de flesta av oss medborgare.

För oss som är för att utjämna klyftorna och för ett progressivt skattesystem så finns det naturligtvis anledning att värna om en sådan skatt. Men som en del av regeringen Löfvens uppgörelse (73-punktsprogrammet) med Centern och Liberalerna kommer den nu att avskaffas från 2020. Om jag förstått saken rätt så kommer det förslaget att läggas fram när höstbudgeten presenteras den 18 september.

Totalt beräknas denna slopade skatt innebära att statens skatteinkomster minskar med drygt 6 miljarder kronor. Hur mycket olika höginkomsttagare tjänar individuellt på skattesänkningen framgår av denna tabell från tidningen Arbetet:

De som är anhängare av denna skattesänkning hävdar att det är en ”stimulansåtgärd” som på sikt lönar sig så att det ändå inte blir någon förlust. Antingen genom att konsumtionen ökar eller genom att fler vill göra karriär och gå upp i lön, vilket innebär att pengarna åter kommer in som ökade skatteintäkter. Fast enligt Konjunkturinstitutets generaldirektör Urban Hansson Brusewitz kan det ta 10 – 20 år innan det s.a.s. har lönat sig. Man kan ju undra ifall någon kommer att kolla resultatet år 2030 eller 2040? Och teorin går definitivt att ifrågasätta. Av omsorg om vår jord så önskar jag visserligen inte att de rika – som bidrar mest till miljöförstörelsen och klimatkrisen – ska öka sin konsumtion. Men dessutom är det kanske istället så att de rika som blir rikare sparar undan istället och därmed inte alls bidrar till ”ekonomisk stimulans”. Sen tycker jag att det i grunden är något märkligt med hur borgerliga tänkare ständigt utgår från att människor med mycket pengar behöver mer för att ”stimuleras” till att arbeta mera. När det gäller människor med låga inkomster, speciellt de som är beroende av samhällets stöd för att klara sig, så är ju resonemanget alltid precis tvärtom om. Där är det piskor istället för morötter som gäller.

Sedan slutet av 1990-talet har skatterna på arbete i Sverige sänkts med närmare 5 procent av BNP. Dessutom har arvs- och gåvoskatten liksom förmögenhetsskatten avskaffats och uttaget från fastighetsskatten minskat. Det innebär att egendomsbeskattningen i Sverige nu ligger på ungefär 1 procent av BNP. Det är lågt till exempel vid en jämförelse med de s.k. EU-15 (EU:s 15 kärnländer fram till 2004) som ligger på 2,3 procent.

I en färsk rapport från Konjunkturinstitutet och SNS skriver man bland annat:

Svenska skatter avviker på det hela taget inte markant från jämförbara länder. Skatt på arbete och konsumtionsskatt utgör de klart största källorna till skatteinkomster. Jämfört med andra länder har Sverige dock jämförelsevis höga skatter på arbete, både sett till skattenivån vid lägre inkomstnivåer och sett till de högsta marginalskatterna. Samtidigt bör man, när man jämför skattekvot i olika länder, ha i åtanke att skatterna delvis används för att finansiera välfärdstjänster som kommer medborgarna till del. Det är därför inte nödvändigtvis så att Sveriges jämförelsevis höga skatter på arbete innebär ett konkurrensproblem.

Men nu ska det alltså sänkas skatt igen.

En skattehöjning men inte till välfärd

Samtidigt som skatten för människor med en årslön över 703 000 kronor ska sänkas så kanske vi får en skattehöjning på ett annat område. Här är tillvägagångssättet markant avvikande på ett sätt som säger en hel del om den tid som vi lever i. Här intecknar regeringen och Liberalerna och Centern en stor kostnad redan innan man har löst frågan om finansieringen. Tänk om vi hade fått se det tillvägagångssättet när det gäller de stora behoven av omfattande satsningar för klimatomställning eller för att återupprusta välfärden! Men här handlar det inte om varken att möta klimatkris eller försvara välfärd utan om att lägga pengarna på militär upprustning. 20 ytterligare miljarder ska läggas på det fram till 2025. Då finns inte någon tveksamhet alls. Och finansieringen? Ja det är åtminstone ett uttag från en sektor som blivit skamlöst rik: banksektorn. Visserligen ganska oklart hur, men finansministern säger att: ”Tillskottet för 2022 kommer att finansieras genom att skatten på finanssektorn ökas från och med 2022”. Hon sa vidare att: ”Det här är en sektor som gör stora vinster i dag och som fått ta del av bolagsskattesänkningar och vår bedömning är att de kan bidra mer till det gemensamma.” Det har ju finansministern alldeles rätt i. Så sorgligt bara att när ett sådant rimligt skatteuttag aviseras så är det inte ”det gemensamma” i form av till exempel välfärd som det ska gå till utan till en ökning av de svenska markstridskrafterna.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: