Lyssna till en liberal f.d. utrikesminister innan ni skickar svensk militär till Persiska viken.

Jag citerade igår en svensk f.d. utrikesminister och kärnvapenkontrollant inom Internationella atomenergiorganet IAEA. Han skrev på European leadership network en artikel om krigshotet i Persiska viken. Det är en viktig artikel. Skriven av en mycket saklig och kunnig person. Den säger saker som man skulle önska sig att krigsivrarna i de borgerliga partierna såväl som vår socialdemokatiska försvarsminister ville lyssna till.

Hans Blix varnar för ett militärt anfall på Iran från USA.

Han förklarar att det är USA som bryter mot FN-lagar. Han förklarar hur och på vilket sätt.

Han jämför omvärldens reaktioner med reaktionerna på Ryssland agerande i Ukraina.

Han visar hur USA använder sin ekonomiska makt för att bedriva denna aggression.

Han visar att det inte är Iran som hotar USA utan tvärtom.

Han visar på hyckleriet i talet om de bristande mänskliga rättigheterna som ett skäl till att angripa just Iran.

Han talar om möjligheten att lösa konflikten utan våld och en hel del annat.

Stilen i artikeln som är skriven på engelska är inte så lättsam. Den har nog inte heller blivit lättsammare i min översättning. Men den är väl värd att ta sig igenom. Gör det:

En regelstyrd eller en USA-styrd internationell ordning för Iran?

Det finns för närvarande en risk för ett fullskaligt amerikanskt militärt angrepp mot Iran. Det får medierna och allmänheten att glömma att ytterligare ett USA-angrepp redan har genomförts – på säkerhetsrådets och FN: s stadga. Både media och regeringar uppger rutinmässigt att USA har ”dragit sig tillbaka” från ”avtalet” om det iranska kärnenergiprogrammet, den gemensamma omfattande handlingsplanen (JCPOA). Detta är vilseledande. USA ”drog sig tillbaka” från Parisavtalet om klimatförändringar i enlighet med en klausul som uttryckligen möjliggjorde sitt tillbakadragande. Detta beklagades av hela världen, men det var ändå lagligt. Kina, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Storbritannien, USA och Iran undertecknade emellertid inte ett ”avtal” som innehåller en återkallningsklausul. De undertecknade inget dokument alls. Snarare, efter några tio års förhandlingar, kom de fram till en gemensam detaljerad handlingsplan som förutsåg en viktig nedskalning och inspektion från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran.

Naturligtvis kunde sju medlemmar av FN inte upphäva de sanktioner som beslutats av FN: s säkerhetsråd, som binder alla FN-medlemmar. Vad de kunde göra – och gjorde – var att lägga sin plan inför säkerhetsrådet för övervägande, godkännande och beslut som skulle vara bindande för alla FN-medlemmar, inklusive dem själva. De obligatoriska bestämmelserna om upphävande av FN-sanktioner är som en lag. De innehåller inga linjer som låter någon ”dra sig tillbaka”, men rekommenderar utarbetade förfaranden för hantering av klagomål. Den amerikanska regeringen använde sig inte av dessa förfaranden utan införde omfattande sanktioner ensidigt. Med andra ord, de ”drog sig inte” från ett avtal; de bröt mot ett säkerhetsrådsbeslut som var juridiskt bindande. Inte bara det, de uppmanade alla andra FN-medlemmar att ansluta sig till dem för att bryta mot beslutet de var tvungna att respektera (enligt regel 25 i FN: s stadga) och gjorde det klart att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag som gjorde affärer med Iran, företag som förlitade sig på säkerhetsrådets beslut och JCPOA för att upphäva sanktionerna. Vad vi har bevittnat är i själva verket Washington som påstår sig ersätta FN: s säkerhetsråd. Och vad är världens reaktion?

 

Mot bakgrund av Rysslands insatser i Ukraina har det varit mycket prat i Europa och USA om behovet av att respektera den ”regelbaserade internationella ordningen”, inklusive utan tvekan FN: s stadga. Den amerikanska regeringen, en av huvudarkitekterna för denna ordning, är nu uppenbarligen direkt engagerad i att undergräva den. De flesta regeringar – inklusive Kina, Ryssland och Europeiska unionen – har upplevt detta chockerande och har inte gått med i återinförandet av olagligt införda sanktioner. En finansiell mekanism som skapats av europeiska regeringar visar deras goda vilja att skydda fortsatt handel med Iran, men sådan är USA: s makt inom global finansiering att det till stor del inte är möjligt att skydda privata företag som vill fortsätta affärer med Iran men inte vågar av rädsla för USA: s ekonomiska straff.

Europeiska och andra regeringar har vädjat diplomatiskt till USA att ändra kurs, men det har varit förgäves. De har också vänt sig till Iran och uppmanat till övervägande av eventuella eftergifter till USA och för att be dem fortsätta att respektera JCPOA:s säkerhetsrådsmandat, trots dess berövande av avsedda fördelar. Vissa europeiska regeringar verkar verkligen hota Iran med återinförande av sanktioner om Iran skulle avvika det minsta – till exempel genom att överskrida den angivna maximala lagrade mängden på 300 kg lågberikat uran – från JCPOA, som USA redan nästan helt har förstört.

Det är sant att Iran inte har något praktiskt behov av att överskrida de fastställda gränserna, men man kan undra hur meningsfullt ett sådant hot är när sanktioner i praktiken redan har införts för företag i Europa genom USA: s åtgärder. Till detta kan läggas den svåra ironin i USA: s ”realpolitik” med Washingtons insisterande på att säkerhetsrådets sanktioner som införts mot Nordkorea ska genomföras ordentligt av alla. Man skulle vilja förstå de verkliga (snarare än olika angivna orsaker) till att den amerikanska regeringen har valt att lamslå Iran genom olagliga sanktioner, och varför de, som i fallet med Irak 2002 och 2003, samlar de militära styrkorna redo att slå till. Vad avser detta tryck att uppnå?

Precis som när det gällde Irak hävdar USA att Iran kan ha för avsikt att utveckla kärnkraft och att JCPOA är otillfredsställande. Även om man inte kan utesluta möjligheten att ett hotat Iran en dag skulle kunna använda sin kärnenergikompetens och sin infrastruktur för att inleda ett vapenprogram, har Iran hittills fullständigt följt handlingsplanen för att avskala sitt kärnenergiprogram och har helt accepterat starkt påträngande IAEA-kontroll. Inte ens den israeliska militären verkar ha varit för en militärinsats mot det nuvarande iranska kärnkraftsprogrammet. Liksom i Irak, kan USA främja påstådd oro för kärnvapen eftersom allmänheten är benägen att godkänna åtgärder mot ytterligare spridning av kärnvapen.

Är Iran, som det påstås av USA, ett hot mot USA eller mot internationell säkerhet, och ett hot som USA anser att det måste stoppa? Det är sant att resultatet av inbördeskriget i Syrien är ganska positivt för Iran och negativt för USA och dess vänner, och att iranska allierade klarar sig bra i Yemen, men detta gör knappast Iran till ett land som lutar åt frontala militära åtgärder mot dess grannar. Snarare, med Israel, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten beväpnade till tänderna och USA som håller en enorm amerikansk flottbas i Bahrein; en enorm flygbas i Qatar; två hangarfartyg i Persiska viken; och amerikanska markstyrkor i Irak, är det Iran som är aktivt hotat av attacker från luften. Attacker för att förstöra iranska kärnkraftsanläggningar kan emellertid vara problematiska med tanke på offentliga internationella reaktioner och möjlig hämnd från Iran mot kärnkraftverk i Abu Dhabi. Attacker på militär, industri och infrastruktur skulle knappast leda till ett dämpat Iran, utan snarare riskera att utvecklas till en stor brand i en tid då president Trump kanske inte vill se USA: s väljare distraheras av ett annat krig i Mellanöstern.

Är USA så oroligt för mänskliga rättigheter och brist på demokrati i Iran? Så genomsyrade av minnen från ockupationen av den amerikanska ambassaden 1980 att den tvingas hota med militära åtgärder för att störta regimen? Inte troligt. Många av oss i väst är inte förtjusta i en auktoritär regim som är en av de mest energiska användarna av dödsstraffet. Men det är svårt att tro att de mänskliga rättigheterna skulle vara ett tvingande skäl för USA att hota eller vidta väpnade åtgärder. När allt kommer omkring, odlar USA ett nära samarbete med Saudiarabien, en stat som till och med har använt ett konsulat som plats för en av sina många avrättningar.

President Trump har upprepade gånger kommit ut och föreslagit att Iran kontaktar honom för att lösa situationen, lösa alla skillnader och låta honom hjälpa Iran att bygga en lysande framtid – även utan regimbyte. Om han var uppriktig – och det finns ingen anledning att tro att han är – är den ställning som han verkar villig att presentera en av en välvillig kejsare från det mäktiga Amerika som erbjuder härskaren i en avlägsen mindre värld att komma framför honom, för att förklara vilka problem det finns och vänta på de mäktiga anvisningarna. Kanske är hans verkliga avsikt att möjliggöra att i en kris hävda att han hade erbjudit generös förlikning och att hans olivgren förkastades.

Till skillnad från några av hans rådgivare vill president Trump förmodligen inte ha en väpnad konflikt. Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Israel kan inte heller vara ivriga till ett oförutsägbart krigs- och regimskifte i Iran. Det skulle vara förståeligt om de oroar sig för att Iran utvidgar sin ekonomiska makt och sitt inflytande snarare än statens militära makt, och om denna spekulation är rätt, kan deras primära ambition vara att hålla tillbaka Irans ekonomiska utveckling så länge som möjligt. I ett sådant scenario skulle medgivanden eller förlikningshandlingar från Iran inte förgöra den nuvarande situationen. Spänning kan vara det som önskas som en grund för sanktioner, vilket leder till dålig ekonomisk utveckling snarare än några specifika politiska förändringar. I ett mer optimistiskt scenario kan emellertid kanske vissa förlikningshandlingar av Iran göra det möjligt för Washington att förklara sig som segrare och återgå till det regelbaserade internationella systemet.

Låt inte Sverige delta i kören av vapenskramlare

De obligatoriska bestämmelserna om upphävande av FN-sanktioner gäller som en lag. De innehåller inget som tillåter någon att “dra sig tillbaka”, men ska ha utarbetade rutiner för hantering av klagomål. Den amerikanska regeringen utnyttjade inte dessa förfaranden utan återförde omfattande sanktioner ensidigt. Med andra ord “drog de sig inte tillbaka” från ett avtal – de bröt mot ett beslut i FN:s säkerhetsråd som var rättsligt bindande. Inte bara det, de uppmanade alla andra FN-medlemmar att också bryta mot ett bindande beslut (enligt regel 25 i FN-stadgan) och klargjorde att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag.

Hans Blix på European Leaderships Networks hemsida

Så skriver den kända svenska diplomaten, f.d. folkpartistiska utrikesministern och liberalen (av en typ som verkligen saknas numera) Hans Blix om bakgrunden till den oroande och krigshotande konflikt som nu byggs upp i Hormuz-sundet. På sitt sakliga och kunniga sätt visar han att det är USA som är orsaken till denna krigsfara.

Nu vill olika borgerliga politiker att Sverige ska delta i detta krigande mot Iran. Låt oss inte luras av dem.

Men inte heller den socialdemokratiske försvarsministern är någon att lita på i dessa frågor. Läs till exempel denna utmärkta artikel i nättidningen eFolket:

Det är nu några dagar sedan krigsminister Peter Hultqvist med tillfredsställelse meddelade att Sverige och Storbritannien gemensamt ska ta fram ett nytt stridsflygplan.

Vi på eFOLKET har inte tvekat att kalla Hultqvist för en USA och NATO-lobbyist. Det som nu händer bevisar det korrekta i att benämna honom så. Hultqvist vill med alla medel knyta oss till den US-amerikanska imperialismen och till dess allierade, i det här fallet Storbritannien.

……läs mera

Mångkultur?

Vad är det man menar med mångkultur? Är det att de som tror på hederstraditioner ska behålla dem?

Nyamko Sabuni i Expressen 6 juni 2019

Ja vad menar man med det där begreppet som alltfler politiker nu vildsint svingar med i olika utspel? Uppenbarligen ganska olika saker. Och det är väl – precis som med en del andra begrepp, som till exempel ”identitetspolitik” – ett av problemen. Åtminstone är det ett problem för dem som vill ha en ärlig och tydlig diskussion. För demagogerna är det däremot en ren fördel. Och de har blivit fler.

Monokultur

Sverigedemokraterna och andra nationalistiska partier har använt begreppet sedan länge för att ge sin förklaring av olika sorters problem i Sverige.

Nu har även Liberalernas nya partiledare Sabuni tagit upp begreppet, till exempel i den ovan citerade Expressen-artikeln. Utan att svara på sin egen retoriska fråga slår hon fast: ”Mångkultur är inte något att eftersträva.”

KD-ledaren Busch-Thor angriper också ”mångkultur” i sin fortsatta politiska vandring. Hon slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige”. Den ”måste stoppas” sa hon till Expressen.

Moderatledaren Kristersson uttrycker sig lite försiktigare om själva begreppet, men i liknande anda*: ”Om mångkultur betyder att vi lever i olika universum i helt olika segregerade delar av Sverige och lever efter helt olika spelregler – då är det dåligt”.

Om det betyder…” alltså. Jag har svårt att tänka mig några människor som öppet skulle säga att de vill ha ett samhälle där vi lever i olika universum och efter olika spelregler. Fast jag kan tänka mig både en del reaktionära religiösa ledare och delar av den översta svenska överklassen som egentligen verkligen gillar åtskillnad i boendeort och möjlighet till andra spelregler, för dem själva, även om de inte säger det öppet.

Samma sak som med Kristerssons ”om..” är det ju med Sabunis fråga här ovan. Om ”mångkultur” innebär att man är för bevarandet av reaktionära och förtryckande idéer så lär skaran av supporters vara krympande. Sådana debatter är lätta att vinna.

Men nog är det lite knepigare än så…

 

Ett försök

Till att börja med kanske vi måste skilja på den faktiska beskrivningen av ett visst samhälle och vad vi sen tycker om detta samhälle. Jag tänker att det svenska samhället är mångkulturellt som ett faktum. De flesta samhällen (eller alla) har väl alltid varit det, mer eller mindre. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit ett helt kulturellt isolerat samhälle.

Den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen skriver om detta:

….världen består inte av avgränsade kulturer. Den består av över fem miljarder människor som i varierande grad är präglade av olika kulturella former och traditioner som överlappar varandra och uppvisar stor individuell variation. Renhet och entydiga gränser är fantasifoster/…/. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner”.

Den fråga som vi måste ställa till dessa partiledare är då om de alltså är för ett ”monokulturellt samhälle”. Tanken på ett sådant monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Samtidigt innebär försök att genomdriva ett sådant samhälle förmodligen användandet av mycket auktoritära metoder.

Kitt eller likriktning?

I det faktiska mångkulturella svenska samhället pågår som alltid en strid om såväl värderingar som rättigheter. Här finns en del rättigheter som uppenbart är knutna till det faktum att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. 1976 blev till exempel kommunerna skyldiga att ordna det som då kallades hemspråksundervisning, men nu sedan länge heter modersmålsundervisning (även om dessa politiker tycks ha svårt att lära sig det). En annan sådan rättighet knuten till det mångkulturella samhället är att utländska medborgare som bor i Sverige får rösta i kommunal- och landstingsval. Det är erövringar. Men de är inte mer säkrade än andra landvinningar om de inte försvaras.

Jag är alltså för ett mångkulturellt samhälle. Det betyder inte att jag tycker om allt i detta mångkulturella samhälle. Men jag tror att försök att skapa ett samhälle som inte erkänner den faktiska mångfalden som ett faktum, som försöker tvinga fram likriktning, kommer vara ett samhälle som går i alltmer auktoritär riktning. Jag ser istället många fördelar i ett samhälle som bejakar olikheter och främjar öppenhet. Men där alla lever efter de lagar och regler som gäller. Som till exempel stoppar både förtryckande män i alla kulturer och rika skattesmitare i samhällets överskikt.

Ett sådant synsätt innebär alltså inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Men de som nu utan att förklara eller seriöst diskutera begreppet ”mångkultur” säger sig ta avstånd från ett sådant samhälle borde i en ärlig diskussion över megafon-stadiet, ha en hel del att förklara.

De säger nu på samma sätt som högernationalisterna att mångkulturen splittrar oss, att det istället för den behövs ett ”gemensamt kitt”. Samma människor som varit med om att riva ner det som håller samman ett samhälle i form av välfärd, skyddsnät och solidaritet, som bidragit till att minska sammanhållningen genom ökade klyftor och alltmer skriande orättvisor, de har nu mage att tala om ett ”gemensamt kitt”. Det är djupt ohederligt och döljer mycket annat.

 

* läs en mycket bra kritik av Kristerssons språkförslag av Olle Josephsson på Clartébloggen.

Kris i kommunerna – var finns pengarna?

Danderyd

Kanske minns du inslaget på TV-nyheterna för några veckor sedan som handlade om höjningen av kommunalskatten i Danderyd? Kommunen som riskerar att gå mot ett underskott på 220 miljoner vid slutet av året ska nu höja skatten med 1 krona och 40 öre per hundralapp. Det jag minns mest var intervjun med KD:s gruppledare Joachim Gahm. Hans ansiktsuttryck när han sa att han hatade att höja skatt var minnesvärt. Detta hat mot skatt har fått Danderyds kommun att leva över sina tillgångar i många år. Med höjningen lämnar man nu gruppen av lågskattekommuner.

De flesta som bor i Danderyd kommer inte på något avgörande sätt drabbas av denna höjning. Det är svårt att tycka synd om dem. Men många av dem kommer säkert ändå att gnälla, de hatar ju skatt. Värre är det egentligen för folk i många – eller kanske de flesta – andra kommuner runt om i landet som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Där drabbar skattehöjningar, som ju inte är progressiva, mest dem som har sämst inkomster.

Det här är ett reellt och ökande problem. Kommunernas skulder ökar och de får också allt svårare att klara av sina budgetar. Över 100 kommuner räknar nu med att gå med underskott. Det här beror inte i huvudsak på att det slösas med kommunala medel eller på att de som arbetar inom välfärden inte är tillräckligt effektiva. Naturligtvis finns det alltid kostnader som kan ifrågasättas, men det är ändå inte huvudorsaken. Huvudproblemet är att kostnaderna ökar mer än det som kommunerna får in genom skatt eller statsbidrag. Genom att kommunernas verksamheter inte kompenseras fullt ut för löneökningar och inflation sker dessutom ständiga smygande nedskärningar. Ändå ökar kommunernas underskott.

Och problemen kommer att öka. Enligt uträkningar från Finansdepartementet krävs det 90 miljarder extra till kommunerna fram till år 2026 ”för att kunna ge en växande och åldrande befolkning vård och omsorg i ungefär samma omfattning som i dag”. Behovet av personal inom kommunfinansierad verksamhet kommer öka enormt. Det handlar om att nästan 80 000 nya personer behöver anställas till år 2026 om samma grad av (ofta alltför låg) bemanning ska kunna upprätthållas.

Här i Uppsala reser den styrande gruppen av S+MP+L nu förslag på nedskärningar inom olika tunga verksamheter som socialtjänst, äldrevård och omsorg. Vänsterpartiet i Uppsala har gått emot dessa nedskärningar och menat att det vore bättre att istället minska kommunens överskottsmål som är på 2,3 procent. Kommunalrådet Pelling (s) sa på lokalnyheterna att detta vore dumt eftersom överskotten behövs för större investeringar. Han jämförde det med att kissa i byxorna, en för mig lite svårbegriplig metafor. Istället ägnar sig kommunstyret nu åt att sälja ut kommunal egendom som till exempel Gottsunda centrum. Vid en byxjämförelse så verkar det för mig som att sälja byxorna utan att bry sig om varken anständighet eller kyligare väder.

Men i längden kommer varken neddragningar, utförsäljningar eller minskningar av överskottsmålen lösa problemen i kommunerna. ”Med eller utan byxor” och oavsett standard på byxorna – nedkissade eller torra – så går det inte att bevara välfärden bara genom kommunalpolitik. Om pengarna finns så är det inte i kommunerna.

Samtidigt är det så att vi behöver storsatsa på investeringar inte bara inom välfärden utan också inom en mängd andra eftersatta områden. Det gäller till exempel sådant som järnvägar, kollektivtrafik, energiförsörjning, bostäder som alla har råd att bo i eller den avgörande och helt nödvändiga klimatomställningen där det fossila ska ersättas. Men dessa pengar finns alltså inte i kommunerna.

Olika sätt att få fram pengarna

Det finns en del olika sätt att få fram dessa pengar. Olika sätt som är mer eller mindre utmanande i förhållandena till rådande tankefigurer eller maktförhållanden.

Staten måste naturligtvis öka statsbidragen men inte med något duttande med någon miljard hit eller dit. Så hur ska staten få fram de stora belopp som behövs?

Ett sätt är det som brukar framhållas av Johan Ehrenberg på ETC, nämligen att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Som Ehrenberg brukar påpeka så har den offentliga sektorn inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder. Han hänvisar i dagens ledare i ETC (5 juli) till LO:s chefsekonom Åsa-Pia Järliden som menar att man på detta vis skulle få loss 138 miljarder.

Ett annat sätt är att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg. Det är ett förslag som till exempel framförts av olika debattörer från LO eller Katalys. Det vore naturligtvis bra. I rådande politiska läge framstår detta som radikalt och utmanande. Men egentligen utmanar det bara den rådande ekonomiska dumheten. Däremot inte dem som berikat sig i den stora omfördelning som skett under många år. Den omfördelning där kommunerna varit förlorarna. Ingen av dessa två sätt kommer åt det stora problemet att den gemensamma offentliga sektorns andel av de totala värdena, BNP minskat under så lång tid. I den långsiktiga omfördelning som skett har ju värden omfördelats inte bara från fattiga till rika utan också från offentligt till privat.

Därför skulle, eller borde, det också kunna handla om att omfördela samhällets rikedomar på ett annat sätt. Här handlar det om skattepolitik. Och den har ju som sagt omfördelat åt helt fel håll under en lång följd av år. Enligt Daniel Suhonen så skulle den svenska staten ha haft ungefär 240 miljarder kronor mer i skatteintäkter bara under 2017 om skattekvoten legat på samma nivå som 1999. Här finns pengar att hämta.

Vi har haft gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt en forskarrapport för några år sedan hade de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle betala. I befolkningen som helhet handlade skattefusket om tre procent. Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande avslöjades häromåret hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis. Det beräknades då att Sverige förlorar ungefär 46 miljarder kronor om året på grund av detta. Här finns också pengar att hämta.

Vi måste höja blicken…

År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder. Nog skulle de kunna dela med sig? Här finns pengar att hämta.

År 2016 ägde 178 miljardärer i Sverige 2076 miljarder kronor. Som en jämförelse tog staten året därpå  in ungefär hälften av den summan eller nästan 980 miljarder kronor från oss alla till statskassan. Även dessa miljardärer borde kunna dela med sig.

”Politik är att vilja” sa någon… det känns nu som mycket länge sedan. Men viljan måste också ha kroppar, bäras upp och föras fram av tusentals människor så som tidigare skett i historien när stora progressiva förändringar skett. Innan dess måste också många höja blicken, se den verkliga makten, de verkliga rikedomarna istället för att sparka nedåt på dem som har det sämre.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: