Mångkultur?

Vad är det man menar med mångkultur? Är det att de som tror på hederstraditioner ska behålla dem?

Nyamko Sabuni i Expressen 6 juni 2019

Ja vad menar man med det där begreppet som alltfler politiker nu vildsint svingar med i olika utspel? Uppenbarligen ganska olika saker. Och det är väl – precis som med en del andra begrepp, som till exempel ”identitetspolitik” – ett av problemen. Åtminstone är det ett problem för dem som vill ha en ärlig och tydlig diskussion. För demagogerna är det däremot en ren fördel. Och de har blivit fler.

Monokultur

Sverigedemokraterna och andra nationalistiska partier har använt begreppet sedan länge för att ge sin förklaring av olika sorters problem i Sverige.

Nu har även Liberalernas nya partiledare Sabuni tagit upp begreppet, till exempel i den ovan citerade Expressen-artikeln. Utan att svara på sin egen retoriska fråga slår hon fast: ”Mångkultur är inte något att eftersträva.”

KD-ledaren Busch-Thor angriper också ”mångkultur” i sin fortsatta politiska vandring. Hon slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige”. Den ”måste stoppas” sa hon till Expressen.

Moderatledaren Kristersson uttrycker sig lite försiktigare om själva begreppet, men i liknande anda*: ”Om mångkultur betyder att vi lever i olika universum i helt olika segregerade delar av Sverige och lever efter helt olika spelregler – då är det dåligt”.

Om det betyder…” alltså. Jag har svårt att tänka mig några människor som öppet skulle säga att de vill ha ett samhälle där vi lever i olika universum och efter olika spelregler. Fast jag kan tänka mig både en del reaktionära religiösa ledare och delar av den översta svenska överklassen som egentligen verkligen gillar åtskillnad i boendeort och möjlighet till andra spelregler, för dem själva, även om de inte säger det öppet.

Samma sak som med Kristerssons ”om..” är det ju med Sabunis fråga här ovan. Om ”mångkultur” innebär att man är för bevarandet av reaktionära och förtryckande idéer så lär skaran av supporters vara krympande. Sådana debatter är lätta att vinna.

Men nog är det lite knepigare än så…

 

Ett försök

Till att börja med kanske vi måste skilja på den faktiska beskrivningen av ett visst samhälle och vad vi sen tycker om detta samhälle. Jag tänker att det svenska samhället är mångkulturellt som ett faktum. De flesta samhällen (eller alla) har väl alltid varit det, mer eller mindre. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit ett helt kulturellt isolerat samhälle.

Den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen skriver om detta:

….världen består inte av avgränsade kulturer. Den består av över fem miljarder människor som i varierande grad är präglade av olika kulturella former och traditioner som överlappar varandra och uppvisar stor individuell variation. Renhet och entydiga gränser är fantasifoster/…/. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner”.

Den fråga som vi måste ställa till dessa partiledare är då om de alltså är för ett ”monokulturellt samhälle”. Tanken på ett sådant monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Samtidigt innebär försök att genomdriva ett sådant samhälle förmodligen användandet av mycket auktoritära metoder.

Kitt eller likriktning?

I det faktiska mångkulturella svenska samhället pågår som alltid en strid om såväl värderingar som rättigheter. Här finns en del rättigheter som uppenbart är knutna till det faktum att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. 1976 blev till exempel kommunerna skyldiga att ordna det som då kallades hemspråksundervisning, men nu sedan länge heter modersmålsundervisning (även om dessa politiker tycks ha svårt att lära sig det). En annan sådan rättighet knuten till det mångkulturella samhället är att utländska medborgare som bor i Sverige får rösta i kommunal- och landstingsval. Det är erövringar. Men de är inte mer säkrade än andra landvinningar om de inte försvaras.

Jag är alltså för ett mångkulturellt samhälle. Det betyder inte att jag tycker om allt i detta mångkulturella samhälle. Men jag tror att försök att skapa ett samhälle som inte erkänner den faktiska mångfalden som ett faktum, som försöker tvinga fram likriktning, kommer vara ett samhälle som går i alltmer auktoritär riktning. Jag ser istället många fördelar i ett samhälle som bejakar olikheter och främjar öppenhet. Men där alla lever efter de lagar och regler som gäller. Som till exempel stoppar både förtryckande män i alla kulturer och rika skattesmitare i samhällets överskikt.

Ett sådant synsätt innebär alltså inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Men de som nu utan att förklara eller seriöst diskutera begreppet ”mångkultur” säger sig ta avstånd från ett sådant samhälle borde i en ärlig diskussion över megafon-stadiet, ha en hel del att förklara.

De säger nu på samma sätt som högernationalisterna att mångkulturen splittrar oss, att det istället för den behövs ett ”gemensamt kitt”. Samma människor som varit med om att riva ner det som håller samman ett samhälle i form av välfärd, skyddsnät och solidaritet, som bidragit till att minska sammanhållningen genom ökade klyftor och alltmer skriande orättvisor, de har nu mage att tala om ett ”gemensamt kitt”. Det är djupt ohederligt och döljer mycket annat.

 

* läs en mycket bra kritik av Kristerssons språkförslag av Olle Josephsson på Clartébloggen.

Kris i kommunerna – var finns pengarna?

Danderyd

Kanske minns du inslaget på TV-nyheterna för några veckor sedan som handlade om höjningen av kommunalskatten i Danderyd? Kommunen som riskerar att gå mot ett underskott på 220 miljoner vid slutet av året ska nu höja skatten med 1 krona och 40 öre per hundralapp. Det jag minns mest var intervjun med KD:s gruppledare Joachim Gahm. Hans ansiktsuttryck när han sa att han hatade att höja skatt var minnesvärt. Detta hat mot skatt har fått Danderyds kommun att leva över sina tillgångar i många år. Med höjningen lämnar man nu gruppen av lågskattekommuner.

De flesta som bor i Danderyd kommer inte på något avgörande sätt drabbas av denna höjning. Det är svårt att tycka synd om dem. Men många av dem kommer säkert ändå att gnälla, de hatar ju skatt. Värre är det egentligen för folk i många – eller kanske de flesta – andra kommuner runt om i landet som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Där drabbar skattehöjningar, som ju inte är progressiva, mest dem som har sämst inkomster.

Det här är ett reellt och ökande problem. Kommunernas skulder ökar och de får också allt svårare att klara av sina budgetar. Över 100 kommuner räknar nu med att gå med underskott. Det här beror inte i huvudsak på att det slösas med kommunala medel eller på att de som arbetar inom välfärden inte är tillräckligt effektiva. Naturligtvis finns det alltid kostnader som kan ifrågasättas, men det är ändå inte huvudorsaken. Huvudproblemet är att kostnaderna ökar mer än det som kommunerna får in genom skatt eller statsbidrag. Genom att kommunernas verksamheter inte kompenseras fullt ut för löneökningar och inflation sker dessutom ständiga smygande nedskärningar. Ändå ökar kommunernas underskott.

Och problemen kommer att öka. Enligt uträkningar från Finansdepartementet krävs det 90 miljarder extra till kommunerna fram till år 2026 ”för att kunna ge en växande och åldrande befolkning vård och omsorg i ungefär samma omfattning som i dag”. Behovet av personal inom kommunfinansierad verksamhet kommer öka enormt. Det handlar om att nästan 80 000 nya personer behöver anställas till år 2026 om samma grad av (ofta alltför låg) bemanning ska kunna upprätthållas.

Här i Uppsala reser den styrande gruppen av S+MP+L nu förslag på nedskärningar inom olika tunga verksamheter som socialtjänst, äldrevård och omsorg. Vänsterpartiet i Uppsala har gått emot dessa nedskärningar och menat att det vore bättre att istället minska kommunens överskottsmål som är på 2,3 procent. Kommunalrådet Pelling (s) sa på lokalnyheterna att detta vore dumt eftersom överskotten behövs för större investeringar. Han jämförde det med att kissa i byxorna, en för mig lite svårbegriplig metafor. Istället ägnar sig kommunstyret nu åt att sälja ut kommunal egendom som till exempel Gottsunda centrum. Vid en byxjämförelse så verkar det för mig som att sälja byxorna utan att bry sig om varken anständighet eller kyligare väder.

Men i längden kommer varken neddragningar, utförsäljningar eller minskningar av överskottsmålen lösa problemen i kommunerna. ”Med eller utan byxor” och oavsett standard på byxorna – nedkissade eller torra – så går det inte att bevara välfärden bara genom kommunalpolitik. Om pengarna finns så är det inte i kommunerna.

Samtidigt är det så att vi behöver storsatsa på investeringar inte bara inom välfärden utan också inom en mängd andra eftersatta områden. Det gäller till exempel sådant som järnvägar, kollektivtrafik, energiförsörjning, bostäder som alla har råd att bo i eller den avgörande och helt nödvändiga klimatomställningen där det fossila ska ersättas. Men dessa pengar finns alltså inte i kommunerna.

Olika sätt att få fram pengarna

Det finns en del olika sätt att få fram dessa pengar. Olika sätt som är mer eller mindre utmanande i förhållandena till rådande tankefigurer eller maktförhållanden.

Staten måste naturligtvis öka statsbidragen men inte med något duttande med någon miljard hit eller dit. Så hur ska staten få fram de stora belopp som behövs?

Ett sätt är det som brukar framhållas av Johan Ehrenberg på ETC, nämligen att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Som Ehrenberg brukar påpeka så har den offentliga sektorn inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder. Han hänvisar i dagens ledare i ETC (5 juli) till LO:s chefsekonom Åsa-Pia Järliden som menar att man på detta vis skulle få loss 138 miljarder.

Ett annat sätt är att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg. Det är ett förslag som till exempel framförts av olika debattörer från LO eller Katalys. Det vore naturligtvis bra. I rådande politiska läge framstår detta som radikalt och utmanande. Men egentligen utmanar det bara den rådande ekonomiska dumheten. Däremot inte dem som berikat sig i den stora omfördelning som skett under många år. Den omfördelning där kommunerna varit förlorarna. Ingen av dessa två sätt kommer åt det stora problemet att den gemensamma offentliga sektorns andel av de totala värdena, BNP minskat under så lång tid. I den långsiktiga omfördelning som skett har ju värden omfördelats inte bara från fattiga till rika utan också från offentligt till privat.

Därför skulle, eller borde, det också kunna handla om att omfördela samhällets rikedomar på ett annat sätt. Här handlar det om skattepolitik. Och den har ju som sagt omfördelat åt helt fel håll under en lång följd av år. Enligt Daniel Suhonen så skulle den svenska staten ha haft ungefär 240 miljarder kronor mer i skatteintäkter bara under 2017 om skattekvoten legat på samma nivå som 1999. Här finns pengar att hämta.

Vi har haft gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt en forskarrapport för några år sedan hade de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle betala. I befolkningen som helhet handlade skattefusket om tre procent. Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande avslöjades häromåret hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis. Det beräknades då att Sverige förlorar ungefär 46 miljarder kronor om året på grund av detta. Här finns också pengar att hämta.

Vi måste höja blicken…

År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder. Nog skulle de kunna dela med sig? Här finns pengar att hämta.

År 2016 ägde 178 miljardärer i Sverige 2076 miljarder kronor. Som en jämförelse tog staten året därpå  in ungefär hälften av den summan eller nästan 980 miljarder kronor från oss alla till statskassan. Även dessa miljardärer borde kunna dela med sig.

”Politik är att vilja” sa någon… det känns nu som mycket länge sedan. Men viljan måste också ha kroppar, bäras upp och föras fram av tusentals människor så som tidigare skett i historien när stora progressiva förändringar skett. Innan dess måste också många höja blicken, se den verkliga makten, de verkliga rikedomarna istället för att sparka nedåt på dem som har det sämre.

%d bloggare gillar detta: