En fin gammal tradition

Den som känner sig starkt och tryggt förankrad i sin kultur och sina traditioner har lättare att möta andra med nya perspektiv och erfarenheter.

Hans Wallmark (moderaterna)

Det som Hans Wallmark säger här är inte fel. Men kombinerat med den förenklade syn på begrepp som ”kultur” och ”värderingar” som numera torgförs av en ökande del av borgerligheten blir det ändå inte rätt.

En del konservativa människor tror att det bara är de som är anhängare av traditioner. En del tror eller påstår också att det finns en odelbar kultur med tillhörande traditioner som förenar alla infödda svenskar. En kultur med tillhörande traditioner som andra som kommit hit senare ska lära sig att bli en del av.

Själv känner jag mig tryggt förankrad i en internationalistisk och socialistisk tradition. I denna tradition ingår att varje år oavsett väder gå ut och demonstrera på 1 maj. I demonstrationståget möter jag många andra med olika perspektiv och erfarenheter, både infödda och invandrade, men förenade i en gemensam gammal tanke och önskan om solidaritet och rättvisa. Denna tradition delas inte av alla som lever i Sverige. Inte ens av en majoritet. Tyvärr. För då vore Sverige av idag ett mer rättvist och humant land än vad det har blivit.

1 maj är alltså också en tradition och den firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894 om hur traditionen uppstod:

Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Då talade socialdemokraten Hjalmar Branting inför tusen personer. Då fanns ännu bara ett socialistiskt vänsterparti (SAP) och det var mycket annorlunda än dagens socialdemokratiska parti. I sitt tal manade Branting regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är väl därmed också den enda sekulära tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land när det gäller helgdagar.

Så häng med i denna fina gamla tradition. Demonstrera på onsdag för strejkrätten. Ropa: ”internationell solidaritet – vi har bara en planet” och demonstrera för ett land, ett Europa och värld som är för oss alla och inte bara eliten.

Här i Uppsala så är Vänsterpartiets tåg alltid det största. Det går 12:45 från Vaksala torg till Slottsbacken. Häng med!

Och du som inte bor i Uppsala eller som inte vill gå med Vänsterpartiet, gå i något annat tåg, men gå ut på 1 maj och demonstrera.

KD, värderingarna och religionsfriheten

I insändare till lokaltidningen UNT (här i Uppsala), har en del människor reagerat på att kristdemokraterna nu vill förbjuda människor att tigga. En del av dem har tyckt att detta var ”okristligt”. KD:s kommunalråd i Uppsala Jonas Segersam svarar på detta att partiet står för ”kristna värden” men ”inte är ett kristet parti”. Detta kan ju låta lite förvirrande för en utomstående betraktare. Ungefär som om Feministiskt Initiativ skulle säga att de står för feministiska värderingar men inte är ett feministiskt parti. Men Segersam har ju rätt när han skriver att ”Kristendomen…… inte är särskilt konsistent när det gäller politik”. Det är ju bara att tänka på skillnaden i synsätt mellan ledarna för Segersams parti och Svenska kyrkans högsta ledare, för att se det. Så är det väl med alla religioner. Inom dem finns alla sorters människor, både från olika klasser och tillhörande olika politiska partier och ideologier. Det är naturligt för oss som tycker att religionen bör vara en privatsak och åtskild från staten och maktutövningen. För en del av oss –  vi som är för det som kallas att vara sekulära* – finns det inte heller någon anledning att splittra oss på grundval av religion. För oss är det istället rimligt (och nödvändigt) att vi förenar oss utifrån gemensamma intressen som till exempel behovet av social rättvisa för de flesta, kvinnors rättigheter eller i arbetet för att förhindra klimatkatastrofen.

Vi borde inte låta religionerna dela upp oss genom att göra religiösa frågor till något överordnat. Men denna roll har religionen tyvärr alltför ofta spelat. Den har ställt fattiga människor emot varandra (eller män emot kvinnor) så att sikten skymts för de gemensamma intressena.

Och det är i denna tradition som KD lever och frodas. Enligt olika opinionsmätningar går det nu också uppåt för detta föränderliga parti. Enligt Demoskop har partiet i första hand ”vuxit bland M-väljare men de har även vunnit mark bland SD-väljare.” Det handlar alltså både om en omgruppering inom, och om en viss förstärkning av, den yttersta högern i Sverige.

KD har bland annat gjort detta genom att öppna upp gentemot SD, något som Busch-Thor sa nej till innan valet. Men KD har också gått med i den högerkristna vågen och kör de argument som nu sprids över hela världen. Ett av uttrycken för detta är den opinionsundersökning som gjorts av Survey-institutet på Linnéuniversitet i Växjö. Den har frågat människor ifall de håller med om påståendet att man ska satsa på ett samhälle med kristna värden. Enligt Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap var det 20 procent som instämde i detta år 2014, men i samband med valet hösten 2018 hade det ökat till 40 procent. Hagevi kopplar den utvecklingen mer till rädsla för islam än till väckelse.

En som fiskar i dessa vatten och inte tvekar att liera sig med olika reaktionärer, som använder religion och tal om familjen för sina politiska syften, det är KD:s Lars Adaktusson. Fredagen den 5 april samlades enligt tidningen ETC ”ett internationellt nätverk av amerikanska högerkristna, abortmotståndare och ultrakonservativa politiker i Bogotá, Colombia. Ordföranden har hyllat fascism och en ledamot pekade i sitt tal ut finansmannen George Soros som fienden.”

En av huvudtalarna där var den svenske politikern Lars Adaktusson (KD). Det är andra gången han deltar på nätverkets sammankomster, visar Dagens ETC:s granskning.

Till ETC (och Aftonbladet) säger Adaktusson:

Att jag håller ett anförande om religionsfrihet innebär inte att jag håller med alla som medverkar eller arrangerar.

Men han har uppenbarligen inga problem med sällskapet. Adaktussons syn på ”religionsfrihet” är också något som man kan undra över. Han och KD har ju sällat sig till den skara som vill förbjuda böneutrop från Sveriges moskéer. På sin blogg förklarar han detta som ”ett störande inslag i det offentliga rummet”, medan däremot kyrkklockor bara illustrerar att ”Kristendomen har en särställning i Sverige”. Jag har i en annan blogg polemiserat mot KD-politikern Mikael Oscarsson och där försökt visa att KD egentligen inte alls är för religionsfrihet. Religionsfrihet måste ju nämligen innebära både frihet att utöva och att slippa underordnas en religion. Men KD är anhängare av en religions överhöghet och fortsatta monopol.

Om det däremot är ”okristligt” att förbjuda människor från att tigga beror naturligtvis på hur vi tolkar kristendomen. Segersam tycker att tiggandet är ”ovärdigt”. Naturligtvis är det ovärdigt att vi fortfarande lever i en värld där människor tigger på gatorna i Sverige såväl som i andra länder. För att göra något åt den saken måste vi komma åt de ekonomiska och sociala förhållanden som får människor att tigga. Men en sådan diskussion vill inte den kristna högern ha. De har mer att vinna på att splittra oss och rikta blicken mot sådant som inte handlar om fördelning eller social rättvisa.

 

*Om sekularisering se en annan blogg

Borgarklassens diskreta charm?

Från 1970-tals-filmen ”Borgarklassens diskreta charm” av Bunuel

I augusti 2018 skrev jag om en extrem opinionsmätning som visade att moderaterna och sd tillsammans hade stöd av 75 procent. Det var från en undersökning av väljarsympatierna bland läsarna av tidningen Connoisseur.  Det är en mycket exklusiv tidning för utvalda. Den som får magasinet Connoisseur tillhör enligt tidningen själv ”den halva procent av Sveriges befolkning som har en högre inkomst än 2.0 miljoner kronor per år.” Det är alltså en del av den svenska överklassen det handlar om. Det var inom denna slutna och starkt segregerade grupp som stödet för ytterhögern var så stort.

I artikeln skrev jag bland annat:

Överklassen är mycket klassmedveten. De är visserligen avskilda och isolerade i sina parallellsamhällen som Danderyd och andra orter, men dumma är de inte. De förstår vilka partier som tjänar deras intressen: främst moderaterna och SD.

Bland oss andra är det sämre ställt med denna klassmedvetenhet. Ett sätt (bland flera) att ändra på det kan vara att försöka sprida minst lika mycket kunskap om de allra rikaste som om de fattigaste i samhället. För att sluta sparka på någon fattig, som alltför många hänger med på idag, måste blicken höjas så att vi ser de rika lika mycket.

Vänd sökljuset. Öka kunskapen om överklassen!

Med denna tanke i huvudet återvände jag idag till Connoisseur. Jag läser där om en annan läsarundersökning som de gjort. De skriver:

Under nära 20 år har vi gjort årliga undersökningar till dem i Sverige med absolut högst inkomst. Vi är de enda som har direkt access till dessa individer vilket ger oss en unik möjlighet att kartlägga och skaffa kunskap om denna svårnådda målgrupp. Nedan finner du diverse fakta som du kan ha nytta av i ditt marknadsföringsarbete.

Nu är jag ju inte intresserad av marknadsföring och har knappast heller något att erbjuda till ”denna svårnådda målgrupp”. Men kanske kan vi ändå hitta någon intressant kunskap om gruppen? Döm själva.

 

Till att börja med: vilka är de?

Gruppen tjänar alltså minst 2 miljoner per år. 64 procent inom gruppen äger helt eller delvis ett eller flera bolag. 82 procent av dem har investeringar i aktiefonder och 55 procent har investeringar i fastigheter. Det tycks vara de främsta inkomstkällorna. 52 procent är också företagare och 25 procent är chefer inom privata företag. 51 % bor i Stockholm, men bara 14 procent i (till exempel) Göteborg.

Intressen?

Vad har de då för intressen enligt Connoisseurs undersökning? Här har individerna fått ge flera svar varför summan av procenten för de olika svaren inte blir 100 utan bara visar hur många som uppgett detta intresse.

Det största intresset tycks vara ”resor”. Hela 41 procent anger det. Flygresandet är också omfattande. 26 procent reser 6 – 10 gånger med flyg per år. 27 procent gör mellan 10 till 30 flygresor per år och 13 procent reser mer än 30 gånger per år. Det här tycker i alla fall jag är intressant i förhållande till klimatfrågan eller diskussion om flygskatt eller andra försök till begränsning av flygandet.

Det näst största intresset som anges har också en relation till klimatfrågan. Av någon anledning så anger nämligen 36 procent att deras intresse är ”bilar” i plural. Exakt hur detta intresse för bilar yttrar sig framgår inte. Det går ju att tänka sig olika sätt. Att meka med dem kanske inte är så framträdande?  Men intresset tar sig i alla fall uttryck i att gruppen äger fler bilar än de flesta. 66 procent äger nämligen 2 – 5 eller fler bilar.

Det intresse som hamnar på tredje plats tycker jag kanske tyder på en viss inskränkthet inom gruppen, 29 procent anger att deras intresse är ”kapitalförvaltning/privatekonomi”. Men det är klart att det som gör att man är en av de rikaste och vill fortsätta vara det, kan göra det intressant.

Sådana intressen som ”vin” (20 procent), ”golf” (19 procent) eller ”restaurangbesök” (19 procent) finns också med på listan. Men några typer av kulturella intressen som att läsa böcker, lyssna på musik eller själv vara skapande på något sätt, finns inte alls med på listan. Inte heller ett sådant intresse som att vistas i naturen finns med. Kanske säger det också något?

 

Boende och läsande

Naturligtvis bor man bra inom den här gruppen. Alltså bra för sig själva. Om det är bra för samhället eller naturen eller tillgången till bostad åt alla, det är en annan sak. 68 procent äger i alla fall 2 – 4 eller flera bostäder.

Att de mest lästa tidningarna inom gruppen är DI Weekend (44 procent) och SvD (42 procent), kanske inte förvånar. Men att fler (28 procent) läser Aftonbladet än Veckans Affärer (20 procent) förvånade i alla fall mig.

 

För att sammanfatta och generalisera

Den svenska överklassen bor i Stockholm men äger ett flertal bostäder. De är företagare eller chefer inom privata företag. Inkomster från aktier och fastigheter tycks vara de viktigaste inkomstkällorna. De framstår som ganska inskränkta i sina ”intressen” och är uppenbara miljömarodörer med tunga fotavtryck i form av ett omfattande flygåkande och en stor bilpark.

Det tycks finnas starka skäl att bryta upp deras instängda och segregerade värld (av innanförskap?) och öppna upp för ett modernt miljötänk och mer kultur.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: