Bara nio procent?

Jag lyssnade för några dagar sedan på en debatt i radion mellan tre svenska EU-politiker: Jytte Guteland (s), Christopher Fjellner (m) och Peter Lundgren (sd). Det var ganska beklämmande att lyssna på. Efter att EU-kommentatorn Susanne Palme berättat att de ”rödgrönrosa” partierna är de som i praktiken gått längst för att göra något alls åt utsläppen av växthusgaser, fick vi höra de två högerpolitikerna rada upp argument för att inte göra mer.

Lundgren som representerar det parti som länge helt förnekat existensen av klimatförändringarna kallade åtgärderna för ”plakatpolitik” och ville ha en ”mer balanserad approach” där man ”måste låta tekniken ha en möjlighet att hänga med”. Han summerade detta resonemang med att säga att nollutsläpp ”det kommer aldrig att ske”. Så talar en som förnekat problemen, förvirrat debatten och nu fortfarande inte egentligen tagit in hur allvarlig situationen är.

Fjellner

Fjellner höll å sin sida med Lundgren om att det blir ”plakatpolitik” med skarpare krav ”eftersom EU och Sverige redan gör mest”. Sen säger han ett flertal gånger att EU bara står för nio procent av världens koldioxidutsläpp. Att det (därför) spelar så liten roll om inte resten av världen följer med. Att det därför är viktigast att istället ”inspirera” resten av världen att följa med.

Det här argumentet med ”de nio procenten” har legat kvar och skavt i mitt huvud i några dagar. Dels för att det är ett så väldigt dåligt argument, men också för att jag undrade om det verkligen stämde i sak.

Låt mig börja med det sista. Jag vet inte vilken källa Fjellner utgår från. Förmodligen räknar han som många andra förmodligen inte alls in utsläppen från de konsumtionsvaror som produceras i länder utanför Europa, men konsumeras här.

Chancel Piketty har undersökt de konsumtionsbaserade utsläppen på individnivå. De rikaste tio procenten av individerna i hela världen släpper ut hela 45 procent av alla utsläpp. Bland dessa 10 procent max-utsläppare lever 19 procent inom EU. (Carbon and Inequality: from Kyoto to Paris, Lucas Chancel & Thomas Piketty, s. 9-10).

Den genomsnittlige svensken bidrar årligen med drygt 11 ton CO2-utsläpp, varav 3,8 ton inom landet och 6,8 ton i andra länder samt 0,9 ton från resor och internationella transporter(Laestadius: Klimatet & omställningen s. 63). De rika har en större utsläpps-andel än de med lägre inkomster men detta är alltså ett genomsnitt.

Men Sveriges befolkning utgör ju bara 1,3 promille av världens hela befolkning. Med Fjellners sätt att resonera så är ju det så futtigt att det verkar meningslöst att bry sig. Eller? När börjar det i så fall bli meningsfullt att bry sig? Är det bara meningsfullt i Nordamerika som släpper ut 40 procent, men där USA under den nuvarande regimen förnekar problemen och dessutom bidrar till att förvärra dem? Det märkliga med Fjellners argumentation är att han inte rakt ut säger att vi inte ska göra något. Han förnekar inte problemen. Det han säger är att vi inte kan eller ska göra mer än vad som görs just nu, eftersom det finns andra som är så mycket värre.

Naturligtvis finns det alltid gränser för hur långt vi som individer eller grupper av människor är beredda att gå för att göra rätt. Naturligtvis har denna vilja att göra rätt ett samband med vad andra gör. Det är bland annat därför som rättvisa är en så viktig del av en verklig omställning.

Låt mig göra en enkel jämförelse, till exempel med vanlig nedskräpning. Om du bor på en plats som är väldigt skräpig så kan det säkert bidra till att motivationen för att motverka nedskräpningen blir lägre hos många individer. Ändå är ju det dumt. Och om du är någon sorts ledare, som ser och erkänner nedskräpningen, så kan det definitivt inte vara ett bra argument att vi ska låta bli att göra vad vi kan. Om du å andra sidan bor någonstans där det är mindre skräpigt så skulle väl ingen heller där tycka att vi inte ska göra vad vi kan för att hålla rent och göra det ännu finare, eftersom det finns så mycket skräpigare platser?

Fjellners argument är helt enkelt undanflykter. Så håller de på, han och hans kompisar, med undanflykter eller prat om allt annat än klimatfrågan. De värsta av dem har till och med mage att håna de unga människor som, utan att ha svar på alla frågor om hur (vem har det?!) kräver att de som är ledare och politiker behandlar klimatfrågan som den avgörande fråga för mänskligheten som den är.

Fjellner pratade om att ”inspirera” resten av världen. Om det går också att säga två saker. För det första att det bästa sättet att inspirera andra alltid varit och är att själv gå före. För det andra att det är lätt att tappa verklighetssynen när det talas om minskningar i procent. Även om mycket positivt också har hänt till exempel i Sverige, så är 11 ton per person både långt över den nivå som de flesta människor i världen ligger på och långt över den nivå som är tolerabel ifall människor på jorden ska lyckas med att uppnå de uppställda klimatmålen.

Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Ulf Flodin

     /  22 mars, 2019

    De tio störst utsläpparna släpper ut 45 % av allt?. Men summerat blir det ju 100 % i cirkeln. Förklara gärna..

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: