Liberalismen och regeringsmakten

När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället.

Så skrev UNT:s politiska chefredaktör Håkan Holmberg i en ledare i söndagstidningen med rubriken: ”Att återupptäcka liberalismen”.

Jag läste den samtidigt som jag i likhet med många andra funderar över regeringsfrågan. I någon mening kan jag hålla med Holmberg om att samhällen där ”liberalismen trängts undan” varit, blivit och är motbjudande samhällen. Frågan är ju vad som menas med Liberalism.

När Holmberg skriver att det handlar om ”insikten att samhället alltid präglas av mångfald och rörlighet och att detta inte är farligt utan fullt naturligt och legitimt” eller att man ”alltid betonat framsteg, ……… över traditioner” och hyst ”misstro mot maktkoncentration av alla slag och respekt för individens värde och värdighet” så är det ju sådant som jag och många –  ja de flesta –  som kallar sig socialister, också ställer sig bakom. När sådana värden trängts tillbaka eller förtryckts har vi också sett en nedmontering av både demokratin så som vi känner den och olika mänskliga rättigheter. Därför tyckte jag och skrev positivt (14 november) om det tal i riksdagen som Liberalernas ledare Björklund höll inför omröstningen om Kristersson som statsminister. Jag skrev att jag gladdes över den ”demokratiska anständighet” som han utvecklade när han beskrev den internationella högervågen och tog avstånd från att släppa fram den till regeringsmakten i Sverige. För jag vill inte leva i ett samhälle där mångfald bekämpas, enfald främjas och reaktionära och förtryckande värderingar får styra över olika gruppers eller individers liv.

Men så kom då utspelen om vilka krav som de partier som kallar sig liberala förde fram för att stödja en socialdemokratisk regering, istället för en m+kd-regering stödd av sd. Kanske är dessa krav också uttryck för en (annan) sida av liberalismen. Men knappast den socialliberala. Det handlade om angrepp på anställningstryggheten, sänkta ingångslöner, marknadshyror och ytterligare skattesänkningar för dem med höga inkomster. Inget av dessa krav handlar om ökad frihet för flertalet. De är alla krav som riktar sig mot majoriteten av arbetare och låginkomsttagare och skulle minska vår frihet. De är alla krav som skulle bidra till att öka istället för att minska klyftorna i samhället.

Deras krav för att släppa fram en socialdemokratisk regering handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”.  Om socialdemokraterna skulle gå med på detta så skulle det definitivt inte kunna kallas för en mittenpolitik. Det skulle innebära att socialdemokraterna släppte det sista av att vara ett parti för arbetare och låginkomsttagare. Det skulle i sin tur innebära att många socialdemokratiska gräsrötter skulle förlora hoppet och lämna socialdemokratin.

Uppenbarligen är ett sådant styre helt orimligt och för det socialdemokratiska partiet och för de flesta av oss som skulle förlora på en sådan politik, får vi hoppas att det inte blir av.

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Det innebär också att opposition, rörelse, aktivism utanför riksdagen nu inte bara är viktigt som alltid utan idag det helt avgörande för att bryta högeroffensiven.

%d bloggare gillar detta: