Frihet och mera klöver för alla?

Så bestämde sig då Annie Lööf och centerpartiet. Avskyn för den typ av regleringar och omfördelningar som är till nytta för arbetare och låginkomsttagare var trots allt större än avskyn för en regering och budget som tar stöd av SD. Enligt Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg fick Lööf ”nästan allt hon pekade på, men krävde mer.” Tydligen var Löfven beredd att gå med på både ”borttagen värnskatt redan nästa år, höjda försvarsanslag och marknadshyror i nya bostäder”, ja till och med diskutera ”turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd….bara parterna på arbetsmarknaden var med på tåget.” Det är beklämmande att ta del av. Men det räckte alltså inte för Lööf.

Det är svårt att tänka sig annat än att vi får en högerregering eller nyval nu. En högerbudget kommer vi tydligen få i alla fall, då de partier som kallar sig liberala kommer släppa fram en M+KD-budget. Med stöd av SD kommer denna budget då att få majoritet i riksdagen. För som Jimmie Åkesson nöjt konstaterade: ”det som skulle göra det svårt för oss finns inte med.”

Det är alltid lika märkligt att ta del av borgerliga politikers sätt att förpacka den egna politiken. Eftersom den politik som de står för egentligen gynnar en mindre del av befolkningen måste den torgföras som att den handlar om frihet eller ”liberalisering”. En socialist kan erkänna att det finns konflikter. Att en annan fördelning innebär att en del som har mer också borde avstå mer. Att det som är ökad frihet för några kan innebära minskad frihet för andra. Men så gör inte de borgerliga, av naturliga skäl. För dem gäller det istället att framställa den egna politiken som att den gynnar alla. I den mån det finns konflikter så är det inte mellan olika grupper som hyresgäster och fastighetsägare eller lönarbetare och arbetsköpare utan bara något som rör sig i idéernas värld. En strid om den bästa lösningen ”för alla”.

Så är det också när M+KD lägger fram sina skatteförslag. Som alltid upprepar de mantrat om att det ska löna sig att arbeta, trots att det till exempel finns statistik som visar att gapet mellan löneinkomst och sjukbidrag ökat, se denna bild från Ekonomistas:

Deras förslag till skattesänkningar innebär att statens inkomster minskar med 20 miljarder. Det ska bland annat ske genom att brytpunkten för att betala statlig skatt höjs från 40 600 kr till 42 000 kronor i månaden. Det är då viktigt att tänka på vad de flesta av oss tjänar. Enligt SCB var medianlönen i Sverige 2017 30 000 kronor i månaden. Det är alltså inte den genomsnittliga (medel)lönen (den är 33 700) utan ”den mittersta lönen i en grupp löner som sorteras i storleksordning från den lägsta till den högsta.” De flesta av oss kommer alltså inte ta del av denna skattesänkning. Sen vill M+KD också genomföra ett ytterligare s.k. jobbskatteavdrag. Enligt detta ska ”alla som arbetar få sänkt skatt med upp till 210 kronor i månaden.” Jag tror att det här är viktigt att ta fasta på just orden ”upp till” eftersom skattesänkningen naturligtvis kommer att vara lägst för dem med lägst inkomster.

Att M och KD framställer sina förslag som skattesänkningar för alla är ju bara vad som vi kan vänta oss. Så gör de alltid. Mer sorgligt är att journalister och media så okritiskt återger deras propaganda utan att granska den.

 

 

 

 

 

Liberalismen och regeringsmakten

När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället.

Så skrev UNT:s politiska chefredaktör Håkan Holmberg i en ledare i söndagstidningen med rubriken: ”Att återupptäcka liberalismen”.

Jag läste den samtidigt som jag i likhet med många andra funderar över regeringsfrågan. I någon mening kan jag hålla med Holmberg om att samhällen där ”liberalismen trängts undan” varit, blivit och är motbjudande samhällen. Frågan är ju vad som menas med Liberalism.

När Holmberg skriver att det handlar om ”insikten att samhället alltid präglas av mångfald och rörlighet och att detta inte är farligt utan fullt naturligt och legitimt” eller att man ”alltid betonat framsteg, ……… över traditioner” och hyst ”misstro mot maktkoncentration av alla slag och respekt för individens värde och värdighet” så är det ju sådant som jag och många –  ja de flesta –  som kallar sig socialister, också ställer sig bakom. När sådana värden trängts tillbaka eller förtryckts har vi också sett en nedmontering av både demokratin så som vi känner den och olika mänskliga rättigheter. Därför tyckte jag och skrev positivt (14 november) om det tal i riksdagen som Liberalernas ledare Björklund höll inför omröstningen om Kristersson som statsminister. Jag skrev att jag gladdes över den ”demokratiska anständighet” som han utvecklade när han beskrev den internationella högervågen och tog avstånd från att släppa fram den till regeringsmakten i Sverige. För jag vill inte leva i ett samhälle där mångfald bekämpas, enfald främjas och reaktionära och förtryckande värderingar får styra över olika gruppers eller individers liv.

Men så kom då utspelen om vilka krav som de partier som kallar sig liberala förde fram för att stödja en socialdemokratisk regering, istället för en m+kd-regering stödd av sd. Kanske är dessa krav också uttryck för en (annan) sida av liberalismen. Men knappast den socialliberala. Det handlade om angrepp på anställningstryggheten, sänkta ingångslöner, marknadshyror och ytterligare skattesänkningar för dem med höga inkomster. Inget av dessa krav handlar om ökad frihet för flertalet. De är alla krav som riktar sig mot majoriteten av arbetare och låginkomsttagare och skulle minska vår frihet. De är alla krav som skulle bidra till att öka istället för att minska klyftorna i samhället.

Deras krav för att släppa fram en socialdemokratisk regering handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”.  Om socialdemokraterna skulle gå med på detta så skulle det definitivt inte kunna kallas för en mittenpolitik. Det skulle innebära att socialdemokraterna släppte det sista av att vara ett parti för arbetare och låginkomsttagare. Det skulle i sin tur innebära att många socialdemokratiska gräsrötter skulle förlora hoppet och lämna socialdemokratin.

Uppenbarligen är ett sådant styre helt orimligt och för det socialdemokratiska partiet och för de flesta av oss som skulle förlora på en sådan politik, får vi hoppas att det inte blir av.

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Det innebär också att opposition, rörelse, aktivism utanför riksdagen nu inte bara är viktigt som alltid utan idag det helt avgörande för att bryta högeroffensiven.

%d bloggare gillar detta: