Den ”rimliga” högervågen

Det är helt naturligt. Det är så det bör vara. Det är så jag vill ha det.

                                                                                              Jimmie Åkesson

Så sa SD:s partiledare i riksdagen idag den 14 november inför den omröstning om Ulf Kristersson som statsminister som sen genomfördes. Tack och lov fick han inte som han ville ha det.

Oavsett åsikter så var det ett flertal mycket skickliga talare som argumenterade utifrån sina respektive partiers ståndpunkter (den typen av skickliga talare som nog skulle kunna argumentera lika starkt för i princip vad som helst). Åkesson la också som ofta sina argument mycket skickligt. Han sa att SD inte hade fått några ”garantier” av M+KD och att de därför hade ”starka skäl att rösta nej”, men att de ändå skulle rösta ja till Kristersson. Skälet till SD:s ja var att ”vi ser ett nytt politiskt landskap växa fram i Sverige precis som i övriga västvärlden”. I detta ”nya politiska landskap” menade han att ”de två extremt liberala partierna i Sveriges riksdag” dras till S+MP+V ”där de hör hemma”, medan å andra sidan M+KD närmar sig en ”konservativ sammanslutning”. Detta kallade Åkesson med sitt vanliga sätt att uttrycka sig för ”en rimlig riktning där vi mer börjar likna andra länder i Europa” med ”konservativa samarbeten”. Det var detta han såg som ”helt naturligt”, ”så det bör vara” och som han ville ha det.

Liberalernas Björklund hade precis innan  beskrivit denna ”rimliga riktning” av ”konservativa samarbeten” med ett uppfriskande ideologiskt klarspråk. Han konstaterade att vi genomlever en kraftfull högervåg över hela västvärlden. Han exemplifierade med Trump, Brexit, Le Pen, Polen, Ungern, Österrike och Italien och påtalade att det är i detta sammanhang som SD ingår. Han konstaterade också att denna högernationalism prövats i Europas historia med fruktansvärda resultat.

I det dystra politiska läge som vi befinner oss i måste jag som socialist säga att jag gläds över att det ändå finns en sådan demokratisk anständighet inom delar av borgerligheten. Självklart har både ledningen för C och L utsatts för hårda påtryckningar från mäktiga grupper inom det som brukar kallas svenskt näringsliv. Detta nämnde naturligtvis inte Björklund. Däremot sa han att han under sina 25 år i politiken aldrig upplevt så mycket personligt riktat hat från det som han kallade ”högerns svans”. Dessa personer i SD och moderaterna (tänk Hanif Bali) som blivit allt mer aggressiva samtidigt som SD växt ger en försmak av det samhälle som de konservativt högernationella eftersträvar.

Trots den nu djupa sprickan i den borgerliga parti-sammanslutning som ett antal år har kallat sig för ”alliansen” så fortsätter centerledaren Annie Lööf att tala om att hålla samman denna men kombinera det med blocköverskridande samarbeten med MP och S. Det är svårt att tro på. Och svårt att förstå hur hon tänker. Framtiden kommer utvisa om det går att lappa ihop det borgerliga blocket.

Idag röstade 195 av riksdagens ledamöter nej till en reaktionär högerregering mot 154 ledamöter som röstade ja. Oavsett mina egna åsikter eller önskningar i frågan verkar det uppenbart att det är C+L som har bollen nu. Vi har ett reaktionärt block på 154 ledamöter (M+KD+SD). Vi har två mittengrupper S+MP med 116 ledamöter och L+C med 51 ledamöter. Tillsammans skulle dessa ha 167 ledamöter om de slog ihop sina påsar. Det är inte en absolut majoritet (175 av riksdagens 349) men de skulle ändå bli den största gruppen. Om detta läge uppstod så är frågan hur Vänsterpartiet med sina 28 ledamöter ska ställa sig. Jag tycker nog att det – även om vänstern önskar en rödgrön regering – vore rimligt att i ett sånt läge, som det heter, ”släppa fram” en sådan regering, för att sedan driva en tydlig vänsteropposition.

För alla sorter av vänstermänniskor är däremot alla former av politiskt påverkande arbete ute i samhället nu det avgörande.

80 år sedan Kristallnatten

Den förföljelse som Hitler gjorde på oliktänkande på sin tid, det är samma idag. Då var det judarna, idag är det SD.

Bert Karlsson till Nyheter24.

Denna hårresande jämförelse mellan ett folkmord och det faktum att SD ännu inte släppts in i ett regeringssamarbete i Sverige säger väldigt mycket om den tid vi lever i. Jag har inte sett att KD-ledaren Busch-Thor tagit avstånd från detta yttrande av hennes kompis från årets valrörelse.

Men låt mig påminna lite om historien och ge ett tips för dem som bor i Stockholm.

I november 1938 hade de tyska nationalsocialisterna haft makten i sex år sedan de släppts fram till den av det borgerliga Tysknationella Folkpartiet. Tyskland hade under året anslutit Österrike och annekterat delar av Tjeckoslovakien. I Tyskland hade alla delar av arbetarrörelsen krossats och man hade påbörjat ”ariseringen” som syftade till ett ”judefritt” Tyskland. Detta började med att judarna fråntogs sina medborgerliga rättigheter men blev med tiden allt våldsammare.

      Grynszpan

Den 7 november fick de nationalsocialistiska makthavarna en förevändning för att ytterligare trappa upp våldet. Denna dag 1938 blev den tyske diplomaten Ernst vom Rath skjuten på den tyska ambassaden i Paris. Skytten var den 17-årige polske juden Herschel Grynszpan som flytt från Tyskland till Frankrike. Han hade precis nåtts av budet om att hans familj, som var kvar i Tyskland, var på väg att deporteras till Polen och en säker död. Grynszpans attentat ledde till att han själv skickades tillbaka till Tyskland där han dog 1944 eller -45. Men attentatet blev en förevändning för och en del i den nazistiska propaganda som ledde till Novemberpogromerna* mot judar i Tyskland mellan den 7 och den 13 november 1938. Dessa pogromer var noga planerade sedan länge. Men genom attentatet fick nationalsocialisterna en förevändning som de använde väl i sin propaganda. Denna våldsorgie kulminerade natten mellan den 9 och 10 november. Hundratals judar mördades, 267 synagogor brändes ned och mellan 20 – 30 tusen judar fördes till koncentrationsläger. 7500 butiker ägda av judar vandaliserades. Den mängd med krossat glas som täckte gatorna har gett upphov till namnet Kristallnatten för den 9 november. En egentligen allt för mild beskrivning av de avskyvärda pogromerna som var inledningen på Förintelsen. Men detta namn och minnet av dessa händelser har levt vidare.

Torsten Kälvemark berättar i en mycket intressant artikel i Aftonbladet om hur den tidens högerparti (föregångaren till dagens moderater) agerade 1938 i förhållande till det som hände i Tyskland:

När en rad politiska partier efter Novemberpogromen inbjöd till ett opinionsmöte i Stockholm med bland andra Torgny Segerstedt som talare tackade det dåvarande Högerpartiet nej. Deras talesperson pekade på vikten av utrikespolitisk balans och framhöll att politiska partiers meningsyttringar om händelser och företeelser i främmande stater alltid måste ske med ”måtta och behärskning”.

Kälvemark skriver bland annat också:

Åttio år har gått och man kunde tro att tiderna förändrats. Ändå finns det i dag politiska partier där man funderar på om det finns religioner som inte kan uppblandas med andra folk. Det diskuteras om judar och samer är svenskar. Eller om de som flyr från krig och förtryck möjligen är ideologiska smittbärare. Främlingsföraktet tycks alltså vara konstant. Det är föremålen som växlar.

 

I morgon fredag den 9 november kan du som bor i Stockholm delta i en manifestation till minne av Kristallnatten 1938 som ordnas på Sergels torg kl. 17:30 av Rött Forum och några andra organisationer inom arbetarrörelsen i Stockholm.

 

*Pogrom är ett ryskt ord som betyder våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp.

Drastisk minskning av antalet som uppfattar sig som demokrater?

Tänk dig att andelen medborgare som kallar sig själva för demokrater skulle minska kraftigt på några år. Tänk dig då också att den växande grupp som inte ville kalla sig för demokrater skulle motivera det med att de inte visste vad begreppet demokrat står för eller att de ansåg att begreppet tagits över av vänstern och dessutom bara handlade om (andra) människor med ringa makt i samhället.

Visst vore det intressant att seriöst diskutera vad som egentligen menas med demokrati. Vi skulle kunna se att det finns ganska olika sätt att uppfatta begreppet och försöka fylla det med ett levande innehåll. Men vi skulle också lära oss att; javisst, begreppet demokrati har inte alltid varit självklart att försvara. Det ligger en kamp bakom som flyttat fram positioner. Och det är vissa politiska riktningar som mer än andra bidragit till detta. Ja, vissa andra var i det längsta till och med mot införandet av olika demokratiska rättigheter.

Men visst vore det samtidigt skrämmande. För även om det finns olika sätt att uppfatta demokratin och det går att tänka att det finns demokratiska brister även i ett land som Sverige, så är det ändå oerhört viktigt att de flesta sluter upp bakom de demokratiska landvinningar som uppnåtts. Alltså att de flesta uppfattar sig som och kallar sig för demokrater. Om en växande grupp av medborgare inte skulle göra det så skulle vi på goda grunder se det som ett bakslag och känna oro över vart vi var på väg.

Som ni säkert redan förstått tänker jag på (och jämför) med den undersökning som gjorts av SIFO om begreppet feminist/feminism. Enligt denna undersökning så var andelen män mellan 30-64 år som kallar sig feminister ungefär 50 procent 2014. Men nu 2018 hade den minskat till ungefär 25 procent. Bland kvinnor hade istället andelen ökat till 72 procent idag. Den högsta andelen som betraktade sig själva som feminister fanns bland kvinnor i åldersgruppen 15-29 år.

Ord är ord. Och det vi gör är naturligtvis viktigare än det vi säger. Du kan naturligtvis som man uppträda som en skitstövel mot kvinnor i det verkliga livet, samtidigt som du kallar dig feminist och till och med är väl insatt i olika feministiska teorier. Och tvärtom kan du vara en schysst typ även om du varken kallar dig själv feminist eller något som helst annat ord som slutar på -ist eller -al.

Men ändå. Ord har också betydelse. Visst, det går att göra frågan komplicerad. Precis som med moderna socialistiska texter som kommer från universitetsvärlden så stöter jag emellanåt på svårbegripliga texter om feminism, som får mig att undra om jag platsar. Det finns naturligtvis oenigheter och skilda uppfattningar om vad feminism är eller vad vi ska göra i olika frågor. Det finns också sekterism och exkluderande bland dem som kallar sig feminister precis som inom de flesta rörelser. Men det ändrar inte det grundläggande: vill vi ändra på det förtryck och den underordning som gällt för kvinnor under århundraden, vill ha ett samhälle och en värld där vi är jämställda och jämlikar, då är vi feminister.

Att alltfler kommit att omfatta ordet feminist som en självklarhet är (eller har varit) ett uttryck för framsteg som uppnåtts. I SVT:s partiledarutfrågning i slutet av augusti kom till och med moderatledaren Kristersson ut som feminist:

…..jag har en gammal bild av feminism från min ungdom, då var vänster och feminism samma sak. Så är det inte längre och då är jag inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag har tre döttrar, jag tycker de ska ha samma rättigheter som alla killar. Ja, jag är feminist.

Än så länge ligger moderatledaren här långt före de flesta av sina anhängare. För enligt SIFO-undersökningen så är det mycket tydligt att de som uppfattar sig som feminister är betydligt färre på den politiska högerkanten. Så här fördelade det sig enligt undersökningen:

Vänsterpartiet: 87 procent

Miljöpartiet: 62 procent

Centerpartiet: 55 procent

Liberalerna: 52 procent

Socialdemokraterna: 52 procent

Moderaterna: 28 procent

Kristdemokraterna: 24 procent

Sverigedemokraterna: 15 procent

 

Det är inte bara så att det finns socialistisk och borgerlig feminism. Det är dessutom så att stödet för begreppet – men också för dess innehåll – minskar ju längre ut på högerkanten vi tittar. Och det är svårt att inte se det minskade stödet för begreppet feminism bland män som ett uttryck för högervindarna i dagens värld. Desto viktigare är då alla de kvinnor som numera på ett självklart sätt omfattar begreppet. Men också vi män som har att övertyga andra män om att också vi har allt att vinna på ett jämställt samhälle. Det som högern gör är ju att ställa olika grupper – som borde ha gemensamma intressen – mot varandra. Att leva i ett samhälle där vi sparkar neråt (och slickar uppåt) är inte bra annat än (möjligen) för dem allra högst upp i samhällets topp.

 

%d bloggare gillar detta: