Moderaterna och det ”ypperliga konservativa blocket”

Högerpartiet är ett på konservatismens idé grundat framstegsparti. Dess åskådning bygger på ansvaret för vad vi ärvt och skall utveckla för att överlämna till kommande släktled. Högerpartiet slår fast, att Sveriges folk av ålder är ett kristet folk och att den kristna tron är en oumbärlig, uppehållande och renande kraft i samhället. Högerpartiet vill bygga Sverige på den nationella samhörighetens grund.

 

Dessa rader är tagna från ett principprogram för Högerpartiet från 1956. Det är det parti som sen 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet och numera heter Nya Moderaterna. Då 1969 var begreppet ”höger” inte så populärt. Det var inte någon bra tid för högern helt enkelt. I riksdagsvalet året därpå (1970) fick partiet – trots namnbytet –  11,5 procent.

Alla partier förändras med tiden och de ovanstående formuleringarna låter ganska annorlunda mot det nu gällande nyliberala programmet för moderaterna, där ord som frihet och människovärde är honnörsord. Men visst är det ändå något som låter mycket välbekant med de ovanstående frasernas betoning av konservatism, nationalism och kristendomen som den självklart överordnade religionen. För mig låter det som formuleringar som du skulle kunna hitta hos sverige- eller krist-demokraterna idag 2018. Hos SD som en mjukare framtoning än det nazistiska ursprunget och hos KD som ett uttryck för sådant som nog alltid funnits i KD men skärpts under det nuvarande ledarskapet.

Efter nyorienteringen mot (ny-)liberalism hos moderaterna var de konservativa strömningarna inte så synliga inom svensk politik. Idag är de åter starka genom SD och KD. Det handlar inte bara om en grumlig nationalism och mer eller mindre tydlig rasism, om att det nu åter är assimilation som ska gälla istället för integration, eller om det icke-sekulära synsättet där kristendomen ska vara överordnad för oss alla. Nej det är en konservativ syn i en mängd frågor som rör synen på kvinnors hittills tillkämpade rättigheter, synen på familj eller olika typer av relationer, synen på sexualitet, synen på brott och straff och så vidare.

Men detta arv från högern/moderaterna som tagits upp av andra har förmodligen aldrig helt försvunnit inom det moderata partiet eller bland de traditionella högerväljarna. Idag framhålls det av många kommentatorer att alliansen dras från två håll av den nuvarande parlamentariska situationen. Men förmodligen gäller detta även i viss mån det moderata partiet. Det är en skillnad mellan de hittillsvarande markeringar som Centern och Liberalerna gjort om att inte släppa in SD till inflytande över politiken och Kristerssons uttalande om att ”inte utesluta stöd ifrån något parti”: ”Alla får gärna rösta på Alliansen politik”. Men här finns fortfarande en otydlighet hos m-ledaren. Denna otydlighet finns däremot inte alls hos en stor del av de aktiva moderatpolitikerna ute i landet.

När Expressen den 18 september frågade 609 m-politiker om de tycker ”att M ska ta makten med hjälp av SD-förhandlingar om det krävs” så svarade över hälften av dem ja. Denna tydlighet har jag ännu inte uppfattat hos moderatledningen. Hos dessa moderatpolitiker är uppenbarligen inte avståndet till SD så stort att det känns omöjligt att förhandla med dem och därmed ge dem inflytande över den förda politiken. Många av dem kanske rentav kan tänka sig en M+KD+SD-regering, det som Åkesson vid TV4:s avslutande valutfrågning kallade för ”en ypperlig konstellation” för ett konservativt block.

När öppnar han munnen om sd?

Samtidigt säger ju dessa m-politiker på ett sätt sanningen. Utan någon typ av uppgörelse med och inflytande för SD kommer inte moderaterna eller för den delen ”Alliansen” kunna ta makten.

Frågan är hur länge Kristersson och den övriga partiledningen kan fortsätta att låtsas som om de skulle kunna ta regeringsmakten utan att samtidigt ge SD någon makt.

Vad menar Busch Thor?

….vi måste komma ifrån den här ängsligheten där man är så osäker på vilka grundläggande värderingar man står för att man låter hela den svenska politiken bli paralyserad av Sverigedemokraternas existens.

 

Så uttryckte sig KD-ledaren Ebba Busch Thor (EBT) till SVT igår i samband med riksdagens öppnande.

Det är ett yttrande som jag funderar över. Yttrandet fälldes tillsammans med att hon uttryckte att ”hon inte är rädd för att ta stöd av SD om det innebär att Alliansen hamnar i en regeringsställning”. För som hon också sa ”Finns det en chans att göra skillnad i en regeringsställning med en alliansregering då bör vi också ta den möjligheten”.

Den ”ängslighet” som EBT kritiserar riktas helt klart mot de borgerliga kompisarna i L och C inom den alltmer krackelerande ”alliansen”. Hon framställer det som att hon och KD är säkra på sina ”grundläggande värderingar”, till skillnad då från ledarna för L och C.

Vilka är då dessa grundläggande värderingar som EBT säger sig vara så trygg i? Ja sanningen är väl att KD under ledning av EBT är det parti som kommit att hamna närmast SD när det gäller värderingar och politisk framtoning. Det sorgliga med detta var att det bidrog till att de vann en hel del nya röster främst från moderaterna men knappt några alls från SD. Men krattat manegen för SD har de gjort.

I användandet av de ”grundläggande värderingarna” har det funnits en uppenbar oförmåga att beskriva SD på ett hederligt eller sanningsenligt sätt. När den förra moderatledaren hösten 2016 yttrade att SD var ett rasistiskt parti gick EBT emot detta. I en intervju på Rapport den 1 september 2016 svarade hon på frågan om SD är ett rasistiskt parti så här: Ser man strikt till deras program så tycker jag inte att man kan göra det påståendet”. Hennes argumentation för detta påstående handlade sedan om att det fanns delar i SD:s program som ”handlar om skattesänkningar eller att arbete ska löna sig”. Till ett sådant yttrande kan man instämma med näringslivsprofilen och f.d. ordföranden för Nobelstiftelsen Marcus Storch. Häromdagen angrep han i DI de växande delar av näringslivet som ger sitt stöd till SD. Han sa bland annat: ”Jag brukar fråga min omgivning hur många som har läst Sverigedemokraternas partiprogram. Det är inte många. Det vore en väldigt nyttig läsning”. Man kan på liknande sätt undra ifall EBT läst SD:s program och skrivningarna om ”nedärvd essens” eller ”lojalitet till den svenska nationen”. Det skulle ändå förvåna mig ifall EBT inte läst SD:s program. Samtidigt blir då slutsatserna desto värre.

Anledningen till att EBT gärna sätter sig i en regering med stöd av SD beror på att hennes grundläggande värderingar inte befinner sig så långt bort från stödpartiet och att makten är viktigast av allt. Men hon är säkert trygg i dessa värderingar.

Räcker marknaden för att lösa klimatfrågan?

Marknadsbaserade åtgärder kommer inte att räcka – inte ens höga priser på fossila bränslen. Det måste finnas en övergripande vision och nära samordnade planer. Annars är en snabb omvandling på systemnivå mot globala hållbarhetsmål otänkbar.

 

Detta är inte ord från någon radikal miljögrupp eller något vänsterparti. Det är ord hämtade ur en kommande rapport från FN: ”Global Sustainable Development Report 2019”. Rapporten omnämns i en artikel i Veckans Affärer (VA). Jag har däremot inte sett att den omnämnts i andra svenska medier. Den borde annars få många som intresserar sig för miljö, klimat och samhälle att höja på ögonbrynen. Artikeln i VA har rubriken: ”Marknadskrafterna dödar planeten – dags för nytt ekonomiskt system.” Åsikten att vi måste ”omvärdera det ekonomiska systemet för att hinna agera i tid” är väl inte något som normalt uppskattas av de typiska läsarna av Veckans Affärer?

De 15 forskarna bakom rapporten utsågs bland över 60 experter inom natur- och samhällsvetenskap som nominerats till FN:s generalsekreterare. I presentationen av rapporten skriver man att den ”utgör resultatet av en pågående dialog mellan forskare på alla relevanta områden om hållbar utveckling över hela världen.”

Rapporten slår alltså fast att vi redan har nått långt bortom den fysiska gränserna för vad vår planet klarar av. Men det är i kapitlet ”Transformation: The Economy” som forskarna även drar slutsatser om vilka ekonomiska och politiska förutsättningar som krävs i våra samhällen för att åstadkomma en verklig omställning. Man behandlar omställningar som behöver göras när det gäller transporter, mat, boende. Därefter menar rapporten att det tydligt framgår, av de åtgärder som de tar upp på dessa områden, ”att stark politisk styrning krävs” (”strong political governance is required to accomplish the key Transitions”).

Forskarna avvisar marknadsmetoden att prissätta och låta utsläpparna betala i förhållande till sina utsläpp av koldioxidutsläpp som en otillräcklig lösning:

Som ett politiskt verktyg saknar  prissättning på koldioxid det avgörande elementet att kunna samordna en mängd olika ekonomiska aktörer mot ett gemensamt mål. Enskilda aktörer skulle ha incitament att minska koldioxidutsläppen, men de skulle fortfarande konkurrera genom sin egen affärslogik, det skulle inte finnas något sätt för att säkerställa att någon affärslogik skulle stödja övergången till hållbarhet på en systemnivå.

Dessutom har det under de senaste åren varit extremt svårt att lösa nästan allting med så stor inverkan på internationell nivå.

Forskarna menar att den mest sannolika möjligheten till att initiera omställning till hållbarhet vore att ”en grupp av progressiva stater tog ledningen”. Det skulle då kräva ”ett ekonomiskt tänkande som möjliggör stora offentliga investeringsprogram å ena sidan och stark reglering och skydd för miljön å andra sidan.”

Det här är ju tankar som låter bra för en ekosocialist som jag. Det går att se – ja, jag tycker det är alltmer uppenbart –  att det nuvarande ekonomiska systemet står hindrande i vägen för en omställning….. Men den åsikten får inte misstolkas. Den betyder inte att vi ska vänta med de åtgärder som är nödvändiga nu i väntan på den stora systemförändringen. Det betyder att vi måste kämpa för alla typer av åtgärder, även de som kolliderar med kapitalismens logik. Det betyder att öka politikens inflytande över ekonomin. Och det betyder att åtgärderna visar framåt mot en annan typ av ekonomi.

I huvudet på SD-ledaren Mattias Karlsson

Igår postade jag några tankar om valet här på bloggen. I sammanhanget nämnde jag en text som SD-ledaren Mattias Karlsson lagt ut på ”sociala medier”, som skärmdumpats, inte är en förfalskning och som spridits vida omkring. Det finns anledningar att syna den här texten. Min vän Peter Widén, socialist, pensionerad metallarbetare, Eskilstunabo och en av personerna bakom den utmärkta nättidningen eFolket har gjort det. Jag har fått medgivande av honom att återge hans text här på bloggen.

Först kommer skärmdumpen av det som Mattias Karlsson skrev, därefter följer Peter Widens text:

 

Så låter han, Mattias Karlsson. Vi vet att SD föddes i en nazistisk miljö. Då gamla reaktionära stofiler och SS-veteraner promenerade tillsammans med vilsna skinheads och lade ner kransar för krigarkonungen Karl XII. Jimmie Åkesson och hans drabanter har lagt ner stor möda på att ändra sin image. Konservativa nationalister vill de kallas. Låt gå för det. Men denna konservativa nationalism bär med sej en kärna. En kärna om vi kan se i full dager i Karlssons inlägg. Det handlar om en liten patriotisk skara som ska leda nationen i en existentiell kamp. På liv och död! Nationen är hotad enligt Karlsson.

Vad är detta om inte som taget ur olika fascistledares svammel på trettiotalet. Men låt oss analysera lite närmare vad Karlsson säger.

-”Sverige är riktigt illa ute. Det har vi varit vid flera tillfällen i vår historia. Många gånger har det sett helt hopplöst ut. Vårt land har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.”

Här når svamlet och okunnigheten oanade höjder. För det första har Sverige aldrig varit ockuperat. Aldrig! Talet om fogdar pekar på att han menar unionstiden under medeltiden då Sverige och Danmark hade gemensam regent och några fogdar hade utländsk bakgrund. Men ”Sverige” (under feodalismen fanns inte nationalstater på det sätt vi idag menar. En furstes domäner följde inga språk eller kulturgränser) var inte ockuperat av ”Danmark”. Området hade gemensam furste. När Gustav Vasa ledde upproret mot Kung Kristian och när Kristian organiserade ”Stockholms blodbad” (då adliga motståndare till Kungen halshöggs) handlade det inte om kamp mellan nationer. Det handlade om kamp aristokrater emellan. Där förvisso båda sidor sökte stöd hos olika lägre klasser, hantverkare och bönder. Gustav Vasa fick med sej dalabönderna. Bara för att efter att han säkrat sin makt vända sej mot dem. Bönderna i Dalarna och Småland undertrycktes med blodigt förtryck.

Ja de arbetande klasserna, bönder, hantverkare och senare lönearbetare, har sannerligen fått utstå det mest grova förtryck. Men inte från några ”utländska ockupanter” utan från den svenska överklassen. På medeltiden och under stormaktstiden från adeln, från och med kapitalismens framväxt också från kapitalägarna.

Det är en historia om klasskamp, Mattias Karlsson. Högerideologer och fascister har alltid förnekat och förträngt klasskampen. Deras budskap har alltid varit att ”nationens” alla klasser har gemensamma intressen och att klasskamp är splittrande och av ondo. Men det kapitalistiska samhället är ett klassamhälle. Fascismens och högerns politik går ut på att de undertryckta klasserna ska acceptera klassamhället och i ”nationens” intresse inte försöka ändra på den orättvisa ordningen.

Men låt oss gå vidare. Hur är det med följande Mattias Karlsson-citat:

”….vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.”

Vad snackar han om? När hände detta? I verkligheten var det så att det var Sverige som under 1600-talet och fram till Kalle dussins död 1718 var en europeisk stormakt. Som ideligen anföll andra länder. Som under det fruktansvärda 30-åriga kriget 1618 -1648 plågade befolkningarna i Tyskland. Sverige hade en allt för liten befolkning för att bära upp den gigantiska militärapparaten och bondebefolkningen fick betala med utskrivningar och beskattning. När Karl XII äntligen fick en kula i huvudet när hans trupper belägrade Fredrikstens fästning i Norge drog många svenskar en lättnadens suck. Historiker har tvistat om det var en kula från fästningen eller en svensk kula som gjorde slut på eländet. Hur det än var med det så låt oss skicka en tacksam tanke till skytten som för 300 år sedan hjälpte till att få slut på Sveriges stormaktstid.

I en intervju har Karlsson enligt Sveriges Radio menat att det var under 1800-talet som Sverige var ockuperat. Om han sagt det så kan man bara ta sej för pannan. Men han är inte ensam om okunnighet i historia. Han är i gott sällskap av Jimmie Åkesson.

När Åkesson i en utfrågning fick några så kallade snabbfrågor (ett i och för sej löjligt inslag i politikerintervjuer) så blev det katastrof. Han fick bland annat dessa två frågor:

1) När fick den svenska flaggan sitt nuvarande utseende?

2) När separerades Finland från Sverige?

Det är säkert många som inte kan svara på rak arm på detta. Det är inget konstigt. Vi har olika intressen och minns inte allt. Men när en partiledare som betecknar sej som konservativ nationalist och kräver att nyanlända ska göra den svenska historien till sin för att kunna bli medborgare inte kan svaret på dessa frågor då är det, milt uttryckt, anmärkningsvärt.

Svaret på den första frågan är 1906 efter att unionen mellan Norge och Sverige upplösts 1905. Innan unionsupplösningen fanns det en norsk symbol i ena övre hörnet.

Åkesson hade inte en susning och gissade hej vilt.

Svaret på den andra frågan är 1809, när Ryssland erövrade Finland. Inte heller här hade Åkesson en susning och hans gissningar var lika vilda. En politisk ledare som kallar sej nationalist och kulturkonservativ svensk har uppenbarligen inte varit i närheten av Runebergs ”Fänrik Ståls Sägner”! Undertecknad famlade efter skämskudde i TV-soffan.

Åkesson ska intervjuas hos Skavlan. Vi har redan fått se utdrag. Han försvarar sin kompis Mattias och menar att det pågår en kulturkamp. Motståndarna är ”68-vänstern” som under många år fått propagera mot nation och nationalism. Med ”sextioåttor” menar man ju oss som var aktiva under det radikala året 1968. Det är sant att sextiotalet vänstervåg hade långtgående effekter. Förändringarna började redan innan 1968. Till exempel kom stora delar av befolkningen att befria sej från illusionen om USA som frihetens fanbärare och en stor del av befolkningen vanns för kritiken mot USA:s krig i Vietnam och för de förtryckta folks frihetskamp. Vi fick också en begynnande feministisk rörelse, En stark opinion för daghem åt alla. Förbud mot barnaga. ”Sextioåttorna” bidrog till radikaliseringen på arbetsplatser och i fackföreningar. Nya lagar på arbetsmarknaden som Las och MBL såg dagens ljus. Med mera. Jimmie Åkesson ser arvet efter 1968 som något som han vill bekämpa. En kamp på liv och död enligt Mattias Karlsson. Det är bra att SD talar klarspråk. Dom demokratiska reformer och värderingar som har sin grund i ”1968” vill SD bekämpa. Och dom drar sej inte för att göra det med ”fake history”.

Peter Widén

Tankar om valet 2018

Så verkar då valresultatet vara klart.

De borgerliga partierna i den s.k. alliansen ökade lite i väljarkåren trots att det traditionella högerpartiet moderaterna minskade mest av alla partier (minus 3,5 procent). Den gemensamma lilla ökningen för de borgerliga partierna beror på att kd ökade med 1,8 procent och att centern ökade med 2,5 procent.

Det parti som ökade mest var sd med plus 4,7 procent.

Den rödgrönrosa sidan backade kraftigt, socialdemokraterna med 2,8 procent, miljöpartiet med 2,5 procent och FI utplånades i stort sett sedan förra valet. Det är bara vänsterpartiet som går framåt med 2,3 procent.

 

SD överskattat och övergött med pengar

Sd nådde alltså 17,5 procent. Det är en skrämmande hög siffra för alla som vill leva i ett demokratiskt samhälle. Men det är ändå betydligt lägre än vad som gissades i många uppblåsta opinionsundersökningar eller bland de egna anhängarna. På valnatten kunde vi t.ex. höra en självsäker partisekreterare Jomshof slå fast att de skulle få över 20 procent. Så blev det nu inte. Och trots att det blev allt tydligare under valvakan att sd inte skulle nå 20 utan snarare 17 procent fortsatte programledare och experter upprepa att nästan ”var femte väljare” röstat på SD, trots att det inte var sant. Man kan undra om siffrorna kanske skulle ha varit lägre ändå ifall sd inte blåsts upp på detta sätt av opinionsinstitut och olika etablerade medier. Johan Anderberg resonerar om hur Sverigedemokraterna kunde överskattas med en halv miljon röster i en intressant artikel i Expressen:

….hur bra hade Sverigedemokraterna gått om vi inte tjatat om att det gick bra för dem? Inom socialpsykologin talar man om bandwagoneffekten – att människor tenderar att anta åsikter som de tror att majoriteten av omgivningen har.

Att SD hade mycket ekonomiska resurser till sitt förfogande framgår nu som en följd av att lagen om öppen redovisning antogs 2014. De partier som får mest pengar (m+sd) var de som mest motsatte sig denna lag. De hade väl anledning att tänka att den som spårade pengarna kunde dra en del ofördelaktiga slutsatser. Som ni kan se hade dessa två högerpartier resurser totalt överlägsna de andra partierna.

 

Att förstå SD:s framgång

Dessa feta resurser hade naturligtvis betydelse även om moderaterna trots sina resurser backade och det definitivt inte räcker för att förklara sd:s framgångar. Hur ska vi då kunna förstå dessa framgångar? En av de bästa analyserna av detta tycker jag görs av Kent Werne i en artikel i Dagens ETC 13 september där han bland annat skriver:

Det var i detta ofärdsland som Sverigedemokraterna tog klivet in i riksdagen och växte till kammarens tredje största parti. Och enligt en ny studie – ”Economic Losers and Political Winners: Sweden’s Radical Right” – är det mer än ett sammanträffande. SD:s ökning kan till stor del skyllas på den nymoderata arbetslinjen och på finanskrisen, menar forskarna. Såväl SD:s lokalpolitiker som partiets väljare återfinns oftast bland det senaste decenniets förlorare: De som står utanför arbetsmarknaden (outsiders) och de som riskerar förlora försörjningen och fotfästet (osäkra insiders).……..
Att arbetarklassen har osynliggjorts av medierna, samtidigt som Socialdemokraterna har jagat ”mittenväljare” och moderaterna har slagit in en kil mellan ”de som arbetar” och ”de som går på bidrag”, har dock gett rasismen ökad betydelse. Ser arbetarklassen sig själv om den inte benämns? Om den splittras av nyliberala tankefigurer? Om Sverige och svenskarna till slut blir den enda föreställda gemenskap som erbjuds de utsatta och otrygga individerna? Om man får höra att fusket, bidragstagandet och invandringen är problemet, inte klyftorna, skatteflykten och mångmiljardvinsterna i välfärden.

 

SD: partiet där vidrigheterna ständigt pyser ut

Åkesson avslutade den sista valdebatten genom att säga rakt ut det som är hans och partiets åsikt: ”De passar inte in i Sverige”. Från SD:s gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson pyste ett unket uttalande (som inte är en förfalskning) om att de utsetts av ”ödet” till att utföra en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” där det handlar om ”seger eller död”. Fundera över de olika tolkningsmöjligheterna här bland sd:s anhängare och svans:

 

Socialdemokratin

28,3 procent är det lägsta resultat som socialdemokratin uppnått. Ändå är s fortfarande det klart största partiet och raset är inte totalt på samma vis som i andra europeiska länder. Bakom tillbakagången finns flera olika orsaker. Dels handlar det naturligtvis om sociala förändringar (t.ex. mer långsiktiga förändringar i arbetarklassen) liksom ideologiska förändringar i samhället som partiet inte lyckats förhålla sig till, dels handlar det om den egna faktiska politiken. Här dök en oväntad kritiker upp i veckan i form av den förre partiledaren Göran Persson:

Ja, vad ska man säga? Jag instämmer naturligtvis. Men den egna ”självkritiken” känns väl rätt tunn, eller?

 

Vänsterpartiet

Jag har själv deltagit i vänsterpartiets valrörelse, till exempel genom att stå i valstuga och prata med folk, så min vinkel är naturligtvis mycket subjektiv. Innan valrörelsen var jag, av olika skäl, inte så entusiastisk. Men alla positiva möten med olika människor – främst unga – och den stora mängden nya medlemmar (5400 i hela landet sedan 1 augusti) gjorde mig hoppfull. Ökningen med 2,2 procent är ju bra men förväntningarna hos mig och många andra var säkert högre. Dessutom har ju avtappningen från s+mp+fi varit betydligt större än inströmningen till v. Vi har inte lyckats vinna dem som försvunnit över till de borgerliga eller ytterhögern.

Med tanke på att mycket tyder på (minst) fyra hårda år i opposition mot borgerligheten och ytterhögern och att detta kräver verkliga motrörelser ute i samhället så är kanske den enorma medlemsökningen till vänsterpartiet den viktigaste framgången. Nu gäller det att vi lyckas ta hand om varandra och organisera oss väl både i det egna partiets kampanjande och i andra folkrörelsers motstånd mot högerpolitik och klimatförstörare.

 

Regeringsbildandet och våra uppgifter

Vi har alltså det som traditionellt betraktats som två block. På den ena sidan de senaste årens två regeringspartier s+mp och v som förhandlat med dem och därefter stött deras budget efter att ha fått igenom olika välfärdsreformer. Detta block samlar nu 144 mandat.

Mot dem står de fyra traditionella borgerliga partierna, som samlar 143 mandat.

Inget av dessa block samlar en egen majoritet eftersom sd får 62 mandat. Den oroande frågan är då hur den traditionella högern kommer förhålla sig till sd. Här har tydligheten varit lite olika mellan L och C å ena sidan och M och KD å den andra. Men nu säger de gemensamt att de inte tänker regera genom att ge sd inflytande. Ändå var dessa fyra partier mycket heta på gröten och utropade sig själva till vinnare redan på valnatten. De ansåg att de var kallade till att regera oavsett om de samlade färre röster än s+mp och v. Anledningen var att de inte ansåg att v skulle räknas in i s+mp:s regeringsunderlag. Och även om Löfven har en poäng i att inte det block som är minst kan bilda regering så har han ju på sätt och vis hjälpt borgarna i deras argumentation genom att stänga ute v från regeringen.

Hur detta rävspel utvecklar sig och vad det resulterar i återstår att se.

Som gammal aktivist tillhör jag den typen av socialister som alltid betonar vikten av rörelser ute i samhället och tanken att inga avgörande större segrar kan uppnås i parlamentet utan en stark folklig rörelse ute i samhället. Motsatsen, att avgörande nederlag kan ske även med en vänsterregering, om  inte en sådan folklig rörelse finns, kämpar och försvarar sig, har vi också sett exempel på de senaste åren. I det nuvarande läget där vi har en reaktionär majoritet i parlamentet borde vikten av folkliga rörelser vara mer uppenbar än någonsin för alla som ser frågor om rättvisa, solidaritet, feminism och miljö som viktiga.

11 september

Idag är det den 11 september. Det är ett datum som kanske för de flesta svenskar idag mest förknippas med terrororganisationen Al Qaidas angrepp mot civila och militära byggnader i USA 2001. Men det är också exakt 45 år sedan militärkuppen i Chile 1973 då den demokratiskt valde socialistiske presidenten Salvador Allende störtades med hjälp av USA. En militärdiktatur under ledning av Augusto Pinochet upprättades och de nyliberala idéer som utvecklats av Milton Friedman och den s.k. Chicagoskolan började tillämpas.

Salvador Allende

Genast när USA:s dåvarande president Richard Nixon hörde att Allende blivit vald till president 1970 gav han order till den dåvarande chefen för CIA: ”se till så att ekonomin bryter ihop”. Detta sätt att ingripa i länderna i Sydamerika med en kombination av ekonomiska sabotage och öppet våld tillämpas av USA än idag.

Sambandet mellan militärens våld för att avskaffa demokratin och krossa de folkliga rörelserna och de nyliberala ekonomerna har beskrivits av Orlando Letelier* som var Chiles ambassadör i USA:

”Chicagopojkarna”, som de brukar kallas i Chile, övertygade generalerna om att de kunde komplettera de brutala metoder som militären behärskade med de intellektuella resurser som den saknade.

Bland de åtgärder som infördes av Friedmans och Chicagopojkarnas tankar var utbyte av det offentliga skolsystemet mot ett friskolesystem, införande av kontantbetalning i sjukvården och privatiserade daghem och begravningsplatser.

Pinochet och Friedman

Denna ekonomiska politik spreds vidare i världen från början av 1980-talet av kända personer som president Reagan i USA och premiärminister Thatcher i Storbritannien. En annan ekonom som arbetade vid Chicagouniversitetet och uppskattade möjligheten att pröva de ekonomiska teorierna i Chile var Friedrich von Hayek. I ett brev till honom i februari 1982 uttryckte Thatcher sin otålighet när det gällde att genomföra det nyliberala experimentet:

Jag tror säkert att ni förstår att vissa av de åtgärder som vidtagits i Chile vore helt otänkbara i Storbritannien, med tanke på våra demokratiska institutioner och vårt behov av folkligt stöd……Ibland känns det som om det går outhärdligt långsamt.

Pinochetdiktaturen upphörde till slut men det nyliberala ekonomiska systemet upphörde inte för det. Så var till exempel systemet med att låta skattepengar finansiera privata skolor med vinstuttag i drift ända till 2016 då det avskaffades.

I Sverige, ett land långt bort från Chile, infördes systemet med skattefinansierade privatskolor på 1990-talet utan något våldsutövande. Men inte heller efter någon omfattande demokratisk diskussion i samhället eller en långsam utredningsprocess av den typ som annars varit vanlig i Sverige. Idag 2018 innehar vi den tveksamma äran av att vara det enda landet i världen som har ett sådant skolsystem.

 

 

*Mördad i ett attentat i USA 1976 utfört av Pinochets säkerhetspolis DINA

Jimmie Åkesson och den ”kompletta lögnen”.

Att förhålla sig till Jimmie Åkesson och hans parti känns ofta som att förhålla sig till en tvål i ett badkar. Svår att få tag på. Hal helt enkelt.

På TV-Aktuellt igår (3 september) hör jag en ilsken Åkesson två gånger säga att ”det är en komplett lögn”. Det handlar då om något som socialdemokraterna sagt om SD när det gäller det kommunala utjämningssystemet och frågan om marknadshyror.

Det är ju inte precis ett ovanligt uttalande från Åkesson. Det brukar vara ett av hans standardsvar tillsammans med ”jag vet inte” eller ”jag minns inte”.

Socialdemokraterna hade alltså sagt att SD ville avveckla det kommunala utjämningssystemet. Det är ett system som innebär att pengar fördelas till Sveriges kommuner och landsting för att de ska kunna tillhandahålla en mer likvärdig service oberoende av lokala förhållanden. Trots detta är orättvisorna mellan kommunerna stora och ökande. Till exempel när det gäller skatteuttag så kan det skilja nästan sex skattekronor per hundralapp. Skulle systemet tas bort så skulle orättvisorna bli ännu större.

Men hur var det då med detta? Var det en ”en komplett lögn”, alltså något som inte stämmer ett endaste dugg, som Åkesson sa?

I SD:s kommunalpolitiska program står det:

Den långsiktiga utgångspunkten är att enskilda kommuner så långt som möjligt ska finansiera sig själva. En kommuns kostnader bör i längden inte finansieras av andra kommuner.

Det går ju inte att tolka på något annat sätt än att det kommunala utjämningssystemet ska avvecklas åtminstone på sikt. Alltså inte en komplett lögn. Snarare en sanning. Att den ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedt säger att sd inte har några ”skarpa förslag på ändringar” och att programskrivningen ska ses som ”visionär” ändrar knappast på det. Jag skulle gissa att det handlar om det som deras partisekreterare Richard Jomshof kallar att ”anpassa retoriken”.

Men frågan om marknadshyrorna då? Ja, här är det lite knepigare eftersom SD sagt olika saker i frågan. De har sagt att de är emot marknadshyror och föredrar dagens bruksvärdesystem. Men å andra sidan har Oscar Sjöstedt sagt till Dagens Industri den 25 november förra året att de visserligen inte har något förslag om marknadshyror, men att ”han är beredd att diskutera åtgärder som går i den riktningen”. Kanske menar han att ”visionen” är att säga nej samtidigt som han kan diskutera att ändra den? Så även om det inte var helt sant det som socialdemokraterna sa i denna fråga så var det inte heller totalt osant eller en ”komplett lögn”. Det är med sanningen här som med den där tvålen.

Summa summarum: Lita aldrig på en lögnare som säger att andra ljuger.

%d bloggare gillar detta: