Valår

Det är ett valår i år. Partierna tävlar om att vinna våra röster i ett allt högre och osakligare tonläge och med allt mer av rent valfläsk. Ett exempel på användande av det senare tycker jag är det lilla parti som nu mindre än fem månader före valet slänger fram löften om en omfattande sjukvårdsreform. Av någon anledning kom de på den just nu, inte för fyra år sedan då de regerade. Det verkade kanske inte räcka med att hyra in en gammal högerpopulist för att klara sig över fyraprocents-spärren.

Tanken med den parlamentariska demokratin är ju att vi väljer mellan olika åsiktspaket och att folkviljan därmed uttrycks och sedan även kommer till uttryck i praktisk politik efter valet. Samtidigt vet vi att det inte riktigt är så. För att ta en av mina egna hjärtefrågor så finns det en bred folkopinion mot vinster i välfärden. Men den åsikten återspeglas bara delvis bland de politiskt valda. Ett sätt att lösa det problemet vore naturligtvis folkomröstning i just den frågan. Men det behövs framförallt att folkopinionen tar sig starka uttryck genom folkliga rörelser. För de politiska partierna är –  trots att de säger sig stå för olika ideologier –  i vissa avseenden ganska föränderliga. Att ha (eller behålla) makt verkar ofta vara överordnat sådant som ideologier eller partiprogram. Tänk på socialdemokratins förändring sedan 1980-talet eller på moderaternas snabba omsvängning från Reinfeldts ”öppna hjärtan”.

Partierna  återspeglar i en viss mening den tid de verkar i och de tankar och åsiktsströmningar som dominerar. Dessa dominerande tankar är i sig en återspegling av faktiska styrkeförhållanden i samhället. Men det är då en väsentlig skillnad på vilken typ av idéer som vi talar om. För att tankar som handlar om rättvisare fördelning och ökad solidaritet ska erövra en starkare ställning krävs det alltid ordentliga folkliga rörelser av olika slag. För att borgerliga idéer ska dominera krävs det precis motsatsen. Det är det normala läget . Majoriteten förhåller sig passiv och inskränker sig i bästa fall till att rösta. Men det finns ett undantag här. När borgerligheten mobiliserar på gatorna är det alltid genom historien antingen kontrarevolution  på gång (tänk Chile i början av 1970-talet innan kuppen -73) eller början och del av en högerextrem utveckling. Där är vi inte i Sverige idag, även om de högerextrema flyttat fram sina positioner.

Hur väl de högerextrema  lyckats ser vi på de frågor som dominerar bland såväl socialdemokrater som liberaler, moderater och kristdemokrater i årets valrörelse. För det intressanta är ju att alla de som pratar om att ”ta folkets oro på allvar” inte alls verkar ha koll på eller bryr sig om vad som verkligen oroar de flesta. När SOM-institutet vid Göteborgs universitet just redovisade årets vetenskapliga topplista över svenska folkets oro så såg den ut så här:

De två helt dominerande frågorna som 61 procent av folket är oroliga för handlar alltså om klimatet och om miljöförstöringen. Även utrotning av växt- och djurliv kommer högt upp (52%). Helt uppenbart är det inte frågor som de ovan nämnda partierna tror att de ska kunna vinna röster på genom att driva. Intressant är också att samtidigt som ovan nämnda partier riktar in sig på de 37 procent som oroar sig för ett ökat antal flyktingar så är många fler, 48 procent, oroade för en ökad främlingsfientlighet, alltså oroade för vad som händer bland en del av dem som oroar sig för ett ökat antal flyktingar.

Men som sagt: för att ändra detta offentliga samtal och få bort valfläskandet krävs inte bara att vi röstar på ett parti som sätter frågorna om klimat och miljö högst. Det krävs framförallt att en större del av de 61 procenten blir aktiva och att vi tillsammans utvecklar starka folkliga rörelser så som människor gjort förr i historien. Det är det enda som på sikt kommer ha någon betydelse. Men glöm inte av den anledningen att också använda din röst i höstens val.

 

Intressant?

Är socialismen aktuell?

Jag har mer än en gång skrivit här att jag tycker att en annan värld är både önskvärd och nödvändig.

Men vad är då det för en värld? Eller rättare: vad är det för system?

Idag dominerar det kapitalistiska systemet nästan hela jorden. Det tar sig olika uttryck i olika delar av världen. Samtidigt är systemet mer sammanflätat och mer globalt än det någonsin varit. Vi påverkas därför alla av en mängd händelser och beslut som sker långt bortom våra egna länders gränser.

Men samtidigt som det finns stora skillnader mellan olika kapitalistiska länder så finns det några grundläggande saker som går igen. Det ena är att makten över ekonomin är koncentrerad till en mycket liten del av befolkningen. Denna lilla grupp äger och styr över en ofattbart stor del av jordens rikedomar. Denna makt över ekonomin ger också en makt över samhällena och deras utveckling. Deras makt över ekonomin innebär därför samtidigt också en oerhörd begränsning av den form av demokrati som en del av jordens befolkning uppnått.

Dessutom har det system som dessa rika människor (kapitalister) styr över en egen dynamik som inte ens de rikaste kapitalisterna själva kan undvika även om de ville. För att fortsätta existera så måste både de enskilda kapitalisterna och det kapitalistiska systemet ständigt sträva efter maximal vinst och expandera. När driften efter vinst kommer i motsättning till människors väl och ve eller den miljö som vi alla är beroende av, då är vinsten överordnad. Nödvändigheten av ständig tillväxt har också visat sig alltmer komma i motsättning till möjligheten att leva i balans med naturen och inte ta ut mer av vår jord än vad den tål.

Ibland kan demokratiska institutioner, regeringar, fackföreningar eller folkliga rörelser tvinga kapitalintressena att också ta andra hänsyn än de önskat. Men det sker inte utan konflikt och i huvudsak så går driften efter vinst och ständig expansion före alla andra hänsyn.

En annan nödvändig och önskvärd värld måste därför vara en värld med helt andra maktförhållanden och helt andra drivkrafter. De avgörande delarna av ekonomin som påverkar oss alla och hela vår miljö måste styras demokratiskt av folkmajoriteten. Det har ett värde i sig självt i den meningen att det stärker och utvidgar demokratin i samhället. Men det gör det också möjligt att ta itu med de problem som orsakas av den blinda jakten efter vinst oavsett dess konsekvenser för människor och miljö. Drivkrafterna i en ekonomi som utgår från demokratiska beslut kan istället utgå från våra gemensamma behov av att garantera alla ett anständigt liv och samtidigt bevara och skydda den jord som vi ska leva på.

 

Socialismen?

Ett sådant system kallar jag socialistiskt. Och redan här stöter vi på en del problem. Jag tänker då på de erfarenheter som mänskligheten har av det begreppet. De historiska erfarenheterna av samhällssystem som avskaffat kapitalismen är ju inte så uppmuntrande.

I Sovjetunionen, Kina och en del andra länder upprättades samhällssystem som inte var kapitalistiska. Produktionsmedlen var i huvudsak inte  privata och det privata vinstintresset var inte en avgörande drivkraft. Men var de system som existerade i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina och så vidare socialistiska system? Många ansåg länge det. Alltför många inom vänstern tyckte alltför länge att detta var uttryck för socialism. En del ända fram till det att dessa system imploderade. Idag är det kanske främst de som är mot tanken på socialistiska system som anser att dessa länder visar vad socialismen är/var. De nutida anhängarna till dessa förlorade system är däremot mycket få.

För mig innebär inte förtrycket och misslyckandet i Sovjet och Kina på något sätt att det blir mindre nödvändigt att skapa alternativ till kapitalismen. Men utan att här gå alltför djupt in på de historiska och teoretiska frågorna om vad som hände och varför, så måste vi dra några enkla slutsatser. Den centrala frågan här är just den som handlar om makten och demokratin.

Det avgörande problemet i dessa samhällen var att folkmajoriteten antingen förlorade eller aldrig någonsin hade kontroll över makten. Istället utvecklades en härskande byråkratisk elit och ett extremt förtryck av mänskliga rättigheter. Dessa samhällen var inte kapitalistiska samhällen, de styrdes inte främst av enskilda företags vinstmaximering. Men om ett samhälle inte i huvudsak ska drivs av vinstintresset så måste folkmajoriteten vara med i en demokratisk och inkluderande process som ersätter vinsten som drivkraft. Då detta inte (längre) fanns förföll dessa samhällen även ekonomiskt.

Klyftorna, förtrycket, stagnationen och bristen på demokrati gör att vi antingen måste säga att detta inte var socialism eller att om det var socialism så är det inte den socialism vi strävar efter.

Detta innebär inte bara att vi måste säga vad socialism inte är/var. Det innebär främst att vi måste säga att demokratisk kontroll av makten och demokratiska rättigheter är en förutsättning för att skapa ett samhälle som ska kunna utvecklas i socialistisk riktning.

 

Är det mindre aktuellt idag?

Både Vänsterpartiet och andra mindre vänstergrupper har olika formuleringar om ett socialistiskt samhälle i sina program. Men det är väl inte precis någon överdrift att säga att det är ganska tyst om denna vision nu för tiden. Per Björklund –  vänstertidningen Flammans nya ledarskribent –  påpekade detta nyligen när han skrev att ”Demokratisk socialism i Jonas Sjöstedts och Vänsterpartiets tappning tycks i slutändan handla om ganska klassisk socialdemokrati”.

Är det så helt enkelt därför att det som kallades socialism i Sovjet och Kina har brakat samman och dragit med begreppet i fallet?

Är det också så därför att det nu var längesedan som arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser var på offensiven och ökade det demokratiska inflytandet, minskade marknadens makt och byggde upp välfärden (”klassisk socialdemokrati”) ?

Känns det mindre realistiskt att resa visionen om ett i grunden annorlunda samhälle i en situation där arbetarrörelsen och vänstern försvagats och där kapitalägarna och högern stärkt sin makt?

Kanske är det så. Men är inte det egentligen en total felsyn? Är inte behovet av att visa på nödvändigheten av ett samhälle som är i grunden annorlunda större idag än någonsin? Det tror jag. Det som inte är realistiskt är att vi idag skulle kunna få ett samhälle för de många eller på allvar ta itu med de avgörande miljöfrågorna utan en enorm folklig rörelse och helt nya maktförhållanden grundade på en annan sorts ekonomiskt system. De tidigare decenniernas reformistiska framgångar var resultatet av helt andra styrkeförhållanden och av ett stort folkligt tryck. Därför var de som då hade och nu fortfarande har den avgörande ekonomiska makten beredda att kompromissa för att få behålla makten. Men den situationen har vi inte haft efter att den nyliberala offensiven rullade igång på 1980-talet. Visserligen har Vänsterpartiet under den senaste perioden genom förhandlingar med s-mp-regeringen fått igenom en del nog så viktiga reformer. Dessa reformer lindrar en del orättvisor. Men de förändrar inte de stora orättvisorna. De ändrar inte den avgörande och pågående riktningen med ökande klyftor och minskat demokratiskt inflytande över samhällsutvecklingen. Därför är visionen om ett annorlunda samhälle inte mindre utan mer viktig än någonsin. Socialismen är mer nödvändig – mer aktuell –  idag än någonsin.

 

Hur mycket kan vi då säga om denna vision?

De tankar om att föra över erfarenheterna från andra länder som fanns inom stora delarna av vänstern förut innan sammanbrotten behöver vi knappast längre diskutera. Däremot tror jag inte det är oviktigt att ordentligt studera vad som hände och varför. Men det är ett annat spår….

När det gäller att beskriva framtiden så finns det ett känt citat från Marx där han värjer sig mot att, som han uttryckte det, ”skriva recept åt framtidens soppkök”. Jag misstror också detaljerade beskrivningar av hur socialismen ”ska se ut”. Speciellt som den typen av skrivbordskonstruktioner bortser från att vi inte kan veta något om omständigheterna, styrkeförhållandena eller de strider som skulle föregå och vara en del i processen av att bryta med kapitalismen.

Det som jag tror att vi kan (och bör) ha en uppfattning om när det gäller socialismen är förutom det demokratiska fundamentet mer ett sorts skelett eller några grundläggande förhållanden. Jag gör ett försök här och hoppas på inspel och synpunkter från er som läser detta.

 

Övergången och makten

Att avskaffa kapitalismen och införa socialismen är naturligtvis inte något som går från det ena året till det andra. Det är en lång process. Först måste ju en regering baserad på ett folkflertal vilja och våga stå för en sådan riktning. En regering som inser att kampen för en sådan omvandling av samhället kommer mötas av ett motstånd som får dagens strider att framstå som behagliga sommarfläktar. Ett nära exempel: den grekiska vänster-regeringen (Syriza) hade inte något program för att avskaffa kapitalismen. Men de hade ett mandat från folkomröstningen i juli 2015 att gå emot åtstramningskraven från trojkan EU, IMF och ECB. De hade lovat att stå upp mot trojkan. Men när de utsattes för hot och konfrontation vek de ner sig. Kanske hade de inte haft stöd i folkflertalet för att ta en så stor strid. Men de prövade heller aldrig detta. En generell lärdom från detta och en mängd historiska exempel är att det fordras en enorm folklig mobilisering mot kapitalmakten för att ha en chans att lyckas. Den nödvändiga folkliga mobiliseringen måste också organiseras i organ som kan genomföra och försvara denna grundläggande maktförändring. Det räcker inte med riksdag och den nuvarande statsapparaten. En ny typ av ”apparat” som drar in folkflertalet i styrande och försvar måste också till. På arbetsplatser och i bostadsområden måste en sådan makt byggas upp både som ett stöd och försvar för omvandlingen och som en del i utvidgandet av demokratin till nya områden. Exakt hur detta kan komma att se ut eller hur förhållandet mellan dessa olika organ sinsemellan och i förhållande till den centrala statsmakten ska se ut tror jag inte det är någon mening att spekulera i nu. Men en form för styret som drar med folkflertalet i utövandet av makt är både önskvärt och nödvändigt, det är jag övertygad om. Det är både mål och medel.

 

Ekonomin i ett samhälle på väg mot socialism

Samhällsekonomin måste börja omorganiseras för att uppnå en socialistisk hushållning. För att börja bryta med kapitalismen måste en demokratisk kontroll över de avgörande delarna av ekonomin upprättas. Detta måste ske både uppifrån den politiska nivån genom demokratiska beslut och underifrån genom aktivitet och genom organisering av dem som arbetar inom de olika sektorerna. De delar av ekonomin som jag uppfattar som avgörande och styrande är sådant som banker, försäkringsbolag, storföretag och naturtillgångar. De måste socialiseras. Dessutom måste de delar av välfärdssektorn som tidigare var samhällsägd återföras från kapitalets kontroll. Utöver detta kan man naturligtvis tänka sig flera olika ägandeformer som till exempel kooperativ eller mindre privata företag. Hur stora delar av ekonomin som bör socialiseras tror jag inte att det går att ha någon färdig uppfattning om nu. Men personligen tror jag att det finns verksamheter som mer passar för kooperativ eller privat drift, till exempel restaurangverksamhet eller jordbruk. Den idag teoretiska frågan om marknadens roll inom ramen för en socialistisk hushållning kommer heller inte att kunna lösas utan en lång process. Ett av problemen här kommer väl alltid vara att undvika uppkomsten av nya klyftor som en följd av olika marknadsmekanismer.

 

Internationell

Socialismen måste av nödvändighet vara internationell. Socialistiska omvandlingar måste självklart påbörjas inom ramen för varje nationalstat. Redan att påbörja detta i ett enskilt land har alltid varit svårt. Det har alltid mötts av hårda angrepp från de dominerande kapitalistiska länderna i form av ekonomiskt sabotage och våld (eget eller via ombud). Men att komma vidare utan att ett större antal länder också påbörjat samma omvandling är ännu svårare. För att ta ett konkret exempel: Kuba (ett land som jag skrivit om i en annan blogg-artikel) har sedan sammanbrottet för Sovjetunionen kämpat för att upprätthålla sitt försök i en i huvudsak fientlig omvärld. De har tvingats till olika typer av eftergifter som lett till ökande klyftor och andra risker för ett samhälle som vill bygga socialism. De har mot alla odds lyckats upprätthålla en välfärd för alla. Men i längden kommer de knappast att klara sig utan fler allierade i världen.

 

Vad tänker du?

Detta var några tankar. Jag vill lyfta nödvändigheten av att våga tala om socialismen som ett alternativ. Mycket av det jag skrivit ovan är självklart ofärdigt även betraktat som ”skelett”. Både sådant som jag själv är medveten om och sådant som jag missat/inte tänkt på. Så hör gärna av er med synpunkter. Det är bara många som kan lyfta det socialistiska perspektivet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialism, vänster

Samla opinionen mot vinster i välfärden – kräv folkomröstning

Frågan om vinst i välfärden är en fråga som jag skrivit om många gånger. Jag har även samlat en del argument i en särskild bloggartikel. Här kommer jag inte gå in på de argumenten.

Flera undersökningar visar att en majoritet av det svenska folket är mot vinst i välfärden. I november 2016 presenterade Aftonbladet/Inizio en undersökning som visade att tre fjärdedelar av svenska folket vill sätta stopp för vinstuttagen.

I samma månad presenterade SVT en undersökning utförd av Sifo:

I enkäten svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag. 27 procent vill ha ett förbud, medan 10 procent inte vill begränsa hur mycket vinst välfärdsföretagen får ta ut. De resterande 10 procenten svarar att de är tveksamma eller inte vet.

Åtta av tio ville alltså antingen begränsa eller förbjuda vinstuttagen.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har sedan 2012 genomfört ett flertal undersökningar som bekräftar samma opinionsläge.

Men det finns ett problem här. Denna kraftiga opinion återspeglas inte hos de flesta riksdagspartierna. Som SVT skrev:

Partiet som verkar gå mest i takt med sina väljare är Vänsterpartiet, där en övervägande majoritet vill förbjuda vinster. Sverigedemokraterna har bytt partilinje och förespråkar inte längre vinstbegränsningar. Men deras väljare gör däremot det i likhet med de flesta andra (52 procent vill begränsa vinstuttag och 26 procent vill se förbud).

Nu lyckades ju Vänsterpartiet i förhandlingarna med regeringen få igenom en utredning som på ett ganska tillkrånglat sätt skulle leda till begränsningar av – men däremot inte stopp för – vinstuttagen. Men det värsta är ju inte det utan att förslagen i denna utredning kommer röstas ned av en majoritet i riksdagen bestående av M, SD, C, L och KD. Dessa partier vill ju inte ha några som helst begränsningar i möjligheterna att ta ut vinst inom välfärden. De vägrar konsekvent att diskutera problem med dessa vinstuttag eller att fundera över det faktum att Sverige är ensamt i världen när det gäller möjligheten att göra vinst på skattefinansierade skolor. De talar bara om valfrihet.

Frågan om vinst i välfärden har en mycket stora vikt för samhällsutvecklingen – den har ju verkligen förändrat den svenska välfärdssektorn på ett mycket radikalt sätt. Men frågan kommer alltså inte att lösas i riksdagen. Samtidigt ser vi att det finns en sådan stark folklig opinion mot vinsterna. Då finns det en rimlig slutsats. Den har dragits bland annat av organisationen Folkkampanjen för Gemensam Välfärd. Låt oss då få folkomrösta om frågan, menar de. De samlar nu namn kring detta krav, som ju skulle vara en möjlighet att samla en bred folkopinion tvärsigenom de politiska partierna.

FOLKOMRÖSTNING OM VINST I VÄLFÄRDEN! Klicka här och skriv på du också!

Intressant!

 

Begreppet ”vänster”

När Jonas Sjöstedt inledningstalade på Vänsterpartiets kongress i Karlstad i februari sa han bland annat att socialdemokraterna inte (längre) är något vänsterparti. Yttrandet väckte en uppmärksamhet som förvånade mig lika mycket som att en del medier utifrån detta beskrev Sjöstedt som aggressiv.

Den franska nationalförsamlingen 1790

Begreppet ”vänster” är ju inte något annat än en positionsbeskrivning. Ursprunget är (som ni kanske redan vet) från den franska nationalförsamlingen 1790 där de mest radikala satt till vänster i salen.

I våra grannländer Norge och Danmark är fortfarande begreppet ”Venstre” det som används av de liberala borgerliga partier som uppfattar sig stå till vänster om de konservativa.

I Sverige är begreppet inte solklart. Även här handlar det om en positionsbeskrivning, men inte inom borgerligheten. Här har det kommit att stå antingen som beteckning för dem som befinner sig till vänster om ”mitten” eller för dem som vill uppnå mer genomgripande samhällsförändringar vad gäller fördelning, makt och ägande. Beroende på var någon själv befinner sig i det politiska landskapet blir antalet som räknas in i begreppet ”vänster” olika. Ju mer reaktionära åsikter någon har desto fler räknas som ”vänster”. Till exempel vill ofta borgerliga debattörer beskriva varje förslag som ens på ringaste vis ifrågasätter den rådande ordningen som ”vänster”. För vissa av dem tillhör socialdemokratin definitivt vänstern och för vänsterpartiet använder man helst andra mer negativt laddade ord. Bland människor som själva betraktar sig som vänster finns det på liknande sätt olika uppfattningar om vilka som verkligen ”förtjänar” denna etikett.

Att påstå att socialdemokratins ledning har rört sig åt höger borde inte egentligen vara kontroversiellt. Men det kan väl å andra sidan även sägas om vänsterpartiet och dessutom även om de mindre vänstergrupper som befinner sig utanför riksdagen. Hela det politiska fältet har förskjutits och idag framförs både från socialdemokratin och från borgerligheten förslag som skulle ha varit otänkbara för bara några år sedan. Att tvingas förhålla sig till ett alltmer högervridet klimat påverkar naturligtvis även vänstern i dess olika delar. Det är å andra sidan inte någon enkel fråga. Den vänster som idag uttrycker sig och ställer krav som om det fortfarande vore 1970 uppfattas knappast varken som relevant eller trovärdig. Alla som vill påverka måste ju anpassa formen på sitt budskap till dem som ska nås. De krav som känns möjliga att resa och kämpa för beror ju också på existerande styrkeförhållanden. Efter en lång rad av nederlag och bakslag kan det kännas svårare att föra fram mer långtgående krav. Samtidigt innebär detta också att vänstern som helhet idag är mycket sämre på att framställa de hoppingivande visionerna eller att i grunden ifrågasätta det nuvarande kapitalistiska samhället.

Historikern Kjell Östbergs utmärkta bok* om den radikaliseringsvåg som varade från 1960-talet (stoppandet av svensk atombomb 1965) till slutet av 1970-talet (löntagarfonderna) har kommit i ny utgåva. I  boken visar han (bland mycket annat) tydligt  hur den radikaliseringsvågen påverkade hela samhället och alla politiska partier. Han beskriver där hur ”den första hälften av 1970-talet antagligen är den mest omfattande period av samhällsreformer som Sverige genomgått”. En mängd betydande sociala reformer genomfördes på kort tid vars omfattning bäst kan mätas ”i det förhållande att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 till 38 procent”.

Det intressanta i förhållande till mitt resonemang ovan är det som Östberg skriver om förskjutningarna inom hela det politiska fältet:

Djupet av radikaliseringen i det svenska samhället kan kanske bäst avläsas i den stora politiska enighet som rådde kring utbyggnaden av den universella välfärden under 1970-talet…..togs besluten vanligtvis av en enig Riksdag.

Östberg beskriver också på andra sätt hur djupt även de borgerliga partierna påverkades av ”tidsandan”. Ett av uttrycken för detta var att Högerpartiet bytte namn till Moderata samlingspartiet. Begreppet ”höger” (antipoden till ”vänster”) var så misskrediterat under denna tid att det inte längre dög som varumärke.

Idag befinner vi oss ju i en helt annorlunda situation. När radikaliseringsvågen ebbade ut i slutet av 1970-talet ersattes den av det som brukar kallas en nyliberal våg. Detta förändrade både tänkandet och tidsandan. Viktiga sociala och demokratiska framsteg från föregående period rullades tillbaka och vi har fått ett samhälle med ökande sociala klyftor och nedmonterad välfärd. Idag har den nyliberala vågen både resulterat i och ersatts av en djupt reaktionär och nationalistisk våg både i Sverige och runtom i världen. På samma sätt som på 1970-talet så förändrar detta hela det politiska fältet och påverkar fastän på olika sätt alla politiska partier och aktörer. Men det finns väsentliga skillnader. Radikaliseringsvågen på 1970-talet ledde inte till några framgångar för den parlamentariska vänstersidan. Tvärtom gick en stor del av den ungdomliga radikaliseringen förbi det kommunistparti som bytte namn till VPK 1968. Röstmässigt gick SKP/VPK inte heller framåt. Istället var denna tid socialdemokratins starkaste. Men idag har den yttersta högern klivit fram och skördat parlamentariska framgångar både på bekostnad av de borgerliga partierna och på bekostnad av socialdemokratin.

 

Stalin – en sann kommunist?

Ordet vänster kommer alltid vara ett ganska oprecist ord som mest beskriver en position i förhållande till andra politiska strömningar. Men även andra begrepp, som vi använder för att samlas kring eller avskiljas med hjälp av, har sina problem. Visserligen kan det sägas att begrepp som ”socialist” eller ”kommunist” mer talar om vad som avses än ordet ”vänster”. Men inte heller det är sant ifall vi går igenom vilka mycket olika politiska ledare, partier och rörelser som samlats bakom dessa begrepp genom historien och runtom i världen.

Hosni Mubarak tidigare härskare i Egypten och medlem i Socialist-internationalen

Kanske är helt enkelt inte etiketterna så viktiga? Det är nog min tanke i alla fall. Partier och rörelser måste främst bedömas utifrån vad de gör och kämpar för. Jag tänker att vi då bara kan bedöma partier som vill vara antingen vänster, socialistiska eller kommunistiska utifrån riktningen på deras politik, krav och arbete. Åt vilket håll pekar den/det? Syftar den/det till att minska klyftorna, omfördela välståndet, öka det demokratiska inflytandet, ena arbetarklassen och andra lönarbetare och bekämpa rasismen, skapa verklig jämlikhet mellan könen, grundligt ställa om för att avvärja hotet från klimatförändringarna och drastiskt minska det ekologiska fotavtrycket, minska marknaden och vinstdriften som styrmedel i samhället, osv, osv. Ja, då tycker åtminstone jag att de som vill kan kalla sig både vänster och socialister eller (ifall de tycker att det gör någon skillnad) kommunister. Jag anser att det finns medlemmar i det socialdemokratiska partiet som i denna mening är vänster eller socialister. Men jag tycker inte att ledningen för SAP kan kallas vänster. De har på en mängd områden drivit på i motsatt riktning och bidragit till att riva ner välfärden, öka marknadens roll i samhället och ökat klyftorna. De gör ju inte heller själva något anspråk på etiketten vänster. Bland oss andra: vänstersossar, alla olika sorters vänsterpartister, medlemmar i den utomparlamentariska vänstern och andra, kommer diskussionen om etiketterna fortgå vid sidan om den grundläggande diskussionen om politiken. De som anser sig ”mest radikala”, ”mest vänster” eller ”mest sanna” är naturligtvis inte nöjda med mina kriterier här ovan. De tycker nog till exempel inte att det räcker att ”bara” arbeta för att minska klassklyftorna eller marknadens makt. De vill ju ha bort klassklyftorna helt. Men jag tycker nog numera att det viktiga är att vi åtminstone är överens en bit på vägen dit, i en tid när varje liten strid för rättvisa måste vårdas ömt som en skör växt.

 

*Boken ”1968 – när allting var i rörelse” var slutsåld i sin tidigare utgåva på Prisma men har nyss åter utkommit, denna gång på Bokförläggarna Röda Rummet. Den går också att läsa på nätet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om vänster

 

Mot kallt krig med tunna bevis

Förra veckan skrev jag angående massutvisningarna av ryska diplomater att jag saknade bevisen för den ryska statens skuld till giftattacken i Salisbury.

Jag har inte kunnat se något som ändrar på detta. Att på detta sätt trappa upp ett sorts kallt krig i dagens värld innebär ett mycket stort ansvar. Birger Schlaug skrev mycket bra om detta i ETC den 31 mars:

Må de inte trappa upp utan att de fått tydliga bevis……

Att trappa upp krigsretorik och handlingar är inte vilket beslut som helst. Det är allvar eftersom det kan leda till en spiral av handlingar som man till slut tappar kontrollen över……….Just nu är det alldeles för många som leker med elden. Vi behöver nedtrappning, inte upptrappning. Vi behöver tal om fred, inte om krig. Vi behöver konfliktlösning, inte byggande av nya konfliktzoner. Vi behöver sans och måtta.  Vi har inte råd med politiska ledare som ägnar sig åt krigsretorik och militär upprustning. Vi har inte råd med medlöpare heller.

Så sant.

Förråd av kemiska vapen vid Pueblo chemical depot, Colorado i USA

När Gary Aitkenhead, den verkställande direktören för försvarsvetenskap och tekniklaboratoriet i Storbritannien, intervjuades av Sky News identifierade han giftet som novichok. Han sa också att:

Vi har inte identifierat den exakta källan, men vi har lämnat den vetenskapliga informationen till regeringen som sedan har använt ett antal andra källor..

De källor han syftade på var sådana som kommer från olika typer av underrättelsetjänst.

Men något som kan kallas bevis har inte visats för alla oss andra som befinner oss utanför dessa hemliga spionorgan.

Ett mycket stort antal länder – däribland Sverige –  har nu ändå utvisat nästan 150 ryska diplomater och den ryska staten svarar med liknande motåtgärder. Men det finns ett lika förvånande som intressant undantag. Undantaget är dessutom en av USA:s främsta allierade, den nation som brukar rösta i stort sett ensamt nej tillsammans med imperiet i FN när det gäller omröstningar gällande olika folk eller staters rättigheter, nämligen staten Israel.

Israel var alltså inte en av de stater som utvisade ryska diplomater. Enligt den israeliska DEBKA file var skälen till detta bland annat att en hemlig rapport från den israeliska underrättelsetjänsten till premiärminister Netanyahu och försvarsminister Lieberman avslöjade att fastän det kemiska stridsmedlet novichok ursprungligen utvecklats i Sovjetunionen ”så är det idag åtminstone 20 andra regeringar som tillverkar och lagrar det olagliga stridsmedlet”. Dessutom hade israelerna när de kontaktade sin vän Donald Trump fått svar som var ”vaga och till intet förpliktigande (noncommittal)”.

Under alla omständigheter bör vi motverka upprustning och krigsretorik, som bara gör världen farligare. Att idag gå emot krigsretoriken är inte lätt så som vindarna nu blåser. Men så länge bevis saknas borde det åtminstone vara lite lättare.

Naturligtvis kan vi också under tiden fundera över vilka särskilda skäl den mycket trängda brittiska regeringen kan ha till att vilja rikta elden utåt och åt ett annat håll. Annars kan vi erinra oss den ubåtshysteri som rådde i Sverige för några decennier sedan. Den visade sig ju vara helt ogrundad. Men den fyllde säkert sin funktion för dem som drog igång den. Om du glömt detta, fortfarande tror på lögnerna om de ryska ubåtarna eller helt enkelt inte var född då rekommenderar jag en ny artikel i Magasinet Filter.

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: