Massutvisningar av diplomater – men var är bevisen?

Nu sker massutvisningar av ryska diplomater från 14 andra EU-länder samt från USA. Även Sverige skickar hem en rysk diplomat. Ryssland kommer svara på samma sätt. I en värld där nationer slutar att prata med varandra kommer risken för vapenanvändning närmare.

Bakgrunden till denna situation är mordförsöket på den f.d. översten i ryska militära underrättelsetjänsten Sergej Skripal som spionerade för Storbritannien, fängslades 2006 i Ryssland och därefter utväxlades till Storbritannien.  Han bodde i Salisbury, Storbritannien. Där utsattes han för en giftattack den 4 mars. Storbritanniens premiärminister Theresa May sa då att prover från platsen visade spår från ett nervgift av en sort som utvecklades i Sovjetunionen. Därefter sa hon i parlamentet att ”det är högst sannolikt att Ryssland ligger bakom attacken”. Hon tillade att ifall de inte fick något ”trovärdigt svar” från Ryssland så skulle de dra slutsatsen ”att handlingen är att likställa med olaglig maktutövning mot England, och då kommer jag att återkomma till parlamentet och redogöra för de åtgärder vi kommer att vidta”. Sveriges utrikesminister Wallström hänger på och säger att:

Vi ställer oss också bakom det brittiska kravet att Ryssland måste förklara hur detta nervgift kunde komma att användas vid mordförsök i Storbritannien. Det är nu centralt att de ansvariga för detta dåd ställs till svars.

Den ryska regimen är på många sätt en obehaglig regim. Men det är inte något som de är ensamma om i dagens värld. Kanske ligger de bakom den här giftattacken. Men varken ”hög sannolikhet” eller en regims grad av otrevlighet är  bevis. Och jag måste säga att jag än så länge saknar bevisen. Jag håller med chefredaktören för Russia in Global Affairs, Fyodor Lukyanov (som inte verkar vara en megafon för Putin) när han i en intervju för TV4 säger:

Skripalaffären är naturligtvis en del av det nya kalla kriget. Politiska slutsatser kommer först och alla bevis dom kanske kommer senare.

Den brittiska regimen har ju också en dålig historia när det gäller att trappa upp aggression med falska bevis. Minns Tony Blair och de (som det visade sig) icke existerande massförstörelsevapen som motiverade USA:s och Storbritanniens invasion i Irak.

Låt oss hoppas att bevis för vilka som ligger bakom giftdådet i Salisbury kommer fram och att det inte dröjer för länge. Till dess skulle man kunna önska att regeringar och etablerade journalister väntade lite både med slutsatser och med åtgärder.

Eller har jag missat något?

 

Intressant?

Akallas tunnelbanestation till Uppsala slott

Mellan 1980 och 2002 bodde jag i Stockholmsförorten Akalla.

           Akalla T-bane-station

Varje gång som jag åkte tunnelbanan in mot stan passerade jag några fina och tänkvärda konstverk av Birgit Ståhl-Nyberg. Jag gillade dem och tyckte att vår tunnelbanestation genom dem var en av de finare i staden. Men som ofta med sådant som funnits före oss (de invigdes 1977) eller som vi ser ofta omkring oss, blir det lätt så att vi tar det för givet. Alltså inte uppskattar det tillräckligt för vad det är värt. Så var det nog för mig med Birgit Ståhl-Nybergs konst i vår tunnelbana. Jag tänker på det när jag i helgen återsåg dessa tunnelbanemålningar och många andra fina verk av denna konstnär på Uppsala konstmuseum – uppe på slottet, här i Uppsala.

självporträtt

Jag tänker då att det kanske inte vore lika sannolikt att konst av en konstnär som Birgit Ståhl-Nyberg skulle få illustrera en offentlig plats (som en tunnelbanestation) idag. Hon var nämligen en konstnär som ville påverka samhället med sina bilder, ur en radikal och ifrågasättande vinkel. Bilder där så kallade vanliga människor har en framträdande och viktig plats antingen det är som arbetare, tunnelbaneresenärer eller ”parkbänks-sittare”. Jag vet inte mycket om konst. Men dessa bilder berör mig och har en form och stil som jag verkligen gillar.

Utställningen heter Framtidens väg och presenterar verk från 1960- och 1970-talen. Den kommer pågå fram till 19 augusti. Om man vill vara med på en personlig visning så har sonen Mikael Nyberg en sådan lördag den 28 april kl. 13:00

Så Uppsalabor och andra närboende: ta er till Uppsala konstmuseum och se denna utställning.

 

Uppsala  

Intressant?

Rasism i Guds förlovade land

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan svarta och vita, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

 

Vad tänker du när du läst ovanstående citat? Förmodligen att det kommer från Sydafrikas apartheid eller den amerikanska södern innan medborgarrörelsens framgångar på 1960-talet. Eller?

Om jag nu ändrar lite på citatet, så att det lyder så här:

Handla inte av judar- nazipropaganda från 1930-talets Tyskland.

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan judar och ickejudar, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

Vad tänker du då? Förmodligen att det rör sig om ett citat från Nazityskland. Men citatet är från dagens Israel. Jag har bara ändrat det lite grann. Citatet läser jag i dagens UNT (16 mars) i en recension av boken ”Alla floder flyter mot havet” av den israeliska författarinnan Dorit Rabinyan. Boken handlar om en kärleksrelation mellan en palestinsk man och en israelisk kvinna och dess svårigheter, ja rentav omöjlighet. Boken mottogs väl när den kom ut i Israel för ett antal år sedan och fick många unga läsare. Men ett och ett halvt år efter utgivningen slog staten till. Det israeliska utbildningsdepartementet strök boken från läslistan för skolelever.  Departementet ansåg att boken inte borde läsas (och nu återger jag citatet i sin helhet) eftersom:

..intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning – även om det inte händer i berättelsen – mellan judar och ickejudar, av stora delar av samhället ses som ett hot mot de separata identiteterna.

Så ser rasismen ut i dagens Israel. Det är inte ett isolerat exempel. Men under den nuvarande högerregeringen är det värre än någonsin. Men denna rasism har inte fallit från skyarna. Den är ytterst konsekvensen av den sionistiska ideologin och tanken om ”ett folk en nation”. Jag har skrivit om detta förut.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om rasism, Israel, sionismen

 

Sekulariseringen och stödet till religiösa samfund och friskolor

Det brukar sägas att Sverige är ett mycket sekulariserat land. Jag tänker på detta då jag ser att socialdemokraterna nu vill stoppa de religiösa friskolorna och att regeringen låtit utreda stödet till olika trossamfund. Men hur långt har vi egentligen kommit?

Det finns ju olika betydelser av ordet sekularisering. Det kan handla om religionens grad av påverkan i samhället eller antalet troende. Helt klart har den kristna kyrkan inte alls samma dominerande roll i samhället längre även om en hel del finns kvar. Antalet troende är nog också lågt i Sverige i en internationell jämförelse. År 2000 var det enligt en Sifo-undersökning bara 13 procent som trodde att det fanns en gud, men 46 procent som trodde på ”en högre makt”.

Men den viktigaste betydelsen av ordet sekularisering måste, som jag ser det, handla om förhållandet mellan staten och religionen/religionerna. I ett helt sekulärt samhälle borde stat och religion vara helt åtskilda. Rätten att både få utöva och att få vara fri från religiöst tvång är en självklar del av ett demokratiskt samhälle. Religionen ska vara en privatsak att kunna välja eller avstå från.

Länge var det bara en religion och en kyrka som var tillåten i vårt land och den kunde man inte undvika. Den enda tillåtna religiösa verksamheten var den som bedrevs av den Svenska kyrkan. I konventikelplakaten från 1726 förbjöds all annan religiös verksamhet. Och det var inte förrän 1951 som man fick rätt att lämna kyrkan utan att gå med i något annat samfund. Fram till dess hade man alltså inte rätt att stå fri från religionen.

År 2000 skiljdes den svenska kyrkan från staten. Det var ett viktigt steg, men det tar tid att avskaffa makten och inflytandet över människors liv från en institution som haft den i flera hundra år.

För hur är det då med sekulariseringen idag 18 år efter skilsmässan mellan staten och kyrkan? Tyvärr är det en hel del som återstår. Vi har kvar ett flertal exempel på att staten och religionen fortfarande är sammanbundna. Här några exempel:

  • Vi har fortfarande lagar som reglerar kyrkan. Staten bestämmer alltså över kyrkan både vad gäller dess tro (evangeliskt-luthersk), dess organisation och annat. Så kan det ju inte vara ifall stat och kyrka ska vara åtskilda.
  • Tronföljden hos den i sig otidsenliga och odemokratiska monarkin regleras också vad gäller religionstillhörighet. Kungen ska vara av ”den rena evangeliska läran”. Här har vi en annan kvardröjande rest. En rest i en relik.
  • Om vi vill gifta oss så är kyrkorna också fortfarande inblandade i detta. Olika religiösa samfund har kvar vigselrätten. Att vigas borde för den som vill göra det bara vara en nödvändig sak i förhållande till myndigheter, till staten. Så är det också i betydligt mer religiösa länder än Sverige (som t.ex. Nederländerna där jag själv prövat det). Den som dessutom vill blanda in religionen i detta (och lova inför gud) kan naturligtvis göra det också, men det är en annan sak. En märklig konsekvens av detta kvarvarande förhållande i Sverige är att inblandningen i vad som borde eller skulle kunna vara samfundens inre angelägenheter blir större än det vore hos en fri kyrka. Det innebär t.ex. att vi får dessa konstiga diskussioner om präster som inte vill viga homosexuella. Om dessa kyrkor inte hade vigselrätten och dessutom stod helt fria i förhållande till staten i alla andra avseenden också, då vore det ju självklart en intern kyrklig angelägenhet. En fråga för inre strid i församlingen.
  • Och fortfarande har vi varje år dessa konstiga diskussioner om skolavslutningar. Där hör vi ständigt en del som talar om detta med att få med en präst och religiösa inslag som en omistlig del av traditionen, av vår kultur. De verkar inte ha någon förståelse för att detta innebär att de tvingar sin tro på andra människor som på olika grunder (varandes ateister, agnostiker eller andra religiösa tillhörigheter än svenska kyrkan) vill slippa detta. Alla traditioner är inte bra och den som grundar sig på kyrkans övermakt och förtryck är det definitivt inte. Rätten att slippa delta, att religionsfrihet också måste innebära frihet från religion, det är en viktig sekulär fråga.
  • Sen har vi ju det faktum att i stort sett alla våra helgdagar har anknytning till kristendomen och dess traditioner. Kanske kommer detta att ändras men på längre sikt?

 

Religiösa friskolor

Nu har alltså socialdemokraterna kommit fram med förslaget att stoppa religiösa friskolor. Det är bra och ett steg mot ett mer sekulärt samhälle. Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. Här står olika synsätt och konventioner mot varandra. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Men i ett demokratiskt samhälle som erkänner varje barns rättigheter finns också begränsningar vad gäller föräldrars rätt i förhållande till sina barn. Tack och lov får inte föräldrar göra vad som helst med eller mot sina barn. I Barnkonventionen står det till exempel att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt tänker jag måste innebära att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös indoktrinering, om inte hemma, så åtminstone i skolan.

I diskussionen om detta förslag från socialdemokraterna användes ordet segregering. Förslaget skulle minska segregeringen sas det. Men det är ju ett ord som kan betyda olika saker beroende på vilket segregerande/avskiljande vi syftar på. När chefen för Livets ords skola här i Uppsala svarade på en fråga om detta sa han att de har barn med ett flertal olika nationella bakgrunder. Men den segregering som det handlar om här är ju det avskiljande som sker mellan barn till föräldrar med olika trosuppfattningar. Att barnen avskiljs och inte möter barn från hem med andra trosuppfattningar än deras eget. Att avskaffa de religiösa friskolorna är definitivt ett viktigt steg mot ett mer sekulariserat samhälle.

 

Stöd till religiösa samfund

Vi har också lagar som ger religiösa samfund bidrag från staten. Inte så sekulärt det heller. År 2016 betalade Nämnden för statligt stöd till trossamfund ut 79 miljoner kronor. Detta stöd har tydligen inte varit speciellt villkorat. För häromdagen överlämnade regeringens utredare Ulf Bjereld ett förslag som skulle innebära ”tydligare krav” för att få statligt stöd. Till exempel ska samfund som uppmanar till våld, tvång eller hot inte få stöd. Inte heller de som kränker barns rättigheter eller uppmanar till sådant som skadar barns hälsa ska kunna räkna med stöd, enligt utredningen. Samma sak ska gälla för dem som är odemokratiska, bryter mot principen om alla människors lika värde eller uttalar sig nedsättande om människor utifrån religion, kön eller sexuell läggning.

Som jag skrev ovan så anser jag att redan detta att bestämma att ens barn ska gå i en skola med religiöst likasinnade är en form av kränkning av barns rättigheter. Och istället för dessa krav som kommer kräva ännu mer byråkrati för att övervakas vore det rimliga att helt enkelt avskaffa det statliga stödet till religiösa samfund helt och hållet. Ett konsekvent åtskiljande mellan stat och religion borde innebära att de religiösa samfunden får sköta sig själva inom ramen för de lagar som gäller för oss alla, men utan ekonomiskt eller annat stöd från oss andra.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, friskolor, sekularisering

Krav till 8 mars och alla andra dagar på väg mot en mänsklig värld

Och en dag ska barnen säga:
tack, mödrar, det gjorde ni bra.
Ja, en dag ska barnen säga:
denna mänskliga värld vill vi ha.

 

Orden i denna vackra sång från slutet av 1960-talet kommer åter i mitt huvud när jag tänker på att det är 8 mars, den internationella kvinnodagen, nu på torsdag.

Jag tänker på mina döttrar, mina bonusdöttrar och på mina barnbarn. Kommer de att få uppleva ”en sådan mänsklig värld som de vill ha”? Historien rör sig både i vågor och i framsteg och bakslag. I ett längre perspektiv har kvinnors positioner naturligtvis flyttats fram i vår del av världen. Men nog har det varit bakslag också. En orsak till bakslagen är naturligtvis de försämringar av omsorg och välfärd som främst drabbar kvinnor, både som arbetare och brukare. Men det finns andra områden också. Att de allra flesta idag ser det som självklart att flickor/kvinnor ska utbilda sig och arbeta i ett yrke för lön är ett historiskt framsteg. Men det har inte automatiskt gjort livet lättare för dagens kvinnor. Att vi idag arbetar lika länge som förut men ofta är två familjeförsörjare (oavsett om vi lever tillsammans eller är skilda) innebär stress och ökade bördor främst för kvinnor. Och när det gäller att uppnå en mänskligare värld där vi kan vara de vi vill vara utan att bry oss om det som min generation kallade könsroller så tror jag att utvecklingen är mycket ojämn och sammansatt, med både framsteg och bakslag. Ibland tycks mig dessa könsroller mer fastlåsta och stereotypa än för 40-50 år sedan.

Det är en lång väg kvar. Men vilka frågor är viktiga idag att kämpa kring för att närma oss målet om en värld där inte ett kön är överordnat? Här är några saker som jag tänker på:

  • All kamp för att försvara och bygga ut vård och omsorg är avgörande för att bidra till att göra bördorna lättare främst för kvinnor.
  • Minskad arbetstid för alla i hela samhället, konkretiserad som sex timmars arbetsdag, är ett annat viktigt steg för att minska bördorna och bidra till jämlikhet.
  • Tidig uppfostran av pojkar inom barnomsorg och skola till att bli män som senare i livet delar ansvaret och omsorgen om barnen, hemmet och det oavlönade hemarbetet lika med dem de har barn med.
  • En total uppvärdering av de yrken som främst innehas av kvinnor och som handlar om att ta hand om barn, gamla eller sjuka. Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Idag har vi den bisarra situationen att det saknas en massa människor både inom vården och inom andra kvinnodominerade yrken samtidigt som ingen verkar vilja eller kunna göra något åt de låga löner och de dåliga arbetsförhållanden som gör att inte fler vill jobba där. En enorm satsning på dessa löner och dessa arbetsförhållanden är nödvändig. Detta kräver kraftiga omfördelningar av inkomsterna inom befolkningen.
  • En ordentlig höjning av pensionerna för de 328 000 svenska pensionärer (16,8 procent av pensionärerna) som hamnar under gränsen för risk för relativ fattigdom enligt Eurostat, 11800 kronor i månaden. Majoriteten av dessa är kvinnor. Även detta kräver omfördelning. Men inte från andra som är fattiga utan från dem som har mer. Låt oss inte gå i rasistfällan.
  • Fortsatt kamp mot sexuellt våld och sexuella trakasserier. Ett nej måste få vara ett nej.
  • Konsekvent och orädd kamp mot förtryck i religionens eller kulturens namn men också mot rasisters falska utnyttjande av kvinnofrågan.

 

Se där några krav och paroller till 8 mars. Vad tycker du fattas? Eller betonar jag fel saker eller på fel sätt. Jag är trots allt en äldre morfar och har inte hängt med i alla svängar.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, kvinnodagen, feminism

<span>%d</span> bloggare gillar detta: