Brott och straff – polis, militär och mammor ….

Den senaste tiden har det på olika platser i Sverige skett flera hemska och avskyvärda våldsbrott. Det var därför kanske inte förvånande att just brott och straff stod i fokus under årets första partiledardebatt. Det spekuleras i om detta kommer vara en av valrörelsens huvudfrågor. Det sägs då också att detta är något som kommer gynna den politiska högersidan. Kanske är det så. På samma sätt som högerextremismen gynnas och får näring från dem som använder våld i islams namn så kan hela högersidan utnyttja den kriminalitet som finns i fattiga förorter till att stärka sig och få sina olika verklighetsbilder bekräftade.

Vi på vänstersidan får inte låta dem ha monopol på dessa frågor. Men våra svar måste med nödvändighet bli andra än deras.

 

Att sätta in militär

Ådalen 1931

De flesta politiker och även moderaterna avvisar tanken på att använda militär i kampen mot de kriminella. Tack och lov är (ännu) sd ensamma om denna vidriga tanke där krigsmetoder ska användas i bostadsområden. För arbetarrörelsens ledare borde det vara en ren ryggmärgsreflex att avvisa sådana lösningar. Tyvärr hade inte vår statsminister denna ryggmärgsreflex när han fick en direkt fråga om detta. Det ledde till en av onsdagens större nyheter. Detta är naturligtvis mycket illa. Men jag tycker också vi bör fundera över hur journalistkåren fungerar i det här fallet och många andra fall. Hur man spelar med sd, medvetet eller omedvetet. Statsministern svarade mycket illa. Men det var inte han själv som väckte frågan utan journalisten, varefter det övriga journalistdrevet hängde på. Att en journalist inom ledande medier över huvud taget tänker tanken att ställa en fråga om denna extrema ”lösning” som bara omfattas av de högerextrema, det säger väl också en del om tankeläget i dagens Sverige? Finns det inte någon gräns för vilka galna frågor som kan ställas?

 

Hur är det faktiska läget?

Det som hänt är hemskt och mycket allvarligt. Men en viktig sak från vänstersidan tycks faktiskt bli att stå för någon sorts sans och balans när det gäller beskrivningen av läget i Sverige som helhet. Det verkar finnas fler vapen i omlopp. Dessa har kommit ut på marknaden efter krigen i f.d. Jugoslavien. Det har skett dödsskjutningar och sprängdåd mot såväl polis som privatpersoner. Detta är illa nog. Men den beskrivning som ges från högerkanten låter emellanåt som ekon av Trumps beskrivning av kriminaliteten i Sverige. Att bekämpa det kriminella våldet är oerhört viktigt och en fråga om solidaritet med de fattigaste i samhället som är de som främst drabbas. Människor i rika förorter (som numera inte ens kallas förorter) utsätts ju inte i samma grad för denna typ av brottslighet. Att människor i dessa rika områden ägnar sig åt en annan typ av kriminalitet som drabbar hela det övriga samhället är en annan sak. Men det kommer vi inte höra varken Kristersson eller Åkesson skrika om.

Men när det gäller det kriminella våldet måste vi se proportionerna och inte bidra till en allmän hysteri. Rädslan för brott och våld kan ofta vara ett lika stort problem som den faktiska förekomsten av våld, det finns det många undersökningar som visar. Vi bör inte spä på den rädslan mer än nödvändigt.

Under den senaste tioårsperioden (2007−2016) har (enligt Brottsförebyggande rådet – BRÅ) antalet fall av dödligt våld varierat mellan 68 och 112 fall årligen, utan någon tydlig trend. År 2016 var det 106 fall. Av dessa skedde 28 procent med hjälp av skjutvapen. För 2017 har jag inte hittat någon statistik.

 

Vad beror våldsbrotten på?

Vi måste ställa oss frågan om orsakerna till den här typen av våld. Förklaringarna hänger naturligtvis ihop med synen på lösningarna. Då räcker det inte med att bara titta på Sverige här och nu. Vi bör gå bakåt och vi bör göra internationella jämförelser. En sak som vi inte kommer undan då är hur det ser ut i samhället, framförallt när det gäller klyftorna mellan rika och fattiga. Wilkinsson och Picket skriver i sin bok Jämlikhetsanden att:

Ojämlikhetens inverkan på våld är till och med bättre fastställd och accepterad än de andra verkningar av ojämlikhet som vi diskuterar i vår bok.   

(Jämlikhetsanden, s. 144)

Wilkinsson och Picket jämför i sin bok sambandet mellan graden av jämlikhet i olika länder och olika förhållanden som till exempel förekomsten av våld. I den här tabellen visar de sambandet med antalet mord per miljon invånare och år. Sambandet mellan klyftor i samhället och antalet mord framgår tydligt. Finland liksom Singapore sticker ut. Finland genom att ha ett högt antal mord trots ett i förhållande till världen ganska jämlikt samhälle. Singapore genom att ligga lågt i mordstatistiken trots stora klyftor. Förklaringar till detta kan vara hög andel vapen i hushåll i Finland och låg andel i Singapore.

Det land som sticker ut mest i statistiken är USA, som både är ett samhälle med stora klyftor och mycket våld. Om vi följer logiken i den nuvarande debatten mellan partierna, där det sker en tävlan om att vara tuffast och ställa krav på hårdast straff, så skulle det ligga nära till hands att tro att USA är ett samhälle med låga sanktioner mot kriminalitet. Men så är det inte. Straffen för olika brott är mångdubbelt hårdare i USA än i de flesta industriländer. USA har dessutom det högsta antalet fångar per invånare i hela världen. Där sitter 666 av 100 000 invånare i fängelse. Det kan jämföras med de Nordiska länderna där mellan 53 och 76 personer per 100 000 sitter inne.

Med detta vill jag inte säga att alla typer av förslag om ökade straff som nu kommer är felaktiga. Det finns ju till exempel nya typer av brott, som dem mot blåljuspersonal, som inte fanns förut. Även förslagen om straffskärpning vid vapeninnehav är naturligtvis bra. Jag vill inte heller säga att det inte behövs mer muskler mot kriminella gäng på kort sikt. Men däremot tycker jag det är viktigt att se att de grundläggande lösningarna inte handlar om mer våld och sanktioner från statens sida.

Över hela världen är de flesta som begår dessa våldsbrott unga män i tonåren eller runt 20. Vilka är då dessa unga män? Jo, enligt Wilkinsson och Picket är det ”…unga män på samhällets botten, vilka förlorat alla statusmarkörer och tvingats för att kämpa för att ’bevara ansiktet’ ”. Det är dessa unga män som i dagens värld blir soldater för IS och liknande grupper eller rekryteras till ”vanlig” kriminalitet. Förutsättningen är att vi har ett samhälle där alltför många befinner sig på och känner att de är på samhällets botten. Utan att med kraft bekämpa dessa klyftor och denna hopplöshet kan vi aldrig lyckas i kampen mot den våldsamma kriminaliteten.

 

Men polisen då?

Naturligtvis har polisen också en oerhört viktig roll. Naturligtvis behöver polisen precis som många andra delar av offentlig verksamhet förstärkas. Men från vänsterkanten bör vi nog också titta på hur resurserna används. Hur man prioriterar och vilka metoder som används. Under en lång tid skedde en utveckling där polisen kom allt längre bort från vanliga människor. Närpoliser försvann. Mellan 1994 och 2004 försvann också över 100 polisstationer i landet. En förutsättning för att polisen ska lyckas i fattiga förorter är, tror jag, att närvaron inte bara sker i bilar på utryckning eller spaning, utan att det finns lokala polisstationer och närpoliser som kan bygga upp relationer och nätverk med olika delar av människorna på orten. En annan sak som vi borde titta mer på är också vilken typ av brott och vilka brottsoffer som prioriteras. Klassamhället syns även i detta avseende. Här måste resurserna styras om. Människor i fattiga förorter ska kunna lita på att få hjälp lika mycket som de rika.

 

Lokala rörelser mot kriminaliteten

En gammal och grundläggande tanke i arbetarrörelsens barndom var den om att arbetarna måste befria sig själva. Att det därför var viktigt, ja rent av avgörande med egen aktivitet och organisering. Det är en tanke som tappats bort eller rent av trampats ner på vägen både här i Sverige och i de s.k. realsocialistiska experimenten. Men den är fortfarande lika viktig. När de som bor i fattiga förorter själva tillsammans börjar bekämpa brottsligheten då finns det hopp. Då behövs också allt stöd från andra. Alla sådana initiativ och exempel är oerhört viktiga att stödja och delta i. Här i Uppsala i stadsdelarna Gottsunda/Valsätra har vi sedan en tid ett sådant positivt exempel. De kallar sig Gottsunda Mammorna. De bildades efter de senaste bilbränderna den 23 november 2017. De agerade då mänskliga sköldar mellan ungdomar och räddningspersonal när det blev stenkastning. Sen började de kvällsvandra och har fått både ett stort stöd och stor sympati. De har fått hjälp av både privatpersoner och lokala företag, men ännu (?) inte av kommunen. Med hjälp av stödet har de nu en lokal på Bandstolsvägen i Valsätra. De arbetar för att bygga upp förtroende och har en stor respekt (i ordets verkliga betydelse) bland unga människor på orten. Arbetet är långsiktigt och syftar till att skapa trygghet i stadsdelen. En del på orten och även polisen menar att de redan sett resultat i form av mer lugn.

Naturligtvis kan de inte bekämpa de grövsta och mest våldsamma kriminella. Men de kan hindra våld från dessas svans och kanske också bidra till att minska rekryteringen.

Dessa initiativ kan inte heller ensamma bekämpa kriminalitet och våld. Men myndigheterna kan knappast heller klara det utan att liknande rörelser bland orternas befolkningar byggs upp.

 

Uppsala

Intressant?

Läs också Greider: Erkänn problemen eller bloggaren Svensson som ofta skriver  om kriminalitet.

Besök Gottsunda Mammornas Facebooksida

Läs andra bloggar om brott, kriminalitet

Ge styrka till Wallström!

1968 – för femtio år sedan – deltog Olof Palme i en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. Han satt då i regeringen men var inte ännu statsminister. För sitt deltagande i denna demonstration angreps Palme hårt av den svenska högern som helt stod bakom USA:s krig i Vietnam. Jag påminns om detta av ett minnesprogram om året 1968 som gick igår kväll (tisdag 2/1 2018). Där säger Palme om kritiken att han ”inte kan inse att vi ska undertrycka vår övertygelse” som i detta fall handlade om det som Palme kallade USA:s ”Vietnampolitik”. Som Pierre Schori påpekar i samma program så var det en ”lyx” att kunna kritisera USA. Den friheten var möjlig på grund av att vi inte var med i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll tyst, påpekar Schori.

Detta kan vara viktigt att komma ihåg. Jag tänker på det extra mycket då det samma kväll var ett inslag på Rapport där vår utrikesminister Margot Wallström säger att:

Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige.

Detta skulle kunna tyckas vara ett självklart och okontroversiellt yttrande från en regeringsföreträdare i ett land som anser sig vara självständigt. Det borde vara det. Men så är det inte idag. Direkt angrips utrikesministern för detta både av högern och av en anställd på FOI. Och sättet att presentera Wallströms yttrande är minst sagt tendensiöst. Nyhetsuppläsaren säger till att börja med att utrikesministern ”varnade Nato för att lägga sig i svensk politik”. Men det gör ju faktiskt inte utrikesministern med sitt uttalande. Hon talar bara om den självklara saken att USA och Nato inte ska hota eller pressa Sverige. En ”varning” till Nato och USA vore något annat. Reporterns sätt att beskriva situationen där hon talar om Natos ”kärnvapenskydd” är knappast heller uttryck för någon oberoende journalistik utan egentligen bara ett eko av de svenska Nato-anhängarna.

 

Bakgrunden

Men innan jag går vidare bara lite om bakgrunden till utrikesministerns kritiserade yttrande:

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Detta är mycket bra då kärnvapen är de värsta av alla massförstörelsevapen.

Nu utreder regeringen om Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Detta sker under stark press från kärnvapenbärarna och deras svenska ombud. Redan i slutet av augusti  2017 skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under den i somras antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Värdlandsavtalet som gällt i tre år innebär att Natoländer kan stationera trupp på svensk mark. Ett av fredsrörelsens argument mot detta avtal och de gemensamma militärövningar som skett har varit att kärnvapen kan föras in på svensk mark. Detta har avvisats av Natoanhängarna  som ”skrämselpropaganda”. Men samtidigt har Sverige aldrig fått några garantier för att kärnvapen inte ska kunna föras in. I en artikel i SvD om Mattis brev till försvarsminister Hultkvist står det:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Om Sverige varken kan få några garantier mot kärnvapen på svensk mark eller får säga nej till kärnvapen som en oberoende nation, så verkar ju dessa kärnvapen som aldrig skulle få föras in alltså högst verkliga.

De svenska Nato-anhängarna har också satt den svenska regeringen och utrikesminister Margot Wallström under hård press.

De tycker att vi ska känna oss tacksamma och skyddade av något som de kallar ”kärnvapenparaplyet”. Tanken bakom detta är att vi ska tillhöra USA:s sida i världen och känna skyddet från kärnvapnens avskräckande effekter. Vi ska alltså liera oss med den stora supermakten. En makt som använt militärt hot och våld i ett otal länder under historiens lopp. Det enda land som använt kärnvapen mot ett annat folk. Vi ska känna oss trygga för att vi lierar oss med denna avskydda supermakt och med dess förmåga att utplåna mänskligheten. Min uppfattning är att vi måste söka en annan väg för mänskligheten och avvisa kärnvapenhotet som metod och med de risker som det innebär.

 

TV-inslaget

Men åter till inslaget på Rapport. Den moderata företrädaren Hans Wallmark kritiserar Wallström och säger:

Det här är ju inte ett hot från USA:s eller Natos sida utan en realistisk beskrivning av vad som kan ske om man undertecknar avtalet. Det kommer att få konsekvenser….

His masters voice

I ett Rapportinslag där vår utrikesministers självklara yttrande om att USA inte ska blanda sig i vilka beslut den svenska regeringen fattar kallas för en ”varning” blir det mycket konstigt att inte se USA:s inblandning i svensk politik som hotfull. Den är ju så uppenbart avsedd som en påtryckning och ett hot för dem inom socialdemokratins ledning som vill fortsätta vårt närmande till Nato. För alla oss andra som vill hålla Sverige utanför Nato och inte känner oss trygga med de ömsesidiga kärnvapenhoten och upprustningen i världen, kan det däremot mer upplevas som ett löfte….

Forskningsledaren på FOI (Försvarets forskningsinstitut) Robert Dahlsjö får också uttala sig. Han tycker att regeringen genom att stödja FN-avtalet visat ”dåligt politiskt handlag”. Varken Dahlsjö eller reportern tycks se det som något problem att han som tjänsteman blandar sig i politiken och recenserar regeringens politik som om hans personliga åsikter var någon sorts expertutlåtande.

Ett uselt nyhetsinslag i en tid då behovet av modiga politiker och självständiga journalister tycks större än någonsin. Låt oss önska all styrka åt Wallström att stå emot så att ett förslag om undertecknande av förbudet mot kärnvapen kan läggas fram och så att vi kan se krigshetsarna och kärnvapenanhängarna tydligt i vår riksdag.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om Nato, USA

%d bloggare gillar detta: