Löser klassresan problemen i klassen?

Ska vi låsa in förortens barn i förorten istället för att de ska kunna göra en klassresa?

Annie Lööf vid debatt på Uppsala universitet 23 november 2017

Det som ledaren för centerpartiet argumenterar för här är det fria skolvalet som en möjlighet för dem med mindre möjligheter. Olika varianter av detta synsätt har jag hört ända sedan början av 1990-talet. Det är faktiskt inte är så lätt att bemöta det argumentet. Åtminstone inte i det individuella fallet. Faktum är också att det på ett sätt har blivit svårare på grund av den faktiska utvecklingen. Jag tror inte heller att vi från vänster ska bemöta det genom att ifrågasätta valfriheten. Däremot ifrågasätta om det egentligen löser problemen. Låt mig förklara.

 

Minnesbilder

När jag växte upp i Stockholmsförorten Vällingby på 1950 och 60-talet så tror jag att man kan säga att det var ett ganska blandat område om man ser till den sociala sammansättningen bland de boende. På den gården där jag bodde fanns det en blandning av arbetarklass (där de flesta hade det ganska bra men några riktigt dåligt), olika mellanskikt, men också någon chefsperson, en direktör och en känd musiker.

På Vällingbyskolan gick ungefär 1000 barn. Vi kom från olika typer av bostadsområden och skiftande sociala bakgrunder. Det var ju också som vi vet nu efteråt en tid då klasskillnaderna minskade och jämlikheten i samhället ökade. Kort sagt var förhållandena sådana att de enligt den nutida forskningen bidrog till en bra skola för alla.

 

Forskningen

Att min minnesbild stämmer även för staden som helhet, bekräftas till exempel i en rapport från Boverket där de skriver:

 I början av 1970-talet var Stockholm fortfarande en relativt blandad stad med många stadsdelar där låg- och höginkomsttagare bodde sida vid sida. Undantaget var innerstaden som var ett låginkomstområde. Segregationsprocessen sedan dess har inneburit en dramatisk förändring av staden med en gentrifierad innerstad och segregation framförallt av 1950- och 60-talens grannskapsförorter söder och väster om innerstaden.

Samtidigt påpekas i samma skrift från Boverket att:

Segregation är alltså knappast något nytt fenomen. Det nya är segregationens tydliga storskaliga rumsliga karaktär. Avståndet mellan fattig och rik var i den klassiska kvartersstaden kanske några meter, i dagens segregerade storstadslandskap ibland många kilometer.

Det är nog också ett viktigt påpekande. Och denna utveckling har skett överallt i Sverige och inte bara i Stockholm.

 

Segregationen – klass och etnicitet

När det gäller det som pratas och skrivs om segregationen i boendet så finns det annars några saker som behöver ifrågasättas.

Danderyd

Segregera betyder ju att avskilja, hålla åtskilda. Ofta talas det bara om segregation när det gäller dem som är fattiga och har små eller obefintliga möjligheter att själva välja sin bostadsort. De rika som kan välja, väljer nu precis som förr att bo med andra rika. Dessa områden där de rika bor är definitivt segregerade. Men de brukar sällan komma upp som exempel. Ändå är dessa rikemansområden kanske de mest segregerade områdena. En annan sak är att det ofta bara talas om segregation i förhållande till folks nationella (etniska) bakgrund/ursprung. Men den viktiga frågan om klass försvinner.

Frågan om klass handlar här om vilka möjligheter till skolframgång barnen har beroende på hem- och familjeförhållanden. Det är ju inte bara så att de flesta rika ärver sin förmögenhet (73% av de rikaste, enligt Waldenström för några år sedan). Det är också fortfarande så att i rekryteringen till yrken med högre utbildning är folk från arbetarklassen underrepresenterad (nio procent bland juristerna till exempel).

Men frågan om etnicitet och språktillhörighet är också viktig. I en studie från 2007 undersöktes detta. Där jämfördes betygen för ungdomar i 1043 skolor som gick ut nian 1998 och 1999. Det visade sig att så länge andelen ”invandrarelever” var under 40 procent så hade detta ingen som helst betydelse för betygsresultaten. När det blev fler så påverkades däremot betygen negativt och ”främst för andra invandrarelever”. ”Resultaten visar att segregationen enbart har en negativ effekt när den är väldigt utbredd”. Den segregation man talar om här är alltså den som har med etnicitet att göra.

 

Det fria skolvalet utnyttjas mest av de som har det bäst

Nu har vi ju den situationen att avskiljandet i boendet har lett till att i de fattigaste bostadsområdena bor också en stor andel av dem som är första eller andra generationen av invandrare. Och i klasserna är de oftast sedan länge långt över 40 procent. Som jag uppfattar det så finns det inom borgerligheten en delad syn på vad detta innebär för eleverna som går i skolor i dessa områden. Det finns de som tycker att vi ska tona ner eller helt bortse från frågan om resurstilldelning eller bakgrund hos eleverna och istället fokusera på att få ordning och reda i skolan. Ett exempel på en sådan syn är ett debattinlägg av huvudägarna bakom Engelska skolan, Barbara och Hans Bergström. Men de flesta erkänner – om än på olika sätt och med olika argument – att social och etnisk bakgrund har betydelse och att de svenska skolorna inte längre lyckas med att upprätthålla likvärdigheten. Deras ”lösning” är då detta med det fria skolvalet som ska göra det möjligt att söka sig till en ”bättre skola” eller en skola där andelen barn med svenska som första språk är större än i en del förortsområden.

I en studie av Kulturgeografiska institutionen i Stockholm från 2012 visades det att det fria valet främst handlar om att välja bort, inte att välja till. Alltså att ”skolvalet utnyttjas av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade grupper”. Det är – enligt samma undersökning –  barnen till dem som i olika avseenden har det bäst som reser längst för att komma till skolan:

Skolpendlingsavstånden ökar nämligen när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet.

 

”Bortväljandet” har ökat klyftorna mellan olika skolor

Det sorgliga och ur borgarnas synvinkel så listiga med denna valfrihet är samtidigt att när klyftorna blir större så blir trycket också större –  även på de föräldrar och barn som inte tillhör de mest gynnade –  att försöka välja sig bort från området. I det individuella fallet kan vi inte argumentera mot detta eller säga att någon gör fel genom dessa val. Men det som möjligen bidrar till en lösning i det enskilda fallet innebär däremot inte en lösning av de problem med minskad likvärdighet mellan skolor som vi ser. Istället ökar skillnaderna ytterligare. Det är som en ond cirkel.

Vi har den tilltagande segregeringen i boendet. Vi har det faktum att skolan blivit en marknad där de friskolor som tar ut vinst kan kapa åt sig av skattemedel och därmed dränera hela skolsektorn på resurser. De gör detta genom lägre lärartäthet, lägre lärarlöner och mindre resurser till sådant som bibliotek eller elevvård. Det fungerar så länge de kan dra till sig elever från mer gynnade hem som inte kräver så mycket resurser. Annars kan skolan gå i konkurs som John Bauerskolorna gjorde efter att ha dragit in flera hundra miljoner i vinst till sina ägare.

Detta tillsammans med det fria skolvalet har bidragit till att sänka den svenska skolan som helhet och samtidigt minska likvärdigheten mellan skolorna.

I den utredning som låg till grund för det så kallade Lärarlyftet (en utbildningssatsning av lärare) skrev regeringskansliet häromåret att skolresultaten sjunkit generellt inom den svenska skolan. Dessutom hade ”andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat dubblerats sedan 2006”.

 

Kan vi gå emot det fria skolvalet?

Samtidigt som vi kan konstatera att det fria skolvalet inte förbättrat den svenska skolan som helhet utan istället bidragit till att öka klyftorna kan vi inte idag kräva att det ska upphävas. Det finns minst två skäl till detta. Det ena är att det i de enskilda fallen kan innebära något bättre för en del barn, det andra är att valfriheten blivit så etablerad att det skulle bli svårt att ta bort den. Det som vi istället måste arbeta för är att skapa sådana förhållanden i samhället och på skolområdet som gör att de flesta föräldrar kan välja den närmaste skolan i lugn förvissning om att de flesta skolor är ungefär lika bra. Att göra det oroliga väljandet onödigt.

För detta behövs både åtgärder som gör förutsättningarna mer lika mellan skolorna och ett förbättrat arbete inom skolorna. När det gäller förutsättningarna handlar det i grunden om att generellt minska klassklyftorna på olika sätt. I ett mer jämlikt samhälle kommer vi också att bo mer jämlikt. Men det behövs också speciella åtgärder för att direkt både minska klyftorna och åtskiljandet i boendet och öka likvärdigheten mellan olika skolor. Det handlar naturligtvis om både ökade resurser och om resursfördelning. Idag har alltför många kommuner problem med att få resurserna att räcka till. Statens roll för att bidra till omfördelning av resurser måste ökas. Resurstilldelningen borde inte heller ske genom det marknadsmässiga systemet med skolpeng. Skolan borde förstatligas igen.

Jag tror alltså inte att vi ska säga nej till det fria skolvalet. Men vi ska bidra till alla typer av förbättringar för ökad likvärdighet som gör detta val onödigt.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden, vinst i välfärden, det fria skolvalet, likvärdig skola

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: