Hur görs historien?

Mänsklighetens historia är full av hemskheter. Bland annat  därför brukar det ofta sägas att vi måste (försöka) lära av historien. Det är naturligtvis riktigt, även om det inte verkar vara så lätt. För även om historien aldrig upprepas exakt finns det ändå ofta skrämmande likheter i nuet med vår moderna historia. Idag är det till exempel många som ser parallellerna mellan dagens högerextrema rörelser och de högerextrema rörelserna i perioden mellan det första och andra världskriget.

Ensam hjälte rider in och räddar hela byn.

Det är i år 100 år sedan den ryska revolutionen som innebar störtandet av Tsarväldet och efterhand upprättandet av Sovjetunionen. I gårdagens upplaga av lokaltidningen UNT kunde man läsa en artikel om detta (finns tyvärr inte på nätet) skriven av någon som heter Roland Johansson. Han hävdar där att vi ”tenderat att se den” – alltså den ryska revolutionen – ”som oundviklig, som en naturkatastrof”. Men så var det inte skriver Johansson för ”den vara snarare en enda mans verk”. Ja, så skriver han faktiskt. Jag vet inte vilka som betraktat den ryska revolutionen 1917 som en ”oundviklig naturkatastrof”. Att valet skulle stå mellan å ena sidan en sådan syn på historien som förutbestämd och å andra sidan tanken att den är ”en enda mans verk”, tycker jag verkar rätt dumt.

Naturligtvis hade Lenin – oavsett vad vi tycker om denna historiska person – en stor och på flera sätt avgörande betydelse för februarirevolutionens fortsättning i det som kallats oktoberrevolutionen. Men att påstå att en sådan stor omgestaltning skulle kunna vara ”en enda mans verk” är inte trovärdigt.

Olof Palme verkade i Sverige och under en betydligt fredligare men ändå omdanande period. I ett TV-framträdande 1966 lär han ha varnat för att överskatta det personligas roll i historien och då ha sagt att ”personerna rider ofta på vågen utan att skapa den”. Detta kan naturligtvis även tillämpas på personen Olof Palme själv. När man tittar tillbaka på uttalanden av Palme från socialdemokratins storhetstid så kan det vara lätt att tänka att förlusten av Palme var avgörande för den stora omsvängning som skett av den socialdemokratiska politiken sedan dess. Men även om Palme var en framstående och imponerande socialdemokratisk ledare så kan inte socialdemokratins förändring förklaras bara utifrån avsaknaden av en Palme.

I äldre historieskrivning utgick man ofta på ett ensidigt sätt från kungarna och lät deras agerande bli en avgörande förklaring till ett historiskt förlopp. På samma sätt har många beskrivningar av den nazistiska historien alltför ensidigt koncentrerats på personen Hitler. Men som den då landsflyktige ryske revolutionsledaren Trotskij skrev 1933 är ”ledaren alltid ett förhållande mellan människor, det individuella tillfredsställandet av ett kollektivt behov……Varje ursinnig småborgare skulle inte ha kunnat bli Hitler, men en partikel av Hitler är inneboende i varje ursinnig småborgare”.

Jag tror att Palmes formulering om att ”rida på vågen” är bra. Lenin, Trotskij och de andra ryska revolutionsledarna skapade inte de omständigheter av krig, fattigdom, elände och förtryck som ledde till att stora massor av människor satte sig i rörelse mot den etablerade makten och stred för grundläggande saker som jord, fred och bröd. De lyckades leda och organisera detta uppror 1917. Men utan rörelsen hos de stora grupperna av nedtryckta människor hade de inte kunnat genomföra någonting alls. Stora samhällsförändringar är aldrig ”enmansverk” även om det alltid finns ledare. Inte ens när rörelser eller revolutioner ebbar ut och andra krafter tar över handlar det om enmansverk. En Stalin eller en Ceaucescu är heller aldrig ensamma. Hur diktatoriska de än är behövs det alltid såväl kompanjoner som villiga underhuggare.

Men graden av brett folkligt deltagande är en avgörande faktor. Jag tror inte att några stora sociala eller demokratiska genombrott någonsin varit möjliga utan det. Bakslagen är i sin tur alltid en följd av att den breda folkliga rörelsen mattas av eller dör ut. Det gäller i allra högsta grad även då vi studerar vår egen historia. På SVT UR kan man nu se en mycket intressant skildring av bakgrunden till demokratins genombrott i Sverige. Här skildras folkmassornas och framförallt kvinnornas både avgörande och samtidigt undangömda roll. Skitåret 1917 heter den, se den!

Intressant?

Läs andra bloggar om historia

Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: