Hädare och kränkta i moderaterna

Moderaterna brukar vara betydligt bättre på att hålla rättning i leden än arbetarrörelsens partier. Så när det uppstår en liten men öppen konflikt inom detta parti så borde man kanske bara luta sig tillbaka och tillåta sig lite ren skadeglädje. Men det fanns lite mer i detta….skarmklipp

Att Hanif Bali är en part i målet borde man inte bli förvånad över. Han har gjort sig känd för att hålla en mycket hård och förolämpande ton i debatter på nätet. Det verkar inte främst vara en följd av ett hetsigt sinnelag utan snarare en medveten taktik. I en intervju i DN sa han om sig själv att han var ”etta bland alla politiker” mätt i antal ”interaktioner, alltså hur många som skriver om mig och retweetar vad jag säger.”

Nu har han stött sig med en moderat partikamrat, Kahin Ahmed som är lokalpolitiker i Rinkeby/Kista i Stockholm. Kahin Ahmed skriver på Nyheter 24 att han skäms över Hanif Bali. Anledningen är att Hanif Bali kallat profeten Muhammed för pedofil på Twitter. Uppfattningen om profeten som pedofil bygger – gissar jag –  på berättelsen om att han gifte sig med flickan Aisha när hon var sex år gammal, vilket ju är svårsmält för de flesta moderna människor. Kanske kan man ändå tycka att det är ganska grovt och medvetet sårande att uttrycka sig som Hanif Bali (brukar). Men Kahin Ahmeds reaktion är  inte heller sympatisk.

Kahin Ahmed skriver att yttrandet om profetens pedofili kränker muslimer. Jag kan förstå att han kan känna sig kränkt. Men det finns en skillnad mellan att kränka och att känna sig kränkt. Hur någon känner är ett faktum. Men vad som är kränkande går att diskutera. Att uttala sig nedsättande om alla muslimer generellt det är de facto en kränkning. Men att uttala sig nedsättande om en religiös ledare eller profet är inte samma sak.

Ahmed går dessutom längre än så. Han skriver att ”de mänskliga rättigheterna” har kränkts. Men det är inte en mänsklig rättighet att slippa nedsättande kommentarer om det man tror på. Det finns många saker som ingår i de mänskliga rättigheterna. Men rätten att slippa bli kränkt i det man tror på ingår inte i dem. Det är som med Lars Vilks och hans rondellhundar. Han sparkar neråt, skärper motsättningar på ett dumt sätt och spelar med i de högerextremas kör. Men hans kränkningar är inte olagliga eller mot några mänskliga rättigheter. De är bara dumma. Hanif Balis sätt att ”debattera” är inte en stil som jag gillar. Personligen skulle jag inte närma mig den svårbegripliga frågan om ett av profetens äktenskap för ungefär 1400 år sedan på detta sätt. Men i respekten för ”mångkulturalismen och tolerans för olikheter” som Ahmed talar om ingår både att få tro på och acceptera allt om profeten och att på ett oförskämt sätt få häda denna profet.

För det är ju hädelse det handlar om inte ”mänskliga rättigheter”. I Sverige har det varit förbjudet att häda. År 1734 infördes en lagparagraf om detta. Ingen fick uttala sig kritiskt mot Gud eller vad som stod i Bibeln. Den paragrafen avskaffades 1949. Det var ett demokratiskt framsteg. Sen är det en annan sak att man alltid kan diskutera hur vi använder oss av olika friheter. Vi kan tycka att det någon uttrycker är oförskämt, ondsint, vulgärt och så vidare. Tillsammans måste vi försöka upprätthålla en samtalsstil som gör att vi inte gräver för många skyttegravar. Men hädelse är och bör förbli tillåtet.

Riktigt osympatisk blir Kahin Ahmeds artikel på slutet där han skriver:

Dessutom gör hans uttalande att han underblåser onödiga diplomatiska konflikter med den muslimska världen. Som kan skada våra svenska intressen ute i världen.

Här anar man andra herrar i bakgrunden, reaktionära regimer som Saudiarabiens, som har synpunkter på yttrandefriheten även i andra länder.

Intressant?

 

Bloggvinklar på året 2016

Några vinklade vinklar på året som gått utifrån denna blogg:

troll

                       Och troll av olika slag blev fler…

Under året 2016 fortsatte omgrupperingen inom borgerligheten, både i Sverige och internationellt. De högerextrema av olika sorter stärkte sina positioner. Detta har också märkts så mycket i våra medier att de positiva saker som hände nästan blev osynliga. Det förstärktes också av en hel del vindflöjlar bland de intellektuella. Flera av dem som har tillgång till mediernas kultursidor svängde med högerut. Teologen och debattören Heberlein är väl en av dem som mest tydligt personifierar detta. Dessutom har vi sett en hel del märkliga angrepp på vänstern både från dessa personer, från högerfolk, från sådana som själva kallar sig vänster och kanske även från en del som faktiskt är vänster men som har lite svårt att se upp för dåligt sällskap. Alla dessa angrepp har ungefär gått ut på att vänstern sviker klasskampen, en ganska märklig kritik åtminstone när den kommer från folk som normalt sett verkligen ogillar klasskamp när den bedrivs nedifrån. Den ”normala” klasskamp som pågått sedan många år brukar däremot dessa personer vara helt blinda för. Den kamp där borgarklassen och övre mellanskikt flyttat fram sina positioner.

Året började med att ett fantastiskt kollektivt och internationellt journalistarbete ledde fram till de stora avslöjandena om Panamadokumenten. Här fick vi den typen av ammunition som kan visa att omfördelning inte bara är önskvärd och nödvändig utan också möjlig. Till exempel kunde vi lära att de pengar som rika människor smitit undan med utomlands bara under ett år skulle kunnat göra det möjligt att anställa ytterligare 19 000 undersköterskor i äldreomsorgen. Tyvärr släppte de dominerande medierna snabbt uppmärksamheten kring dessa dokument och dess slutsatser.

Bland de positiva saker som hände internationellt under

Bernie Sanders tillsammans med Jonas Sjöstedt.

Bernie Sanders tillsammans med Jonas Sjöstedt.

2016 var de rörelser som utvecklades kring Bernie Sanders presidentvalskampanj i USA och till försvar för Jeremy Corbyn som ledare för det brittiska Labourpartiet. Till positiva saker i Sverige hör de olika omfördelande insatser inom ramen för statsbudgeten som Vänsterpartiet fick igenom i förhandlingar med s och mp-regeringen. Som positivt måste man också räkna att frågan om att ifrågasätta vinst i välfärden inte avförts från dagordningen. Detta gäller trots att vi ännu inte vet vad Reepalus utredningsförslag kan leda till eller om det ens går igenom när det ställs i riksdagen. I september gjorde jag en liten argumentationssamling i vinstfrågan.

Många offentliga diskussioner har på olika sätt handlat om kultur. Det gjorde det till exempel i samband med de övergrepp mot kvinnor som skedde i stor omfattning i den tyska staden Köln. Jag rotade här vidare i dessa frågor. I mars skedde terrordådet i Bryssel. Jag kommenterade samspelet mellan den europeiska högerextremismen och högerislamisterna i deras framgångar med att skapa falska motsättningar. ”Kulturdiskussionen” fortsatte och en konservativ muslimsk miljöpartist gav upphov till den märkliga diskussionen om hälsande, där små frågor blev stora samtidigt som de stora frågorna ”försvann”. Det fortsatte med att allt fler började tala om ”svenska värderingar” men också med att detta fick en del kloka bemötanden. Ordet ”identitetspolitik” fortsatte att användas i debatter även detta år. Tyvärr mer som tillhygge och dimspridare än för att egentligen förklara saker tyckte jag. Jag har skrivit om detta flera gånger.

Närvaron av en högerextrem tidning på bokmässan i september gav upphov till diskussioner om yttrandefriheten. Här fick skriftställaren Jan Myrdal också en del uppmärksamhet på sin fortsatta färd ut i mörkret.

Värdlandsavtalet med Nato röstades igenom i riksdagen den 25 maj. Vi var några som – utan större framgång –  försökte upplysa och sprida debatt om frågan. I mars ordnade en grupp av Nato-motståndare här i Uppsala en debatt om frågan som jag kommenterade på bloggen.

EU-frågan blev också åter mer aktuell genom Brexit. Frågan var kanske inte så enkel nu som 1994. Detta diskuterades också på årets Socialistiskt Forum.

Det fruktansvärda kriget i Syrien fortsatte med oförminskad styrka. Min vän Peter Widén skrev i september en artikel om detta och menade bl.a. att ”De demokratiska krafternas enda chans är ett slut på skjutandet och att kriget mellan olika reaktionära krafter upphör”.

I november vann Donald Trump kampen om presidentposten efter en – även för US-amerikanska förhållanden – ovanligt motbjudande kampanj.

Förutom att det – ur ett vänsterperspektiv – var ett mörkt år på många sätt så känns det dessutom som om ovanligt många betydelsefulla personer inom kultur och politik gick bort. Jag kommenterade Göran Palm och C H Hermansson. När Fidel Castro skulle begravas skrev jag en blogg med funderingar om Kuba och demokratin.

När jag tittar på vad jag skrivit under året 2016 så ser jag en stark slagsida till ”idévärlden” och mindre om rörelser och konkret politik än under andra år. Inte så bra. Men jag tror att det också återspeglar förändrade styrkeförhållanden och tillbakagången för vänstersidan och olika folkliga rörelser.

Exempel på kamp och solidaritet som jag skrivit om har t.ex. varit kampen för att rädda kvar Findus produktion i Bjuv, kampen mot nedskärningar inom vården samlad i det nationella  vårduppropet eller Livsklubben på Orkla Foods i Örebro och deras stöd till de strejkande sydafrikanska arbetarna på Robertson Winery.

Nu blir det ett nytt år….

 

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2016

John Kerry och den demokratiska enstatslösningen

USA har alltid varit staten Israels främsta och viktigaste vän. Till exempel så tog den israeliska krigsmakten mellan 1962 och 2014 emot mer än 100 miljarder dollar från USA, enligt den israeliska tidningen Haaretz. Vid olika omröstningar i FN har Israel också alltid lugnt kunnat lita på USA trots att resten av världen vänt sig mot deras övergrepp mot det palestinska folket. Men nu har USA:s utrikesminister John Kerry (några veckor innan sin avgång) lyckats reta upp den israeliska statsledningen genom att kritisera bosättarpolitiken.bosatt

Att det inte behövs mycket för att reta upp den reaktionära israeliska statsledningen har vi sett många exempel på. Men här handlar det alltså om deras främsta vän.

Jag har skrivit tidigare om den sionistiska ideologin, alltså tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina, som resulterade i staten Israel. Sionismen var en reaktion på den europeiska antisemitismen.  Men det var först efter erfarenheten av nazismen och förintelsen samt segrarmakternas behandling av judarna efter kriget som den blev en stark rörelse. Sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk.

Upprättandet av den judiska staten Israel ledde ju till en katastrof för palestinierna som fördrevs från sina hem och sin jord. Den israeliska staten upprättades genom etnisk rensning av den palestinska befolkningen. Och denna etniska rensning tycks aldrig upphöra. Bosättarpolitiken – som driver palestinier från deras mark även på de områden som inte formellt tillhör Israel på Västbanken – är en av den etniska rensningens metoder.

John Kerry kritiserade alltså detta och sa att den innebär att man tror på ett ”Stor-Israel” vilket alltså går emot tanken på en tvåstatslösning. Sen sa han något intressant:

Om valet är en stat kan Israel antingen bli judiskt eller demokratiskt, men inte både och, vilket innebär att verklig fred aldrig kommer att uppnås.

Menar alltså Kerry att den etniska (judiska) karaktären på ett Stor-Israel står i motsättning till demokratin? Det måste jag säga att jag håller med honom om. Men det gäller väl då även för den nuvarande Israeliska staten? Jag skrev apropå erkännandet av Palestina om detta i ett blogginlägg för ett år sedan:

……frågan är om det någonsin kan bli en fred så länge Israel är en stat som bygger på tanken om etnicitet som grund för medborgarskap. I detta har ju sionisterna samma syn som SD:aren Björn Söder som inte ansåg att en människa som betraktar sig som jude samtidigt kan vara svensk. Den sionistiska tanken är historiskt ett nationalistiskt svar på en annan nationalism: judehatet. Den fruktansvärda erfarenheten från den nazistiska Förintelsen tycktes bekräfta det omöjliga i att leva tillsammans i Europa med stater där medborgarskapet och rättigheterna inte var knutna till etnicitet eller religion. Men i upprättandet av en stat för judarna låg inbyggt fördrivandet och utplånandet av ett annat folk. Detta tycks aldrig upphöra så länge den sionistiska logiken följs.

Alla lösningar i Palestina tycks svåra och långt borta. Det gäller i ännu högre grad med den nya administration under Trump som snart tillträder i USA. Alla lösningar kan också tyckas orealistiska. Men personligen tänker jag att en verkligt demokratisk stat för alla, både palestinier och judar, med rätt för palestinier att återvända, är mer ”realistisk” än  ”tvåstatslösningen” där det sionistiska Israel ständigt slukar mer av det som finns kvar av Palestina.

Intressant?

Läs andra bloggar om Palestina, Israel

Julen och Jesus

Snart har vi passerat årets mörkaste dag. midvintersolOch om ytterligare några dagar har vi tidpunkten för den gamla hedniska midvinterfesten. Det som vi kallar jul. Själva ordet ”jul” för denna fest är tydligen både gammalt (spårat åtminstone till 900-talet) och okänt till sitt ursprung. I alla fall har man firat jul vid denna tid långt innan kristendomen.

Även om det nu – som Tage Danielsson påpekar i sin klassiska julsaga om Karl-Bertil Jonsson – kan kännas länge sedan som julen firades till minne av Jesus födelse, så var det under århundraden ett dominerande inslag i julfirandet

Med kristendomens intåg blandades traditionerna. Den hedniska midvinterfesten blev kristendomens fest. Så har det skett och sker ofta i historien. Med lite trixande med tiden så blev det så att julen inföll och firades till minne av Jesusbarnet. Någon gång på 300-talet bestämde den kristna kyrkan att firandet av Jesus födelse skulle ske den 25 december.

josefus

Josefus

I Sverige är det ju ofta så att vi firar aftnarna vid olika högtider, alltså dagen innan själva dagen. Men det kanske också har att göra med att den religiösa sidan av julfirandet har trängts tillbaka av andra starkare krafter, främst kommersen, i vårt land. Men oavsett hur det ligger till med den saken så är det tydligen inte heller så sannolikt att Jesusbarnet föddes denna dag år noll eller ens denna tid på året. Den tron grundas ju på evangelierna som är skrivna mer än 70 år efter Jesus. Annars är det tydligen ganska tunt med historiska källor. De som brukar nämnas som källor till Jesus existens är den judiske historikerna Flavius Josefus (c:a 37 – 100 e.Kr) och den romerske historikern och senatorn Tacitus (c:a 56 – 120 e.Kr.) Men äktheten i deras verk har också ifrågasatts.

Tacitus

Tacitus

Om någon läsare har studerat detta mera så tar jag gärna del av de kunskaperna.

Det är alltså mycket (ja kanske det mesta) som vi INTE vet om Jesus. Inte heller var Jesus föddes tycks stämma enligt forskningen. Den kristna legenden säger att han föddes i Betlehem. Men tydligen föddes Jesus inte i Betlehem utan i Nasaret som idag är den största arabiska staden i staten Israel och har ungefär 30 kyrkor och kloster så väl som moskéer och mycket gamla synagogor.

Enligt Bibeln blev barnet Jesus och hans föräldrar ganska snabbt efter hans födelse flyktingar i Egypten för att undkomma Herodes. Detta är en sak som påpekas emellanåt av godhjärtade kristna. Man kanske skulle kunna förvänta sig att de mindre godhjärtade politiker som kallar sig för kristna begrundade det oftare: ”Jag var främling och ni tog emot mig” sa Jesus i Matt. 25.

Häromåret publicerats för övrigt en bild

Den verklige Jesus?

Den verklige Jesus?

på ungefär hur denne Jesus borde ha sett ut, grundat på aktuell forskning. Även här kan vi ju se att de bilder som människor i Europa skapat av den mytiske Jesus mer uttrycker deras egen värld än hur en eventuell Jesus såg ut.

Att veta vem den historiska Jesus var eller vad han stod för tycks inte heller så lätt. I likhet med många icke levande men upphöjda personer så finns det även när det gäller Jesus många olika sätt att tolka hans budskap. Och när det gäller en person som inspirerat rörelser sedan snart 2000 år så förstår man ju att möjligheterna till olika tolkningar varit och är enorma.

Enligt den amerikanske forskaren Marcus Borg avrättades Jesus som en politisk rebell. Och det finns ju något klart radikalt och upproriskt över en människa som säger att ”det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike” (Matteus 19:24) eller som driver ut månglare ur templet (Lukas 19:45). Medlemmarna i de första kristna församlingarna i Romarriket bestod också av slavar, fattiga och hantverkare. Detta beskrivs för övrigt fint i Vibeke Olssons romansvit om Romarriket.  Men efterhand växte denna kyrka i styrka och makt. Då kunde man också  börja betala sina ”funktionärer” allt bättre. Man fick allt mindre problem med att se de rika passera in i Guds rike eller ha några problem med att låta prästerskapet berika sig. Det är en utveckling som för övrigt mycket påminner om utvecklingen inom arbetarrörelsens två stora grenar.

För övrigt anser jag att religiös eller annan typ av tro ska vara en privatsak helt skild från staten. När det gäller sekulariseringen återstår ännu en del att göra även i vårt land. Men det kanske blir ämnet för någon annan bloggtext.

Intressant?

Läs andra bloggar om jul, Jesus

Några korta rader om en Uppsalabo

För lite drygt fyra år sedan skrev jag en bloggtext om att Uppsalabon Mohammed Omar (som gått från att vara en intressant UNT-skribent till extrem islamist och antisemit) gjort självkritik och lämnat dessa avskyvärda åsikter. Jag välkomnade denna självkritik.

Sen vet jag att Omar under kort tid blev kommunist (medlem i Kommunistiska Partiet) för att därefter börja skriva i högerpublikationer. Nu läser jag på Torbjörn Jerlerups blogg Sverige är inte världens navel en lång genomgång om Omars utveckling. Han heter numera Eddie Omar och har förkastat islam. Det visar sig att Omar har fortsatt i högerextem riktning. Det finns alltså ett visst mönster i de tvära kasten. Vissa tidiga kontakter inom den högerextrema miljön berörs också.

I artikeln nämns bland många andra också prästen Annika Borg som brukar dyka upp i en del andra reaktionära sammanhang. Här kan man ta del av hennes stöd till Omar för att ytterligare förstå vilken sorts person hon är och hur olika strömningar sammanstrålar på högerkanten i Sverige idag.

En liten invändning mot Jerlerups artikel gäller det han skriver om Uppsalabon Fayek Saleh som nämns som en ”som han (Omar) kände sen sin tid som förintelseförnekare och antisemit”. Min uppfattning är att Fayek varken är eller har varit antisemit. Tvärtom kritiserade han Omar under dennes antisemitiska period och uttryckte att de i Palestinska Folkets Förening inte ville ha med honom att göra.

I övrigt är det bara att instämma i varningarna för Mohammed Eddie Omar.

Uppsala

Intressant?

Veckans Affärer om miljardärer

Alla vet att Veckans Affärer inte kan beskyllas för att vara ”vänstervriden”. Ändå är det inte sällan som denna tidning innehåller intressant information även för socialister. Sådan information som kan bidra till att ifrågasätta fördelningen av rikedomen. Till exempel när man även detta år publicerar listan över Sveriges miljardärerrika

Antalet miljardärer ökade i år med 22 stycken, de är som VA skriver ”fler och rikare än någonsin”. De är i år 178 stycken. Tillsammans äger de 2076 miljarder kronor. För att få en idé om hur mycket det är så kan man jämföra med den svenska statsbudgeten för 2017 som ligger på 972 miljarder. Tillsammans äger alltså 178 personer mer än dubbelt så mycket som hela den svenska statsbudgeten.

VA förklarar den kraftiga ökningen av förmögenheterna för de allra rikaste med att börsen gått upp så kraftigt.

Vilka är då dessa människor. Jo, enligt VA: ”Handlare, fastighetsägare, arvtagare, finansmän – och allt fler techentreprenörer”. I huvudsak män.

Några som fattas i listan är faktiskt Wallenbergarna. Det beror inte på att de slutat vara en mäktig finansfamilj. Familjen Wallenberg upprätthåller sin kända men oftast diskreta makt via ett system med stiftelser som via starka A-aktier kontrollerar investmentbolaget Investor. Tydligen gör detta att deras pengar inte syns på samma sätt, trots att alla känner till deras makt. Kanske finns det också andra som – på liknande sätt –  inte syns på listan.

Men ändå sätter denna lista saker i perspektiv. Om 178 personer äger mer än dubbelt så mycket som hela den svenska statsbudgeten för 2017 så är det ju svårt att inte undra ifall en del av deras pengar skulle kunna få göra nytta inom ramen för statsbudgeten. Eller finns det några starka argument för att de borde få behålla allt för sig själva så att vi nästa år kommer konstatera att de är ännu fler och ännu rikare?

Intressant?

Jag, Daniel Blake

blake

Jag tror aldrig jag blivit besviken på någon film gjord av britten Ken Loach. Filmen Jag, Daniel Blake är inte något undantag. Oavsett om de filmer jag sett ingett hopp eller bara beskrivit sakernas jävliga tillstånd så är de alltid både berörande och ger upphov till tankar om oss människor och vår värld. Människorna känns alltid äkta och perspektivet är alltid nerifrån och i solidaritet med arbetare och fattiga människor.

Så är det även med denna film som handlar om den 59-årige snickaren Daniel (Dave Johns) som på grund av en allvarlig hjärtattack blivit arbetslös. Enligt hans läkare bör han inte jobba under en längre period, men enligt myndigheterna får han enligt ett formulär inte tillräckligt antal poäng för att få vara sjukskriven. Följden blir en enda lång räcka av jävelskap som känns som om den lika väl skulle ha kunnat hända i vårt land. Precis som här tvingas tjänstemännen i systemet att bli iskalla och repressiva. De som avviker från detta får själva problem.

Scener där Daniel tvingas vänta i oändliga telefonköer eller fylla i meningslösa ansökningar på datorer som han inte behärskar, söka jobb som inte finns och bevisa att han gjort det samt gå på moderna skitsnacks-kurser för att lära sig skriva cv känns inte heller främmande.

Det varma och vackra i filmen är som ofta hos Loach medkänslan och hjälpsamheten mellan fattiga människor. Här är det främst i den faktiskt trovärdiga och rörande vänskapen mellan Daniel och den unga mamman Katie och hennes två barn. Hennes barn gör också väldigt fina roller.

Trots att filmen hela tiden rör sig inom vardagsrealism och aldrig blir saga så är det spännande ända till slutet.

Tro mig. Gå och se Jag Daniel Blake medan den går kvar!

Intressant?

Läs andra bloggar om film

Oljeimperialismen och klimatet

Vi tillbringade år med att varna för att Exxon var alltför nära den amerikanska regeringen. Nu är de regeringen.

John Sauven, Greenpeace UK’s executive director

                                                                                                               tillerson

Häromdagen meddeIade Trump vem han ville ha som utrikesminister. I den blivande regeringen som redan består av reaktionära storkapitalister och militärer tillkom nu Rex Tillerson, den verkställande direktören för oljeföretaget Exxon Mobil. Det är ett av världens största (och mäktigaste) företag med verksamhet i mer än 50 länder.

Att USA:s regeringar krigat eller deltagit i statskupper för olja genom historien är inte nytt. Inte heller att de som ingått i regeringarna haft egna intressen i både krigs- och oljeindustrin och sett till att med våld sköta om dessa intressen (minns Busch-administrationen). Det var ju därför demonstranter mot USA:s Irak-krig ropade ”No blood for oil”.

Ändå måste man nog säga att Trump fört detta ett steg ännu längre.

Enligt The New York Times äger Tillerson aktier för 218.000.000 dollar (2.009.216.590 kr) i Exxon, och hans pensionsplan var värd nästan 70.000.000 dollar (645.161.290 kr). Oavsett hur man ser på det politiska systemet i USA eller hur demokratiskt man tycker att det egentligen är så borde det vara uppenbart att här finns problem. Även för en ärlig liberal.

Men det allvarligaste problemet här kanske ändå är det som rör klimatet och mänsklighetens överlevnad här på jorden. Olja, gas och kol måste stanna under jord, det vet vi. Men med Exxon i regeringen och bättre samarbete med Putin så kommer det sannolikt bli tvärtom.skarmklipp

I mars 2014 infördes sanktioner mot Ryssland som svar på annekteringen av Krim. Oavsett vad vi tänker om dessa sanktioner så stoppade de för ett tag de enorma uttag som var på gång som en följd av samarbetet mellan Exxon och den ryska regeringens oljebolag Rosneft. Exxon hade just gjort en affär med Rosneft för 500.000.000.000 dollar som blockerades av sanktionerna. Naturligtvis vill de gå vidare med detta. Vi vet inte hur mycket Trump kommer hinna sabotera av ingångna klimatavtal. Det är tillräckligt oroande. Men han kan se till att verkligen förstöra otroligt mycket med hjälp av Ryssland och oljeindustrin. Det handlar om ett område i Arktis med enorm potential att utvinna olja, där Exxon Mobile har rättigheterna att arbeta med utvinningen tillsammans med Rosneft. Det enda hindret just nu är sanktionerna. Framöver kommer kanske det enda hindret vara stora folkliga mobiliseringar.

Intressant?

Läs andra bloggar om oljan, oljeindustrin, klimatfrågan, USA, Trump, Ryssland

 

Att flyga in i helvetet

Vi vet ju allt som vi behöver veta.              skarmklipp

Vi vet att läget är akut och allvarligt.

Vi vet att det krävs enorma omställningar av hela vårt sätt att leva, producera, konsumera, transportera och resa.

Vi vet detta men förstår också att även små förändringar måste göras. En mängd både stora och små förändringar.

Eller gör vi det?

Det är uppenbarligen några som inte gör det eller som inte kan göra det för att det krockar med deras egenintressen.

Det blir alltför ofta så uppenbart.

Ganska nyss har vi fått veta att temperaturen på Arktis under hösten har uppmätts till 20 grader varmare än normalt. 20 grader! Det är långt värre än de mest pessimistiska beräkningarna.

Vi vet också att flygande är en av de saker som bidrar till de växthusgaser som ökar jordens temperatur och leder bland annat till avsmältningen på Arktis. Vi vet också att de totala utsläppen av svenskarnas alla flygresor är 11 miljoner ton. Enligt Naturskyddsföreningen har de ökat så att de nu står för lika stora utsläpp som klimatpåverkan från alla personbilar i Sverige. 11 miljoner ton, det är lite mer än tio procent av de över 100 miljoner ton av alla sorters koldioxidutsläpp som Sverige står för om man även räknar in de konsumtionsbaserade utsläppen ( annars ”bara” 53 miljoner ton).

Men så presenteras då en statlig utredning som föreslår införandet av en ganska blygsam skatt på flygresor från 2018. Förslaget innebär att ”flygskatt ska betalas för passagerare som reser från en flygplats i Sverige i flygplan som är godkänt för fler än tio passagerare”. Det handlar om 80 kr för resor inom Europa, 280 kr för resor utanför Europa upp till 6000 km och 430 kr för resor längre än 6000 km.

Det är inte någon jättestor åtgärd. Inte ekonomiskt. Och inte heller som åtgärd mot utsläppen av växthusgaser. Den beräknas, enligt utredningen, minska de årliga utsläppen med  0,08 – 0,2 miljoner ton koldioxid per år. Men det är naturligtvis, även om ett litet,  så i alla fall ett steg åt rätt håll. Och enligt en SIFO-undersökning tycker också de flesta svenskar att detta är en rimlig skatt. Flyget har ju också varit privilegierat i skattehänseende.

Men nu dyker de verkliga egenintressena upp. Olika företrädare för dem som tjänar på flyget rasar i alla medier som de har kontroll över. Priset tar nog Carola Lemne och Svenskt Näringsliv. Mikael Sundström visar detta på ett lysande sätt i en debattartikel i DN:

…..driver Svenskt Näringsliv en kampanj mot regeringens förslag om en skatt för att minska flygets utsläpp av växthusgaser. Men det slutar inte där. Som ett exempel på hur hemsk denna skatt är, lyfter Svenskt Näringsliv fram den som ett hot mot ishotellet i Jukkasjärvi. Färre turister kommer att flyga dit.

Det är alltså inte att världens isar smälter i en allt snabbare takt som är ett hot mot ishotellet. Det är att ishotellet inte får lika många flyggäster. Det verkar som om Svenskt Näringslivs vd, Carola Lemne, inte ens förstår ironin i deras eget budskap, som om hon inte förstår vad växthuseffekten är för något.

Nej man kan undra. Men förstår gör hon nog precis som vi andra. Hon är bara hårdare surrad till masten på ett fartyg som enligt sin egen logik om maximal och ständigt ökande vinst inte kan styra annat än mot avgrunden.

Vi andra kan uppenbarligen förstå det i en sån här fråga. Men visst är det för det mesta också svårt för de flesta av oss när miljömedvetande mest ska handla om individuella goda val. Det är ju därför det inte räcker. Det är därför det behövs politiska beslut som omfattar oss alla och inte bara blir uttryck för individuella val.

Men om vi tar detta enda exempel där vi vet att så mycket mer drastiska åtgärder behövs. Vi vet ju att det inte räcker. De flesta kommer ändå fortsätta flyga – några eventuellt med ett lite bättre samvete. Men för att verkligen komma åt problemet så räcker inte prismekanismer och skatter. Ja om vi nu inte tycker att bara de allra topprikaste i världen ska få flyga. Då kan vi ju höja skatten så mycket så att vi når dit. Eller? Nej, då tycker jag att någon typ av koldixidkvotering och kvotering av flygresor utifrån gemensamt demokratiskt fattade beslut vore både mer rimligt och rättvist. Ja faktiskt det enda som skulle kunna lösa problemet. Jag vet att detta inte är någon lätt sak. Men vi står ju inte heller inför någon lätt framtid. Så finns det egentligen något annat alternativ?

Intressant?

Läs andra bloggar om flygskatt, klimatfrågan

Fakta om världsrikedomens fördelning

Credit Suisse är en stor global privat bank med bas i Schweiz som opererar i mer än 50 länder. Denna bank ger sedan ett antal år ut rapporter om utvecklingen av den globala rikedomen och dess fördelning. Även för dem som i likhet med mig inte är utbildade ekonomer, men intresserade av fördelningsfrågorna på vår jord, är detta intressanta rapporter som ger viktiga kunskaper om läget idag.

I årets rapport: Credit Suisse Research Institute, Global Wealth Report 2016, tittar man bland annat på den ojämlika fördelningen av rikedomen, “mätt som andel av de rikaste 1 procenten och de rikaste 10 procent av de vuxna, jämfört med resten av världens vuxna befolkning”. Man konstaterar att ojämlikheten ”fortsätter att öka”:

Medan den nedre halvan tillsammans äger mindre än en procent av den totala förmögenheten, så äger de rikaste 10 procenten 89 procent av alla globala tillgångar.

Hur definierar de då rikedom? Jo:

Termen rikedom definieras som värdet på finansiella tillgångar samt fastigheter (bostäder) som ägs av hushållen, minus skulder.

För att tillhöra de rikaste 10%, behöver en person äga motsvarande 71.600 US-dollar (653.148 kronor). Hälften av alla vuxna över hela världen äger mindre än 2222 US-dollar (20.270 kr), medan de 20% allra fattigaste har mindre än 248 US-dollar (2262 kr).

Nya miljonärer och nya fattigadollarmiljonarer

Att många människor fått det bättre i de länder som vi kallar U-länder är sant. År 2000 stod de s.k. tillväxtekonomierna (som Kina och Indien) för bara 12 procent av det globala välståndet men har sedan dess stått för en ökande andel av den globala tillväxten.  Och de rika ökar i dessa länder. Till exempel tillhör 9 procent av hela Kinas befolkning idag gruppen av de 10 procent rikaste i världen. Antalet miljonärer och mycket rika har också ökat kraftigt i världen:

Inga andra delar av rikedomspyramiden har upplevt en så stor omvandling detta århundrade som segmentet för miljonärer och personer med ultrahög nettoförmögenhet (UHNW). Antalet miljonärer har ökat med 155%.

Efter år 2000 skedde en snabb ökning av det globala välståndet enligt rapporten, snabbast i Kina och Indien. Men under 2008 minskade den globala rikedomen för att sedan långsamt åter vända uppåt:utveckling

På en ”per vuxen basis” har rikedomen knappt ökat alls och medianrikedomen har minskat varje år sedan 2010. Men antalet miljonärer som också minskade 2008 visade en snabb återhämtning efter finanskrisen, och är nu mer än dubbel så många som år 2000.

De fattigaste 20 procenten, ungefär en miljard vuxna i världen utgörs främst av fattiga människor i utvecklingsländerna men: ”ett betydande och växande antal finns nu i de rikaste länderna”.

Intressant?

<span>%d</span> bloggare gillar detta: