Vänstern och EU

I helgen var jag på ABF-huset i Stockholm för att ta del av årets upplaga av Socialistiskt Forum.sf

Forumet var som vanligt likt en stor galleria för att ta del av tänkandet inom  delar av vänstern och arbetarrörelsen idag. Bredden verkade som vanligt stor med både en mängd intressanta ämnen och även sådana som jag måste erkänna att jag inte ens förstod rubriken till.

En programpunkt som jag lyssnade till var en diskussion om EU mellan Kajsa Ekis Ekman och Göran Greider: ”Vänstern och ett demokratiskt Europa”.

Kajsa Ekis Ekman inledde med att gå igenom olika exempel på att den kritik mot EU som riktades från motståndarna inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i november 1994, hade besannats. Hon tog upp sådant som att uppdelningen i centrum och periferi har stärkts, att demokratin har inskränkts, att kapitalisternas makt har stärkts och EU uppträder som en nykolonial makt i världen.

Ekman menade också att Brexit i Storbritannien  inte främst handlat om rasism utan att det handlade om motstånd mot ett resultat av den fria rörligheten för arbetskraft, nämligen lönedumpningen.

Exemplet Grekland hade också visat att en demokratiskt vald regering inte kan stå upp mot EU.

Göran Greider talade om att han röstat nej till EU 1994 då han såg flera nackdelar, men att han sedan 20 år däremot accepterat EU som en realitet. Han hade visserligen fortfarande kritik mot EU, var emot euron och ville att det mera skulle vara ett mellanstatligt samarbete, men menade att det kan komma en annan och mindre nyliberal epok som skulle kunna förändra EU. Flyktingkrisen gör också ett fungerande EU nödvändigt. Och på klimatpolitikens område har EU haft en ”hyggligt progressiv hållning”. Kort sagt ville Greider istället för att gå ur arbeta för ett bättre EU.

Ekman invände mot Greiders resonemang och undrade vad i EU:s struktur som talade för att det med Greiders formulering ”skulle kunna fungera”.  eu

Greider jämförde då med utvecklingen av nationalstaterna som han f.ö. trodde skulle fortsätta spela en roll de närmaste 50 åren. När nationalstaterna uppstod var de odemokratiska arenor för de härskande klasserna, men de demokratiserades. Samma sak kan hända med EU om nya progressiva fackliga och politiska rörelser kommer fram.

Ekman sa då att sådana progressiva rörelser på gatorna i Aten inte hade lyckats rubba EU en millimeter.

Efter några publikfrågor var den alltför korta diskussionen (på samma sätt som vid flera andra diskussioner och programpunkter under forumet) slut redan där.

Jag funderade alltså vidare själv och tar gärna emot synpunkter i denna viktiga diskussion. Här några tankar:

Både den grekiska OXI- omröstningen och Brexit vände sig mot EU. Men ändå är det stora skillnader. Den majoritet av grekerna som röstade nej (oxi) sveks i sitt nej medan de britter som röstade mot EU ju ”vann”. En ännu mer avgörande skillnad tror jag var att den grekiska omröstningen, som jag uppfattat det, var en klar vänsterröst mot fortsatta åtstramningar medan Brexit innehöll och gav utrymme och spelrum till mycket rasism, något som jag tycker Ekis Ekman verkade se som ett underordnat eller inte alls existerande problem. britain

Den brittiska vänstern delades ju också i sitt ställningstagande till Brexit. Och det handlade då inte om sådana som i likhet med Greider accepterat EU sedan 20 år utan om genuina EU-kritiker som inte ville delta i en utträdeskampanj ledd av ytterhögern och dominerad av rasistiska argument. Kanske var detta en felaktig taktik, jag vet inte. Men jag tycker i alla fall att det kräver en ordentlig diskussion och undersökning. Kan det kanske vara så att det under vissa omständigheter till och med kan finnas det som är värre än EU? Avgörande måste väl här vara om arbetarklassen och folkflertalet flyttar fram sina positioner. Jag tycker inte att jag sett något i Storbritannien som tyder på att det skulle bli så, tvärtom. Högern och rasisterna är de som har stärkts.

EU är ju framförallt de olika kapitalistklassernas europeiska förening. I och genom medlemskapet i EU har den nyliberala ångvälten rullat på med ännu större kraft. Med hjälp av EU har ”marknadiseringen”  av välfärden förstärkts och fackliga rättigheter rullats tillbaka. Men utan EU hade denna offensiv pågått ändå. Ja, den pågår ändå, till exempel när svensk lag om upphandling innebär värre lönedumpning än inom EU. Ja ibland har politiker och byråkrater t.o.m. hänvisat till EU-paragrafer utan grund för att få igenom olika försämringar.

brexit

reaktionär borgare mot EU

Men oavsett om man är med i EU eller inte så finns huvudmotståndaren: borgarklassen och dess olika språkrör, i det egna landet. Och oavsett om man är med i EU eller inte så har den nyliberala ångvälten rullat på. Det är väl i detta avseende inte så avgörande mycket bättre i Norge än i Sverige, eller?

När Sverige gick med i EU så var ju resultatet mycket jämnt och en kombination av skrämselpropaganda om ”utanförskapets” elände och tilltro till de socialdemokratiska ledarna Carlsson och Sahlin fällde nog avgörandet.

Idag tyder opinionsundersökningar på att det finns en klar opinion i Sverige för att stanna kvar i EU. I de undersökningar som genomfördes i somras sa enligt SIFO 52% ja och 31 nej till EU och enligt Ipsos var det 66% för och bara 29% emot EU.

De enda partier som på olika grunder är mot EU – Vänsterpartiet och SD – driver inte heller frågan på något aktivt sätt. I en intervju med Vänsterpartiets Malin Björk och Jonas Sjöstedt i ETC utgår man också från opinionsläget och driver inte kravet på utträde ”just nu”. ”Det handlar om vad som är politiskt möjligt, och hur verkligheten ser ut. Vi skulle inte få igenom ett sådant förslag i riksdagen, och stödet för utträde finns heller inte hos svenska folket”, säger Jonas Sjöstedt. Däremot driver man kravet på att avtalet måste omförhandlas och försöker påverka EU inifrån: ”Som det är nu får vi gräva där vi står”, säger Malin Björk. Samtidigt understryker man: ”Det kan hända att vi hamnar i en situation där ett utträde är möjligt. I så fall kommer vi att verka för det”.

Jag får inte heller intryck av att SD, som vänder sig mot EU som överstatligt organ, driver sin EU-kritiska hållning aktivt.

Frågan om folkomröstning eller svenskt utträde för den delen finns liksom inte på dagordningen i Sverige just nu.

Men tänk er att situationen förändrades ytterligare så att SD tillsammans med ett ännu mer flyktingfientligt moderatparti skulle driva på för utträde i en kampanj dominerad av hets mot människor med en bakgrund i andra länder. Hur skulle vi ställa oss då?

Eller tänk om utvecklingen inom EU gör att de nyare EU-medlemmarna som Ungern och Polen bryter sig ur grundat på politiken hos de reaktionärt nationalistiska regimer som nu styr i dessa länder. Skulle det vara en utveckling som gynnade arbetarklassen och folkflertalet?

Som ni ser har jag inte någon glasklar linje i frågan. Jag övertygas inte av Greiders väntande på nya rörelser som ska ändra EU, men inte heller av Ekis Ekmans tvärsäkra utträdeslinje oavsett sammanhang. Jag är emot EU som en kapitalets union. Men frågan om utträde måste ses i sitt sammanhang. Nu inte aktuell, senare kanske som en del av sammanbrott av hela projektet eller rentav fel beroende på sammanhanget och alternativet….?

Så hör gärna av er, kära läsare.

Intressant?

Läs andra bloggar om EU

Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Klokt skrivet om EU, Anders. Och svaret på dina frågor ligger väl egentligen mer eller mindre antytt i vad du skriver. Det vore varken vettigt att driva en kampanj för att Sverige ska lämna EU eller en kampanj för att stärka EU i syfte att göra det mer demokratiskt.

    Vad som definitivt behövs är mycket mera av ett gemensamt agerande från europeiska socialister, fackföreningar, miljöaktivister, feminister och antirasister. Det är inte många stora frågor som kan få sin vettiga lösning utan ett internationellt samarbete och ett europeiskt samarbete. Och det är verkligen illa om storföretag och EU-byråkrater på något sätt kan upprätthålla ett monopol på att ha ett internationellt perspektiv.

    Det här bör ju bland annat betyda att det är viktigt att diskutera och förhålla sig till alla de viktiga ställningstaganden som görs av EU och dess olika instanser.

    Gilla

    Svara
  2. Det här är en mycket viktig fråga! Att gå ur EU är en helt annan sak än att inte gå med från början. Som passionerad EU-motståndare inför folkomröstningen 1994 tycker jag att det på många sätt inte blivit så illa som vi trodde. Vi har offentlighetsprincipen kvar, om än något naggad i kanten, vilket kanske eller kanske inte beror på EU. Vi har någon sorts fungerande demokrati och självstyre trots allt. Alla de ekonomiska och finansiella avregleringarna gjordes innan vi gick med i EU, och skulle säkert ha gjorts i vilket fall.
    För vad är alternativet just nu? Kan vi tänka oss en situation där vi inte har fri handel inom EU-området, eller förlorar rätten att bosätta oss, arbeta och studera var vi vill inom EU? Det är ju den situationen Storbritannien står inför nu, och där INGEN kan säga vad konsekvenserna blir eller vilka lagar och avtal som ska gälla.
    Greklands folkomröstning handlade formellt sett om det nya låneavtalet (3:e Memorandum), och informellt kanske om medlemskapet i eurozonen, då Wolfgang Schauble hotade att ”temporärt” slänga ut Grekland ur euron. Men det var aldrig medlemskapet i EU som var satt i fråga. Det verkar i Grekland finnas en stark opinion för att bli kvar i EU, och till och med i Eurozonen. Kanske en av orsakerna att regeringen fegade ur och inte drev det folkliga NEJ:et med risk att Schauble skulle göra allvar av hotet om temporär Grexit. Så sitter Grekland fast i en evig fälla av förhatlig åtstramningspolitik, där den vänsterregering som skrev på låneavtalet kan uppmana till strejker mot det. När de inte skickar ut poliser med tårgas mot protesterande pensionärer.
    Och Brexit? Inget direkt fint exempel för vänstern att ta efter. Oklarheterna, de rasistiska undertonerna, de vulgära lögnargumenten, massmedias vridna propaganda. Och det faktum att tories röstade för Brexit i mycket större utsträckning än labour. Svårt att se att detta debacle skulle gynna demokratin.
    Om vänstern skulle driva frågan om utträde ur EU just nu: till vad skulle vi utträda? Britterna verkar tro att de har sitt imperium kvar, men inte så många i Sverige tror att vi är en självtillräcklig stormakt. Vänstern skulle hamna i sällskap med UKIP, SD, Gyllene gryning och andra på den fascistiska brunskalan.

    Gilla

    Svara
    • Håller helt med om ”Att gå ur EU är en helt annan sak än att inte gå med från början”, Cecilia. Kanske har du också rätt i att en del inte blev fullt så illa som nej-sidan sa innan 1994. Men nog blev väl det mesta så som vi sa? Däremot beror detta inte bara på EU. Det mesta hade nog blivit så ändå p.g.a. framgången för den nyliberala offensiven. Men ofta har det skett i och genom EU.
      Håller också med om din beskrivning av det grekiska ”oxi-valet” som jag kanske uttryckte mig lite oklart om i bloggen. Den handlade ju ”bara” om att säga ja eller nej till ett åtstramningspaket som var knutet till låneavtalet, inte formellt sett medlemskapet i EU. Men att fullfölja ett nej hade ju inneburit en konfrontation med EU. Jag tror att en sådan hade varit både möjlig och nödvändig i det grekiska fallet. Det hade säkert inneburit en massa andra problem men varit ett steg ”ut ur EU till vänster” och ett led i fortsatt radikalisering och mobilisering för ett annat samhälle. Brexit var däremot ett ”ut ur EU till höger”. Nog inte heller en tillfällighet att det blev så i ett gammalt imperium.
      Så för Sveriges del? Just nu inte aktuellt. Senare en sak att bedöma beroende på styrkeförhållanden och ”vindriktning”. Så tänker jag nu.

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: