Kinberg Batras ”kvalitetsargument” missar helheten.

Medan skattepengar fortsätter att rinna ut ur välfärden – och ofta försvinna vidare till olika skatteparadis – så fortsätter den konstiga diskussionen om olika sätt att reglera och kontrollera, men inte stoppa vinstuttagen ur välfärden. Nu har moderaterna gjort ett utspel i vinstfrågan.

På en presskonferens för några dagar sedan sa Anna Kinberg Batra att man ”måste agera skarpare mot de som inte levererar god välfärd”. Moderaterna lägger framen modell som innebär att staten ska kunna säga nej till vinstuttag från privata välfärdsverksamheter om kvaliteten inte är tillräckligt hög.”

SD säger att de instämmer och kommer stödja moderaterna i detta. Civilminister Shekarabi tycker å sin sida att det är bra att ”moderaterna nu erkänner problematiken” men att ”det betyder ingenting om det här bara är ett retoriskt utspel som inte följs av konkreta åtgärder”. Men att ”erkänna” att det finns verksamheter som tar ut vinst som driver en ovärdig verksamhet handlar väl bara om att erkänna fakta. Dessutom missar det att se till helheten.

För oss som är emot vinster i välfärden är de moderata argumenten naturligtvis inte imponerande. Vi tycker ju att alla pengar som går till välfärden ska stanna där. Det gäller även om just den verksamheten inte är dålig. Varenda krona som tas ut i vinst skulle ju ha kunnat användas till att göra något bättre i välfärden. Och i dagens alltmer luggslitna välfärdsverksamheter så är det lätt att se att varenda krona behövs.

Men det här kvalitets-argumentet har en annan brist. Och det är att man inte ser till helheten.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större.

Låt oss ta skolområdet som exempel. Här har friskolorna bidragit till att dränera de kommunala skolorna på resurser. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Många föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. Dessa föräldrar till elever som har mindre behov av stöd väljer i högre utsträckning friskolor för sina barn. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Verksamheten blir där billigare. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Och med mindre resurser än de skulle haft utan friskolans existens. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

Därför är det s.k. kvalitets-argumentet otillräckligt.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, skolanmoderaterna

Är det dåliga och oengagerade lärare som är problemet?

Dålig stämning och lärare som vill sluta. Det är några av följderna av lärarlönelyftet”, kan man läsa i UNT. Liknande rapporter kan man hitta i lokaltidningar från andra platser i landet.

Vad är då ”lärarlönelyftet”? Så här beskrivs det på Skolverkets hemsida:

Lärarlönelyftet är en statlig satsning för att skolhuvudmännen ska kunna ge en löneökning till särskilt kvalificerade lärare, förskollärare och fritidspedagoger. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom förbättra resultaten i skolan. Medlen för Lärarlönelyftet, 3 miljarder kronor årligen, räcker till löneökning för cirka 60 000 lärare.

Det handlar alltså om ett massivt statligt ingripande i lönebildningen, där staten på förhand bestämmer att det bara är en minoritet som ska få ta del av satsningen.

Så här förklarar regeringen sin tanke med satsningen:

Den svenska skolan befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Kunskapsresultaten har sjunkit under lång tid, ojämlikheten har ökat och lärarbristen är stor då alltför få vill utbilda sig till lärare.

När det gäller ojämlikheten så har ”Andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat  dubblerats sedan 2006”.

Regeringens lösning på detta är att eleverna ska möta ”skickliga och engagerade lärare”.

Redan här bör vi stanna upp och fundera. Med det resonemang som Fridolin och hans kollegor för fram här verkar det ju som om problemet med de låga resultaten beror på att lärarna som jobbar i dessa skolor inte är ”skickliga och engagerade”. Eftersom jag själv arbetat på skolor i fattiga förorter både i Stockholm och i Uppsala, så måste jag direkt säga att jag inte känner igen mig. Det är inte bara osant utan direkt oförskämt. Att sedan genomföra en satsning där majoriteten av de lärare som sliter mot dåliga odds inte får ett öre av satsningen, blir därtill som ett direkt hån.

För inte är det förekomsten av dåliga och oengagerade lärare som är huvudorsaken till den ökade ojämlikheten. Den beror istället på att den ojämlikhet som skapas av ökad bostadssegregation har förvärrats genom politiska beslut om fritt skolval och införandet av en skolmarknad som är den mest extrema i hela världen.

Den individuella löneutvecklingens väg

Nu råder dålig stämning på många skolor.

Den minoritet som fått ett påslag känner sig nog ofta ganska obekväma samtidigt som många inom majoriteten som inte fått något känner sig värderade som sämre. Knappast något som ökar arbetslust och glädje.

Men denna utveckling bort från kollektiv lönebildning – där en fackförening slåss för hela kollektivet istället för att lämna medlemmarna ensamma och splittrade mot arbetsgivarna – påbörjades för många lärare redan 1996 då tariffsystemet – där lönen sattes efter anställning och år i yrket – avskaffades. Lärarförbundets ledning drev idén att individuella löner och ökad lönespridning istället för kollektiva höjningar skulle förbättra lärarnas löner. I Kommunal genomfördes detta redan 1993. Och på den vägen är vi nu. En väg i utförsbacken.

Det finns många argument mot individuell lönesättning. Här är några:

  1. Man kan ifrågasätta om cheferna har förmåga att sätta ”rätt lön” och det är svårt att skapa objektiva kriterier för individuell lön.
  2. Cheferna får också större makt och de anställda blir tystare och räddare.
  3. Samarbete och arbetsgemenskap missgynnas.
  4. Den genomsnittliga löneökningen blir snarare lägre för kollektivet.

”Förstelärare”

En fortsättning på det ”individuella tänkandet” kring lön var införandet av ”förstelärare” som genomfördes av den förra regeringen. Trots att mycket kritik riktats mot det hafsiga genomförandet av denna ”reform” – läs till exempel den utvärdering som Statskontoret gjorde på regeringens uppdrag där det också framgår att hälften (51 procent) av de lärare som har svarat på Statskontorets enkät är ganska eller mycket negativt inställda till ”karriärstegsreformen – så går Fridolins regering ändå vidare med samma politik.

Idén om konkurrens mellan de arbetande i ett företag är naturligtvis normal borgerlig ideologi. Därför är det både välkommet men samtidigt också lite märkligt att läsa kritik mot ”lärarlönelyftet” på en del liberala ledarsidor.

Men det är inte en ideologi som har stöd i forskning och erfarenhet. Tanken att löneskillnader och konkurrens mellan medarbetare i ett företag skulle vara bra för verksamhetens resultat avvisas till exempel av den amerikanske företagsekonomen Jeffrey Pfeffer. Han menar att man här blandar ihop konkurrens och motivation.

Ja, nog har de ställt till det både i den förra och den nuvarande regeringen. Man skulle önska att det gick att bara kasta detta idiotiska beslut i papperskorgen. Men tyvärr kommer det nu vara ännu längre att gå för att komma tillbaka till det som en gång var bra med den svenska skolan. Vägen dit måste handla om att återupprätta förståelsen för uttrycket Tillsammans är vi starka, vilket får illustreras med denna häftiga bild:

tillsammans

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om skolan

 

Sionismen, Israel och Gaza

Nationalism finns och har funnits av olika slag. Den har använts av såväl förtryckare som av folk och nationer som kämpat för frigörelse. Men även den förtrycktes nationalism riskerar alltid att också förvandlas till ett redskap för att trampa på andra.

Antisemitismen, förtrycket mot judar fanns redan innan den tyska nazismen och Hitler. Den sionistiska rörelsen – som tog namnet efter bergfästet Sion utanför Jerusalem – skapades som ett svar på 1800-talets antisemitism.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina och som resulterade i staten Israel) var en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. Och 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

exodus

Exodus

Många av dessa försökte att ta sig till Palestina med båt. De hindrades av en blockad. Den dåvarande brittiska kolonialmaktens blockad av Palestina. Ett av dessa fartyg var Ulua som seglade från Trelleborg i januari 1947. Av de över 1350 passagerarna lyckades endast nio nå Palestina genom att simma iland. Resten internerades på Cypern. Ett annat fartyg var Exodus som stormades av brittiska kommandosoldater och där flera passagerare dödades.

Som den judiske historikern Isaak Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.
Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord. Den israeliska staten upprättades genom etnisk rensning av den palestinska befolkningen. Detta beskrivs utförligt i alla sina hemska detaljer i en bok av Ilan Pappe: ”Den etniska rensningen av Palestina”.palestina
Denna katastrof för det palestinska folket fortsätter och den israeliska statens sätt att ”försvara sig själv” går längs en väg av ständigt upptrappat förtryck och våld mot det palestinska folket.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande till Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända. Som Ilan Pappe skrivit:

Problemet med Israel har aldrig varit dess judiskhet – judendomen har många ansikten och många av dem ger en solid grund för fred och samlevnad; det är dess etniska sionistiska karaktär.

(Den etniska rensningen av Palestina, s. 270)

Ett av de hemska uttrycken för detta ser vi i Gaza, den lilla strandremsa mellan Medelhavet och Negeveöknen som bara är en fjärdedel av Öland till ytan, men där det bor 1,6 miljoner människor. Området ockuperades av Israel 1967. Osloavtalet från 1993 innebar att Israel drog sig tillbaka och lämnade administrationen åt en nyskapad palestinsk myndighet samtidigt som man behöll kontrollen över bosättningar, militära områden och vägarna där emellan. Sedan  2007 har Israel och Egypten stängt gränserna till Gaza. Man har upprättat en blockad som både gäller gods och rätten för människor inne i Gaza att röra sig fritt. Det finns de som  har kallat Gaza för världens största utomhusfängelse. Människornas där lever under så svåra förhållanden att de är svåra att föreställa sig.boat

På samma sätt som judar efter andra världskriget försökte bryta den brittiska blockaden för att nå Palestina har Ship to Gaza de senaste åren, ett flertal gånger, försökt bryta den israeliska statens blockad av Gaza, för att föra in förnödenheter och hjälp till människorna där. Just nu seglar Women´s Boat to Gaza med skeppet Zaytouna-Oliven mot Gaza. Ombord är bland annat Uppsalabon och vänsterpartisten Jeanette Escanilla tillsammans med kvinnor från fem kontinenter och i alla möjliga åldrar och av alla tänkbara övertygelser.

Läs mer på Ship to Gazas hemsida eller bidra ekonomiskt. Sprid också kunskap om denna pågående aktion.

Läs också denna artikel i UNT

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Palestina, Israel, Ship to Gaza, antisemitism

 

<span>%d</span> bloggare gillar detta: