Grekland – ett år efter OCHI (NEJ)

Fem hårda år – 2010 till 2015

Från att ha haft en hög ekonomisk tillväxt under större delen av 2000-talet var Grekland ett av de länder som påverkades allra hårdast av den globala finanskrisen 2007-2008. Vi har alla hört om de enorma lån som beviljats till Grekland sedan 2010 och framåt. Nu senast för ett år sedan i augusti 2015.

Man har sagt att Grekland får hjälp. Det är ett mycket konstigt sätt att använda ordet hjälp. För när blev lån en hjälp?   Att man kan behöva lån betyder ju inte att man tänker att den som lånar till en är ”hjälpsam”?  Den som lånar till insatsen på en bostad tänker väl till exempel aldrig på banken i sådana termer. Dessa grekiska lån har dessutom inte varit till någon fördelaktig ränta (tvärtom). Men än värre är att de varit kopplade till krav på olika extrema åtstramningsåtgärder. Åtgärder som i sin tur sannolikt förvärrat krisen. Ingripandet från trojkan EU, IMF och ECB tycks bara ha gjort ont värre.

För att betala skulderna har Trojkan krävt av Grekland att minska de offentliga utgifterna för välfärd, eliminera hundratusentals statliga jobb och sänka lönerna för arbetare både i den  offentliga och privata sektorn. Lönerna för dem som har arbete har sjunkit med 24 procent. Man har tvingats sänka minimilönen, minska och eliminera pensionerna och höja kostnaden som arbetarna betalar själva för sjuk- och hälsovård. Grekland har också tvingats att sälja sina statligt ägda hamnar och transportsystem till underpriser. Arbetslösheten är idag 24 procent. Ungdomsarbetslösheten ligger över 50 procent. Skatter som slår mot de fattigaste (som omsättningsskatt) höjs, och så vidare i samma stil.

Grekernas eget fel?

I samband med dessa lån och åtstramningar började det spridas olika myter om de lata och slösaktiga grekerna, bland annat av vår dåvarande finansminister Anders Borg. Man påstod att de arbetade så lite och gick i pension så tidigt trots att veckoarbetstiden i Grekland 2010 var 41,3 timmar och den faktiska pensionsåldern för män 61,9 år (genomsnitt i Euroländerna: 61,5 år) och för kvinnor 59,6 år (jämfört med 60,4 år). Det påstods också att den offentliga sektorn var slösaktig trots att Grekland redan då innan de drakoniska nedskärningarna hade en lägre andel anställda inom offentlig sektor än snittet i OECD (7,9 procent av alla anställda jämfört med snittet i OECD på 15 procent).

Det som däremot var sant var att Grekland hade och fortfarande har väldigt höga militärutgifter. År 2010 låg de på 3,1 procent av BNP, vilket kan jämföras med andra länder i Europa som t.ex. Spanien (1,1 procent), Portugal (2,2 procent), Italien (1,8 procent), Frankrike (2,3 procent), Tyskland (1,4 procent) eller Storbritannien (2,6 procent). Detta problem kvarstår. Trots att den nuvarande grekiska regeringen sedan augusti 2015 ytterligare har minskat statsutgifterna med 30 procent så finns det ett märkligt undantag. Militärutgifterna har under denna period  stigit med 600 miljoner dollar.

Det fanns också ett stort problem med kapitalflykt, vilket bidrog till underskotten i statskassan. De rika –  som inte gillar att bidra någonstans i världen – flyttade sitt kapital utomlands. Och när krisen förvärrades så ökade detta problem.

En annan bild

Men hela tiden har den dominerande bilden varit den att krisen i Grekland helt och hållet varit grekernas eget fel. Björn Elmbrant skrev i Dagens Arena den 19 augusti om en rapport från en av de tre i trojkan, nämligen Internationella Valutafonden (IMF) som verkligen motsäger den bilden. Elmbrant skriver där bland annat:

För några veckor sedan publicerade Internationella Valutafondens (IMF) revisionsorgan IEO en utförlig rapport om Grekland. I rapporten slår revisorerna fast att grekerna gjorts ansvariga för en kris, som främst framkallats av EU:s och IMF:s misslyckade gemensamma krishantering.

De tjänstemän från valutafonden som försökt hanterat Greklands problem, har varit en okritisk hejarklack för europrojektet. De begrep aldrig att en systematisk kris skulle kunna drabba systemet, just genom att en valutaunion utan en politisk union är särskilt sårbar.

När finanskrisen växt till en bankkris, måste bankerna och europrojektet räddas där Grekland gjordes till syndabocken, som fick betala tyska och franska bankers lättsinniga utlåning. Grekerna ålades vad som kallas en intern devalvering.

Men genom att ensidigt pressa utgifter och löner, hamnade landet i en nedåtspiral, där den grekiska statsskulden nu växt till astronomiska och ohanterliga belopp.

En mycket viktig analys och viktig att spridas.

Vart tog pengarna vägen?

Hur stora belopp handlar det då om? Och vad har hänt med dessa pengar?

Under dessa år har alltså Grekland tagit upp lån på ofattbara 440 miljarder US-dollar. Trots detta har det inte blivit bättre i Grekland.

Skribenten Jack Rasmus skrev nyligen (22 Aug 2016) en artikel om den grekiska skuldkrisen i TELESUR där han visar att de hundratals miljarder dollar som lånats till Grekland inte hjälpt varken dess ekonomi eller dess folk. Han skriver:

Man skulle kunna tro att 440 miljarder US-dollar i lån skulle ha hjälpt Grekland att återhämta sig från den globala recessionen 2008-09, den andra europeiska recessionen 2011-13 som följde, och hela Europas kroniska, stagnerande ekonomisk tillväxt sedan dess. Men nej, de 440.000.000.000 dollar i skuld som trojkan pressade på Grekland har faktiskt utarmat Grekland ytterligare, fördömt det till åtta år av ekonomisk depression utan något slut i sikte.

Men vart tog då de lånade pengarna vägen? Enligt Rasmus som hänvisar till en rapport från The European School of Management and Technology, (ESMT) så blev nästan ingenting kvar i Grekland.

Mer än 95 procent av trojkans förra lån till Grekland gick enligt denna rapport till att betala amorteringar och räntor på tidigare trojka-lån, eller till att rädda grekiska privata banker (som ägs av andra europeiska banker eller som de grekiska bankerna står i skuld till) eller till att betala av europeiska privata investerare och spekulanter. Mindre än 10 miljarder euro spenderades faktiskt i Grekland.

Enligt EMTS:s undersökning så kommer det också att bli samma sak med det tredje senaste lånet från augusti 2015. Av de 98 miljarder US-dollar som lånades ut till Grekland då beräknas bara ungefär 8 miljarder finna sin väg till grekiska hushåll.

Förra året

2012 gjorde det unga vänsterpartiet Syriza ett parlamentariskt genombrott och blev Greklands näst största parti. I januari 2015 gick de fram ytterligare och vann regeringsmakten. I den samhällssituation som rått i i landet i flera år gav det naturligtvis hopp åt många människor. Partiet utmanade också till att börja med modigt den mäktiga trojkan EU, ECB och IMF. Syriza talade mot en ytterligare nedmontering av välfärden. De menade också att sättet som nedskärningarna genomfördes på stod i motsättning till ”idén om demokrati och folksuveränitet i Europa” och motsatte sig som de uttryckte det ”oligarkins inriktning på att göra upp om EU-frågor i slutna rum som inte påverkas av folkviljan”. Man beslöt att genomföra en folkomröstning om åtstramningsprogrammet, ja eller nej. Den 14 maj inför folkomröstningen i juli uttalade den politiska ledningen för Syriza bland annat detta:

Från första stunden då denna regering bildades, stod det klart – både nationellt och utomlands – att det mandat som det grekiska folket gett är bindande och en kompass i förhandlingarna.

 Regeringens röda linjer är det grekiska folkets röda linjer, som uttrycker intressena hos arbetarna, småföretagarna, pensionärerna, jordbrukarna och ungdomarna. De uttryckte landets behov av att börja en ny väg för tillväxt med en kärna av social rättvisa och omfördelning av rikedomar.

Dessa krav kan inte godtas. De kan inte godtas av det grekiska folket som de senaste åren kämpat för att sätta stopp för samförståndsavtalets kriminella politik. De kan inte godtas av människorna i Europa och de progressiva samhällen och politiska krafter, som kämpar för ett solidariskt och demokratiskt Europa.

Medborgarna i Grekland och Europa är inte passiva konsumenter av nyheter, tvärtom, vi tror att de kan vara huvudpersonerna i en förhandling som rör det gemensamma ödet för oss alla, i Europa och hela världen.

Syriza kommer att ta varje möjligt initiativ för att informera det grekiska folket, men också det europeiska folket. I varje stad, i varje stadsdel och på varje arbetsplats, men även i alla länder i Europa, kommer parlamentsledamöter, och medlemmar i Syriza förena sig med andra solidaritetskrafter i en bred kallelse till mobilisering för att vinna demokrati och värdighet.

Nu är det dags för folket själv att komma in i striden.

Vi kommer att vinna.

Vackra och starka ord. De hörsammades också av en kraftig majoritet. Mer än 60 procent röstade NEJ (OCHI) i folkomröstningen i juli.

Många jublade på gatorna men som vi vet så levde inte ledningen för Syriza upp till de vackra orden. Partiet splittrades också, men satt kvar i regeringsställning för att nu genomföra det som folket röstat nej till.

Intressant?

Läs andra bloggar om Grekland

Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: